Alanis Morissette - Ironic Utgivningsår: 1996 Skivbolag: Maverik/Warner Bros Andra spår: You ought know (Acoustic/Live)/Forgiven (Live)/Not the doctor (Live)/Wake up (live) Precis som Suzanne Vega så känns Alanis Morissette intesom en artist som borde förknippas så mycket med ordet "Sommarplåga". Men 1995-1996 så var hon så het med sitt genombrottsalbum "Jagged little pill" att allt hon rörde vid blev till guld och givetvis så blev en av hennes hits från plattan en hit under sommaren 1996, trots att den egentligen inte låter somrig för fem öre. Men spelas en låt tillräckligt mycket en sommar så växer den till slut in i årstiden, oavsett om den har en refräng som exakt alla kan nynna på eller, som i detta fallet, är en rockigare singer-songwriter-låt från 90-talets mitt.
"Ironic" var då tredje singeln från plattan och handlar om livssituationer där ödets ironi spelar in. Jag ska erkänna att på den här tiden så var jag långt ifrån ett Alanis-fan. Hon hade pushats upp enormt i medierna och bland recensenterna och jag hade svårt att förstå varför, när låtarna inte fastnade alls hos mig utan jag såg som som svamliga flummiga rocklåtar. Men "Ironic" var ett stor undantag. Den här låten fastnade med en klart tydligare och bättre melodi och skön stämning i låten. Och trots att den är långt ifrån somrigt allsångsvänlig så lyckades låten överleva alla veckor på Sommartoppen detta år och jag tyckte den var helt OK hela tiden! Det fanns somrigare låtar, men "Ironic" var en skön rockhit varken mer eller mindre.
Sen skulle det ta drygt 10 år innan jag till sist hörde hela plattan "Jagged little pill" och insåg hur fel jag hade haft det. Plötsligt så såg jag att detta var just så bra som recensenterna sa då och jag började LÅNGT efter alla andra även gilla dom andra stora hitsen, "You oughta know", "Hand in pocket", "Head over feet" och "You learn". Det är inte omöjligt heller att hela den plattan kan dyka upp här någon dag. Sent ska syndaren vakna... välkommen till min värld!
Zzzang Tumb - En gång till Utgivningsår: 1982 Skivbolag: Stranded Rekords B-sida: På stranden Det kommer att bli mycket singlar nu under sommartid då jag har ett par Kultstämplade saker samt ett helt gäng Sommarplågor på gång. Nå, vi har ju alla varit unga en gång och när dom sjungande systrarna Idde Schultz och Irma Schultz Keller var unga så fanns dom i en new wave-punk grupp med det något udda namnet Zzzang Tumb. Ska vi klargöra det för en gångs skull, eftersom det verkar ha förekommit diverse hopblandningar av tjejerna ibland: IDDE var hon som sjöng om "Fiskarna i havet" och sen var med i Lars Winnerbäcks Hovet. IRMA var hon som skådespelade, fick en hit med Mauro Scocco-låten "Precis som du" och sen dess bland annat har tolkat Joni Mitchell. Då har vi rett ut detta!
Jag har inte hört sådär jättemycket på Zzzang Tumb, det ska erkännas. Dock har jag hört talas om dom och köpte singeln mest av nyfikenhet. Jag ska också erkänna att den här pendlar kanske lite på gränsen av Kultstämplat, men visst hör den hit. Inte för att den är jättedålig utan för att det här är bara konstigt och obegripligt. Soundet låter som en mer new wave-aktig version av Nile Rodgers Chic-sound, trots allt bättre än originalet enligt mig, men så har jag alltid tyckt att Rodgers discosound med sin uttjatade basgitarr på 70-talet har låtit stentrist. Det är bara det att det i det här fallet blir enormt enformigt och malande efter ett tag och med en väldigt obegriplig text om "det går bort och kommer tillbaka" respektive "det är så enkelt" "en gång till", som glatt tjatas om och om och om och om igen. Däremellan så är det en enormt överspelande kvinnoröst som gapar okontrollerat. Det är lite svårt att avgöra om hon skrattar eller gråter hysteriskt eller bara skriker rakt ut, alla tre alternativen är aktuella. Jag vet inte om det finns något djup mening i denna märkliga pyttipanna av ljud som bara flyger rakt ovanför huvudet på mig. Jag bara skakar på huvudet med stora ögon och undrar vad i hela fridens namn detta ska föreställa?! Jag får nog fundera på meningen med den här låten "en gång till"...
Crystal Waters - Gypsy woman (She's homeless) Utgivningsår: 1991 Skivbolag: Murcery B-sida: Tell me 1991 var ett år då jag lyssnade och hämtade otroligt mycket inspiration från Metropols "Flipp eller flopp" och en vårkväll så satt jag spänd på ett få fyra nya precis släppta låtar recenserade av juryn, som då bestod av Niklas Strömstedt, Pontus "& Amerikanerna" Holmgren och journalisten Anna Björkman. När den här låten så spelades så var en enig jury överens om att låten skulle bli en jättehit och Anna Björkman, som hört låten innan, var övertygad om att låten skulle bli årets sommarplåga. Och den hade ju potential till det egentligen. Nu blev det dock inte så, en viss Pelle Almgren snodde den titeln. Den kom inte ens in på Sommartoppen och nådde en åttonde plats på svenska singellistan. Men spelades gjorde den, en gigantisk hit i England var det och en sorts sommarplåga utan att nå dom astronomiska höjderna på dom svenska listorna blev den.
Crystal Waters har musikbakgrund så det räcker och blir över. Hon är släkt med jazzsångerskan Ethel Waters och hennes far spelade i det legendariska Philly-husbandet MFSB. Men det var när hon såg en väldigt uppsminkad kvinna med fina svarta kläder som visade sig vara hemlös som den här låten kom till henne. Hooken i låten var redan klar och när det är sommar så är det ju främst det som lockar folk, hur välment texten än är (ja, ofta annars också tyvärr). Så den sommaren gick många engelsmän, och en del svenskar med för den delen, och groovade och nynnade: "La-la-di-la-di-daaao, La-la-di-la-di-daaao, La-la-di-la-di-daaao" På den tiden blev jag nyfiken på låten och tyckte den var helt OK, men den drunknade snart något i mina sommarfavoriter 1991, OMD, REM, Wilmer X och så vidare. Dom låg ju trots allt på Sommartoppen, Crystal Waters gjorde inte det. Men visst tycker jag ännu att detta är en skön låt med ett bra groove och en löjligt stark hook. Det är ett riktigt charmigt och coolt nostalgiörhänge från den engelska dans- och husmusikens bästa era. Sen kanske det finns andra låtar i samma genre från den tiden som känns ännu bättre i sound idag.
Crystal Waters kunde detta nästan ha blivit en one-hit-wonder om inteden italienske discjockeyn Alex Gaudino plötsligt hade dykt upp 2003 och lockat med Crystal att sjunga på låten "Destination Calabria" som tre år senare med en mix med en annan låt blev en gigantisk hit och hur bra jag än tycker hemlös-låten än är så tycker idag nästan att hennes jobb med Alex Gaudino är än bättre.
Edgar Hayes And His Orchestra - Swinging jewels 1937-1939 Utgivningsår: 1976 Skivbolag: MCA Choral Betyg: 4/5 Jag hade tänkt att komma med en liten avbön denna gråmulna sommardag. För några år sen köpte jag en platta med orkesterledaren Edgar Hayes med storband och var sisådär nöjd. Det var inte dåligt, det var bara intetsägande och en "jaha"-upplevelse och efter det så har jag stämplat Hayes som en av dom mindre intressanta storbandsledarna under den eran. Ändå så var jag villig att ge honom en andra chans när jag såg den här plattan på Erikshjälpen för en månad sen.
Hayes är ett sånt där namn som alla vi som lyssnade på Smokerings i radio känner igen, men som aldrig lyckats göra sig ett stort namn hos den stora allmänheten. Denne Kentucky-son och pianist spelade jazz från 20-talet och fram till sin död 1979 och är väl främst känd som mannen som spelade in den originalversionen av "In the mood", Glenn Millers klassiker.
Edgar Hayes är förutom storbandsledare också arrangör och om jag hade lyssnat mer med det örat så hade jag kanske hört något annat den första gången. Hayes arbetar inte i huvudsak med dom traditionella storbandsarren med stort blås direkt och en tydlig och mäktig melodi, vilket nog var det jag förväntade mig, utan börjar lite försiktigt och trevar sig nästanfram med blåsensemblen till något stort på många ställen. Dessa arrangemang är långt bättre än jag gav kredit för när jag hörde den andra plattan. Lyssna till exempel på den riktigt intressanta versionen av Ellingtons "Caravan", en riktigt bra version. Dessutom får man två låtar med nåt så ovanligt som Edgar Hayes Quintet. Det mest kända namnet där, eller i storbandet i övrigt, är trummisen, och i kvintettinspelningarna även vibrafonisten, Kenny Clarke, framtida Modern Jazz Quartet-legend. Det är inget perfekt album, det ska sägas. Originalet av "In the mood" är bland de kantigare och stelare versionerna jag har hört. Jag må vara nåt så enormt less på Glenn Millers "In the mood", men Millers band får i alla fall låten att flyta mer. Hayes avslutande version av "Star dust" är väl inte jättekul heller. Men likväl är detta en intressant och lite småudda storbandsupplevelse med snygga arrangemang som får låtarna att sticka ut en del och som får Edgar Hayes att framstå som mycket mer spännande som musiker och storbandsledare än jag tidigare har insett. Vit flagg och hatten av för det och plattan blir klart kvar i samlingen!
Free - All right now Utgivningsår: 1970 Skivbolag: Island B-sida: Mouthful of grass Nu blir det riktigt långt tillbaka i tiden. Om den är en sommarplåga i den rätta bemärkelsen vet jag inte, men den toppade englandslistan i alla fall under sommaren 1970 och den har ju trots allt alla förutsättningar rent melodimässigt för att vara det. Det är en refräng som alla kan skråla med i och ett riff folk minns samt att det är en rocklåt. Men det är också här jag borde se den som fullständigt ointressant. Jag har ju normalt svårt för den här typen av rocklåtar. Stompig pubrock med fylleskrålig allsångsrefräng, där alla på krogen sitter hel- eller halvpackade med ett ölglas högt i skyn och vrålar till. Den sorts musik som får mig att lida och stänga av om det spelas. Men som jag har sagt så är det ingen regel utan undantag och engelska Free's "All right now" är ett sånt. Som många andra stora hits så tog det inte lång tid att skriva låten. Efter ett uselt gig så insåg bandet att man behövde en riktig rockröjare till konserterna och kom på låten på dryga tio minuter i omklädningsrummet. Resten är historia och låten har spelats in sen dess av många olika artister. Till och med discotjejerna i Pepsie & Shirlie plockade upp den till sitt debutalbum 1987.
1991 så kom en nymixning av låten signerad Bob Clearmountain. Den versionen skiljer inte nämnvärt mycket från originalet, men dom gånger jag hörde den så tyckte jag inte det var helt dåligt ändå. Och som bekant så sitter vissa saker i från forntiden och den här har ändå blivit kvar som en skön rocklåt med bra gung och en melodi som sitter. Det kanske inte är något jag plockar fram när jag vill ha sommarfeeling, men den är tillräckligt bra för att jag vill ha singeln och kan spela den ibland.
U2 - Achtung baby Utgivningsår: 1991 Skivbolag: Island Betyg: 3/5
Jag tog en tripp en lördag till utkanten av stan och där i obygden skulle det finnas ett loppisevent med en hel del skivor. Mitt ibland drivor med hårdrocksplattor hittade jag ändå ett par U2-plattor som jag saknade. Jag har genom åren varit lite tveksam till "Achtung baby" och "Zooropa" (den andra jag köpte och som jag ännu inte har lyssnat på), mycket för att dessa plattor innehåller låtar och sound som jag inte var lika bekväm med när dom kom som jag har blivit med åren. Ja, soundet på "Achtung baby" har ännu delar som jag ännu är bara halvbekväm med. Efter 80-talsåren med stadiumrock och seriösa fredstexter så behövde bandet en reboot och valde att satsa på ett mer elektroniskt och dansant groove uppblandat med rockiga gitarrer. Det fanns mängder av brittiska indieband i det tidiga 90-talet som gjorde dansrock eller funkrock och mycket känns är väl sådär roligt. "Achtung baby" följer lite mallen med ett sorts lätt plastigt funkrockigt trumbeat som inte riktigt låter så jättekul och där, vad jag förstår, bandets trummis Larry Clayton inte heller var så förtjust i jämt.
Samtidigt så är det ju trots allt U2. Det är deras låtar och kompositionerna är som vanligt annorlunda, kanonbra och spännande, det är Bono som sjunger och The Edge spelar gitarriff och solon genialiskt, som på "Until the end of the world". Det finns riktigt mästerliga och stora arrangemang och produktioner mitt ibland detta försök att låta som ett halvelektroniskt funkrockband av sin tid och låtarna är ändå riktigt bra. Därför ligger betyget lite och pendlar, men landar ändå på den svagare sidan. Det är inte U2s bästa platta, men den är fullt godkänt och riktigt bra gjord! Plattan blir givetvis kvar i samlingen!
John Larkin - Listen to the Scatman - The jazz vocal/piano of John Larkin Utgivningsår: 2001 Skivbolag: Iceberg Records Betyg: 3/5
Minns ni Scatman John? En eurodance-fluga som kom 1995 där man kombinerade jazzens fria improvisationssångstil med modern dansmusik. Scatman John hade en jättehit med låten "Scatman (Ski-Ba-Bop-Ba-Dop-Bop)", eller för den som minns det bättre; låten där han ylar: "I'm the Scatmaaaaaaaaan!!!" Det gick väl lite sisådär med hans karriär efter det och fyra år senare avled han av lungcancer. Mannen bakom namnet hette John Larkin och var jazzpianist, inte en jättestor sådan dock. Jag hittar inga uppgifter om att han ska ha jobbat med några stora namn och antalet plattor innan sin mer framgångsrika popkarriär verkar bara ha varit en.
Jag har inget emot den där stora hiten. Den och uppföljaren "Scatman's world" (som faktiskt toppade Sommartoppen en vecka), var kul hits, även om det blev grav idétorka och ointressant sen. Men det är faktiskt inte den låten det gäller här. För två år efter hans död så kom en udda platta med honom där man har samlat ett antal inspelningar gjorda innan genombrottet och där han spelar jazz. Inspelningarna är från 1984 respektive 1990 och en del av låtarna kommer från hans första platta. Och Larkin är verkligen ingen dålig pianist utan flyger bra fram över tangenterna där han spelar kända jazzstandards i tillsammans med ett antal mindre kända med musikanter i trio- respektive kvartettformat. Och att karln kan scatsjunga snabbare än dom flesta visste man ju redan. Det är bra spelat och bra driv i låtarna. Sen är Larkin inte världens bästa sångare, det ska jag verkligen inte anklaga honom för. Han har en rätt hes röst, förmodligen för att han var kedjerökare, men det är inte heller katastrofalt dåligt. Det funkar ändå för genren, även om det finns än mer njutbara röster. Tydligen så släpptes det en till danssingel postumt i samband med samlingen och den låten, "Listen to the scatman", är inte direkt dålig, även om den låter väldigt mycket mer b-sida än hit. Däremot känns känns den enormt malplacerad här. Dom som köpt plattan för att få höra lite skön groovy pianojazz blir nog rätt förvånade när det plötsligt dyker upp en discolåt i slutet. Jag förstår att anledningen är för att visa upp hela John Larkins CV, men ibland kanske man ska skippa det och bara hålla kvar vid det man började med. Detta är ingen dålig platta, den sticker inte ut kanske jätte mycket i stil, men är pigg och trevlig, även om Larkins röst inte är skönsång direkt och låten på slutet gör det hela lite osorterat. Men plattan blir kvar i samlingen.
Marshall Crenshaw - Field day Utgivningsår: 1983 Skivbolag: Warner Brothers Betyg: 4/5
Marshall Crenshaw är ett sånt där namn som jag precis som Elvis Costello har hört talas om titt som tätt, men som jag aldrig riktigt har engagerat mig i. Jag har en skiva, "Mary Jean & 9 others" från 1987, dock utan riktigt omslag. Men den plattan är ju riktigt bra och har blivit kvar i samlingen i alla år. Varför jag inte har fortsatt på den vägen sen vet jag inte. Ren feghet antar jag. Men efter att ha hört den här plattan så kan jag lova att det kommer mer Marshall Crenshaw.
Crenshaw gör en sorts lätt new wave-aktig gitarrpowerpop med bra driv och det är detta ett klart bevis på. Steve Lillywhite, som låg bakom soundet på flera engelska popakter under 80-talet, som Simple Minds, Big Country, XTC, The Psychedelic Furs och så vidare, har suttit i producentstolen här och skapat ett riktigt snyggt och stort powerpopsound. Melodierna är kanske inte direkt några som står först i kö till den svenska singelllistan, men dom är ändå riktigt snygga och lättsmälta. Singeln "Whenever you're on my mind" är lysande pop och detta är riktig bra gjort!
Sen var det detta med omslaget. Crenshaw ser inte ut som en modern popstjärna utan den som ser bilden på honom kan tro att han nyss pluggat klart som advokat möjligen. Och Marshall själv, som var på semester när omslaget skulle göras, blev mindre glad när han såg omslaget och vilken bild man hade valt till plattan. Men skivbolaget ville inte försena skivsläppet och han fick svälja förtreten. Men resultatet rent musikaliskt blev ju i alla fall mer beröm godkänt! Dessutom hoppar han in och sjunger i ett favoritband numera, The Smithereens, sen bandets ordinarie sångare Pat DiNizio avlidit.
Earth, Wind & Fire - That's the way of the world Utgivningsår: 1976 Skivbolag: CBS Betyg: 5/5
När man säger album av Earth, Wind & Fire så nämner dom flesta "All 'n' all" och kanske i andra hand "I am". Deras mest framgångsrika singlar finns förstås på dessa album. Men den här plattan känns lite bortglömd och då ska man minnas att den här är något av deras genombrott och största listframgång och den enda av deras plattor som nådde den amerikanska albumlistans första plats. Höjdarsinglarna "Shining star" och titelspåret har med åren drunknat gravt i "September", "After the love has gone" och "In the stone".
"That's the way of the world" är också en film som plattan är soundtrack till, en film om musikbranschen och skivbolagsdirektörer där bandet spelar en ledande roll som "the group". Men när bandet såg det färdiga resultatet så insåg man att filmen löpte stor risk att floppa så man passade på att släppa plattan innan filmen gick upp på dom amerikanska biograferna, vilket troligen räddade plattans framgång eftersom filmen mycket riktigt floppade.
Det framgår inte särskilt mycket att det här är ett soundtrack utan det kunde vara vilket Earth, Wind & Fire-album som helst, om man bortser från att den här i jämförelse med dom senare mer kända plattorna är mer funkig och inte fullt lika smekfull på samma sätt. Men det gör inte plattan sämre utan "That's the way of the world" har likväl ingredienserna för ett framgångsrik album med detta band. Det är riktigt skönt blås, det grooviga funksoundet är riktigt bra och balladerna har klassisk skön standard. Den instrumentala låten "Africano" är grymt häftig. Musiken är så grym att jag med glädje sätter detta som ännu ett i raden av mästerverk från Earth, Wind & Fire. Jo, jag ger den högsta betyg och placerar den som en av kandidaterna till årets fynd!
Bessie Smith - Great original performances 1925-1933 Utgivningsår: 1986 Skivbolag: BBC Records And Tapes Betyg: 3/5
Random jazzsamlingar brukar jag normalt inte skriva om, men ibland kan det vara läge för ett undantag. Och originalalbum vad gäller Bessie Smith finns det ju inte så många av precis. Bessie Smith räknas som en av pionjärerna vad gäller blues- och jazzsångerskor och precis som många andra tidiga jazzartister var det i radioprogrammet Jesses Jazzbar på 80-talet som jag hörde henne första gången. Däremot ska jag inte direkt påstå att jag har blivit ett stort Bessie Smith-fan. Hon är ju känd som "Empress of the blues" och det märks att det är den genren som ändå ligger henne närmast, även om hon omger sig med kända jazzmusiker.
Den här samlingen är en del av en BBC-serie som jag har börjat att hitta här och var, "Jazz Classics in Digital Stereo". En helt OK serie där jag sen tidigare har en skiva med klarinettisten Johnny Dodds. Om det bara är tidig jazz som är seriens mål har jag inte lyckats får reda på. Det här är då min första platta med Bessie Smith och det som gör att jag har tvekat är att även om Bessie har en stark och mäktig röst så består många av hennes låtar (även på den här plattan) av att hon sjunger långsamma och vemodiga blueslåtar till en jazzpianist och det är rätt segt i längden. Men jag håller också på att lyssna in mig så mycket jag kan på tidig jazz och när det står att skivan även inkluderar musiker som Coleman Hawkins, Fletcher Henderson, Clarence Williams, Frank Newton, Jack Teagarden, Chu Berry och Eddie Lang så viftar jag med vit flagg och införskaffar plattan.
Den här skivan är ändå småmysig och trevlig i lagom doser. Det går inte i några snabba tempon här och det finns inte en trummis i någon av låtarna. Det här är blues med jazziga förtecken och det blir lite långsamt och träigt stundtals för min smak, men det är ändå en det är ändå en intressant lyssning om man som jag vill upptäcka jazzens tidigaste värld och låtarna med Coleman Hawkins, Frank Newton, Jack Teagarden med flera är skivans klart nästa. Jag kommer inte att samla på mig Bessie Smith-plattor precis, men den här blir kvar som en kuriosa och en tidsbild av jazzhistorien.
Suzanne Vega - Luka Utgivningsår: 1987 Skivbolag: A & M B-sida: Night vision Nej, ingen behöver oroas eller vänta längre! Det är klart att den eviga serien om sommarplågor fortsätter även 2024, även om jag var lite senare i starten i år. Men det finns många kvar att beta av och jag tänker i år även inkludera några sommarplågor från 70-talet, även om jag har exakt noll nostalgisk koppling till dom och ordet "sommarplåga" knappt förekom på den tiden. Och den här gången ska jag försöka se till att det kommer upp minst en sommarplåga i veckan här.
Men till att börja med ett löfte som jag uttalade för några månader sen när jag skrev om Suzanne Vegas singel "Tom's diner". Jag sa då att "Luka" skulle dyka upp bland sommarhitsen förr eller senare och jag låter ord övergå till handling och börjar med den. "Luka" är då från samma platta som "Tom's diner", "Solitude standing" och tar upp ett ämne som inte används så ofta inom popmusikmusiken, barnmisshandel. Suzanne Vega har steg för steg i karriären avslöjat bitar av vad som inspirerat låten, från att i början säga att det handlade om en random kille hon såg stå bortglömd på en lekplats till att 2021 till sist avslöja att låten egentligen handlar om henne och förhållandet till sin styvfar och att namnet Luka var valt för att dölja hennes identitet i låten.
När låten "Luka" dök upp på Sommartoppen 1987 och blev en stor hit där så förstod jag först inte riktigt vad som lockade folk att rösta upp den när den i praktiken egentligen är så långt ifrån en sommarhit i både text och sound som det går att bli. Men snart så föll även jag för det avkopplande och svala gitarrpopsoundet och Suzanne Vegas lugna sångröst och när låten spelades i önskeprogrammen i radio så åkte inspelningsknapparna på bandspelaren ner. Däremot är "Luka" ett bevis på att en sommarlåt inte alltid behöver ha en refräng som upprepas till max, ett sound som är enbart gjort för beachpartyt och en låt som varenda en går och gnolar på till leda. Det räcker ibland att bara ha en riktigt bra låt, en text som folk kan engagera sig i och göra till det ett riktigt snyggt gitarrbaserat popsound. Det kommer exempel på fler såna låtar här under sommaren i denna kategori. "Luka" blev etta på Sommartoppen, tvåa på försäljningslistan och trea på Tracks och gav Suzanne Vega välförtjänt sin största hit i karriären. För övrigt finns det en uppföljarlåt till "Luka", som utspelar sig senare i livet med karaktären Luka som vuxen. Låten heter "Song of the stoic" och kom 2014.
