expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

söndag 19 maj 2019

Louise Hoffsten - Yeah yeah

Louise Hoffsten - Yeah yeah
Utgivningsår:
 1990
Skivbolag: Rival
B-sida: Vad är det som händer
Jag lovade förut att jag skulle ge den här singeln en egen artikel, till skillnad mot "Opium för dig", som jag skrev om i artikeln från skivmässan. 1990 så hamnade jag i en riktig Louise Hoffsten-period då jag verkligen gillade hennes musik. Missförstå mig inte, det gör jag fortfarande, men då var det på en helt annan nivå. Och min favoritlåt det året var "Yeah yeah", titelspåret från plattan. Det räckte egentligen med den stentuffa inledningen för att jag skulle gå i taket och det gick ju inte att motstå blåset! Det sorgliga är att det skulle ta nästan 30 år för mig att hitta låten på singel.

För "Yeah yeah" är en klassisk röjig bluesrocklåt med ett enormt maffigt storband i bakgrunden och med den inledningen som den låten har så formligen vräks man in i låten direkt och kan inte låta bli att stanna kvar tills sista tonen. Ett storslaget arrangemang som bara öser på hela tiden, allt kryddad med en lagom kul och ironisk text om killar som är lite väl självupptagna. Sen saknar låten egentligen en vettig refräng, vilket jag inte alltid brukar gilla. Men med det här öset och det arrangemanget så passerar den detaljen helt obemärkt förbi. Jag gjorde den till årets bästa låt 1990. Och fortfarande tycker jag att det är en helt fantastisk låt, men att den till det skulle bli året låt, när Depeche Modes "World in my eyes" eller KLFs "What time is love" konkurrerar, kanske var lite väl optimistiskt.

Tempot dras ner något på B-sidan med den mer mellantemporockaren "Vad är det som händer", ett albumspår som också varmt rekommenderas. Därför tänkte jag bjuda på både A- och B-sida för omväxlingsskull!



tisdag 14 maj 2019

Edmundo Ros And His Orchestra - Dancing with Edmundo

Edmundo Ros And His Orchestra - Dancing with Edmundo
Utgivningsår: 1960
Skivbolag: Decca
Betyg: 4/5

Easy Listening-genren har inte alltid varit min bästa vän. Främst så har den genren gett mig mängder av bra hammondorgel-plattor med namn som Nils Tibor, Stef Meeder och så vidare, men tyvärr så domineras den av orkesterledare som Frank Waldor, James Last och Bert Kaempfert med horribelt blås, komp som låter som om de satt i en annat rum och väldigt kitchiga arrangemang. Men så är det ju så att det finns små guldkorn i de flesta genrer, undantagen som bekräftar regeln. Inom denna easy listening-genre heter det undantaget Edmundo Ros. Ros föddes på Trinidad och spenderade
 sitt liv i Venezuela och England och spelade in mängder med plattor där han med sin orkester spelade latinamerikansk eller brasiliansk musik. Han drev också en av Londons en gång ledande nattklubbar och avled 2011 100 år gammal.

Det jag gillar med Edmundo Ros orkester är att den låter mer äkta än hans mer kända tyska kollegors. Arrangemangen är otroligt snygga och smekande och orkestern låter närvarande och betydligt mer välorganiserad än till exempel James Lasts. Sen finns det som sagt en uppsjö av Edmundo Ros-plattor
och lågbudgetsamlingar an mass och hans plattor är sannerligen inte heller svåra att hitta på loppisar. Och även här kan man väl säga att ju äldre inspelningarna är ju bättre låter det. En av mina favoritplattor med Ros är denna från 1960. Titeln låter kanske tämligen lågbudget och det är väl inte tu tal om annat än att meningen är att man ska dansa till musiken. Under varje låt står det dessutom vilken dans som gäller. 

Men "Dancing with Edmundo" är avkopplande och följsam. Det krävs inte mycket innan man skönt gungar rytmiskt till "Brazil" eller "Copacabana" (nej, inte 
Barry Manilow-låten). Bäst tycker jag rumba och samba-låtarna är. Sen lär man sig något nytt varje dag. Innan jag skaffade den här plattan visste jag inte att det fanns en spansk dans som heter pasodoble, vars musik kanske inte når upp i samma klass som "Cuban love song" eller "Divina mujer", men som ändå är värd att upptäcka. Men totalt sett en skön och mjuk platta att slappna av till och med trivsamt blås som tar oss tillbaka till 60-talets Brasilien eller en spansk fiesta i månskenet. 


onsdag 8 maj 2019

Nytt i samlingen - April 2019

"Månadens bästa fynd" har tjänat mig väl i drygt 3 1/2 år, men när jag numera skriver riktiga recensioner och inte bara rekommendationer på bra plattor så känns titeln "bästa fynd" lite fel och därför har jag valt att ändra lite på denna månadsuppdatering. Titeln numera kommer från och med nu att vara "Nytt i samlingen", kanske ha lite snabbare och kortare texter, inte vara slaviskt bunden till tre skivor per månad, recensera med både bra och dåliga betyg, men i övrigt se likadan ut. Mycket nöje!

Limp Bizkit - Rollin' 
Utgivningsår:
 2000
Skivbolag: Flip/Interscope Records
B-sida (andra-spår): Rollin' (Urban assault vehicle)
Limp Bizkit får inte många chanser här på bloggen. Den nu-metal som kom på 2000-talet med rap, hårdrock, kontroversiella texter och väldigt mycket skrika i munnen på varandra lockade aldrig mig och därför lär detta vara undantaget som bekräftar regeln och den enda i sitt slag i samlingen. Men "Rollin'" har något, en refräng som sitter som ett knytnävslag och en gungande och skön melodi. Att det sen tog ungefär 17 år för mig att inse det är en annan sak. Men detta är faktiskt riktigt bra och häftigt! Däremot kan jag avvara mixen på andra-spåret som mer går i hiphop-stil. Det är inte värdelöst, men når inte alls upp i originalets tyngd!

Rockwell - Somebody's watching me
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Motown
Betyg: 2/5
Det är inte lätt när man är uppväxt med artistvärldens kändaste familj, har soulvärldens största mogul och skivbolagsdirektör som far, får en chans i branschen och ändå misslyckas. Rockwell är barndomsvän med familjen Jackson och dessutom son till Motowns grundare Berry Gordy, men fick ta namnet Rockwell för att undvika anklagelser om nepotism. Och det började bra, för låten "Somebody's watching me" får väl räknas som en av 1984 års mest kända hits och en helt OK soulklassiker, om än lite sönderspelad, även så här 35 år efteråt. Men sen blev det inte så mycket mer, trots att familjen Jackson deltar på plattan. Produktionen känns platt och känns vare sig maffigt eller mysigt, om man jämför med andra soulakter vid samma tidpunkt, som Quincy Jones eller dylikt. Melodierna sticker inte heller ut och faller rätt platt ihop och då är Motownlegenden Norman Dozier en av kompositörerna. Nej, det här var en rätt ointressant historia som inte kom någonstans. Det är fullt förståeligt att efter den stora hiten så blev det inte så mycket mer och karriären gick fort utför. Denna stannar inte i samlingen!

Alan O'Day - Oh Johnny

Utgivningsår: 1978
Skivbolag: Pacific Records
Betyg: 4/5
För ett tag sen så fick jag ett gäng gratis skivor av en kompis där det ingick en skiva utan fodral betitlad "Appetizers" av en sångare vid namn Alan O'Day. Jag hade aldrig hört talas om karln och förstod snart att det kanske inte var 70-talets mest sålda singer-songwriter. Men jag blev väldigt positivt överraskad över hur bra den plattan var och när jag nu hittade denna uppföljare så var förväntingarna stora. Och jag måste säga att de faktiskt levde upp till dessa hyggligt bra! Kända namn som Jay Graydon och Victor "Crusaders" Feldman finns med här och detta är en riktigt bra platta, även om det finns ett par låtar som är minimala sänkare. Han sjunger bra, det är väldigt snyggt gjort och har en soft och mysig blandning mellan 70-talets soul, AOR och singer-songwriter-stil. Det kommer absolut att bli mer av Alan O'Day i min samling!

Sergio Mendes Trio - So nice
Utgivningsår: 1965
Skivbolag: Sears/Pickwick
Betyg: 4/5


Sergio Mendes-plattor kan man se en del av på second hand. Ser man någon brasiliansk artist så är det oftast han eftersom han är den mest kända internationella stjärnan från det landet. Och hur mycket jag än gillar bossa nova och det som på fackspråk kallas MPB så känns Sergio Mendes Brazil-66 plattor och liknande närmare easy listening och James Last ibland. Däremot så ser man extremt sällan Sergio Mendes i mindre konstellationer. Som här där han bara har en trio, vilket förvisso är en sanning med modifikation eftersom han har hjälp av gitarristen Rosinha De Valenca och saxofonisten Bud Shank också. Men det är ändå ett mindre band än man är van vid och sjunger här gör Wanda De Sah. Här finns både låtar på engelska och portugisiska och flera kända brasilianska standards, som "One note samba" och "Tristeza em mim". Den här plattan är svalkande, mysig och avkopplande med perfekt brasiliansk musik i det lilla formatet! Möjligen att det hade varit ännu trevligare om hela plattan hade varit på portugisiska. Men den klart bästa plattan med Sergio Mendes jag har hört så här långt och självklart blir den kvar!

torsdag 2 maj 2019

Krönika: Skivbolagen borde ha ridit på vinylvågen mer!

Det jag skriver nu kan man ha åsikter om. Man kan tycka att det är fri fantasi, att det jag önskar här inte är möjligt eller att jag är en bakåtsträvare. Man kan också tycka att jag har rätt om man vill, men vilket som så är detta min vision och fundering:
    Att tajma och chansa är ju inte skivbranschens stora specialitet numera, vilket märks om inte annat på musikutbudet där ingen tycks lämna något åt slumpen längre utan bara matar på med samma, samma och samma vad gäller musikstilar och produktioner för att få in en försäljning. Men ibland kan man tjäna på att våga lite, inte minst i affärsbranschen. Vinylen har varit jätteinne de senaste åren och i försäljning till och med skåpat ut laglig nerladdning i de stora musikländerna. Nu har dom första rapporterna kommit om en liten nergång för vinylförsäljningen och den fråga jag ställer mig är varför man ännu behandlar vinylen som en exklusiv raritet istället för att satsa fullt ut. För visst hade det varit härligt att bara kunna gå in på en vanlig skivaffär igen, köpa en LP-skiva med den mest sålda musiken för 120-130 kronor och sen gå hem och njuta och läsa informationen på omslaget, fram för allt nu när det finns en yngre generation som är villig att anamma det.

Under flera år har jag hört skivbolagsrepresentanter och förstå-sig-påare mängder av gånger gnälla över hur fysisk musik är död när folk tankar ner olagligt eller hellre lyssnar på Spotify, Itunes och dylikt. Musikindustrin är i stor kris, tydligen!
Plötsligt dyker rapporter upp om att den fysiska musiken ändå lever, genom vinylen som folk köper
som aldrig förr. Borde man då inte ha tagit tillfället i akt och lanserat vinylskivan på samma sätt som man lanserade CD-skivan för mer än 30 år sen? Artist på artist har kunnat ge ut sitt material på vinyl, skivspelare kunde ha sålts som aldrig förr och skivaffärerna kunde ha sett ut som det gjorde på 70-80-talet. En anledning till att folk började ladda ner istället var för att CD-skivan var för dyr och inte värd de dryga 200 kronor som den kostade ny. Vinylen kunde kanske ha räddat musikbranschen om man hade tillåtit det, men istället så är vinylutgåvorna fortfarande bara rariteter som ges ut i väldigt begränsad upplaga och som man köper för 300-400 kronor på Record Store Day eller möjligen på artistens hemsida. För nyutsläpp av gamla skivor som funnits på loppisar sen eoner tillbaka och som nu säljs på Coop Forum kan ju knappast "rädda" musikbranschen.

Skeppet är på väg att segla förbi skivbolagen och skivbranschen när nu många troligen är trötta på att betala till och med dubbelt mot vad man betalade för nya CD-skivor för tio år sen. Att besegra den illigala nerladdningen tror jag inte vinylen hade gjort. Det lär inget göra så länge medlen för det finns, men att hitta ett alternativ mot att musiken blir identitetslös och osynlig internetskval för en kundkrets som verkar vara mer och mer intresserad av musik på ett helt nytt sätt hade man kunnat göra. Nu tror jag inte att det är någon krisvarning än vad gäller skivförsäljningen utan ännu kan vi njuta av vinylens segertåg ett tag till. Men jag tror däremot att det är kört att sänka priset och återlansera vinylen som något vardagligt och var mans konsumtionsform på samma sätt som CDn blev under 90-talet. Verkar det vara en utopi jag målar upp? Det kanske det inte är om bolagen tar bort skygglapparna och passar på att försöka rida på vågen istället för att stå med bössan i hand och desperat jaga all eventuell inkomst man kan inbringa för en eller två låtar på nätet.

onsdag 1 maj 2019

Real Life - Flame

Real Life - Flame
Utgivningsår:
 1985
Skivbolag: Curb Records
Betyg: 3/5
Det är banne mig inte lätt för mig att hitta bra synthpop eller synthdisco från 80-talet numera eftersom jag tenderar till att springa på sånt jag redan har. En nackdel med en stor skivsamling. Just nu känns det som att det vore en gyllene dröm att få komma till en second hand och bara hitta högar med bra 80-talsplattor som jag inte har. Därför var det en lättnad att hitta denna andra platta med australiensiska Real Life, ett band jag har skrivit om förut för fem år sen.

Denna platta saknar en del som "Heartland" hade, men den har samtidigt något som ändå gör den riktigt bra, en kanonsnygg ljudbild och sköna synthmattor. Det doftar 80-talets mitt om "Flame" och det låter väldigt vackert!
     Tyvärr så saknar den också en hel del av den mystik som omgav "Heartland" och dess singlar. Megahiten "Send me an angel" och den sorgligt bortglömda "Openhearted" är så speciellt uppbyggda med en aura av spänning och mystisism i ljudbilden och melodierna. Detta förstärktes av sångaren David Sterrys unika och ledsna sångröst.
   
Dom melodier vi möter här inte dåliga, men mer av vanliga synthpopmelodier från 80-talet där det saknas rejäla hitar. Singlarna "Face to face" och kanske främst "Flame" passerar rätt obemärkt förbi, där "Send me an angel" nästan räknas som en synthikon man minns. Och David Sterry verkar ha gått hos en sångpedagog och tränat upp rösten till en nivå som inte alltid passar honom och där den värsta gnälligheten, som ändå karaktäriserade "Heartland"-hitsen, nästan är mer undangömd.

Men som sagt, det är otroligt snygg produktion och synthpop som redan direkt sätter tonen och lyfter plattan. Så vill man att det ska dofta 80-tal och vill höra galanta synthljud i dansant form så är denna platta att rekommendera, även om melodierna inte alltid är något man direkt lägger på minnet. Det är ett helt acceptabelt och riktigt bra album ändå och kommer att bli kvar i samlingen!



måndag 22 april 2019

David Bowie - Never let me down

David Bowie - Never let me down
Utgivningsår:
 1987
Skivbolag: EMI
Betyg: 4/5
David Bowies 80-tal kan man säga är diskussion för sig. Han hade hits och "Let's dance"-plattan var ju bevisligen en succé. Samtidigt så var skivorna därefter floppar. Mannen som var unik och gick sin egen väg hade problem att hitta den.
     Men jag har alltid gillat Bowies mer lättsamma period, långt innan jag började älska hans mer nyskapande 70-tal. "Absolut beginners" är i mina ögon det bästa han har gjort och dom lite mystiska, mysiga och suggestiva låtarna från "Let's dance" var riktigt bra. Plattan "Never let me down" från 1987 har dock alltid sågats som Bowies sämsta i karriären av Bowies fans, men och andra sidan är många av dom samma personer som alltid sågat 80-talets musik i alla fall. Så därför tänkte jag svära i kyrkan och gå emot strömmen; jag är ett David Bowie-fan och jag tycker denna "Never let me down" är riktigt bra! Jag erkänner, den är inte unik och nyskapande på något sätt, det finns inte mycket som skriker listhits på plattan och det är en Bowie som går gravt medströms ljudbildsmässigt. Men samtidigt så tycker jag att produktionen är mäktig och enormt snygg och Bowies energi gör sitt för plattan!

"Never let me down" handlar mycket om trummor och ett rockigare sound med Peter Frampton lysande på gitarr. Det är stort, snyggt och lite arenarock-aktigt vilket kan förklara varför alla recensenter och förstå-sig-påare inte gillar den. Men lyssna på "New York's in love" eller avslutande "Bang bang". Eller om man vill ha Bowie som lite mer experimenterar kan man avnjuta historien om "Glass spider" och hennes barn. Det är Bowie och det är ett drivande och okomplicerad sound att bara vrida upp. Det enda riktigt negativa är att en liveupptagning av låten "Zeroes" känns väldigt malplacerat. Inte låten i sig, för den är väldigt bra, men att skohorna in en liveinspelning plötsligt känns fel på nåt sätt. "Never let me down" är ingen "Ziggy stardust" eller "Heroes", inte traditionell eller experimenterande Bowie, men den är väldigt underskattad, ösig och skön att bara vräka på. Jajemän, jag står fast vid att jag gillar den! Skivan blir solklart kvar i samlingen!


onsdag 17 april 2019

Sundsvalls skivmässa 2019

Skivmässorna har duggat tätt denna månad. Först var det Spel- och Skivmarknaden och en vecka senare den större Sundsvalls skivmässa (och ännu en vecka därefter Record Store Day). Nu verkade det inte som att dom tog ut varandra på något sätt. Däremot krockade Skivmässan med en gigantisk megabordsloppis i Nordichallen samt Högskoleprovet så det kan ha varit en anledning till att det kändes lite lamt denna gång. Inte dåligt, bara som att folk inte engagerade sig lika starkt som tidigare. Samtidigt så höll trenden från höstens mässa i sig, billigt och dyrt i ljuv förening. Men eftersom det nu var mässor, marknader och events i rad så höll jag mig billig i alla fall och tycker att jag lyckades riktigt bra med det, men ändå komma hem med väldigt trevliga saker. Så här kommer några av dom intressantaste fynden denna gång:

Chicago - Make me smile 
Utgivningsår:
 1970
Skivbolag: Columbia
B-sida: Colour my world
En av dom "lugnare" singlarna från Chicagos legendariska och fantastiska andra album, som jag skrev om här 2014. En klassisk Chicago låt, som dock hamnat i skymundan med åren av deras mer kända riviga äldre hits och tryckarballader under 70- och 80-talet. Ett fantastiskt blås i låten och Terry Kath sjunger den med den äran. Sen kanske inte omslaget på just den här singeln ser jättesnygg ut, men om det ligger en tidig Chicago framför mig för en tia så är det klart att man köper! För Chicago blev låten ett riktmärke. Det var nämligen deras första top 10-hit på amerikanska hitlistan.
     B-sidan är "Colour my world" och jag vet att jag puffade för låten i texten om Chicagos andra platta för fem år sen, men jag måste erkänna att jag nu med fem års mer erfarenhet inte tycker det är en av de bästa spåren på detta annars helt perfekta album. Robert Lamms inledande lunkande piano är rätt segt och tradigt och inte förrän Walter Parazaiders flöjt kommer igång så lyfter låten. Men en suverän A-sida och ändå ett otroligt kul fynd med en singel från en av mina bästa skivor från 70-talet!


Jacksons - Live!
Utgivningsår: 1981
Skivbolag: Epic
Betyg: 4/5
Inför en entusuastisk publik i Pittsburg finner vi familjen Jackson, som drygt ett år tidigare återförenats efter Michaels gigantiska solosuccé med "Off the wall". Om man tycker att de andra bröderna hamnade något i skymundan tidigare i bandet så är det inget emot vad dom då gör nu, när dom nästan är statister bakom den allt mer stigande stjärnan Michael. Men detta är ändå ett riktigt bra livealbum där bröderna ändå ger allt och blåset är perfekt. Låtarna är hämtade i första hand från Michaels "Off the wall", den då ett år gamla plattan "Triumph" och plattan innan dess, "Destiny". Lite komiskt kan det tyckas vara när bröderna ska klämma in ett medley från sina barnadagar i Jackson Five och Michael på skämt klagar över att man ju faktiskt har en platta ("Triumph") att promota i första hand. "Triumph" har fått med tre låtar och "Off the wall" fem så så var det med det promotandet.
     Men som sagt en kanonkonsert med det mesta och det bästa från Jacksons under den perioden och där det är en glädje att vi faktiskt får vara med och ta del av den! Självklart blir plattan kvar i samlingen!


The Crusaders - Street life 

Utgivningsår:
 1979
Skivbolag: MCA
Betyg: 3/5
The Crusaders är ett band jag har börjat lyssna allt mer på, ända sen jag köpte bandets "Rhapsody andblues" från 1980 i Uppsala förra året, ett fantastiskt  bra och funkigt album. Nu är detta album "Street life" kanske inte i samma paritet som just den plattan, trots att den räknas som toppen på The Crusaders karriär och även är upptagen som "1001 plattor du bör höra innan du dör". Men den är inte dålig alls och inte så långt från "Rhapsody and blues". Randy Crawford sjunger som bekant på titelspåret och jag kan tycka att Randy får lite för lite uppmärksamhet på fodral och innersleeve för sina insatser. Men den 11 minuter långa låten "Street life" är likväl en stor del av plattan och givetvis en höjdpunkt, liksom "The hustler". Det är tillbakalutande, skönt och gungande, även om produktionen ibland kan kännas som lite stel och tråkig. Men det funkar ändå och plattan är smeksam och mysig för örat och blir förstås kvar i samlingen!


Louise Hoffsten - Opium för dig

Utgivningsår:
 1988
Skivbolag: Rival
B-sida: Hårda ord
Jag köpte också två singlar med Louise Hoffsten, den ena var denna och den andra tänkte jag förära en egen artikel. "Opium för dig" får väl lite räknas som Louise kommersiella genombrott för den här låten var kanske den mest lättsjungna av hennes hits framtill dess. Melodimässigt är det kanske inte så konstigt eftersom den är skriven av ingen mindre än Bryan Adams. Texten är också riktigt bra, om hur kärleken också kan vara riktigt farlig om den tar för desperata vägar. Jag har alltid haft en förkärlek till den här låten och det var nog också låten som fick mig att öppna ögonen för henne på allvar när den kom.   
     B-sidan "Hårda ord" är en Louise Hoffsten med dom tyngsta gitarrerna på. Också den är ett spår från "Yeah yeah"-plattan och väl värd ett öra!

     Vad gäller videon så gjordes det en kul video till TV-programmet "Listan" då, en video som var mycket roligare än den här officiella rätt störande videon med väldigt suddiga och fladdriga stillbilder som växlar mellan varandra. Men man tager vad man haver, som Kajsa Varg sa...


                     
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...