Sidor

▼

torsdag 15 oktober 2026

Nytt i samlingen - September 2026

The Smithereens - Beauty and sadness
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: Wire Records
Spår: Tracey's World/Much too much/Some other guy/Beauty and sadness/Beauty and sadness (Instrumental mix)
Förra månaden var en singelspecial och det är snudd på att denna gång nästan är det också. Men den här ligger väl lite i gränslandet, som EP. Men så är det en EP som var väldigt svårt att motstå eftersom den är med det idag sorgligt bortglömda bandet The Smithereens. Den här utgåvan från 1983 är bandets andra någonsin och var väldigt svår att inte köpa! Speciellt när det dessutom är en svensk feltrycksutgåva som i original var utgiven i begränsad utgåva på 3000 exemplar. Wire Records var ett svenskt skivbolag och på skivan står det att den ska gå på 33-varv när det är 45-varv. 

Även i den här tidiga upplagan känns bandet igen med sin intensiva indierock. Det finns drag av XTC någonstans och även av Beatles. Däremot undrar jag vad som hände i låten "Much too much". Jag fattar att rockabilly och att låta som på 50-talet var inne 1983, men detta var inte bra alls, men så är jag rätt allergisk mot den där fejk-50-talsrocken som kom då. Men i övrigt är detta en riktigt bra rock EP med ett kämpande ännu färskt band! En instrumental version av titelspåret kan tyckas vara onödig, men låter riktigt mumma!


Soundtracks - Thank god it's friday 
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: Casablanca 
Betyg: 3/5
När det gäller soundtracks så är jag klart mer intresserad av när man skapar musiken direkt för filmen än när man sätter ihop random hits som kanske hörs i filmen någonstans. Här är dock ett kul annorlunda exempel. Det här är en trippelutgåva till filmen "Thank god It's friday", en film som följer gäster och personal på ett diskotek i Los Angeles. Filmen i sig blev en succé, mycket tack vare musiken, där bland annat 
i filmen medverkande Donna Summer slog i igenom med låten "Last dance". Jag får dock känslan att det inte är den här filmen folk tänker på mest idag när det gäller discofilmer från 70-talet.
     Trippelutgåva är detta alltså, innehållandes två vanliga plattor och en bonus-maxisingel där Donna Summer tolkar stönlåten från 60-talet, "Je t'aime (moi non plus)". Den sistnämnda är förvisso mer en kuriosa för bra är den verkligen inte.

När det gäller albumet i sin helhet så är det verkligen en blandning av högt och lågt. Jag är ju långt mer intresserad av 70-talsdisco gjord i USA eller England. Den i övrigt europeiska har mycket jag kan leva utan, där tyskt tenderar att låta som Boney M och franskt som Village People. OK, jag kanske överdriver något, men det är inte långt ifrån. Och här är det amerikanska legender som The Commodores (som också medverkar i filmen), Cameo, Thelma Houston och Diana  Ross i blandning med europeiska discoartister jag inte riktigt har samma koll på. Donna Summers Moroder-låtar har jag aldrig varit så intresserad av och han har sannerligen sina fingrar på hennes låtar här. Diana Ross låt är inte heller jättebra och ett antal av låtarna är dryga 6-7 minuter långa och i maxisingel-version, vilket inte heller brukar vara mitt huvudintresse direkt. 

Men en stor del av soundet på låtarna är riktigt snygg och bra, The Commodores levererar så klart, Paul Jabara (som även skrivit Donna Summers "Last dance") gör bra ifrån sig och Thelma Houston är alltid en fröjd att höra. Framtiden för detta soundtrack är oskrivet, men i nuvarande läge ser det ut som om den blir kvar. Det är ändå en bra och intressant utgåva!


Love And Kisses - Thank god it's friday 
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: Casablanca 
B-sida: You're the most precious thing in my life
En vecka efter att jag hittat soundtracket till "Thank god it's friday" så lyckades jag köpa singeln också. Tajming är ibland A och O! Och för en radionörd som mig så är det förstås något speciellt med den här låten. Radioprogrammet Metropol använder sig av den till inledningen av deras intro, alltså det som senare övergick till signaturen, Adolphson & Falks "Metrosynth".

Love & Kisses var då den franske producenten Alex R. Costandinos egna variant på Frank Farians Boney M, alltså en studiogrupp med i hyrda ansikten utåt respektive sångare. Det är bandet som också har gjort en av dom bisarraste skivomslagen någonsin, till plattan "xxx" där ett gäng manshänder försöker slita av en kvinna sin tröja. Den hade inte gått igenom idag kan jag säga.
     Nu är det alltså lätt att jämföra Love & Kisses med Boney M om man ser på bandstrukturen, men egentligen är det lite orättvist också eftersom den här låten är bättre än alla Boney M-låtar tillsammans. Den har groove, den har stråkarna och den har stämningen, samt att dess melodi vågar sticka ut och inte bara vara så trallvänligt förutsägbar. Sen är för den som undrar b-sidan den andra låten bandet har i filmen. Stor tumme upp för denna filmlåt!


The Emotions - Best of my love 
Utgivningsår: 1977
Skivbolag: Columbia
B-sida: A feeling is
The Emotions var tjejtrion som, förutom dom två första plattorna som var proddad av Isaac Hayes, hade Earth, Wind & Fires Maurice White som sin beskyddare och ljudskapare under hela deras glansperiod. Så även på 1977 års platta "Rejoice" där den här låten blev bandets första USA-etta. Den framgång som tjejerna hade med White gjorde så klart också att man användes som kör i Earth. Wind & Fires låtar, som "Boogie wonderland". 
     Och visst är det här en soulklassiker av stora mått från 70-talet. Blåset från Maurice Whites mannar är där, även om man här inte har det där stora och mäktiga öset och soundet som på EWFs låtar. Här är det en glad, puttrig och trevlig låt som inte gör en fluga för när på något sätt, men som ändå är riktigt bra och välgjord! Så här i efter hand känner jag att jag nog borde ha klämt in den på min 1977-lista!



Electric Light Orchestra - So serious 
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: Epic
B-sida: Matter of fact
Jag är inte ett stort fan av Electric Light Orchestra alls, låt oss göra det klart. Det är något med det överdrivet bombastiska, Jeff Lynnes produktion och melodierna som inte riktigt lockar. Men det finns så klart ett undantag, 1986-plattan "Balance of power". Självklart är jag rätt ensam om den åsikten och väldigt ELO-fans håller med mig. Det låter ju 80-tal med allt vad det innebär av soundet och så. Men "Calling America" är nog det bästa bandet har gjort och inte långt efter kommer den här andra singeln från plattan.
     På papperet ju kan detta ses som en glad poplåt med en kärleksbekymrad text. Men läser man mellan raderna i texten så hittar man saker som ska beskriva Jeff Lynnes besvikelse med ELO och att bandets framtid var lite osäker. Och "Balance of power" blev också Lynnes sista platta med bandet. Men det här är ändå en riktigt bra låt och en kul liten poppärla från när ljusorkestern var som bäst, enligt mig i alla fall.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar