Utgivningsår: 1999
Skivbolag: Grand Recordings/Virgin Records
Betyg: 3/5
Jag såg en Youtube-video där komikern Jonathan Rollins recenserade Weeping Willows hit "Touch me" och fick en väldig ingivelse att spela något med detta band och insåg att jag ju hade en Willows-platta jag ännu inte hade hunnit lyssna på, deras andra platta "Endless night" från 1999. Alltså hamnade den i CD-spelaren och här är jag nu.
Weeping Willows är ett band jag lärde mig gilla steg vis bit för bit. Från att först sett dom som lite överskattade mediadarlings till att inse att "Broken promised land" ändå hade mycket bra saker till att sakta lära mig acceptera deras mer indierockiga ådra på tredje plattan "Into the light" till att idag tycka att dom är ett riktigt bra band! Den här plattan är dock en väldigt bortglömd platta i deras katalog, mycket för att debuten före, "Broken promised land", introducerade något nytt och spännande och den efterföljande "Into the light" tog bandet i en ny musikalisk riktning och blev en storsäljare, medan denna hamnade i skuggan.
Det är lite synd att den här är bortglömd för det är en otroligt snyggt gjord platta. Stämningen i låtarna bara dryper av ångest och krossade hjärtan, men gör det på ett musikaliskt väldigt vackert sätt och 60-talets mest deprimerande ballader har lånat ut mycket av sin stil här. Mer dramatisk produktion än inledande "While i'm strong" är svårt att hitta. Magnus Carlsons mäktiga röst gör också förstås enormt mycket för låtarna! Sen tycker då jag att debuten hade än starkare låtar med hitpotential. Hur bra låtarna än är här så är det ingen av dom som känns lika klockren som till exempel "Eternal flames" eller "Broken promised land" från plattan innan. Så därför inser jag när jag hör "Endless night" hur viktig kursändringen i "Into the light" egentligen var, eftersom det lite känns som att det till sist blir lite för mycket av det goda och det vackert dramatiska mot slutet av plattan.
Betygsmässigt så står jag och väger. Det är väldigt nära en fyra, men ändå så är debuten något starkare så det blir en trea, men en väldigt stark sådan. Det är vackert, det är riktigt bra, det är stämningsfullt och det är grymt snyggt, men det är inte så mycket som sticker ut på samma sätt som debuten gjorde. Plattan blir dock ändå solklart kvar i samlingen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar