expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

söndag 2 augusti 2020

MFSB - MFSB: The Gamble & Huff Orchestra

MFSB - MFSBThe Gamble Huff Orchestra
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: Philadelphia International Records
Betyg: 3/5
Jag vet, ibland tar det tid att hinna höra igenom en platta. Den här ingick i en av tre plattor med Philadelphia Records husband MFSB som jag hittade 2017 på nyligen avsomnade skivaffären Atlas Records i Stockholm (R.I.P Atlas och tack för alla fynd och Stockholms-minnen genom åren 😢!). 
Jag har skrivit om MFSB en gång tidigare precis innan jag var i Stockholm det året. Det var 2017 jag hittade hela fem album med MFSB mer eller mindre på rad under loppet av tre månader. 
För er som glömt eller inte har koll på MFSB (Mother Father Sister Brother) så var det en stor grupp/orkester med musiker som ackompanjerade alla Philadelphia Records artister, men som också gjorde egna plattor under skivbolagsbossarna Kenneth Gamble och Leon Huffs ledning. Ofta var plattorna instrumentala, men man kunde också slänga in sånginsatser av någon körsångare eller dylikt på några låtar. Men eftersom Philly-soundet på 70-talet var det bästa och mest relaxande soulsoundet i världen så var det kanonplattor att lyssna på!

Nu är inte den här plattan direkt husbandets starkaste platta. Den är helt OK och underbart skön att lyssna på rent produktions- och arrangemangsmässigt. Däremot så saknas något här som föregångarna hade, melodier och hookar. Stundtals känns det som om orkestern står och hackar på samma melodislinga utan att komma vidare och ibland låter det mer som instrumentalt remixade B-sidor som fanns på många singlar förr. Inte minst på dom instrumentala coverversionerna av Rose Royce "Wishing on a star" och O'Jays "Use ta be my guy", dom borde ha varit starkare och mer innehållsrika än de var, 
framför allt eftersom O'Jays-låten i original är utgiven av just Philadelphia och MFSB alltså rimligen har spelat den förr, men, som sagt, det lät mer som originalsinglarnas karaokeversioner. 

Det tar sig på slutet dock och "Is it something i said" och avslutande "Redwood beach" är plattans klart starkaste låtar! Totalt en överraskande tam MFSB-platta vad gäller låtarna och melodierna, men orkestern spelar förstås lysande bra som vanligt och produktionen och arret är kanon och därför så är det ändå en klart lyssningsbar platta, även om jag hade förväntat mig något mer. Men eftersom jag älskar soundet och idén med MFSBs soloplattor så blir skivan givetvis kvar!



fredag 31 juli 2020

Nytt i samlingen - Juli 2020

Stan Getz & Gerry Mulligan - Yesterday
Utgivningsår: 1972
Skivbolag: America Records
Betyg: 4/5
I original kom den här plattan ut 1965 under titeln "A look at yesterday", då på Mainstream Records. Två av jazzens giganter möts, Stan Getz och Gerry Mulligan, i gott sällskap med andra giganter bakom dom, som Wardell Gray, Benny Green och Allen Eager. Självklart passar Mainstream då på att återutge plattan sju år senare och det är här jag är delad. 

Till att börja med så är då detta en återutgivning av franska bolaget America Records, som i stort sätt bara återutgav plattor för den europeiska marknaden, men skivomslaget ser exakt likadan ut som Mainstreams 1972-utgåva. Men det faktum att man inte skriver ner vilka musiker som spelar på vilken låt eller vad låtarna ens heter på omslaget är något jag normalt inte faller alls för. Tvärtom tycker jag sånt skriker lågbudget och usel service till skivköparna. Låttitlarna står förstås på själva skivan, men det blir jag ju inte mycket hjälpt av när den ligger och snurrar på skivtallriken. Men nu är detta också Stan Getz och Gerry Mulligan och dessa fantastiska musiker så bara därför så köpte jag den trots allt på Vinylstallet för en billig penning. 


Men rent musikaliskt har jag absolut inget att klaga på. Detta är riktigt bra jazz med en trevlig krydda i form av scatsång på flera låtar av vokaltrion Dave Lambert, Buddy Stewart och Blossom Dearie. I övrigt så är det övervägande låtar av just Buddy Stewart, saxofonisten Paul Quinchette och Getz på plattan som är kanonbra! Rekommenderas varmt som avkopplande sommarjazz av det riktigt coola formatet. Ett skämsfinger till skivomslaget, men betyget sätts efter musiken i första hand och plattan blir förstås kvar i samlingen ändå.



Randy Crawford - Play mode
Utgivningsår: 2000
Skivbolag: WEA
Betyg: 4/5
Randy Crawford i modern kostym, funkar det (eller modern och modern, plattan är ändå 20 år gammal, men modernare då kanske)? Det är inte alls lika lätt att hitta Randy-plattor som är utgivna på 90- och 00-talet som klassikerna på 70- och 80-talet. Men till sist kan jag spela hennes platta från 2000 i alla fall, "Play mode" (som på vissa ställen också heter "Permanent"), där hon har jobbat med Pete Smith, en engelsk producent som kanske lite har sina bästa år bakom sig med Police, Duran Duran, Sheryl Crow, Sting och Spandau Ballet. Detta kunde både bli bu eller bä, men det är Randy Crawford, självklart ska den finnas i min nu rätt stora Randy-samling!

Men detta är faktiskt riktigt bra, på vissa ställen till och med fantastiskt bra. Visst, jag kan tycka att den dalar lite grann mot slutet. "When the evening comes" är Randy i en lätt 2000-talslik discotouch, som kanske inte är 100 % henne. Inte alls dålig på något sätt, men kanske lite blekt och ljudbilden blandar Babyface då populära radiosoul med accustisk gitarr i fronten med lättare pojkbandsprodd. Men Randy Crawford är förstås ett proffs, hon räddar allt med sin otroliga röst och ett riktigt bra låt material och det låter ändå kanonbra. "Sweetest thing" är helt otroligt skön och den melankoliska och lite dramatiska "When i get over you" tillhör också en av plattans riktiga höjdare. Så totalt sätt är detta kanske inte den bästa produktionen hon jobbat med, men helt klart en riktigt bra och snygg platta med sedvanligt fantastiska vokala insatser i kombination med riktigt bra melodier! Jajemän, Randy funkar på 2000-talet också, absolut!




Roy Eldridge & Dizzy Gillespie - Jazz maturity... where it's coming from
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: Pablo
Betyg: 3/5
Jag skrev om Oscar Petersons i möte med Count Basie i en tidigare artikel och jag tycker vi ska fortsätta på spåret med Oscar P i Pablo-utgivningar med andra musiker, även om det inte är han som är huvudperson just i detta fall. Men han är med i alla fall, tillsammans med basisten Ray Brown och trumslagaren Mickey Roker. Men främst i rampljuset står trumpetarna Roy Eldridge och Dizzy Gillespie och tiden för inspelningarna är 1975. Det låter som ett mästarmöte detta också, inte minst eftersom Dizzy hade Eldridge som förebild en gång i tiden. 

Totalt sätt är detta en helt OK platta med övervägande fin jazz och snygga versioner av idel klassiker. Balladen "When it's sleepy time down south" är riktigt skön och samma låt som var en av dom bästa låtarna i Peterson/Basie-plattan, "(Back home again in) Indiana, är också en av höjdpunkterna här. 
Men plattan har en del svaga sidor också. Det är två herrar (Dizzy och Roy) på väg neråt i karriären efter att en gång ha varit något av förgrundsgestalter i sina stilar. Roy Eldridge tillhör normalt swingepoken och stod väl inte högst på topp under 70-talet och Dizzys stjärna var också falnande. Att det är två som av 70-talets mått mätt sågs som "föredettingar" är inget som jag reagerar på när jag hör detta. Däremot så är det två åldrande herrar med Eldridge vid inspelningstillfället 62 år och Dizzy 58. Kompet står för "ungdomen" med Oscar 50 år, Ray Brown 49 och Roker bara 43. Att jag rabblar åldrar här är för att jag läste en recension av plattan där skribenten nämnde att båda trumpeterna lät äldre och tröttare och på något sätt kan jag hålla med om det. Det är lite tyngre spel hos både Dizzy och Eldridge och inte riktigt samma flyt som man är van vid, även om 58 och 62 inte är lastgammalt.
Sen tycker jag att användandet av
sordin vid trumpetspel låter mysigt och avkopplande, men på denna platta överanvänder Dizzy den där pluggen framför instrumentet å det grövsta i något för många låtar. Men framför allt är det inledande 9-minutaren "Quasi - boogaloo" som drar ner betyget. Låten är en av två låtar som Dizzy, Eldridge och Peterson har skapat för detta ändamål och den går i någon sorts akustisk funk-fusion-jazz-stil jag inte alls gillar och som bara känns rörig. 

Men plattan i sin helhet, om man kopplar bort denna enda låt, är helt OK. Det är inte nämnda musiker i sin absoluta peak och toppform, men ändå fin jazz som funkar helt klart för en 45 minuters skön svängig avkoppling. Just nu blir plattan kvar. Vad som dock händer under framtida gallringar blir ett fall för då.




Pointer Sisters - Having a party
Utgivningsår: 1977
Skivbolag: ABC Blue Thumb
Betyg: 3/5

Pointer Sister är den där uttjatade tjejtrion från 80-talet med dom där glada partydiscolåtarna som man är så less på att man kreverar, "Jump (for my love)" och "I'm so excited". "Dare me" är fortfarande bandets överlägset bästa låt och "Neutron dance" är också helt OK. Ja, också den där låten till "Snuten i Hollywood 2", "Be there", den är också riktigt bra. Men där har det alltid slutat sen. Jag är därefter noll intresserad av deras go happy-tantdisco.

Det vill säga ända till jag beslutade mig för att prova ett stycke platta med systrarna Pointer från tiden innan deras uttjatade megahits och då snackar vi 1977. På den här tiden sjöng systrarna låtar med mer funkig stil och den här plattan  innehåller kraftig funkbas på nästan alla låtar. Inte en discodänga så lång örat når. Jag ska inte säga att detta är ett perfekt album, ibland kan det tendera till att bli lite stelt och det inledande titelspåret med sin 60-talspastisch kanske inte är klockrent direkt, men det är ändå ett helt OK funkalbum och överlägset den bästa fullängdaren jag har hört med tjejerna! "Waiting on you" med sin flöjt svänger skönt och lyssna på den kanonhäftiga soulsamban i "Bring your sweet stuff home", en låt signerad på plattan även närvarande Stevie Wonder. Också är Ray Parker Jr med också, en annan artist som också var klart bättre innan han blev megapopulär år senare! Så detta är en riktigt bra platta full med sköna grooves och snygga melodier! Betyget tre ligger lite och pendlar lite och är nästan uppe på en fyra, om det inte hade varit för titelspåret. Men Pointer Sisters "Having a party" blir likväl klart kvar i samlingen! Alla som liksom jag trodde att Pointer Sisters bara var "I'm so excited" och glada discodängor kommer att bli väldigt överraskade när dom hör den här.




Di Leva - Dansa din djävul
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: WEA
B-sida: Snart bländar solstrålar

Har 80-talets samhälle stirrat en mer i ögonen än vad det gör när Thomas Di Leva sjunger "Dansa din djävul"? Jag ska verkligen inte framstå som expert på Di Levas texter, som jag tycker oftast går ovanför huvudet på mig. Men budskapet i den här är rätt klar:
"Kärlek har du inte tid med

Pengar är ett måste
Makt är allt"
Välkommen till 80-talets mörka del, vilket i och för sig lika gärna skulle kunna handla om 2020 också. Den lyckas att vara snygg och direkt i sitt budskap och samtidigt utan att ta till dom allra lättaste klyschorna i texten. 

För samtidigt så sticker låten verkligen ut mot både det mesta som Di Leva gjort och det som gjordes 1988, då i praktiken det bara var housemusiken som vågade vara lite experimenterande och absolut inte svensk musik. Det är samplingar, lätt förvrängda röster, pratsjung och knappast den mest normala melodislingan. Just därför kan jag tycka att detta är en av Di Levas absolut starkaste ögonblick. Jag har inget alls emot Di Levas musik, även om den ibland också kan tendera till att vara något seg. Men ofta också snygg och välgjord, även om jag inte riktigt fattar hans Jesus-gimmick, som på den här tiden inte riktigt blommat ut än. Men "Dansa din djävul" vågar vara annorlunda, experimentell, kritisk, välgjord och gå sin egen väg, vilket tyvärr få förstod 1988. Det är synd att Di Leva inte har gjort något som var i närheten av detta efter det.

tisdag 28 juli 2020

Sommarplågor #16: Genesis - Invisible touch

Genesis - Invisible touch
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: Charisma/Virgin/Atlantic
B-sida: The Last Domino
Genesis är bandet där man inte låter medlemmarna egna soloframgångar i första taget påverka bandets framtid. Innan 1986 hade Phil Collins varit upptagen med sin oerhört framgångsrika "No jacket required"-platta och Mike Rutherford hade det då kanske inte lika stora Mike & The Mechanics, men Phil är inte den som sviker sina kompisar utan snart var det direkt in i studion igen för nästa Genesis-platta. 

Inför låtskrivandet till plattan så satt Collins, Tony Banks och Mike Rutherford och jammade lite och Rutherford spelade ett gitarriff som Collins impoviserade fram refrängen till och plötsligt var stommen till en av 1986 års mest överraskande sommarhits klar. För tittar man på listkarriären i Sverige så är det en lite märklig väg som låten tog. På Tracks så skvalpade låten i botten i några veckor innan den lämnade listan. Men att den redan varit passé på Sveriges då största hitlista hindrade inte Sommartoppen att ändå plocka in den och låten överlevde och spelades faktiskt hela sommaren, 8 av 9 Sommartoppsveckor endast på antingen platserna 5,6 eller 7. Men samtidigt så var sommaren 1986 lite märklig med tanke på att sommarens stora hit det året, Eurythmics "Thorn in my side", då bara var ett random albumspår och inte släpptes på singel i Sverige förrän i september. 

Men Genesis låt då var likväl en av mina favoriter, på den tiden bättre än vad någon av singlarna från Phil Collins storsäljaralbum var, och mitt intresse för låten har inte minskat nämnvärt med åren (även om jag idag älskar "No jacket required"). Jag gillar låtens helsköna sommarlätta 80-talspopproduktion, jag gillar melodin och Phil Collins sång. Dessutom minnena från 1986 när jag hörde på Sommartoppen, då för första gången, och var lätt förvirrad konceptet och av alla nya låtar (ja, relativt nya i alla fall) man hade valt och lycklig över att jag ändå kände igen EN låt, som dessutom var kanonbra, eftersom Genesis ju redan legat på Tracks. I Sverige känns låten lite bortglömd idag. Nämner man sommarlåtar så är knappast "Invisible touch" den första man tänker på, inte ens om man säger sommarlåtar från 1986. Inte ens "Thorn in my side" kommer först (den känns mer som en hösthit idag) utan den man minns främst är en annan låt, som jag tänkte återkomma till i en senare Sommarplåge-artikel, nämligen Fredas "Vindarna"! Samtidigt är det väl det som gör att Genesis "Invisible touch" för mig ännu känns somrig, skön och fräsch och inte sönderspelad och tröttsam som en del andra sommarhits från 80-talet!

torsdag 23 juli 2020

Sommarplågor #15: R.E.M. - Shiny happy people

R.E.M. - Shiny happy people
Utgivningsår: 1991
Skivbolag: Warner Brothers
B-sida: Forty second song
Då är vi åter i genren "låtar som bandet själva hatar så mycket så dom vägrar göra den live någonsin igen men självklart är jag ett stort fan av låten". R.E.M's "Shiny happy people" var 1991 uppföljaren till bandets stora genombrott här i Sverige "Losing my religion" och andra singeln från plattan "Out of time". Och dess glada humör gjorde den också till en av sommarhitsen 1991 och parkerade sig hela sommaren på Sommartoppen det året. Själv lär Michael Stipe ha sagt om låten:

"It's a fruity pop song written for children ... If there was one song that was sent into outer space to represent R.E.M. for the rest of time, I would not want it to be 'Shiny Happy People
'" (Michael Stipe ur The Andrew Marr Show, BBC, 2016). 

Och lyssnar man på R.E.M's låtkatalog så sticker den onekligen ut och är med sin 'go-happy'-anda långt ifrån vad bandet senare skulle bli kända för. 

Men jag känner ändå att det är svårt att inte bli glad när man hör "Shiny happy people". Det är en verklig 'feel good'-låt som man blir pigg och glad av och givetvis så beror det också en del på det rödhåriga yrvädret Kate Pierson från B-52's som gästar och sjunger för full hals. 1991 så tyckte jag att det var en helt OK låt, varken mer eller mindre. Inte sommarens favorit, men jag gillade den. Idag rankar jag den (sorry, Michael Stipe) som en av mina absoluta favoriter över R.E.M's låtar och då saknas det verkligen inte kandidater. Sommaren 1991 har jag tidigare sagt är en av mina favoritsomrar vad gäller sommarmusik. Tänk om vi kunde få en sån musiksommar igen, då nästan alla låtar doftade sommarhit och som likt "Shiny happy people" spred stor glädje på sommarställena i solskenet. Barnlåt eller inte, detta får i alla fall mig att le från öra till öra när jag lyssnar på den!

lördag 18 juli 2020

Count Basie Meets Oscar Peterson - The timekeepers

Count Basie Meets Oscar Peterson - The timekeepers
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: Pablo
Betyg: 4/5
Under ett flertal år på 70-talet så träffades två av jazzens giganter, Oscar Peterson och Count Basie, i en studio och jammade, tillsammans med basisten John Heard och trumslagaren Louis Bellson. Det resulterade i hela fem duettplattor med dom båda (varav jag har två). 


Just den här plattan har ett visst nostalgivärde eftersom jag för drygt 30 år sen fick den kopierad på kassett min kompis, som var full av entusiasm för den här plattan. Men självklart är det roligare och ha ett original. Och, ja, detta är en japansk utgåva som jag hittade på Erikshjälpen för ett par år sen under vad jag skulle vilja kalla "Jazz-CD-sommaren", när dom hade fått ett dödsbo från ett jazzfreak som hade en gigantisk samling av jazz-CD och jag bara köpte och köpte.

Jag har tidigare sagt, och står för det, att Count Basie som pianist är minst sagt begränsad och lite väl minimalistisk för att spela i trioformat medan han istället är en av tidernas bästa storbandsledare. Jag köpte en skiva för några år sen med något så ovanligt som en platta med Count Basie och hans trio och det är väl inte den bästa skivan med "greven" som jag har i samlingen. Oscar Peterson däremot är ju en av mina favoriter bakom tangenterna så tillsammans så lyckas dom här skapa stor musik och Basie lyfts upp av Oscars fenomenala talang! Lyssna på öset i "(Back hom again in) Indiana" eller bluesgången i "Rent party", som föregås av ett skönt pianospel utan komp. Det är avslappnande och perfekt att, precis som jag gjorde, sitta på balkongen i den svala sommarkvällen och lyssna på denna skiva. Sen tidigare har jag den efterföljande och avslutande "Yessir that's my baby", men jag hoppas att så småningom få tag på dom övriga tre delarna i detta möte mellan Basie och Peterson!




söndag 12 juli 2020

Sommarplågor #14: Tanita Tikaram - Good tradition

Tanita Tikaram - Good tradition 
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: WEA
B-sida: Valentine heart
Jag tänkte gå tillbaka till 1988 och ännu en av dom där låtarna som jag på den tiden inte alls gillade och som jag idag vänt åsikt om, som jag berättade om när jag för sex år sen skrev om Joan Jetts sommarhit det året. Engelska Tanita Tikaram kan jag egentligen tycka är en av 80-talets kanske tråkigaste artister. Om man bortser från hennes två enda hits så är hennes låtmaterial i övrigt totalt stentrist och den ändå rätt unika mörka sångrösten hon har tycker jag dock låter mest oengagerad, deppig och ibland, ursäkta uttrycket, lite lätt påtänd. "Good tradition" är dock undantaget!

Men när den här låten blev stor under slutet av sommaren, detta efter att engelsmännen till en början nästan helt ratat den innan den plötsligt fick eld i baken upp för englandslistan, så blev synthälskaren, jazzälskaren och popnörden Stafrin, 13 år gammal, väldigt förvånad. Vad var detta? Fioler, dragspel, folkmusik och en mörkröstad kvinna sjöng konstigt och detta på Sommartoppen?! Jag förstod inte alls låten utan la den till den då stora högen av låtar denna sommar som jag ogillade. Sen kom uppföljaren "Twist in my sobriety" som jag gillade något mer, men vars gråa och urtråkiga video MTV istället fullständigt spelade sönder och jag till slut hellre föredrog Liza Minellis Pet Shop Boys-producerade cover. 

Med åren så har jag alltså lärt mig gilla "Good tradition", och även hittat till viss del tillbaka till "Twist in my sobriety" igen. Jag tycker ännu att "Good tradition" kanske inte är direkt ärketypen av en sommarhit. Den sticker onekligen ut som sommarplåga. Och andra sidan snackar vi om det året då den delade listplats på Sommartoppen med en Ola & The Janglers-låt från 60-talet, en ballad av Björn Skifs, en eurovisionvinnare från Frankrike, en Lili & Sussie-cover i hårdrockstempo och John Travoltas & Olivia Newton-Johns "Grease"-låt så egentligen passade den väl rätt bra in i mixen. Men likväl är den i mina ögon den överlägset bästa låten som Tanita Tikaram har gjort, för idag tycker jag att låten känns som en fräsch fläkt med sin folkmusikcountry-mix och glada stämning, trots att hennes deppiga röst känns gravt malplacerad. 

onsdag 8 juli 2020

Dom 50 bästa låtarna från 1980!



För några månader sen publicerade jag en lista över dom 50 bästa låtarna från 1984, en lista jag hade gjort i en Facebookgrupp jag är med i. Räkna med att det kommer att poppa upp top 50-listor från 80-talet med jämna mellanrum, ungefär var tredje eller fjärde månad, eftersom vi kommer att göra många såna i denna grupp under den närmaste tiden. Nu har vi botaniserat i 80-talets första år, 1980.

1980 är ett år som jag förut sett som det svagaste 80-talsåret, kanske främst för att jag inte haft något förhållande till det året. Jag var på mitt sjunde år då och mitt musikintresse var främst kopplat till barnprogramssignaturer så några aktuella minnen finns knappt. Snarare så har jag alltid sett 1980 som en trist och blaskig rest från 70-talet som inte utvecklat nåt nytt eller avvecklat det gamla. Vad fel jag hade! De senaste åren så har jag insett att 1980, inte kanske är mitt favorit år direkt, men har väldigt mycket som stod i startblocken för något nytt och som samtidigt hade den andra foten kvar i det trygga på andra sidan 70-talet. Så mycket kanonbra soul som kom det året, och många av dom plattorna har ni kunnat läsa om här. Också synthpopen som började sina första stapplande steg mot framgång med många kanonbra band med spännande och kittlande mystisk musik! Så 1980 blev ändå en svårare lista att göra än jag hade trodde, även om ettan hade varit självklar sen första start. Så välkomna att frossa bland låttitlar från ett år som experimenterade inför vad som komma skulle, 80-talets första år 1980!

1 Visage - Fade to grey
2 Barbra Streisand - Woman in love
3 George Benson - Give me the night
4 David Bowie - Ashes to ashes
5 John Lennon - Woman
6 Leo Sayer - More than i can say
7 Randy Crawford - One day i'll fly away
8 The Korgis - Everybody's got to learn sometime
9 John Foxx - Underpass
10 Shalamar - Make that move
11 Jermaine Jackson - Let's get serious
12 Ultravox - Vienna
13 OMD - Enola gay
14 Stevie Wonder - Masterblaster (jammin')
15 John Lennon - (Just like) starting over
16 Sniff n the tears - Poison pen mail
17 The Brothers Johnson - Stomp
18 Dr Hook - Sexy eyes
19 Olivia Newton-John & Electric Light Orchestra - Xanadu
20 OMD - Electricity
21 Rufus & Chaka Khan - Any love
22 David Bowie - Fashion
23 The Pretenders - Brass in pocket
24 Loleatta Holloway - Love sensation
25 Roberta Flack & Donny Hathaway - Back together again
26 Abba - The winner takes it all
27 Blondie - Call me
28 Simple Minds - I travel
29 Johnny Logan - What's another year
30 Billy Joel - All for Leyna
31 Fad Gadget - Ricky's hand
32 Anders F. Rönnblom - Jag kysste henne våldsamt
33 Lio - You go to my head
34 The Detroit Spinners - Working my way back to you
35 New Musik - Living by numbers
36 Spandau Ballet - To cut a long story short
37 Mikael Rickfors - Tender turns tuff
38 Kenny Rogers - Coward of the county
39 SOS Band - Take your time (Do it right)
40 Orleans - Bustin loose
41 Alf Robertson - Olles Bar & Grill
42 Sniff n the tears - Rodeo drive
43 Bad Manners - Ne-Ne Na-Na Na-Na Nu-Nu
44 Paul Sahlin - Tusen sekunder
45 Aretha Franklin - Can't turn you loose
46 Seals & Croft - Try your love
47 Michael Jackson - Off the wall
48 Japan - Nightporter
49 Gyllene Tider – När vi två blir en
50 Linda Clifford - I'm yours

Nu kanske en del funderar vart årets riktiga megahits finns, Diana Ross superhits detta år, Tomas Ledins mellovinnare, Lipps Incs "Funky town", alla Police låtar, Queens "Another one bites the dust" eller Irene Caras "Fame". Tyvärr är detta också ett år med mängder av totalt sönderspelade låtar så många stora försäljningssuccéer fick stryka på foten helt enkelt. Någonstans är det väl roligare att upptäcka nytt istället för att än en gång höra "den där jättehiten" igen. Förhoppningsvis kanske ni upptäcker något nytt när ni börjar kolla upp sånt från denna lista ni inte känner igen.





Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...