expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

måndag 3 maj 2021

Dom 50 bästa låtarna från 1986!


Dags för ännu en årslista som skapades för Facebook-gruppen "Vi som lyssnade på Tracks", där vi vandrar igenom dom bästa låtarna från det senare delen av 80-talet, medan i en annan grupp så går vi igenom den första delen. Årtalet denna gång var 1986, ett år som är väldigt viktigt för mig av många anledningar. Dels så köpte jag min allra första egna platta (Paul Hardcastles debut som jag skrev om i början av bloggens existens), dels så började jag lyssna på jazz det året och dels så öppnade jag mina öron för fler radioprogram (Kulan I Luften, Metropol etc) vilket ledde till mer musikaliska influenser. 1986 var ett mycket bra musikår som vuxit allt mer med åren. 1984, 1985 och 1986, där är musikårens megatrio! Framför allt var 1986 ett ENORMT starkt musikår fylld med enorma mängder klassiska och lysande hits som gjorde att det var rekordsvårt att få ihop en lista utan att med besvikelse behöva såga av flera av dom. Även om jag gjorde en 200 platser lång lista så är det topp 50 som är det huvudsakliga målet. 

Min topp 50 är fylld med mindre hits och mindre säljande andra och tredje singlar från stora album, idag sorgligt bortglömda låtar som förtjänar mer uppmärksamhet och som spelades alldeles för lite. Men självklart finns här ett gäng klassiker/megaklassiker också, samt en del överraskningar. Så låtom oss dyka ner i det gyllene året 1986 och titta på dom 50 bästa låtarna det året, i mina öron i alla fall. Och självklart kommer flera av låtarna på listan att dyka upp i egna artiklar allt eftersom
.
2 Depeche Mode  - A question of time
3 Big Deal - Du du du kan ge kärlek
4 Depeche Mode - Stripped
5 Sandra - Innocent love
6 Simple Minds - Sanctify yourself
7 Level 42 - Lessons in love 
8 David Bowie - Absolute beginners
9 Pet Shop Boys - Opportinitues (let's make lots of money)
10 Spandau Ballet - Through the barricade
11 Alphaville - Dance with me
12 The Bangles - Manic monday
13 A-ha - The sun always shines on
14 Depeche Mode - Black celebration
15 ZZ Top - Velcro fly
16 Ojj! 600 - Oo-ee-bim-bam-bop
17 Fra Lippo Lippi - Shouldn't have to be like that
18 Imperiet - Café Cosmopolite
19 Genesis - Invisible touch
20 Madonna - Live to tell
21 Princess - After the love has gone
22 Depeche Mode - A question of lust
23 Pet Shop Boys - Suburbia
24 OMD - We love you
25 Red Box - For America
26 Mr Mister - Kyrie
27 Toto - I'll be over you
28 Sandra - Mirror of love
29 Modern Talking - Atlantis is calling (S.O.S for love)
30 Brilliant - Somebody
31 Heart - These dreams
32 Pet Shop Boys - Love's comes quickly
33 Katrina & The Waves - Sun street
34 Five Star - Find the time
35 Wham! - The edge of heaven
36 Kraftwerk - Music non stop
37 Genesis - Land of confusion
38 Dan Harrow - Bad boy
39 Erasure - Sometimes
40 Brilliant - Love is war
41 Nicole - Don't you want my love
42 Double - The captain of her heart
43 The Smithereens - Behind the walls of sleep
44 Pat Benatar - Sex as a weapon
45 Roxette - I call your name
46 OMD - If you leave
47 Drum Theatre - Living in the past
48 Alphaville - Universal daddy
49 Modern Talking - Geronimo's cadillac
50 Swing Out Sister - Breakout





onsdag 28 april 2021

Just D - Hur e d möjligt

Just D - Hur e d möjligt
Utgivningsår: 1991
Skivbolag: Telegram Records
B-sida: 3XMT Nästan levande
Svensk rap har nästan aldrig varit något som intresserat mig, som vanligt med några undantag och dessa brukar i regel alltid vara med Just D. Jag vill verkligen inte peka ut mig som ett Just D-fan utan dom tillhör egentligen kategorin band som det räcker att ha en bra samling med. Men det finns ett gäng riktigt bra låtar i deras karriär. Denna deras genombrott är väl inte heller deras allra bästa, men likväl en riktigt bra och skön skapelse.

Vid den här tiden så hade Gurra, Pedda och Wille vuxit ur sina skor ordentligt och Richochet Records som bandet var på innan hade ingen möjlighet att ha dom kvar så dom överfördes till Telegram Records. Det skrevs ganska mycket om dom i tidningarna efter som dom kom med något som var riktigt ovanligt och sensationellt, rap på svenska! Och ser man ur dom aspekterna och tekniken så är det väl eoner mellan den här låten och till exempel Petter, utan att nu som sagt vara en expert på området. "Hur e d möjligt" är väldigt lalligt och rapstilen följer melodin slaviskt fram till Jeanette "DaYeene" Söderholms refrängsång. Men bakgrundsslingan är riktigt avkopplande och skön och det var riktigt passande att släppa denna under våren 1991 för visst är det skön vårstämning i låten på nåt sätt. Sen kanske "Relalalaxa", "87-87", "Hållihop" och även dom nya låtarna trion gjorde för några år sen var mycket starkare, men detta är ändå en klassiker och en riktigt avkopplande liten hit även om den kanske är barn av sin tid.

Och sen var det ju detta med den nya versionen Just D gjorde 1996 tillsammans med dansbandet Thorleifs. Nej, det var inte bra. Nu var väl det gjort kanske mer med en glimt i ögat än för att lyfta upp låtens status, men den hoppar jag gärna över!

måndag 19 april 2021

The Smiths - The queen is dead

The Smiths - The queen is dead
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: WEA
Betyg: 4/5
The Smiths som band har förekommit en gång förut, i ett "Månadens bästa fynd" samband med köpandet av deras båda samlingsplattor från 1992. Det är inte så ofta jag hittar The Smiths-plattor eller singlar så jag blev förstås jätteglad av att hitta denna klassiker i bra skick för endast en femma på Återbruket i Sundsvall.

Låtarna på denna platta med The Smiths skapades av Johnny Marr dels under en turné i England våren 1985 och dels av Marr och Morrissey under ett hektiskt skrivande sommaren 1985. "The queen is dead" har därmed också blivit en av The Smiths bäst säljande och populära plattor. "The queen is dead" är klassisk brittiskt 80-tal med skön, luftig, smart och gitarrik indiepop och Morrisseys röst. Jag ska inte säga att den här plattan är helt perfekt och den största skuffelsen är låten "Never had no one ever" som är en rätt upprepande och tråkig långsam låt med väldigt lite text. 

Men detta är i övrigt en mysig och snyggt gjort popplatta som blir starkare för var lyssning och har framför allt riktigt starka singlar, som "The boy with the thorn in his side", den enormt snyggt arrangerade "There is a light that never goes out" och framför allt "Big mouth strikes again", där förvisso Morrisseys experimenterande med sig själv som pitchad körröst i bakgrunden låter rätt fånigt, men där energin och melodin överväger det med råge. Jag vill också rekommendera den avslutande "Some girls are bigger than others" som också är en riktigt bra poppärla och som har något så udda som ett tonat intro. 

I "The queen is dead" har Morrissey, Johnny Marr och dom andra skapat en jättebra och energirik brittisk popupplevelse med snygg produktion och häftig stämning. Det är möjligt förvisso att betyget fyra lite är på gränsen, men plattan är ändå väldigt skön och välgjord att lyssna på i sin skapelse och jag gillar förstås också Morrisseys speciella röst så den här plattan blir solklart kvar i samlingen!





fredag 16 april 2021

Benny Goodman - Swing Classics 1 & 2

Benny Goodman - Swing Classics 1 & 2
Utgivningsår: 1968
Skivbolag: Philips
Betyg: 4/5
Detta var ytterligare två jazzplattor från den stora högen med såna som jag hittade för ett tag sen, som jag berättade om i senaste "Nytt i samlingen" (mars 2021). Och livejazz är förstås speciellt välkommet i samlingen, även om jag från början var lite skeptisk till att köpa dessa. Titeln "Swing Classics" snarare låter som en av alla miljoner samlingsplattor som finns, men när jag såg att Goodman ledde en oktett så blev jag mer intresserad för det ser man inte var dag och mycket riktigt så är detta den största av dom småband som han någonsin hade. Att det är liveinspelat stod inte heller skrivet med neon direkt så det blev en glad överraskning, men för intresserade så är detta inspelat på Basin Street i New York 26 mars 1955. 

Det här är kanske ingen mastodontkonsert som Carnegie Hall-konserten 1938. Det är inte heller en galant uppvisning som Stockholms-konserten 1950, utan en vanlig konsert på en klubb där dom kända låtarna rivs av inför en glad publik utan några större utsvävningar eller specialare, undantaget i andra skivans sista spår "Sing sing sing" där Benny håller hov sist av allt. Teddy Wilson är den enda som är kvar av Bennys ordinarie mannar och i övrigt finns Urbie Green på trumbon, Paul Quinichette, tenorsax och Ruby Braff, trumpet. Jag ska inte påstå att Ruby Braff är någon jättefavorit och ett namn som får mig att jubla direkt. 

Men trots detta och att konserten på papperet kan framstå som rätt normal så är detta ändå en med beröm fullt godkänd jazzklubbskonsert med bra stämning och mycket fin livejazz! Och visst är det kul att också kunna höra Benny i denna lilla och mer familjära miljö någon gång och höra vad hans band kan göra här. Att Goodman väljer att spela "After you've gone" i samma arrangemang som i den lysande versionen i Walt Disneys 
"Make mine music" är ett stort plus! Det sticker kanske inte ut jättemycket, mer än den för Goodman udda sättningen, men det bandet gör gör dom kanonbra! Dessa två skivor med denna konsert blir solklart kvar i samlingen. Och förutom "Sing sing sing" så hittade jag även ett klipp med tre låtar från denna konsert ("Slipped disc", "On the alamo", "Just one of those things") så håll till godo!



torsdag 15 april 2021

Kultstämplat: Carl Lewis - Goin' for the gold (Rap version)

Carl Lewis - Goin' for the gold
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: RCA Victor
B-sida: Goin' for the gold (Rap version)
Friidrottslegenden Carl Lewis tog rekordmycket guld på arenorna i många år! Han var kungen över alla, inte minst i Los Angeles-OS 1984. Men som många andra kändisar så ville han också prova på livet i skivstudion. Och en av låtarna är ju ändå rätt känd, "Break it up" som faktiskt blev en hit, och den är faktiskt inte alls dålig i mitt tycke. Däremot när Kaj Kindwall i ett Tracks 1986, det där "Break it up" gick in på listan, sa att Carl Lewis hade gjort släppt plattor förr så trodde jag honom inte riktigt, även om mina klasskamrater försökte övertala mig att så var fallet. För drygt ett år sen fick jag beviset, en singel till med Calle som jag aldrig hade hört talas om.

"Break it up" spelar i en annan liga och är starkare och bättre, det är klart. Men själva huvudlåten "Goin' for the gold" är inte alls så usel. Visst är det en väldigt klyschig idrottstext och Carl Lewis är väl ingen Frank
Sinatra direkt i sångröst, men självaste Narada Michael Walden har trots allt skrivit melodin och proddar, så det doftar ändå soul av helt OK klass. Det är när vi vänder på den guldgula singeln som problemet börjar, Carl Lewis ska rappa! Japp, det gick inte med en vanlig instrumental version eller mix för att rädda singeln utan nu ska här blir rap! Och när Carl Lewis rappar så är det inte direkt RUN-D.M.C eller Wu Tan Clan vi snackar utan detta är en musikform som världens då snabbaste man inte riktigt behärskar, milt uttryckt. Man kan väl säga att han har gett ordet halvdrogad 
stackato-rap en helt ny innebörd. Någon har satt en klyschindränkt text om att kämpa allt man har och ta guld när det gäller i händerna på honom och han läser tämligen oengagerat innantill-och-försöker-kämpa-att-göra-det-takt-till-musiken-så-gott-det-går åt följt av ett lojt uppmuntrande:
"You-can-do-it-so-just-get-to-it!"
Då hjälper det inte att Narada Michael Walden, som var en av 80-talets ledande soulproducenter, har proddat. Epitetet världens snabbaste man gäller verkligen inte verbalt. Walden kan inte vara särskilt nöjd med resultatet när han satt i studion och detta spelades in.

När jag hörde detta så gick det inte alls att hålla sig för skratt och det gjordes skakandes på huvudet. Carl Lewis har alltså inte världens bästa sångröst, men det finns ändå värre. Däremot är jag inte alls någon expert på rapmusik, men frågan är om det finns en sämre rappare än Calle Lewis? Jag tror att Narada var rätt tacksam att Carl Lewis tog så mycket guld i OS så att han själv inte skulle se löjlig ut med sin medverkan på denna singel. Singeln i sig är alltså guldgul i färgen och det är väl det enda "gold" den skivan fick. Och självklart bjuder jag på båda låtarna, den något bättre sångversionen och rapkalkonen!



onsdag 7 april 2021

Anita Ward - Songs of love

Anita Ward - Songs of love
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: T.K Records
Betyg: 3/5
Det har gått lite mer än ett år sen jag skrev om Anita Wards singel "Ring my bell", Anita som var rädd att bli en "One-hit-wonder" och likväl blev det när hon hamnade på kant med skivbolagets ägare och denna skivas producent Frederick Knight. Men hur är det nu, var det rätt att hon blev ihågkommen för en enda hit eller borde hon har fått fler från denna debut?

Låt mig först klargöra en sak: hennes 
heliumaktiga och barnsligt ljusa röst är väl söt och kul att höra på i en hit. Men däremot så känns den rätt påfrestande att höra på ett helt album. Det är lite som om rösten blev inspelad på fel hastighet. Därför får Anita minus för en i mitt tycke inte allt för bra sångröst.

Det går att jämföra med en annan discostjärna från ungefär samma era och i samma sits, en jättehit och sen adjö, Maxine Nightingale och hennes debutplatta. Maxine Nightingales platta beskrev jag, om ni kommer ihåg recensionen från februari, som kanske inte den tyngsta discorökaren, men ändå trivsam och mysig. Och samma kan man säga om Anita Wards platta. Den här plattan skulle också ha mått bra av att ha lite tyngd i dansproduktionen, även om den också är trivsam och inte gör en fluga för när. Men där Maxine Nightingale 
lyckas ändå göra mer spännande musikaliska utflykter emellanåt så fastnar Anita Ward i ett sorts disco light med ibland mysiga ballader. Nu är inte detta så dåligt som jag får det att låta som, för det finns en del riktigt bra låtar här, "There's no doubt about it", "Make believe lovers" och "Sweet splendor". Det är riktigt snyggt arrangerat med stråkarna, även om dessa gärna kunde ha fått lysa ännu mer. Samtidigt så finns det låtar som "Spoiled by your love" och "You lied" som passerar mig tämligen obemärkt förbi. 

Jag våndas lite inför denna skivas framtid i samlingen, nu när det dessutom är gallringstider. Men den är mysig och skön på nåt vis, även om det är en bra bit till de stora soul, funk och discokanonerna från samma era. Att det inte blev så mycket mer hits för Anita känns nog ändå rätt förståeligt. Fast det finns 
ändå en del riktigt bra låtar här och det ändå är hyggligt snyggt sound så får den godkänt och blir kvar just nu. Sen vad som händer i framtida gallringar blir ett fall för då...



fredag 2 april 2021

Nytt i samlingen - Mars 2021

Coleman Hawkins - Coleman Hawkins and the trumpet kings
Utgivningsår: 1965
Skivbolag: Mercury
Betyg: 4/5

Jag utlovade mer från den stora högen av jazzplattor jag köpte för ett tag sen, som jag nämnde när jag skrev om Modern Jazz Quartets "Sait on Jamais", och då passar jag på att ta den här med en av mina favoriter, Coleman Hawkins och hans lite raspiga tenorsaxofon. Egentligen så borde jag vara försiktig med Hawkins-inspelningar eftersom han börjar komma upp i kategorin musiker som jag har så mycket med att jag knappt vet vad jag har, åtminstone vad gäller äldre inspelningar. Men han är ju så lysande och svängig att det är omöjligt att låta bli! 

Den här plattan ingår i Mercurys Jazz Master-serie och har följaktligen det där stentrista skivomslaget som ser ut som ett innerfodral. Men det kompletteras förstås med råge av det faktum att den här är närbesläktad med en gammal "Årets fynd". Det köp jag gladdes allra mest åt 2015 var Hawkins-utgåvan "Cattin'", som innehöll inspelningar från det saligt bortglömda skivbolaget Keynote, som nästan sen starten varit ett av mina favoriter för dess förmåga att skapa fin och mysig 40-talsswing med sitt speciella inspelningsljud. Och ser man på, alla låtar på denna platta är Keynote-inspelningar och bara en finns med på både denna och "Cattin'"! Mumma! 

Nu lär kanske inte den här bli just årets köp, även om det inte är omöjligt att den kanske finns med på årslistan. Det finns ett par spår, som "In a shanty old shanty town", som kanske inte är mina allra största favoriter på plattan. Men likväl är detta en höjdarplatta med geniun jazz och swing av allra bästa och finaste märke. Ett antal av dessa låtar har jag klart på andra Hawkins-samlingar, men bara att det att man samlat ett helt album med Hawkins inspelningar från ett av jazzhistoriens bästa märken får mig att le och digga lyckligt från öra till öra och solklart lägga denna i samlingen! 



Duke Ellington & Johnny Hodges - Back to back
Utgivningsår: 1963
Skivbolag: Verve Records
Betyg: 4/5
Duke Ellington och Johnny Hodges tillsammans på platta är förstås inget nytt. Hodges var ju lite av The Dukes vänstra hand (och Billy Strayhorn hans högra) och har även på sina egna inspelningar förvaltat det "Ellingtonska" soundet. Vad som dock är betydligt ovanligare dock är Ellington ledandes en sextett, men 1959 så blev det verklighet (detta är alltså en återutgivning). Vad som också är roligt är att det förutom Hodges inte alls är klassiska Ellington-musiker här utan Harry Edison och Jo Jones är ju egentligen Count Basies män, Leslie Spann spelade med ungefär alla samt att Al Hall och Sam Jones också är med och turas om med basjobbet. 

Undertiteln på plattan är "Duke Ellington and Johnny Hodges play the blues" och det är verkligen så när man tittar på låtlistan där alla låtar utom en har ordet "blues" sist av allt. Men för det så är detta ingen långsam bluesplatta utan en riktigt bra och svängig sak med riktigt bra samspel mellan Edison, Hodges och Ellington. Fast jag fick lite kalla fötter vid den minst sagt märkliga latinoinledningen på första spåret "Wabash blues", men det är tur att första intrycket ibland kan helt fel. Dukes pianoinledning på "St Louis Blues" är kanonbra och deras egna tolkningar av just helige Louis blues och "Royal garden blues" är klart rekommenderbara. Helt klart en av de bästa plattor med Ellington i småbandsformat som jag har hört och det finns en uppföljare också, "Side by side", med mer inspelningar från samma session 1959.


The Hep Stars - Sunny girl
Utgivningsår: 1966
Skivbolag: Olga Records
B-sida: Hawaii
Hep Stars får inte många chanser på bloggen, kanske främst för att den svenska 60-talsvågen aldrig riktigt intresserad mig. Men det finns undantag i nästan varje genre har jag fått lära mig om och om igen och i detta fall är "Sunny girl" ett klart sådant. Där "Cadillac", "Farmer John" och "Bald headed woman" tillhör deras normala tråkiga rockklassiker så är "Sunny girl" en enormt vacker låt i menuett-stil med cembalo och skön stämning. 


Låten skrev Benny Andersson med sin då norska flickvän i tankarna och låten skulle egentligen ha gått betydligt fortare, men ljudteknikern Gert Palmkrantz föreslog ändringen i tempot, vilket jag kan vara väldigt tacksam för. Och ABBA-kopplingen slutar förstås inte vid Benny, för på plattan "Många ansikten/Many faces" finns en version med Björn Ulfveus Hootenanny Singers i ett ännu lugnare tempo och med stämsång.

Sen dess har dock Benny förkastat texten han skrev och till viss mån kan jag förstå det.

"
She's domestic, she is property" är ju varken skönlyrik eller en särskilt vettig text med dagens mått mätt, men likväl är soundet och melodin så kanonbra att jag kan i alla fall bortse från just det. Så även om omslaget är lite slitet så är jag ändå riktigt glad över att ha hittat denna singel.



Cher - We all sleep alone
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: Geffen
B-sida: Working girl
Chers självbetitlade comebackplatta från 1987 tillhör väl inte hennes mest succéfyllda och ihågkomna idag, även om den fick en hyggligt stor hitsingel ur sig, "I found someone". Det var runt denna tid som Cher nu började sitt långa samarbete med dom låtskrivare och producenter som skulle bli hennes vardag för fler år framåt, Desmond Child och Diane Warren. En hel del var riktigt bra amerikansk 80-talsrock, en del var väl sisådär kul.

Denna singel tillhör faktiskt det första, för den här Child och Bon Jovi-skapta låten är riktigt bra med en liten synthslinga som kryddar till melodin. Inte kanske den allra starkaste refrängen, vilket nog är anledningen till att den här låten inte tillhör hennes mest sålda singlar, men den är helt OK och är en snygg rockballad. En tumme upp också för B-sidans "Working girl", också på plattan, som är en bra låt signerad Michael Bolton och just Child. 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...