Sommarplågor #56: Glenmark/Eriksson/Strömstedt - När vi gräver guld i USA

Glenmark/Eriksson/Strömstedt - När vi gräver guld i USA
Utgivningsår: 1994
Skivbolag: Warner
B-sida: När vi gräver guld i USA (Matchmix)
Sommarplåge-serien går in på sitt åttonde år nu! Fatta alltså, det är åtta år sen jag skrev om Millas Mirakels "Rytmen av ett regn" som den första sommarplågan och 2026 håller jag på än och är långt ifrån klar. Så jag rullar väl på då med ännu en säsong och det känns väl rätt klart att den här ska komma här och nu. Sverige spelar åter i fotbolls-VM, som åter går i USA (bland annat i alla fall) och barnen GES har dessutom gjort en ny version av sina pappors låt. Förvisso långt mycket sämre, men ändå. Det är renässans för den här klassiska fotbollsdängan från 1994. 

I flera år på 80- och tidiga 90-talet så verkade det vara lag på att idrottslåtar skulle vara i form av hejiga schlagerlåtar i allsångstakt, helst skapta av Lasse Holm, och med texter om att "vi ska kämpa", "vi ska vinna" och "vi ska sätta pucken/bollen i mål" och andra klyschor lagda i en hatt och uppdragna en efter en. Man kände hur man dog inombords när man skulle behöva höra Håkan Södergren & Hockeylandslaget med "Nu tar vi dom" eller After Shaves "Ciao Ciao Italia" ur radion gång efter annan. 
     Så när tre ärrade popveteraner, Niklas Strömstedt, Orup och Anders Glenmark, till sist äran att 1994 göra låten till fotbolls-VM i USA så kände man en lycka över att det nu fanns en chans till något som stack ut! Och visst var den fräsch då och förstärktes av Sveriges framgångar under hela VM-spelet och en riktigt solig sommar. Det var egentligen inte en så ovanlig låt i sig och texten är väl inget unikum heller vad gäller idrottslåtar. Men i sammanhanget så var den något nytt. Det var en svensk poplåt med det gladaste och piggaste tempot, käckaste refrängen, stor allsångspotential och man hade besparat som allra värsta klyschorna! Det var något Sverige kunde samlas kring och älska tillsammans, även jag. För eftersom jag sen tidigare gillade dessa tre artister så var det lätt för mig att ta den här låten till mig. Och jag minns när jag såg landslagets hemkomst och uppträdande på Rålambshovsparken när folket, spelarna och GES dansade till låten att jag faktiskt fick en sorts ståpäls av synen som jag sällan brukar få vad gäller idrottslåtar och idrottsliga evenemang, än mindre idag då mitt idrottsintresse är långt sämre än 1994. Det var mäktigt på något sätt och än idag så ser jag detta som idrottslåtarnas idrotts låt. Hela fenomenet med hejiga allsångsvänliga idrottslåtar har ju fortsatt och är ju mer eller mindre en parodi på sig själv numera, dessutom med långt sämre låtar. Nuförtiden ska det ju finnas ett par hundra inofficiella VM-låtar i samma stil som försöker rida på vågen. Men "När vi gräver guld i USA" kan jag ännu med ett leende lyssna på och känna glädje av och det för att det är en kanonbra låt och inte främst av nostalgi för sommarkvällen i sommarstugan när jag och familjen satt på två olika håll i huset och såg samma sak, straffsparkarna mellan Sverige och Rumänien. Bättre än så här blir nog aldrig genren idrottslåtar!

KRÖNIKA: 5 orsaker till att jag föredrar billig-backarna!

Den här texten touchar en hel del en krönika jag skrev i slutet av 2020, där jag undrade vem som egentligen är en riktig skivsamlare. Men en del saker tål att upprepas och jag hade här tänkt att förklara lite saker som gäller mina vanor. För dom som känner mina vanor när det gäller skivköp, eller dom som har läst den här bloggen i flera år för den delen, har fattat att jag till största delen handlar mina skivor på second hand-butiker eller i 10 kronors-backar. Dom som inte har sånt intresse för skivsamlande säger lugnt:

"Jaha, du har köpt lite skivor idag! Blev det några fynd?"
Dom bryr sig inte så mycket utan är accepterande och nyfikna. Annat är det med dom mer vana skivköparna/säljarna. Och jag vill göra klart att jag förstås inte hänger ut alla utan det finns givetvis skivsamlare som är nyfikna och glada för andras skull. Däremot finns det dom som lite funderar om jag verkligen är skivsamlare eller någon sorts hoarder av "dålig musik". Och visst har det kommit hånfulla ord, när man träffas eller på streams, men dessa kan jag oftast bemöta med skämtsamma vassa ord tillbaka. 
     Men skivaffärerna börjar också anta en viss hånfull stämning stundtals och då blir det annat, eftersom det gäller vilken service man ger kunderna. Inte minst när man sätter upp olika reor och rabatter där man flaggar för att det gäller ALLA skivor utom nypressningar och sen tittar på mig med väldigt fundersam blick när jag kommer till kassan med ett litet gäng ur reabacken och efter viss tveksamhet och/eller diskussion ger mig rabatten. 
     Eller som när jag nyss var i en affär i Östersund, en väldigt fattig affär med mindre backar än vad som brukar ses i en affär, och köpte en skiva med Ohio Players. Jag tittar lite och såg en låda där det stod "Gratis CD om man köper en vinyl". Varken mer eller mindre, det stod inget om speciella villkor om skivorna. Jag frågade ändå om det gällde den skiva jag köpte ur deras back med skivor för en tjuga och fick ett hånfullt svar:

"Nähähäää! Inte ur dom där backarna! Hahaha!"
OK... det var ju bevisligen en vinyl och det stod inget om att det måste vara en prisgräns. Irriterad slängde jag en tjuga på disken och bara gick. Gemensamt för dessa två exempel är att det är INTE priset som är det viktiga eller det som är det jag reagerar på. Det är att man antingen skriver ut vad som gäller eller accepterar det som de facto står och inte ser ner på kunderna som inte "fattar att riktiga skivköpare handlar dyra skivor i en skivaffär".
     Då är det annat med affärer som Record Mania i Stockholm som alltid behandlat mig på bästa sätt med bästa service, även om skivorna kommer från loppisbacken!

Så för alla som undrar varför denna fascination för second hand-skivor så ska jag ge fem orsaker till varför jag i första hand bläddrar och köper ur 10-20-kronorsbackarna än i dom dyrare ditona, oavsett om det är en loppis eller en skivaffär:

1) MUSIKSMAKEN: Självklart är den stora anledningen min musiksmak. Jag är den jag är! Jag gillar äldre jazz, 80-tal av olika slak, 70-talspop- och soul, dansmusik och annat från 90-talet, schlager, kultmusik och visor, för att nämna några. Det är musik som inte har så mycket värde i sig utan i dom allra flesta fall hamnar i dom billiga backarna, både för vinyl och CD. Jag kan ju inte tvingas ändra smak och köpa dyrare saker som progg, hårdrock, 60-talsrock med Beatles, Stones eller Jimi Hendrix och annat bara för att låtsas vara cool i andras ögon när jag är helt ointresserad av den musiken. Och jag skäms inte för min musiksmak. Det tycker jag ingen ska göra! Alltså är dom billigare backarna mitt hem, det är där min musik oftast finns!

2) PRISET: Jag kan erkänna det, jag är ingen jätteförmögen person så att köpa dom dyraste utgåvorna är inte att tänka på. Och eftersom jag köper allra främst för musikens skull så är det inte det jätteviktigt heller. Och allt som oftast är mycket inte värda högre priser heller, vilket för oss till...

3) MÅNGA HAR INGEN KOLL: Det här är något jag har nämnt om och om igen. Allt som är svart och snurrar på vinyl är ingen kassako bara för att "vinylen är inne". Hur många gånger har man inte stått på en second hand-affärs dyrare back och skakat på skallen åt säljare som trott att man kan ta 80 kronor för Boney M eller jazzplatta utgivet på Giants Of Jazz, lågpriskungarna av äldre jazz? Och flera skivaffärer har nu fått för sig att ta en hundring eller mer för saker jag har hittat i en Erikshjälpsback för en tia eller som har en grov och tydlig cut-out. Då är det inte kul att titta i dom dyrare backarna. Många har helt enkelt för dålig koll på värdet, eller kanske bara tar en rövare. 

4) FYNDKÄNSLAN: Känslan och glädjen när man har hittat en riktigt efterlängtad och häftig sak som ändå skulle ha kostat mer i normala fall för ett riktigt billigt och bra pris är obeskrivlig. Som liveplattan med Aretha Franklin i Paris för en femma eller Deep Purples "Stormbringer" i bra skick för 15 kronor. Eller när man hittar ett helt gäng riktigt bra skivor eller singlar för ett riktigt bra pris, då mår man bra! Den känslan kanske samlare av dyrare skivor också kan få ibland, men här är fyndkänslan något riktigt extra.

5) FÖR ATT DET ÄR ROLIGAST: I en loppisback kan man trots allt hitta dom där sakerna som är roligast! Dom bästa och knasigaste skivomslagen, inspelningarna som får en att undra vad dom gick på eller dom där artisterna som bara kan få en att häpet fundera "har han/hon gjort DET DÄR PÅ PLATTA?!?!" Man vet aldrig vad man hittar ibland och det är underhållning deluxe, ibland lika mycket underhållning som att köpa skivor. Och dessa skivor hamnar i regel ALDRIG på andra ställen än i dom billigare lådorna!

Alltså är det så mycket bättre för mig att bläddra bland backarna på Erikshjälpen/Mitt Second Hand (eller vad dom heter den här veckan), HK, Röda Korset, Myrorna eller dylikt, eller dom billigare backarna på Vinylstallet eller random affär i Stockholm när jag är där. Och i till exempel Stockholm har dom andra kriterier dessutom och lägger ofta saker i billig-backarna som är långt bättre och mer oväntat än bara Pelle Karlsson, Vikingarna och Ingemar Nordströms. Så därför letar jag hellre i billig-backarna än bland dom dyrare, även om det förstås bevisligen händer att jag letar där också och hittar något som ibland kan vara ett fynd, både vad gäller musik, sensationsmässighet och pris. Men oftast finns min musik och mina fynd där priserna är som bäst och där kommer jag att fortsätta vara. Eller vasst munhuggas med en glimt i ögat med folk på streamar som försöker få in en punch mot min stil. Sån är jag, och, tro det eller ej, flera med mig! 

Och som smakprov på detta så tar jag ett ännu bevis på varför second hand-backarna kan ge det bästa fynden. Den som blev 2024 års bästa fynd, från EPn med Monica Zetterlund och Lars Gullin  låten "Detour ahead"!

Nytt i samlingen - Maj 2026 JAZZ-SPECIAL!

Japp, det är den tiden igen, när jazzplattorna har stått som spön i backen, främst genom Vinylstallet. Därför blir den här månaden en ren jazzspecial vad gäller Nytt i samlingen!

Louis Armstrong with The Red Onion Babies - Louis Armstrong i New York 
Utgivningsår: --
Skivbolag: Classic Jazz Masters
Betyg: 4/5

Vi ska gå mer än 100 år tillbaka i tiden, till 1924-25 och en ung Louis Armstrong i en vad som idag skulle kunna betecknas som en supergrupp. Hans nya hustru Lil Hardin hade övertalat honom att flytta till New York och försöka gå sin egen väg och hitta sin stil. Under en väldigt kort tid hamnade han i en grupp med det intressanta namnet "The Red Onion Babies", rödlöksbäbisarna. Clarence Williams var organisatören och bland namnen fanns, förutom Armstrong, Buster Bailey, Sidney Bechet och nyss nämnda hustru Lil. Bandet turnerade aldrig offentligt och spelade i skivstudio max fyra gånger. 

Classic Jazz Masters har också gett ut den här plattan, precis som den med Lovie Austin jag skrev om i augusti förra året, och är ett bolag som absolut är värt att hålla ögonen på om man letar efter mer obskyr tidig jazz. För dom här Armstrong inspelningarna kan jag med lätthet säga att jag inte har sen tidigare!
     Däremot så var ljudkvaliteten inte någon jättehöjdare och det verkar den inte vara på något annat ställe där jag har hittat inspelningar heller. Nu skulle man ju kunna ursäkta det med att det ändå är inspelningar från 1924-25, men Hot Five-inspelningarna från året efter har bättre kvalitet. Till och med styckena med Sam Lanin från 1921, som jag skrev om för tre år sen, låter klarare. Men likväl är detta en kul och mysig platta med jazzhistoriens vingslag fläktandes i ansiktet. Dixieland förvisso, men så här gamla inspelningar kan man helt klart ursäkta det! Vad som också är intressant är att Armstrong inte sjunger en ton här, utan det gör Alberta Hunter, under pseudonymen Josephine Beatty, samt Clarence Todd. 
     New York-vistelsen blev kort för Armstrong här. Redan 1925 flyttade han hem till Chicago igen efter att ha känt sig vilsen i "The big apple". Sin egen stil skulle han hitta ändå, eftersom det var här han spelade in med sitt nybildade Hot Five härnäst. Plattan blir klart kvar i samlingen!



Pete Johnson, Cozy Cole - All star swing groups
Utgivningsår: 1977
Skivbolag: Savoy Records
Betyg: 4/5

Det här dubbelalbumet gick ju inte att motstå. Förvisso en samling av återutgivna saker, men Savoys utgåvor med namnet The Savoy Sessions är alltid intressanta och innehåller mycket spännande saker om man gillar småbandsjazz från 40-talet. Sen kan kombon Pete Johnson och Cozy Cole på samma platta tyckas vara lite udda, speciellt när dom inte möts i någon låt på plattan utan har ungefär en platta var. Pete Johnson var ju främst känd som boogie-woogie pianist, men av det hörs inte mycket här utan det är galant småbandsswing med namn som Hot Lips Page, J.C Higginbottom, Albert Nicholas, Ben Webster och sångerskan Etta Jones i sättningen. Jag kan med lätthet säga att majoriteten av dessa låtar har jag aldrig hört eller har på platta sen tidigare, då Pete Johnson inte är den musiker jag har lyssnar mest på.

Annat är det med Cozy Cole, som man inte kan ha missat om man lyssnar på småbandsswing från då. Han spelar trummor nästan överallt på dom flestas inspelningar. Bland musikerna här märks Ben Webster, Budd Johnson, Emmet Berry, Johnny Guarnieri och Coleman Hawkins. Just Cozy Cole-skivan av den  här utgåvan har ett par fläckar. Inledande "Jericho", mer känd som gospeln "Joshua fought the battle of Jericho", har spelats in av ett otaligt massa dixielandorkestrar och jag tycker inte riktigt den passar in i det här lättare swingformatet. Det samma gäller "Show boat"-klassikern "Ol' man river", som känns lätt forcerad i den här snabbare swingversionen. Men om man bortser från dom parenteserna så är detta ett riktigt bra och spännande dubbelalbum för alla som liksom jag gillar småbandsswing från 40-talet, och kanske då speciellt sånt som inte hörs så mycket i jazzkretsar numera. Skivan blir klart kvar i samlingen! Så med all respekt till Cozy Cole så får Pete Johnson det obligatoriska smakprovet i form av avslutande "Man wanted" med sång av Etta Jones (nej, inte James). Lyssna hur låten börjar som en långsam bluesig ballad men plötsligt ökar i hastighet efter halva låten till ett grymt jazzgroove. 



Coleman Hawkins & Bud Powell - Hawk in Germany
Utgivningsår: 1972
Skivbolag: Black Lion
Betyg: 4/5

Vi går på konsert med ett gäng legender! Swing möter bebop och spännande saker kommer ut när Coleman Hawkins och Bud Powell, tillsammans med Oscar Pettiford och Kenny Clarke, sammanstrålar i en kritikerrosad konsert i Essen, dåvarande Västtyskland, 1960. Det här är precis så lysande som man förväntar sig. Som någon skrev; Hawkins blåser hårt, Powell dansar på tangenterna och Pettiford & Clarke håller tillbaka som legender. Bättre än så kan man inte beskriva det! Ska man säga något mer så är det att det hela är uppdelat i två set, övervägande av första sidan är låtar med Bud Powell trio och till "All the things you are" kommer Hawkins in. Samspelet mellan Powell och Hawk är kanonbra, inte minst på låten "Just you, just me". Det här är en riktigt bra konsert, både Powells triosaker och låtarna med Hawkins. Senast Hawk var med på bloggen, i Jazz At The Philharmonics 1967-livebox, så var det en musiker långt ifrån sitt esse och långt under isen, men här funkar allt, även för Powell, som vid den här tiden hade en av sina renare perioder. Stor tumme upp och konserten blir solklart kvar i samlingen!



Charlie Norman And His Cocktail-piano vol. 2
Utgivningsår: 1955
Skivbolag: Metronome

Charlie Norman får för lite utrymme här och då händer det att en och annan Norman-platta följer med mig hem ibland. Han var en fenomenal pianist som kunde spela nästan vad som helst på ett piano, även om musiken ibland kunde tendera att vandra lite för mycket både åt komedi- och schlagerhållet. Men han var en glad person som hade stor humor. 

Den här singeln är del av en samling av några av dom stenkakor som gavs ut där Norman spelar olika medleyn av låtar i jazztempon för cocktail-partyn på 50-talet. Vilka som spelar gitarr, bas och trummor på dom här inspelningarna framgår inte och jag hittar ingen information, men om någon vet kan denne lämna en information i kommentarerna.
     Sida ett innehåller mer jazzbetonade låtar med titlar som "Ain't she sweet", "I want to be happy", "Rosetta", "Japanese sandman" och förstås den kontroversiella "Anitra's dance", Griegs Pehr Gynt-verk som han spelade i jazztempo så norrmännen blev vansinniga. 
     Sida två låter lite mer schlager/easy listening-betonad med diverse latinolåtar jag aldrig hört, samt "Unchained melody". Men det är väldigt välgjort och snyggt likväl, så totalt sett är detta riktigt glatt och kul och ett kul fynd. Speciellt om man, som jag fick här, får med en gata från ett urgammalt Monopol-spel. Så för information så äger nu jag Götgatan i Stockholm!



Fats Waller - Fats magic piano 
Utgivningsår: 1955
Skivbolag: His Master's Voice
Spår: Carolina shout/Ring dem bells/Georgia on my mind/Rockin' chair

Jag vet inte hur långt det är mellan Fats Waller och Charlie Norman egentligen, men ibland finns vissa liknelser. Jag skrev när jag recenserade den enda plattan jag har skrivit av honom hösten 2020 att det är en musiker jag har blandade tankar om. Han var på tok för mycket komiker som svamlade och skämtade alldeles för mycket, men när han är ensam och naken med sitt piano då är han som bäst. Det är inte så lätt att hitta, utan oftast hittar man hans orkesterinspelningar med mycket "JAZZ, JAZZ, JAZZ"-sång.
     Men här hittade jag äntligen en EP med bara Fats och hans piano, inspelat 1941! Och även när han inte sjunger eller skojar så är det glatt och fullt ös på pianot. Som sagt, spela piano kunde han! Tempot på "Carolina shout" är riktigt häftigt! Det här är riktigt bra och välspelat och jag är så glad att äntligen hitta den här!

Dom 50 bästa låtarna från 1996!

Tänk att 1996 numera är hela 30 år tillbaka i tiden. Det är 30 år sen jag fortsatte och till sommaren slutade Härnösands folkhögskola. Det är 30 år sen jag sände i Sundsvalls närradio hela sommaren och hösten. Och det är 30 år sen eurodance-musiken plötsligt stämplades som stenute och jag, som ännu var helt nyförälskad i genren, fick försöka med näbbar och klor att ignorera det och få folk att inse att sånt ska väl inte spela någon roll! Snälla nån, trender kan väl inte gå före ens personliga smak...?! 1996 var dock ett riktigt bra musik år där mycket ändå var accepterat. Du kunde på listorna höra soul, folkmusik, rap, dansmusik, britpop, rock, bigbeat och även euro, även om det blev längre mellan gångerna! Sen mot hösten kunde man allt mer se skymten av det som längre fram skulle bli mitt allt större ointresse mot ny listmusik, men mer om det i senare år. Men jag kan ge lite små hintar: Pojkband, amerikansk rock, hiphop!

Mindre euro här då alltså, eftersom det finns allt mindre låtar i genren utgivna och på listorna då. Men istället en lista med en väldigt varierad stil och där några plattor har hela tre representanter var. Svensk musik har ännu en stark ställning med 19 låtar på listan och dominerar tillsammans med brittiska låtar. och som vanligt, saknar ni några mega hits så var dom helt enkelt inte tillräckligt bra. Är några låtar för lågt placerade så kan jag helt enkelt vara för mätt på låtarna. Alltså vrider vi klockan tillfälligt tillbaka till 1996, 30 år tillbaka i tiden!

1  One More Time - Kvarnen
2  Pet Shop Boys - Single bilingual
3  One More Time - Den vilda
4  Adam Clayton & Larry Mullen - Theme from Mission Impossible 
5  U96 - Heaven
6  Saint Etienne - He's on the phone
7  Suede - Trash
8  The Chemical Brothers - Setting sun
9  E-type - Free like a flying demon
10 Kula Shaker - Tattva
11 Faithless - Insomnia
12 Oasis - Don't look back in anger
13 Suede - Beautiful ones
14 Pet Shop Boys - Discoteca
15 U96 - A night to remember
16 OMD - Walking on the milky way
17 Kent - Kräm (så nära får ingen gå)
18 Robin Cook - I won't let the sun go down
19 The Prodigy - Firestarter
20 Frida - Även en blomma
21 Ace Of Base - Never gonna say i'm sorry
22 Umboza - Sunshine
23 Dublin Fair - Jamboree  

24 Culture Beat - Walk the same line
25 Rob 'n Raz Circus - Take a ride
26 The Prodigy - Breathe
27 Marie Fredriksson - Tro
28 Ice MC - Give me the light
29 The Beloved - Ease the pressure
30 Pulp - Disco 2000
31 Masterboy - Land of dreaming
32 Alanis Morissette - Ironic
33 Robyn - Do you know what it takes
34 Army Of Lovers - Venus and Mars
35 Gyllene Tider - Gå och fiska
36 Popsicle - Not forever
37 Masterboy - Show me colours
38 Spice Girls - Say you'll be there
39 U96 - Venus in chains
40 One More Time - Labyrinten
41 Pet Shop Boys - Se a vida é (That's the way life is)
42 Gina G - Ooh ahh... just a little bit  

43 Robert Miles feat Maria Nayler - One & one
44 E-type - Calling your name
45 Vildsvin - Saga utan lyckligt slut
46 Lotta Engberg - Juliette & Jonathan
47 Susanna Hoffs - All i want
48 The Cardigans - Lovefool
49 Rob 'n' Raz Circus - Whose dog is dead (Someone's sleeping in my bed)
50 No Doubt - Don't speak

Singeltipsets Eurovision Special VII

Jag lovade för ett tag sen, när jag skrev om Melodifestivalen i februari, att det skulle komma en Eurovision-variant lagom till den tävlingen. Så även om det är några veckor sent så håller jag förstås ord. Här kommer några icke-vinnande eurovisions-favoriter från 1960-90-tal. Här kan man sannerligen följa tävlingens musikaliska utveckling då från den traditionella 60-talsschlagern genom tysk disco, isländsk 80-talspop och charmig brittisk 90-talsretro. Nej, jag såg inte tävlingen i år, men det hade väl ingen trott heller. Det enda jag egentligen har sett i efterhand är pausframträdandet av österrikiske Parov Stelar, men så är jag också ett fan av denne lysande DJ. Nog, till dåtiden och lite klassisk schlager från tävlingens bästa perioder!

Conny Froboess - Zwei kleine italiener
Utgivningsår: 1962
Skivbolag: Columbia
B-sida: Hallo, hallo, hallo

Den tyska uttagningen 1962 var egentligen väldigt intressant om man ser till deltagarna som inte vann. Både Siw Malmkvist och Ann-Louise Hansson deltog och Siwan kunde ha tagit hem allt då hon blev tvåa med en enda poäng bakom vinnaren. Dessutom deltog Finlands nuvarande presidents svärmor, den forna fröken Finland Pirkko Mannola. Japp, stjärnorna duggade tätt. Vann och åkte till den stora tävlingen gjorde då Conny Froboess med en låt som med åren skulle bli en evergreen, den där låten om dom två små italienarna som drömmer om att åter träffa Tina och Marina. Mitt i dom stora franska/franskinspirerade schlagrarna så kom en charmig och trevlig låt som inte gjorde en fluga förnär och som hade ett snyggt arrangemang. Låten slutade sexa och det kan tyckas att nio poäng låter löjligt lite, men då ska man tänka på att poängsystemet var lite annorlundare då och vinnaren med franska Isabelle Aubret "bara" fick 26 poäng. Sveriges Inger Berggren och "Sol och vår" fick bara fyra poäng på platsen bakom Conny.
     Lena Kondradsson tog låten till Sverige och den fick namnet "Tina och Marina", vilket också blev en stor hit för Lars Lönndahl, och därmed var en stor schlager spridd över Europa. Och visst är den en kul och mysig schlager att lyssna på än idag. 

Conny Froboess skulle efter tävlingen bli skådespelare, både på musikalscenen och på film och filmade så sent som 2021 och är numera 82 år gammal.



Silver Convention - Telegram
Utgivningsår: 1977
Skivbolag: Polydor
B-sida: Midnight lady

1977 års tävling har sen länge av någon anledning alltid legat mig varmt om hjärtat. Jag hittade en kassett med tävlingen inspelad från radio på en gång på en loppis och Åke Strömmer var en av kommentatorerna och låtarna hade riktigt hög klass. 
     Tyskland satsade då på disco deluxe. Silver Convention var en av alla dessa tyska euro-akter från 70-talet som fick folk upp på dansgolven även om det var lite si och så med huruvida artisterna på skivomslagen sjöng eller inte. Penny McLean är väl den mest kända medlemmen, eftersom hon fick en stor solohit med låten "Lady bump". Gruppen hade två stora riktiga hits, "Fly, Robin", Fly" och "Get up and boogie" (som kanske ett visst parfymbolag vid namn Yaxa hämtat inspiration från till för sin überkult-singel som jag skrev om för ett flertal år sen). Jag ska verkligen inte säga att jag är något stort fan av Silver Convention, men så gillar jag den amerikanska 70-talsdiscon oändligt mycket mer än den europeiska. Men "Telegram" är den klart bästa låten dom har gjort med en riktigt bra melodi och skönt discosound där dom lyckas låta mer amerikansk på nåt sätt än på deras andra hits. Men så var det ju det här med språket. Det här året så återtog man regeln om sång på sitt nationella språk, men Belgien och Tyskland hade redan valt sina låtar redan innan regeln återintroducerades och Silver Convention fick dispens att sjunga på engelska. Nu spelade det inte sån jättestor roll eftersom låten slutade åtta i tävlingen och därefter var karriären mer eller mindre död för tjejtrion, som splittrades två år senare. 

Vann tävlingen gjorde Frankrikes Marie Myriam och "L'oiseau et l'Enfant", medan svenska Forbes skvalpade i botten med sin numera überkultklassiker om "Beatles".



Icy - Gleidibankinn
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: Fálkinn
B-sida: Bank of fun 

Långt senare efter sina nordiska grannar så dök Island upp i Eurovision 1986 för första gången och det gjorde man med en låt som jag kan idag se som den bästa låten landet någonsin tävlat med. Jag är rätt tydligt nedröstad på den fronten med tanke på att landet bara blev nr 16 när allt var klart. 
     Gruppen ICY är två killar och en tjej som sjöng den i tonen lite dramatiska, men i texten ändå rätt potitiva låten "Gleidibankinn", eller då "Bank of fun" på engelska (lika med singelns baksida). Alltså en bank som man kan använda om man känner sig lite deprimerad. Den låter väldigt mycket 80-tal och har inte världens starkaste refräng, men är likväl en riktig eurovisionkaramell med snyggt melodi och arrangemang. 

Det var alltså inte röda mattan precis för Island med sitt första bidrag, men man hade ändå tagit sina första steg av många i tävlingen. Vad som hände med ICY och deras medlemmar har jag dock inte hittat någon information om. Vann gjorde som bekant belgiska Sandra Kim och hennes "J'aime la vie" och femte-placerade Lasse Holm och Monica Törnell showade loss på scenen med sin "E´de´det här du kallar kärlek".



Sonia - Better the devil you know 
Utgivningsår: 1993
Skivbolag: BMG/Arista
Andra spår: Better the devil you know (extended version)/Not that i call love

I Sverige så är det ju inte så ovanligt att man tror (eller i alla fall trodde förr om åren) att Melodifestivalen är vägen tillbaka till hitlistornas topp igen. I Storbritannien så finns det förstås också dom som tror det. Men om fallet kan vara hårt i Sverige om man misslyckas så är den ännu hårdare i den brittiska musikindustrin. Som bekant så är dom brittiska medierna, och kanske främst musikmedierna, iskalla mot tävlingen och artister som ställer upp har väldigt svårt att återkomma till toppen. 
     Sonia Evans, eller bara Sonia, hade sina glansdagar mellan 1989-90 då hon var en del av Stock-Aitken-Watermans stall och hade galanta discohits som "You'll never stop me from loving you", "Can't forget you" och 60-talscovern "End of the world". 1993 var hon sen länge borta från succétrion, som dessutom gått vidare i karriären var för sig. Eurovision kanske kan vara något räddande, tänkte hon nog när BBC ringde henne och bad henne ställa upp och sjunga alla åtta bidrag i den brittiska uttagningen samt förstås Eurovision. 
     Nu kan  man förledas att tro att det är en i tävlingen förbjuden återanvändning när två Stock-Aitken-Waterman-artister har haft var sin låt med samma titel, men Kylie Minogues "Better the devil you know" har förstås inte något att göra med Sonias bidrag med samma titel. 

Den här "Better the devil you know" är då en låt som flörtar vilt med 60-talets popvärld i stil och Sonia är då alltså inte helt obekant med den typen av låtar, då SAW återanvände låtar flitigt från den eran. Och även om den har fått en aning oförtjänta hårda ord med åren så tycker jag att den här låten är riktigt bra och charmig och Sonia har jag alltid gillat sen SAW tiden på 80-talet och hon gör det här också med beröm godkänt. Det tyckte jurygrupperna i Europa också och hon hamnade på andra plats i tävlingen, efter Niamh Kavanaghs vinnande "In your eyes". Men så var detta också i en tid då en låt plötsligt inte kunde sjungas på något annat språk än engelska för att hamna i toppen, vilket just då bevisas av Irlands och Storbritanniens totala dominans på 90-talet. 
     Och Sonia var storsint och erkände direkt sin förlust och skakade Kavanaghs hand efter segern. Hennes karriär däremot var dock än mer död än den var innan, tyvärr ska sägas, för hon är klart värd ett bättre öde. 
     För dom som undrar så representerade Arvingarna Sverige med sin sjätteplacerade "Eloise".

Kultstämplat: Billy Howard - King of the cops/The disco cops

Billy Howard - King of the cops/The disco cops
Utgivningsår: 1976
Skivbolag: RCA
Här är ytterligare en låt som egentligen är gjord som en medveten humorskiva, men som ändå känns som om den skulle platsa i den här avdelningen. Jag nämnde den i oktober när jag köpte den på Sundsvalls Skivmässa och våndades om huruvida den skulle Kultstämplas, men visst passar den.
     Billy Howard är en brittisk komiker och imitatör som främst är känd från TV-serien "Who do you do", men som 1976 fick chansen att ta sig in i en skivstudio och spela in en låt som såldes riktigt bra i England. Låten som används här är Roger Millers klassiker "King of the road", men här omvandlad till en parodi på 70-talets mest populära amerikanska TV-poliser. Och sett ur den synvinkeln så är det inte så speciellt. Det är egentligen inte mer annorlunda än Bosse Parneviks skivor runt samma tid, även om Billy Howard då är lite mer nischad i sina imitationer. Lite kunde han väl ha jobbat med historien än att ett antal fiktiva TV-karaktärer bråkar om vem som är kungen av TV-rutan.
     Här gäller det dock att kunna sina TV-snutar från förr för annars är man rätt borta här. Namnen man ska kunna är Kojack, Columbo, Cannon, McCloud, Ironside och Steve McGarrett, varav dom tre första är dom enda har koll på. Hur bra han är på dom tre andra kan jag alltså inte avgöra. Dom andra är väl sådär. Columbo klarar Howard väl av helt OK, däremot är det värre med Cannon där William Conrad är betydligt baskare och fylligare i rösten. Japp, det var Williams Conrad som senare på 80-talet blev känd som JL McCabe i "Rättvisans män" (Jake & The Fatman). 

B-sidan är dock lite mer udda. För medan "King of the cops" blev en hit på Englandslistan så var det lite annat med uppföljaren, som lämpligt nog är satt som baksida på denna singel. Om vi nu bortser från den uppenbara anledningen till att låten floppade, att samma poliser en gång till ska vevas på skivtallriken när konceptet redan har gjorts och funkat en gång, så är tvisten här att man nu satt dom på dansgolvet. Sen, disco?! Det låter mer som någon sorts mer sorterad variant på glamrock om man hör till musiken. Men här blir det betydligt töntigare, när Columbo, Kojack, Ironside och andra tuffa TV-deckare ska försöka bräcka varandra i att ha den mest säljande och udda dansen som möjligt. Visst, låten är ju till för att göra dessa tuffingar riktigt löjliga, men det blir ofta mer pinsamt än roligt. Det finns ju grader i helvetet, som det heter. Eller vad sägs om Texasfödde McClouds dans, att likt en tjur ska man tvinga ner sin partner på golvet och binda denne (i det här fallet en hon) och ropa "Yuppiie!!!". Känns inte så jätte-PK med dagens mått idag och plötsligt känns lambada rätt fräscht på något sätt. Det är verkligen inte så ofta jag yttrar dessa ord, men här är det lägligt: Den här har inte åldrats jättebra!

Den här singeln är väl ingen jättekatastrof, men det är ett bevis på hur man kan datera ett skivsläpp genom att namedroppa namn som framtiden har noll koll på. Och hur man kan på det sätta dom i en situation, lika med dansgolvet, som man bara kan fundera på: Jösses, varför?! Vad är det här bra för egentligen? Hade vi i Sverige velat höra Parnevik eller Göran Gabrielsson härma Gunvald Larsson, Kurt Wallander, Roland Hassel eller Martin Beck förolämpa varandra till Swedish House Maffias musik? Jo, kanske ändå... en gång i alla fall...

The Greatest Jazz Concert In The World (Oscar Peterson, Duke Ellington, Ella Fitzerald etc)

The Greatest Jazz Concert In The World (Oscar Peterson, Duke Ellington, Ella Fitzerald etc)
Utgivningsår: 1975
Skivbolag: Pablo
Betyg: 4/5
Vi ska gå på konsert med eliten av jazz! En på många sätt historisk konsertinspelning med många tragiska öden och sista-gånger, men också förstås riktigt bra musik! Norman Grantz har givit ut den här boxen med fyra skivor på sitt bolag Pablo. Jag vet att jag har gett det bolaget både ris och ros. Som jag sa när jag skrev om Oscar Peterson-skivorna från Skivmässan senast så är det ett skivbolag som ofta ger ut plattor med äldre jazzmusiker som inte får plats på så många andra bolag i den då allt mer popifierade musikbranschen. Och för det applåderar jag Grantz. Han tror på och vågar satsa på den äldre jazzmusiken på 70-talet! Dock är det flera av musikerna som inte riktigt håller måttet om man jämför med deras gyllene dar från förr. Snarare tenderar en del av dom att låta väldigt gamla, trötta och oengagerade. Därför så är jag med försiktig med Pablo-utgåvor. Men det finns ändå en viss typ av plattor som Pablo ändå är snäppet bättre på och det är liveinspelningar, för dom gav ut mängder med bortglömda liveupptagningar från framför allt 60-talet som är riktigt bra och det här är en av dom! 

Den här boxen är då inspelningar från tre av Jazz At The Philharmonics konserter i USA 1967 och huvudattraktioner dessa kvällar var Oscar Peterson, Duke Ellingtons orkester och Ella Fitzgerald med både Ellingtons band och egen trio. Inspelningarna har dock alltså lite svarta sorgkanter kring sig eftersom det är tre sista-gånger som rör plattan. Om vi tar det lättaste först, det är sista gången som Ella Fitzgerald och Duke Ellington spelade ihop, som dom hade gjort på ett antal plattor och konserter under 60-talet. Inget dramatiskt kring det, det blev bara inte mer av samarbetet och dom båda fick annat för sig.
     Sen är det här också dom sista inspelningarna någonsin med Coleman Hawkins, som vid det här laget var så nere i sin depression och alkoholmissbruk att han efter den här spelningen helt ägnade sig åt drickandet och dog av leverskador två år senare. Här framträder han med Oscar Peterson, två låtar med dennes trio och en med Ellington-bekantingarna Johnny Hodges och Paul Gonsalves och lyssnar man noga hör man Hawkins muttra innan "Sweet Georgia Brown":
"I guess i've gotta go through with it"

Och får till svar från okänd individ:
"That''s right!"
     Skiva tre innehåller också en inspelning med Ellingtons orkester av Billy Strayhorn betitlad "Blood count", som var det sista Strayhorn någonsin skrev. Faktum är att han skrev den på sjukhuset där han behandlades för sin cancer och det är tragiskt att höra Duke introducera låten och Strayhorn som:
"He is a little bit under weather and in the hospital..."
Han skulle aldrig komma därifrån, varvid man kan ifrågasätta konsert-datumen som står noterade här, 28 juni-1 juli, eftersom Strayhorn vid det laget varit död i en månad, förutsatt att dödsdatumet stämmer förstås. 

Men om vi nu ska koncentrera oss på det positiva nu istället, musiken! Nu är det tre av världens största jaszzmusiker som framträder och dom lyckas göra kanonbra framträdanden. Oscar Peterson med komp och gästmusiker gör riktigt bra ifrån sig, möjligen med undantag från två av låtarna där bluesgitarristen T-Bone Walker gästspelar. Den typen av blues är inte riktigt mina domäner och hans två stycken, där han även sjunger, känns väldigt segdragna. Det är säkert kul för publiken att se Walker med jazzeliten, men jag hade kunnat av vara det. 
     Duke Ellington och hans orkester är som väntat kanonbra och är briljant i den snabbare "Hurdle Gurdle". I dessa låtar snackar vi jazzmusikalitet av högsta klass och största nöje! Dessutom bjuds icke-Ellington-kopplade musiker som Zoot Sims, Benny Carter, Oscar Peterson och Clark Terry in här och där. Och är Oscar Peterson där och gästar så kan man stå ut med "Take the 'A'-train" en gång till, speciellt när man har gjort ett annorlunda jazzvals-arrangemang av låten i början. Duke i all ära, men Oscars inträde i låten vid pianot gör att den annars så otroligt uttjatade låten känns betydligt roligare än på länge. 
     Till sist var det då Ella Fitzgerald, som både framträder med Ellington-bandet och med en trio bestående av Jimmy Jones, piano, Bob Cranshaw, bas och Sam Woodyard, trummor. Ella är förstås en fröjd att höra på och gör sin del riktigt bra. Sen är kanske inte versionen av "On the sunny side of the street" som hon och Ellington-bandet gör den bästa jag har hört av låten. Men den långa scat-songen i "Day dream" är rekommenderbar, liksom förstås den avslutande "Cotton tail" med både bandet och trion i högform!

"The Greatest Jazz Concert In The World" kanske är lite att ta i, men det är likväl en riktigt grym konsert som placerar sig riktigt högt på listan över årets bästa fynd. Duke Ellington känns någonstans som MVP:n på konserten den här gången, men både Oscar Peterson och Ella Fitzgerald är kanon och det här är en fröjd för örat att få vara med och höra! Jo, jag tror det har framgått att boxen blir kvar i samlingen!