Trodde ni att dom var slut? Skivrecensionerna från Retrogalaxens gamla rullor alltså. Nope, det finns mycket kvar, även om det var några månader sen sist och här kommer en kvintett till, den här gången gjorda någon gång runt åren 2005-2006 och som vanligt med lite kommentarer efteråt gällande mina åsikter om texterna idag. Håll till godo!
Erasure - Light at the end of the world Utgivningsår: 2007 Skivbolag: Mute Betyg: 4/5
Erasure fick en liten comeback 2005 med plattan ”Nightbird” samt när de förra året roade sig med en akustisk platta, som jag personligen tyckte var hemsk. Kalla mig gammalmodig men Erasure ska inte spela sina låtar på gitarr. Så inför pressreleasen inför denna färska platta så sa man att man nu skulle ”göra en äkta popplatta för att visa att deras pop inte alls är död!”. Naturligtvis drunknade den helt i alla Idolvinnare och Melodifestivalstjärnor som media hellre pushade. Men det hindrar inte mig från att försöka ge den en chans. Och nu är Vince Clarke och Andy Bell på rätt spår. Detta är en synthplatta i klassisk Erasure-stil med äkta lätta Vince Clarkmelodier. Med äkta Vince Clarke-synthar. Bäst lyser singeln ”I could fall in love with you” och avslutande ”Glas angel”, men någon riktigt dålig låt finns inte! Det enda jag saknar är möjligen en riktig hitlåt som sticker ut för någon ny ”Love to hate you”, ”Sometimes” eller ”Stop” finns inte här. Men det spelar egentligen ingen roll för det är roligt att höra klassisk Erasure igen och höra klassiska synthar i denna rätt plastiga och strömlinjeformade musikvärld. Detta är äkta Erasure! (Jag vet inte vilken comeback jag åsyftar på här, men inte blev den väl någon megasäljare direkt, mer än möjligen på dom amerikanska dansgolven.)
Big
Fun - A pocket full of dreams Utgivningsår: 1990 Skivbolag: Betyg: 3/5
Stock-Aitken
& Waterman dunkade till med den ena hitartisten efter den andra
och var inte rädda att satsa på renodlade pojkband med utseenden
som skulle locka en ung kvinnlig publik. Och i England lyckades det
med råge, fast här i Sverige var vi mer selektiva med vilka som
skulle säljas. Big Fun, som aldrig riktigt slog här, var tre killar
med ljusa röster som följde den patenterade SAW-mallen och det är
inget fel i det. Just SAWs discofunk med en del stråkar och snygga
melodier är det som lyfter hela denna platta. För ofta var det så
att det inte var alltid som artisterna var speciellt musikaliskt
kunniga, men Stock-Aitken-Watermans rykte att skriva hitmässiga,
snärtiga discohits gjorde artisterna till succéer (läs Mandy
Smith). Och så är fallet med Big Fun. Killarna sjunger med
fruktansvärda försök till kastratröster a la Bee Gees, men låter
mer som ett gäng påtända Musse Pigg-imitatörer. Men det är
otroligt snyggt gjorda låtar till stor del. Dock kunde man väl få
originalverianten av hiten "Blame it on the boogie"
istället för denna trista maxisingelremix. Och låtar som "Fight
for the right to party" och den sega 60-talsliknande balladen
"Hey there lonely girl" passerar obemärkt förbi. Men i
övrigt så visar detta mer på Stock-Aitken & Watermans styrka
under slutet av 80-talet och början av 90-talet än på deras val av
artister att pusha.
Cutting Crew dök upp som en total överraskning för 20 år sen, 1986, då deras ballad "I just died in your arms" blev etta på alla världens listor. Det blev en låt som faktiskt överlevde 90-talet och har gjorts i mängder av dansversioner och spelas på dansgolven än. Efter den hiten fick de en mindre hit till med "I´ve been in love before" innan bandet försvann i glömska. Efter att ha hört uppföljarplattan "Devil´s ball" från 1987 så fattar jag varför för den var riktigt dålig. Men succéskivan håller hyfsade kvalitet och innehåller ordinär popmusik av modell 1986 med lite nypa rock. Sångaren Nick Van Eede har skrivit de flesta låtarna med numera avlidne medlemmen Kevin McMichael och de har problemet att de skrivit två bra hitsinglar, men de andra åtta låtarna har verkligen lite utfyllnad över sig. De har inga hitpotensialer alls, även om de dock är helt OK som låtar. Endast två låtar, "Life in a dangerous time" och "Fear of falling", är riktigt dåliga, men det är ingen platta som du minns när pickupen lämnar skivan (om du som jag lyssnar på vinylversionen). Ja, förutom hitsinglarna då. (Jag känner när jag läser recensionen idag att betyget 3 verkar vara väldigt snällt och troligen på gränsen.)
Fine Young Cannibals - Fine Young Cannibals Utgivningsår: 1985 Skivbolag: I.R.S Betyg: 3/5
Fine Young Cannibals karriär tog fart först 1989 och plattan “The raw and the cooked” och hiten “She drives me crazy”. Låten hade troligast förblivit bortglömd om det inte varit för en kaffereklam för 10 år sen. Men redan 1985, då de var nybildade, så vann de kritikernas hjärtan med sin enkla, mysiga och genombrittiska popmusik. Och för er som hört er totalless på ”She drives me crazy”, så som jag själv, så är detta ett gott alternativ. Låtarna är inte fullt lika kommersiella som de mer lalliga mer bekanta hitsen, men är oerhört charmiga. Detta trots att sångaren Roland Gift, mannen med popvärldens största käft (i format alltså), på denna platta stundtals låter packad och ibland nästan outhärdlig. Men jag gillar verkligen singlarna ”Blue”, Elvis-covern ”Suspicious minds” och inte minst ”Johnny come home”, som är en riktig poppärla. Enda riktigt dåliga låten är den evigt malande ”Couldn´t care more”. Den och Roland Gifts bräkande fyllesång är det som drar ner plattans helhet, men den är i övrigt oerhört charmigt och kul producerad och gjord. (Jo, jag kan känna att jag är lite väl hård mot Roland Gifts sångröst. Den är verkligen inte jätevacker, men SÅ illa som jag skriver här kan jag inte säga att jag idag tycker att den är. Sen är det väl en fråga om vart man bor när det gäller att deras karriär först tog fart 1989. I Sverige, ja, men frågar man engelsmännen så ser dom nog den här plattan som en helt OK framgång.)
Eurodisco kan framträda på många olika sätt, även om man ibland inte kan tro det. Det finns dels dessa som är till för att röja på dansgolven (Basic Element), dels de som säkert går att dansa till, men som framför allt är till för hitlistorna enbart (Aqua, Me & My) och sen finns det de som är till för att bara luta sig tillbaka och drömskt njuta. Till den sistnämnda hör denna platta med holländska 4 Strings, som blivit en favorit i eurokretsarna de senaste åren. 4 Strings består av Carlo Resoort och sångerskan Vanessa Van Hemert och jag har väl inte brytt mig inte så mycket om de förut, men när jag fick tag i denna platta så ändrades min åsikt något. Det finns inga tracksettor här precis, det skulle gärna fått varit lite mer tryck i produktionen, balladen ”Forever young” och den sega Ibizamixen på ”Summer sun” kunde jag varit utan och Vanessa Von Hemert är väl inget unikum till sångerska. Men detta är ändå väldigt skönt och relaxande euro. Den mer balladliknande ”Waterfall” är verkligen speciell och låtar som ”High on life” är häftiga. Så strunta i om ni lyckas urskilja låtarna eller inte, bara luta er tillbaka, dra på volymen och re-la-la-laxa. (På den här tiden så var namnet "Vocal trance" okänt för mig, vilket snarare är genrebenämningen här än euro. Sen är jag väl lite hård med dom olika stilarna. Jag tror ju att oavsett om det är Aqua, Me & My eller 4 Strings så är dansgolven ändå ett av målen vid skapande av musiken.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar