Elvis Presley - In the ghetto/Any day now

Elvis Presley - In the ghetto

Utgivningsår: 1968
Skivbolag: RCA

B-sida: Any day now

I augusti 2017 skrev jag om Elvis Presley's comeback-platta "From Elvis in Memphis" så för dom som hängt med länge är en del av detta något av en repris. Jag har två stora favoriter av Elvis-plattor, den ovan nämnda och comeback-specialen och dom två är egentligen som enda plattorna av honom jag behöver. 

     På denna lysande 45-varvare från "From Elvis in Memphis" hittade jag också två av dom bästa låtarna han någonsin har gjort. Om vi börjar med A-sidan så är "In the ghetto" en låt skriven av Mac Davis där verkligheten för många i USAs mest utsatta områden på 60-talet beskrivs. Mamman föder i fattigdom en son, som med åren växer upp och blir en brottsling, allt medan mamman gråter över det. En väldigt stark text som Elvis framför till ett väldigt bra sound och kör. Arrangemanget är lysande!

"Any day now" är min stora Elvis-favorit alla kategorier. Jag hörde den första gången i ett avsnitt av radions hyllningsserie "Elvis i svenska öron" på 80-talet och den här låten knockade mig från start! Introt med stråkarna som leder lyssnaren in i låten, genom en stor blåssektion, är briljant! Sen är melodin, med Elvis sång, fylld av energi, oförutsägbarhet och ett otroligt arr som har en sorts lätt soulaura om sig  Det här är Elvis Presley när han var som bäst. En mogen Elvis som låter melodin, soundet och arrangemanget samarbeta med honom, inte bara att han ska bli rockkungen och svänga på höfterna. Jag vet, jag är kanske hård nu mot Elvis gamla klassiker, men det är ändå en sån stor skillnad på dessa båda stilar. Det här är ju bara vackert att lyssna på! Också blev den tvåa på min top 50-lista över 60-talets bästa låtar. 

Etta Cameron Group - Live in Hässleholm

Etta James Group - Live in Hässleholm
Utgivningsår: 1997
Skivbolag: Utgiven av Hässleholms Jazzklubb
Betyg: 3/5
Att Vinyl Community-medlemmar kopplade till min Youtube-kanal skickar skivor till mig titt som tätt har jag blivit van vid och det är inget konstigt numera, men förstås jätteglädjande. Att främmande personer skickar skivor till mig är däremot inget jag är van vid. I början av året så damp det ner ett brev från Hässleholms Jazzklubb i min postlåda. Eller snarare så var det min namne Arvika, som också heter Jörgen Stafrin, som hade fått skivan hem till sig. Jazzklubben hade trott att han var jag och skickat den hem dit och han skickade den vidare till mig. Det är en spännande väg genom landet denna skiva har gjort. Det är ju riktigt kul att folk har sett antingen bloggen eller Youtube-kanalen och vill visa sin uppskattning, även om det är lite av ett mysterium varför jag, som bor i andra ändan av landet, får information om Hässleholms Jazzklubb. Men likväl så tackar jag allra ödmjukast än en gång för gåvan! 

Nå, skivan innehöll en konsert från Hässleholms Jazzklubb med sångerskan Etta Cameron och hennes grupp i en inspelning gjord live på puben i Stadshotellets källare 1997. Etta Cameron föddes på Bahamas och flyttade på 70-talet till Danmark och bodde där till sin död 2010. Hennes dotter Debbie Cameron dök upp i Eurovision Song Contest 1981 och tävlade för Danmark tillsammans med Tommy Seebach och sjöng "Krøller eller ej" och det är väl inte omöjligt att den dyker upp i något melodifestivalspecial i framtiden. 
     Etta Cameron gjorde plattor från mitten av 70-talet och rörde sig främst mellan jazz och gospel och det är det som märks mest på den här plattan, även om det då förstås är det första mest. Bandet som Etta sjunger med är danskt och består av Jens Söndergaard, altsax, Ole Koch Hansen, piano, Claus Homann, bas och Sören Frost, trummor och är ett klart bra band som vågar ta ut svängarna arrangemangsmässigt, men ändå svänga bra. Nu är livejazz något jag gillar skarpt på platta och det lyfts bra på den här plattan också. Men Etta Cameron har bra klös och vibrato i sin röst och hon har bra kemi med saxofonisten Jens Söndergaard. Dom inleder bra med en udda och riktigt bra version av Stevie Wonders "For once in my life" och deras version av "Yardbird suite" rekommenderas också varmt, eller snarare "Yardbird sweet", som man av någon anledning har valt att kalla den på skivomslaget. Sen är gospel med bluesinslag inte riktigt min bag så dom tre sista låtarna är inget jag gillar skarpt precis. Men totalt är detta en riktigt trivsam och bra jazzkonsert från en pub i Skåne! Tumme upp för den och skivan blir såklart kvar i samlingen.

Nu är detta då en skiva inspelad och utgiven av Hässleholms Jazzklubb så den kanske inte blir jättelätt att få tag på (men man kan köpa den på jazzklubbens hemsida, länk bland kommentarerna) och ljudklipp på Youtube finns förstås inte heller. Däremot har Etta Cameron deltagit på en av Jens Söndergaards plattor från 2005 så i brist på musik från just denna live-CD så bjuder jag på ett klipp från därifrån så ni i alla fall kan höra hur dom låter ihop!

Kultstämplat: Ray Stevens - The streak/Streaplers - Där kommer en streak

Ray Stevens - The Streak

Utgivningsår: 1974
Skivbolag: Barnaby/Sonet

B-sida: You've got the music inside

Streaplers - Där kommer en streak

Utgivningsår: 1974
Skivbolag: Polydor

Album: Lady Banana

Två låtar till samma pris som en. Dock är det bara en som finns på singel och i min samling, men det är svårt att undvika den svenska versionen så jag tar med den här också. I ett Singeltipset Blindköp för lite mer än ett år sen så dök komikern Ray Stevens upp för första gången i bloggen och då hintade jag om att några av hans mest kända verk skulle kunna poppa upp här vid tillfälle, och här är en av dom nu, låten om en av 70-talets mer obegripliga trender. Där en person på ett evenemang kastar alla sina kläder och springer helt naken framför folk, alltså streaking.

Ray Stevens satt på ett flygplan och läste en artikel om en streaker och tänkte att det skulle kunna bli en bra låt om det. Resultatet blev historien om nyhetsreportern som hela tiden ser denne nakne springare om överallt, i affären, på macken och på basketmatchen. I sin iver att få ett scoop om denne streaker så intervjuar han hela tiden samma stackare som möter nakenmannen och som ser sin hustru Ethel bli allt mer exalterad för varje gång, och där hon på slutet själv kastar paltorna och springer iväg med streakern inför sin förtvivlat ropande make.

Låten blev en gigantisk succé och en USA-etta 1974, och i vanlig ordning så innebär det att en svensk version måste göras. I det här fallet var det göteborgsdansbandet Streaplers som hyrde in radiosportens Lars-Gunnar Björklund som reporter till låten, som fick titeln "Där kommer en streak". Originalet är en countrylåt med den stackars maken som en sorts småslö Texasbonde med grov dialekt, medan Streaplers gjorde honom till en gapig göteborgare och hans kvinna hade fått det mer svenska namnet Ester. Och där tog versionen plötsligt ett gigantiskt kliv över buskisgränsen, inte minst genom Streaplers sångare Ove Pilebos grava överspel och textrader som:

"TITTA INTE ESTER!!! BLUNDA!!! Men det var redan försent och hon hade samma lyckliga min som på bröllopsnatta'!"

Om man förvisso ska vara ärlig så är hela låten i sig farligt nära buskisnivån, även om amerikanarna inte har samma tradition av den humorn som vi har. Det är väl det som gör att låten har en kultstämplad skimmer om sig, trots att den ju är en medveten komedilåt och en jättehit, den har en sorts pinsam aura av gammaldags bondkomik kring sig. Dessutom, hur vanligt är det egentligen att streakare springer runt och näckar i matvarubutiker, på gatan och på bensinstationer? Dom är väl främst till för idrottsevenemang och stora event där dom syns och får mediauppmärksamhet. 

     Men likväl är det här en charmigt småfnissig humorlåt i original som verkligen stack ut på sin tid med sin stil. Sen kanske inte allt bör översättas till en svensk version. Streaplers ligger trots allt än mer över en sorts pinsam gräns, än Ray Stevens lite bortkomne Texas-bonde.

Singeltipset Blindköp XIII (OBS! Namnändring!)

Välkommen till den kanske minst lyckade omgången i denna serie någonsin, och då menar jag förstås inte att jag har bytt namn på den. Singeltipset Deluxe har det hetat i många år, mest för att jag skriver om många singlar på en gång. Den här började ju en gång som en serie där jag skrev om singlar jag hade köpt på vinst och förlust och det har det fortsatt med sen dess. Men "Deluxe" säger ju egentligen inte nåt om vad det handlar om, så från och med nu heter det "Singeltipset Blindköp" (och alla äldre artiklar är ändrade till det för enkelhetens skull).

     Anledningen till att detta blev en blindköps-omgång som var extra ordinärt dålig är för att endast två av dom singlar jag köpte var lyssningsbara. Resten var bortom uselt. Det är "jättekul" att köpa en hög singlar för 1 krona också visar sig singel efter singel vara ett totalt haveri. Nå, ingen ekonomisk förlust i alla fall. Så istället för Singeltipset Deluxe förbered er nu för sågning deluxe! Och, nej, det var inte dessa jag köpte på Skivmässan nyligen, utan vid ett tidigare tillfälle.

Tony Ronald - Help (Get me some help)

Utgivningsår: 1971
Skivbolag: Metronome 
B-sida: Once upon a time
Betyg: 3/5

Jag börjar väl med de positiva, dom två som faktiskt är bra och får tumme upp! Tony Ronald var en holländare som hade en OK karriär i sitt hemland och endast en hit utanför, denna, som även var Tio-I Topp-etta 1971. Nej, jag har aldrig hört låten förut. Sen ska jag erkänna att Ronald inte har världens bästa sångröst, men den är OK. Det kommer långt värre längre ner, var så säkra!

Det här är en catchig och stompig låt som låter brittisk tidig 70-talspop. Verserna kunde ha varit starkare, men i överlag en helt OK singel som blir kvar.

Tom Dickie & The Desires - Competition

Utgivningsår: 1981
Skivbolag: Mercury

B-sida: Burnin' up 
Betyg: 3/5

Inte mycket vettigt finns att hitta om Tom Dickie & The Desires. Dom är Boston-musiker bosatta i New York och gav ut två plattor och det är ungefär det. Tydligen ska dom göra någon sorts new wave-rock, men den här låten har mer drag av någon sorts skareggae. Men det är inte alls dåligt utan helt OK för sin genre och bra proddat. Lite tam kör kanske och refrängen kunde ha varit lite roligare, men ändå en bra gjord singel som blir kvar. Sen är jag ytterst osäker till om detta intresse skulle räcka för ett helt album med Tom Dickie & The Desires, men det antar jag blir en fråga för framtiden. Den här singeln blir i alla fall kvar

Booster - Dance like a robot

Utgivningsår: 1978
Skivbolag: Telefunken 
B-sida: Formentera love song
Betyg: 1/5

Då går vi väl in på råflopparna då! Om detta band hittar jag ingen information, förmodligen för bandets eget bästa. Dom är tydligen tyskar och verkar bara ha gjort den här låten. Jag kan vara så snäll att jag erkänner att det är ett hyggligt sound, men där stannar det. Det börjar med en slinga som matas alldeles för länge, innan någon skriker refrängen och några vaga och konstiga instruktioner. Sen blir det en massa experimentellt oväsen, som om man blandat två låtar i en, innan det börjar om. Jösses, vad är det jag lyssnar på egentligen? Tyvärr är det inte dåligt med glimt heller, så den hade kunnat platsa i Kultstämplat. Det är bara rent uselt! Ett hopplöst hopkok av av allt som inte passar eller låter bra. Sorry, men inte ens en robot hade kunnat dansa till denna!

Steve Bender - The final thing

Utgivningsår: 1977
Skivbolag: Telefunken
B-sida: The final thing part 2
Betyg: 1/5

Steve Bender är en person som har förekommit på bloggen förr. Men namnet säger varken mig eller, gissar jag, en stor del av er. Men ett par år efter den här singeln skulle han dansa in i Eurovision Song som en av medlemmarna i tyska Dschingis Khan som sjöng om härskaren med samma namn och som Vikingarna sen "slaktade". Den här låten kunde alltså innebära både bu och bä och i det här fallet är det mest bu. Någon melodi är det inte mycket att tala om. Ett sådär trumbeat som mal på, stråkar läggs på, någon random kör sjunger på måfå, en mogsynth kör något kort solo, men inget händer i låten egentligen. Nej, det här var verkligen inte bra, inte ens ett snyggt discosound! "Dschingis Khan" var klart bättre. Tumme ner!

Cher Komisar - Romantic

Utgivningsår: 1979
Skivbolag: Jupiter Records 
B-sida: Disco circus
Betyg: 1/5

Nej, det är inte THE Cher, utan Cher Komisar! Det är viktigt att hålla reda på det där. Sheryl Komisar är en fransk sångerska och låtskrivare mil i storlek och kvalitet än sin artistnamnet. Jag vet inte om det är ett medvetet val att kalla sig just Cher Komisar som en blinking till THE Cher, men den här låten  kommer hon verkligen inte någonstans i närheten av THE artist. Jag säger inte att Cher den större är en näktergal i röst, men i jämförelse med Kompisars röst är hon Birgit Nilsson. Den här låten sjungs med en irriterande ljus och gnällig röst och discosoundet är väldigt tamt. Melodin känns mest inklämd för att det ska vara någon, när man vill fokusera på groovet, som dock inte räcker till på långa vägar. Det här var riktigt dåligt och kommer inte att stanna i samlingen! Och apropå namn-wannabee's, en av musikerna hon har samarbetat med förut kallar sig A. J Spielberg. Japp, det är sant!

High Society - I never go out in the rain

Utgivningsår: 1980
Skivbolag: Eagle Records

B-sida: I could never live without you
Betyg: 1/5

Om vi börjar med det mest i ögonfallande här, singeletiketten. Vilket stolpskott på Eagle Records tyckte att det var en bra idé att använda dessa färger på text och bakgrundsfärg så man knappt ser vad band eller låt heter?! Och då har jag fått göra bilden ljusare så ni ska kunna se den!

     Nå, High Society är ett engelskt band som har gjort till sin stil att blanda musikhall och 30-talsmusik med poprock. Av detta märks inte så mycket här. Den här låten är i någon sorts easy listening-stil med en väldigt tam och amatörmässig produktion. Sången är dessutom väldigt dåligt mixad och syntharna är riktigt hemska. Melodin hjälper inte heller utan är sömnig och riktigt ointressant. Kanske var det ändå en tjänst mot bandet själv att titel och namn inte syns, för det här är riktigt dåligt gjort på alla sätt!

Singelregn och CD-skivor på höstskivmässan!

Så var det skivmässedags igen. I vanlig ordning skedde det på Pipeline här i Sundsvall och den här gången inte samma dag som en annan mässa, eftersom Retromässan var en vecka tidigare. Dock var kundantalet något mindre och visst muttrandes det bland diverse andra säljare att man inte sålde lika bra som förut, men detta brukar vara olika från gång till gång. Lite positivt tänkande skadar aldrig. Däremot verkar det ha sålts mycket CD-skivor, vilket kan vara ett tecken på att det formatets tidigare

förutspående återkomst är verklighet. 

     Nå, för min egen del så var det ändå en helt OK mässa, en liten uppgång från de senaste två mässornas lite tröga känsla. Kanske för att jag fick en sorts rivstart när säljaren vid entrén sålde singlar för 1 krona styck, och en del var riktigt intressanta saker. Men det blev också en del blindköp och då jag dessutom köpt singlar för 1 krona sen tidigare så finns det chans till ett antal Singeltipset Deluxe i en nära framtid! Alltså kommer jag inte att nämna singelköpen här utan dom kommer senare.

     Det blev faktiskt väldigt lite jazz den här gången, vilket jag faktiskt inte sörjer. Hur mycket jag än älskar jazz så har jag köpt jazz i så enorma lass nu det senaste året att det var behövligt att få köpa något annat också.

LP

Carly Simon - Boys in the trees

"Boys in the trees" är Carly Simons sjunde platta och den är proddad av Arif Mardin, som också legat bakom dom flesta av Chaka Khans soloplattor. Men man ska inte ha några förväntningar på att detta är Carly Simons goes soulfunk utan stickspår avslöjar att detta är en singersong-platta med vackra harmonier och sång. Det ska bli spännande! 

Art Blakey/Max Roach - Percussion discussion

Enda jazzrelaterade köpet denna gång blev detta dubbelalbum med trumslagarna Max Roach och Art Blakey. Dock är det ingen duettplatta utan dessa är återutgivningar från

av 50-talsplattor, i original utgivna på bolaget Cadet. I Art Blakey fall så är det plattan "Tough" från 1957 med Art Blakey & The Jazz Messengers och i Max Roach fall hans kvintett och plattan "Max" från 1958. 

 

The Trammps - The legendary zing album

Skön soul med The Trammps är detta på deras andra platta. Även om albumet är utgivet 1975 så är låtarna gjorda i 70-talets början och dessutom med Philadelphia Soul-soundet så detta blir väldigt intressant.

The Fixx - Walkabout

Det blev hela två plattor med det grymma bandet The Fixx. Det var lite svårt att välja så jag tog bägge istället. Den här från 1986 är producerad av Rupert Hine och innehåller riktigt snyggt gjord brittisk new wave-rock modell 80-tal. Vad mer kan man begära?

The Fixx - Calm animals

Den här kom tre år efter den förra och är en mer gitarrdriven och indierockigare platta. Texterna är mer samhällskritiska, vilket bland annat märks i singeln "Driven out", som jag skrev om här för länge sen. Det var låten som fick mig att på allvar vilja satsa på detta band, så det är glädjande att få hela dess platta!

Mother's Finest - Mother's Finest 

Det är intressant hur jag verkar hitta dom flesta Mother's Finest-plattorna på just Skivmässan. Den här är deras andra platta. Den första blev i gen större succé och RCA valde att släppa deras kontrakt, men nu efter fyra år så är bandet tillbaka, nu på Epic, och stickspår visar att detta har förmågan att vara en riktig funkrockrökare.

CD

The Pretenders - Viva la amor

Den här Pretenders-skivan har jag velat ha ett bra tag. Låten "Human" är en sorgligt underskattad och bortglömd låt av bandet som jag lyssnade mycket på när singeln kom. Därför är det en glädje att till sist få införskaffa plattan.

Incognito - 100° and rising

Jean-Paul "Bluey" Maunic är mannen bakom engelska Incognito, som har förekommit ett par gånger förut på bloggen, inte minst med den fantastiska plattan "Tribes, vibes + scribes" från 1992. Det ska bli spännande och höra om den här från 1995 är lika groovig, lysande och smooth som den.

Toto - Mindfields

Toto hade sin stora peak i karriären långt borta och då spelade det ingen roll för försäljningen att man till 1999 års platta "Mindfields" hade tagit tillbaka sin gamla sångaren Bobby Kimball. Men Toto är ändå Toto och dom är förstås kanonbra så det var givet att denna skulle följa med hem.

Elvis Costello - King of America

Elvis Costello är en musiker som jag inte har varit så intresserad av förut, men som har vuxit en del med åren. Den här plattan från 1986 är en stiländring med ett mestadels accustisk gitarrpopsound och av döma av stickspår så lät det riktigt intressant och spännande.

Då är det dags att blicka mot vårmässan i april 2027. Förhoppningsvis blir det mer besökare och mer säljare. Men jag är personligen nöjd med min mässa. Och som vanligt är det hatten av för Tomas Lundmark för jobbet han lägger för att få mässan att gå ihop! Den är väldigt viktigt för ski intresset i stan!

Nytt i samlingen - September 2026

The Smithereens - Beauty and sadness
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: Wire Records
Spår: Tracey's World/Much too much/Some other guy/Beauty and sadness/Beauty and sadness (Instrumental mix)

Förra månaden var en singelspecial och det är snudd på att denna gång nästan är det också. Men den här ligger väl lite i gränslandet, som EP. Men så är det en EP som var väldigt svårt att motstå eftersom den är med det idag sorgligt bortglömda bandet The Smithereens. Den här utgåvan från 1983 är bandets andra någonsin och var väldigt svår att inte köpa! Speciellt när det dessutom är en svensk feltrycksutgåva som i original var utgiven i begränsad utgåva på 3000 exemplar. Wire Records var ett svenskt skivbolag och på skivan står det att den ska gå på 33-varv när det är 45-varv. 

Även i den här tidiga upplagan känns bandet igen med sin intensiva indierock. Det finns drag av XTC någonstans och även av Beatles. Däremot undrar jag vad som hände i låten "Much too much". Jag fattar att rockabilly och att låta som på 50-talet var inne 1983, men detta var inte bra alls, men så är jag rätt allergisk mot den där fejk-50-talsrocken som kom då. Men i övrigt är detta en riktigt bra rock EP med ett kämpande ännu färskt band! En instrumental version av titelspåret kan tyckas vara onödig, men låter riktigt mumma!

Soundtracks - Thank god it's friday 
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: Casablanca 
Betyg: 3/5

När det gäller soundtracks så är jag klart mer intresserad av när man skapar musiken direkt för filmen än när man sätter ihop random hits som kanske hörs i filmen någonstans. Här är dock ett kul annorlunda exempel. Det här är en trippelutgåva till filmen "Thank god It's friday", en film som följer gäster och personal på ett diskotek i Los Angeles. Filmen i sig blev en succé, mycket tack vare musiken, där bland annat i filmen medverkande Donna Summer slog i igenom med låten "Last dance". Jag får dock känslan att det inte är den här filmen folk tänker på mest idag när det gäller discofilmer från 70-talet.

     Trippelutgåva är detta alltså, innehållandes två vanliga plattor och en bonus-maxisingel där Donna Summer tolkar stönlåten från 60-talet, "Je t'aime (moi non plus)". Den sistnämnda är förvisso mer en kuriosa för bra är den verkligen inte.

När det gäller albumet i sin helhet så är det verkligen en blandning av högt och lågt. Jag är ju långt mer intresserad av 70-talsdisco gjord i USA eller England. Den i övrigt europeiska har mycket jag kan leva utan, där tyskt tenderar att låta som Boney M och franskt som Village People. OK, jag kanske överdriver något, men det är inte långt ifrån. Och här är det amerikanska legender som The Commodores (som också medverkar i filmen), Cameo, Thelma Houston och Diana  Ross i blandning med europeiska discoartister jag inte riktigt har samma koll på. Donna Summers Moroder-låtar har jag aldrig varit så intresserad av och han har sannerligen sina fingrar på hennes låtar här. Diana Ross låt är inte heller jättebra och ett antal av låtarna är dryga 6-7 minuter långa och i maxisingel-version, vilket inte heller brukar vara mitt huvudintresse direkt. 

Men en stor del av soundet på låtarna är riktigt snygg och bra, The Commodores levererar så klart, Paul Jabara (som även skrivit Donna Summers "Last dance") gör bra ifrån sig och Thelma Houston är alltid en fröjd att höra. Framtiden för detta soundtrack är oskrivet, men i nuvarande läge ser det ut som om den blir kvar. Det är ändå en bra och intressant utgåva!

Love And Kisses - Thank god it's friday 
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: Casablanca 
B-sida: You're the most precious thing in my life

En vecka efter att jag hittat soundtracket till "Thank god it's friday" så lyckades jag köpa singeln också. Tajming är ibland A och O! Och för en radionörd som mig så är det förstås något speciellt med den här låten. Radioprogrammet Metropol använder sig av den till inledningen av deras intro, alltså det som senare övergick till signaturen, Adolphson & Falks "Metrosynth".

Love & Kisses var då den franske producenten Alex R. Costandinos egna variant på Frank Farians Boney M, alltså en studiogrupp med i hyrda ansikten utåt respektive sångare. Det är bandet som också har gjort en av dom bisarraste skivomslagen någonsin, till plattan "xxx" där ett gäng manshänder försöker slita av en kvinna sin tröja. Den hade inte gått igenom idag kan jag säga.

     Nu är det alltså lätt att jämföra Love & Kisses med Boney M om man ser på bandstrukturen, men egentligen är det lite orättvist också eftersom den här låten är bättre än alla Boney M-låtar tillsammans. Den har groove, den har stråkarna och den har stämningen, samt att dess melodi vågar sticka ut och inte bara vara så trallvänligt förutsägbar. Sen är för den som undrar b-sidan den andra låten bandet har i filmen. Stor tumme upp för denna filmlåt!

The Emotions - Best of my love 

Utgivningsår: 1977
Skivbolag: Columbia
B-sida: A feeling is

The Emotions var tjejtrion som, förutom dom två första plattorna som var proddad av Isaac Hayes, hade Earth, Wind & Fires Maurice White som sin beskyddare och ljudskapare under hela deras glansperiod. Så även på 1977 års platta "Rejoice" där den här låten blev bandets första USA-etta. Den framgång som tjejerna hade med White gjorde så klart också att man användes som kör i Earth. Wind & Fires låtar, som "Boogie wonderland". 
     Och visst är det här en soulklassiker av stora mått från 70-talet. Blåset från Maurice Whites mannar är där, även om man här inte har det där stora och mäktiga öset och soundet som på EWFs låtar. Här är det en glad, puttrig och trevlig låt som inte gör en fluga för när på något sätt, men som ändå är riktigt bra och välgjord! Så här i efter hand känner jag att jag nog borde ha klämt in den på min 1977-lista!

Electric Light Orchestra - So serious 
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: Epic
B-sida: Matter of fact

Jag är inte ett stort fan av Electric Light Orchestra alls, låt oss göra det klart. Det är något med det överdrivet bombastiska, Jeff Lynnes produktion och melodierna som inte riktigt lockar. Men det finns så klart ett undantag, 1986-plattan "Balance of power". Självklart är jag rätt ensam om den åsikten och väldigt ELO-fans håller med mig. Det låter ju 80-tal med allt vad det innebär av soundet och så. Men "Calling America" är nog det bästa bandet har gjort och inte långt efter kommer den här andra singeln från plattan.

     På papperet ju kan detta ses som en glad poplåt med en kärleksbekymrad text. Men läser man mellan raderna i texten så hittar man saker som ska beskriva Jeff Lynnes besvikelse med ELO och att bandets framtid var lite osäker. Och "Balance of power" blev också Lynnes sista platta med bandet. Men det här är ändå en riktigt bra låt och en kul liten poppärla från när ljusorkestern var som bäst, enligt mig i alla fall.

Krönika: My9albums - trenden om skivorna som formade mig!

I år är det faktiskt 40 år sen jag köpte min första platta för egna pengar, vilket skapade den skivsamling som denna blogg har skapats ur! Därför är detta mitt sätt att fira detta! Det finns en utmaningstrend som vandrar runt bland skivsamlare just nu, "My9albums - The sound that made me", vilket handlar om att visa nio plattor som format musikintresset och individen som person. Varför inte, tänker jag, och ska sätta ihop min lista och inser åter att det är ju mer radion som format mycket av mitt musikintresse. Jag köpte ju skivor ytterst sporadiskt under 80-talet utan hämtade min inspiration från jazzprogram, Tracks, Metropol, Rakt Över Disc, Kulan I Luften och långt senare Eldorado. Det blev att gräva i djupet av minnesbanken och även i vissa fall även tänja lite på gränserna. Jazzen till exempel lyser med sin frånvaro helt, eftersom dom jazzskivor jag ville ha med inte fanns i listan på My9albums hemsida att välja bland. Åter var det radion som i första hand, alternativt min kompis som lärde mig lyssna på jazz, som skapade intresset och albumen var i mångt och mycket antingen mindre kända eller lågbudgetutgåvor. Men jazzen har ju ändå format mitt musikintresse enormt så därför har jag lagt till en tionde platta. Så här kommer mitt försök till svar på denna challenge! Jag gör också mindre motiveringar till vart ett av plattorna under bilderna. Och för er som själva vill göra denna challenge så finns länken till sidan här!

1 Alphaville - Forever young: Skivan som fick mig att upptäcka 80-talets synthvärld och som genom mitt fritids och kamraterna där 1984 tog mitt musikintresse ett stort steg framåt!

2 Depeche Mode - Singles 81-85: Att Depeche Mode är mitt favoritband har väl ingen missat och den första plattan jag skaffade var den här, då på kassett och den vevades om och om och om igen och fick mig att inse flera gånger hur fantastiskt detta band var!

3 Peter LeMarc - Närmare gränsen: När jag hörde Peter LeMarc 1988 så fick det mig att börja lyssna allt mer på texter och hur mycket bra svensk musik på svenska det fanns, och hur Peter LeMarc var en sån mästare på detta!

4 Oasis - (What's the story) Morning glory: Jag levde i en musikalisk värld av jazz, soul och 80-tal till dess att en tjejkompis på Härnösands Folkhögskola visade mig på hur störtskön britpopen och det rockiga röjet från England egentligen var och att det fanns ny bra musik på 90-talet! Och vägen dit gick via Oasis och den här plattan!

5 Fleetwood Mac - Rumours: 70-talets musik började jag inte gilla på allvar förrän 2014, men fröet såddes 1986 när jag hörde Fleetwood Macs "Go your own way" i Metropols tävling Popduellen och ett par år senare fick tag på hela den fantastiska plattan "Rumours". 

6 Sandra - Into a secret land: Sandras musik, hennes röst och Michael Cretus sound var så vacker och snygg att jag nästan tuppade av! Detta var en platta jag gick in på Thylins skivaffär och köpte, stod utanför affären och drog ut vinylen. Och den nya skivan glänste och gav små statiska stötar och det var magiskt!

7 The Family Stand - Chain: Här tänjer jag lite på gränsen. Plattan i sig köpte jag inte förrän många år senare, men i ett avsnitt av Soulcorner från 1990 så spelade Mats Nileskär mer eller mindre hela plattan i programmet så jag kände att jag kunde den rätt bra ändå. Grejen är att låtarna från plattan som spelades i programmet gav mitt intresse för soulmusiken en rejäl skjuts framåt! Det svängde och var så otroligt skönt groove!

8 Paul Hardcastle - Paul Hardcastle: Det här behöver väl inte någon mer kommentar egentligen. Som jag har nämnt ett flertal gånger så var det här den första plattan jag 1986 köpte själv och är därmed en av de viktigaste plattorna i mitt liv!

9 Basic Element - The ultimate ride: Jag tyckte att eurodancemusiken hade sina guldkorn här och var innan, och jag hade köpt bandets debut redan innan, men när jag 1995 köpte den här plattan så cementerades mitt intresse för genren, musiken och det atmosfäriska, explosiva och dansanta soundet för gott, och i längden även mitt intresse för dansmusik i övrigt!

10 The Earl Swope Sextet 1945 featuring Lennie Tristano - The lost sessions: Precis som med The Family Stand så tänjer denna på gränserna, men den här musiken formade mitt jazzintresse rejält. 1986 så gick det en dokumentär om pianisten Lennie Tristano och i stort sätt alla låtarna från den här plattan som jag köpte 2009 spelades där. Och jag fick upp ögonen för äldre jazz ordentligt där igenom!