Det är dags för ännu en titt i backspegeln, i Retrogalaxens gamla arkiv och recensionerna från drygt 20 år tillbaka som förtjänar att bevaras när nu hemsidan ändrats massivt sen ett bra tag tillbaka. Den här gången går jag all in 80's. Alla skivorna här är från 80-talet varav två av dom är svenska och en dessutom är med det största och bästa som finns, Depeche Mode!
Depeche Mode - Some great reward Utgivningsår: 1984 Skivbolag: Mute Records Betyg: 5/5
Så här i tider när Depeche Mode släpper sin sista (?) platta "Playing the angel" så är det passande att recensera några klassiker ur deras digra skivhög. Denna är 21 år gammal (puh, tiden flyger) och innehåller de låtar som får anses som genombrott här i Sverige, nämligen "People are people" och "Master & Servant". Som Depeche-fan har jag svårt att hitta fel på nåt Depeche-album egentligen, men denna är en av de bästa efter "Violator" och "Black celebration". Otroligt sköna melodier som aldrig är tråkiga och oförutsägbara, framför allt inledande "Something to do" som springer iväg i hastighet och avslutande, singeln, "Blasphemous Rumours" som man inte riktigt vet hur den ska sluta. Detta varvas med klassiska och mer traditionella Depechelåtar som "Lie to me". Detta är ett näst intill perfekt Depechealbum och ett bevis på varför Depeche Mode hållit sig i sån god form under alla sina år. Man håller sin stil och den är egen och man står för det, samtidigt som man överraskar med helt udda saker som kläds i synthklädsel och ändå låter nytt och annorlunda. ("Playing the angel" är alltså från 2005 så recensionen är ironiskt nog lika gammal som "Some great reward" var då. Vid den här tiden så var det hot om nedläggning av bandet mellan varje album, men denna var som bekant inte deras sista. Depeche Modes senaste platta kom 2023 och deras världsturné har filmats och är ute på biograferna och släppts på livealbum. Sen är jag kanske lite tveksam till formuleringen att plattan är "ett bevis på varför Depeche Mode hållit sig i sån god form under alla sina år.". Vad betyder ens det i det här fallet?! Och genombrottet kom väl egentligen med "I just can't get enough", kanske inte främst med "People are people" och "Master & Servant".)
Samantha Fox - Touch me Utgivningsår: 1986 Skivbolag: Jive Betyg: 2/5
Med risk att tappa besökare på sidan hävdar jag att Samantha Fox inte är fullt så dålig som hon bespottats för de senaste åren. Plattan ”I wanna have some fun” från 1988 är riktigt bra! Debutplattan är däremot inte fullt lika bra. Samantha tragglar sig igenom en pyttipanna av olika stilar och ganska intetsägande låtar. Engelsk disco, pop, tuff rock, rockabilly, ja, det finns plats för allt. Hennes rockabillyförsök i ELO-covern ”Hold on tight” är ganska ointressant och en hel del av de andra låtarna är ganska vattniga. Singlarna ”Touch me”, ”Do ya do ya” och ”I´m all you need” räddar en ganska trådlös platta. (Samantha Fox är knappast någon Whitney Houston i röst, men det finns långt sämre röster än just hon och hon har gjort en del helt OK musik även om just den här plattan är den sämsta och det står jag för än.)
Shanghai - Shanghai Utgivningsår: 1985 Skivbolag: Alpha Records Betyg: 4/5
Shanghai! Ringer det några klockor från det förflutna? Shanghai var ett svenskt synthband från Södertälje som slog igenom 1985 med låtarna "Ballerina", "Rosalina" och inte minst "Bang bang", som blev deras största hit. Två plattor blev det innan bandet splittrades 1986. Detta är bandets debut och det är riktigt lovande. Svensk tonårssynth på 80-talet, från en tid då svensk musik inte sålde i stora exemplar. Texterna är av tonårsmått, men inte alls dåliga och melodierna är enkla, men ändå ganska charmiga och trevliga. Produktionen svajar på ett par ställen, men är till större delen ett snyggt verk av en tidig Christer Sandelin. Enda nackdelen är att ett par låtar, som "Du är min prinsessa" och den lite väl smöriga hålla-i-handen-låten "Victory of love" känns lite halvfärdiga, men i sin helhet är detta en trevlig och lätt platta. (Fullt så tidig Sandelin är det väl inte. Han och Tommy Ekman har proddat artister långt tidigare än så och inte minst förstås Freestyles plattor.)
Wilmer X - Tungt vatten Utgivningsår: 1986 Skivbolag: MNW Betyg: 4/5
Som utlovat, en recension med skivaktuella Wilmer X. Detta är en platta innan deras stora kommersiella genombrott, fast varför den inte kom med denna är en gåta i sig. Wilmer X är rockigare än senare plattor och melodierna känns mer genomarbetade, utan att för den sakens skull klanka ner på deras senare, mer lalligare, radiohits. Svensk rock 1986 var mest Wilmer X eller Imperiet och man förstår varför. Första spåret "Din blekaste vän" är en väldigt bra gjord rockballad och sen vandrar plattan på genom röjrock och mer melodiska rockgitarrer. Plattan är aldrig tråkig utan det händer nåt hela tiden och den sticker ut mot det övriga i svensk väg som gavs ut då. Och texterna är riktigt bra. Bäst lyser den småsorgliga "Tårar av guld", som dock muntras upp av en pigg rockproduktion. Jag har absolut inget emot Wilmer X senare mer hittiga låtar, men detta är bland det bästa Nisse Hellberg & co har gjort. ("Som utlovat" är förstås något jag lovade någon gammal Retrogalax-text, inte nu och här. Det då nysläppta albumet jag nämner borde vara 2005-plattan "13 våningar upp". Sen tror jag i och för sig att det är en del som opponerar sig emot att "Svensk rock 1986 var mest Wilmer X eller Imperiet".)
Blue Zone - Jackie Utgivningsår: 1988 Skivbolag: Arista Betyg: 3/5
Lite spännande kändes denna platta innan jag lyssnade på den. Detta är alltså Lisa Stansfields grupp innan hon blev känd och de fick ju en smakstart på karriären genom hiten ”Jackie” 1988. Och det borde göra att detta till en topplatta, men hon skulle faktiskt skriva bra mycket bättre låtar senare i kärriären. Det finns en hel del bra låtar, som är av engelsk soulpopkaraktär. Singeln ”Jackie” och ”Perfect crime” inte minst. Och dessa, samt Lisa Stansfield, räddar plattan knappt. Men sen finns det också en del sega låtar som har en OK refräng, men där vers och låtuppbyggnad är för segt. (Japp, jag inser också att recensionen haltar något med tanke på att jag ändå har gett betyget ett bra betyg.)
The Brat - Chalk dust - The umpire strikes back Utgivningsår: 1982 Skivbolag: Hansa B-sida: Moody mole Tennis och rockmusik, det finns någon koppling där, som jag har nämnt förut. Mats Wilander har haft sin plats här och Ilie Nastase lika så och nu är det John McEnroe. Men lugn, det är inte han själv, även om den riktiga McEnroe har spelat musik, gitarr på Chrissie Hyndes soloplatta "Stockholm" från 2014 till exempel.
Amerikanen John McEnroe var en av sin tids största tennisspelare, även om eftervärlden kanske mest minns hans vredesutbrott på courten när domarna dömde en boll mot honom. Dessa utbrott var ju då förstås ett ämne för parodier av olika slag och en av dom kom 1982 på skiva. Låten var gjord i Holland, men med britter bakom micken. Bakom namnet The Brat fanns bland annat mannen som främst var känd för att i italiensk militärutstyrsel och en fjäderprydd hjälm alltid utbrista i TV: "What'a mistek'a to make!" Alltså Roger Kitter, som spelade Captain Bertorelli i komedin "'Allo 'allo 'emliga 'armén". Det är andra gången som en skiva med folk från den serien är med här. Jag skrev ju för länge sen om René och Yvettes humorversion av "Je t'aime". Den andra personen involverad är Kaplan Kaye, en annan brittisk komiker som jag inte har lika mycket koll på.
Rob Wilder är det som har producerat detta, tillsammans med Kaplan Kaye. Wilder har för övrigt producerat så väl Carola som norska Inge-Lise Rypdal tidigare. Vilket för oss till låten, som är en riktigt hård och elak pisksnärt mot tennisspelaren. Eller, ja, piska kanske är fel vapen i det här fallet. Till ett sorts halvkul europeiskt discosound och väldigt amatörmässig rap så håller "McEnroe" (Kitter) ett sorts gräl med linjedomaren (Kaye) där tennislegenden målas upp å det grövsta som en gnällig bäbis med rader som: "I won't play on and I think I'm gonna cry.... Chalk dust I wanna see my daddy there was chalk dust" Det här är två britter som inte verkar tillhöra Mr McEnroes största fans. Men historien har bara börjat än. För till slut tröttnar domaren och tar upp ett maskingevär och skjuter ner spelaren! Ouch! Visst, parodi i all ära, men ett berått mord?! Och det räcker inte med en gång, eftersom domaren ger honom en salva till efter att "McEnroe" stönande har sagt: "Oh, uhh... uhh... you're the pits, you're scum man, you are not fit to be called a human being." Det visade sig sen att: "I was talking to myself uhhhh......" Jag har inte hittat något om vad John McEnroe själv tyckte om denna mörka satir om sig själv. Om någon därute vet vad tennislegenden tyckte om detta kan ni väl skriva en rad i kommentarerna. Men någonting säger mig att han kanske inte skrattade käkarna ur led. Man kan väl kanske tycka om man vill att det är lite över gränsen, eller inte om man vill det också, men det är satir på platta som på ett sätt sticker ut i sitt framförande. Typ "exakt vad var det just jag hörde?!?!?!". Sen är väl inte framförandet, musiken och prodden i sig den allra bästa utan rätt ostig, minst sagt. Men texten i låten har väl aldrig visat upp "den vita sporten" från en mer galen och mörk sida.
Mark-Almond - Other peoples rooms Utgivningsår: 1978 Skivbolag: A & M Records Betyg: 4/5
En gång i tiden var februari månaden då det kom in klart minst prylar till second hand-butikerna. Höststädningen var klar, folk var jultrötta och vårstädningen hade inte börjat än. Det var en gråzon som var väldigt lugn. Men dom senaste åren har detta ändrats enormt och jag har ofta hittat mest saker den månaden och detta år är inget undantag. Så håll i hatten för en riktigt rejäl uppdatering! Här ska vi göra en sak klar, det här har inget att göra med Marc Almond, sångaren i Soft Cell som sjöng "Tainted love". Det var nog tur att bandet inte gjorde några plattor under 80-talet, för annars hade dom nog fått spendera mer tid till att dementera namnliknelsen i medierna än att promota sin musik. Det här är en brittisk duo bestående av sångaren Jon Mark och saxofonisten Johnny Almond. Det här är ett band som jag innan den här plattan hittades hade hört en enda låt med, den svala och softa nattklubbslåten "You looks just like a girl again". Det är Kjell Alinge och hans Eldorado som får stå som credit till mitt upptäckande av den låten, där den spelades oräkneliga antal gånger i det tidiga 80-talet. Men det är en riktigt cool och skön låt, vilket går igenom hela plattan en hel del. För även om Jon Marks försiktiga, softa och lite smålulliga röst kan vara lite för mycket ibland så är detta en väldigt välgjord och mjuk nattklubbsplatta att softa till. Endast i en låt, "Lonely people", ökas låthastigheten något, men man behåller det lugna och coola utan att det blir tråkigt. Det här är en sammetsskön platta som stundtalstenderar att dra mjukpopen åt jazzhållet att mysa till. "Just a friend" är en skön relaxlåt och stråkarna och stämningen i avslutande "Vivaldi's song" är lysande. Jo, jag kan nog se fler plattor med gruppen Mark-Almond i samlingen och att denna blir kvar i samlingen!
I 20-30-talets Harlem i New York så fanns det ett flertal jazzklubbar där endast färgade hade tillträde till. Cotton Club var den mest kända och där var Duke Ellington husband, åtminstone till dess att han växte ur klubben och lämnade över till Claude Hopkins på 30-talet. Den närmaste konkurrenten till Cotton Club var Connie's Inn, ägd av Conrad Immerman, där många av den tidiga jazzens legender spelade. En av dess husband var Fletcher Hendersons band. Vilken av klubbarna som vann denna konkurrens torde väl ha framgått av historien. Det finns mängder av skivor med Duke Ellingtons Cotton Club-orkester, både live från klubben och från studio. Däremot är det inte lika vanligt att hitta inspelningar med Fletcher Hendersons band från Connie's Inn. Här är dock en samling med detta band utgivet av ett svenskt bolag jag vet exakt noll om. Bolaget med det rätt fantasilösa namnet "Swing Classics" hittar jag inget info om, mer än att det är svenskt och att jag har en skiva med det sen tidigare, med ovan nämnda Claude Hopkins. Men ni vet vad jag har sagt om jazz och små skivbolag. Där kan man hitta guldkornen! Hendersons Connie's Inn-orkester innehåller kända namn som Edgar Samson, John Kirby, Russel Procope, Rex Stewart, Coleman Hawkins och J.C Higginbotham och alla inspelningarna här är från 1931, förutom en skohornad låt från 1932. Det är lätt att nu jämföra dom båda husbanden från klubbarna, Ellingtons Cotton Club-orkester och Hendersons Connie's Inn, och även om det kanske inte är helt rättvist så är väl Ellingtons band i en annan liga, med mer fantasifullhet och ett unikt sound. Men Hendersons band är klart bra och värd sitt betyg, även om det intesticker ut lika mycket. Det är ett riktigt bra drag i låtarna med lysande musiker i bandet, även om jag tycker att Claude Jones sång i inledande "You rascal you" låter väldigt tillgjord och mindre bra. Men totalt är detta ett riktigt bra album och ger det man vill ha om man som jag gillar storband i dess tidigaste form. Jag har inget emot att hitta med med detta Connie's Inn-orkester, gärna i en liveinspelning från klubben. Den här blir kvar i samlingen.
Andy Bell - Electric blue Utgivningsår: 2005 Skivbolag: Sanctuary Betyg: 3/5
För flera år sen hörde jag en sololåt med Erasures sångare Andy Bell som hette "Crazy" och som var kanonbra. "Han kan ju även på egen hand", tänkte jag efter att ha insett att det ju lät rätt nära Erasure. När jag nu har fått tag på hela plattan så kan jag konstatera att, ja, det låter för det mesta väldigt nära Erasure. Det är riktigt snygg synthdisco, Andy Bell är ju rösten i det bandet och man får dom rätta vibbarna. Sen är ju då problemet när man upptäcker att Andy Bell inte är Vince Clarke vad gäller hitmässiga melodier, eller att det blippbloppas mer om en Clarke-produktion. Andy Bell har, precis som på det senaste soloalbumet "Ten crowns" från 2025, bjudit in en del gästartister, i det här fallet Claudia Brücken från tyska Propaganda och Jake Shears, från Scissor Sisters. Brücken klarar låtarna med beröm godkänd, medan discolåten med Shears, "I thought it was you", hade jag kunnat vara utan. Shears sjunger med sin patenterade Musse Pigg-röst och den har jag aldrig gillat. Nej, jag var aldrig något Scissor Sisters-fan, det kanske framgår. Men jag gillar ju Propaganda. Sen ska väl inte heller hans försök att göra något sorts stelt soulsound med blås i "Shaking my soul" ses som något av det bästa han har gjort heller. Men det här är ingen dålig platta alls totalt sätt. Det är allt som oftast ett riktigt bra synthdisco-sound med häftigt drag och på många av låtarna får man helt OK Erasure-känsla, även om Vince Clarkes starka melodier saknas och Andys ändå få tappra försök att gå utan för ramarna faller rätt platt. Men skivan blir kvar i samlingen.
Paul Whiteman - Paul Whiteman at Carnegie Hall Utgivningsår: 2003 Skivbolag: Nostalgia Arts Betyg: 3/5
Den här plattan splittrar mig. En del av plattan är riktigt intressant och har intressanta jazzvinklar. En del av den är jobbig modern klassisk musik som inte alls lockar mig. Den symfoniska jazzens mästare Paul Whiteman gör en livekonsert på två CD-skivor, inspelad julen 1938, och det låter på papperet väldigt spännande. Problemet är väl att Whiteman för mig är bättre under 20-talet. Här under 30-talets senare del, när jazzen har utvecklats till swing, så har Whiteman också valt att utveckla sin symfoniska jazz och det är inte alltid till en fördel. Dock är det live, vilket häftigt och Deems Taylor är en underhållande annonsör mellan styckena. Sen hade jag verkligen kunnat avvara "Shadrack" och "Nobody knows the troubles i've seen" med gästspel av en sedvanligt väldigt jobbigt raspig Louis Armstrong och i den sistnämnda låten Lyn Murray Singers. Dessutom är Artie Shaw med här, men han gör klart bättre ifrån sig. Betyget 3 är lite på gränsen, men det finns spännande saker att utforska och det är kul att det är live och bra gjord sådan också, så även om det också är stundtals jobbigt så blir skivan kvar, just nu i alla fall.
Lulu - Boom bang-a-bang Utgivningsår: 1969 Skivbolag: Columbia B-sida: March!
England har ju under eurovision-historien haft systemet i sina nationella finaler, "A song for Europe", ha samma artist som framför alla låtarna, vilket är ett sätt att lyfta fram kompositörerna förstås. Men det har ju en stor nackdel. Artisten som ska framföra låten måste antingen gilla alla låtarna eller vara beredd på att representera sitt land med en låt internationellt och vara posterperson med en låt som vederbörande inte alls gillar. Det är ett antal brittiska artister som har den erfarenheten och en av dom är Lulu. Hon har aldrig gillat den låten hon sjöng i Eurovision med 1969 och vann med fyra andra länder. Japp, när det var lika i poäng mellan England, Spanien, Frankrike och Holland så beslutade man att alla fyra länderna skulle dela på segern. Det skulle man inte har gjort, för inför 1970 års tävlingen så bojkottade Sverige, Norge, Finland, Österrike och Portugal tävlingen, innan EBU kröp till korset och till sist skapade skiljeregler. Men oavsett vad nu Lulu anser om låten så tycker jag att den är en av Storbritanniens klart bättre låtar genom åren. Det är en glad, charmig och kul brittisk popschlagerdänga i valstakt som inte gör någon en fluga förnär. Av dom fyra som vann så kan jag nog se denna som den bästa vinnaren. Sorry Lulu, men här ger jag Great Britain 12 points!
Robyn - Do you really want me (show respect) Utgivningsår: 1995 Skivbolag: BMG Andra spår: Mad love mix
Så här när Robyn är på gång med nytt album så kan man ju passa på att gå tillbaka till början igen. När hon 16 år gammal sjöng riktigt tuff och skön svensk soul och snabbt blev ett namn i var mans mun. Den här låten blev ju en megahit på sin tid, även om den ändå delade folket i dom som gillade henne och stilen och dom som tyckte att det ju bara var någon med ljus röst som rippat "Skvallerbytta-bing-bång" och fått en hit. Jag gillade låten då och gillar den ännu mer nu när Robyn blivit en favorit för mig, samt att den är massiv folkhögskolenostalgi från åren jag bodde i Härnösand. Men vad är det för fel egentligen med melodin. Det finns element från en känd barnramsa som man lyckats para den på ett genialiskt sätt med en tuff, modern och fräck soulstil och på sätt gjort något nytt av den. Sånt har ju gjorts förr och det gick ju bra då också. Idag är den här låten inget som är starkt förknippad med Robyn, när hon numera har en oändligt större karriär, men ännu är detta charmig, kul och snyggt gjort och har ett fräckt sound som jag mer än gärna lyssnar på ännu, nr 11 som den var på min årsbästa lista för 1995, tillsammans med allt annat hon har gjort också, förstås! Dom nya låtarna, som "Dopamine" och "Talk to me", är helt OK och värda ett öra!
Paul Hardcastle - Three Utgivningsår: 2002 Skivbolag: Hardcastle records/Trippin 'N' Rhythm Records Betyg: 3/5 Namnet Paul Hardcastle väcker en speciell känsla hos mig. En känsla av nostalgi och trevnad. För dom som följt den här bloggen vet att denne brittiske multiinstrumentalists självbetitlade debutplatta var den allra första plattan jag någonsin köpte för egna pengar och dessutom en av dom första plattorna jag skrev om i denna blogg 2009. Jag älskade Vietnamlåten "19" och dom ljudeffekterna och samplingarna som den låten hade och samma med uppföljaren "Just for money" om det stora tågrånet på 30-talet. Sen tog det ett litet tag innan jag vande mig vid dom jazzsouliga låtarna på plattan, men än idag är det här en av dom viktigaste och bästa plattorna jag äger.
Därför är det alltid lite speciellt när jag väl hittar Hardcastles senare verk på platta. För han har fortsatt göra musik och är riktigt stor inom den genre som kallas "smooth jazz", en sorts blandning mellan soul och jazz, och som i Hardcastles fall även har en nypa synth i sig. Han har gjort hur många plattor som helst i den genren, i olika serier, namn och projekt. Sen låter dom flesta plattorna tämligen lika oavsett om serien heter Jazzmasters eller Hardcastle, men det är en annan sak. I USA så brukar hans plattor få en bra placering på den amerikanska jazzlistan för album.
Och det ska jag ge honom, han kanske har lämnat samplandet från "19" långt bakom sig, men han har hittat sin stil, står för det och har fortsatt med det oavsett, även om det kanske inte doftar 80-talsljud om soundet. Om man lyssnar på albumspåren på den ikoniska debutplattan och låtarna här så är det inte jättestorskillnad, mer än att dom värsta 80-talssyntharna är avskalade. Han har sin nisch och står för det. Sen kan man diskutera musikens totala kvalitet. Paul Hardcastle jobbar mycket med stämning, ett mysigt soulljud, jazziga solon och loopar och det är en väldig mysstämning, stundtals lite musik som skulle platsa i en romantisk kärleksscen i någon Hollywoodfilm. Det är väldigt snyggt, slickat och avkopplande mysmusik, men där det är knappt någon vettig melodi till, inte ens på dom fåtal låtar där sång hörs (gjord av Helen Rogers). Det är verkligen låtar för att skapa en skön stämning, vilket dock funkade bättre med 80-talsplattans stora synthiga ljud än på den här mer svala soulsoundet, där det kan bli lite tradigt i längden ibland. Plattan skulle ha mått bra av något som stack ut, även om man gör små tappra försök med örngottsviskningar och asiatiska ljud i "Zen warrior". Men plattan är mysig, avkopplande och snygg och jag gillar Paul Hardcastle som musiker och den blir kvar, även om plattan skulle behövt något extra för att man ska minnas låtarna. Upp till THE Paul Hardcastle-album når den förstås inte! Fun fact: Det avslutande spåret på 1985-plattan, "Rainforest", inleder plattan här, fast i en nyare version. Den här varianten är inte dålig heller, men ligger förstås en bra bit från originalet.
Barnen är för övrigt med och hjälper till också. Då 9-åriga dottern Maxine hörs sjunga på ett spår och sonen Paul Hardcastle Jr är med och spelar gitarr här. Det är lite sorgligt dock med facit i hand. Han dog nämligen i en bilolycka 35 år gammal i början av 2026, alltså för bara ett par månader sen.
J.J Lionel - Le dance des canards Utgivningsår: 1980 Skivbolag: Elver B-sida: L'amour CommeÇa Det har gått drygt sex år sen jag skrev om den ökända "Fågeldansen", eller snarare Lasse Lundebergs flåshurtiga aerobicsinstruktioner till den samma på B-sidan av Curt Haagers... förlåt Kvack Kvacks kända låt. Den låten är ju ett stycke cringe-låt-klassiker i svensk underhållningshistoria som det dansats till på alla fester under 80-talet. Nu var ju förstås Sverige på intet sätt först med den här saken. Låten går tillbaka till 1957 och själva dansen sex år senare. Givetvis så flaxades med armarna och viftades rumpa även i Frankrike, där den här varianten kom samma år som i Sverige.
J.J Lionel, född Jean-Jaques Blairon, var en belgisk musiker som för alltid blev ihågkommen mer eller mindre endast i historieböckerna som mannen som gjorde den franska fågeldansen. Jag vet inte om det är något man gladeligen skryter om i sitt CV, även om låten nu sålde mer än 2.500.000 miljoner exemplar, hamnade i Guinnes Rekordbok och än idag är en av dom mest sålda franska singlarna någonsin. "Jo, men jag har haft en skivkarriär en gång. Jag gjorde den franska versionen av Fågeldansen till min enda hit..." Men han kvackade säkert hela vägen till banken, vad vet jag.
I Sverige så är låten om fåglar i allmänhet medan den i Frankrike är mer specificerad till anka, "canard".
Dessutom så är ju Curt Haagers version mer av en glad dumlåt för dom svenska festerna medan J.J Lionels låt har verser i nästan någon sorts valstakt. Sen måste någon givetvis tuta i lockropstutor för andjakt i inledningen för att slå an tonen. Och titta på det skivomslagen! Det är inte jättestor skillnad mellan dom, mer än att Sverige rätt tydligt har försökt att anspela på en vis kolerisk anka vid namn Kalle med flickvännen Kajsa, medan man i Frankrike inte har försökt rida på Disneys stora skapelser. Om den här sen är mer kult än vår egen svenska variant vet jag inte. Jag väljer att även introducera den här franska versionen för att även om låten inte är svensk känns den ändå som en så pass svensk kultklassiker att det låter bisarrt att höra låten på franska och i den här mer finkorniga och eleganta stilen. Har jag vår egen svenska töntlåt med ska den med på franska också. Amen! Sen kan man ju inte annat än älska "QUANC-QUANC-QUANC-QUANC" heller. Och skulle jag springa på en singel med låten på ett annat språk så är det inte helt omöjligt att jag återkommer till den igen.
När detta skrivs så pågår Melodifestival-cirkusen över hela Sverige och jag tror det har framgått med all önskvärd tydlighet vad jag anser om dagens version av denna tävling. Men det hindrar inte att jag hyllar dom festivalhits som varit. Nu kanske någon tänker: "Jaså, han försöker ändå att casha-in på tävlingen?!" Nja, jag känner att det är lämpligare att skriva om detta nu än i typ jul eller midsommar. Sen kanske det är lite fånigt att kalla detta för "Eurovision special" eftersom det just här handlar om låtar som aldrig nådde Eurovision, men nu är serien sen lång tid kallad för det så så vi får väl leva med det. Och jag kommer när själva europafinalen kommer att göra en variant med utländska bidrag också, för singlar finns det gott om kvar att skriva om. Här har jag då valt fyra stycken låtar som aldrig vann tävlingen, alla från varsitt decennium mellan 1960-talet till 1990-talet. De decennier då tävlingen var som bäst, enligt mig...
Towa Carson - Du vet var jag finns Utgivningsår: 1968 Skivbolag: RCA Victor B-sida: Lika barn leka bäst
Fyra gånger har Towa Carson varit med i Melodifestivalen totalt. På 60-talet var det inte en sån grej att vara med i Melodifestivalen om man var en framgångsrik schlagerartist utan det var en stor musiktävling som kunde generera i PR, spelningar och mycket bokningar. 1968 så vann Claes-Göran Hederström och hans "Det börjar verka kärlek banne mig", en av väldigt få låttexter där ordet "dang-dang" förekommer och rimmar på "pang-pang". Men så hade den låten och den här samma upphovsman, Peter Himmelstrand. Här har han dock skrivit en riktigt kul text om en löjligt tålmodig sambo/hustru till en karl som efter varje gräl förmodligen drar iväg till en älskarinna någonstans och hon rycker på axlarna och säger "Du vet var jag finns", tills vidare i alla fall. Eller så är det jag som överanalyserar texten, det kan vara så också. Detta är en riktigt bra och snygg svensk schlager med Towa Carson som med stor röstvibrato tar i mäktigt i sången. Den fick en bra renässans 1994 i och med att Anne-Lie tog upp den till sin andra schlagerplatta "Prima donna" och gav den en riktigt bra discoklädsel á la Pet Shop Boys. Tävlingen? Jo, låten fick en tredje plats efter Hederström och Svante Thuresson. Sen tog det ända fram till 2004 innan hon dök upp i tävlingen igen, då med Siw Malmqvist och Ann-Louise Hansson i "C'est la vie", men ju mindre vi talar om den desto bättre.
Hadar - Lady Antoinette Utgivningsår: 1975 Skivbolag: Glendisc B-sida: Gina
Hadar, eller Hadar Kronberg, är en sån artist som det förekommit många av i tävlingen genom åren. En artist som förekommer i Melodifestivalen ett år, som får något sorts mindre genombrott och som man sen aldrig hör från igen. Men Bruno Glenmark hade ett gott öga till Hadar och pushade hårt på honom när han skrev en låt till melodifestivalen 1975. Så pass att hela familjen Glenmark, alltså bandet, körade bakom honom i hans låt om Frankrikes forna drottning under franska revolutionen. Detta föranleder mig också att lite dryfta detta som varit vanligt genom åren, då man använder historiska individer eller händelser för att skapa en kul schlager, både i svenska och den stora. Vi minns väl låtar om allt från "Charlie Chaplin" och "Michelangelo" till "Djingis Khan" och, förstås, "Waterloo", dubbelvinnaren året innan.
Texten är väl inte den klockrenaste utan en låt som komiskt mer försöker låta överdramatisk än ha en vettig handling, som: "Lady Antoinette Kulan blev vår polett Bang du ryska roulette" Däremot är melodin och soundet en riktigt bra, charmig och skön schlagerpärla och värd bättre än den sjätte plats-låten fick. Låten är en underskattad schlagerkaramell från 70-talet som man idag nämner i lite hånfulla ordalag när man försöker minnas andra låtar från tävlingarna på 70-talet än dom vanligaste vinnarna. Men oavsett texten så är detta Melodifestivalen när den är som mest klassisk i mina ögon och öron! Hur gick det för Hadar då? Jo, han släppte en platta innan han istället sadlade om till musiklärare och är idag kommunalpolitiker i Partille.
Karin & Anders Glenmark - Kall som is Utgivningsår: 1984 Skivbolag: Glendisc B-sida: Flyga fri
Vi stannar kvar hos Glenmarks studio och bolag och byter ut Hadar mot familjens två mest kända syskon. Jag erkänner att jag borde kanske ha hyllat Karin Glenmark, som avled i oktober 2025, ena halvan av duon Gemini och som också gjorde en riktigt bra försvenskning av Olivia Newton-Johns "Xanadu". Samt även denna låt i tävlingen (ja, och en sololåt året innan också), fast frågan är om man egentligen borde sätta den på Gemini-kontot, även om duon inte ännu kallar sig för det. Men medlemmarna är ju det samma.
Dom låtar som överlevt bäst från 1984 års festival är då den här och, förstås, Herreys dubbelvinnande gyllene skor. Anders Glenmark och Ingela "Pling" Forsman har gjort en magnifik, spännande dramatisk och kanonbra schlagerdisco-låt av klassiska 80-talsmått. Det finns även dom som anser att den här festival-fyran är en av 80-talets bästa melodifestivallåtar och även om urvalet är stort så är jag beredd att hålla med. Det var till och med så att vinnarna Herreys valde att göra en cover på sin festivalkonkurrent senare samma år. Jag ska väl inte säga att den versionen är direkt dålig, den är helt OK, liksom också (surprise, surprise) Magnus Carlsson och Linda Bengtzings version 2023. Men dom står sig ändå slätt mot originalet och syskonen Glenmarks energi i låten. Så med denna låt kan jag bara säga, vila i frid Karin Glenmark!
Janne Bark, Lasse Kronér, Lennart Grahn, Nick Borgen och Peter Lundblad - Gör någon glad Utgivningsår: 1996 Skivbolag: Parad B-sida: Gör någon glad
90-talets festivaler, när Irland skulle vinna jämt, när folkmusiken skulle regera i tävlingen och när man skohornade ihop allsköns artister till en akt, var på den låten sen aldrig hördes igen efteråt. 1996 så vann One More Time med låten som jag än ser som den kanske bästa Mello-vinnaren någonsin, "Den vilda". Det här året var ett av åren då man körde med utslagning av fem låtar som fick dela på sjätteplatsen och en av dom var en låt gjord av en kvintett veteranartister som sattes ihop för att göra en glad motivations-låt av Pontus Platin och Svante "Visitors" Persson. Vad man än säger om texten, lagom klyschig, men ändå bättre än den förra gången som Platin hade en låt med på bloggen, Kristin Kaspersens förkylda storstadsbeskrivning "Storstadsliv".
Lika säkert som festivalens exempel ovan så var det också klart att i melodifestivalen så skulle Nick Borgen ge sig den på att han skulle ta sig till Eurovision, fast juryn alla gånger gav sig den på att det skulle han inte alls. Här slog han sig alltså ihop med Janne Bark från Triad, Lasse "Ännu i Triple & Touch" Kronér, The Shanes Lennart Grahn och Peter Lundblad. Jag minns melodifestivaltävlingen detta år som sågs i TV-soffan på elevhemmet i Härnösand, där jag pluggade på folkhögskola då, och den här låten på den här tiden gick in genom ena örat och ut genom det andra. Det gällde förmodligen även dom andra närvarande vid TV-soffan. Jag ska inte måla upp den som ett storverk i tävlingens historia, men med åren har jag insett att den här har något som är riktigt bra ändå. Den är glad, den är charmig och trevlig. Visst, lite gubbig i sound och klyschig i text och jag förstår varför den inte tog sig vidare, men mysig ändå! Jag blir glad av den i alla fall.
Di få Under Bordi - Domus-Palays Utgivningsår: 1986 Skivbolag: Discreet Records B-sida: Living in Göteborg Den här låten lider av samma problem som EAV's "Ba-ba-bankrobbery", den är egentligen för bra för "Kultstämplat" och den är dessutom gjord med medveten humor och inte ett musikaliskt snedsteg modell deluxe. Men samtidigt är den ju 80-talskult så det räcker till och blir över och hör man på låten så passar den gott och väl egentligen. Så visst ska jag ta med den!
1986 vann ju Style folkets hjärtan i Melodifestivalen med sin "Dover-Calais". Dom vann inte tävlingen, det gjorde ju Lasse Holm och Monica Törnell, men det var låten som fick folk att gå man ur huse och vråla åt Holm och Törnell: "FEL LÅT VANN!" Samt att rösta in den på alla listor som fanns. Och det var ju bara en tidsfråga innan låten skulle få ett flertal parodier, låtar som jag idag långt hellre hör på än originalet. En var då med Ernst-Hugo Järegård som i radioprogrammet "Eldorado" pratsjöng texten med en härligtsällan skådad överdramatisering. Och den har ju nämnts ett flertal gånger här på bloggen. Men den parodi som kanske lyckades allra bäst, och som även hamnade på Svensktoppen, var gjord av Göteborgsgruppen Di Få Under Bordi, där stora delar av det som senare skulle bli hårdrocks-clownerna Black-Ingvars, samt radiomannen och komikern Stefan Livh, ingick. Namnet i sig var förstås en blinkning åt Gotlands Di Sma Undar Jordi, som bara några månader tidigare hade röjt på nyss nämnda Svensktopp med megahiten "Snabbköpskassörskan". Här lyckades göteborgarna ta den stora pampiga megaschlagern med en krasch ner på jorden med ett lökigt och billigt sound som inleds med en riktigt corny och amatörmässig synthslinga och som med en fruktansvärd sånginsats, som förmodligen skulle vara en parodi på Gigi Hamiltons inte helt träffsäkra och lätt överdrivna tonårsstockholms-röst i låten, går igenom låten.
Sen är det texten, som istället för en båttur mellan dom engelska och franska kusterna utspelar sig på en korvbar mellan Domus och Palays i Göteborg och en möte mellan ett par, där det slutar med att båda kladdar in varandra i mos och senap under hånglet. Eller vad sägs om denna sköna textrad: "Vi stod på varann, och senapen den rann!" Poesi! Låten är alltså förstås medvetet hemskt gjord, men samtidigt så görs det med en sån överdrift att det är svårt att inte bara skratta åt själva parodin på Style och historien i texten, utan också åt hur mycket man har tagit i för att göra låten så överdriven som det går och hur mycket tidstypisk 80-talshumor allt bara osar. Och vi kan också diskutera b-sidan, som är en försvenskning av James Browns enligt mig enda vettiga låt, "Living in america", fast här förstås förlagd i Göteborg med ett otroligt grymt drag. Parodi eller inte, den röjer på riktigt!
Men som sagt så lägger jag långt mycket hellre på den här parodin än originalet, som jag egentligen aldrig varit ett fan av, och skrattar en gång till åt hur man gör en riktig musikalisk parodi där man tar något folkkärt och på ett roligt sätt smäller ner den i backen och gör något riktigt eget och egentligen hemskt av den! Och jo, jag hör klart hellre på den här också än något av det som Black-Ingvars senare skulle göra, eller dom parodier som Stefan Livh senare skulle göra i programmet "Rally".
