Nytt i samlingen - Mars 2026

John Foxx - In mysterious ways
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Virgin
Betyg: 2/5

Men snälla John Foxx, vad i hela friden hände här?! Vart tog artisten vägen som skrev bländande synth-mästerverk till album som "The garden"? Det här var tyvärr en grym besvikelse! Det är sorgligt att se hur mästarna skola falla...
      Men om vi börjar från början så är året 1985 och Foxx har fått krypa till korset och göra musik i mer "normal" aktuell popstil. Och det borde inte vara några problem. 1985 är ju ett av mina favoritår! Han plockar även fram akustiska gitarrer och det får han väl också göra om han vill. Det finns det andra gamla synth-hjältar som har gjort och lyckats ändå. 

Men John Foxx lyckas inte riktigt konvertera till radiovänlig pop på ett intressant sätt. Det börjar egentligen redan vid inledande singeln, "Stars on fire", vars refräng känns halvfärdig. Sen fortsätter det med "Shine on", ett försök till just akustisk låt med Foxx ylandes så högt han kan så det låter fruktansvärt. Därefter så finns det låtar som är OK, men inte mer. Låtar som är inget att minnas, men inte usla. Man sitter och funderar på hur dom hade kunnat låta i mer tätt, spännande och new wavig- stil som på "The garden" eller "Metamatic", men inser snart att det är det här man får. Jag hade kunnat sätta ett sämre betyg, men väljer att ändå gå efter en del av soundet som funkar och då blir det en tvåa. Framtiden på plattan i samlingen vet jag inte. Det är lite beroende på huruvida jag vill ha komplett John Foxx eller inte. Men det här var inte vad jag hade hoppats på tyvärr! Det var tråkigare och ointressantare. Endast en låt får mig att hoppas på bättring, singeln "Enter the angel". 

Efter den här plattan, som då floppade grovt, så tog Foxx paus från musikbranschen på cirka 12 år, sålde sin studio och arbetade som grafiker under sitt riktiga namn, Dennis Leigh. 



Count Basie & Duke Ellington - First time! The Count meets The Duke
Utgivningsår: 1961
Skivbolag: Columbia
Betyg: 4/5

För flera år sen så hittade jag en skiva med titeln "Count Basie meets Duke Ellington". På papperet kändes detta som ett guldupplägg! Dessa två massiva orkestrar på samma platta! Var det möjligt? Till min besvikelse hade jag varit lite snabb i vändningarna vid köpet av skivan och detta var en orkester på vardera sida av plattan. Inget samarbete här inte. Alltså ett click-bait model antik, typ! Jag hade förvisso inget emot en platta med dom båda orkestrarna, men en lågbudget-utgåva med random samlade hits kunde jag leva utan.

Hopp till dess att jag denna månad hittade den här plattan på Vinylstallet och granskade den med väldig stor noggrannhet. Jo, det fanns verkligen en platta med dom båda legenderna tillsammans på samma platta! Det är alltså 31 musiker som trängs i Columbias studio i New York, inklusive två pianon. Man kan därmed tro att det är ett väldigt osorterat drag i blåsinstrumenten, men faktum är att det låter ungefär som en normal stor orkester. Har man studioutgåvan av plattan så är banden väl sorterade med Basie's orkester i vänstra kanalen och Ellingtons i den högra. 

Det här är en otroligt häftig och välgjord platta och ett mäktigt möte mellan två av jazzens största giganter och orkestrar! Inledande "Battle Royal" slår an tonen perfekt och mötet mellan Basie's och Ellington's olika pianostilar funkar riktigt bra, Basie´s lite stela plinkanden och Ellington's mer utsvävande. Det här är en riktigt bra platta som öser på riktigt häftigt och som känns som ett spännande möte mellan två ikoner med helt olika stilar. Då kan man till och med acceptera att dom har valt att ta med "Take the 'A'-train". 



Rummet - Bagateller
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Massproduktion
Betyg: 3/5

Lokal musik från min hemstad Sundsvall har tyvärr inte förekommit särskilt ofta på bloggen, förutom Diestinct. Nu är jag ingen jättepatriot vad gäller musik från Sundsvall. Staden har väl blivit för mycket av en punkstad, men jag nämnde i Diestinct-artikeln att Gina Jacobi var en av mina favoriter från stan. Det är väl inte omöjligt att en äldre recension av en platta från henne skriven under Retrogalax-tiden dyker upp så småningom, men här och nu bandet hon startade i, Rummet. Rummet är väl ett väldigt bortglömt band idag, men musiken är väl inte jättestor i skillnad mot den Gina gjorde solo under 80-talet. 
     Vi snackar smart new wave-light musik med intelligenta och nära texter, det som inte ligger så långt bort från Py Bäckmans musik. Och jag är ju väldigt svag för den typen av svensk 80-talsmusik och tycker detta är riktigt bra. Däremot tycker jag kanske att det finns starkare sound i genren. Det låter stundtals lite tamt och även om melodierna är riktigt välgjorda så är dom inte alls lika lättihågkomna som flera av dom Stockholms-baserade låtar Gina Jacobi skulle göra några år senare, som "Det faller ljus" eller "Jag kommer hem". Men jag gillar stämningen i låtarna, Ginas röst och ändå melodierna och en del av soundet så skivan blir klart kvar i samlingen!



Monica Zetterlund - Ellen
Utgivningsår: 1997
Skivbolag: BMG/RCA
Andra spår: Det finns dagar

Jag ska inte påstå att Monica Zetterlunds 90-talsjobb med Jan Sigurd är hennes allra bästa, men det finns ändå helt klart en del bra saker i deras gemensamma platta "Det kommer dagar" från 1997. Andra-spåret på denna singel, alltså titelspåret, är klart mysig och bra och nästan bättre än "Ellen". Därmed inte sagt att huvudlåten är dålig, den är OK, men den är lite för långsamt svävande och modern i sin jazzstil för min smak. 
     Låten "Det finns dagar" är en trevlig vals med vissa jazztendenser och båda låtarna har inressanta texter som försöker visa upp livet för äldre människor. Totalt sett en spännande singel ändå från en helt OK platta totalt. Sen är det väldigt ovanligt att hitta en CD-singel med Monica, så bara det är guld värt!



The Carpenters - We've only just begun
Utgivningsår: 1970
Skivbolag: A & M Records
Andra spår: All of my life

Det är alltid välkommet att hitta singlar med The Carpenters och den här saken speciellt. Låten blev en gigantisk succé för bandet och både tvåa på USA-listan samt grammisnominerad för årets låt. Och visst är detta ett stycke riktigt snyggt mästerverk. En låt som börjar som en ballad men som växer till något nytt och där körerna i låten är riktigt bra! En mästerlig produktion minst sagt, samt förstås Karens varma och trygga röst! Jag har sagt det förr, men Karen Carpenter är en av mina favorit röster av kvinnliga sångerskor! 
     Och vill man ha en ren ballad med Carpentarna så vänd gärna på singeln och låna ett öra till B-sidans "All of my life" från debutplattan "Ticket to ride/Offering" från 1969. Den här singeln är ännu ett bevis på hur otroligt bra, underskattade och snyggt välljudande The Carpenters var!

 

Elton John - Pinball wizard

Elton John - Pinball wizard
Utgivningsår: 1976
Skivbolag: DJM
B-sida: Harmony
Jag vet inte hur mycket jag sticker ut hakan här, men jag får för mig att det generella för skivsamlare är att älska The Who's original av denna rockklassiker från rockoperan "Tommy". Men jag tar risken ändå att säga att jag är helt ointresserad av det halvflummiga rockbrölandet i The Who och "Pinball wizard". Men så är The Who ett band som jag aldrig har lärt mig gilla på något plan. 
     Däremot så föredrar jag Elton Johns cover från 1976 alla dagar i veckan och blir glad när Eltons piano drar igång låten. Japp, långt hellre Elton Johns piano än Pete Townshends gitarr här! 

Nå, låten är en av dom största låtarna från The Who's opera "Tommy" och är en pinball-mästares imponerade tankar om musikal-huvudpersonen Tommys kunskaper att lira detta flipper-spel. Kompositören Pete Townshend själv har beskrivit låten som en av dom klumpigaste låtarna han har skrivit, men likväl blev låten en oerhörd succé. 1975 var det dags för "Tommy" att bli film tack vare regissören Ken Russell och till det valdes Elton John att göra denna låt och Townshend skrev en del extra textrader för filmversionen av låten. 

Elton Johns variant är ju då inte lika tung och hårt rockig som originalet utan förlitar sig på Eltons piano, vilket med Eltons röst gör låten softare men ändå tillräckligt ösig för min smak! Sen får man ändå ge Pete Townshend att melodin i sig är riktigt snygg, med en bra vers och refräng! Det här är en riktigt häftig version och en av Elton Johns stora mästerverk! Så bra är den att den placerade sig som nr 24 på min årslista över 1976 års bästa låtar. Nej, The Who lär inte placera sig på en årslista.

Dash Croft skapade svala 70-talspärlor!

När jag började lyssna på 70-tal på allvar 2014 så lyssnade jag på en webradio som spelade soft 70-talsmusik hela tiden. Där hördes en grupp som jag fastnade för, Seals & Croft. I överhuvudtaget så var soft pop/rock med stämsång från 70-talet något som lockade mig och det har stått sig sen dess. En gång har Seals & Croft förekommit på bloggen, när jag köpte och skrev om deras lysande platta "The longest road" för åtta år sen. Duon bestod av Jim Seals och Dash Croft, en duo som träffades redan i high school, och den gruppen kommer aldrig mer att spela igen i och med att Dash Croft, född Darrell George Croft, avled för några dagar sen 85 år gammal efter en komplicerad hjärtoperation (Jim Seals avled 2022). 

Seals & Croft för mig gjorde avkopplande musik för 70-talet som smekte och svalkade. Deras största hit, "Summer breeze" från 1972, var inte bara en låt, det var deras signum. Sommarljuva vindar som drog fram genom låten och som fick lyssnaren att koppla av på ett sätt som få andra på den tiden gjorde. Dom rörde sig i samma anda som Eagles, America och Orleans, men bandet gjorde det på sitt eget sätt. Och Dash Croft var med och skrev lysande popkarameller som ovan nämnda sommarlåt, "Try your love" och "Diamond girl". 

Nu är jag inte på något sätt någon religiös person, men det finns något

passande, spirituellt och vackert med omslaget till albumet "The longest road". Omslaget består i att båda medlemmarna vandrar bortåt en bakgrund. Nu är båda medlemmarna borta, dom har återförenats och vandrar nu bort mot evigheten pratandes. Dom var legender i sin musik och sjöng och skapade harmonier som få andra. Så för detta och för skapandet av oerhört vacker musik så tackar jag Dash Croft och vila i frid! 

A-ha - The sun always shines on T.V

A-ha - The sun always shines on T.V
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Warner Bros
B-sida: Driftwood
Det var inte så länge sen som jag skrev om A-ha's "Take on me", som en del av min lilla serie om 80-talets stora hitsinglar och det är väl inte mer än rätt då att jag även tar upp bandets andra megahit. Tyvärr har den här med åren kanske lite bleknat lite efter "Take on me". Det finns flera som även hävdar att A-ha var ett "one-hit-wonder" med "Take on me" som deras enda hit. OK, jag kan förstå möjligen i USA, men A-ha kan knappast sägas vara ett band med en enda hitlåt! Den här låten, "The sun always shines on T.V", klådde till och med "Take on me" i England och blev etta där. 

Låten ska ha spelats in under ett inte så roligt tillfälle, då bandet låg nerbäddade i campingsängar i skivstudion med hög feber och influensa. Tur då att det inte framgår på inspelningen för personligen så hör jag långt mycket hellre på den här än "Take on me", som då är mer av en nostalgisk klassiker för mig. Här har Alan Tarney verkligen gjort sitt kanske största mästerverk som producent, med en übermäktig och stor produktion av discoformat med mycket atmosfär och skön stämning, och körerna i låten är fantastiska! Det här är nog A-ha's bästa och häftigaste låt någonsin, med Morten som tar i för allt vad han är värd. 
     
Jag minns när jag jobbade på en second hand-butik runt 2011 och vi hade den kommersiella radiokanalen Radio Guld gåendes i radion. Radio Guld var en kanal som spelade musik från 50-80-talet hela tiden och en del av låtarna, som jag har nämnt tidigare, spelades så mycket per dag att jag tröttnade helt på dom och sen aldrig ville dessa höra igen. Nu var det så att kanalen uppmanade i en duell mellan två låtar varje vecka lyssnarna att ringa in och rösta på vilken av dessa två man ville skulle in i spellistan och i rotation. En av låtarna en gång var just A-ha's "The sun always shines on T.V". Och jag, som alltid älskat 80-talet och velat att det decenniets musik ska spelas mycket mer av bad om att låten INTE skulle vinna och spelas i Radio Guld. Anledning: Om jag flera andra låtar jag tidigare tyckte var bra kunde totaldala hos mig för att jag var enormt trött på att höra dom 3-4 gånger per dag så ville jag INTE att detta skulle ske med den här fantastiska låten som jag älskade. Då vet man att en kanal gått i stå och envisas för mycket med sina låtar, när man inte vill höra sina favoriter där i rädsla att förlora dom som just favorit. Ett problem jag gissar att många andra delar även i dagens reklamradioskval! 

Det är dock intressant att tänka sig att U2's Bono har sagt att låten var en stor inspirationskälla när bandet skrev sin hit "Beautiful day" 2000. 

Gratis jazzskivor från USA känns som en ära!

Normalt när jag skriver mina "Nytt i samlingen", om skivor jag har införskaffat under månaden, så är det en rätt lugn process, om det inte har varit skivmässa då man ska skriva om både månadens senaste och skivmässans bästa. Men ibland så sker det saker som gör att man får rucka lite på gängse saker. Som när en vän skänker en en stor del av sin skivsamling och man ska försöka få någon ordning på det. Och då det är så pass många skivor det är frågan om och jag knappt har hunnit lyssna på stickspår på alla än så är det bättre att introducera dom så här i en sorts krönikeform än i ett normalt "Nytt i samlingen". 

På söndagarna så är jag med i ett par streamar på Youtube med skivsamlare och musikintresserade från mestadels USA och Kanada som pratar musik och på en av dom så annonserade en av dom amerikanska deltagarna som kallas Robert P att han ämnade avveckla en stor del av sin skivsamling. Dom mest värdefulla skulle han förstås sälja, men en stor del skulle han skänka bort och frågade rakt ut på chatten vilka som var intresserade och av vad. Nu kan någon tro då att jag därmed är uträknad eftersom jag bor på andra sidan Atlanten och kostnaderna skulle bli på tok för stora. Men han hade skickat skivor till mig förut så kostnaderna, nu när det ändå var sista gången, var inga problem, framför allt när det nu var frågan om delar av hans CD-samling. 

Robert P hade en relativt stor jazzsamling och hans CD-skivor har inga normala CD-fordral utan är förvarade i plastfickor. Så när han i chatten räknade upp namn som Dave Brubeck, Art Blakey, Miles Davis, Horace Silver, Wes Montgomary och Hank Mobley så var jag snabbt framme och accepterade. Jazzskivor gratis från USA är inte helt fel och alla dessa är i original utgivna mellan åren 1956-1965! Dessutom så är plastficksformatet välkommet för ett trångt utrymme. Lugn, jag tänker INTE börja föra över alla mina skivor till plastfickor själv av praktiska skäl, utan det var i det här fallet som det var alla tiders! 
     
Två skivor som inte var av jazzgenren fick också följa med, Carly Simons "Anticipation"från 1971 (jag har för lite Carly Simon, helt klart) och J Geils Bands liveplatta "Full house". Den sistnämnda kanske var en tabbe, för J Geils Band från 80-talet, ett röjigt, bra och glatt gäng och en liveplatta från det är inte alls fel. Men den här plattan var alltså från 1972, vilket jag inte hade en aning om, än mindre att bandet existerade då, så jag kan idag förstå dom förvånade miner på chatdeltagarna när jag tackade ja till den. Men det blir en kul och ny upplevelse!
     Men om jag nu ska börja tala lite om alla jazzplattorna så var det en musiker som utmärkte sig mest, trumpetaren Hank Mobley, ett namn som jag hörde om redan 1988 i ett avsnitt av det saligen bortglömda radioprogrammet "Be bop spoken here" med Börje Räftegård. Robert P hade sen tidigare velat skicka ett par skivor med Mobley från lågbudgetbolaget Real Gone Music Company. Det här

bolaget är en av dessa som ger ut flera fullängdsalbum med olika artister i boxar, vilket jag inte alltid är så förtjust i. Men och andra sidan så är det svårt att säga nej till också när jazzgenren nu är så stor och omfattande, och i bopgenren och senare även dyr. Alltså fick jag dom nu istället och Hank Mobley är en lysande musiker utan tvekan! Sen så blev jag lite mer försiktig när jag såg att det stod MCPS på dom. Minnesgoda läsare vet vad jag anser om jazzplattor med där det brittiska  STIM står skriver med lysande bokstäver. Dom brukar innehålla allsköns fel med allt från skivor som inte stämmer med innehåll, usel inspelning och felaktig fakta. Förra månaden köpte jag en liknande box från samma bolag med gitarristen Wes Montgomery och det visade sig att alla låtar från dom på omslaget utlovade albumen inte var med på alla plattorna. Men här var det jackpot och Mobley-plattorna i boxen är komplett, och samma med den box med fyra plattor med saxofonisten Lou Donaldson som också var med. Det här är en musiker jag mest hört talas om knappt haft något alls med tidigare.
     En kvartettskivor jag har velat ha sen länge är kvartetten skivor från 1956 med Miles Davis Quintett, med Miles, John Coletrane, Red Garland, Paul Chambers och Philly Joe Jones som går under namnen "Cookin' with...", "Relaxin' with...", "Workin' with..." och "Relaxin' with..." och nu har jag alla fyra! "Relaxin' with The Miles Davis Quintet" innehåller klassikern "If i were a bell" och jag kommer nog garanterat att skriva om någon eller flera av dessa album i framtiden! 
     I övrigt så sitter två volymer livekonsert med Art Blakey Quintet från Birdland riktigt bra, liksom tre plattor med Wes Montgomery och en dubbellive-CD med Dave Brubeck från Carnegie Hall. Också tre plattor med pianisten Horace Silver, en mycket intressant jazzmusiker från boperan! Och detta var bara ett utdrag av skivorna. Alla skivorna kan man se på bilderna.

Jag fick dom alltså gratis, vilket i och för sig var en sanning med modifikation. Robert P gav mig dom gratis och ordet "gift" var noterat, så ingen skugga på honom alls förstås, och överförandet över Atlanten gick smärtfritt. Men Postnord skulle likväl ha en hundring för sitt besvär. Men 100 kronor för 25 stycken jazzplattor, varav fyra egentligen är boxar, känns inte som något att tjafsa om. Och när det gäller 2026 års köptillfälle så kan detta bli svårslaget redan. 

Robert P har under dessa streamar visat upp sin samling vid olika tillfällen och skivhyllorna har lyst i bakgrunden och det känns som en ära att kunna överta dessa skivor ur samlingen och förvalta och vårda dom väl! Jag är förstås mycket tacksam! Och som smakprov väljer jag något ur den lysande skiva som i skrivande stund snurrar i CD-spelaren, Hank Mobley och plattan "No rooms för squares" och låten "Old world, new imports"!

Recensioner från Retrogalaxen 7

Det är dags för ännu en titt i backspegeln, i Retrogalaxens gamla arkiv och recensionerna från drygt 20 år tillbaka som förtjänar att bevaras när nu hemsidan ändrats massivt sen ett bra tag tillbaka. Den här gången går jag all in 80's. Alla skivorna här är från 80-talet varav två av dom är svenska och en dessutom är med det största och bästa som finns, Depeche Mode!

Depeche Mode - Some great reward 
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Mute Records
Betyg: 5/5

Så här i tider när Depeche Mode släpper sin sista (?) platta "Playing the angel" så är det passande att recensera några klassiker ur deras digra skivhög. Denna är 21 år gammal (puh, tiden flyger) och innehåller de låtar som får anses som genombrott här i Sverige, nämligen "People are people" och "Master & Servant". Som Depeche-fan har jag svårt att hitta fel på nåt Depeche-album egentligen, men denna är en av de bästa efter "Violator" och "Black celebration". Otroligt sköna melodier som aldrig är tråkiga och oförutsägbara, framför allt inledande "Something to do" som springer iväg i hastighet och avslutande, singeln, "Blasphemous Rumours" som man inte riktigt vet hur den ska sluta. Detta varvas med klassiska och mer traditionella Depechelåtar som "Lie to me". Detta är ett näst intill perfekt Depechealbum och ett bevis på varför Depeche Mode hållit sig i sån god form under alla sina år. Man håller sin stil och den är egen och man står för det, samtidigt som man överraskar med helt udda saker som kläds i synthklädsel och ändå låter nytt och annorlunda.
("Playing the angel" är alltså från 2005 så recensionen är ironiskt nog lika gammal som "Some great reward" var då. Vid den här tiden så var det hot om nedläggning av bandet mellan varje album, men denna var som bekant inte deras sista. Depeche Modes senaste platta kom 2023 och deras världsturné har filmats  och är ute på biograferna och släppts på livealbum. 
Sen är jag kanske lite tveksam till formuleringen att plattan är "ett bevis på varför Depeche Mode hållit sig i sån god form under alla sina år.". Vad betyder ens det i det här fallet?!
Och genombrottet kom väl egentligen med "I just can't get enough", kanske inte främst med "People are people" och "Master & Servant".)



Samantha Fox - Touch me 
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: Jive
Betyg: 2/5

Med risk att tappa besökare på sidan hävdar jag att Samantha Fox inte är fullt så dålig som hon bespottats för de senaste åren. Plattan ”I wanna have some fun” från 1988 är riktigt bra! Debutplattan är däremot inte fullt lika bra. Samantha tragglar sig igenom en pyttipanna av olika stilar och ganska intetsägande låtar. Engelsk disco, pop, tuff rock, rockabilly, ja, det finns plats för allt. Hennes rockabillyförsök i ELO-covern ”Hold on tight” är ganska ointressant och en hel del av de andra låtarna är ganska vattniga. Singlarna ”Touch me”, ”Do ya do ya” och ”I´m all you need” räddar en ganska trådlös platta. 
(Samantha Fox är knappast någon Whitney Houston i röst, men det finns långt sämre röster än just hon och hon har gjort en del helt OK musik även om just den här plattan är den sämsta och det står jag för än.)



Shanghai - Shanghai 
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Alpha Records
Betyg: 4/5

Shanghai! Ringer det några klockor från det förflutna? Shanghai var ett svenskt synthband från Södertälje som slog igenom 1985 med låtarna "Ballerina", "Rosalina" och inte minst "Bang bang", som blev deras största hit. Två plattor blev det innan bandet splittrades 1986. Detta är bandets debut och det är riktigt lovande. Svensk tonårssynth på 80-talet, från en tid då svensk musik inte sålde i stora exemplar.
     Texterna är av tonårsmått, men inte alls dåliga och melodierna är enkla, men ändå ganska charmiga och trevliga. Produktionen svajar på ett par ställen, men är till större delen ett snyggt verk av en tidig Christer Sandelin. Enda nackdelen är att ett par låtar, som "Du är min prinsessa" och den lite väl smöriga hålla-i-handen-låten "Victory of love" känns lite halvfärdiga, men i sin helhet är detta en trevlig och lätt platta.
(Fullt så tidig Sandelin är det väl inte. Han och Tommy Ekman har proddat artister långt tidigare än så och inte minst förstås Freestyles plattor.)



Wilmer X - Tungt vatten
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: MNW
Betyg: 4/5

Som utlovat, en recension med skivaktuella Wilmer X. Detta är en platta innan deras stora kommersiella genombrott, fast varför den inte kom med denna är en gåta i sig. Wilmer X är rockigare än senare plattor och melodierna känns mer genomarbetade, utan att för den sakens skull klanka ner på deras senare, mer lalligare, radiohits. Svensk rock 1986 var mest Wilmer X eller Imperiet och man förstår varför. Första spåret "Din blekaste vän" är en väldigt bra gjord rockballad och sen vandrar plattan på genom röjrock och mer melodiska rockgitarrer. Plattan är aldrig tråkig utan det händer nåt hela tiden och den sticker ut mot det övriga i svensk väg som gavs ut då. Och texterna är riktigt bra. Bäst lyser den småsorgliga "Tårar av guld", som dock muntras upp av en pigg rockproduktion. Jag har absolut inget emot Wilmer X senare mer hittiga låtar, men detta är bland det bästa Nisse Hellberg & co har gjort.
("Som utlovat" är förstås något jag lovade någon gammal Retrogalax-text, inte nu och här. Det då nysläppta albumet jag nämner borde vara 2005-plattan "13 våningar upp". Sen tror jag i och för sig att det är en del som opponerar sig emot att "Svensk rock 1986 var mest Wilmer X eller Imperiet".)



Blue Zone - Jackie 
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: Arista
Betyg: 3/5

Lite spännande kändes denna platta innan jag lyssnade på den. Detta är alltså Lisa Stansfields grupp innan hon blev känd och de fick ju en smakstart på karriären genom hiten ”Jackie” 1988. Och det borde göra att detta till en topplatta, men hon skulle faktiskt skriva bra mycket bättre låtar senare i kärriären. Det finns en hel del bra låtar, som är av engelsk soulpopkaraktär. Singeln ”Jackie” och ”Perfect crime” inte minst. Och dessa, samt Lisa Stansfield, räddar plattan knappt. Men sen finns det också en del sega låtar som har en OK refräng, men där vers och låtuppbyggnad är för segt.
(Japp, jag inser också att recensionen haltar något med tanke på att jag ändå har gett betyget ett bra betyg.)

Kultstämplat: The Brat - Chalk dust - The umpire strikes back

The Brat - Chalk dust - The umpire strikes back
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Hansa
B-sida: Moody mole
Tennis och rockmusik, det finns någon koppling där, som jag har nämnt förut. Mats Wilander har haft sin plats här och Ilie Nastase lika så och nu är det John McEnroe. Men lugn, det är inte han själv, även om den riktiga McEnroe har spelat musik, gitarr på Chrissie Hyndes soloplatta "Stockholm" från 2014 till exempel. 
     
Amerikanen John McEnroe var en av sin tids största tennisspelare, även om eftervärlden kanske mest minns hans vredesutbrott på courten när domarna dömde en boll mot honom. Dessa utbrott var ju då förstås ett ämne för parodier av olika slag och en av dom kom 1982 på skiva. Låten var gjord i Holland, men med britter bakom micken. Bakom namnet The Brat fanns bland annat mannen som främst var känd för att i italiensk militärutstyrsel och en fjäderprydd hjälm alltid utbrista i TV:
"What'a mistek'a to make!"
Alltså Roger Kitter, som spelade Captain Bertorelli i komedin "'Allo 'allo 'emliga 'armén". Det är andra gången som en skiva med folk från den serien är med här. Jag skrev ju för länge sen om René och Yvettes humorversion av "Je t'aime". 
     Den andra personen involverad är Kaplan Kaye, en annan brittisk komiker som jag inte har lika mycket koll på.

Rob Wilder är det som har producerat detta, tillsammans med Kaplan Kaye. Wilder har för övrigt producerat så väl Carola som norska Inge-Lise Rypdal tidigare. Vilket för oss till låten, som är en riktigt hård och elak pisksnärt mot tennisspelaren. Eller, ja, piska kanske är fel vapen i det här fallet. Till ett sorts halvkul europeiskt discosound och väldigt amatörmässig rap så håller "McEnroe" (Kitter) ett sorts gräl med linjedomaren (Kaye) där tennislegenden målas upp å det grövsta som en gnällig bäbis med rader som:
"I won't play on and I think I'm gonna cry....
Chalk dust
I wanna see my daddy there was chalk dust"
Det här är två britter som inte verkar tillhöra Mr McEnroes största fans. Men historien har bara börjat än. För till slut tröttnar domaren och tar upp ett maskingevär och skjuter ner spelaren! Ouch! Visst, parodi i all ära, men ett berått mord?! Och det räcker inte med en gång, eftersom domaren ger honom en salva till efter att "McEnroe" stönande har sagt:
"Oh, uhh... uhh... you're the pits, you're scum man, you are not fit to be called a human being."
Det visade sig sen att:
"I was talking to myself uhhhh......"
Jag har inte hittat något om vad John McEnroe själv tyckte om denna mörka satir om sig själv. Om någon därute vet vad tennislegenden tyckte om detta kan ni väl skriva en rad i kommentarerna. Men någonting säger mig att han kanske inte skrattade käkarna ur led.
     Man kan väl kanske tycka om man vill att det är lite över gränsen, eller inte om man vill det också, men det är satir på platta som på ett sätt sticker ut i sitt framförande. Typ "exakt vad var det just jag hörde?!?!?!".
     Sen är väl inte framförandet, musiken och prodden i sig den allra bästa utan rätt ostig, minst sagt. Men texten i låten har väl aldrig visat upp "den vita sporten" från en mer galen och mörk sida.