Tears For Fears - Shout

Vid dessa tider då allas vår Tracks-hjälte Kaj Kindvall valt att lämna radion och gå i pension, vilket jag förstår men tycker är tråkigt, i och med att radion därmed förlorar en lysande radiomänniska som faktiskt kan och bryr sig om musik på ett sätt som jag tycker få radiopersonligheter gör idag, så känns det ändå rätt att göra denna lilla metod för att gräva fram ett singeltips. Jag gick exakt 30 år tillbaka i tiden och kollade vad som låg på Trackslistan detta datum (eller snarare 12 januari, eftersom programmet låg i vintervila ett tag till) och valde en låt från den listan. Jag lekte med tanken att blunda och peka, men fingret landade på Madonnas "Like a virgin", som är nåt så löjligt sönderspelad och uttjatad så jag tyckte detta var bättre.

Jag valde ett band som jag redan har skrivit om, precis i början, för fem år sen. Jag skrev då om en fantastiska plattan "The seeds of love" med Tears For Fears, ett av 80-talets bästa album. Men jag kände att det vore kul också att skriva om Tears For Fears från den era som trots allt blev deras kännemärke, syntheran, så jag valde deras låt "Shout" från 1984 och den magnifika plattan "Songs from the big chair". Jag kanske behandlade den lite styvmoderligt under hela 1985, då jag tyckte att andra Tears For Fears-låtar var att föredra och denna var för sönderspelad, men idag så är det en av 80-talets mest lysande unikum, åtminstone vad gäller melodin. Låten är ett stycke mästerverk med sina drivande trummor som matas hela tiden och med en melodi som fastnar direkt och som man för en gångs skull inte vill bli av med. Roland Orzabel sjunger väldigt kraftigt och det gör att refrängen och melodin passar så bra in i den tuffa och snygga trumproduktionen!
Texten har genom åren fått många betydelser. Många tror att den handlar om primalskrik, medan Roland Orzabel har sagt att den egentligen handlar om att folk ska protestera mot 80-talets kalla krig. Hans partner Curt Smith och andra sidan har sagt att låten handlar om att inte tolerera att bli behandlade hur som helst av folk och samhälle. Däremot har Roland sagt att han först tyckte låten passade som ett albumspår, snarare än en singel.

Vilket som så är det en mäktig och skön låt med en melodi som passar lysande in och som sitter. B-sidan på singeln är en udda låt vid namn "The big chair" som har ett instrumentalt drivande och lite monotont tema som hålls uppe av samplingar från den brittiska TV-filmen "Sybil". Men jag tycker ändå den funkar och känns rätt fräsch.