The Art Company - Susanna Utgivningsår: 1984 Skivbolag:CBS B-sida: The 17th floor
Som vanligt runt denna tid är det lite kaos, med både resumé från Skivmässan och Nytt I Samlingen September som ska upp och dom blir lite försenade och kommer. Men till dess så sticker jag emellan med en Kultstämplat. Men det här är ännu en låt som jag undrar om den egentligen inte är för bra för den kategorin. För hade låten varit en normal studioinspelad låt så hade den inte funnits här. Och andra sidan så hade halva låtens charm och kvalitet försvunnit då.
Holländska The Art Company ses av övriga världen som ett riktigt One-hit-wonder medan VOF de Kunst, som bandet heter i hemlandet, har släppt hela 18 plattor i Holland. Däremot kan man ju inte förneka att "Suzanne", som låten heter i original, är deras största hit oavsett. För den brittiska marknaden kallade man sig The Art Company och låten "Susanna".
Jag gillar ju då den här gungande liveinspelade låten om killen som trånar i soffan efter sin Susanna, som dock nobbar honom. Det är ett skönt gung i låten och det är här som det mer komiska kommer in. Låten är alltså inspelad live. Var vet jag inte, men det låter som en stadspub någonstans i Haag eller Amsterdam. Och publiken är med på noterna, alldeles för mycket. Det är som om dom såg på en live dokusåpa likt Paradice Hotel eller nåt. Dom lever sig in i storyn och spelar över å det grövsta, så mycket att det till slut blir snudd på pinsamt. Det vrålas "WOOOOOOAAAAAW!!!" vid varje positiv textrad där sångaren Nol Haven lyckas närma sig sin dam. Till slut så kommer då nådastöten! Susanna vill gå hem! Och hela publiken ylar så högt man kan unisont i vild förtvivlan:
"NOOOOOOOOOOOOOOOOOOO!!!!!!!!!"
Och det låter så pinsamt överdrivet att det blir skrattretande. För Guds skull, hon tackade nej till en date! Hon tog ju inte livet av karln! Och än mer komiskt är det när det låter så inövat och ospontant att någon förmodligen satt med stora textskyltar till publiken.
I Sverige hade vi egna varianter, där Mats Rådberg sjöng "Peta in en pinne i brasan" och "Det är inte lätt att va' ödmjuk" inför en nästan lika överspelande krogpublik, men det blir en sak för senare.
Den här låten stack ju onekligen ut från mycket som kom ut från mellan-Europa runt denna tid, med att vara akustisk och dessutom inför publik. Men den är ju verkligen en grymt kul och skön låt, som dock även har en något pinsam aura runt sig. Om jag hade varit Susanna så hade nog jag också ställt mig upp och gått om dejten hade haft en vilt vrålande och hejande hulliganhord med sig.
Jag kan också bjuda på ett framträdande av låten i sitt original på holländska också.
Nästa år att redovisa dom 50 bästa låtarna från är 1997! Det här året är speciellt på många sätt. Dels så var jag på en turné mot rattfylleri arrangerad av MHF på sommaren, vilket genererade i många nostalgiska låtar med starka minnen från. Dels så var det det året då jag började tappa intresset allt mer för ny musik på listorna och mycket berodde det på att dessa fylldes med hiphop, pojkband, amerikansk rock, tramsig dansk bubbelgumdisco, svensk rock och annat helt ointressant. Mycket det jag gillade låg en bra bit utanför topplistornas topp. Jag älskade fortfarande eurodance och britpopen, som båda sågs som mer eller mindre utdöende nu. Jag lyssnade på Kaj Kindvalls program om musik från USA och England, "Singel", och köpte nya CD-skivor som aldrig förr. Och avståndet mellan mig och topplistemusiken skulle öka allt mer 1998.
Nu heter det ju att "tiden läker alla sår" och här är det flera låtar som jag aldrig skulle drömma om att ha på en årslista då men som har vuxit enormt till idag (Chumbawomba, Chemical Brothers, The Prodigy, Kula Shaker) och många stora hits från 1997 lyser med sin frånvaro helt. Det är istället en del eurotrance, experimentell dansmusik, bigbeat och namn som många kanske undrar vilka dessa är. Därför är det också en stor dykning vad gäller antalet svenska låtar på denna lista. Så välkommen till mitt 1997, ett år då jag försökte upptäcka ny musik på mitt eget lilla sätt, även om det skulle bli svårare med tiden.
3 Sash! feat Rodriguez - Ecuador 4 Depeche Mode - It's no good 5 Oasis - D'you know what i mean 6 Antiloop - In my mind 7 Chili feat Carrapichio - Tic tic tac 8 Bentley Rhythm Ace - Bentley's gonna sort you up 9 Sarah Cracknell - Desert baby 10 Cecilia Vennersten - Hur har vi hamnat här 11 Depeche Mode - Barrell of a gun 12 Chemical Brothers - Block rockin' beats 13 Sash! feat La trec - Stay 14 Antiloop - Nowhere to hide 15 Sheryl Crow - Tomorrow never dies 16 Peter LeMarc - Du och jag mot världen 17 Scooter - Fire 18 Dubstar - No more talk 19 Chumbawamba - Tubthumping 20 The Prodigy - Smack my bitch up 21 Jean Michel Jarre - Oxygene 8 22 Depeche Mode - Useless
23 X-Perience - Magic fields 24 E-type - Back in the loop 25 Savage Garden - To the moon and back 26 Peach - On my own 27 Niklas Strömstedt - Inga änglar gråter 28 Suede - Saturday night 29 Oasis - I hope i think i know 30 Pandora - A little bit 31 Depeche Mode - Home 32 Peach - From this moment on 33 Paradisio - Bailando 34 Robert Miles featuring Kathy Sledge - Freedom 35 Suede - Filmstar 36 Niklas Strömstedt - Sånt är livet 37 Kula Shaker - Hush 38 Jamiroquai - Cosmic girl 39 Suede - Lazy 40 2K - Fuck the millenium
41 This Perfect Day - Fishtank 42 Dilba - Raindrops 43 Spice Girls - Spice up your life 44 Princessa - Vivo 45 Kent - Om du var här 46 Sarah Cracknell - Taxi 47 U96 - Seven wonders 48 Robyn - Show me love 49 Spice Girls - 2 become 1 50 Katrina & The Waves - Love shine a light
Four Tops - Catfish Utgivningsår: 1976 Skivbolag: ABC Records Betyg: 2/5 Det är Sundsvalls skivmässa när som helst och vad är bättre sätt att invänta den än att lyssna igenom ett av köpen från den senaste mässan, vårmässan 2026? Det blir ett hopp 50 år bakåt i tiden och Four Tops platta "Catfish". Four Tops 70-tal var inte direkt deras största era. Bandet låg numera på bolaget ABC Records, som inte heller hade sån stor succé nu och skulle säljas till MCA Records tre år senare. De stora framgångarna för soullegenderna var nu långt borta och hör man på den här plattan så är det inte så svårt att förstå varför. Jag personligen har inget alls emot Four Tops 70-tal. För sex år sen skrev jag om plattan "Main street people" från 1973 och den var riktigt bra. Tyvärr är den här inte i paritet med den. Soundet är riktigt snyggt och skönt. Det är bra stråkar och smekande soulkänsla och det är plattans stora fördel. Nackdelen är melodierna som är väldigt lättglömda. Här snackar vi gruppen som gjorde galanta hitlåtar som "Reach out i'll be there" och "Standing in the shadows of love" på 60-talet och nu gör låtar som inte sticker ut det minsta från den vackra 70-talsproduktionen och som allt som oftast slutar med att gruppen nästan bara står och jammar till groovet och upprepar titeln. Det är inte uselt alls, det är bara intetsägande och anonymt och jag skulle inte kunna nynna med i någon av dom här låtarna, mer än möjligen singeln "Catfish", om så mitt liv hängde på det. Låten "Strung out for your love" kan jag också ge en liten tumme upp till som en helt OK låt. I övrigt så låter det alltså snyggt och vackert, men är inget jag lär minnas i övrigt. Därför så kan jag inte se mig behålla denna skiva heller när det nu är gallringsdags i samlingen!
Jag har nämnt den här historien förr, men finns en anledning till en repris just denna (sista?) gång. När jag var barn så hörde jag en låt på "Bagen" i TV med Cia Berg som hette "What (In the name of love)" och som trollband mig och jag spelade låten på kassett från TV. Japp, usel kvalitet, men lille jag hade sparat låten på något sätt. Vilket band som hade gjort låten uppfattade jag inte utan fick leva utan den vetskapen i MÅNGA år. Det tog det mig många decennier innan jag fick information om det på ett diskussionsforum och till dess att jag hittade singeln. Naked Eyes var nu ett band som jag hade ögonen på och som snabbt blev en favorit i 80-talets blipbloppande engelska synth era!
Det finns alltså en anledning till den här historien igen för låten sjöngs av Pete Byrne, som tillsammans med Rob Fischer utgjorde bandet Naked Eyes, och Byrne (inte att förväxlas med Dead Or Alives Pete Burns) avled för lite mer än en vecka sen efter en tids sjukdom 74 år.
Både Byrne och Fischer startade sin karriär i bandet Neon tillsammans med medlemmarna i Tears For Fears. När dom sen gick för sig själva så radades hitsen upp av lysande new wave-klassiker som idag är
sorgligt bortglömda för många skivälskare! För Naked Eyes hade kanske en del hits i England, men dom nådde inte långt utanför det brittiska öriket. När jag nämner namnet Naked Eyes för dom flesta så får jag oftast ett oförstående ansikte tillbaka. Men för mig är låtar som "Always something there to remind me", "Voices in my head", ovan nämnda "What (In the name of love)" och "Promises, Promises" bland det bästa som har gjorts i den brittiska new wave-vågen under 80-talets början och, med undantag från det förstnämnda låten som var en cover, så var det Pete Byrne, tillsammans med Fischer, som låg bakom dessa mästerverk! Mjuka synthmattor, som vågade bjuda på det där extra ibland, och lysande poplåtar. Jag vet att jag i recensionen av Naked Eyes platta "Burning bridges" för sex år sen saknade den lilla kryddan i en annars perfekt platta, men singlarna vågade ändå ge det där lilla extra. Och Pete Byrnes röst var ljus och soft och passande musiken och genren! För mig var Pete Byrne en stor del av den new wave-vågen från 80-talet som jag håller så högt! Naked Eyes splittrades 1984 och turnerade faktiskt aldrig under 80-talet eftersom man hade problem att återskapa sitt sound på ett bra sätt live på scen. Rob Fischer skapade sen Climie Fischer med Simon Climie och avled 1999. Pete Byrne försökte gå solo utan att lyckas nämnvärt och återskapade Naked Eyes, som spelade till sist live och Byrne ägnade återstoden av karriären att spela på olika 80-talsturnéer och festivaler. Trots allt hade Byrne varit med om att skriva några av decenniets bästa låtar i synth/new wave-genren, låtar som förtjänade att lyftas upp på nytt för både nya och äldre generationer! Och för dessa fantastiska låtar tackar jag Pete Byrne! RIP!
Frankie Carle & His Orchestra - 1947 Live Hollywood Palladium Utgivningsår: 1996 Skivbolag: Collector's Choice Betyg: 4/5 Genom årens lopp så har jag skrivit om mindre kända orkesterledare som blivit bortglömda och som en händelse har Collector's Choice en CD-serie som heter "The Forgotten Big Bands" där livekonserter med dessa har blivit utgivna. Två av dom hittade jag på Selånger Marknad. Dels Tony Pastor, en av Artie Shaws en gång närmaste musiker (om det kommer hinnas med en recension av den i framtiden återstår att se, men den är helt OK) och dels Frankie Carle, som jag har valt att fokusera på här.
Vad? Har ni aldrig hört talas om Frankie Carle? Det hade inte jag heller, men skivan var löjligt billig och då den är live inspelad på 40-talet så var det inget att tveka om. Det är möjligt att jag borde ha hört talas om Frankie Carle när han trots allt kallades "The wizard of the keyboard", en titel som jag trodde skulle ha tillhört namn som Art Tatum, Oscar Peterson eller Teddy Wilson, mer kända namn. Han har skrivit en megasäljare som "Sunrise serenade", hans orkester var väldigt populär på sin tid och han har faktiskt en stjärna på Hollywood Walk Of Fame. Men ändå så är han långt i bakgrunden av stora orkesterledare och få minns hans namn idag.
Den här inspelningen var en del av radioserien One Night Stand, som gjordes för dom amerikanska soldaterna. Sången görs av Carles dotter Marjorie Hughes samt Greg Lawrence som är helt OK. I övrigt så är Carle och hans orkester riktigt bra och något som förtjänar att lyftas upp mer. Carle vågar göra lite egna arrangemang och är en riktigt bra pianist. Att göra jazzarrangemang av klassiska verk eller att influeras av klassisk musik var ju väldigt på modet då med Stan Kenton och Boyd Raeburn och Frankie Carle drog sitt strå till stacken, här med låtar som "Carle meets Mozart" och "Carle meets Tschaikovaky" och man lyckas göra riktigt bra versioner. Jo, det finns ett helt album där han tolkar dom klassiska mästarna. Den har jag inget emot att hitta! Frankie Carle har ett riktigt bra blås, bra sväng respektive ballader och bra arr. Carle är som sagt en bra pianist och spelar två triospår här, "Liza" och "Stardust" och det finns fler pianoplattor där ute med honom, förhoppningsvis någon av äldre datum också.
Totalt är detta en riktigt bra liveplatta som lyfter upp en idag sorgligen bortglömd jazzikon som bjuder på toppstorbandsjazz som både är klassisk och vågar utmana! Skivan blir klart kvar i samlingen. För den som undrar så upplöstes orkestern 1955 och därefter så fortsatte Carle att spela solopiano i flera decennier framåt och dog 2001 98 år gammal.
Tyvärr finns ingen inspelning av själva skivan eller konserterna på tuben, men låtarna finns förstås inspelade, varav en är en "soundie" med filmklipp där Frankie Carle spelar sin version av Mozarts Rondo Alla Turka och där spelar han solopiano i övervägande av låten.
Augusti har varit en månad då jag har hittat något enormt med singlar av alla de slag. Så därför blir det denna månad en singel-special av Nytt I Samlingen!
Elton John & Millie Jackson - Act of war Utgivningsår: 1985 Skivbolag:The Rocket Record Company B-sida: Act of war part 2
Det är alltid kul att hitta dom där obskyra singlarna med kända artister som som man inte visste om fanns. Inte minst om man, som jag här, hittar dom på en gårdsloppis långt ute på vischan.
Den här singeln med Elton John från 1985 har jag aldrig hört talas om, jag kan inte minnas att den spelades i Tracks då och den finns bara på kassett respektive CD-versionen av Eltons då aktuella platta "Ice on fire" som bonusspår. Nu var Tina Turner påtänkt att vara duettpartner, som dock avböjde och han fick nöja sig med den
karriärmässigt betydligt mindre Millie Jackson. I Sverige sålde denna soulstjärna med både rapp och grov mun och rock i soundet inget alls och vet man något om henne så är det i så fall det där katastrofala skivomslaget där hon sitter på en toalettstol med trosorna längs fötterna.
Jag ska inte säga att det här är Elton Johns bästa låt i karriären. Det finns låtar bara detta år, 1985, som är roligare. Det är förvisso ett bra riv i låten och soundet, men melodin är långt ifrån stark. Texten är ännu en sådär för tiden passande historia där man försöker göra ett stormigt förhållande till en metafor för kalla kriget. Vill man ha en Elton-låt med det temat så är "Nikita" klart bättre. Men låten är samtidigt en kul kuriosa och soundet bra och det är bra klös i tempot så singeln blir kvar ändå.
Mona Wessman - En sång om våren Utgivningsår: 1973 Skivbolag:CBS B-sida: Har du hört vad som hänt
Mona Wessman har lämnat Åke-Tråk och gett sig på att försöka göra en försvenskning av dom mest uttjatade och tråkigaste jullåtarna någonsin, José Felicianos "Feliz navidad". Eller snarare så är det textförfattaren Lars Wiggman som har vänt på almanackan och försökt att översätta en låt som heter "God jul" till "En sång om våren".
Hade detta varit dåligt så hade det varit ett fall för "Kultstämplat", men nu så är detta riktigt bra, långt bättre än Feliciano. Textens innehåll är förvisso inget unikum, men låten tjatar inte alls samma fraser om och om och om igen som originalet, utan man har lyckats göra något eget av det och få till ett skönare svenskt schlager-sound. Mona Wessman får också visa att hon är mycket bättre än när hon ska köra sönder sin eviga 60-talsschlager. Stor tumme upp för denna!
Spencer Davis Group - Gimme some lovin' Utgivningsår: 1966 Skivbolag:Island B-sida: Blues in F
60-talssinglar, som inte är i genren svensk schlager, tillhör inte vanligheterna att jag köper, men när det är en sån här grym klassiker så är det ett givet köp som jag längtat efter att hitta..
1966 så hade Spencer Davis Group en väldig press att skapa en ny succé efter några mindre lyckade singlar. Jackie Edwards, som skrev bandets två tidigare listettor "Keep on runnin'" och "Somebody help me", hade tappat i förtroende så manager Chris Blackwell tog dom till en studion och beordrade dom att komma på en ny hit. Resultatet blev den här låten och målet nåddes när man nådde en andra-plats på englandslistan. För här lyckas man skapa ett riktigt häftig drag och Steve Winwoods orgel gör förstås sitt. Det svänger så det nästan fladdrar i brallorna och genom det groovet, en ikoniskt intro och en bra och stark melodi har detta blivit Spencer Davis kanske mest ihågkomna låt, helt rättfärdigt!
Patti Smith Group - Because the night Utgivningsår: 1978 Skivbolag:Arista B-sida: God speed
Patti Smith tillhör kategorin artister jag kämpar med att ta till mig. Det går sådär, men än har jag inte gett upp hoppet och den här klassikern är ju då en utmärkt sak att hålla sig till till en början.
Låten är skriven av Bruce Springsteen 1977 till hans platta "Darkness on the edge of the town". Dock var han inte särskilt nöjd med låten och den hamnade aldrig på nåt av hans studioalbum. Jimmy Iovine var tekniker på Bossens platta och skulle också producera Patti Smith Groups kommande album och tog med låten till Patti, som skrev till en egen text och spelade sen den låt som skulle bli hennes största.
Visst är det här en utmärkt och snygg låt med en galant produktion och arrangemang som börjar i det lilla formatet och stiger till något stort. "Because the night" är en riktigt skön rockpärla från 70-talet, som sen har kanske fått för många coverversioner för sitt eget bästa. Tyska eurodance-gruppen Co.Ro gjorde en mindre intressant tappning, medan 10000 Maniacs gjorde den utmärkt i sitt MTV Unplugged och plötsligt en hit på USA-listan. Och, ja, Springsteen skrev om sin text och har sen dess framför den live. Det är på något sätt ändå en odödlig amerikansk rockklassiker!
Nils Lofgren - Shine silently Utgivningsår: 1979 Skivbolag:A & M Records B-sida: Kool skool
Nils Lofgren är en artist som jag inte har lyssnat så mycket på, men man kanske skulle göra det om det låter så här bra. Eller, ja, jag har ju hört honom i Bruce Springsteens E Street Band, men han har ju också en gedigen solokarriär, även om den vid den här tidpunkten hade problem att komma ur startblocken i hemlandet USA. Så för att råda bot på det tog skivbolaget in producenten Bob Ezrin (som tidigare jobbat med Kiss, Pink Floyd, Alice Cooper och Lou Reed) och ville att Lofgren skulle skriva låtar med andra, vilket han inte alls gillade, till dess man föreslog ett samarbete med just Lou Reed, vilket Lofgren ändå accepterade till plattan. Det är dock inte han som ligger bakom den här låten utan här har Bob Ezrin tagit med en kompositör som han har jobbat med till samma artister som han själv, Dick Wagner. Och framgången blev väl inte jättemycket större heller i förhållande till tidigare alster.
"Shine silently", liksom b-sidan "Kool skool", är då från hans platta "Nils". Singeln var lite av ett blindbuy på en utomhusloppis på landsbygden som visade sig vara riktigt gott. För det här är en lättsam och trivsam poppärla med snyggt och enkelt sound och en bra melodi. Jag gillar den här låten och den mjuka ljudbilden jättemycket och är glad att detta visade sig vara ett riktigt lyckokast vad gäller köp.
Frankie Goes To Hollywood - Welcome to pleasuredome Utgivningsår: 1984 Skivbolag:ZTT B-sida: Get it on/Happy hi!
Fjärde singeln från ett populärt album brukar ju inte ha tendens att bli den mest ihågkomna och det samma får väl gälla även den här låten från Frankie Goes To Hollywoods platta med samma titel som låten. "Relax", "Two tribes" och "The power of love" blev alla megahits och även om den här låten inte blev en flopp (tvåa på englandslistan bland annat) så är det den singeln folk nog minns minst från bandet. Och då var låten ändå kontroversiell på sin tid och fick en del kritik av folk som menade att bandet i texten uppmuntrade och glorifierade ett riktigt omoraliskt leverne, när bandet egentligen varnade för faran att inte tänka sig för.
Om man jämför med ovan nämnda klassiker så har den här inte i närheten av samma hitpotential och starka melodi som dom, men så är den inte heller alls lika sönderspelad. Jag gillar Frankie Goes To Hollywood och den här plattan, men då jag aldrig varit ett fan av den där julballaden, är heligt less på "Relax" och tycker "Two tribes" är bra, men något sönderkörd, så känns den här låten som en riktigt frisk fläkt, även om den inte är jättemelodiös och något man kan sjunga med i på samma sätt som dom större hitsen. Det är en riktigt mäktig ljudbild av Trevor Horn och Steve Lipson och här kommer man riktigt långt med det! En riktigt bra singel är detta!
Kenny Rogers - Coward of the county Utgivningsår: 1979 Skivbolag:United Artist Records B-sida: I want to make you smile
Det kommer en Nytt I Samlingen inom kort och eftersom jag har köpt så otroligt mycket singlar under augusti så kommer den att bli en singelspecial. Men som en tjuvtitt på den så väljer jag att rycka lös en av dom och ge den en egen plats här, eftersom det är en låt som på ett sätt följt mig genom en stor del av mitt liv. Genom min far så kom jag i kontakt tidigt med en låt med Alf Robertson som heter "Balladen om Nisse Karlsson" och som handlar om en kille vars far dör i fängelset. Fadern får sin son att lova att han under några omständigheter inte ska ta till nävarna och slåss, för det kommer bara att leda till problem. Det lovar pojken och bär med sig det, vilket gör att han mobbas som en fegis. Men så misshandlar ett gäng ligister kvinnan i hans liv, Sonja, vilket får honom att koka över. Jag tycker ännu att det är en otroligt stark låt och ett guldkorn i Alfs repertoar. "Nisse Karlsson" finns inte på singel, så jag känner att det är rätt att ta upp den här.
Nu ska det också sägas att det finns en svensk version till där Mats Rådberg sjöng "Akta dig för Tommy". Den är inte dålig, men långt ifrån Robertson.
Men givetvis har låten en amerikansk förlaga och i det här fallet är den av Kenny Rogers och heter "Coward of the county". Det är inte ofta som countrymusiken får plats här, men den här låten har sin givna plats! Alf Robertson har ju för vana att inte ändra texten i sina försvenskningar mer än nödvändigt och självklart är handlingen i originaltexten exakt samma, så när som på namnen där killen heter Tommy och hans kärlek Becky. Kenny Rogers har en bra röst och har gjort en del helt OK softa popplattor med produktion av Lionel Richie. Hans countrylåtar är väl inte direkt mina domäner, men den här är ett lysande undantag, mycket för den starka och välberättande texten. Det är i båda versionerna en riktigt gripande beskrivning av samhällets lägre regioner, om mobbing och hur man försöker och försöker att undvika dess mörkaste sida, innan verkligheten till sist kommer i kapp. Jag är väl förvisso mer van vid Robertsons version, men Kennys original är riktigt bra och välgjord och jag är riktigt glad över att äntligen ha hittat singeln, även om den saknar originalomslag. Men som sagt: Det är inte omslaget man lyssnar på.
