Kultstämplat: Morronpasset

Morronpasset

Utgivningsår: 1979

Skivbolag: Viking

Jag har ju tidigare tagit upp ett antal olika gymnastikskivor av olika slag, från den jazziga med Jan Johansson och den barnvänliga varianten med Disney till 80-talets glassiga och knipaktiga med Susanne Lanefeldt. Men som en kontrast så är det nu dags att ta sig an en av dom en gång mest folkkära versionerna, "Morronpasset". Här har tiden sprungit iväg, för nämner man det namnet idag så tror alla att det är det där flåshurtiga och tramsiga morgonprogrammet på P3 man menar. Men det är MORGONPASSET det. Det här är MORRONPASSET, utan G, som avses.

Morronpasset startade redan 1970 och leddes av Kjell Grane, OS-guldmedaljören Karin Lindén och elitgymnasten Anders Lindh, tre personer som man kan säga var Susanne Lanefeldts totala motsats. För om 80-talets "Gymping"-ledare skrek hejdlöst och hade ett halvt disco i TV-rutan så var "Morronpasset" mer till för den äldre generationen där dom tre ledarna här talade i en nästan sömngivande lugn ton. Musiken här var också av den mer stillsamma arten, i form av easy listening-musik i James Lasts softaste tempo och stil. Men, lugn, dom tyska easy listening-kungarna var dock inte anlitade här, även om man ibland kan tro det, utan musiken gjordes av Musikgruppen i Karlskoga Musikstudio med Ebbe "Sten & Stanley" Nilsson som producent.

Den här skivan togs fram 1979 och innehåller sex i radio sändna program och allt är precis så stillsamt som man kan föreställa sig. Lanefeldt i TV gastade för högan sky till discomusiken:

"DET ÄR BRA! SPÄNN STJÄRTEN!!! OCH KNIIIIP!!!"

Någon av trion Grane, Lindén eller Lindh (dom växlade för varje program) i radio sa lugn som en filbunke och ibland nästan sävligt till den lugna orkestern: 

"Börja med att jogga lite lätt på stället. Försiktigt, jogga. För det så försiktigt så ni bara lyfter hälarna lite grann."

Vi snackar verkligen två olika eror och generationer. Dom gånger jag hörde programmet som barn så var dock Kjell Grane min favorit. Karin Lindén lät som en lågstadiefröken och Anders Lindh var sövande tråkig, medan Kjell Grane ändå lät lite som en människa.

     Nu har jag inte sett någon statistik, men då båda programmen under en tid gick samma år så vore det kul och se hur många som föredrog endera programmet, "Gymping" eller "Morronpasset", eller kanske var så desperata att man tränade till bägge. 

Vi kan också tala om omslaget på skivan, som är lite småkul. Gymnastiktrion ligger på gräset med blå träningsoveraller som om dom klämt in fotograferingen av tre lärare under en kvarts rast på skolgympan. 

     Den här skivan är verkligen barn av sin tid och generation, där kroppen skulle komma i trim med James Last-musik, stillsamma och löjligt lågmälda uppmaningar och övningar som även ens 85-åriga farmor kunde hänga med i. Så vida hon inte sprang runt till Göran Rydhs vid skivsläppet lika aktuella variant "Keep on jogging" vill säga.

Något ljudklipp från själva skivan har jag inte hittat på nätet. Däremot finns detta avsnitt från 1985 uppe med Karin Lindén. 

From The Newport Jazz Festival Tribute to Charlie Parker

From The Newport Jazz Festival Tribute to Charlie Parker
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: BMG 
Betyg: 3/5

Den här liveplattan som jag hittade på Erikshjälpen i Gävle är intressant på flera sätt. Året är 1964 och Newport Jazz Festival beslutade sig för att ha en hyllning till Charlie Parker, nio år efter hans död. Bandet som sattes ihop bestod av flera musiker som hade jobbat med Bird under karriären. Här hörs J.J Johnson, Sonny Stitt, Howard Mc Ghee och Max Roach. Genom festivalen fungerade prästen Norman O'Connor, som kallades jazzprästen eftersom han friskt blandade sitt jazzintresse med sitt prästjobb, som presentatör och moderator vid paneldiskussioner. Iförd prästkrage så gick han upp på scenen och informerade att saxofonisten Eric Dolphy några dagar innan hade dött. Mannen var inte rädd att vara egen och stå för sin stil.

I original gavs den här skivan ut av RCA 1967, men för en gångs skull är det ingen skillnad mellan originalet och den nyare CD-utgåvan, här från Bluebird. Nu bestod många av Parkers inspelningar med andra av riktigt bra samspel och jag tyckte det är lite si och så med det på första låten "Buzzy", men det är en otroligt bra tryck i alla låtar på plattan. Man har inte direkt försökt att återskapa 40-50-talets bopstil utan det hörs att det är lite mer av en nyare stil med touch av hardbop-stil i solona. Man blandar både det traditionella med lite av den nya ännu mer improvisationsbaserade stilen. Och det funkar ändå bra och har ett häftigt sväng. 

Sen ska pastor O'Connor intervjua ovan nämnda musiker om hur dom träffade Charlie Parker och även om det är kul att höra musikerna prata så blir det något framstressat. Att sen ha en tyst minut funkar bra på plats, men det är väl inte världens bästa idé på platta med en minuts tystnad plötsligt. Därefter kommer låten "Wee", var på själva konserten sen är slut och man har skohornat in två ballader med saxofonisten Jackie McLeans lilla band och låtarna är riktigt bra, inget snack om det, och hade inte dom varit med så hade skivan mer passat som en EP i längd. Men McLeans studioinspelade låtar känns ändå väldigt malplacerade och lite märkliga i sammanhanget. Det känns lite som själva skivan lite dör efter att själva konserten har slutat. Och, ja, vinyloriginalet från 1967 har samma uppdelning. 

Total sett är detta en välspelad platta med mycket riv och en riktigt kul skiva ur jazzhistoria sett, men som har en del konstiga och ibland lite väl krystade element i sig. Men skivan blir klart kvar i samlingen 

Sommarplågor #64: Agnetha Fältskog - The heat is on

Agnetha Fältskog - The heat is on
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: Polar
B-sida: Man

Dags för sommarens sista Sommarplåga, men lugn: Denna eviga serie är inte färdig än utan är tillbaka nästa år igen! 

Och jag går i mål detta år med bland det största vi har i Sverige var gäller artister. 1983 hade ABBA splittrats och Frida hade redan fått sin soloplatta i rullning, alltså den Phil Collins-skapta "Something's going on". 

     Agnetha i sin tur vände sig till en av 70-talets stora popproducenter, Mike Chapman, för att göra plattan "Wrap your arms around me". Som första singel från den valdes en cover. Jo, det kanske inte är många som vet det, men "The heat is on" är faktiskt en cover. Originalet var en discoreggaelåt gjord av sångerskan Noosha Fox 1979. Men den floppade grovt och jag förstår varför för den är riktigt hemsk.

     Mike Chapman och Agnetha Fältskog tog låten och satte den i en radiovänlig calypsoreggae-aktig stil passande för sommaren. Låten kanske inte nådde ABBA-nivåer på Englandslistan, men i jämförelse med Noosha Fox version så var Agnethas 35:e plats en framgång. Och i Sverige och Norge var den förstås etta.

Jag har väl inte alltid varit jätteintresserad av låtens lite slöa radiocalypso och egentligen är albumets titelspår, "Wrap your arms around me", en klass bättre. Men även om den känns lite sönderspelad så har "The heat is on" vuxit en hel del med åren. Den är verkligen sommar ut i fingerspetsarna soundmässigt, Agnetha är som bekant en lysande sångerska och prodden är bitvis riktigt bra. Sen skulle det komma Agnetha-låtar längre fram som jag ser som än bättre och hennes sockersöta schlagers på 60-70-talet är svårslagna, men den här låten är bättre än jag har sett den som. Framförallt fick jag starkare respekt för den efter att ha hört Noosha Fox usla original.

Sommarplågor #63: Dr Hook - Walk right in

Dr Hook - Walk right in

Utgivningsår: 1977

Skivbolag: Capitol

B-sida: Sexy energy

Det här med sommarlåtar och nonsens texter kan man ju tycka är ett modernare fenomen, men här kommer ett äldre exempel. Nu ska jag på intet sätt belasta Dr Hook för detta, för låten är långt äldre än så här. Redan 1929 skrev Gus Cannon en countryblues-låt med titeln "Walk right in" och lät sitt band Cannon's Jug Stompers spela in den. Hook var inte ens tvåa på bollen för 1963 hade The Rooftop Singers en stor hit med låten.

Jag har inte alls något emot Dr Hook, även om jag kanske än mer gillar deras softare låtar än deras rockhits. Dr Hook har gjort många riktigt bra höjdarlåtar och det finns en hel del plattor och singlar i samlingen (varav en har förekommit på bloggen förut). Sen kanske inte den här är deras allra bästa låt, även om den är godkänd. Den kanske har lite för mycket partycountryblues-sound för sitt eget bästa, men är samtidigt lagom svängig och charmig. Texten är väl lite väl intetsägande
"Walk right in, sit right down, baby let your hair hang down
Everybody's talking 'bout a new way of walking
Do you want to lose your mind?"
Jag får inte riktigt ihop vad låten handlar om eller vad Gus Cannon ville med texten, men det finns som sagt många exempel på det längre fram i historien. 

Låten kom under sommaren 1977 och spenderade fem veckor på Poporama Heta Högen. I USA gick det väl lite sisådär med plats 46 som bäst. Just det spelade väl inte sån stor roll för Dr Hook eftersom dom skulle få nya stora hits efteråt. Men visst är det något somrigt över låtens lite gungande lättsamma partystil med den löjligt upprepande nonsens-texten och visst är det något kultigt över låten! Men det finns andra Dr Hook-låtar jag allra helst lägger på. Och sorry att jag inte visar bildomslaget på singeln, eftersom jag inte har det. Men jag får ta vad jag har...

Kultstämplat: Maria - Jag ska äta dig

 

Maria - Jag ska äta dig
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: RCA Victor
B-sida: Det svänger ett gäng
Här är en singel jag har velat ha med länge, men problemet är att den inte har haft Youtube-länk, men tålamod danar karaktären, som det heter. Och egentligen är den här för bra för Kultstämplat, men texten gör att jag nog ändå placerar den i detta sällskap. 

"Jag ska äta dig" är alltså den svenska versionen av engelska Toto Coelos 80-talsklassiker "I eat cannibals", gjord på den tiden då en låt knappt hann ut ur tryckpressarna innan man ville casha in på den. Alltså tog det inte lång tid innan en svensk version av jättehiten hade kommit ut. Vem Maria är framgår inte på omslaget eller särskilt noga på nätet. Discogs visar att hon heter Maria Liem och var med i något band vid namn Ten...O...Tex, medan den eminenta podden DJ 50 Spänn spekulerade att hon var dotter till producenten Hans Edler. Om det då är samma dotter som senare skulle göra trancemusik under namnet Magoria förtäljer inte heller historien.

Vilket som så minns jag att jag hörde låten i radio första gången runt 1982 och gillade låtens trummor så mycket att jag spelade in den på kassett genom att pressa bandspelaren mot radions högtalare. Kass ljudkvalitet, ja visst, men är man sju år vet man inte bättre. 
     På den tiden hade jag aldrig hört Toto Coelos original och tyckte låten var jättehäftig och även om skillnaden soundmässigt mellan originalet och denna försvenskning är marginell (den svenska versionen har något mer trummor förvisso) sitter den hos mig än. Den är grym!
     Om man däremot tycker att "I eat cannibals" har en lätt speciell text om djuriska lustar för den andra så kan jag tycka att Marias lyrik, med svensk text av Ulf Westman, får Toto Coelo att framstå som en romantisk kärleksballad. Här snackar vi total kärlekstörstande galenskap:
"Jag ska äta dig! Sluka hela dig! Du lockar fram djuret i mig! Jag ska äta dig!"
Ouch! Hon verkar skrämmande farlig den här kvinnan!
"Ge mig en vink! Stilla min aptit! Mums mums, ge mig mer! Känn nu hur mitt hjärta ber!"
"Mums, mums" är ju riktigt lysande lyrik, så vida hon inte längtar efter chokladdoppade skumbollar. Hon dryper av besatt hunger och åtrå hela låten igenom och om någon nu har missat det så är det alltså är i SÄNGEN hon vill ha honom! Egentligen är andemeningen i texten nästan samma i Toto Coelos och Marias versioner, men det blir något pinsammare och töntigare på svenska, vilket är det roliga med låten. 

Jag gillar båda versionerna, men har en väldigt svag plats i hjärtat för den här lite kitchiga trumkaskaden på svenska. Dock är den här versionen väldigt ovanlig och sällsynt idag, även om jag nu har haft singeln i en hel evighet. Därför är det mig en ära att till sist få presentera en av dom roligaste och skönaste försvenskningar jag vet av en 80-talslåt!

Sommarplågor #63: Paul McCartney - Press

Paul McCartney - Press
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: Parlophone
B-sida: It's not true

Jag hade tänkt att skapa en liten kontrovers och svära lite i kyrkan. Dels frågar sig väl en del om den här låten verkligen var så stor att den förtjänar epitetet "Sommarplåga"? I England nådde den inte ens över top 20 på Englandslistan och i Sverige spenderade den tre veckor på Sommartoppen lägsta regioner. Mer om det senare.

Men bland många Beatles-fans så är den här låten lite av en svordom och sedd som albumaktuella Paul McCartneys sämsta låt från hans sämsta platta. 

"Paul goes 80-tal med synthar! Fy för den lede, vik hädan!"

Också jag, som alltid får försvara både låten och albumet "Press to play". För oavsett vad fans, journalister, samlare och till och med Paul McCartney själv säger så står jag fast vid det faktumet att "Press" är en av mina absoluta favoritlåtar av McCartneys soloverk! Jag tycker soundet och arret är lysande och snyggt, melodin är kanonbra och Paul sjunger briljant. Ja, visst låter det 80-tal, och sen när har det någonsin stoppat mig? Men, visst, jag är ju inte ett stort Beatles-fan heller direkt. 

     Den kanske inte var en jättehit precis när den kom, men den spelades riktigt bra i radion och lyckades därmed få mig att gilla låten en hel del och så småningom önska plattan "Press to play" i julklapp av min farmor, som gav mig kassetten med frågan:

"Gillar du honom du???"

Så jag kommer ut här och nu och erkänner: Jag gillar både låten "Press" och albumet "Press to play" och har en del sommarminnen till låten från 1986, och även om det fanns större hits denna sommar så tar jag mig friheten att lägga in den i kategorin Sommarplågor! Amen!

Nytt i samlingen - Juni/Juli 2026

Som tidigare utannonserats så slås juni och juli månads dyk bland nyinköpta skivor ihop och det innebär i detta fall en väldigt stor uppdatering. För juli har varit ändå en relativt bra månad för inköp, även om majoriteten av skivorna här domineras av ett köptillfälle: en resa till Gävle jag gjorde och besök på två ställen där: Söders Skiv- Och Prylbörs samt Erikshjälpen. Det blev väldigt mycket singlar där, av vilka jag har valt ut fem stycken (samt Smurfarna och Fader Abraham som jag redan har skrivit om). Så håll till godo i en av dom längsta Nytt I Samlingen jag har gjort!

Ohio Players - Fire
Utgivningsår: 1974

Skivbolag: Murcery
Betyg: 3/5

Den här skivan, som jag köpte i Östersund, har jag nämnt en gång, nämligen i krönikan om varför jag föredrar billig-backarna i skivaffärerna. Men jag tänkte att jag kunde syna skivan ändå. 

     Ohio Players har jag fått lite blandad syn på. Jag har en platta som är riktigt bra, "Angel" från 1977 och jag köpte för ett bra tag sen en platta som var rikt00

igt dålig, föregångaren "Contradiction" så det är intressant och se vart detta landar.
     Det går inte att förneka att rent musikaliskt är Ohio Players riktigt bra vad gäller att spela och framföra musiken. Däremot så är det lite så och så med melodierna som jag tycker är lite för luddiga i extasen i studion att få till ett grymt funkigt groove. Och eftersom plattan heter "Fire" så kryddar man till det här och var med lite brandbilssirener. Jag blev inte så mycket klokare vad gäller Ohio Players totala kvalitet eftersom den här landar någonstans mitt emellan "Angel" och "Contradiction". Det är bra blås och sound, oftast i alla fall eftersom den otroligt träliga "It's over" är något jag kan undvara, men det är ibland lite stelt och melodierna drunknar som sagt. Men "What the hell" bjuder på ett riktig bra drag med både snyggt blås och ett maffigt gitarr solo. Det är en habil och helt OK platta, men kunde varit jämnare och mer städad. Men för ögonblicket blir den dock kvar i samlingen.

     

Al Stewart - Al Stewart's Museum Of Modern Brass 2

Utgivningsår: 1975
Skivbolag: RCA Victor
Betyg: 4/5

"Vi gör alla våra misstag sa igelkotten och klev på rotborsten" brukar det ju heta, men det här var faktiskt ett misstag som tur i oturen ledde till något bra. För när jag i Söders Skiv Och Prylbörs i Gävle köpte denna så trodde jag förstås att detta var Al "Year of the Cat" Stewart som hittat på någon sorts udda experimentplatta. 

     Sen fick jag reda på att det fanns TVÅ Al Stewart och detta var den andra, den som det finns väldigt lite info om, mer än att han började sin karriär i Louis Primas band på sent 40-tal.

Men även om nu den mer kända Al Stewart spelar i en annan liga så är detta inte alls dåligt. Det här är en sorts funkig instrumentalpop med blås och arrangemang som har en hel del vibbar av Chicago model light. Det bandet har något mer tyngd i sig och om man jämför med det så är Al Stewarts brassmuseum lite blekt. Men detta är ändå riktigt snyggt, välgjort och med skönt sväng och groove! Ettore Stratta, som har jobbat med "who's who" i musiken, har proddat och musiken ömsom river lagom och relaxar. Skivan blir kvar i samlingen.

The Ted Lewis Band - Is everybody happy?
Utgivningsår: 1986

Skivbolag: Halcyon
Betyg: 4/5

Självklart finns det mer att hämta i genren "Mindre kända tidiga jazzmusiker". Ted Lewis är ett namn som idag är helt bortglömt hos den stora massan, men under 20- och 30-talet var han ett stort namn inom underhållningsbranschen och var en av dom första från norr som anammade jazzen från New Orleans och hade som sin catchphrase titeln på plattan "Is everybody happy?". Under dom tidiga åren så spelade namn som Benny Goodman och Jimmy Dorsey i bandet (som dock inte finns med på den här plattan). Trombonisten George Brunies är väl det kändaste namnet som medverkar här. 

Låtarna på plattan är inspelade mellan 1925 och 1928 och låter en hel del dixieland a la New Orleans, men orkestern är dock stor för sin tid, hela 8-9 musiker, vilket gör att det ändå sneglar en del mot det som skulle bli storband och inte alls är lika stökig som dixieland tenderar att bli stundtals. Då Ted Lewis är lika mycket underhållare som bandledare så förekommer det diverse komiska inslag med tutor och pipor och andra effekter och hurtiga allsångsbitar, men i det hela är det här en riktigt bra och svängig platta och Ted Lewis är en bra bandledare som verkar göra något nytt av det som då var populärt i den södra delen av USA. För den som undrar vad som hände med Ted Lewis när jazzen moderniserades allt mer så fortsatte han med sin stil, gjorde musik till tecknade filmer och extraknäckte också som skådespelade i en del filmer, samt dök upp i amerikanska underhållningsprogram. 

Natalie Cole - Thankful
Utgivningsår: 1977

Skivbolag: Capitol
Betyg: 4/5

Om jag bara vill ligga och relaxa och låta musiken föra mig iväg på ett mjukt moln (jag vet, en klyschig och lite cringe beskrivning) så har jag en ny favoritplatta. Natalie Coles 70-tal verkar vara något jag ska hålla mycket ute efter för det finns mycket svalkande och mysigt där! Och jag vet inte om jag har hört en bättre platta med Natalie Cole, möjligen i konkurrens med "Unforgettable" från 1992. Natalie sjunger förstås kanonbra och produktionen är grandios med musiker som Ray Parker Jr och Lee Ritenour i sättningen. Här finns många otroligt välgjorda ballader och även en bossa nova-influerad låt ("La Costa") som är en riktigt skön låt! 

Det här är då hennes fjärde platta totalt och den blev en hygglig framgång med singeln "Our love" som en top 10-hit på USA-listan. Jag känner absolut att detta är en platta jag kommer att återkomma till några gånger för det är riktigt snyggt och skönt att lyssna till! 



The Motors - Forget about you

Utgivningsår: 1978
Skivbolag: Virgin
B-sida: Picturama

Så var det detta med att följa upp en stor hit, ett bands största någonsin. Ibland går det åt skogen, men ibland kan det också gå riktigt bra. The Motors hade ju haft en monsterhit med sin vemodiga rockklassiker "Airport" och som upp följare valdes den här låten. Lyssnar man på texten skulle man nästan kunna tro att det är en fortsättning på "Airport". 
     "Forget about you" blev dock en riktigt bra hit också och spenderade många veckor på Poporamas Heta Högen och fick plats 13 på Englandslistan. Dock spelade det ingen roll för gruppen för redan i slutet av sommaren hade två av medlemmarna lämnat bandet och efter en platta till två år senare så var The Motors korta saga all. 

"Airport" är en av 70-talets bästa rocklåtar, det står jag fast vid. Men den här låten är också en riktigt bra singel med ett skönt driv och sound! Det är synd att The Motors var så kortlivade som dom var för det hade varit väldigt intressant att följa deras resa under 80-talet. 
     Tyvärr är den här singeln också, precis som min "Airport"-singel, utan ett korrekt omslag, men jag är glad över att också ha hittat den här kanonlåten till samlingen!

Hellzephyers Poporkester - Varför sitter alla gamla kärringar med hatten på/Ta en kopp på Frelins

Utgivningsår: 1981
Skivbolag: R &P Records

Hellzephyrs Poporkester får inte många chanser här på bloggen, så håll i hatten. Bandet kommer från Orsa och kan väl ses som en liten förlaga till Svenne Rubins musikalisk stil. Jag ska erkänna att jag har lite blandade åsikter om singeln i sin helhet, även om jag blev riktigt glad över att hitta den. Hade jag bara hört låten om "gamla kärringar" så vete katten om jag hade köpt singel, för den låten är rätt trälig för min smak.

     Den andra låten däremot har jag hört förr och den är riktigt skön och rolig och anledningen till köpet och glädjen över fyndet. Man har tagit Lou Reed "Walk on the wildside" och gett den en riktigt kul och kultig svensk text om att ta en fika på Frelins. Jo, det finns ett Frelins Restaurang Bar & Kök i Orsa. Om det är det Hellzephyrs sjunger om, alltså att stället var ett fik 1981 och sen dess har vuxit till en hel restaurang, vet jag dock inte. 

Men man har gjort något riktigt eget av en klassiker och lagt den i en sorts svensk småstadsmiljö. Det låter lite amatörmässigt, man vet nog om det och man bryr sig inte för det är kul musik. Inte minst Lou Reeds "do-do-do" för är utbytt mot en dito som istället hela tiden upprepar namnet:

"Frelins! Frelins! Frelins! Frelins! Frelins!".

Agnetha Fältskog - Allting har förändrat sig/Den jag väntar på

Utgivningsår: 1968
Skivbolag: Cupol 

Agnetha Fältskogs första singlar hittar man inte ofta på singel i second hand-butikerna, framförallt inte för en femma, vilket var det jag gjorde här. På Discogs var den här hennes fjärde singel någonsin som mest värd ca 500 kronor och i skivaffärer i södra Sverige så försökte man sälja den för 400. Alltså dansade man lite extra av lycka när någon goofat sig och lagt den i fem-kronorslådan.

Jag är ju då väldigt svag för Agnetha Fältskogs soloalster från tiden innan ABBA. Dom där väldigt melankoliska kärleksschlagrarna med lite sorgsna texter och hennes röst som verkligen lyckas göra som rättvisa och verkligen låta som texten beskriver, ackompanjerat av ett riktigt snyggt och sockersött sound. Här är det då den där ensamma och ledsna Agnetha igen som längtar efter sin älskade, dock denna gången inte i en text hon själv har skrivit utan den är signerad Little Gerhard, samt att en tidig Michael B Tretow har suttit bakom spakarna i studion. 

     Hon får ju dock lite revansch i den något mer positiva andra-sidan, för denna singel ska väl räknas som en dubbel a-sida. För på in Svensktoppen kom bägge låtarna, men "Den jag väntar på" kom in först, men stannade bara en ynka vecka. Veckan efter att den gjort sin korta sejour kom "Allting har förändrat sig" in och blev långt mycket större. 

Det är klart att en jättehit som "Jag var så kär" från samma debutplatta är numret starkare som låt, men det här är också en riktigt bra och söt låt sjungen med väldigt stor trovärdighet av en 17-åring som skulle bli en an dom största. Och att det är Little Gerhard som har skrivit "Allting har förändrat sig" och inte hon själv märks inte nämnvärt i stilen.

John Miles - Turn yourself loose

Utgivningsår: 1981

Skivbolag: EMI 

B-sida: Closer to you

John Miles på singel har jag knappt sett något alls av. Lite intressant, för på fullängdare är han väldigt flitigt förekommande bland skivbackarna. Därför är detta bara min andra singel i samlingen med denne gravt underskattade och lysande musiker, allt medan min samling av LP-skivor med honom växer med jämna mellanrum. 

Det här är då en väldigt undangömd singel från hans 1981-platta "Miles high", som var den första på EMI. Det vore väl synd att säga att det var en storsäljande debut på det nya bolaget och plattan stämplades som småtråkig och inte alls utstickande. Men tråkig skulle jag inte kalla den här singeln. Det är möjligt att i jämförelse med annan radiorock som kom då så är den inget unikum, men John Miles var en kanonbra låtskrivare och det här lockar i alla fall mina öron. Det är snyggt sound och bra melodi från en fantastisk musiker och med det kan man komma långt i min skivsamling.

Eighth Wonder - Cross my heart
Utgivningsår: 1988

Skivbolag: CBS

B-sida: Let me in

I Sverige är Eighth Wonder mest kända för Pet Shop Boys-skapade hiten "I'm not scared" från 1988, samt möjligen för att modellen och sångerskan Patsy Kensit lyckades ha giftermål med både Simple Minds Jim Kerr och Oasis Liam Gallagher (dock inte samtidigt förstås), samt dyka upp i TV-serien "Hem till gården". 
     Men i övriga Europa hade bandet faktiskt en hit till, som dock aldrig riktigt slog här. Den här låten skrevs av Michael Jay och var först tänkt för att lansera "Toy soldiers"-sångerskan Martika. Men Jay hade inte tillåtelse enligt sitt kontrakt att fokusera på bara en artist och fick ge den till även till Eighth Wonder, vilket gör att låten samma år är både albumspår på Martikas debutplatta och en hit för Eighth Wonder. I Eighth Wonders fall så togs låten hand om Stock-Aitken-Watermans underavdelning, där Pete Hammond huserar och denne gav låten ett sound som låter inte långt ifrån SAWs normala ljud. Det är alltså en riktigt snygg 80-talsaktig brittisk fluffig discomatta med en klart bra melodi och refräng. Det är klart att "I'm not scared" spelar i en egen division, men den här en riktigt bra uppföljare.