Kenny Rogers - Coward of the county

Kenny Rogers - Coward of the county
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: United Artist Records
B-sida: I want to make you smile

Det kommer en Nytt I Samlingen inom kort och eftersom jag har köpt så otroligt mycket singlar under augusti så kommer den att bli en singelspecial. Men som en tjuvtitt på den så väljer jag att rycka lös en av dom och ge den en egen plats här, eftersom det är en låt som på ett sätt följt mig genom en stor del av mitt liv. Genom min far så kom jag i kontakt tidigt med en låt med Alf Robertson som heter "Balladen om Nisse Karlsson" och som handlar om en kille vars far dör i fängelset. Fadern får sin son att lova att han under några omständigheter inte ska ta till nävarna och slåss, för det kommer bara att leda till problem. Det lovar pojken och bär med sig det, vilket gör att han mobbas som en fegis. Men så misshandlar ett gäng ligister kvinnan i hans liv, Sonja, vilket får honom att koka över. Jag tycker ännu att det är en otroligt stark låt och ett guldkorn i Alfs repertoar. "Nisse Karlsson" finns inte på singel, så jag känner att det är rätt att ta upp den här.

     Nu ska det också sägas att det finns en svensk version till där Mats Rådberg sjöng "Akta dig för Tommy". Den är inte dålig, men långt ifrån Robertson.

Men givetvis har låten en amerikansk förlaga och i det här fallet är den av Kenny Rogers och heter "Coward of the county". Det är inte ofta som countrymusiken får plats här, men den här låten har sin givna plats! Alf Robertson har ju för vana att inte ändra texten i sina försvenskningar mer än nödvändigt och självklart är handlingen i originaltexten exakt samma, så när som på namnen där killen heter Tommy och hans kärlek Becky.  Kenny Rogers har en bra röst och har gjort en del helt OK softa popplattor med produktion av Lionel Richie. Hans countrylåtar är väl inte direkt mina domäner, men den här är ett lysande undantag, mycket för den starka och välberättande texten. Det är i båda versionerna en riktigt gripande beskrivning av samhällets lägre regioner, om mobbing och hur man försöker och försöker att undvika dess mörkaste sida, innan verkligheten till sist kommer i kapp. Jag är väl förvisso mer van vid Robertsons version, men Kennys original är riktigt bra och välgjord och jag är riktigt glad över att äntligen ha hittat singeln, även om den saknar originalomslag. Men som sagt: Det är inte omslaget man lyssnar på.

Kultstämplat: Morronpasset

Morronpasset

Utgivningsår: 1979

Skivbolag: Viking

Jag har ju tidigare tagit upp ett antal olika gymnastikskivor av olika slag, från den jazziga med Jan Johansson och den barnvänliga varianten med Disney till 80-talets glassiga och knipaktiga med Susanne Lanefeldt. Men som en kontrast så är det nu dags att ta sig an en av dom en gång mest folkkära versionerna, "Morronpasset". Här har tiden sprungit iväg, för nämner man det namnet idag så tror alla att det är det där flåshurtiga och tramsiga morgonprogrammet på P3 man menar. Men det är MORGONPASSET det. Det här är MORRONPASSET, utan G, som avses.

Morronpasset startade redan 1970 och leddes av Kjell Grane, OS-guldmedaljören Karin Lindén och elitgymnasten Anders Lindh, tre personer som man kan säga var Susanne Lanefeldts totala motsats. För om 80-talets "Gymping"-ledare skrek hejdlöst och hade ett halvt disco i TV-rutan så var "Morronpasset" mer till för den äldre generationen där dom tre ledarna här talade i en nästan sömngivande lugn ton. Musiken här var också av den mer stillsamma arten, i form av easy listening-musik i James Lasts softaste tempo och stil. Men, lugn, dom tyska easy listening-kungarna var dock inte anlitade här, även om man ibland kan tro det, utan musiken gjordes av Musikgruppen i Karlskoga Musikstudio med Ebbe "Sten & Stanley" Nilsson som producent.

Den här skivan togs fram 1979 och innehåller sex i radio sändna program och allt är precis så stillsamt som man kan föreställa sig. Lanefeldt i TV gastade för högan sky till discomusiken:

"DET ÄR BRA! SPÄNN STJÄRTEN!!! OCH KNIIIIP!!!"

Någon av trion Grane, Lindén eller Lindh (dom växlade för varje program) i radio sa lugn som en filbunke och ibland nästan sävligt till den lugna orkestern: 

"Börja med att jogga lite lätt på stället. Försiktigt, jogga. Gör det så försiktigt så ni bara lyfter hälarna lite grann."

Vi snackar verkligen två olika eror och generationer. Dom gånger jag hörde programmet som barn så var dock Kjell Grane min favorit. Karin Lindén lät som en lågstadiefröken och Anders Lindh var sövande tråkig, medan Kjell Grane ändå lät lite som en människa.

     Nu har jag inte sett någon statistik, men då båda programmen under en tid gick samma år så vore det kul och se hur många som föredrog endera programmet, "Gymping" eller "Morronpasset", eller kanske var så desperata att man tränade till bägge. Och för den som undrar så sändes "Morronpasset" också i TV under en kort tid på 80-talet.

Vi kan också tala om omslaget på skivan, som är lite småkul. Gymnastiktrion ligger på gräset med blå träningsoveraller som om dom klämt in fotograferingen av tre lärare under en kvarts rast på skolgympan. 

     Den här skivan är verkligen barn av sin tid och generation, där kroppen skulle komma i trim med James Last-musik, stillsamma och löjligt lågmälda uppmaningar och övningar som även ens 85-åriga farmor kunde hänga med i. Så vida hon inte sprang runt till Göran Rydhs vid skivsläppet lika aktuella variant "Keep on jogging" vill säga.

Något ljudklipp från själva skivan har jag inte hittat på nätet. Däremot finns detta avsnitt från 1985 uppe med Karin Lindén. Jag kan också bjuda på ett klipp i från TV-programmet "Morronpasset" från 1981. 

From The Newport Jazz Festival Tribute to Charlie Parker

From The Newport Jazz Festival Tribute to Charlie Parker
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: BMG 
Betyg: 3/5

Den här liveplattan som jag hittade på Erikshjälpen i Gävle är intressant på flera sätt. Året är 1964 och Newport Jazz Festival beslutade sig för att ha en hyllning till Charlie Parker, nio år efter hans död. Bandet som sattes ihop bestod av flera musiker som hade jobbat med Bird under karriären. Här hörs J.J Johnson, Sonny Stitt, Howard Mc Ghee och Max Roach. Genom festivalen fungerade prästen Norman O'Connor, som kallades jazzprästen eftersom han friskt blandade sitt jazzintresse med sitt prästjobb, som presentatör och moderator vid paneldiskussioner. Iförd prästkrage så gick han upp på scenen och informerade att saxofonisten Eric Dolphy några dagar innan hade dött. Mannen var inte rädd att vara egen och stå för sin stil.

I original gavs den här skivan ut av RCA 1967, men för en gångs skull är det ingen skillnad mellan originalet och den nyare CD-utgåvan, här från Bluebird. Nu bestod många av Parkers inspelningar med andra av riktigt bra samspel och jag tyckte det är lite si och så med det på första låten "Buzzy", men det är en otroligt bra tryck i alla låtar på plattan. Man har inte direkt försökt att återskapa 40-50-talets bopstil utan det hörs att det är lite mer av en nyare stil med touch av hardbop-stil i solona. Man blandar både det traditionella med lite av den nya ännu mer improvisationsbaserade stilen. Och det funkar ändå bra och har ett häftigt sväng. 

Sen ska pastor O'Connor intervjua ovan nämnda musiker om hur dom träffade Charlie Parker och även om det är kul att höra musikerna prata så blir det något framstressat. Att sen ha en tyst minut funkar bra på plats, men det är väl inte världens bästa idé på platta med en minuts tystnad plötsligt. Därefter kommer låten "Wee", var på själva konserten sen är slut och man har skohornat in två ballader med saxofonisten Jackie McLeans lilla band och låtarna är riktigt bra, inget snack om det, och hade inte dom varit med så hade skivan mer passat som en EP i längd. Men McLeans studioinspelade låtar känns ändå väldigt malplacerade och lite märkliga i sammanhanget. Det känns lite som själva skivan lite dör efter att själva konserten har slutat. Och, ja, vinyloriginalet från 1967 har samma uppdelning. 

Total sett är detta en välspelad platta med mycket riv och en riktigt kul skiva ur jazzhistoria sett, men som har en del konstiga och ibland lite väl krystade element i sig. Men skivan blir klart kvar i samlingen 

Sommarplågor #64: Agnetha Fältskog - The heat is on

Agnetha Fältskog - The heat is on
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: Polar
B-sida: Man

Dags för sommarens sista Sommarplåga, men lugn: Denna eviga serie är inte färdig än utan är tillbaka nästa år igen! 

Och jag går i mål detta år med bland det största vi har i Sverige var gäller artister. 1983 hade ABBA splittrats och Frida hade redan fått sin soloplatta i rullning, alltså den Phil Collins-skapta "Something's going on". 

     Agnetha i sin tur vände sig till en av 70-talets stora popproducenter, Mike Chapman, för att göra plattan "Wrap your arms around me". Som första singel från den valdes en cover. Jo, det kanske inte är många som vet det, men "The heat is on" är faktiskt en cover. Originalet var en discoreggaelåt gjord av sångerskan Noosha Fox 1979. Men den floppade grovt och jag förstår varför för den är riktigt hemsk.

     Mike Chapman och Agnetha Fältskog tog låten och satte den i en radiovänlig calypsoreggae-aktig stil passande för sommaren. Låten kanske inte nådde ABBA-nivåer på Englandslistan, men i jämförelse med Noosha Fox version så var Agnethas 35:e plats en framgång. Och i Sverige och Norge var den förstås etta.

Jag har väl inte alltid varit jätteintresserad av låtens lite slöa radiocalypso och egentligen är albumets titelspår, "Wrap your arms around me", en klass bättre. Men även om den känns lite sönderspelad så har "The heat is on" vuxit en hel del med åren. Den är verkligen sommar ut i fingerspetsarna soundmässigt, Agnetha är som bekant en lysande sångerska och prodden är bitvis riktigt bra. Sen skulle det komma Agnetha-låtar längre fram som jag ser som än bättre och hennes sockersöta schlagers på 60-70-talet är svårslagna, men den här låten är bättre än jag har sett den som. Framförallt fick jag starkare respekt för den efter att ha hört Noosha Fox usla original.

Sommarplågor #63: Dr Hook - Walk right in

Dr Hook - Walk right in

Utgivningsår: 1977

Skivbolag: Capitol

B-sida: Sexy energy

Det här med sommarlåtar och nonsens texter kan man ju tycka är ett modernare fenomen, men här kommer ett äldre exempel. Nu ska jag på intet sätt belasta Dr Hook för detta, för låten är långt äldre än så här. Redan 1929 skrev Gus Cannon en countryblues-låt med titeln "Walk right in" och lät sitt band Cannon's Jug Stompers spela in den. Hook var inte ens tvåa på bollen för 1963 hade The Rooftop Singers en stor hit med låten.

Jag har inte alls något emot Dr Hook, även om jag kanske än mer gillar deras softare låtar än deras rockhits. Dr Hook har gjort många riktigt bra höjdarlåtar och det finns en hel del plattor och singlar i samlingen (varav en har förekommit på bloggen förut). Sen kanske inte den här är deras allra bästa låt, även om den är godkänd. Den kanske har lite för mycket partycountryblues-sound för sitt eget bästa, men är samtidigt lagom svängig och charmig. Texten är väl lite väl intetsägande
"Walk right in, sit right down, baby let your hair hang down
Everybody's talking 'bout a new way of walking
Do you want to lose your mind?"
Jag får inte riktigt ihop vad låten handlar om eller vad Gus Cannon ville med texten, men det finns som sagt många exempel på det längre fram i historien. 

Låten kom under sommaren 1977 och spenderade fem veckor på Poporama Heta Högen. I USA gick det väl lite sisådär med plats 46 som bäst. Just det spelade väl inte sån stor roll för Dr Hook eftersom dom skulle få nya stora hits efteråt. Men visst är det något somrigt över låtens lite gungande lättsamma partystil med den löjligt upprepande nonsens-texten och visst är det något kultigt över låten! Men det finns andra Dr Hook-låtar jag allra helst lägger på. Och sorry att jag inte visar bildomslaget på singeln, eftersom jag inte har det. Men jag får ta vad jag har...

Kultstämplat: Maria - Jag ska äta dig

 

Maria - Jag ska äta dig
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: RCA Victor
B-sida: Det svänger ett gäng
Här är en singel jag har velat ha med länge, men problemet är att den inte har haft Youtube-länk, men tålamod danar karaktären, som det heter. Och egentligen är den här för bra för Kultstämplat, men texten gör att jag nog ändå placerar den i detta sällskap. 

"Jag ska äta dig" är alltså den svenska versionen av engelska Toto Coelos 80-talsklassiker "I eat cannibals", gjord på den tiden då en låt knappt hann ut ur tryckpressarna innan man ville casha in på den. Alltså tog det inte lång tid innan en svensk version av jättehiten hade kommit ut. Vem Maria är framgår inte på omslaget eller särskilt noga på nätet. Discogs visar att hon heter Maria Liem och var med i något band vid namn Ten...O...Tex, medan den eminenta podden DJ 50 Spänn spekulerade att hon var dotter till producenten Hans Edler. Om det då är samma dotter som senare skulle göra trancemusik under namnet Magoria förtäljer inte heller historien.

Vilket som så minns jag att jag hörde låten i radio första gången runt 1982 och gillade låtens trummor så mycket att jag spelade in den på kassett genom att pressa bandspelaren mot radions högtalare. Kass ljudkvalitet, ja visst, men är man sju år vet man inte bättre. 
     På den tiden hade jag aldrig hört Toto Coelos original och tyckte låten var jättehäftig och även om skillnaden soundmässigt mellan originalet och denna försvenskning är marginell (den svenska versionen har något mer trummor förvisso) sitter den hos mig än. Den är grym!
     Om man däremot tycker att "I eat cannibals" har en lätt speciell text om djuriska lustar för den andra så kan jag tycka att Marias lyrik, med svensk text av Ulf Westman, får Toto Coelo att framstå som en romantisk kärleksballad. Här snackar vi total kärlekstörstande galenskap:
"Jag ska äta dig! Sluka hela dig! Du lockar fram djuret i mig! Jag ska äta dig!"
Ouch! Hon verkar skrämmande farlig den här kvinnan!
"Ge mig en vink! Stilla min aptit! Mums mums, ge mig mer! Känn nu hur mitt hjärta ber!"
"Mums, mums" är ju riktigt lysande lyrik, så vida hon inte längtar efter chokladdoppade skumbollar. Hon dryper av besatt hunger och åtrå hela låten igenom och om någon nu har missat det så är det alltså är i SÄNGEN hon vill ha honom! Egentligen är andemeningen i texten nästan samma i Toto Coelos och Marias versioner, men det blir något pinsammare och töntigare på svenska, vilket är det roliga med låten. 

Jag gillar båda versionerna, men har en väldigt svag plats i hjärtat för den här lite kitchiga trumkaskaden på svenska. Dock är den här versionen väldigt ovanlig och sällsynt idag, även om jag nu har haft singeln i en hel evighet. Därför är det mig en ära att till sist få presentera en av dom roligaste och skönaste försvenskningar jag vet av en 80-talslåt!

Sommarplågor #63: Paul McCartney - Press

Paul McCartney - Press
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: Parlophone
B-sida: It's not true

Jag hade tänkt att skapa en liten kontrovers och svära lite i kyrkan. Dels frågar sig väl en del om den här låten verkligen var så stor att den förtjänar epitetet "Sommarplåga"? I England nådde den inte ens över top 20 på Englandslistan och i Sverige spenderade den tre veckor på Sommartoppen lägsta regioner. Mer om det senare.

Men bland många Beatles-fans så är den här låten lite av en svordom och sedd som albumaktuella Paul McCartneys sämsta låt från hans sämsta platta. 

"Paul goes 80-tal med synthar! Fy för den lede, vik hädan!"

Också jag, som alltid får försvara både låten och albumet "Press to play". För oavsett vad fans, journalister, samlare och till och med Paul McCartney själv säger så står jag fast vid det faktumet att "Press" är en av mina absoluta favoritlåtar av McCartneys soloverk! Jag tycker soundet och arret är lysande och snyggt, melodin är kanonbra och Paul sjunger briljant. Ja, visst låter det 80-tal, och sen när har det någonsin stoppat mig? Men, visst, jag är ju inte ett stort Beatles-fan heller direkt. 

     Den kanske inte var en jättehit precis när den kom, men den spelades riktigt bra i radion och lyckades därmed få mig att gilla låten en hel del och så småningom önska plattan "Press to play" i julklapp av min farmor, som gav mig kassetten med frågan:

"Gillar du honom du???"

Så jag kommer ut här och nu och erkänner: Jag gillar både låten "Press" och albumet "Press to play" och har en del sommarminnen till låten från 1986, och även om det fanns större hits denna sommar så tar jag mig friheten att lägga in den i kategorin Sommarplågor! Amen!