Jag hade tänkt att vara lite djup idag. När man pratar musik så är det väldigt stor risk att man hamnar i en debatt som jag riktigt aldrig har förstått mig på. Vad som är ute och vad som är inne, vad som låter föråldrat eller inte, eller som man säger idag, vad som är daterat och inte. Jag vet, jag ska inte kasta sten i glashus. Jag har använt ordet och andemeningen ett fåtal tillfällen här på bloggen. Och det finns gånger då det säkert är befogat. När jag för ett antal år sen skrev om Daddy DJs sommarplåga med samma namn så nämnde jag att den inte hade åldrats särskilt bra. Visst finns det gånger då man inte kan låta bli att använda samma mening. Men egentligen så är dessa ord riktigt vedervärdiga. Det är en sorts snobbism som alltid har funnits när det gäller ny musik. "Pfft... det där gamla låter föråldrat. Det är inget att ha!"
Lyssnar man på ny musik så brukar diskussionen om vad som är trendigt eller inte inte vara långt borta. Och jag har fått försvara mina val om och om igen, det har dock avtagit sen jag blivit äldre. Men någon har bestämt att allt måste låta som om det är nytt hela tiden och följer den linje som alla andra gör, alternativt tidlöst. När jag var yngre så var detta en debatt som alltid retade upp mig, kanske för att jag alltid såg mig som mot strömmen. Eller kanske för att jag alltid lyssnat på det JAG gillar och trott att alla andra också gör det, och det kanske dom gör också, med stor sannolikhet. Men jag har alltid haft svårt för det där med att man gillar något stenhårt ena året, eller som max 2-3 år, och sen ska kasta det över axeln och låtsas som att man "egentligen inte alls gillade det", vandra vidare mot något nytt och baktala det man en gång hyllade som "vad tänkte jag på?". Jag har alltid tyckt att trender på ett sätt är fördummande, eftersom att ständigt följa det berövar människan sin rätt att följa sitt hjärta och upptäcka vad man själv egentligen gillar och tycker om. Det är ju samma diskussion om teknik och vilket format man spelar på. "Ja, jag har ju kastat alla mina CD-skivor och kör bara på Spotify...", säger många, där flera av dom säkert idag letar upp skivorna igen vid upptäckten att dom tydligen är på väg att stiga i popularitet igen. Nu kanske någon säger att om jag ju har upptäckt saker som britpop, eurodance, big beat och annat under 90-talet och därmed själv hakat på trender och utvecklats. Förvisso, även om det nu i alla fallen var nåt eller några år senare än alla andra, men jag har aldrig slutat gilla det för att jag upptäckt något nytt sen. Jag står för att jag gillar det än, har inte börjat gilla det bara för att det var inne då och bryr mig inte om huruvida det låter "mossigt 90-tal" idag eller inte. Vad som låter daterat och mossigt 70, 80- eller 90-tal eller som det ska göra idag för en musikälskare är oviktigt. Det viktigaste är att man vågar stå för att man gillar det man gillar. Sen kan man förstås lyssna för mycket och tröttna på en genre eller sorts musik, men det är ju en helt annan sak. Mycket musik, och annat i vårt samhälle, är förstås barn av sin tid, saker som det märks när de är skapta och varför. Men det betyder ju inte att det inte går att njuta idag. Medierna var ju under 90-talet stora experter på vad att håna det som lät daterat, eller "stenute", eftersom ordet daterat i denna mening inte hade fått sitt genomslag. Det fanns knappt en recension från en 80-talsartist som släppte nytt som inte blev sågad med orden "det låter stenute och 80-tal, undvik!". Men nu är ju musik i allra högsta grad också ett säljande objekt och då måste man haka på och följa med sin tid. Det är väl det som är utveckling. Men var går egentligen gränsen mellan utveckling och ens personliga smak och åsikt och hur långt kan man följa allt innan man kommer till ett vägskäl och måste välja? Gärna utveckling, men måste det nödvändigt vara så påtvingat och desperat att man tappar sin egen vilja? Det kan tåla att tänkas på ibland och inte bara inom musik. Kanske ordet "daterad" i sig själv borde ses som daterad och ens egna smak samt vilja att upptäcka sin egen stil vara helt inne igen.
Och den må vara väldigt spelad, och kommer troligen att få en egen artikel inom kort, men det finns få låtar som stämmer så bra på detta som Raymond & Marias klassiker "Ingen vill veta var du köpt din tröja"!
Alphaville - Big in Japan 1992 A.D Utgivningsår: 1991 Skivbolag: WEA B-sida: Big in Japan (The Mix) Det har gått tre och ett halvt år sen jag skrev om Alphavilles "Big in Japan", som en del av Sommarplågor nr 22 (en av tre stycken låtar den midsommaraftonen) och när nu Alphaville plötsligt ligger på listorna igen, tack vare att David Guetta och Ava Max återanvänt "Forever young", så känns det rätt passande att damma av den första stora hiten från albumklassikern "Forever young" igen. Jag ska inte säga att den nya versionen av balladen är usel och Guetta och Ava Max har gjort en hel del bra saker, men det här känns som en basic återanvändning/sampling som man försöker rida på och som blir en axelryckning. Jag hade föredragit om Alphaville hade gjort en egen ny vända på listorna med en ny låt. Men detta är väl bättre än inget, antar jag...
Men nu är det inte "Forever young" det ska handla om utan den förra gången som Alphaville tog en gammal låt, stuvade om den och det blev en oväntad listcomeback. Året var 1992 och man skulle släppa sin första samlingsplatta, var vid tyskarna tog sin klassiska "Big in Japan"-låt och satte den i en sorts techno-land med tillägget "1992 A.D". Självklart var det en sorts medvetenhet att dansmusiken var på stor frammarsch på dom europeiska listorna det året och det var lämpligt att göra låten i den stilen. Fast ändå är låten en väldigt udda fågel vad gäller hitlistor. Låten är en sorts technodriv som går genom hela låten och Marion Gold som hörs mumla fram något då och då och den klassiska refrängen kommer med endast valda fragment av sången. Det låter med andra ord väldigt mycket som den där 12"-mixen som endast spelas på dansgolven, men som i regel aldrig hörs i radion, än möjligen i Rakt Över Disc. Och normalt brukar jag inte vara så förtjust i det, vilket är en av anledningarna till att jag inte köper så mycket maxisinglar.
Men här är det så otroligt rätt och låter kanonhäftigt! Det pulserar skönt och har en grymt trancetechnostämning, men ändå i en sorts lättare melodisk form. Sen kanske det hade varit roligt med lite mer sång i låten, än bara de fragment av "Big in Japan" man nu får. Men totalt är detta en riktigt häftig dansexplosion som kanske inte låter så mycket Alphaville, men det behövs inte när det är så här bra. Och den är i mina öron klart bättre än David Guettas nuvarande "Forever young"-cover.
Duke Ellington - Piano reflections Utgivningsår: 1972 Skivbolag: Capitol Records Betyg: 4/5
Därmed blir det jazz för hela slanten, för jag har under den senaste tiden hittat en riktig guldgruva vad gäller jazzplattor. Duke Ellington finns i alla former på platta, det torde ha framgått vid det här laget. Däremot är det väldigt sällan jag springer på en Duke i trioform. Det närmaste är RCA Bluebirds-utgåvan "Solos, duets and trios" som jag skrev om för nio år sen. Den här skivan heter egentligen "The Duke plays Ellington" och kom ut 1953 på Capitol och flera år senare valde samma Capitol att ge ut den på nytt, fast med namnet "Piano reflections". I trion ingår, förutom Ellington själv, Wendell Marshall, bas och Butch Ballard eller Dave Black, trummor. The Duke fungerar alldeles utmärkt på egen hand och även om jag idag är långt mer positiv till Ellingtons orkester än när RCA-recensionen ovan skrevs så känns det ändå som ett välkommet break från alla mäktiga orkesterarrangemang.
Han har själv skrivit nästan alla låtarna och lyckas låta både traditionell och göra något nytt av melodierna. Lyssna bara på hans nya spännande arrangemang av "In a sentimental mood" som går klart snabbare än vad man är van att höra den. OK, Ellington kanske inte är någon Art Tatum som solist, men han borde absolut få mer uppmärksamhet för det för han vågar och skapar annorlunda och igenkänningsbara saker på egen hand. En klart bra platta som ger mer smak och den blir klart kvar i samlingen.
Sam Wooding And His Chocolate Kiddies - Maestro Sam Wooding y sus Chocolate Kiddies 1925-1929 Utgivningsår: --- Skivbolag: Jazz Panorama Betyg: 3/5
Sam Wooding är ännu av dom där mindre kända orkesterledarna som med åren helt har förbleknat. Man kan se honom som en av dom som tidigt försökte popularisera storbandsformen. Det gick sådär bra i mitten av 20-talet och Wooding tog sina "Chocolate Kiddies" till Europa istället där det gick bättre, inte minst i Tyskland, Spanien och Sovjetunionen. Där vid är dessa låtar från två av sina Europa-inspelningar, några från Berlin 1925 och några från Barcelona 1929. Det här är ju en svensk utgåva och det är lite kul att man därför har inkluderat på skivomslagets baksida en bild på en biljett till en Sam Wooding-konsert på Stockholms konserthus 1931, en biljett som på den tiden kostade 2 kronor. Jämför det med att betala flera tusen för en biljett till Taylor Swift idag.
Nå, mest kända musiker i den här orkestern är Tommy Ladnier och Gene Sedric och det är en vis ljudskillnad förstås på inspelningarna från 1925 och 1929. Och visst har Wooding tagit inspiration från sin vistelse över Atlanten. Inledande låt är tyska melodin "O Katharina", som även innehåller fraser av "O Tannenbaum". I övrigt så är det hurtig och pigg tidig jazz i det större formatet där det även då och då används allehanda effekter, tutor och annat. Sånt var förstås vanligt på den tiden, men jag tycker det blir lite för mycket trams och lekstuga för min del. Men det är ändå en riktigt bra och mysig platta som kan ses som ett tidsdokument och en kul del av jazzhistorien, vilket är en av anledningarna till att den blir klart kvar i samlingen.
Jess Stacey - Jess Stacey and friends 1938-1944 Utgivningsår: 1979 Skivbolag: London Records Betyg: 3/5
Tre skivor från London Records återutgivningar från det legendariska skivbolaget Commodore finns också bland den senaste tidens köp. Jag har dock bara hört på en av dom ännu, så valet här blir inte så svårt. Jag skrev om en Commodore-utgåva för drygt fem år sen, då om Timmie Rosenkrantz Town Hall-konsert och dess turer. Men av någon anledning nämnde jag inte något om att det var i serien "The Commodore Years". Commodore var alltså ett skivbolag grundat av Milt Gabler, producent och skivaffärsägare. Hans affär Commodore Music Shop fick en avknoppning i form av skivbolaget Commodore som skulle visa på hans enorma intresse för jazz och den gav ut dixieland och så småningom swing och räknas som en av dom första skivbolagen som bildades av kärlek för jazzgenren. Ja, också skulle Gabler med tiden bli mer känd som producenten av något annat som var bland dom första, nämligen Bill Haleys "Rock around the clock".
Till föremålet för skivan då, Jess Stacey. Stacey är ju främst känd som Benny Goodmans pianist innan Teddy Wilson kom in i bilden och spelade på den ikoniska 1938 Carnegie Hall-konserten. Därefter märktes han inte så mycket och inledde 1950 en pensionering från musiklivet efter att en berusad kvinna hade spillt öl på honom vid en konsert. Den här skivan innehåller dock inspelningar där Stacey skiner själv vid pianot, vilket jag i sig inte har något emot. Stacey är väl ingen Teddy Wilson, men en klart bra pianist och hans egna inspelningar, med trummisen Specs Powell i sällskap, är dom klart bästa numren. Sen finns det två saker som jag retar upp mig på. Dels inspelningarna med sångerskan Lee Wiley, som jag normalt inte har något emot alls, vilket jag deklarerade i en recension av en box med henne för drygt fem år sen. Men dom inspelningarna var i normal hastighet, inte som här, tydligt överförd i för högt tempo och där Wiley låter som en smurf. Sen känns det lite som en överdriven marknadsföring där man på omslaget flaggar för både Muggsy Spanier och Bud Freeman, men där dom på 16 låtar förekommer på två respektive en låt var. Och självklart är två av dom låtarna dom där för högt pitchade Lee Wriley förekommer. Alla andra är Stacey själv, vilket inte är fel, men jag hade kanske i så fall föredragit en hel platta med bara Stacey.
Men Jess Stacey är en till av alla dessa pianister som Dodo Marmarosa, Joe Bushkin, Johnny Guarnieri och andra som man inte hittar soloinspelningar med så ofta, än mindre en hel platta. Och Stacey är en bra pianist, helt klart, med riktigt bra inspleningar här, så trots fadäsen med Lee Wiley så blir plattan kvar i samlingen.
Benny Goodman - The ABC Collection (aka Benny Goodman & Paris - Listen to the magic) Utgivningsår: 1976 Skivbolag: ABC Betyg: 2/5
Två gånger Benny Goodman till sist. Och jag ska först för ovanlighetens skull vara hård mot maestro Benny! För Benny Goodman är en favorit för mig i swinggenren, men även solen har sina fläckar och här är dom väldigt stora. Här är det bolaget ABC Records som har återutgivit 1967-plattan "Benny Goodman & Paris - Listen to the magic" och lite sturskt kallat den för "The ABC Collection". En enda låt saknas i jämförelse med originalet, så därför har jag nämnt originaltiteln. Runt 50-60-talet så innehöll Goodman-bandet namn som Joe Newman och Urbie Green och normalt är det inte större fel på det bandet heller. Men den här plattan kan vara den svagaste och sämsta plattan jag har hört med Goodman och någon av hans band.
Låtarna här har fransk koppling med låtar som "I love Paris", "April in Paris", filmmusiken till den franska filmen "A man and a woman", "Petite fleur" och annat. Han har till och med lyckats få till en jazzversion av den melankoliska "I will wait for you" från filmen "Paraplyerna i Cherbourg". Och det är väl en fin touch. Men problemet är att Goodman aldrig förr har låtit så mycket easy listening som nu. Det är en riktigt tam orkester som inte svänger för mycket för att inte krocka med dom, i dom flesta fallen, mer finstämmiga originalen och stundtals känns det mer som den typen av studioorkestrar som spelar covers på olika bensinmackskassetter. Och det är verkligen inte så jag vill ha Benny Goodman. Ibland glimrar det till och låter lite småtrevligt ändå, men oftast så är det en väldigt blek och trist Benny som spelar på en platta som förhoppningsvis bara var ett temaexperiment. Skivomslaget med sin kuvertliknande öppning och stil kan få ett litet plus, i övrigt så är det här en stor besvikelse som inte kommer att stanna i samlingen.
Benny Goodman - The young B.G. (EP) Utgivningsår: 1957 Skivbolag: Coral Spår: Farewell blues/Someday sweetheart/After you've gone/Beale street blues
Och efter denna tragedi så måste jag återhämta mig med en normal Goodman, eller MER normal i alla fall. För här är det en ung 22-årig Benny Goodman 1931, innan han hade bildat sitt första storband och när han precis hade blivit upptäckt för en större publik. I den här inspelningen så är sättningen, förutom Benny, bröderna Teagarden, Jack och Charlie, Eddie Lang, Joe Venuti, Frank Signorelli, Bennys bror Harry samt Ray Bauduc. Jazz med fiol är väl inte det jag går i gång mest på, men i lagom små doser och helst tidiga inspelningar kan det fungera och det gör faktiskt Joe Venutis violin här, inte minst "After you've gone", som börjar långsamt, men som efter halva får en väldig fart i stegen.
Det är återigen Benny i en lite ovanligare situation än man är van vid, men här till det klart positiva. För den här EPn är klart bra och trevlig med bra sväng och skön stämning. Vi möter också två av jazzens legenders mindre kända bröder. För både Harry Goodman och Charlie Teagarden skulle med tiden blekna bort i glömska i jämförelse med sina mer kända bröder.
Åren rinner iväg och plötsligt är det dags igen för en summering av det år som har gått. Man kan väl säga att jazzvinyl, både i stora och små format, har dominerat året. Så mycket jazz som det har blivit i år är helt otroligt och även vad gäller jazz-EP's har det varit ett massivt år! Årets stora förlorare däremot bör klart vara 80-talsmusiken, där det är svårt att finna vettiga saker som man inte har och som är till lika vettiga priser. I och med att Sundsvalls innerstad bara har tre egentliga platser att köpa bra vinyl på, Mitt Second Hand (fka Erikshjälpen), HK och Vinylstallet, så blir det förstås deras utbud som styr allt. Myrorna kanske någon frågar sig, men dom har ju flyttat på sig i år och skivavdelningen har minskat drastiskt på det nya stället. Synd är det, eftersom Sundsvall en gång hade så enormt många second hand-butiker/loppisar, men en efter en har dom stängt igen med åren. Annars har väl året mer handlat om hur länge till som vinylen kommer att hålla sin popularitet, i och med att CD-skivan är på uppåtgående igen och missnöjet växer bland många samlare/random skivsköpare över överpriserna i butikerna på vinyl, även second hand märk väl. Jag skrev en krönika för flera år sen om hur jag förutspådde att vinylboomen skulle få ett slut om man inte slutade att tro att allt vinyl är guld och desperat försökte höja priserna på kreti och pleti. Sen om CD-skivan får en samma boom och därmed samma behandling åter står att se. Jag tror i alla fall vi börjar se effekterna av det nu tyvärr, så det ska bli intressant och se hur allt detta kommer att fungera 2025.
En årslista över årets bästa fynd ska det i alla fall bli och den domineras till 50 % av jazzplattor och skivor hittade under våren och fram till sommaren. Hösten har varit väldigt lugn, men det kanske behövs också för att sortera och få någon ordning på allt man hittar. Nåväl, här är årets bästa köp under året, varav en del även redan har tagits upp på bloggen.
10 Pet Shop Boys - Hotspot
Det ska inte sägas att "Hotspot" är någon av Neil och Chris starkare plattor. Snarare är detta en mellanplatta som verkar villa gå åt lite olika håll. Men det är ändå en solid och helt OK Pet Shop-platta. Framför allt är den värd sin plats på listan när jag hittar denna fyra år gamla platta med favoriterna för enbart 20 kronor på Videodrome.
En av årets svängigaste plattor med mannen, myten och legenden Teddy Wilson och ett gäng häftiga musiker vid en maj-session i New York 1945. Red Norvo, Charlie Shavers, Wilson och Remo Palmieri bjuder på tidlös och klassisk småbandsswing av 40-talsstandard!
Ett av 60-talets ösigaste örhängen upphittades till sist i singelformat. Förvisso utan riktigt omslag, vilket kanske hade givit en än högre plats på listan. Men att ha Spencer Davies ikoniska "I'm a man" på singel är en ynnest och en stor glädje!
Art Farmer är trumpetaren som inte räds att gå sina egna vägar och skapa jazz av det mesta. Han har gett sig på den svenska musikskatten och här får barockens mästerverk en spännande ansiktslyftning. Och det funkar kanonbra, dessa nya arrangemang! Kanske årets mest spännande skivköp musikaliskt! 6 Earth, Wind & Fire - That's the way of the world
Det tog emot att erkänna det. Hur mycket jag än älskar EWF's mest kända plattor "All 'n all" och "I am" så lyckades dom att ta sig ännu ett steg högre med plattan innan dessa. Filmsoundtracket som av säkerhetsskäl släpptes innan filmen och därmed kunde stå på egna ben från en floppande biopic. Och det svängde något så enormt och var otroligt snyggt!
5 Bennie Moten - The complete Bennie Moten Vol. 1/2, 3/4 och 5/6
Det regnade jazzplattor med 20-talsjazz på Mitt Second Hand (fka Erikshjälpen) under årets sista månad. Och mest spännande var en trio dubbelalbum med den idag bortglömde Bennie Moten och hans band. Moten är annars mest känd som bandledaren som gav Count Basie både karriär och efter sin död sitt band, varvid The Count blev det han blev. Men att hitta hela tre kanonfina dubbelalbum med Moten, utgivna på RCA Black & Whites serie Jazz Tribune, var en otroligt fin skatt att hitta på skiva!
Jag har verkligen fått lysmäte på mitt intresse för jazzens tidiga period i år och här är ännu ett bevis på det. Tre stycken skivor i 10-tumsformat, en med Johnny Dodds, en med Bix Biederbecke och en med världens första riktiga jazzorkester, The Original Dixieland Jazzband, får ses som bland det intressantaste i genren. Både skivformatet och det faktum att dessa tre, och framför allt Original Dixieland Jazzband har dom äldsta jazzinspelningarna jag någonsin hört gör att dessa tre hamnar på en hög placering på denna årslista.
Ett band i spillror får i uppdrag av skivbolaget att ge ut en platta till och man väljer att ge ut en av sina sista livespelningar innan man splittras. Bandets olika advokater tackas till och med på skivomslaget. När jag visade albumet på diverse streamar på Vinyl Community så sas det att plattan egentligen var för överdubbad. Det kanske det är, men det låter likväl otroligt bra och snyggt! Man lyckas dölja sina träter väl för publiken och ge dom precis vad man vill ha och det är hur häftigt som helst!
Gregoriansk religiös musik är normalt inte det jag konsumerar mest, men när jag till sist efter 12 års letande efter att jag såg Vox Archangeli live i Hedvig Eleonora Kyrka till sist hittar en platta med dom och kan åter avnjuta deras och Danne Sundquists mästerliga blandning av deras kyrkomusik och mjuka elektroniska synthmattor så slog hjärtat lite extra! Självklart ett av årets bästa fynd!
Jag funderade länge på om jag skulle inkludera alla skivorna som årets fynd eller bara några eller kanske till och med bara en, den med Lars Gullin och Monica Zetterlund. Men till slut så valde jag att ändå se hela högen som ett stort årets fynd. Jag gick på Sundsvalls Retromässa i höstas och såg ett bord med en kvinna säljandes en hel del singlar. När jag grävde där så såg jag att det fanns väldigt mycket jazz där, och inte vilket som helst utan mycket Lars Gullin, en med Art Blakey's Jazz Messengers och en med Tommy Flanagan inspelad i Stockholm. Och allt för en femma styck. Kanonköp! Men min magkänsla sa mig att detta kunde vara något utöver det vanliga, så av ren nyfikenhet satte jag mig på Discogs och kollade. Alla var värd 100 kronor eller mer. Art Blakey var värd 230 kronor och Gullin/Monica Z hela 670 kronor. Detta brukar förstås inte påverka mig nåt nämnvärt, men visst är det ett fynd och riktigt kul att hitta värdefulla singlar för en spottstyver och visst är det värt att bli årets fynd 2024. Lägg till där också att det är riktigt fina Lars Gullin-EPs med höjdarjazz.
ÅRETS LÅT Numera är det ju också en tradition att jag utser årets låt, kanske enda gången på året då ny musik som oftast inte finns i fysisk format får komma fram. Musikåret 2024 har väl inte flödat över av nya spännande namn med intressant musik. Några namn som jag kommer att höll ögon och öron öppna för i framtiden finns det dock, som britpopens nya stjärna Jake Bugg, svenska electrotjejen TUVA, Jackie Mare, Towa Bird och Färöarnas stjärna Eivor, som jag sent om sido har lärt mig uppskatta. The Black Keys gjorde vad som kan vara årets album med sin häftiga 90-talsdoftande platta "Ohio Players". Men det har också varit lite av elefanternas julafton med många gamla favoriter som kom med ny kanonbra musik, Tears For Fears, Stevie Nicks, Pet Shop Boys, Travis, Johnny Marr och Thåström med mera. Dom som gjorde årets låt får också ingå i kategorin elefanter, för under året kom det ett album som
Indochine årgång 1985 från plattan "3"
hette "Babel babel" med dom legendariska fransmännen i Indochine. Deras klassiska 80-talsalster "Le péril jaune" och 1985-plattan "3" har redan passerat här på bloggen. Nu var det dags för Nicolas Sirkis och hans mannar att äntligen släppa nytt på platta och det gjorde man med en förstasingel som var något utöver det vanliga. "Les chant des cygnes" (Svanesång) var tänkt till fotbolls-VM, men den var så stark att den kunde stå på egna ben. För årets fotbollskör hördes i den här låten, som jag vevade om och om och om igen. En grymt härlig och skön new wave-aktig popdänga med en überstark refräng, precis vad jag behövde! Och det också med ett av mina favoritband från 80-talet! Därför blir Indochines "Les chant des cygnes" årets låt 2024!
Därmed är det dags att lägga året 2024 till handlingarna och öppna den tomma boken som det står 2025 på. Låt oss hoppas att detta är ett år med mycket mer nya, häftiga och bra skivfynd och musikupptäckter! Min önskelista är ännu inte tom på långa vägar så det finns mycket mer att hitta där ute. Så till nästa gång önskar jag er ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR! 🎇🎉🎊
Staffan Percy - Drömmens skepp Utgivningsår: 1979 Skivbolag: EMI B-sida: Alvena äng En fantastisk röst har tystnat. Det kanske är lite sent upptäckt, men ibland går vissa dödsbud lite över huvudet på mig tyvärr och det är mest pinsamt förstås när det råkar vara en favorit i en genre, men bättre sent än aldrig antar jag. Men en av mina favoritröster inom visgenren har alltid varit Staffan Percy, som avled lite mer än 10 dar sen, 78 år gammal. Staffan Percy hade en av dom där mäktiga rösterna. Hans röst var stor och mogen röst med en viss pondus som jag gillar skarpt! Så hur ska man göra denna hyllning? Jag har förvisso ett stort gäng skivor av honom. En av dom, "Elva visor",
skrev jag om för 11 år sen, så material saknas inte. Samtidigt har jag ju ett löfte jag har lovat också sen dess och som jag tyvärr helt har glömt bort. Jag skrev för en eon sen om Percys mest kända sång, Bo Setterlinds "Drömmens skepp". Men av någon anledning så försvann den artikeln från bloggen av misstag och jag lovade att skriva om den. Så jag väljer att hålla ord till sist och skriva om en av visgenrens absoluta mästerverk, samtidigt inbakad i en sorts hyllning till en av visans idag mest bortglömda mästare.
Staffan Percy, född Sjögren, men ändrat till Percy efter styvfadern, skribenten Gösta Percy, var ju mest känd för att ha tolkat Bo Setterlinds texter, även om han förstås har tolkat andra med framgång också. En annan av hans mer kända låtar, "Än brinner var våg (det mörknar)", har ju text av Bertel Gripenberg till exempel. Men 1979 blev hans stora år då han fick en megaframgång på Svensktoppen med "Drömmens skepp", en låt som jag för övrigt gjorde till nummer 2 på min 1979-lista. "Drömmens skepp" är en mäktig visa, mycket tack vare bouzoukin, det stadiga kompet, arrangemanget och Staffan Percys kraftiga stämma! Självklart så är Ricke Löw och hans orkester en stor del i detta också. Och beskrivningarna i texten av Bo Setterlind är otroligt snygga! Detta är nog den allra bästa visan jag vet, en evig klassiker som jag kan lyssna på om och om igen!
Staffan Percy dök upp i olika TV-sammanhang under 70- och 80-talet, men försvann tyvärr allt mer med åren och jag kan inte minnas att hans namn nämndes särskilt ofta i medierna under 90- och 00-talet. Hans skivor är dock väldigt lätta att hitta i second hand-backarna och för en billig peng kan man få svensk visa när den är som allra snyggast och vackrast! För Staffan Percy var en av svensk visas allra bästa och mest underskattade sångare och kompositör och förtjänar att lyftas fram mer. Så tack, Staffan Percy, för det du har givit den svenska visskatten och musiklivet och vila i frid!
Som musik har jag valt dels originalversionen av "Drömmens skepp" och dels ett framträdande från Bernt Egerbladhs program "Två och en flygel", där Bo Setterlind var huvudperson och där även skådespelerskan Hjördis Pettersson var gäst. När Staffan dyker upp och sjunger sin hit så blir det en riktigt mysig allsångsstämning i studion med alla fyra närvarande. Dessutom så bjuder jag på den vackra "Än brinner var våg (det mörknar)" som en bonus.
Jag har tidigare skrivit mina tips på dom bästa jullåtarna i flera jultexter genom åren och det har sträckt sig från de mest vanliga klassikerna till dom lite mer udda sakerna. Och jag är ju ett fan av den traditionella julmusiken, med vackra körer, orkester och lite bjällerklang. Men jag hade tänkt att bryta mönstret lite denna gång. Jag har tänkt att ta upp det motsatta, alltså nämna några av dom allra hemskaste jullåtarna jag vet. Det handlar inte om låtarna som är då dåliga att skrattar när jag hör dom, dom hör ju hemma i Kultstämplat. Det handlar om låtarna som jag stänger av varje gång jag hör dom. Det handlar om låtarna som är i mina öron helt hiskeliga att lyssna på. En del av er kanske kommer att höja på ögonbrynen, men det antar redan gjordes av några av mina val till bästa jullåtarna för några år sen. Jag har hittat en näve av mina absoluta hatlåtar av julmusik och det är ju inte så ofta jag rantar här om låtar jag inte gillar, men det är ju jul bara en gång om året och någon gång ska man väl få göra något udda så håll till godo! Och dessa kan jag av förklarliga skäl inte visa några omslag till. Dom är dock inte rankade i någon särskild ordning, mer än utgivningsår. José Feliziano - Feliz navidad (1970) Det här är ju då en av dom mest spelade jullåtarna varje år och det är klart man kan lägga den på sönderspeladkontot, och det är klart att det är en av anledningarna till att jag helst aldrig vill höra låten igen. Men framför allt så är det en låt som jag har väldigt svårt att hitta någon form av julkänsla i och en av dom jullåtarna jag är absolut mest less på. Det låter mer som en sån där låt som man spelar om man skulle göra som Stig-Helmer i Sällskapsresan, åka till Mallorca och fira jul. Också slutar ju låteländet aldrig. Men det finns det ju fler låtar som inte verkar göra (jag tittar på DIG, Billy Swan).
Busungarna - Tomten, jag vill ha en riktig jul (1984) Om det inte vore för Tomas Ledin så hade vi faktiskt sluppit denna. Demon till låten kom in till Ledin och ABBA-gitarristen Rutger Gunnarsson på Polar, som båda tyckte att låten skulle göras av en barnkör. Alltså frågade Gunnarsson sin sjuårige son Rickard om han och några av hans klasskamrater ville göra låten. Resultatet blev en sån där låt som delar folk. Många tycker att den är sååå sockersöt och gullig, medan en del, jag däribland, tycker den är horribel! Det är alltid svårt att skriva om låtar där barn sjunger, för man får överse förstås med åldern, med att det inte låter proffsigt, med att texterna knappast är gjord för mig som målgrupp och så vidare. Men det finns förstås också sjungande barn som fungerar och det finns dom som inte alls fungerar (The Pinks, Heintje). Här är det då förmodligen Rickard Gunnarsson som sjunger och det låter otroligt falskt. Men framför allt är det alldeles FÖR sockersött med barnkören som sjunger om att få ha en riktig jul och tomten som man tror på. Det är säkert den där julen man själv drömde om när man var i deras ålder, men det finns gränser...
Slade - Merry xmas everybody (1984) 1984 var förmodligen det år i världshistorien då flest jullåtar kom. Det var klassiker som Band Aid och Wham och mindre roliga saker som Busungarna ovan och även glamrockarna Slade som önskade "Merry Xmas Everybody". Jag ogillar glamrock som det är och när Slade försökte ta den genren in i 80-talet, givetvis med Noddy Holders übergnälliga och hemska sångröst, så var det lite mer än jag tålde. Lägg där till en sorts allsångsaktig jullåt och min radio stängs av illa kvickt.
The Pogues & Kirsty MacColl - Fairytale of New York (1987) Här är det lite som att svära i kyrkan, för den här låten har sin väldigt stora och trogna fanskara som älskar låten. Men allvarligt, all respekt till Kirsty MacColls normala låtstandard, men att höra på en sorts "all join hands"-låt med en whiskyhes och halvpackad Shane MacGowen som brölar fram en sorts text från någon krog i London ger inte mig någon som helst sorts julkänsla. Jag kommer nog aldrig att se storheten i den här låten, även om låten har vuxit sig in i den svenska julen så pass att vissa skolor numera har den i sina luciatåg.
Jingle Cats - Silent night (1993) Låt mig först klargöra, jag är kattälskare och det har jag i blodet, för min mor är ett gigantiskt kattfreak. Så självklart var det givet att skivan med Jingle Cats skulle invadera det Stafrinska hemmet. Jingle Cats var ett projekt av producenten Mike Scalla och hur han tyckte det var en bra idé att ta autentiska kattjamningar, klippa dessa i melodiform så det låter totalt sönderredigerat och sen lansera dessa på skiva vore intressant att veta. Och för er som känner tacksamhet att ni är hundälskare, det finns en Jungle Dogs också. Jag känner lite hur man dör inombords och blodet fryser när jag hör dessa missar dra igång. Huvva! Basshunter - Jingle bells (2006) När "Boten Anna" hade spelats klart som mest så var det dags för Jonas Altberg att försöka hålla sig kvar på listorna och varför inte göra det med att technofiera en av jullåtarnas signaturmelodier, "Jingle bells". "Boten Anna" gillade jag aldrig. Den typen av hardcoretechno har mer basgång än melodi för mig och när man lägger den stilen på en traditionell julklassiker och låter Basshunter mullra fram: "Everybody say HO, HO, HO!!!" Då skakar i alla fall jag på huvudet och undrar vad det är jag lyssnar på. Band Aid 30 - Do They know it's christmas/Band Aid - Do they know it's christmas (2024 Ultimate Mix) (2014/2024) Band Aid 1 och 2 hamnade på plats 6 och 9 bland tidernas bästa jullåtar. Därefter har låten mjölkats två gånger till och dessa versioner har varit hemska slakter av en av julens bästa låtar. 2014 firade Band Aid 30 år och då samlade man ett gäng av den tidens populäraste musiker, varav jag, som då var helt ointresserad av aktuell musik, inte kunde bry mig mindre om 70-80 % av dessa. Vi har Chris Martin från Coldplay, Ed Sheeran, Ellie Goulding, One Direction, Sam Smith, Paoma Faith med flera. Bono var inklämd också för att få någon med koppling till originalet. Den versionen har ett blaskigt och tamt sound och är väldigt lättglömt, vilket jag tror gällde för dom flesta skivköparna också. Hopp till i år, för det är väl logiskt att avsluta i nutid. Det är verkligen inte ofta jag refererar till Aftonbladet, men Markus Larssons beskrivning av "Klotterplanket Band Aid" var verkligen ett riktigt skott i mål. Istället för att göra en ny version så har man plockat dom vokala insatserna från originalet och Band Aid 30 och mixat ihop dessa till en egen låt. Band Aid 2 verkar inte ha existerat av okänd anledning. Den nya mixen låter så sönderklippt och rörig att man har svårt att höra vem som är vem. Trots allt är det ju drygt 40 artister från två olika inspelningar som ska in. Det borde vara kul att höra George Michael och Boy George av årgång 1984 sjunga duett med Ed Sheeran och Chris Martin 2014, men det blir mest en salig och jobbig pyttipanna. Så, då har jag sågat lite jullåtar också. Men oavsett vad man gillar för jullåtar så kan man säga att dom berör på olika sätt. Jullåtarna som företeelse behövs. Dock så verkar det vara svårt för nya tidens jullåtar att ta sig in bland dom stora klassikerna "Tänd ett ljus", "Last christmas" och "All i want for christmas is you". Förmodligen för att inga låtar bevaras i dagens streamvärld, samt att dom inte sticker ut tillräckligt. Därmed säger jag bara "Everybody say, HO HO HO" och önskar jag en riktigt GOD JUL till alla!
Utgivningsår: 1988 Skivbolag: Baby Records/Ariola Betyg: 3/5 Den Harrow var ett stycke musikhistoria för sig. Två italienska producenter tog en ung manlig fotomodell, satte honom vid mikrofonen, upptäckte att han inte kunde sjunga alls och beslöt sig för att göra en pre-Milli Vanilli. Alltså sätta någon helt annan vid micken medan modellen, Stefano Zandri, fick all uppmärksamhet vid kamerorna. Jag tror att anledningen förklarar sig själv om man betänker att namnet Den Harrow är baserad på det italienska ordet "Denaro", alltså "pengar". På dom flesta av Harrows mest kända hits är det amerikanen Tom Hooker som sjunger, men till den här plattan så hade det samarbetet skurit sig och man kontrakterade engelsmannen Anthony James att försöka låta som Hooker. Allt det här låter ju egentligen som en anledning till att undvika Harrow, men faktum är att det desperata tilltaget till trots så är Harrow riktigt bra. "Bad boy", "Catch the fox" och "Don't break my heart" är lysande italoklassiker från 80-talet! Man behöver inte gilla metoden, bara musiken som kommer ut av det. Men 1988 så förlorade projektet Den Harrow sin stjärnglans allt mer och nu skulle man då försöka klara skivan utan Tom Hookers röst och bidrag till låtarna. Och jag erkänner, jag var väldigt tveksam till denna skiva, eftersom jag också ansåg att Harrows låtar efter 1987 års framgångar inte var i närheten av så bra som då. Men det här är faktiskt en bättre platta än jag hade kunnat tro. Singlarna "You have a way" och kanske framför allt "Born to love" är väldigt svaga där producenterna har försökt ta Den Harrows italodisco i lite andra riktningar. Men det lyfts upp av ett antal riktigt bra albumspår, där en del av låtarna hade kunnat vara klart bättre som singlar än dom som valdes att bli det. Där är det mer traditionell italodisco som låter som om dom var gjord 1-2 år tidigare. Sen kanske plattan dalar något mot slutet med dom sista låtarna och kanske framför allt den instrumentala mixlåten "Thank you DJ" som inte ger mig något alls. Men totalt en helt OK och klassisk italodisco-platta, som förvisso inte når upp till samma kvalitet som föregångarna "Overpower" och "Day by day", men som ändå är en stabil och skönt 80-talsdoftande ljudupplevelse! Skivan är faktiskt lite nära en fyra i betyg och blir kvar i samlingen.
.jpg)
