Sommarplågor #62: Robin Cook - I won't let the sun go down on me

Robin Cook - I won't let the sun go down on me
Utgivningsår: 1996
Skivbolag: Stockholm Records
Andra spår:

Jo, men det är klart att den här skulle komma till sist. För Robin Cook har förekommit en gång tidigare på bloggen och det var som sommarplåga nr 24 med hans version av italolåten "Comanchero" från 1997. Japp, jag tog den mindre före den där större låten. Jag antar att jag spar det bästa till sist. Men om vi börjar från början och tar en kort repris, för den som glömt texten från då. Robin Cook är alltså lika med Jonas Ekfeldt som 1996 gjorde sin egen version av Nik Kershaws lätt satiriska kalla krigs-hit "I won't let the sun go down on me" från 1984. Här handlade det dock mer om ett ragga party i natten. 

     Originalet med Nik Kershaw är ju egentligen i sitt sound en lättsam och pigg och skulle, om texten inte hade handlat om så allvarliga saker, lätt kunnat bli en sommarhit, så att klä den i en kommersiell somrig dansreggae-stil för partyt var väl inte jättesvårt direkt. Och självklart blev låten en gigantisk succé och vandrade direkt rakt upp i topp på Sommartoppen och blev en av årets mest sålda svenska singlar! Jag minns ännu den mäktiga totala party-stämning som var på Sundsvalls torg när Sommartoppen var där och den här låten spelades upp. 

Jo, som den 80-talsnörd jag var och är så föll jag pladask för den glada sommarlåten och har den än som en av 90-talets skönaste sommarhits (nr 18 på min 1996-lista bland annat). Den är solig, sprittande glad och doftar sommar ut i fingerspetsarna och har sammanfört 80- och 99-tal på ett galant sätt. Då spelar det inte sån stor roll att låten egentligen är ett litet Milli Vanilli-fall. Det är förvisso Jonas Ekfeldt som sjunger, men en helt annan person som är frontpersonen Robin Cook. Dessutom är Cook/Ekfeldt en av väldigt få som lyckats vinna ett skadeståndsmål mot Sveriges Radio när programmet Rally lånat av låten för sin parodi-version "I won't let Susan go down on me". Och han har ju sen fortsatt på rättvisans väg då Jonas Ekfeldt numera även är doktorand i juridik. 

Recensioner från Retrogalaxen 8

Trodde ni att dom var slut? Skivrecensionerna från Retrogalaxens gamla rullor alltså. Nope, det finns mycket kvar, även om det var några månader sen sist och här kommer en kvintett till, den här gången gjorda någon gång runt åren 2005-2006 och som vanligt med lite kommentarer efteråt gällande mina åsikter om texterna idag. Håll till godo!

Erasure - Light at the end of the world
Utgivningsår: 2007
Skivbolag: Mute
Betyg: 4/5

Erasure fick en liten comeback 2005 med plattan ”Nightbird” samt när de förra året roade sig med en akustisk platta, som jag personligen tyckte var hemsk. Kalla mig gammalmodig men Erasure ska inte spela sina låtar på gitarr. Så inför pressreleasen inför denna färska platta så sa man att man nu skulle ”göra en äkta popplatta för att visa att deras pop inte alls är död!”. Naturligtvis drunknade den helt i alla Idolvinnare och Melodifestivalstjärnor som media hellre pushade. Men det hindrar inte mig från att försöka ge den en chans. Och nu är Vince Clarke och Andy Bell på rätt spår. Detta är en synthplatta i klassisk Erasure-stil med äkta lätta Vince Clarkmelodier. Med äkta Vince Clarke-synthar. Bäst lyser singeln ”I could fall in love with you” och avslutande ”Glas angel”, men någon riktigt dålig låt finns inte! Det enda jag saknar är möjligen en riktig hitlåt som sticker ut för någon ny ”Love to hate you”, ”Sometimes” eller ”Stop” finns inte här. Men det spelar egentligen ingen roll för det är roligt att höra klassisk Erasure igen och höra klassiska synthar i denna rätt plastiga och strömlinjeformade musikvärld. Detta är äkta Erasure!
(Jag vet inte vilken comeback jag åsyftar på här, men inte blev den väl någon megasäljare direkt, mer än möjligen på dom amerikanska dansgolven.)



Big Fun - A pocket full of dreams
Utgivningsår: 1990
Skivbolag: 
Betyg: 3/5

Stock-Aitken & Waterman dunkade till med den ena hitartisten efter den andra och var inte rädda att satsa på renodlade pojkband med utseenden som skulle locka en ung kvinnlig publik. Och i England lyckades det med råge, fast här i Sverige var vi mer selektiva med vilka som skulle säljas. Big Fun, som aldrig riktigt slog här, var tre killar med ljusa röster som följde den patenterade SAW-mallen och det är inget fel i det. Just SAWs discofunk med en del stråkar och snygga melodier är det som lyfter hela denna platta. För ofta var det så att det inte var alltid som artisterna var speciellt musikaliskt kunniga, men Stock-Aitken-Watermans rykte att skriva hitmässiga, snärtiga discohits gjorde artisterna till succéer (läs Mandy Smith). Och så är fallet med Big Fun. Killarna sjunger med fruktansvärda försök till kastratröster a la Bee Gees, men låter mer som ett gäng påtända Musse Pigg-imitatörer. Men det är otroligt snyggt gjorda låtar till stor del. Dock kunde man väl få originalverianten av hiten "Blame it on the boogie" istället för denna trista maxisingelremix. Och låtar som "Fight for the right to party" och den sega 60-talsliknande balladen "Hey there lonely girl" passerar obemärkt förbi. Men i övrigt så visar detta mer på Stock-Aitken & Watermans styrka under slutet av 80-talet och början av 90-talet än på deras val av artister att pusha.



Cutting Crew - Broadcast
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: Siren/Virgin
Betyg: 3/5

Cutting Crew dök upp som en total överraskning för 20 år sen, 1986, då deras ballad "I just died in your arms" blev etta på alla världens listor. Det blev en låt som faktiskt överlevde 90-talet och har gjorts i mängder av dansversioner och spelas på dansgolven än. Efter den hiten fick de en mindre hit till med
"I´ve been in love before" innan bandet försvann i glömska. Efter att ha hört uppföljarplattan "Devil´s ball" från 1987 så fattar jag varför för den var riktigt dålig. Men succéskivan håller hyfsade kvalitet och innehåller ordinär popmusik av modell 1986 med lite nypa rock. Sångaren Nick Van Eede har skrivit de flesta låtarna med numera avlidne medlemmen Kevin McMichael och de har problemet att de skrivit två bra hitsinglar, men de andra åtta låtarna har verkligen lite utfyllnad över sig. De har inga hitpotensialer alls, även om de dock är helt OK som låtar. Endast två låtar, "Life in a dangerous time" och "Fear of falling", är riktigt dåliga, men det är ingen platta som du minns när pickupen lämnar skivan (om du som jag lyssnar på vinylversionen). Ja, förutom hitsinglarna då.
(Jag känner när jag läser recensionen idag att betyget 3 verkar vara väldigt snällt och troligen på gränsen.)

Fine Young Cannibals - Fine Young Cannibals
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: I.R.S
Betyg: 3/5

Fine Young Cannibals karriär tog fart först 1989 och plattan “The raw and the cooked” och hiten “She drives me crazy”. Låten hade troligast förblivit bortglömd om det inte varit för en kaffereklam för 10 år sen. Men redan 1985, då de var nybildade, så vann de kritikernas hjärtan med sin enkla, mysiga och genombrittiska popmusik. Och för er som hört er totalless på ”She drives me crazy”, så som jag själv, så är detta ett gott alternativ. Låtarna är inte fullt lika kommersiella som de mer lalliga mer bekanta hitsen, men är oerhört charmiga. Detta trots att sångaren Roland Gift, mannen med popvärldens största käft (i format alltså), på denna platta stundtals låter packad och ibland nästan outhärdlig. Men jag gillar verkligen singlarna ”Blue”, Elvis-covern ”Suspicious minds” och inte minst ”Johnny come home”, som är en riktig poppärla. Enda riktigt dåliga låten är den evigt malande ”Couldn´t care more”. Den och Roland Gifts bräkande fyllesång är det som drar ner plattans helhet, men den är i övrigt oerhört charmigt och kul producerad och gjord.
(Jo, jag kan känna att jag är lite väl hård mot Roland Gifts sångröst. Den är verkligen inte jätevacker, men SÅ illa som jag skriver här kan jag inte säga att jag idag tycker att den är.
Sen är det väl en fråga om vart man bor när det gäller att deras karriär först tog fart 1989. I Sverige, ja, men frågar man engelsmännen så ser dom nog den här plattan som en helt OK framgång.)



4 Strings - Believe 
Utgivningsår: 2003
Skivbolag: The Dance Division
Betyg: 4/5

Eurodisco kan framträda på många olika sätt, även om man ibland inte kan tro det. Det finns dels dessa som är till för att röja på dansgolven (Basic Element), dels de som säkert går att dansa till, men som framför allt är till för hitlistorna enbart (Aqua, Me & My) och sen finns det de som är till för att bara luta sig tillbaka och drömskt njuta. Till den sistnämnda hör denna platta med holländska 4 Strings, som blivit en favorit i eurokretsarna de senaste åren. 4 Strings består av Carlo Resoort och sångerskan Vanessa Van Hemert och jag har väl inte brytt mig inte så mycket om de förut, men när jag fick tag i denna platta så ändrades min åsikt något. Det finns inga tracksettor här precis, det skulle gärna fått varit lite mer tryck i produktionen, balladen ”Forever young” och den sega Ibizamixen på ”Summer sun” kunde jag varit utan och Vanessa Von Hemert är väl inget unikum till sångerska. Men detta är ändå väldigt skönt och relaxande euro. Den mer balladliknande ”Waterfall” är verkligen speciell och låtar som ”High on life” är häftiga. Så strunta i om ni lyckas urskilja låtarna eller inte, bara luta er tillbaka, dra på volymen och re-la-la-laxa.
(På den här tiden så var namnet "Vocal trance" okänt för mig, vilket snarare är genrebenämningen här än euro. Sen är jag väl lite hård med dom olika stilarna. Jag tror ju att oavsett om det är Aqua, Me & My eller 4 Strings så är dansgolven ändå ett av målen vid skapande av musiken.)

Sommarplågor #61: DJ Bobo - Chihuahua

DJ Bobo - Chihuahua
Utgivningsår: 2003
Skivbolag: BMG
B-sida: Chihuahua (2002 XTN Remix)
Schweiziske DJ Bobo, alias René Baumann, hade haft en tid runt 90-talets slut när hans karriär var långt ifrån glansdagarna med storhitsen "Somebody Dance with me", "Keep on dancing" och "Let the dreams come true" 1993-1994. Eurodancemusiken som den lät då var sen länge död och hans hits verkade bortglömda hos massan. Han grävde i musikhistorien och hittade en gammal mambohit från 1955 av Louis Oliveira And His Bandodalua Boys med titeln "Chihuahua", som var i det nästan instrumental. Han tog låtens slinga och körens upprepande av titeln och lade till lite rap och sång och, vips, så hade han skapat sin största hit på en hel evighet. 

Jag hörde den här låten för första gången i ett Sommartoppen, ett program som jag vid det laget nästan hade gett upp hoppet om. Låten kom otroligt in och spenderade ett par veckor där, även om programledarna Agnes Lo-Åkerlind och Anton Berg hade svårt att hålla sig för skratt och inte håna att en avdankad eurostjärna från 90-talet nu hade gjort en chockerande comeback bland Evanescence, nu-metal, hiphop och annat som förstörde listan då. 
     Men faktum kvarstod ändå; det var ju till sist en riktig sommarplåga av klassiska mått som hade etsat sig fast hos folk! För "Chihuahua" är och var svår att få ur huvudet och var en glad och übercharmig låt i latinotakt som inte gjorde en fluga förnär, inte helt olik Lou Begas " Mambo no 5". En låt utan någon egentligt vettig text som folk kunde nynna med i. Och namnet på hundrasen satt ju löjligt bra i munnen, chihuahua! Nu vill jag minnas att sommaren 2003 var tämligen regnig, men visst är "Chihuahua" ännu ett skönt tuggummi med somrigt sound jag ännu återvänder till. Visst finns det eurolåtar med Bobo som jag också håller högt, men den här är där uppe bland hans bästa!

Kultstämplat: Fader Abraham - Smurfsången

Fader Abraham - Smurfsången 

Utgivningsår: 1978
Skivbolag: CBS
B-sida: Den förtrollade flöjten (Instrumental)
Jag erkänner, de senaste åren har jag fastnat för Smurfarna! Så länge vi talar om belgiske Peyos originalserier alltså. Dessa serier har en kul humor och kvickhet i manuset, samtidigt som det överraskade mig hur anpassade en del av serierna ändå även är för lite äldre läsare och inte alls bara är rena barnberättelser. Man kan ju inte annat än älska Buttersmurfen som ser ut som om han ätit ett citronplantage och muttrar:
"Jag hatar xxx (fyll in valfri sak)"
Med risk att lite konservativ, Peyos original ska det vara. Amen!

Men nu var det ju musik det skulle handla om och där till att överföra dessa blå varelser till musik är något helt annat. Nej, jag kommer INTE att skriva om någon av dom hundratals "Smurfhits"-plattor som har kommit ut sen 1996! Dom är rent trams och elände.
     Under 70- och 80-talet gjordes det flera varianter och bara här i Sverige så har flera svenska artister och skådespelare agerat straight man på platta till Smurfarna. Mest ihågkommen är väl ändå Stefan Rüdén, som ju gjorde en ordentlig avbön till dessa på b-sidan på Bert Karlssons "Hoppas hulle"-singel. Före honom var både en märkligt målad och utklädd Bert-Åke Varg och Klasse Möllberg. Men allra först var Fader Abraham, en underlig holländsk individ med svart hatt och rock samt jultomteskägg. Egentligen hette han Pierre Kartner och var även låtskrivare till sångerna. Hans inspelningar blev så populära att Kartner även spelade in dom på allsköns olika språk han inte kunde, inklusive svenska. Det är alltså Pierre Kartner själv som hörs på den här inspelningen, samt en ordentligt pitchad Anders Glenmark som smurfkör. 
     Att det här har kultstatus är det ingen tvekan om, även om det kanske inte är riktigt så skrattretande uselt. Men bara idén med Fader Abraham i smurfbyn känns konstig. Att det dyker upp random artister som Klasse Möllberg eller Stefan Rüdén är en sak. Men vad gör en okänd gammal man, om man ska tro namnet kanske med bibelanknytning, där bland en massa tre äpplen höga blå figurer och vad tillför han som Gammelsmurf inte redan gör?

Om vi nu går till själva inspelningen så kan man se det ur två synvinklar. Visst, för att vara en person som aldrig sagt ett ord på svenska förut så klarar Kartner språket riktigt bra och man hör vad han säger. Samtidigt så gör hans språkbristning att det låter riktigt stelt och det är nästan staccato-varning på sången. Inte minst när han uppmanar alla smurfar att sjunga med, drygt ett par sekunder efter att dom redan har börjat. Där har ovan nämnda Bert-Åke Varg och Klasse Möllberg, som då förvisso är svenska skådisar, klart bättre flyt och agerande.
     Sen skulle kanske Musiksmurfen ha lagt ner lite mer energi på melodin för om byns officiella nationalsång är att ha en långsamt malande slinga och ett evigt lallande så vet jag inte om den är så välgjord.
     Och vems smarta idé var det att omslaget skulle bestå av en väl tecknad smurfbild och sen ett inskohornat passfoto av Fader Abraham lagd rakt över? Det är ju fruktansvärt ut!

Nu är det lätt att säga att jag inte är i rätt målgrupp. Det är trots allt barn som ska sitta i ring och lalla i kör tillsammans, vilket dom säkert gjorde 1978 när det här kom. Men även med dom förutsättningarna och den köpgruppen så känns detta något fattigt och innehållslöst. Men samtidigt är detta ändå riktigt kultigt charmigt och kitschigt, med det eviga lallandet, Kartners überstela staccatosång och den konstiga tanken bakom projektet med Fader Abraham och Smurfarna. Det kan ni hoppa upp och smurfa er på!

Jag bjuder på en bonusfilm också, förutom själva låten. Ett skönt klipp från tysk TV där Fader Abraham och en Gammel-Smurf-docka, som ser riktigt creepy ut, sjunger någon sorts duett. 

Sommarplågor #60: Scotch - Delerio mind

Scotch - Delerio mind
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Beat Box
B-sida: Man in the man
Året är 1985 och mitt intresse för popmusik en bubblar i mig. Jag hör någonstans en stuffing discolåt som inleds med en operasångare som lallar  hela tiden. Och jag tycker att det låter så udda och häftigt! "Delerio mind" heter tydligen låten.
     Senare på sommaren så är 10-årige jag sommarbarn i Bergeforsen och tonårsdottern till familjen jag är hos har en massa kassettband med Tracks och Kaj Kindvall inspelade, där "Delerio mind" med italienska Scotch är inspelad. Ja, jag har ju nämnt allt detta en otaligt massa gånger här så jag behöver väl inte ta upp allt det igen. Men ett evigt sommarminne från tiden när 80-talets popmusik blev mitt liv är det likväl! 

Scotch kan man tro var en duo, men det var fler medlemmar involverade, men Vince Lancini och Fabio Margutti var dom två frontpersonerna i bandet. Det var ofta kul och party när Scotch gjorde låtar. Operasångare i den här låten och en envist hostande person i gruppens tidigare ännu större hit, "Disco band", och det var väl det som gjorde att Scotch förblev en av 80-talets italodiscos populäraste namn, även långt efter att genren dött ut på listorna. Man vågade göra det där lilla udda som stack ut i låten.

Den här låten blev ju då en stor hit här i Sverige, och även i dåvarande Västtyskland, med en första-plats på Tracks precis innan sommarlovet. Detta var ju då en bedrift man upprepade ett år senare med låten "Mirage", så som ni förstår så finns det anledning att återkomma till Scotch i senare Sommarplåge-artiklar. Däremot så känner jag att "Mirage" har stått sig något bättre hos mig genom åren. Jag tycker ännu att "Delerio mind" är en riktigt bra låt och sommarklassiker och nostalgin från sommaren 1986 flödar på högvarv när jag hör låten, men jag har kanske hört mig lite mätt på den numera, till skillnad från "Mirage" som i regel aldrig hörs i offentligheten. Men en klassiker är en klassiker och en bra låt är en bra låt och "Delerio mind" är en gigantisk del av min sommar 1985 och nya kärlek, popmusiken, med synthar!

Information om sommarens bloggaktiviteter!

Jag tänkte delge lite av planeringen för sommaren här på Stafrins Skivguide. Den som väntar på en Nytt i samlingen med nyinköpta saker för juni får ge sig till tåls till början av augusti eftersom jag tänker slå ihop junis och julis fynd till en stor artikel om det mesta och bästa av sommarens skivfynd, vad och hur mycket det nu blir!
     Istället kommer det att bli mycket singlar nu under den här månaden eftersom jag siktar på att publicera sommarplågor en gång i veckan. Men jag slutar förstås inte att lyssna på skivor bara för att sommaren är här så givetvis kan det dyka upp någon fullängdare då och då också.
     Dessutom hoppas jag kunna publicera ännu en hög med gamla recensioner från Retrogalaxens gamla arkiv så småningom! 

Jag hoppas att alla läsare och följare har en skön sommar just nu med mycket skivgräv! Som inspiration får ni en megasommarklassiker med världens bästa Monica Z! 😎

Sommarplågor #59: OMD - Sailing on the seven seas

OMD - Sailing on the seven seas
Utgivningsår: 1991
Skivbolag: Virgin
B-sida: Burning
Det här är en singel som jag borde ha tagit med i den här serien för länge sen, men bäste sent än aldrig, antar jag. Och som det finns minnen till den här låten! 

Men om vi börjar från början. 1991 var året då Andy McCluskey för första gången skulle försöka driva sin klassiska synthpop-skuta ensam efter partnern Paul Humphreis avhopp från Orchestral Manoeuvers In The Dark. Detta med avhoppade medlemmar och en person som ska försöka fortsätta som vanligt brukar normalt inte vara ett jättestarkt recept för framgång. Men McCluskey lyckades med att skapa några av OMDs starkaste låtar någonsin, vilket började med en låt som doftade sommarhit hela vägen. Med en text med hav och seglingstema och ett urhäftigt och speciellt sound som gungade fram på havet i hela sin skapelse så fick synthlegenderna från England sin dittills största hit i den varma sommaren 1991. En del kanske minns att jag skrev om OMDs platta "Sugar tax" för ett flertal år sen och lite blir en repris textmässigt här.

För mig är detta något av sommarlåtarnas sommarlåt under 90-talet. Jag följde den hela tiden, från OMDs glädjande Tracks-comeback genom varje vecka på Sommartoppen, där den höll varje vecka hela sommaren, och till låtens placeringar på hitlistorna. Jag älskade den och gör så än, vilket en andra plats på listan över 1991 års låtar vittnar om. Jag glömmer inte heller sommarkvällen i stugan i Västersel då föräldrarna åkte i väg över natten och jag satte bandspelaren vid fönstret och bara vräkte på med OMD "Sailing on the seven seas" och andra låtar från senaste Sommartoppen över sommarlandskapet! Bättre än så här blev nog sommaren 1991 aldrig och OMD hade hittat ett nytt drag kring sig själva och fått nytt liv i sin karriär!