Nytt i samlingen - September 2026

The Smithereens - Beauty and sadness
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: Wire Records
Spår: Tracey's World/Much too much/Some other guy/Beauty and sadness/Beauty and sadness (Instrumental mix)

Förra månaden var en singelspecial och det är snudd på att denna gång nästan är det också. Men den här ligger väl lite i gränslandet, som EP. Men så är det en EP som var väldigt svårt att motstå eftersom den är med det idag sorgligt bortglömda bandet The Smithereens. Den här utgåvan från 1983 är bandets andra någonsin och var väldigt svår att inte köpa! Speciellt när det dessutom är en svensk feltrycksutgåva som i original var utgiven i begränsad utgåva på 3000 exemplar. Wire Records var ett svenskt skivbolag och på skivan står det att den ska gå på 33-varv när det är 45-varv. 

Även i den här tidiga upplagan känns bandet igen med sin intensiva indierock. Det finns drag av XTC någonstans och även av Beatles. Däremot undrar jag vad som hände i låten "Much too much". Jag fattar att rockabilly och att låta som på 50-talet var inne 1983, men detta var inte bra alls, men så är jag rätt allergisk mot den där fejk-50-talsrocken som kom då. Men i övrigt är detta en riktigt bra rock EP med ett kämpande ännu färskt band! En instrumental version av titelspåret kan tyckas vara onödig, men låter riktigt mumma!

Soundtracks - Thank god it's friday 
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: Casablanca 
Betyg: 3/5

När det gäller soundtracks så är jag klart mer intresserad av när man skapar musiken direkt för filmen än när man sätter ihop random hits som kanske hörs i filmen någonstans. Här är dock ett kul annorlunda exempel. Det här är en trippelutgåva till filmen "Thank god It's friday", en film som följer gäster och personal på ett diskotek i Los Angeles. Filmen i sig blev en succé, mycket tack vare musiken, där bland annat i filmen medverkande Donna Summer slog i igenom med låten "Last dance". Jag får dock känslan att det inte är den här filmen folk tänker på mest idag när det gäller discofilmer från 70-talet.

     Trippelutgåva är detta alltså, innehållandes två vanliga plattor och en bonus-maxisingel där Donna Summer tolkar stönlåten från 60-talet, "Je t'aime (moi non plus)". Den sistnämnda är förvisso mer en kuriosa för bra är den verkligen inte.

När det gäller albumet i sin helhet så är det verkligen en blandning av högt och lågt. Jag är ju långt mer intresserad av 70-talsdisco gjord i USA eller England. Den i övrigt europeiska har mycket jag kan leva utan, där tyskt tenderar att låta som Boney M och franskt som Village People. OK, jag kanske överdriver något, men det är inte långt ifrån. Och här är det amerikanska legender som The Commodores (som också medverkar i filmen), Cameo, Thelma Houston och Diana  Ross i blandning med europeiska discoartister jag inte riktigt har samma koll på. Donna Summers Moroder-låtar har jag aldrig varit så intresserad av och han har sannerligen sina fingrar på hennes låtar här. Diana Ross låt är inte heller jättebra och ett antal av låtarna är dryga 6-7 minuter långa och i maxisingel-version, vilket inte heller brukar vara mitt huvudintresse direkt. 

Men en stor del av soundet på låtarna är riktigt snygg och bra, The Commodores levererar så klart, Paul Jabara (som även skrivit Donna Summers "Last dance") gör bra ifrån sig och Thelma Houston är alltid en fröjd att höra. Framtiden för detta soundtrack är oskrivet, men i nuvarande läge ser det ut som om den blir kvar. Det är ändå en bra och intressant utgåva!

Love And Kisses - Thank god it's friday 
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: Casablanca 
B-sida: You're the most precious thing in my life

En vecka efter att jag hittat soundtracket till "Thank god it's friday" så lyckades jag köpa singeln också. Tajming är ibland A och O! Och för en radionörd som mig så är det förstås något speciellt med den här låten. Radioprogrammet Metropol använder sig av den till inledningen av deras intro, alltså det som senare övergick till signaturen, Adolphson & Falks "Metrosynth".

Love & Kisses var då den franske producenten Alex R. Costandinos egna variant på Frank Farians Boney M, alltså en studiogrupp med i hyrda ansikten utåt respektive sångare. Det är bandet som också har gjort en av dom bisarraste skivomslagen någonsin, till plattan "xxx" där ett gäng manshänder försöker slita av en kvinna sin tröja. Den hade inte gått igenom idag kan jag säga.

     Nu är det alltså lätt att jämföra Love & Kisses med Boney M om man ser på bandstrukturen, men egentligen är det lite orättvist också eftersom den här låten är bättre än alla Boney M-låtar tillsammans. Den har groove, den har stråkarna och den har stämningen, samt att dess melodi vågar sticka ut och inte bara vara så trallvänligt förutsägbar. Sen är för den som undrar b-sidan den andra låten bandet har i filmen. Stor tumme upp för denna filmlåt!

The Emotions - Best of my love 

Utgivningsår: 1977
Skivbolag: Columbia
B-sida: A feeling is

The Emotions var tjejtrion som, förutom dom två första plattorna som var proddad av Isaac Hayes, hade Earth, Wind & Fires Maurice White som sin beskyddare och ljudskapare under hela deras glansperiod. Så även på 1977 års platta "Rejoice" där den här låten blev bandets första USA-etta. Den framgång som tjejerna hade med White gjorde så klart också att man användes som kör i Earth. Wind & Fires låtar, som "Boogie wonderland". 
     Och visst är det här en soulklassiker av stora mått från 70-talet. Blåset från Maurice Whites mannar är där, även om man här inte har det där stora och mäktiga öset och soundet som på EWFs låtar. Här är det en glad, puttrig och trevlig låt som inte gör en fluga för när på något sätt, men som ändå är riktigt bra och välgjord! Så här i efter hand känner jag att jag nog borde ha klämt in den på min 1977-lista!

Electric Light Orchestra - So serious 
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: Epic
B-sida: Matter of fact

Jag är inte ett stort fan av Electric Light Orchestra alls, låt oss göra det klart. Det är något med det överdrivet bombastiska, Jeff Lynnes produktion och melodierna som inte riktigt lockar. Men det finns så klart ett undantag, 1986-plattan "Balance of power". Självklart är jag rätt ensam om den åsikten och väldigt ELO-fans håller med mig. Det låter ju 80-tal med allt vad det innebär av soundet och så. Men "Calling America" är nog det bästa bandet har gjort och inte långt efter kommer den här andra singeln från plattan.

     På papperet ju kan detta ses som en glad poplåt med en kärleksbekymrad text. Men läser man mellan raderna i texten så hittar man saker som ska beskriva Jeff Lynnes besvikelse med ELO och att bandets framtid var lite osäker. Och "Balance of power" blev också Lynnes sista platta med bandet. Men det här är ändå en riktigt bra låt och en kul liten poppärla från när ljusorkestern var som bäst, enligt mig i alla fall.

Krönika: My9albums - trenden om skivorna som formade mig!

I år är det faktiskt 40 år sen jag köpte min första platta för egna pengar, vilket skapade den skivsamling som denna blogg har skapats ur! Därför är detta mitt sätt att fira detta! Det finns en utmaningstrend som vandrar runt bland skivsamlare just nu, "My9albums - The sound that made me", vilket handlar om att visa nio plattor som format musikintresset och individen som person. Varför inte, tänker jag, och ska sätta ihop min lista och inser åter att det är ju mer radion som format mycket av mitt musikintresse. Jag köpte ju skivor ytterst sporadiskt under 80-talet utan hämtade min inspiration från jazzprogram, Tracks, Metropol, Rakt Över Disc, Kulan I Luften och långt senare Eldorado. Det blev att gräva i djupet av minnesbanken och även i vissa fall även tänja lite på gränserna. Jazzen till exempel lyser med sin frånvaro helt, eftersom dom jazzskivor jag ville ha med inte fanns i listan på My9albums hemsida att välja bland. Åter var det radion som i första hand, alternativt min kompis som lärde mig lyssna på jazz, som skapade intresset och albumen var i mångt och mycket antingen mindre kända eller lågbudgetutgåvor. Men jazzen har ju ändå format mitt musikintresse enormt så därför har jag lagt till en tionde platta. Så här kommer mitt försök till svar på denna challenge! Jag gör också mindre motiveringar till vart ett av plattorna under bilderna. Och för er som själva vill göra denna challenge så finns länken till sidan här!

1 Alphaville - Forever young: Skivan som fick mig att upptäcka 80-talets synthvärld och som genom mitt fritids och kamraterna där 1984 tog mitt musikintresse ett stort steg framåt!

2 Depeche Mode - Singles 81-85: Att Depeche Mode är mitt favoritband har väl ingen missat och den första plattan jag skaffade var den här, då på kassett och den vevades om och om och om igen och fick mig att inse flera gånger hur fantastiskt detta band var!

3 Peter LeMarc - Närmare gränsen: När jag hörde Peter LeMarc 1988 så fick det mig att börja lyssna allt mer på texter och hur mycket bra svensk musik på svenska det fanns, och hur Peter LeMarc var en sån mästare på detta!

4 Oasis - (What's the story) Morning glory: Jag levde i en musikalisk värld av jazz, soul och 80-tal till dess att en tjejkompis på Härnösands Folkhögskola visade mig på hur störtskön britpopen och det rockiga röjet från England egentligen var och att det fanns ny bra musik på 90-talet! Och vägen dit gick via Oasis och den här plattan!

5 Fleetwood Mac - Rumours: 70-talets musik började jag inte gilla på allvar förrän 2014, men fröet såddes 1986 när jag hörde Fleetwood Macs "Go your own way" i Metropols tävling Popduellen och ett par år senare fick tag på hela den fantastiska plattan "Rumours". 

6 Sandra - Into a secret land: Sandras musik, hennes röst och Michael Cretus sound var så vacker och snygg att jag nästan tuppade av! Detta var en platta jag gick in på Thylins skivaffär och köpte, stod utanför affären och drog ut vinylen. Och den nya skivan glänste och gav små statiska stötar och det var magiskt!

7 The Family Stand - Chain: Här tänjer jag lite på gränsen. Plattan i sig köpte jag inte förrän många år senare, men i ett avsnitt av Soulcorner från 1990 så spelade Mats Nileskär mer eller mindre hela plattan i programmet så jag kände att jag kunde den rätt bra ändå. Grejen är att låtarna från plattan som spelades i programmet gav mitt intresse för soulmusiken en rejäl skjuts framåt! Det svängde och var så otroligt skönt groove!

8 Paul Hardcastle - Paul Hardcastle: Det här behöver väl inte någon mer kommentar egentligen. Som jag har nämnt ett flertal gånger så var det här den första plattan jag 1986 köpte själv och är därmed en av de viktigaste plattorna i mitt liv!

9 Basic Element - The ultimate ride: Jag tyckte att eurodancemusiken hade sina guldkorn här och var innan, och jag hade köpt bandets debut redan innan, men när jag 1995 köpte den här plattan så cementerades mitt intresse för genren, musiken och det atmosfäriska, explosiva och dansanta soundet för gott, och i längden även mitt intresse för dansmusik i övrigt!

10 The Earl Swope Sextet 1945 featuring Lennie Tristano - The lost sessions: Precis som med The Family Stand så tänjer denna på gränserna, men den här musiken formade mitt jazzintresse rejält. 1986 så gick det en dokumentär om pianisten Lennie Tristano och i stort sätt alla låtarna från den här plattan som jag köpte 2009 spelades där. Och jag fick upp ögonen för äldre jazz ordentligt där igenom!

Kultstämplat: The Art Company - Susanna

The Art Company - Susanna
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: CBS
B-sida: The 17th floor

Som vanligt runt denna tid är det lite kaos, med både resumé från Skivmässan och Nytt I Samlingen September som ska upp och dom blir lite försenade och kommer. Men till dess så sticker jag emellan med en Kultstämplat. Men det här är ännu en låt som jag undrar om den egentligen inte är för bra för den kategorin. För hade låten varit en normal studioinspelad låt så hade den inte funnits här. Och andra sidan så hade halva låtens charm och kvalitet försvunnit då.

Holländska The Art Company ses av övriga världen som ett riktigt One-hit-wonder medan VOF de Kunst, som bandet heter i hemlandet, har släppt hela 18 plattor i Holland. Däremot kan man ju inte förneka att "Suzanne", som låten heter i original, är deras största hit oavsett. För den brittiska marknaden kallade man sig The Art Company och låten "Susanna".

     Jag gillar ju då den här gungande liveinspelade låten om killen som trånar i soffan efter sin Susanna, som dock nobbar honom. Det är ett skönt gung i låten och det är här som det mer komiska kommer in. Låten är alltså inspelad live. Var vet jag inte, men det låter som en stadspub någonstans i Haag eller Amsterdam. Och publiken är med på noterna, alldeles för mycket. Det är som om dom såg på en live dokusåpa likt Paradice Hotel eller nåt. Dom lever sig in i storyn och spelar över å det grövsta, så mycket att det till slut blir snudd på pinsamt. Det vrålas "WOOOOOOAAAAAW!!!" vid varje positiv textrad där sångaren Nol Haven lyckas närma sig sin dam. Till slut så kommer då nådastöten! Susanna vill gå hem! Och hela publiken ylar så högt man kan unisont i vild förtvivlan: 

"NOOOOOOOOOOOOOOOOOOO!!!!!!!!!"

Och det låter så pinsamt överdrivet att det blir skrattretande. För Guds skull, hon tackade nej till en date! Hon tog ju inte livet av karln! Och än mer komiskt är det när det låter så inövat och ospontant att någon förmodligen satt med stora textskyltar till publiken.

I Sverige hade vi egna varianter, där Mats Rådberg sjöng "Peta in en pinne i brasan" och "Det är inte lätt att va' ödmjuk" inför en nästan lika överspelande krogpublik, men det blir en sak för senare. 

    Den här låten stack ju onekligen ut från mycket som kom ut från mellan-Europa runt denna tid, med att vara akustisk och dessutom inför publik. Men den är ju verkligen en grymt kul och skön låt, som dock även har en något pinsam aura runt sig. Om jag hade varit Susanna så hade nog jag också ställt mig upp och gått om dejten hade haft en vilt vrålande och hejande hulliganhord med sig.

Jag kan också bjuda på ett framträdande av låten i sitt original på holländska också.

Dom 50 bästa låtarna från 1997

                                   

Nästa år att redovisa dom 50 bästa låtarna från är 1997! Det här året är speciellt på många sätt. Dels så var jag på en turné mot rattfylleri arrangerad av MHF på sommaren, vilket genererade i många nostalgiska låtar med starka minnen från. 
     Dels så var det det året då jag började tappa intresset allt mer för ny musik på listorna och mycket berodde det på att dessa fylldes med hiphop, pojkband, amerikansk rock, tramsig dansk bubbelgumdisco, svensk rock och annat helt ointressant. Mycket det jag gillade låg en bra bit utanför topplistornas topp. Jag älskade fortfarande eurodance och britpopen, som båda sågs som mer eller mindre utdöende nu. Jag lyssnade på Kaj Kindvalls program om musik från USA och England, "Singel", och köpte nya CD-skivor som aldrig förr. Och avståndet mellan mig och topplistemusiken skulle öka allt mer 1998.

Nu heter det ju att "tiden läker alla sår" och här är det flera låtar som jag aldrig skulle drömma om att ha på en årslista då men som har vuxit enormt till idag (Chumbawomba, Chemical Brothers, The Prodigy, Kula Shaker) och många stora hits från 1997 lyser med sin frånvaro helt. Det är istället en del eurotrance, experimentell dansmusik, bigbeat och namn som många kanske undrar vilka dessa är. Därför är det också en stor dykning vad gäller antalet svenska låtar på denna lista.
     Så välkommen till mitt 1997, ett år då jag försökte upptäcka ny musik på mitt eget lilla sätt, även om det skulle bli svårare med tiden.

1 Bellini - Samba de Janeiro
2 Verve - Bittersweet symphony

3 Sash! feat Rodriguez - Ecuador
4 Depeche Mode - It's no good
5 Oasis - D'you know what i mean
6 Antiloop - In my mind
7 Chili feat Carrapichio - Tic tic tac
8 Bentley Rhythm Ace - Bentley's gonna sort you up
9 Sarah Cracknell - Desert baby
10 Cecilia Vennersten - Hur har vi hamnat här
11 Depeche Mode - Barrell of a gun
12 Chemical Brothers - Block rockin' beats
13 Sash! feat La trec - Stay
14 Antiloop - Nowhere to hide
15 Sheryl Crow - Tomorrow never dies
16 Peter LeMarc - Du och jag mot världen
17 Scooter - Fire
18 Dubstar - No more talk
19 Chumbawamba - Tubthumping
20 The Prodigy - Smack my bitch up
21 Jean Michel Jarre - Oxygene 8
22 Depeche Mode - Useless

23 X-Perience - Magic fields
24 E-type - Back in the loop
25 Savage Garden - To the moon and back
26 Peach - On my own
27 Niklas Strömstedt - Inga änglar gråter
28 Suede - Saturday night
29 Oasis - I hope i think i know
30 Pandora - A little bit
31 Depeche Mode - Home
32 Peach - From this moment on
33 Paradisio - Bailando
34 Robert Miles featuring Kathy Sledge - Freedom
35 Suede - Filmstar
36 Niklas Strömstedt - Sånt är livet
37 Kula Shaker - Hush
38 Jamiroquai - Cosmic girl
39 Suede - Lazy
40 2K - Fuck the millenium

41 This Perfect Day - Fishtank
42 Dilba - Raindrops
43 Spice Girls - Spice up your life
44 Princessa - Vivo
45 Kent - Om du var här
46 Sarah Cracknell - Taxi
47 U96 - Seven wonders
48 Robyn - Show me love
49 Spice Girls - 2 become 1
50 Katrina & The Waves - Love shine a light

Four Tops - Catfish

Four Tops - Catfish
Utgivningsår: 1976
Skivbolag: ABC Records
Betyg: 2/5
Det är Sundsvalls skivmässa när som helst och vad är bättre sätt att invänta den än att lyssna igenom ett av köpen från den senaste mässan, vårmässan 2026? Det blir ett hopp 50 år bakåt i tiden och Four Tops platta "Catfish". Four Tops 70-tal var inte direkt deras största era. Bandet låg numera på bolaget ABC Records, som inte heller hade sån stor succé nu och skulle säljas till MCA Records tre år senare. De stora framgångarna för soullegenderna var nu långt borta och hör man på den här plattan så är det inte så svårt att förstå varför. Jag personligen har inget alls emot Four Tops 70-tal. För sex år sen skrev jag om plattan "Main street people" från 1973 och den var riktigt bra. Tyvärr är den här inte i paritet med den. Soundet är riktigt snyggt och skönt. Det är bra stråkar och smekande soulkänsla och det är plattans stora fördel. 
     Nackdelen är melodierna som är väldigt lättglömda. Här snackar vi gruppen som gjorde galanta hitlåtar som "Reach out i'll be there" och "Standing in the shadows of love" på 60-talet och nu gör låtar som inte sticker ut det minsta från den vackra 70-talsproduktionen och som allt som oftast slutar med att gruppen nästan bara står och jammar till groovet och upprepar titeln. Det är inte uselt alls, det är bara intetsägande och anonymt och jag skulle inte kunna nynna med i någon av dom här låtarna, mer än möjligen singeln "Catfish", om så mitt liv hängde på det. Låten "Strung out for your love" kan jag också ge en liten tumme upp till som en helt OK låt. I övrigt så låter det alltså snyggt och vackert, men är inget jag lär minnas i övrigt. Därför så kan jag inte se mig behålla denna skiva heller när det nu är gallringsdags i samlingen! 

RIP Pete Byrne - de nakna ögonens synthmästare!

Jag har nämnt den här historien förr, men finns en anledning till en repris just denna (sista?) gång. När jag var barn så hörde jag en låt på "Bagen" i TV med Cia Berg som hette "What (In the name of love)" och som trollband mig och jag spelade låten på kassett från TV. Japp, usel kvalitet, men lille jag hade sparat låten på något sätt. Vilket band som hade gjort låten uppfattade jag inte utan fick leva utan den vetskapen i MÅNGA år. Det tog det mig många decennier innan jag fick information om det på ett diskussionsforum och till dess att jag hittade singeln. Naked Eyes var nu ett band som jag hade ögonen på och som snabbt blev en favorit i 80-talets blipbloppande engelska synth era!

Det finns alltså en anledning till den här historien igen för låten sjöngs av Pete Byrne, som tillsammans med Rob Fischer utgjorde bandet Naked Eyes, och Byrne (inte att förväxlas med Dead Or Alives Pete Burns) avled för lite mer än en vecka sen efter en tids sjukdom 74 år.

     Både Byrne och Fischer startade sin karriär i bandet Neon tillsammans med medlemmarna i Tears For Fears. När dom sen gick för sig själva så radades hitsen upp av lysande new wave-klassiker som idag är

sorgligt bortglömda för många skivälskare! För Naked Eyes hade kanske en del hits i England, men dom nådde inte långt utanför det brittiska öriket. När jag nämner namnet Naked Eyes för dom flesta så får jag oftast ett oförstående ansikte tillbaka. Men för mig är låtar som "Always something there to remind me", "Voices in my head", ovan nämnda "What (In the name of love)" och "Promises, Promises" bland det bästa som har gjorts i den brittiska new wave-vågen under 80-talets början och, med undantag från det förstnämnda låten som var en cover, så var det Pete Byrne, tillsammans med Fischer, som låg bakom dessa mästerverk! Mjuka synthmattor, som vågade bjuda på det där extra ibland, och lysande poplåtar. Jag vet att jag i recensionen av Naked Eyes platta "Burning bridges" för sex år sen saknade den lilla kryddan i en annars perfekt platta, men singlarna vågade ändå ge det där lilla extra. Och Pete Byrnes röst var ljus och soft och passande musiken och genren! För mig var Pete Byrne en stor del av den new wave-vågen från 80-talet som jag håller så högt!

Naked Eyes splittrades 1984 och turnerade faktiskt aldrig under 80-talet eftersom man hade problem att återskapa sitt sound på ett bra sätt live på scen. 
     Rob Fischer skapade sen Climie Fischer med Simon Climie och avled 1999. Pete Byrne försökte gå solo utan att lyckas nämnvärt och återskapade Naked Eyes, som spelade till sist live och Byrne ägnade återstoden av karriären att spela på olika 80-talsturnéer och festivaler. Trots allt hade Byrne varit med om att skriva några av decenniets bästa låtar i synth/new wave-genren, låtar som förtjänade att lyftas upp på nytt för både nya och äldre generationer! Och för dessa fantastiska låtar tackar jag Pete Byrne! RIP!

Frankie Carle & His Orchestra - 1947 Live Hollywood Palladium

Frankie Carle & His Orchestra - 1947 Live Hollywood Palladium
Utgivningsår: 1996
Skivbolag: Collector's Choice
Betyg: 4/5
Genom årens lopp så har jag skrivit om mindre kända orkesterledare som blivit bortglömda och som en händelse har Collector's Choice en CD-serie som heter "The Forgotten Big Bands" där livekonserter med dessa har blivit utgivna. Två av dom hittade jag på Selånger Marknad. Dels Tony Pastor, en av Artie Shaws en gång närmaste musiker (om det kommer hinnas med en recension av den i framtiden återstår att se, men den är helt OK) och dels Frankie Carle, som jag har valt att fokusera på här. 

Vad? Har ni aldrig hört talas om Frankie Carle? Det hade inte jag heller, men skivan var löjligt billig och då den är live inspelad på 40-talet så var det inget att tveka om. Det är möjligt att jag borde ha hört talas om Frankie Carle när han trots allt kallades "The wizard of the keyboard", en titel som jag trodde skulle ha tillhört namn som Art Tatum, Oscar Peterson eller Teddy Wilson, mer kända namn. Han har skrivit en megasäljare som "Sunrise serenade", hans orkester var väldigt populär på sin tid och han har faktiskt en stjärna på Hollywood Walk Of Fame. Men ändå så är han långt i bakgrunden av stora orkesterledare och få minns hans namn idag. 

Den här inspelningen var en del av radioserien One Night Stand, som gjordes för dom amerikanska soldaterna. Sången görs av Carles dotter Marjorie Hughes samt Greg Lawrence som är helt OK. I övrigt så är Carle och hans orkester riktigt bra och något som förtjänar att lyftas upp mer. Carle vågar göra lite egna arrangemang och är en riktigt bra pianist. Att göra jazzarrangemang av klassiska verk eller att influeras av klassisk musik var ju väldigt på modet då med Stan Kenton och Boyd Raeburn och Frankie Carle drog sitt strå till stacken, här med låtar som "Carle meets Mozart" och "Carle meets Tschaikovaky" och man lyckas göra riktigt bra versioner. Jo, det finns ett helt album där han tolkar dom klassiska mästarna. Den har jag inget emot att hitta!
     Frankie Carle har ett riktigt bra blås, bra sväng respektive ballader och bra arr. Carle är som sagt en bra pianist och spelar två triospår här, "Liza" och "Stardust" och det finns fler pianoplattor där ute med honom, förhoppningsvis någon av äldre datum också. 

Totalt är detta en riktigt bra liveplatta som lyfter upp en idag sorgligen bortglömd jazzikon som bjuder på toppstorbandsjazz som både är klassisk och vågar utmana! Skivan blir klart kvar i samlingen.
     För den som undrar så upplöstes orkestern 1955 och därefter så fortsatte Carle att spela solopiano i flera decennier framåt och dog 2001 98 år gammal. 

Tyvärr finns ingen inspelning av själva skivan eller konserterna på tuben, men låtarna finns förstås inspelade, varav en är en "soundie" med filmklipp där Frankie Carle spelar sin version av Mozarts Rondo Alla Turka och där spelar han solopiano i övervägande av låten.