expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

måndag 19 februari 2024

Squeeze - Take me i'm yours

Squeeze - Take me i'm yours
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: A & M Records
B-sida: Night nurse
Squeeze är ett band som jag har försökt att gilla och fått för mig att det borde vara ett band som jag skulle vara intresserad av. Men det har gått lite trögt så här långt och det jag har hört har inte känts som något jättespännande utan mer "jaha, ok...". Med ett undantag, förstås. Och, ja, vi kommer till skivomslaget snart.
     Men när jag för 10 år sen skulle lära mig mer om 70-talets musikvärld genom plöja igenom alla det årets Poporama-sändningar så hörde jag den här låten och den blev en tidigt favorit för mig. Och vi snackar då om den ENGELSKA varianten av Squeeze. För jag lärde mig samma år, som en del trogna läsare kanske minns, att det finns två Squeeze när jag i Stockholm köpte det jag trodde var bandets debutplatta och det visade sig att det fanns ett amerikanskt punkband med samma namn.

Den här låten är då Squeeze debutlåt och något av bandets synthhit. Bandets sångare Glen Tilbrook har beskrivit låten som att dom låtsades vara Kraftwerk i den och det är verkligen en riktig new wave-aura om den. Givetvis var det just detta som fick mig på fall för låtens kanonhäftiga sound och dess marscherande driv. Och det lyckades ju, för denna debut blev en riktigt stor hit då. Detta är dock en grym 70-talslåt som idag tyvärr, som så mycket annat bra, känns väldigt bortglömd. Inte bortglömd hos mig dock alltså utan på min lista över
1978 års låtar landade den på plats 12. 

Men så var det ju detta med kvaliteten på skivan och att försöka hitta singeln. Som synes så ser omslaget inte så jätteroligt ut. Den är förstås köpt i samband med Återbrukets nerstängning och jag tvekade in i det sista om jag skulle köpa den eller inte. "Chris" har verkligen gott all in här med att klottra på omslaget. Men jag har aldrig heller sett singeln någonstans, även om jag numera är ägare av hela plattan. Och till sist beslöt jag mig att köpa den när det nu var utförsäljning och jag har letat efter den, i alla fall till dess att jag får tag på en version med snyggare omslag. Som en kanadensare på Vinyl Communityn sa:
"Man spelar ju inte omslaget..."
Jag är lycklig över att äntligen ha singeln av denna grymma hit i alla fall, fodral eller inte!


söndag 11 februari 2024

Dom 50 bästa låtarna från 1978!

Dags för ännu en årslista och den här gången blir det ett hopp tillbaka till 70-talet och ett av dom år under det decenniet som musikaliskt ligger mig varmast om hjärtat. Inte av nostalgiska skäl, för jag fyllde fyra år det året och minns exakt noll. Däremot går det lite hand i hand med att det i år är tio år sen jag på allvar började samla 70-talsmusik. Det var nämligen 2014 som jag insåg att det fanns mycket bra under detta decennium och började med att plöja igenom alla Poporamas sändningar från 1978, och upptäckte då en hel del riktigt bra låtar och flera av dom kommer att finnas med här. Man kan klart säga att 1978 är det 70-talsår jag känner mig mest hemma med. Det kanske märks då jag redan har skrivit om rekordmånga låtar på listan.
     I övrigt så är andelen svenska låtar nästan rekordlågt detta år, men variationen genremässigt är istället gigantiskt stor. Här ryms det mesta utom punk, hårdrock och Boney M. En enda låt från "Grease" finns också här och den är varken med Travolta eller Olivia. Då så, då tar vi väl på oss dom utsvängda brallorna, platåskorna och odlar vårt långa hår och polisonger och utforskar året 1978, ett riktigt bra musik år!

1 The Motors - Airport
2 Supercharge - I think i'm gonna fall in love
3 Bob Seger & The Silver Bullet Band - The famous final scene
4 ABBA - Summer night city
5 Earth, Wind & Fire - Fantasy
6 Goldie - Making up again
7 Jean-Michel Jarre - Equinoxe, Pt. 4
8 The Commodores - Three times a lady
9 City Boy - 5.7.0.5
10 John Paul Young - Love is in the air
11 Bee Gees - Stayin' alive
12 Squeeze - Take me i'm yours
13 Jean-Michel Jarre - Equinoxe, Pt. 5
14 Sweet - Love is like oxygene
15 Barry Manilow - Ready to take the chance again
16 Stardust – Ariana
17 Bee Gees - Night fever
18 Anne Murray - You needed me
19 Andy Gibb - An everlasting love
20 Earth, Wind & Fire - Jupiter
21 Andrew Gold - Never let her slip away
22 Kraftwerk - The model
23 Chaka Khan - I'm every woman
24 Billy Joel - Just the way you are
25 The Commodores - Flying high
26 The Motors - Forget about you
27 Plastic Bertrand - Ca plan pour moi
28 Patti Smith Group - Because the night
29 Raydio - Jack and Jill
30 Dee D Jackson - Automatic lover
31 Kraftwerk - The robots
32 The Jacksons - Blame it on the boogie
33 MFSB - To Be In Love
34 Andrew Gold - Thank you for being a friend
35 Harlequin - Harlequin (spela din mandolin)
36 Frankie Valli - Grease
37 10CC - Everything you've wanted to know about!!! (Exclamation marks)
38 Al Stewart - Time passages
39 Rufus & Chaka Khan - Street player
40 Earth, Wind & Fire - Runnin'
41 Peaches & Herb - Reunited
42 Dan Fogelberg & Tim Weisberg – Tell me to my face
43 England Dan & John Ford Coley - We'll never have to say goodbye again
44 David Bowie - Beauty and the beast
45 Odessey - Native New Yorker
46 Atlanta Rhythm Section - Imaginary lover
47 Exile - Kiss you all over
48 Boomtown Rats - Like clockwork
49 Ulf Lundell - Snön faller och vi med den
50 Andrea True Connection - What's your name, what's your number

lördag 10 februari 2024

Kultstämplat: Slick Salzer Trio - The New Bosch Power Tool Parade

Slick Salzer Trio - The New Bosch Power Tool Parade
Utgivningsår: ---
Skivbolag: Bosch
Reklamskivor är fascinerande, i alla fall om sticker ut från random-samlingsalbum-med-logga-på-mallen. Man vet inte alls vad man får och i en hel del fall kan det vara riktigt hemskt. Rent musikaliskt ska jag inte totalsåga den här plattan, även om den är LÅNGT ifrån det bästa jag har hört i genren. Det främsta målet här är skivomslaget och konceptet. Men lite bakgrund först. Bosch är ett rätt känt tyskt elektronikföretag med lång bakgrund. Jag erkänner, jag har haft flera prylar genom åren i mitt hem med det märket, bland annat en dammsugare. Och varför skulle inte dom också kunna göra lite reklam på platta? Hade dom tagit en jazztrio och satt dom och spela några standards så hade inte det varit några problem. Ja, rent tekniskt är det i och för sig just det dom har gjort, men sen tvistat till det lite och det är där det blir pinsamt. 

Slick Salzer, om vi börjar i den änden, är en tysk trumslagare som spelat med diverse tyska dixielandorkestrar under 60-talet. Det är ungefär det jag har fått reda på, förutom då det som står på skivomslaget. Där skryts det om att Salzer har spelat med elitnamn som Tony Scott, Billy Butterfield, Yank Lawson och Eddie "Lockjaw" Davis samt haft Gene Krupa som lärare. Sanningshalten i det vet jag inte, det kan vara sant, men det verkar inte ha gått jättebra för den karriären sen eftersom det längre upp i texten står att Slick Salzer är reklamansvarig för exportvaror på Bosch i Tyskland. Här verkar han dock ha dammat av sina gamla takter tillsammans med pianisten H. J Bock och J Jankeje. Varför dessa två inte få stå med sina hela namn, vet inte, men H.J står för Hans-Jürgen och J för Jan. 

Att Bosch ligger bakom den här plattan går inte att missa om man inte är blind. Låtmaterialet på plattan
är dom vanligaste jazzlåtarna, men med titlarna omdöpta till något som har med företaget att göra. Håll i hatten nu för detta vet man inte om man ska skratta eller gråta åt. Följaktligen har "I can't give you anything but love" blivit "I can't give you anything but BOSCH" och "I've found a new baby" "I found a new hammer" (japp, inte "i've" utan bara "i"). Sådär lagom krystat och pinsamt hemskt. Men det är inte slut. För att visa hur kul man har det på Bosch så har "The man i love" blivit "The job i love". Duke Ellington har fått sitt gamla örhänge "C Jam Blues" omdöpt till "CSB-Jam Blues". Också mina två personliga favoriter, "Do you know what it means to miss New Orleans" som man gjort om till... "Do you know what it means to miss BOSCH machines" (herre jösses...) samt "Oh when the saints go marchin' in" som blivit "Oh when the tools go marchin' in". Fantasin verkar löpt amok i huvudet på reklamchefen Salzer och hans medarbetare vid kvällsgroggen. Jag antar att det skedde också medan man såg på leksaksmarschen från Tomtens Julverkstad ur Kalle Anka på julafton när man döpte den sistnämnda. 

Musiken är alltså inte fullt lika pinsam, även vi inte precis snackar Oscar Peterson eller Erroll Garner här. Trion får faktiskt riktigt bra fart under halva sida två och "The man i lo...", förlåt "The JOB i love", låter faktiskt riktigt bra. Men i övrigt är det rätt tungt och H.J Bock verkar ha sina bästa pianodagar bakom sig. Mest skrattretande av låtarna är en av dom få originalstyckena på plattan, "Boxer boogie", där J. Jankeje ska försöka leka Slam Stewart och plockar fram stråken och spelar så otight och osynkat att det blir komiskt. 

När skivan är inspelad framgår inte, men visst låter majoriteten av plattan som en trio musiker med sina bästa dagar i backspegeln, oavsett om dom nu har spelat med Tony Scott, Lockjaw Davis och Benny Goodman (Jankeje) och allt vad det stod. Men framför allt är själva konceptet en uppvisning i kommersiell desperation och pinsamt krystade idéer.
     Sen blev det lite mer kul också när jag skulle kolla upp info om plattan och landade på auktionsajten Vinylpladen som på sin hemsida ger oss en oväntad information om när detta är inspelat:
"
'The New Bosch Power Tool Parade" av Slick Salzer Trio är första gången utgivet år 0."
Då kanske skivan är långt mer värd än jag har trott om det är så att det var Gud Fader själv grundade Bosch och gav ut plattan...

tisdag 6 februari 2024

Nytt i samlingen - Januari 2024

And then i wrote George Gershwin
Utgivningsår: ---
Skivbolag: Time Records
Betyg: 4/5
En vän till mig bjöd hem mig för att plocka det jag ville ha ur hans skivsamling och sånt tackar man förstås inte nej till. Det blev en del och även om det bara blir två av dom här så kommer det fler längre fram, och några lär överraska en del följare. 

     Den här var en ren chansning, och får man plocka skivor kan man ju göra det också. Detta är något av en mystisk skiva. Det enda som framgår är att det är en hyllning till George Gershwin och att en viss Les Summers har arrangerat och leder orkestern, som i övrigt inte innehåller något känt namn alls. En musiker kallar sig till och med "Mr. "X"". Vem Les Summers är är sannerligen inte lätt att leta reda på. Han har en platta med bossa nova i sitt CV, och det är typ det enda jag får reda på. Och med dom meriterna kan man alltså förledas att tro att detta är en random europeisk easy listening-bandledare som har gjort en lågbudgetinspelning av diverse Gerswin-klassiker i James Last-stil.

Men detta överraskade mig ordentligt, för arrangemangen är verkligen spännande och udda. Det märks direkt i inledande "The man i love", som börjar i en sorts marschtempo och lyckas klämma in både easy listening-känsla, latinrytmer och jazz med flöjt i låten. Les Summers har verkligen försökt göra något helt nytt av dessa, i dom flesta fallen, välkända jazzklassikerna. Det är till och med så att man får känslan att han försöker lite FÖR mycket och försöker skohorna in allsköns alla möjliga nyskapande idéer i en och samma låt. Det låter stundtals lite som en överladdad Quincy Jones och framför allt latinrytmerna finns som en röd tråd genom plattan. Men trots allt så är detta en spännande platta och så snyggt otroligt och skönt arrangerad med en förstklassig orkester, även om han kanske kunde ha sållat lite i inspirationslustan. Detta blir klart kvar i samlingen!



Sylvia Vrethammar - Stardust & Sunshine
Utgivningsår: 1975
Skivbolag: Sonet
Betyg: 2/5
Ytterligare en skiva som jag plockade gratis. Jag gillar Sylvia Vrethammars gamla schlagerhits och tycker att "Tycker om dig", både låt och platta, är höjdare i genren. Och "E viva España" är härligt kultcharmig. Dock var jag lite tveksam till den här plattan med diverse covers på kända hits på engelska, allt under musikalisk övervakning av Rune Öfwerman. Tyvärr så fick jag en hel del rätt på den tveksamheten. 

Det låter mycket jazz och det är nog bra. Men det låter väldigt tamt och trots att namn som Rune Gustafsson, Jan Allan och Toots Thielemanns är med så lyckas man inte få det att svänga nåt nämnvärt utan det låter som lite jam session vid en studioinspelning blandat med lite fusion-känsla här och var. Det är väl bara när nyss nämnde Toots kommer in med sitt munspel som det riktigt lyfter. Annars är det rätt ointressant och småtrist. Jo, versionen av Stevie Wonders "You are the sunshine of my life" är tveklöst det mest spännande och lyckade numret. Men det räcker inte riktigt för att jag ska behålla den här skivan i samlingen.



Elis Regina - Em pleno verão
Utgivningsår: 1970
Skivbolag: Philips
Betyg: 3/5
Elis Regina får än räknas som Brasiliens kanske största namn i musiken, möjligen i skuggan av Sergio Mendez. Och jag har en väldigt stor plats i hjärtat för Elis, även om inte allt hon har gjort är 100 % bra. Men Elis har en lekfullhet när hon sjunger och hon sjunger så otroligt bra och snyggt, inte minst när hon sjunger traditionell bossa nova eller samba till stor orkester. I det här fallet är orkestern ledd av Erlon Chaves. 

Dock har Elis en förmåga att vandra iväg mot mer fusion-funk ibland, ack så passande i den tidseran, och den musiken har jag aldrig riktigt tagit till mig. Detta går i genom på den här plattan också en del, men överlag är det ändå en härligt MPB-doftande platta med en glad Elis som till och med skrattar tydligt i inledande "Vou deitar e rolar (Quaquaraquaqua)". Det är ett skönt brasilianskt musikparty, även om det slirar till stundtals. Framför allt är det den enda engelska låten som drar ner en hel del, "These are the songs". Det är verkligen inte ofta som Elis sjunger på engelska och här är det en låt i duett med och av Tim Maia där både Elis och Tim Maia ylar och skriker som besatt här och var, och Maias ljudkvalitet på sången är allt annat än bra. 

Men totalt sätt är detta ändå en riktigt bra platta med Elis i toppform, kanske i för toppform ibland, och där Erlon Chaves lyckas bra med orkestern och betyget blir bra ändå och skivan blir klart kvar i samlingen! 



Peter Brown - A fantasy love affair
Utgivningsår: 1977
Skivbolag: Drive records
B-sida: It's true what they say about love
Peter Brown har för mig i många år varit främst förknippad med en enda låt, en kanonhäftig discohit från 1984 betitlad "They only come out at night". Men denne amerikan har förstås mer på sitt samvete och har bland annat skrivit en låt på Agnetha Fältskogs "I stand alone"-platta från 1987 samt Madonnas "Material girl". Men av hans egna karriär så är det främst debutplattan "A fantasy love affair" som han har haft främst succé med. Det här titelspåret är även hans debutsingel. 

Och det lilla jag har hört med honom utanför hans 80-talshit har inte imponerat jättemycket på mig. Men den här singeln är klart bra. Brown har inte riktigt vandrar in i den riktiga discosvängen än här utan det är en sorts lätt discofierad mjukpop och det är riktigt bra gjort med ett mysigt sound och en bra melodi. Och b-sidan, som också finns på plattan, är även den riktigt bra, så skulle jag hitta hela debuten så är det inte omöjligt att det kommer mer från honom här på bloggen.


tisdag 30 januari 2024

Krönika: Covers - onödiga eller bra?

Covers ligger den musiklyssnande människan nära, vilket märks inte minst numera med succén för "Så mycket bättre" i TV4. Svensken tror jag har ett speciellt positivt förhållande till att höra nya versioner av sina gamla favoritlåtar och egentligen är det inget fel i det. Covers har sin plats i musiklivet, inget snack om saken. Sen får det ju finnas gränser. Jag kan tycka att det är en enorm överdrift sen flera år tillbaka vad gäller att sjunga covers i TV. En gång i tiden så fick artister sjunga sina nya låtar på bästa sändningstid för att promota dom. Numera är dom främst i underhållningsprogram och sjunger andra artisters gamla hits, även om undantag förstås finns. Och svensken har ibland en förmåga att nöja sig med alla möjliga former av lågbudget-varianter bara för att få sina favoritlåtar i någon form, som tråkiga coverband i öltält eller märkliga tribute-shower till långt starkare originalakter. 

Dock har man tolkat andra artisters låtar så länge som man har gjort musik. Inom jazzen finns det hur många standards som helst som har gjorts så många gånger att man knappt vet vem som gjorde originalet längre. Det är förstås förlåtligt med tanke på att media var inte riktigt var utbyggt på samma sätt då. Det intressanta är dock att idag när vi har en gigantisk uppsjö av mediamöjligheter så finns det många ungdomar som inte heller vet vilken som gjorde originalet till sin favoritlåt, mycket på grund av att originalen aldrig spelas och i flera fall knappt nämns av programledarna (och då snackar jag främst Sveriges Radio). Det finns folk som tror att "I love rock 'n roll" är en låt av Britney Spears och knappt har hört Joan Jett (hur det sista nu är möjligt). Och det riktiga originalet med Arrows har förstås HELT drunknat. Covers borde vara ett sätt att upptäcka musikhistorien, men det är lite svårt när man inte visar historien utan bara fokuserar på det som hörs här och nu. 

Det finns förstås bra covers och det finns dåliga covers. Det finns covers som är gjorda för att håva in pengar på en känd låt och det finns covers som verkligen är en hyllning till en låt eller artist. Det finns covers som är helt onödiga och inte låter särskilt långt från originalet och det finns covers som vågar ta ut svängarna och göra något helt eget. Det sista inte nödvändigtvis vara något dåligt utan en rätt normal cover brukar ibland kunna funka också. Men trenden inom eurodiscon till exempel har sen lång tid varit att göra covers på gamla eurodiscohits, vilket jag kan tycka är tämligen onödigt. Hur mycket jag än gillar den musiken så är ju genren inte precis skapad för att göra nyskapande saker och dom nya versionerna låter löjligt lika originalen. 
     Men så finns 
det covers som vågar gå sina egna vägar enormt långt och här är några exempel på det:

Genacide II - Under the bridge (1996) - Original av Red Hot Chili Peppers
Den här låten med brittiska Genacide II kom jag i kontakt med när jag sände närradio 1996 och var väldigt skeptisk till först, men med åren så började jag se den för vad den var och insåg att den ju var eoner bättre än originalet och stack ut och har sen dess varit mitt främsta exempel på en cover som står långt på egna ben. Red Hot Chili Peppers lite halvflummiga rockoriginal har blivit en elegant, udda och vacker ljudmatta.

Pet Shop Boys - Always on my mind (1987) - Original av Gwen McCrae, mest känd genom Willie Nelson och Elvis Presley
Att ta en ballad och sätta den i en dansproduktion brukar sällan funka, vilket jag tycker har med originalets komposition att göra. Ofta så hör man att en ballads uppbyggnad och tempo inte alls går hand i hand med en moderna dansversions. Som när Sarah Washington tog Whitney Houstons smäktande "I will always love you" och speedade upp den så kändes det bara fel. Men när Pet Shop Boys beslutade sig att plocka upp den klassiska "Always on my mind" så blev det en ikonisk låt som lät precis som en helt ny låt! För Pet Shop är ju proffs på ett helt annat sätt och visste hur man tog en melodis stil och skapade sin egen låtstil av samma låt utan att det lät som en ren överföring. Resultatet blev en av dom bästa låtarna från 80-talet!

Tina Turner - Help! (1984) - Original av The Beatles
Den här låten har jag redan skrivit om för många år sen. När Tina Turner tog The Beatles glada 60-talspopdänga "Help!" och klädde av den det mesta glättiga och gjorde den naken och sårbar med kör och i inledningen bara ett piano, som sen byggs upp till något stort. Detta är mästerligt och lyckas också lyfta upp originalets text på ett annat sätt.

3Teeth - You spin me around (like a record) (2019) - Original av Dead Or Alive
Det finns förstås modernare exempel också, även om den lite går emot bloggens intentioner när den inte finns utgiven i fysiskt format. Men för att ge exempel får jag väl offra mig den här gången. Los Angeles-gruppen 3Teeth tog 2019 till filmen "Guns Akimbo" en av 80-talets mest klassiska discopärlor, proddad av Stock-Aitken-Waterman, Dead Or Alives "You spin me around (like a record)" och gjorde den till en rå, häftig och hänsynslös industrisynthig rockrökare. Detta var ju grymt skönt, snyggt gjort och ursinnigt!

Så visst är det kul med covers, om det görs med förnuft, intresse och känsla och tillför något. Jag skrev i en tidigare artikel att jag inte följer "Så mycket bättre", men låtarna går ju inte att undvika eftersom det verkar finnas någon lag på att dom ska spelas 24/7 till nästkommande säsong. Men oavsett vad man gillar programkonceptet så går det inte att komma ifrån att det har kommit en del intressanta nya versioner av klassiska och ibland uttjatade hits. Amanda Jenssens mäktiga version av GES "När vi gräver guld i USA" i seriens begynnelse är ett gott exempel. Så fortsätt gärna att göra och gilla covers. Det är spännande att höra hur man tolkar en känd låt. Men lyft fram originalen också så att dom inte drunknar och glöms bort helt i framgången av diverse Digiliste-artister som försöker tjäna en hacka på gamla låtar. Så framtidens tonåringar inte kommer och frågar vem gruppen med dom konstiga kläderna är som gjorde den där "covern på Dancing queen" och man uppgivet egentligen vill skrika:
"ABBA!!!!"



tisdag 23 januari 2024

Fox The Fox - In the dark of the nite

Fox The Fox - In the dark of the nite
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: CBS
Betyg: 4/5
Holländska Fox The Fox var ett band som hade potential men som aldrig riktigt nådde höjderna. Dom som känner till gruppen har med största sannolikhet främst hört singeln "Precious little diamond" och kanske "Flirting and showing" (som jag tycker är bättre av dom två singlarna). Dessa två blev hits 1983-1984 och ett album kom innan det var okänd anledning blev tyst i hela fem år. Sen kom en platta, långt efter att synthvågen dött ut och bandet fallit i glömska, och ett år senare splittrades bandet. Om skivbranschens så kallade motto "Du är inte större än din senaste hit" stämmer så är det på Fox The Fox. 

Fox The Fox gjorde alltså en för tiden trendig new wave-synthpop fast med lätta funkbeats i grunden. "Precious little diamond" är en snygg låt, utan tvekan, men med åren har jag blivit rätt mätt på både den låten och den rätt irriterande heliumrösten som sjunger den. Därför blev jag ändå riktigt glad när jag upptäckte att plattan är klart mer än bara den låten och att det finns relativt normal sång också. Och soundet är riktigt skön tidigt 80-talsaktig pop med mysiga synthmattor. Sen är kanske inte alla låtar helt perfekta i sin skapelse. Det finns en hel del låtar med onödigt mycket instrumentala partier med sång bara här och där, någon amatörmässig rap samt att diamant-låten bara finns i en sorts album mix, och hur mätt jag än är på låten så har jag svårt för när artister inte låter sin största hit vara i den form fansen har vant sig på plattan utan måste lyxa till den med en annorlunda mix. Men det finns riktiga höjdare här, som 
 "Check it out" och avslutande singeln "I.C Eyes"

Men Fox The Fox platta visar trots allt upp en hel del bländande ljudbilder med snygg new wave-pop och är långt bättre än jag trodde den skulle vara. Alla låtar är inte alltid helt välgjorda, sångaren Berth Tamaëlas röst är stundtals jobbig och betyget balanserar lite på gränsen, men plattan är ändå tillräckligt skön och bra att lyssna på att jag med god marginal behåller den!



fredag 19 januari 2024

Kultstämplat: William Freestyle - Sverige

William Freestyle - Sverige
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Scranta
B-sida: Fårfarmaren
Den här erkänner jag att jag hade funderingar på vart den skulle platsa. "Kultstämplat" är ju normalt till för sånt som är så dåligt att det är roligt, men riktigt så illa är det inte så den borde inte platsa här. Men samtidigt är det egentligen så bisarr och udda låt att den på något sätt ändå hör hemma här. Och "kult" är det ju ansett som. Vad göra? Jo, jag tummar lite på reglerna i denna kategori och väljer ändå in William Freestyles deklamering om Sverige av årgång 1982. 

William Freestyle, född Wängström, kan man säga mycket om, men för den som vill veta mer om själva personen så rekommenderar jag att ni googlar fram det avsnitt av Kalle Linds podd Snedtänkt där han intervjuar denne man. Men han har både titlarna discjockey, entreprenör och producent på sitt visitkort, bland annat. 

Om William Freestyle har lyssnat mycket på en annan William av något större kändisstorlek, vid namn Shatner, vet jag inte. Men förutom att vara med som kapten på Star Treks Starship Enterprise så gav Shatner även ut diverse skivor där han med löjligt överdriven inlevelse läste texter till kända låtar på sitt sätt. Om jag hittar någon av Shatners skivor så kommer dom upp i denna kategori utan tvekan. Men jag får väldigt mycket känsla av en svensk version på Shatners inläsningar när jag hör detta. För Freestyle sjunger inte, inte på någon av låtarna på hans platta utan det är läsning som gäller och han gör det med ett något överdrivet tryck i rösten och läsandes innantill med relativt obefintligt agerande. Egentligen är ju detta riktigt komiskt och dåligt gjort.

Till komp har man dessutom dansbandet Limmericks, som väl egentligen endast är känd för sin medverkan här. Dom nådde inte ens i närheten av samma framgång som ett annat dansband, vars sångare hörs i kören här, Sten Nilsson från Sten & Stanley. Dansbands-Sverige har alltså gått man ur huse för att stötta William Freestyles pratlåt om Sverige, till tonerna av Donna Fargos gamla patriotiska slagdänga "United States Of America". Bara den idén, att för att göra en låt om det svenska samhällets tillstånd använda amerikanarnas patriotepos är väldigt intressant. I Freestyles version är det dock kanske inte direkt en patriotisk hyllning utan snarare en gravt ironisk text om situationen i samhället i det tidiga 80-talet, en text som det är väldigt svårt att inte skratta på allvar åt. Allt låter på papperet riktigt konstigt och märkligt, men det är svårt att ändå inte gilla detta. Och låten har sin trogna publik som gillar låten än och en del anser att låtens text passar lika bra idag, men hur det är med det är en diskussion för ett annat forum. 
     Sen har många istället anammat den version som kom lite senare samma år, där Eddie Meduza gjorde låten i ny version. Meduza har ju med sina tramserier fått något av en svensk nationalskattsstämpel ute i landsbygden och hans version kan jag klara mig utan. 

Vänder vi på singeln så hittar vi en lite sorglig berättelse kallad "Fårfarmen" om fårfarmaren som ständigt dumpas av allehanda tjejer fast han hela tiden försöker utveckla sig med tiden med nya jobb och titlar. Alla problem börjar med att tjejen lämnar en lapp med texten:
"Dra åt helvete bonnjävel, jag har hittat en akademiker!"
Enligt William Freestyle själv är detta självupplevt och Frank Sinatras gamla megahit "My way" har  här fått en helt ny text och innebörd. Åter igen är detta faktiskt roligare än det borde vara. Musikaliskt och framförandemässigt är ju detta riktigt konstigt och långt ifrån bra. Freestyles mullrande stämma som överdramatiskt läser texten borde snarare leda till ett pinsamt skratt. Men det är samtidigt en komisk och satirisk text och gjord med en sån glimt i ögat att det är svårt att ändå inte gilla detta. Kultstämplad är den alltså, men kanske inte riktigt på det sätt som normalt är gängse här...



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...