Nytt i samlingen - Oktober 2022

The Duke Ellington Small Bands - Intimacy of the blues
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: Fantasy Records
Betyg: 3/5

2022 kommer nog att vara året då Duke Ellingtons inspelningar med mindre band bara regnade över mig plötsligt. Och flera av dom senare spelades tydligen in privat och blev sen liggandes efter The Duke's död 1974. Inspelningarna på den här plattan är gjorda 1967 och 1970, men gavs inte ut förrän 1986 på Fantasy Records och då hade Ellington varit död i 12 år. Det är alltså lite okända, speciella och intressanta inspelningar som finns på den här plattan. 
     Antalet musiker på dessa inspelningar är mellan fem till åtta stycken och på hela första sidan så är det idel välkända Ellington-namn, som Cat Anderson, Lawrence Brown, Paul Gonsalves, Harry Carney och Johnny Hodges. Det är trevliga, sköna och mysiga inspelningar, även om jag hade kunnat klara mig utan "Soul country". Den är en del av en i övrigt helt OK svit kallad "Combo suite", och även om jag gillar Ellingtons sviter så sticker just den här avslutande delen av den ut lite för mycket för min smak.

På sida två är antalet Ellington-musiker nerbantad till bara Brown och Gonsalves, men till min glädje så har organisten Wild Bill Davis tillkommit. Det är alltså förstklassig hammondjazz på flera ställen här. Tyvärr så provar Ellington att ta ut ramarna ordentligt och tar fram sin modernaste sida i "Rockochet", som är det funkigaste som Duke någonsin har gjort vilket inte alls är intressant här för mig. 
     Så detta är inget perfekt album, den har några skavanker, men det är i det totala ett oförutsägbart och ändå riktigt bra album, med orgel, med riktigt sköna flöjtsolon av Norman Tarney, sväng och relaxad stämning. Så för det och för att plattan är lite kuriosa så blir den så klart kvar!



Daryl Hall & John Oates - Voices
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: RCA
Betyg: 3/5 

Detta var en svår skiva att recensera. För å ena sidan så gillar jag ju Hall och Havre och när den här plattan har så många klassiska kanonbra Hall & Oates-hits, som "Kiss is on my list" och "You've lost that lovin' feeling", samt originalet till "Everytime you go away" (ni vet, Paul Young-hiten). Det är plattan som lite sköt Daryl Hall och John Oates till den världsstatus som skulle få efter sina ändå helt OK men rätt bortglömda 70-talsalbum och jag vill verkligen ta den till mig.
     
Men samtidigt så finns det en del saker som tar emot och som gör det svårt att riktigt hylla den som många andra har gjort. Dels så spretar den lite väl mycket, där bandet på dom första fyra låtarna plockar fram gitarrerna och är rockigare och nästan punkigare än någonsin. Sen går duon in i sin normala slickade soulpop-fåra för att emellan åt göra några rätt tama doo-whap-låtar. 
     Det är den där rockigare delen av Hall & Oates som tar emot mest, för duon har ju gjort så enormt många lysande sköna låtar att jag inte riktigt omfamnar Punk-Hall & Oates med öppna armar för även om det inte är dåliga låtar så känns det inte riktigt som jag tycker att dom passar i det facket. Jag förstår ju också, plattan är gjord 1980, det är liksom den eran när punk och new wave regerar och man vill prova sig fram där som många andra. Men jag kan inte riktigt få detta till att passa Hall & Oates. 
     Men jag ska vara snäll. Det finns ändå riktigt bra saker här också, det är ett välgjort och klassiskt H & O-album. Betyget 3 ligger lite på gränsen och hur länge plattan blir kvar i samlingen får framtiden avgöra, men just nu blir den kvar och jag ger den godkänt ändå. Det är inte alls bandet bästa platta, men den funkar ändå.



Roy Eldridge Vol. II "French cooking"
Utgivningsår: 1993
Skivbolag: Disques Vogue
Betyg: 4/5

Varför inte lite Roy Eldridge nu då, ett namn som förekommit på bloggen en hel del här de senaste åren. 1950 så turnerade Eldridge med Benny Goodman i Europa, en turné som detta år också besökte Sverige som bekant. Just Sverige-konserten har jag ju skrivit om förr. Men den turnén innebar inte bara att bandet kom hit. Det gjorde också att Roy Eldridge under ett år bosatte sig i Paris. Och det är just alla Roys Parisinspelningar på franska etiketten Disques Vogue som det bolaget har samlat i sin serie "American Jazz In Paris". Egentligen är det två volymer för att få den kompletta Roy Eldridge-samlingen från Vogue, men del ett med titeln "Nuts" har jag inte kommit över än.

Roy Eldridge spelar här med franska musiker, med undantag för Don Byas på fyra av inspelningarna. Bland dom franska namnen märks saxofonisterna Albert Ferreri och William Boucaya och pianisterna Raymond Fol och Claude Bolling. Stämningen är hög på dessa inspelningar och Roy sjunger och spexar på en del av dom första sex låtarna. Det är väl här som jag kan ha en liten fundering. Jag förstår att Roy Eldridge är stjärnan från Amerika, men på dessa första sex inspelningar med bara franska musiker kunde väl saxofonisterna Ferreri och Boucaya fått lite mer utrymme att visa upp sig, för här är det, hur bra han än är, mer eller mindre The Eldridge Show och dom andra är bakgrundsfigurer. Men det är likväl skönt sväng rakt över!
     Lite mer udda och speciella är inspelningarna som är gjorda med bara Eldridge och pianisten Claude Bolling och sessionerna där Don Byas medverkar, som då får klart mer utrymme än sina franska kollegor innan, är givna favoriter och det blåses på riktigt bra i "The heat is on" med flera. 
     Dom sista styckena är mer rolig kuriosa där Eldridge spelar solopiano, vilket man inte hör varje dag precis. Nu är han ingen mästerpianist heller och någonstans märks varför han satsat mer på trumpeten och dessa inspelningar är mer en kul grej. Och för alla som stör sig på Bud Powells och Erroll Garners läten i bakgrunden på sina inspelningar, efter att ha hört Eldridge tämligen ljudliga stönanden i "Boogie boy" så kommer ni tycka att dessa två är rätt normala i jämförelse. 

Totalt är detta en riktigt kul resa genom Roy Eldridge Paris-upplevelser åren 1950-51 med mycket bra och svängig jazz av riktigt hög klass och Eldridge i högform! För mig som är intresserad av hur jazz lät i andra länder än dom stora under genrens mest aktiva år så kanske jag kanske velat höra dom franska musikerna i lite mer framträdande solon, men det är ändå en av dom mest spännande jazzskivorna i år som tar fram relativt nya sidor hos denne trumpetare! Skivan blir klart kvar i samlingen!