Tears For Fears - The seeds of love

Ett av mina favoritband från 80-talet har alltid varit Tears For Fears. Roland Orzabal och Curt Smith har haft förmågan att både skriva traditionell pop och blanda upp det med spännande och ny musik som knappast kan kallas förutsägbar. Dessutom har jag alltid gillat Roland Orzabals röst. Egentligen kan han ju inte sjunga alls, men han har ändå en udda och spännande sångröst som verkligen passar bandets stil! Bandet har ju egentligen två uppsättningar, dels den traditionella med de två ovannämnda medlemmarna som tillhörde 80-talet och med kul och sköna synthpopinfluerade hits. Och dels Orzabals soloförsök att driva bandet under 90-talet då han skrev mycket mer experimentella låtar som inte var av det mest hitvänliga. Dessa är dock underskattade och låtar som "Break it down again" och "Laid so low (tears roll down)" tillhör några av 90-talets mest bortglömda hits. Och den platta som klassas som bandets lågvattenmärke, "Raoul and the kings of Spain" från 1995, är också riktigt bra, åtminstone i dess rent musikaliska skapelse.

Den platta av Tears For Fears som dock ligger mig varmast om hjärtat är deras klassiker från 1989, "The seeds of love", mesta dels skriven av Orzabal och keybordisten Nicky Holland. Den kom i en tid då bandet inte gjort nåt sen 1985 och tagit väldigt lång tid för att skapa en platta som var mycket mer svårlyssnad än föregångaren "Songs from the big chair", men just därför kändes den spännande. När monsterhiten "Sowing the seeds of love" kom och blev en hit så blev jag jättelycklig. Jag minns än glädjen när låten klev upp till första plats på trackslistan på hösten 1989. Och det är ännu en av de bäst producerade låtar jag nånsin hört, ljudbilden i den låten är enorm och videon är också en klassiker!
Senare på hösten så besökte jag en familjevän och fick hela plattan kopierad på kassettband, som snabbt spelades om och om igen under ett antal år innan jag köpte LPn på 90-talets skivmecka i Sundsvall, "Förlorade Favoriter" 1995.

Plattan ska enligt uppgifter ha kostat en miljon pund att göra och man ska ha spelat in i många olika studior och använt en hel hög producenter under åren man gjorde den. Men så blev resultatet perfekt därefter också. Här finns alltså en hel del låtar som knappast kan räknas av hitkaraktär, men som ändå lyckades hitta hem till både skivköpare och skivkritiker. Båda de efterföljande singlarna, "Woman in chains" (gjord med sångerskan Oletta Adams samt Phil Collins på trummor) och framför allt den avkopplande och sköna "Advice for the young at hearts", är riktigt snygga! En annan låt man ska låna ett öra till är den sköna balladen "Standing on the corner of the third world" eller varför inte den liveinspelade 7 minuter långa rockkaskaden "Year of the knife".

Nu är detta alltså LP-versionen jag har. Köper man den på CD så finns det fyra låtar till, som jag dock inte har hört än tyvärr. Men detta är totalt alltså en klassisk njutning och skolexempel i musikalitet och produktion. Musikerna på plattan är verkligen på topp och det är kanske en av de snyggaste plattorna nånsin. Detta är en platta att verkligen bara sätta sig i en mjuk fåtölj, blunda, vrida upp volymen och koppla av!

Kolla också in texten om själva singeln "Sowing the seeds of love"!

Två spår blir det, dels singeln "Advice for the young at heart" i en snygg liveversion och dels balladen "Standing on the corner of the third world".