The Moody Blues - Long distance voyager

The Moody Blues - Long distance voyager 
Utgivningsår: 1981
Skivbolag: Decca
Betyg: 4/5
Här är ett band jag har velat utforska mer av, men inte har haft så mycket koll på egentligen. The Moody Blues är ju ett band som går tillbaka till 60-talet och den enda låten jag riktigt kan med dom är "Nights in white satin", som jag egentligen inte gillar så där jättemycket. Men andra låtar jag har hört lite flyktigt har låtit väldigt intressanta. Så när det damp ner ett par plattor med detta veterangäng från min vän Kjell i Norge så insåg jag att det var bara att ta tjuren vid hornen och gå till verket. Det finns en platta till att gå igenom så det kan komma mer av detta band senare.

"Long distance voyager" är då en platta från 80-talet, då en av grundarna, Patrick Moraz, hade lämnat bandet. Det är delvis ett konceptalbum och dom tre sista låtarna är ett minisvit med clowner och allmänt kaos vid en rockshow. Musiken är stor och pampig till mesta delen och ibland hörs det att man lyssnat inte så lite på ELO och Jeff Lynne. Nu är det väl ingen jättehemlighet att jag inte är så förtjust i Lynnes storsvulstiga sound, men jag tycker The Moody Blues hanterar det klart bättre och med roligare melodier, även om soundet inte är så nyskapande i just den delen. Dock gillar jag ändå den här plattan mycket. Den är i övrigt både uppfinningsrik, oförutsägbar, vacker och riktigt snygg. Singeln "The Voice" är en riktig höjdare och "Long distance voyage" tar oväntade vägar melodimässigt och produktionen är mästerlig, Jag kan gott och väl tänka mig att lyssna in mig mer på The Moody Blues musik. Vem vet, den här gåvan kanske har skapat ett nytt favoritband...?

Nytt i samlingen - Februari 2023

World At A Glance - World At A Glance
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: Island Records
Betyg: 4/5 

Nu snackar vi ett obskyrt band och ett så nära blindköp man kan komma fast jag ändå hörde några små smakprov på Youtube innan köpet. Amerikanska World At A Glance släppte ett enda totalt bortglömt album, denna, och åkte på turné tillsammans med Joe Satriani och försvann sen helt. Sångaren David Ilku har spelat lite film och varit radiokomiker efteråt. 

World At A Glance har inte bara sneglat på världen utan även en hel del på The Alarm och The Mission i sin stil och har en alternativ indierockstil i samma stil som dom. Om man ska klaga något så är det möjligen att till skillnad mot ovan nämnda höjdarband så sticker det här bandet inte ut nåt nämnvärt på samma sätt. Dom skulle kanske ha behövt lite mer tyngd om dom skulle ha lyckats bli lika stora. 
     Men World At Glance är för den sakens skull på intet sätt dåliga. Snarare är detta överraskande bra med ett häftigt drag, riktigt bra gitarrspel i låtarna och hög klass på melodierna, även om det inte direkt är trackslisteklass på låtarna. David Ilku har en bra röst och hela plattan är riktig snygg och bra gjord! Tumme upp, denna kan jag tänka mig att spela flera gånger. Skivan blir klart kvar i samlingen!



Linnet & Salomonsen - Linnet & Salomonsen
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: CBS
Betyg: 3/5 

Den här plattan vållar lite huvudbry om vad den egentligen heter, för på en del ställen står det "Berlin '84" medan på andra, bland annat Discogs,  den självbetitlad så för enkelhetens skull får den heta "Linnet & Salomonsen". För här snackar vi två av Danmarks största artister i ett tidigt samarbete. Inte deras sista dock för Anne Linnet och Sanne Salomonsen har jobbat mycket och släppt flera plattor ihop och vid den här tiden ingick Sanne i Annes grupp.

Sanne är en av mina favoriter av danska artister medan jag sågade Anne Linnet senast hon var med på bloggen 2020 så det är lite med blandade känslor jag lägger på denna platta. Tjejerna delar systerligt på leadsånginsatserna och här är det verkligen en berg- och dalbana i kvalitet. Att plattan är gjord 1984 framgår rätt klart av soundet och det är verkligen inget fel i det. Soundet är ett av plattans styrkor. Men det finns en del riktigt bra saker, som inledande "Gadepiger". Men på andra ställen är det rätt okontrollerad skriksång, någon tämligen såstråkig låt och jag vet inte om det jag vill höra mest är Sanne Salomonsen 1984 rappandes. Men det är ett riktigt bra hantverk proddmässigt och det finns en del helt OK saker också. Det är ändå en spännande och klart godkänd platta som blir kvar samlingen, för nu i alla fall. Den är klart bättre än Linnets "Jeg er ju lige her".



Elton John - Your song
Utgivningsår: 1970
Skivbolag: Uni/DJM
B-sida: Take me to the pilot

Här är verkligen en låt som har vuxit med åldern, min ålder alltså. När jag var yngre så tyckte jag att den här var en tämligen trist låt och föredrog Eltons 80-talsmaterial långt hellre. Men som vuxen så hör jag nu på den med helt andra öron. Låten skrevs från början till gruppen Three Dog Night, som gjorde den på platta, men dom tyckte dock att den då unge och stigande stjärnan Elton skulle få singelversionen av den själv. Visst är det kul med generösa och förtroendegivande artister...

Denna utgåva är något märklig för jag hittar inte mycket info om den. Denna version med grönt om slag är tydligen utgiven i Norge och får väl ses som lite udda. Men låten i sig är en riktigt vacker, smekande och grymt snygg ballad. Den är en av Elton Johns mest kända verk och jag borde väl numera se den som uttjatad istället för dåtidens tråkig, men jag har inga problem att höra denna flera gånger än. Ett av Eltons klart snyggaste mästerverk!



CCS - Tap turns on the water
Utgivningsår: 1970
Skivbolag: Rak
B-sida: Save the world

Varför inte mer er från 1970 när man ändå är i gång, men stilen ändras. CCS, alltså Alexis Corner med studiomusiker, skrev jag om i november 2021 och deras debutplatta, en riktig höjdare för alla som gillar rock med blås och jazziga influenser. Den här singeln är sen kanske inte bandets allra bästa låt på plattan, den är lite mer jazzproggig än mycket av det andra på debuten, men den har ändå ett riktigt skönt tryck i blåset, är otroligt välgjord och gungar på snyggt i kompet. Det är trots allt en klart bra låt med tyngd i.

B-sidan är då starkare, där man kan tro att titeln "Save the world" skulle innebära att detta är högtravande och vackert, men låten har ett snabbare tempo, ett starkt blås och låter mer av Chicago eller Blood, Sweat & Tears än huvudsingeln. Det är mer en förhoppningsfull och lite tralligt glad låt än vad man kan tro, trots det starka budskapet. Totalt är detta en riktigt bra singel med mycket bra trumpetsektion och tryck, även om B-sidan för en gångs skull lite spelar ut huvudsidan. Och nu har jag ju skrivit om båda låtarna så jag får ta tjuren vid hornen och bjuda på båda sidorna.

Nina Letar UFO - Het

Nina Letar UFO - Het
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: Sonet
B-sida: Rider aldrig
Jag har tidigare nämnt Nina Letar UFO som en idag sorgligt bortglömt favorit av svenska 80-talsband, men jag tror aldrig jag har skrivit om något av deras alster. Då är det synnerligen dags och varför inte som start ta en av mina absoluta favoritlåtar med dom. Jag är ju väldigt svag för sån här 80-talsrock på svenska, gärna med lite mörka toner runt om, smarta texter och ett riktigt snyggt sound. Både Gina Jacobi och Commando M Pigg vandrade i lite samma fortspår med kanonbra plattor. 

Nina Letar UFO var ett kompisgäng på Söder i Stockholm som släppte två plattor mellan 1987-88 och spelades en hel del i radio utan att få den där riktiga hiten. Idag är väl bandet mest känd för att numera regissören och forna Pontus & Amerikanen Lars-Yngve "Vasa" Johansson kommer därifrån. Men dessa två plattor är kanonbra och jag gillar verkligen sångerskan Malin Wernes röst, som är riktigt skön. 

"Het" är från andra plattan "Med en mun" och har det där spännande och lite kittlande soundet med ett riktig bra driv. Gitarrslingan som går igenom låten sitter väldigt bra och tillför en skön nerv och en mysig stämning i låten. Detta är svensk rock från 80-talet när det var som allra bäst och det hade varit så roligt om den hade lockat fler och till exempel tagit sig ända in på trackslistan. Nu gjorde den inte det och tyvärr så försvann bandet snart efter detta. Men vi kan ju i alla fall lyssna på denna musikaliska pärla!

Odeon-Swing-Music-Series - Jazzens hemliga exportvara

Louis Armstrong's Hotfife - West End Blues/Eddi Lang's Orchestra - Freeze an' melt
Utgivningsår: ---
Skivbolag: Odeon-Swing-Music-Series
Nej, det är inte jag som har skrivit fel. Det står så på skivan och jag ska snart komma till felstavningen. Jag insåg för ett par veckor sen att det finns ett format som jag inte har skrivit om på evigheter och det är stenkakor. I början av bloggens existens kunde en och annan 78-varvsskiva dyka upp, men det har av någon anledning helt försvunnit. Så nu när jag har hittat en riktigt spännande stenkaka historiemässigt så är det passande att plocka upp den tappade tråden igen.

Felstavningen, ja. Detta är alltså en utgåva av Louis Armstrongs Hot Five och deras klassiska "West End Blues", den versionen med Ludde och Earl Hines. Den andra sidan innehas av en låt med Eddie Langs orkester och låten "Freeze an' melt", en inspelning som har båda bröderna Dorsey med i tidig form. I original är detta utgivet på Parlophone, givetvis då med rätt stavning. Men den här utgåvan är utgivet av tyska Odeon och då hamnar saken i ett annat läge. Odeons "Swing-music-series" skapades

1937 och var den tyska varianten av Parlophones serie "Parlophone-Rhythm-Style-Series". Men 1937 hade en viss Adolf Hitler kommit till makten och ordet jazz var inte välkommet i Tyskland, även om det aldrig förbjöds enligt lag. Swing däremot var man inte riktigt på det klara med vad det var och man kom undan en del med att kalla serien för "SWING-music-series". 
     Skivorna från den här serien var främst till för export, men i en del tyska skivaffärer kunde man även köpa dessa skivor. Dock så fick skivorna efter andra världskrigets utbrott förstås säljas inofficiellt under disk i hemlandet. Och då man inte var allt för hemma på detta med jazz, eller engelska i överhuvudtaget, så blev stavningen där efter. Louis Armstrongs Hot Five blev alltså Louis Armstrong's HOTFIFE. Och inte blev det bättre av att man stavade gitarristen Eddie Lang som Eddi, utan E på slutet. 
     Odeon-Swing-Music-Series-skivor fortsatte att produceras och exporteras till ockuperade och/eller neutrala länder ända fram till 1944.

Så utgivningsåret på den här utgåvan har jag inte så mycket koll på, men låtarna i sig är ju 20-talsinspelningar och att man i skarven 30-40-tal valde att ge ut så här gamla inspelningar istället för aktuell jazz med swing och storband är ju intressant i sig. 
     Louis Armstrongs "West End Blues" är en av den tidiga jazzens paradnummer. Redan i mina tidiga jazzår så hörde jag den här låten flera gånger i jazzprogram i radio så den är ju en jazzklassiker utan dess like. Eddie Langs "Freeze an' melt" finns med på en platta jag köpte i Stockholm 2013 och dess omslag visade jag faktiskt då. Det är alltså två riktiga ikoniska och kanonbra 20-talslåtar som man har givit ut här, även fast stavningen är vad den är och den gavs ut under en hel del hysch-hysch i hemlandet på sin tid. Men det är samtidigt en 78:a med en väldigt spännande och rik berättelse om vår historia och hur man såg på musiken och framför allt jazzen under andra världskriget och nazisternas regim.

Tommy Dorsey And His Clambake Seven - Having wonderful time

Tommy Dorsey And His Clambake Seven - Having Wonderful Time
Utgivningsår: 1958
Skivbolag: RCA
Låtar: At the codfish ball/Head on my pillow/Having wonderful time/Don't be a baby, baby
När man säger Tommy Dorsey så tänker man automatiskt på galanta storbandslåtar med smekfulla arrangemang och gärna med en ung Frank Sinatra på sång. Trots allt är det ju det som Dorsey blev mest känd genom, möjligen också för hans eviga gräl med brorsan Jimmy. Dorseybröderna var ju lite av 30- och 40-talets bröderna Gallagher i Oasis. 
     Men att Tommy Dorsey hade ett mindre band är idag väldigt okänt och bortglömt. Jag hade inte en susning om det förrän jag hittade denna EP och då har jag lyssnat på jazz och swing sen jag var 12 år. Dock kan det ses som rätt naturligt då nästan alla storbandsledare hade sina egna småband inuti det stora. Benny Goodmans kvartett, Bob Crosby's Bob Cats och Artie Shaws Gramercy Five för att nämna några mer kända exempel. I det här fallet tog Dorsey ett gäng av sina bästa mannar och spelade in ett flertal idag bortglömda låtar. I skaran musiker på denna EP, med låtar som sträcker sig mellan 1936 och 1946, hittar vid namn som Bud Freeman, Bunny Berigan, Buddy De Franco, Dave Tough, Joe Bushkin och Pee Wee Erwin med flera. Och vid micken står Edythe Wright, Sy Oliver och förstås Frank Sinatra.

Så bara därför är det riktigt kul att ha hittat denna EP med dessa idag rätt obskyra inspelningar med Tommy Dorseys lilla band. Alla dom här småbanden hade förstås sina speciella inriktningar och när det gäller Dorsey så är det en sorts småbandsswing med en tydlig aura av dixieland i sig. Normalt brukar detta med dixieland på skiva inte vara något som lockar mig nämnvärt, men här lyckas Dorsey hitta den perfekta blandningen mellan det då populära småbandssvänget och den lilla dos av glad jazz man blandar i. Det är ett riktigt bra ös blandat med låtar som har ett mjukt och följsamt tempo och bäst lyser "Head on my pillow", vilket är låten med Frank Sinatras vokala insats. Enda lågvatten märket vad gäller låtar är den plågsamt långsamma och trista avslutningslåten "Don't be a baby, baby", med sång av Sy Oliver. 

Att Dorseys lilla band inte blev mer ihågkommet kan nog bero på att man inte tillförde något riktigt nytt. Goodman hade sin egen stil och succé med sin trio/kvartett och Bob Cats hade sin framgång med den minst sagt udda "The big noise from Winnetka". Artie Shaws band blev kanske inte jättestor, men hade ändå sin niche med cembalo och sin svala stil. Clambake Sevens blandning mellan swing och dixieland var inget som direkt som var nytt och speciellt för sin tid. Snarare är det inte så långt från det Tommy Dorsey och hans bror Jimmy gjorde i deras gemensamma band innan det slutgiltiga grälet och splitten många år tidigare. Men jag tycker ändå det är riktigt bra och svängigt och en otroligt kul utgåva att hitta så här många år senare.

Lill Lindfors - Du är den ende

Lill Lindfors - Du är den ende
Utgivningsår: 1967
Skivbolag: Polydor
Betyg: 4/5
Den här plattan finns exakt överallt i skivbackar på loppisar och second hand-affärer. Det är nästan så att det bara är Pelle Karlssons gröna som är vanligare bland dom svenska skivorna. Men är den verkligen värd att ses ner på för det? Alltså är det det dags att syna den svenska klassikern med Lill Lindfors från 1967, "Du är den ende". 

Lill Lindfors gillar den brasilianska musiken, det tror jag har framgått med all önskvärd tydlighet genom hennes karriär. Hon har gjort många svenska versioner på samba- och bossa nova-hits och det går igenom den här plattan med. Baden Powells "Canto de ossanha" har blivit "Fri som en vind", Sergio Mendez "Mas que nada" är här "Hör min samba", filmlåten "The shadow of you smile" har fått en mjuk bossa-inramning och betitlats "Din skugga stannar kvar", en snygg bossa-version av "Always something there to remind me" och originalet och staccato-hiten "Jag tycker inte om dig" har förstås också ett lämpligt bossa-sound. Lägg där till den i original spanska instrumentalverket "Romance d'amour", här med svensk text av Bo Setterlind under det mer kända namnet "Du är den ende". Allt med snyggt arrangemang av Marcus Österdahl, Sven-Olof Walldoff och deras orkestrar. Och givetvis är dessa grymt sköna och vackra låtar och arrangemang plattans stora styrka!

Men här finns också plats för Taube-tolkningar ("Så skimrande var aldrig havet" och "Flickan i Havanna"), en karl-hyllning ("En sån karl") och historien om "Jacky John", en låt Lill sjöng på tyska året innan. Dom funkar i och för sig mest som andhämtningar mellan alla brasilianska tongångar, men är riktigt bra gjorda likväl. Detta är en riktigt avkopplande och snygg 60-talsschlagerplatta där Lill har tagit flera låtar och gjort dom till sina egna och även om dom brasilianska låtarna är i samma marker som dom kom i från så har Lill ändå satt en personlig prägel på dom. Det finns egentligen bara en sak som riktigt drar ner betyget, avslutande Povel Ramel-låten "Amanda Lundbom", som känns väldigt fel här bland denna flora av skönt orkestrerade schlagercovers och brasilianska bossa nova-blommor. 

Den här plattan har utnämnts av Sonic Magazine som det 13:e bästa svenska albumet någonsin. Om den är fullt SÅ bra kan man förstås diskutera, men visst är den en riktigt njutbar och vacker svensk klassiker och visst är den väl värd att upptäckas och inte bara trött bläddras förbi i jakten på det där riktiga skivguldet bland loppisbackarna.

Dom 50 bästa låtarna från 60-talet!

60-talet är ju för många skivsamlare något snudd på heligt, kanske främst för att många av dom är i den generationen. Eftersom jag är född 1974 och därmed inte har några egna minnen från decenniet så har för mig 60-talet alltid varit något som jag aldrig riktigt connectat med, utom vid en period i livet. Jag var i tonåren och gick på högstadiet och började fångas av den musik som pappa spelade. Sen följde ett par år då jag lyssnade på radioprogram som "Yesterday" och spelade in en eller ett par kassettband med 60- och 70-talsmusik. Efter 1989 tog det stopp då jag vaknade efter att ha hört Jive Bunnys horribla mixar med dom mest uttjatade 60-talslåtarna och jag gav upp 60-talet, utom möjligen några låtar som följt mig genom åren. Numera inser även jag att det finns mycket bra från 60-talet, saker som har vuxit med åren, men någon stor 60-talssamlare blir jag nog aldrig.
     Därför var det en utmaning av bara den när den facebookgrupp som har lockat mig att göra årslistor förut här på bloggen nu skulle ta sig an ett top 50 bästa låtarna - från hela 60-talet! Och det har varit minst sagt en spännande resa där jag har upptäckt låtar jag inte trodde var bra, återupptäckt låtar jag inte har hört på länge och fått gräva ner mig och undersöka vad jag egentligen gillar i ett decennium jag normalt inte alls lyssnar aktivt på musik från. Jag trodde det skulle bli en uppsjö av jazz, visa och schlager, som normalt är det jag mest lyssnar på från detta decennium då Stones, The Who, The Kinks, Jimi Hendrix och alla 60-talets strömlinjeformade svenska popband knappast är min påse, men det blev överraskande många klassiska 60-talshits av olika genrer också. Sen är kanske majoriteten från de sista åren i decenniet och jag blir nog fortfarande ingen jättesamlare av 60-talsmusik, men ett kul, lärorikt och udda arbete var det utan tvekan! Så, varsågod, här är mina 50 bästa låtar från 1960-talet!

1 Monica Zetterlund – Sakta vi gå genom stan (1961)
2 Elvis Presley – Any day now (1969)

3 Chicago – I'm a man (1969)
4 Eleanor Bodel – One way ticket (1968)
5 Trashmen – Surfing bird (1963)
6 Östen Warnerbring – En sommardröm (1966)
7 Beatles – All my loving (1963)
8 Agnetha Fältskog – Jag var så kär (1968)
9 Simon & Garfunkel – The sound of silence (1964)
10 Hootynanny Singers – Björkens visa (1965)
11 Jack Ross – Happy José (Ching ching) (1962)
12 Elvis Presley – Suspicious minds (1968)
13 Beatles – A hard days night (1964)
14 Anni-Frid Lyngstad - Så synd du måste gå (1969)
15 Procol Harum - A whiter shade of pale (1967)
16 Monica Zetterlund - Gröna små äpplen (1969)
17 Deep Purple - Hush (1968)
18 Del Shannon – Runaway (1961)
19 The Shangri-Las - Past present and future (1966)

20 Jane Barkin/Serge Gainsbourgh - Je'taime (1969)
21 David Bowie - Space oddity (1969)
22 Edmundo Ros - Wedding samba (1961)
23 France Gall - Poupée de cire, poupée de son (1965)
24 Hasse & Tage - I banken efter tre (Va i helvete har dom för sej (1967)
25 Duke Ellington & His Orchestra - Isfahan (1967)
26 Gunnar Wiklund – En gång i vårt sommarland (1964)
27 Spencer Davies Group - Gimme some lovin (1966)
28 Sylvia Vrethammar - Tycker om dej (1969)
29 Stevie Wonder - My cherie amour (1969)
30 Anita Lindblom - Kring de små husen i gränderna vid hamnen (1968)
31 Elvis - In the ghetto (1969)
32 Mamas & The Papas – California dreaming (1965)
33 Jan Johansson – Visa från Utanmyra (1964)

34 Stevie Wonder - For once in my life (1967)
35 The Tornados - Telstar (1962)
36 Jimmy Smith - The Organ grinders swing (1965)

37 Aretha Franklin -  I say a little prayer (1968)
38 Alf Robertson - En liten fågel flög... (1968)
39 April Stevens - Teach me tiger (1961)
40 The Supremes & The Temptations - Ain't no mountain high enough (1968)
41 The Carpenters - Ticket to ride (1969)
42 Napoleon XIV – They're coming to take me away (1966)
43 Anna-Lena Löfgren - Regniga natt (1961)
44 Lee Morgan - Hocus pocus (1964)
45 The Jackson 5 - I want you back (1969)
46 Herman's Hermits - No milk today (1967)
47 Cornelis Vreeswijk – Sjuttonde balladen (1969)
48 Tommy Körberg - Judy min vän (1969)
49 The Easybeats - Friday on my mind (1966)
50 Robert Broberg - Maria-Therese (1967)