expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

söndag 26 september 2021

Benny Goodman - The formative years (1927-1934)

Benny Goodman - The formative years (1927-1934)
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Decca
Betyg: 4/5
Benny Goodman-plattor finns det en hel uppsjö av i second hand-backarna. Han har vuxit till en av dom artister jag har mest av, förutom att han är en lysande och intressant musiker för att han är en av dom jazzmusiker jag har hittat mest med som trots allt har varit av varierad form. Här finns trioplattor, kvartettplattor, sextettplattor, storbandsplattor, nyare storbandsinspelningar, liveplattor, radioinspelningar och så vidare och så vidare. Det börjar bli lite svårt att hitta något man inte har, mer än möjligen liveplattor från olika tillfällen. 

Men den här varianten har jag inte förut. För Decca har gjort ett kanonbra jobb på denna platta med att leta upp riktigt bra tidiga inspelningar från Benny Goodman. Och med tidiga menar jag tidiga, innan hans genombrott och konserten på
Carnegie Hall. Här finns en tidig trio från 1927 med mindre kända Mel Stitzel på piano och Bob Conselman trummor. Här finns inspelningar med hans bror Harry Goodman på tuba och senare bas, dom första där Gene Krupa medverkar, inspelningar där Goodman bara gästspelar och dom tidigaste storbandsinspelningarna, som dock inte innehåller Teddy Wilson, Lionel Hampton, Charlie Christian, Helen Ward eller dom andra mer kända Goodman-namnen. Vi får följa Goodman i sina första staplande steg, genom hans medverkan i namn som Irving Mills & His Hotsy Totsy Gang, Red Nichols & His Orchestra och The Charleston Chasers och på sida B dom tidigaste storbandslåtarna. Här låter det mer som om 20-talets jazzband bara har utökat i antalet bandmedlemmar, för någon traditionell storbandsstil hörs knappt.

Detta är en riktigt spännande platta för den som vill ha en annorlunda Benny Goodman-upplevelse och höra vart allt startade en gång och för mig som gillar den här typen av tidig 20-talsswing så är detta som snask! En klart kanonbra platta som blir solklart kvar i samlingen.



söndag 19 september 2021

Sommarplågor #27: Pugh Rogefeldt - Snart kommer det en vind

Pugh Rogefeldt - Snart kommer det en vind
Utgivningsår: 1990
Skivbolag: WEA
B-sida: Tektor och hjert
Pugh Rogefeldt har härmed äntrat bloggen för första gången och förmodligen lär han inte dyka upp så många gånger till. Inte för att jag tycker illa om honom på något sätt, men jag har inte ett tillräckligt intresse för hans musik för att skaffa på mig vare sig hans eller Grymlings plattor/singlar. Men undantag finns förstås alltid och detta är klart det, även om det tog ett tag.

När denna kom 1990 så var det Rogefeldts första riktiga succé på flera år, inte försäljningsmässigt utan listmässigt. Svensktoppsjuryn höll honom på listan i mer än tre månader och på Sommartoppen gick han upp i topp. Men när jag hörde den i Sommartoppen sommaren 1990 så förstod jag ingenting och tyckte den var för mycket svensktoppsprogg för min smak och undrade varför den här plötsligt ansågs somrig? Men efter ökensommaren 1989 så var jag nog rätt kräsen då.

Men nostalgi kan ibland ge mindre bra låtar en ny chans och plötsligt ändras åsikterna. Den här sommaren var familjen i en kapellsbostad mitt ute på landet i Västersel, jag hade precis lämnat högstadiet och vädret var riktigt bra. Och jag mindes oväntat nog den här låten och när jag lyssnade lite mer på texten så insåg jag att den ju är hur somrig som helst. För visst är det en galant och vacker text där Pugh har lyckats skapa sommarkänslor och använda somriga ord utan att skriva dessa på näsan på folk och vara förutsägbar, och melodin är svalkande och skön. Jag såg inte skogen för alla träd tydligen, så numera ser jag den som en av Pughs kanske bästa låtar i karriären, och hur jag kunde se denna svala sommarpärla som någon sorts progg är för mig en gåta idag. Svensktopp, möjligen, men det funkar ju det också ibland!

tisdag 14 september 2021

Mike + The Mechanics - Mike + The Mechanics

Mike + The Mechanics - Mike + The Mechanics  
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Atlantic/WEA
Betyg: 4/5
Den långe Genesis-medlemmen med skägget Mike Rutherfords band
Mike + The Mechanics är ju ett band som har blivit lite av ansikten för den snälla popen, mycket efter "The living years"-hiten 1989. Men ibland kan bandet tuffa till sig riktigt bra och ingen kan heller förneka musikerkvaliteten på medlemmarna. Visst hör man släktskapet med Genesis runt denna tid här och även en del av Phil Collins låtar finns det spår av i sound och melodier, även om Collins inte alls är inblandad på denna platta. Men man hör även även Mike Rutherfords förmåga att blomma ut i ett snyggt sound och vackra poppärlor. 

Detta bandets debut från 1985 var nästan, förutom ett hobbyprojekt, även en supergrupp eftersom Paul Carrack, då mest känd som sångare i Ace och Squeeze och Sad Cafés sångare Paul Young (nej, inte DEN Paul Young, han var med i Q-Tips) var med, förutom Rutherford då från Genesis. 

Några av bandets allra bästa låtar i karriären är med på denna platta, singlarna "Silent running" och "All i need is a miracle". Eller vad sägs om det riktigt snygga introt på den sistnämnda? Detta är ett riktigt bra album, men betyget ligger lite på gränsen till en trea eftersom plattan tappar lite i fart efter halva och låtarna sen är inte lika starka som början. Inte alls dåliga på något sätt, men inte lika spännande. Plattans sista och mest bortglömda singel, "Taken in", som man har placerat sist, är väl inte ett riktigt starkt singelval om jag ska vara ärlig. Men detta 
är riktigt snyggt gjort och proddat och innehåller som sagt några av bandets starkaste kort någonsin, så jag är ändå snäll och gräver fram en fyra. Kvar i samlingen blir plattan blivit vilket fall som helst! 



lördag 11 september 2021

Dexter Gordon - Dexter rides again (nyutgåva)

Dexter Gordon - Dexter rides again
Utgivningsår: 2018
Skivbolag: Vinyl Passion
Betyg: 5/5
Jag har ett köp från augusti som jag inte nämnde i senaste "Nytt i samlingen". Jag gjorde en beställning till Ginza, som har stor skivrea just nu. Flera av dom skivorna kommer jag förstås att återkomma till när jag väl har lyssnat på dom. Men en kan jag visa redan nu, en skiva som ligger bra till vad gäller listan över årets fynd senare på nyårsafton. För 60 kronor fick jag tag på en nyutgåva av Dexter Gordons klassiska "Dexter rides again" från 1958. Denna utgåva är dock från 2018, förseglad och innehåller dessutom tre bonusspår som inte finns på originalutgåvan. Att få öppna en förseglad skiva är inte så ovanligt som man kan tro, eftersom det finns en del cutouts och mindre framgångsrika plattor som getts bort till loppisar och second hand-affärer ospelade. Det här är en annan känsla dock, eftersom den är tämligen nyutgiven och skivan var tyngre än en normal vinyl. Och med kanonljud så klart! Detta är mumma att få öppna!

Dexter Gordon var en amerikansk tenorsaxofonist som bodde många år i Köpenhamn och Paris under 60-talet. För den breda icke-jazz-frälsta massan är han nog mest känd från filmen "Round Midnight" från 1986, men han hade en karriär som sträckte sig från 40-talet och fram till sin död 1990. 

Låtarna på "Dexter rides again" är inspelade i New York mellan 1945-1947 och innehåller diverse
sättningar med ömsom mer kända och mindre namnkunniga musiker. Tadd Dameron hörs på piano i dom tre fösta spåren, där Leo Parker spelar baryton sax och Art Blakey hörs på trummor. "Settin' the pace - parts 1 & 2" rekommenderas varmt! Riktigt bra samspel mellan Parker och Gordon här.
     Sen fyra spår med trumpetaren Leonard Hawkins, som jag får erkänna att jag aldrig hört talas om. Ett mer känt namn, Bud Powell, spelar piano och Max Roach kör trummor. Detta är nästan ännu starkare än det förra setet och det är kanonbra samspel mellan Hawkins och Gordon här!
     Sida B inleds med ett set låtar med bara Gordon och en trio led av pianisten Sadik Hakim. Riktigt bra saxspel av Gordon. Han sticker inte under en stol direkt. Av plattans 14 spår så är 11 av låtarna döpta efter honom på något sätt. 
     Bonusspåren då var väl värd att vänta på! Här dyker Fats Navarro upp och dennes följeslagare Tadd Dameron finns åter igen bakom pianot. "Dextrose" är riktigt bra och det är verkligen bopjazz av högsta kvalitet! 
     Detta är nog helt klart en av årets bästa köpt utan tvekan. Det är fantastiskt skönt ös plattan igenom! Blir plattan kvar? Det var en särdeles dum fråga!





torsdag 9 september 2021

Nytt i samlingen - Augusti 2021

Major Harris - Jealousy
Utgivningsår: 1976
Skivbolag: WMOT Records/Atlantic
Betyg: 5/5

Majoren Harris har förekommit en gång förut, för ungefär ett och ett halvt år sen då jag skrev om hans debutplatta "My way" som var en helt lysande platta, en av dom bästa soulplattorna jag köpte förra året! Det omdömet lär komma igen även detta år när det är dags för hans tredje platta, "Jealousy". Denna är utgiven på indipendantbolaget WMOT Records via Atlantic. WMOT var ett bolag i Philadelphia som följde i det större Philadelphia Records fotspår och fortsatte att sprida Philly-soulen, vilket lyser igenom på denna platta. Sen är det väl ingen nackdel heller att Harris är kusin med nyss nämnda Philadelphia Records-producenten Norman Harris. 

Om jag ska jämföra med den redan kanonbra "My way" så får jag nästan hålla denna ett litet snäpp ännu högre, även om det är hårfint och högsta betyget är lite på gränsen. Det kanske beror på att hans sådär uppdatering av Frank Sinatras dänga inte finns här. Det är inget direkt jättefunkigt, men det är smeksamt, vackert och härlig stämning. Arrangemanget är otroligt och det finns gott om snygga låtar här, som snyftaren "I got over love", komplett med snyftandet av Harris "flickvän" som han ska lämna. Men det nästan 9 minuter långa titelspåret är också en skön sak. Detta kan kanske få plats på nyårslistan över årets fynd för detta är kanonbra gjort och verkligen avkopplande. Skivan blir självklart kvar i samlingen!



Milk & Honey with Gali - Milk & Honey with Gali
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: Polydor
Betyg: 3/5

Det är kul att bli överbevisad sina fördomar! För till 90 % så brukar plattorna som ackompanjerar ett populärt äldre Eurovision-bidrag vara grymma besvikelser. Jag minns ännu besvikelsen när jag hörde Teach-Ins platta till sin suveräna vinnare "Ding-a-dong" som var urtråkig. Här är det dessutom frågan om en vinnare som jag egentligen inte alls tycker är särskilt bra. Det var 1979 som Israel kammade hem sin andra seger i Eurovision Song Contest på raken med gruppen Milk & Honey och den tråkigt präktiga låten "Hallelujah", som sen gjordes i ett par hundra svenska versioner direkt efter. Men eftersom jag samlar Eurovision-singlar så var jag ju tvungen att köpa singeln och blev mäkta förvånad när B-sidan "Lady sun" var långt bättre. 

Så när jag besökte en kvartersloppis för ett par helger sen och hittade två skivor, varav denna var en av dom, så var frågan huruvida detta var monstertråkig snäll israelischlager-pyttipanna á la "Hallelujah" eller en mer discofierad cool platta á la "Lady sun". Till min glädje så är detta mer åt det andra hållet. "Hallelujah" är undanstoppad sist på plattan. Jag ska nu inte framhålla detta som en megahöjdare direkt, för det är kanske lite lamt proddat och tillrättalagt för sin genre, men detta var ändå långt bättre än jag hade kunnat ana faktiskt! Här finns ett antal riktigt snygga 70-talsdisco spår, som den gravt ABBA-doftande "Goodbye New York" och "Lonely in the night". Sen finns det en rätt tråkig ballad och ett par sådär-spår också, men totalt sett det kanske ändå bästa fullängdsalbumet av ett Eurovision-band från dess glansdagar. Israelisk 70-talsdisco i amerikansk trendig stil funkar helt OK och plattan blir kvar i samlingen!



Spacedust - Gym and tonic
Utgivningsår: 1998
Skivbolag: EastWest
Andra spår: Original Mix/Spacegroove

Vi ska gå på ett aerobicspass tillsammans med Paul Glancy och Duncan Glasson i engelska Spacedust, en duo som i England nog ändå kan kvalificera som ett one-hit-wonder. I original släpptes låten som "Gym tonic" av den franske producenten Bob Sinclair samma år som denna, då komplett med sampling från Jane Fonda. Men Fonda tillät inte att låten, som redan fanns på Sinclairs platta, släpptes som singel. Alltså gick Spacedust in och gjorde en cover på låten, fast med egen workout-ledare vid mikrofonen. Låten blev etta på englandslistan, om än en av dom minst sålda sådana i historien och videon stämplas ännu som en av de uslare.

Men låten i sig är en smart och kanonbra danshit med ett riktigt häftig groove och skön produktion och med gympaledarens kommandoräkning som en kul krydda! Det är svårt att få låten ur huvudet så varför den här inte blev någon större hit i Sverige tycker jag är lite märkligt, framför allt i en tid i slutet av 90-talet då samplad dansmusik var en rätt stor sak. Spacedust gjorde en låt till och sen slutar informationen om dom båda producenterna Glancy och Glasson. 



Tina Turner - Paradise is here
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: EMI
B-sida: In the midnight hour (live)

Tina Turners platta "Break every rule" får väl räknas som en av dom plattor som släppt ifrån sig flest antal singlar. Av albumets elva spår så har åtta av dom på ett eller annat sätt släppts på singel. Detta får väl räknas som en av dom mer bortglömda, detta trots att Mark Knopfler både producerar och spelar på den. Jag ska dock inte säga att detta är en av plattans starkaste singlar. Det är en helt OK mid-tempo-låt, varken mer eller mindre. 

Däremot så är B-sidan för en gångs skull ett strå vassare. Jag hörde låten ofta i radions Kulan I Luften på 80-talet och så småningom när jag fick tag på Tina Turners dubbellive-album "Tina Live in Europe" där den också fanns med. Liveupptagningen av hennes version av Wilson Pickets "In the midnight hour". Säga vad man vill om damen men vilken kraft och vilket röj hon har! Enormt snyggt blås och skönt tempo i låten. Så för en gångs skull så bjuder jag på båda låtarna från singeln, båda live.



fredag 3 september 2021

Sommarplågor #26: The KLF - Last train to trancentral (Live from the lost continent)

The KLF - Last train to trancentral (Live from the lost continent)
Utgivningsår: 1991
Skivbolag: Coma Records
B-sida: Last train to trancentral  (The iron horse)
Även om hösten är här och september har börjat så känner jag att det finns mer att ösa ur vad gäller sommarplågor och jag kör denna säsong av serien månaden ut. 

För första gången i denna blogg, Bill Drummond och Jimmy Cauty i The KLF (Kopyright Liberation Front). Cauty har förvisso förekommit förr när jag för 11 år sen skrev om hans tidigare grupp, det Stock-Aitken-Waterman-proddade bandet Brilliant. KLF var ju som bekant ett mer udda band, med mycket experimentlusta, galna upptåg och ett viss agg mot musikbranschen och att gå medströms i den. Ändå lyckades man ta skeden i vacker hand och skapa ett gäng ikoniska låtar som blev stora hits och innan dess hade man också haft en gigantisk hit i England under namnet The Timelords med låten "Doctorin the tardis", som jag kommer att återkomma till inom kort. En av deras hits var den här låten, som först släpptes som en ren trancelåt 1990, men som 1991 fick sin mer bekanta och säljande form. Jag kan ju säga att "Last train to trancentral" är det namnet som exakt alla säger. Vad "Live from the lost continent", som i regel aldrig nämns, menas vet nog bara dom, men trancentral var från början sagt vara "the spiritual home of KLF", men som i realitet var duons studio. 


"Last train to trancentral" är en grym 90-talsklassiker! Tåg är förstås temat i hela låten och det hörs med en kvinna som föreställer en tågvissla, ett sound liknande ett tåg som susar fram och "All aboard, all aboard". I början av 90-talet var detta något av tågluffarnas favoritlåt, men jag var inte långt efter. Detta var ju hur häftigt som helst, även fast det inte fanns en tillstymmelse vare sig vettig melodi eller sång utan mest samplingar, effekter och en flåshurtig Ricardo DaForca som smårappar här och där. När låten kom in på Sommartoppen hade den dock redan avverkat ett flertal veckor på trackslistan och den blev inte så långvarig där som den borde ha blivit. Men trots det hördes låten hela sommaren och blev en av bandets största och bästa hits. Och då saknades det inte kandidater för bara ett halvår senare slog man sina påsar ihop med countrystjärnan Tammy Wynette och toppade Tracks med "Justified & Ancient". 

Än idag kan jag sakna KLF för bandet var oförutsägbara, roliga och med låtar som satt som ett knytnävslag. Man vågade vara annorlunda i en slätstruken musikvärld vilket verkligen skulle behövas idag, även om det kanske gick till överdrift ibland. Bandet tog farväl genom att på Top Of The Pops spela med bandet Extreme Noise Terror och på slutet skjuta över scenen med maskingevär med lösa skott och annonsera:
"The KLF has left the music business!"

onsdag 25 augusti 2021

Eldkvarn - Legender ur den svarta hatten



Eldkvarn - Legender ur den svarta hatten
Utgivningsår: 1991
Skivbolag: EMI Svenska
Betyg: 3/5
Eldkvarn har varit med många gånger på bloggen, inte helt utan anledning dock eftersom dom är ett av mina favoriter av svenska band. Men den här gången var det på vippen att jag höll på att skriva att det är kanske bandets sämsta platta. Det ordnade sig till slut och det är ändå en helt OK platta, men dom har gjort bättre.

För efter första sidan var jag lite besviken, där inledande "Rosen i Sevilla" känns fel från början, "Bom bom bom" är en rätt onödig cover på Anne-Lie Rydés två år gamla original "Mitt hjärta slår bom bom", skriven då av just Plura, samt Carla Jonssons "Salta skor" är en tämligen trist historia. "Vi föll genom natten" är en klassiker förstås dock.

Men B-sidan räddar en hel del för där är bandet sig själv igen med lysande melodier och sentimentala och vackra texter. Singeln "Madelene, jag kommer hem" är en helt otroligt vacker och skön låt med vacker Stockholmsbild i texten och "På andra sidan fredag kväll" är också en riktigt bra låt. Så totalt sätt så är det inte en dålig platta alls, även om den till en början kändes skrämmande tam för att vara Eldkvarn. Den är bra, men kunde vart ännu starkare. Och eftersom jag vill komplettera Eldkvarn-samlingen så blir den så klart kvar!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...