Kultstämplat: J.J Lionel - Le dance des canards

J.J Lionel - Le dance des canards
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: Elver
B-sida: L'amour Comme Ça
Det har gått drygt sex år sen jag skrev om den ökända "Fågeldansen", eller snarare Lasse Lundebergs flåshurtiga aerobicsinstruktioner till den samma på B-sidan av Curt Haagers... förlåt Kvack Kvacks kända låt. Den låten är ju ett stycke cringe-låt-klassiker i svensk underhållningshistoria som det dansats till på alla fester under 80-talet. Nu var ju förstås Sverige på intet sätt först med den här saken. Låten går tillbaka till 1957 och själva dansen sex år senare. Givetvis så flaxades med armarna och viftades rumpa även i Frankrike, där den här varianten kom samma år som i Sverige. 

J.J Lionel, född Jean-Jaques Blairon, var en belgisk musiker som för alltid blev ihågkommen mer eller mindre endast i historieböckerna som mannen som gjorde den franska fågeldansen. Jag vet inte om det är något man gladeligen skryter om i sitt CV, även om låten nu sålde mer än 2.500.000 miljoner exemplar, hamnade i Guinnes Rekordbok och än idag är en av dom mest sålda franska singlarna någonsin. 
"Jo, men jag har haft en skivkarriär en gång. Jag gjorde den franska versionen av Fågeldansen till min enda hit..."
Men han kvackade säkert hela vägen till banken, vad vet jag.     

I Sverige så är låten om fåglar i allmänhet medan den i Frankrike är mer specificerad till anka, "canard".

Dessutom så är ju Curt Haagers version mer av en glad dumlåt för dom svenska festerna medan J.J Lionels låt har verser i nästan någon sorts valstakt. Sen måste någon givetvis tuta i lockropstutor för andjakt i inledningen för att slå an tonen. 
     Och titta på det skivomslagen! Det är inte jättestor skillnad mellan dom, mer än att Sverige rätt tydligt har försökt att anspela på en vis kolerisk anka vid namn Kalle med flickvännen Kajsa, medan man i Frankrike inte har försökt rida på Disneys stora skapelser. 
     Om den här sen är mer kult än vår egen svenska variant vet jag inte. Jag väljer att även introducera den här franska versionen för att även om låten inte är svensk känns den ändå som en så pass svensk kultklassiker att det låter bisarrt att höra låten på franska och i den här mer finkorniga och eleganta stilen. Har jag vår egen svenska töntlåt med ska den med på franska också. Amen! Sen kan man ju inte annat än älska "QUANC-QUANC-QUANC-QUANC" heller. Och skulle jag springa på en singel med låten på ett annat språk så är det inte helt omöjligt att jag återkommer till den igen.

Singeltipsets Eurovision (Melodifestival) Special VI

När detta skrivs så pågår Melodifestival-cirkusen över hela Sverige och jag tror det har framgått med all önskvärd tydlighet vad jag anser om dagens version av denna tävling. Men det hindrar inte att jag hyllar dom festivalhits som varit. Nu kanske någon tänker:
"Jaså, han försöker ändå att casha-in på tävlingen?!"
Nja, jag känner att det är lämpligare att skriva om detta nu än i typ jul eller midsommar. Sen kanske det är lite fånigt att kalla detta för "Eurovision special" eftersom det just här handlar om låtar som aldrig nådde Eurovision, men nu är serien sen lång tid kallad för det så så vi får väl leva med det. Och jag kommer när själva europafinalen kommer att göra en variant med utländska bidrag också, för singlar finns det gott om kvar att skriva om. Här har jag då valt fyra stycken låtar som aldrig vann tävlingen, alla från varsitt decennium mellan 1960-talet till 1990-talet. De decennier då tävlingen var som bäst, enligt mig...

Towa Carson - Du vet var jag finns 
Utgivningsår: 1968
Skivbolag: RCA Victor
B-sida: Lika barn leka bäst

Fyra gånger har Towa Carson varit med i Melodifestivalen totalt. På 60-talet var det inte en sån grej att vara med i Melodifestivalen om man var en framgångsrik schlagerartist utan det var en stor musiktävling som kunde generera i PR, spelningar och mycket bokningar. 
     1968 så vann Claes-Göran Hederström och hans "Det börjar verka kärlek banne mig", en av väldigt få låttexter där ordet "dang-dang" förekommer och rimmar på "pang-pang". Men så hade den låten och den här samma upphovsman, Peter Himmelstrand. Här har han dock skrivit en riktigt kul text om en löjligt tålmodig sambo/hustru till en karl som efter varje gräl förmodligen drar iväg till en älskarinna någonstans och hon rycker på axlarna och säger "Du vet var jag finns", tills vidare i alla fall. Eller så är det jag som överanalyserar texten, det kan vara så också. Detta är en riktigt bra och snygg svensk schlager med Towa Carson som med stor röstvibrato tar i mäktigt i sången. 
     Den fick en bra renässans 1994 i och med att Anne-Lie tog upp den till sin andra schlagerplatta "Prima donna" och gav den en riktigt bra discoklädsel á la Pet Shop Boys. 
     Tävlingen? Jo, låten fick en tredje plats efter Hederström och Svante Thuresson. Sen tog det ända fram till 2004 innan hon dök upp i tävlingen igen, då med Siw Malmqvist och Ann-Louise Hansson i "C'est la vie", men ju mindre vi talar om den desto bättre.



Hadar - Lady Antoinette 
Utgivningsår: 1975
Skivbolag: Glendisc
B-sida: Gina

Hadar, eller Hadar Kronberg, är en sån artist som det förekommit många av i tävlingen genom åren. En artist som förekommer i Melodifestivalen ett år, som får något sorts mindre genombrott och som man sen aldrig hör från igen. Men Bruno Glenmark hade ett gott öga till Hadar och pushade hårt på honom när han skrev en låt till melodifestivalen 1975. Så pass att hela familjen Glenmark, alltså bandet, körade bakom honom i hans låt om Frankrikes forna drottning under franska revolutionen. Detta föranleder mig också att lite dryfta detta som varit vanligt genom åren, då man använder historiska individer eller händelser för att skapa en kul schlager, både i svenska och den stora. Vi minns väl låtar om allt från "Charlie Chaplin" och "Michelangelo" till "Djingis Khan" och, förstås, "Waterloo", dubbelvinnaren året innan. 

Texten är väl inte den klockrenaste utan en låt som komiskt mer försöker låta överdramatisk än ha en vettig handling, som:
"Lady Antoinette
Kulan blev vår polett
Bang du ryska roulette"
Däremot är melodin och soundet en riktigt bra, charmig och skön schlagerpärla och värd bättre än den sjätte plats-låten fick. Låten är en underskattad schlagerkaramell från 70-talet som man idag nämner i lite hånfulla ordalag när man försöker minnas andra låtar från tävlingarna på 70-talet än dom vanligaste vinnarna. Men oavsett texten så är detta Melodifestivalen när den är som mest klassisk i mina ögon och öron!
     Hur gick det för Hadar då? Jo, han släppte en platta innan han istället sadlade om till musiklärare och är idag kommunalpolitiker i Partille.



Karin & Anders Glenmark - Kall som is
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Glendisc
B-sida: Flyga fri

Vi stannar kvar hos Glenmarks studio och bolag och byter ut Hadar mot familjens två mest kända syskon. Jag erkänner att jag borde kanske ha hyllat Karin Glenmark, som avled i oktober 2025, ena halvan av duon Gemini och som också gjorde en riktigt bra försvenskning av Olivia Newton-Johns "Xanadu". Samt även denna låt i tävlingen (ja, och en sololåt året innan också), fast frågan är om man egentligen borde sätta den på Gemini-kontot, även om duon inte ännu kallar sig för det. Men medlemmarna är ju det samma.
     
Dom låtar som överlevt bäst från 1984 års festival är då den här och, förstås, Herreys dubbelvinnande gyllene skor. Anders Glenmark och Ingela "Pling" Forsman har gjort en magnifik, spännande dramatisk och kanonbra schlagerdisco-låt av klassiska 80-talsmått. Det finns även dom som anser att den här festival-fyran är en av 80-talets bästa melodifestivallåtar och även om urvalet är stort så är jag beredd att hålla med. Det var till och med så att vinnarna Herreys valde att göra en cover på sin festivalkonkurrent senare samma år. Jag ska väl inte säga att den versionen är direkt dålig, den är helt OK, liksom också (surprise, surprise) Magnus Carlsson och Linda Bengtzings version 2023. Men dom står sig ändå slätt mot originalet och syskonen Glenmarks energi i låten. Så med denna låt kan jag bara säga, vila i frid Karin Glenmark!



Janne Bark, Lasse Kronér, Lennart Grahn, Nick Borgen och Peter Lundblad - Gör någon glad
Utgivningsår: 1996
Skivbolag: Parad
B-sida: Gör någon glad

90-talets festivaler, när Irland skulle vinna jämt, när folkmusiken skulle regera i tävlingen och när man skohornade ihop allsköns artister till en akt, var på den låten sen aldrig hördes igen efteråt. 1996 så vann One More Time med låten som jag än ser som den kanske bästa Mello-vinnaren någonsin, "Den vilda". Det här året var ett av åren då man körde med utslagning av fem låtar som fick dela på sjätteplatsen och en av dom var en låt gjord av en kvintett veteranartister som sattes ihop för att göra en glad motivations-låt av Pontus Platin och Svante "Visitors" Persson. Vad man än säger om texten, lagom klyschig, men ändå bättre än den förra gången som Platin hade en låt med på bloggen, Kristin Kaspersens förkylda storstadsbeskrivning "Storstadsliv". 

Lika säkert som festivalens exempel ovan så var det också klart att i melodifestivalen så skulle Nick Borgen ge sig den på att han skulle ta sig till Eurovision, fast juryn alla gånger gav sig den på att det skulle han inte alls. Här slog han sig alltså ihop med Janne Bark från Triad, Lasse "Ännu i Triple & Touch" Kronér, The Shanes Lennart Grahn och Peter Lundblad. Jag minns melodifestivaltävlingen detta år som sågs i TV-soffan på elevhemmet i Härnösand, där jag pluggade på folkhögskola då, och den här låten på den här tiden gick in genom ena örat och ut genom det andra. Det gällde förmodligen även dom andra närvarande vid TV-soffan. Jag ska inte måla upp den som ett storverk i tävlingens historia, men med åren har jag insett att den här har något som är riktigt bra ändå. Den är glad, den är charmig och trevlig. Visst, lite gubbig i sound och klyschig i text och jag förstår varför den inte tog sig vidare, men mysig ändå! Jag blir glad av den i alla fall.

Kultstämplat: Di få Under Bordi - Domus-Palays

Di få Under Bordi - Domus-Palays
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: Discreet Records
B-sida: Living in Göteborg
Den här låten lider av samma problem som EAV's "Ba-ba-bankrobbery", den är egentligen för bra för "Kultstämplat" och den är dessutom gjord med medveten humor och inte ett musikaliskt snedsteg modell deluxe. Men samtidigt är den ju 80-talskult så det räcker till och blir över och hör man på låten så passar den gott och väl egentligen. Så visst ska jag ta med den!

1986 vann ju Style folkets hjärtan i Melodifestivalen med sin "Dover-Calais". Dom vann inte tävlingen, det gjorde ju Lasse Holm och Monica Törnell, men det var låten som fick folk att gå man ur huse och vråla åt Holm och Törnell:
"FEL LÅT VANN!"
Samt att rösta in den på alla listor som fanns. Och det var ju bara en tidsfråga innan låten skulle få ett flertal parodier, låtar som jag idag långt hellre hör på än originalet. En var då med Ernst-Hugo Järegård som i radioprogrammet "Eldorado" pratsjöng texten med en härligt sällan skådad överdramatisering. Och den har ju nämnts ett flertal gånger här på bloggen.
     Men den parodi som kanske lyckades allra bäst, och som även hamnade på Svensktoppen, var gjord av Göteborgsgruppen Di Få Under Bordi, där stora delar av det som senare skulle bli hårdrocks-clownerna Black-Ingvars, samt radiomannen och komikern Stefan Livh, ingick. Namnet i sig var förstås en blinkning åt Gotlands Di Sma Undar Jordi, som bara några månader tidigare hade röjt på nyss nämnda Svensktopp med megahiten "Snabbköpskassörskan". Här lyckades göteborgarna ta den stora pampiga megaschlagern med en krasch ner på jorden med ett lökigt och billigt sound som inleds med en riktigt corny och amatörmässig synthslinga och som med en fruktansvärd sånginsats, som förmodligen skulle vara en parodi på Gigi Hamiltons inte helt träffsäkra och lätt överdrivna tonårsstockholms-röst i låten, går igenom låten. 

Sen är det texten, som istället för en båttur mellan dom engelska och franska kusterna utspelar sig på en korvbar mellan Domus och Palays i Göteborg och en möte mellan ett par, där det slutar med att båda kladdar in varandra i mos och senap under hånglet. Eller vad sägs om denna sköna textrad:
"Vi stod på varann, och senapen den rann!"
Poesi! 
     Låten är alltså förstås medvetet hemskt gjord, men samtidigt så görs det med en sån överdrift att det är svårt att inte bara skratta åt själva parodin på Style och historien i texten, utan också åt hur mycket man har tagit i för att göra låten så överdriven som det går och hur mycket tidstypisk 80-talshumor allt bara osar. 
     Och vi kan också diskutera b-sidan, som är en försvenskning av James Browns enligt mig enda vettiga låt, "Living in america", fast här förstås förlagd i Göteborg med ett otroligt grymt drag. Parodi eller inte, den röjer på riktigt!

Men som sagt så lägger jag långt mycket hellre på den här parodin än originalet, som jag egentligen aldrig varit ett fan av, och skrattar en gång till åt hur man gör en riktig musikalisk parodi där man tar något folkkärt och på ett roligt sätt smäller ner den i backen och gör något riktigt eget och egentligen hemskt av den! Och jo, jag hör klart hellre på den här också än något av det som Black-Ingvars senare skulle göra, eller dom parodier som Stefan Livh senare skulle göra i programmet "Rally". 

Pet Shop Boys - It's a sin

Pet Shop Boys - It's a sin
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: Parlophone
B-sida: You know where you went wrong
2018 så släppte Ghost en version av Pet Shop Boys klassiker "It's a sin" på den begränsade deluxe versionen av sitt album "Prequelle". Den nådde snart internet och åtta år senare är låten mer officiellt släppt till allmänheten. Det är faktiskt en riktigt bra version, och det föranleder mig till att introducera originalet på bloggen som en del av min serie där jag skriver om megahits och klassiker.

Pet Shop Boys skrev låten redan 1982 och spelade in en demo till låten tillsammans med producenten och artisten Bobby Orlando 1984, men det var först 1987 som låten fick sin mer bekanta stil. Texten är hämtat från intryck Neil Tennant fick i en katolsk skola han gick på och han har sagt att den inte alls är tänkt att vara seriös utan mer som ett internskämt där låten tog 15 minuter att skriva. 

Lik väl har låten ett otroligt mäktigt sound med psalmliknande melodistämmor, åskknallar, ekon och diverse körljud. Producenten Julian Mendelsohn och Pet Shoparna har verkligen gått all in i viljan att skapa ett redigt kyrkosound och man lyckas att göra något för tiden väldigt eget och ändå så passande för listorna att folk bevisligen vill höra det mer och mer av. För än till idag räknas detta som en av bandets absolut största hits i karriären! 
     Det här är för min egen del en låt som jag har delade tankar om numera. För det är en magnifik låt och skapelse och som Pet Shop Boys-fan en megaklassiker av gigantiska mått, utan tvekan. Däremot så är det inte den låt av bandet jag helst lägger på idag eftersom jag känner mig rätt mätt på den efter att ha hört den av och till ända sen den marscherade in på trackslistans första plats i augusti 1987. Men precis som med många av dessa klassiker på 80-talet så kan man vara less på låten, ända till dess att den spelas och man skiner upp och plötsligt gladeligen minns sitt 80-tals radioinspelningar när man tryckte ner play och rec på bandspelaren när den önskades i "Lördagsbiten" eller "Upp till 13".
     Det är nog bra att Ghost har kommit och putsat upp låten i sin egen rockiga stil och gjort den på nytt, så länge som folk inte glömmer var den kommer ifrån och vilken mästerlig och egen skapelse originalet är. Så hur mätt jag än är på den så bugar jag mig i vördnad till Neil och Chris för en otrolig låt och ett bländande sound!

Och är någon nyfiken på hur demon lät så är den bifogad med länk nedanför! Ja, den låter lite annorlundare...

Kultstämplat: Peter LeMarc - Buick

Peter LeMarc - Buick
År: 1982
Skivbolag: Trend
Jag ska erkänna direkt att det inte är första gången jag skriver om den här plattan. Den förekom även för ca 15 år sen i den gamla Retrogalaxen, men den är för passande i Kultstämplat för att hamna i den pågående serien om gamla recensioner från Retrogalaxens arkiv. Jag tycker den förtjänar en helt ny introduktion där den hör hemma! För ingen går säker i Kultstämplat, inte ens mannen, legenden och min stora favorit Peter LeMarc. Vi snackar om artisten som har skrivit odödliga klassiker som "Hemma vid ett hav", "Sången dom spelar när filmen är slut", "Det finns inga mirakel" och "Ända till september", med texter som är personliga och som man lyssnar noga på! 
     
Men vi har alla varit barn en gång och på hans debut "Buick" från 1982 så är vi eoner från den romantiske och drömmande singersong-writern som han är idag, utan vi snackar en vilsen svensk synthpopare med texter som ingen begriper, inte ens LeMarc själv idag. I en av sina första intervjuer, i Metropol från 1982, så beskriver han sig som:"
"En flanör, estradör, ja, allt utom det som slutar på ist...hahaha!"
Japp, då vet vi det! 
     Jag har sen tidigare skrivit om hans andra platta "Circus circus" och beskrev den som hans sämsta platta. Den här plattan borde ses som än sämre, men den har något som ändå lyfter den, ett new wavigt snyggt och piggt sound modell tidigt 80-tal. Men vad hjälper det när texterna låter så här? Här försöker Peter låta så intelligent som möjligt, men ändå lagt X antal klyschor och smarta ord i en hatt och dragit upp dom en efter en och lagt dom på en rad. Resultatet blir att istället för att det låter som en smart och intelligent text låter totalt obegripligt och skrattretande. Här kommer ett litet axplock:
"Jag vill inte dö på IKEA" ("Slut på alla ord")
Nej, när jag tänkte efter så är det inte något som jag längtar efter heller. Och när han ska få ihop någon refräng så kör han en lite spännande bétoning för att få text och melodi att passa:
"Mamma, din dansánde dotter, dansar över mig."

"Han älskar ihjäl sig" ("Mannen som stjäl kärlek")
Han satsar tydligen på en död i skönhet...

"Jag kan välja mellan semla och tårta, jag kan välja mellan kroppen och svarttt!" ("Mirakel varje måndag")
Öööh, OK! Om du säger så...?!?!?!

"Vi springer på varandra, över alla andra"  ("Guld")
Låten "Guld" får väl ses som min favorit. En låt i snabb och energisk synthpop med ett totalt obegripligt ordbajseri. Eller vad sägs om:
"Jag letar efter guld, måste hitta guld. Letar i asfalt, letar i sot", följt sen av, "glittrande guld, för barnens skull"
Han letar i lera och vatten, i asfalt (hur?) och i den öppna spisen, allt för att hitta guld för både barnens och bolagets skull. Ingen förstår varför! Och bolaget, vilket bolag? Systembolaget? Skivbolaget?

Den här plattan är en riktig citatmaskin textmässigt och hade varit än värre om inte soundet varit riktigt bra. Men det är Peter LeMarcs första platta, en platta som han själv ser som skräp, och med tanke på hans senare fina och välarbetade texter så är detta enormt bisarrt och komiskt att höra och läsa! Hur mycket han ville och hur fel det blev. Men det blev ju bra till sist...

Nytt i samlingen - Januari 2026

Belinda Carlisle - Live your life be free
Utgivningsår: 1991
Skivbolag: MCA/Virgin
Betyg: 4/5

Belinda Carlisle förekommer för första gången med ett verk på bloggen och det gör hon med sitt fjärde album. Det här kan vara det sista Belinda gjorde på platta som var riktigt bra, för efter detta så blev låtarna bara slätstruknare och ointressantare för att idag vara, tyvärr, ointressantare än någonsin, och då är en av hennes senare låtar gjord av Diane Warren. Om sanningen ska fram så märks det mer tydligt vart det bär på dom sista singlarna från plattan, "Do you feel like i feel" och "Little black book". 

Men i övrigt så är det här en fin orgie i pop som försöker emellanåt att sträcka ut sig åt olika nya riktningar,  som "World of love" som drar lite åt den då så aktuella alternativa dans-genren som Jesus Jones och Happy Mondays var stjärnor i, men som i slutändan slutar med det hon är bäst på, raka snygga popkarameller. Melodierna är riktigt bra och starka, medan soundet är något starkare på föregångarna "Heaven on earth" och "Runaway horses". Men jag tycker ändå att plattan är riktigt bra och välgjord och även om betyget balanserar något mellan 3 och 4 så väljer jag att höja den, för det här är en trevlig och avkopplande popplatta, med titelspåret som en av hennes bästa låtar!

Natural Selection - Natural Selection
Utgivningsår: 1991
Skivbolag: EastWest
Betyg: 2/5

När amerikanska Natural Selections första singel "Do anything" kom och vandrade upp till USA-listans andra plats så var det många som trodde att man här hade fått fram något mycket intressant. Bandet kom från Minneapolis och låten lät väldigt likt en annan känd Minneapolis-bo, Prince. Och den lysande singeln har väldigt många liknelser med Prince i sound och melodi. Tyvärr slutar jämförelsen där för lyssnar man på Natural Selections enda platta så dör den rätt fort efter dom två inledande singlarna. Jag ska inte säga att det är direkt dåligt, bara väldigt tamt och ointressant. Melodierna är intetsägande och soundet hade kunnat vara så mycket tyngre och svängigare än det nu blev. Hiten "Do anything" påbörjades redan 1989 innan medlemmen Elliot Erickson fick för sig att göra låten klart drygt två år senare. Min gissning är att när låten plötsligt blev en hit så fick man en väldig fart att snabbt producera fram ett helt album och resultatet blev en platta som låter tämligen platt och snabbstressad. Synd, för detta hade kunnat vara riktigt häftigt! 
     Prince har alltså inget med den här plattan att göra, men lite ironiskt är att den kvinnliga pratrösten i "Do anything" från början gjordes av en vän till medlemmarna, Ingrid Chavez. När Natural Selection till sist fått skivkontrakt med EastWest så fick man hitta en ny röst, vilket blev Niki Harris, hon som också sjunger på Snaps hits från 1993, eftersom Ingrid Chavez redan hade plockats upp av Paisley Park Records, ägd av Prince. 



Erma Franklin - Piece of my heart
Utgivningsår: 1992 (återutgivning)
Skivbolag: Epic
B-sida: Ev're time we say goodbye

Erma Franklin är alltså Arethas storasyster som både körade bakom sin mer kända syster och försökte sig på en egen karriär. Det vore väl att ljuga att säga att hennes karriär gick spikrakt, men den här låten anses väl vara hennes klart största, även om det inte är den här versionen som folk minns. Spelas någon version av den så är det förstås främst Janis Joplins version som hörs, en låt som Erma inte säger sig ha känt igen när hon hörde den på grund av Janis sångarrangemang. 

Den här låten återutgavs 1992 i samband med en reklamfilm som Levi's hade och det är den utgåvan som det här är. Originalet är för övrigt från 1967, för den som undrar. Jag ska inte säga att Erma är i närheten av sin syster vad gäller kvalitet, eller att det här är den bästa låten i genren 60-talssoul jag har hört. Men den är ändå godkänd och småskön ändå och eoner bättre än Janis Joplins ylande (sorry, alla Joplin-fans, men jag kan verkligen inte med henne).

Erma insåg väl också till slut att hon inte kunde eller ville konkurrera med Aretha och lämnade musikbranschen under 70-talet. 



Earth, Wind & Fire featuring MC Hammer - Wanna be the man
Utgivningsår: 1990
Skivbolag: Columbia
B-sida: Wanna be the man (Dub mix)

På papperet låter detta idag som en bisarr och märklig kombination, soulfunkens eviga kungar och rapmusikens narr och one-year-wonder med ballongbyxor. Men 1990 var det här nog inte så konstigt och något som Earth, Wind & Fire förmodligen behövde mer än Hammer. Hammer hade sitt överlägset största år då och EWF hade inte haft någon storsuccé på en hel evighet. Och EWF's karriär under 80-talet och framåt är ju inte fylld med deras bästa låtar direkt utan man försökte haka på dom allmänna trenderna inom soulmusiken och blanda det med sin stil med med stämsång, funkparty och mycket blås och det gick sådär. Därmed inte sagt att detta är dåligt. Det är ett bra funkigt sound med trendiga synthar, groove och blås. Men melodin är långt ifrån "September", "In the stone", "Boogie wonderland" eller "Fantasy" och MC Hammer tycker jag inte tillför något mer än ett störningsmoment, men så är jag inget rapfan heller. Dock är det bra proddat och har ett trevligt groove och det gör att det ändå funkar, även om jag nog hellre lägger på dom gamla 70-talsplattorna än nu en gång.



The Tyrell Corporation - Six o'clock
Utgivningsår: 1991
Skivbolag: Volante/Chrysalis
B-sida: Six o'clock (Hammond mix)

Joe Watson och Tony Barry bildar duon The Tyrell Corporation, en av dessa många brittiska dans/houseprojekt som kom i tiden mellan 80- och 90-tal och som sen drunknade och aldrig nådde några stora framgångar. Jag ska erkänna att jag aldrig hade hört talas om detta namn förut. Men lik väl så finns det en hel del av dessa som ändå är riktigt bra och The Tyrell Corporation har ett riktigt skönt sound, som förvisso inte låter unikt på något vis och det traditionella housepianot finns förstås där, men som har ett bra groove och sväng. Joe Watson är ingen skönsångare precis, men inte störande heller. 
     Den här låten sticker inte ut jättemycket, vilket kanske är anledningen till att den floppade, men jag tycker inte det behöver vara så mycket mer än detta svala och sköna housedriv med stråkar. Bandet var förvisso väldigt kortvarigt, bara fem år och två album, men intresset för att hitta mer av dom finns klart där. Tumme upp för detta!

Dom 50 bästa låtarna från 1976!

Det har blivit dags att syna 1976 års bästa låtar, året när jag fyllde två år. Alltså är alla låtar även här upptäckta långt i efter hand, även om det känns som om dom tre i toppen har varit med mig hela livet. 1976 är annars ett år med mycket soul och disco så det dominerar listan väldigt mycket. Det här året kom också flera kanonplattor som har förkommit här på bloggen, som Major Harris, John Miles, Tavares, Soul Train Gang, Tower Of Power, Angelo, America och Lou Rawls. Det blir alltså nytt rekord i antalet singlar/plattor jag har skrivit om förut här. I övrigt tar endast sex svenska låtar plats på listan, vilket i och för sig är fyra med än på 1977-listan. Därmed så kliver vi in i tidsmaskinen och tittar tillbaka på det musikaliska året 1976!

1 Chicago - If you leave me now
2 Dr. Hook - A little bit more
3 Bellamy Brothers - Let your love flow

4 America - Watership down
5 Melba Moore - This is it
6 Ralph Carter - Extra, extra (read all about it)
7 Candi Staton - Young hearts run free
8 Bee Gees - You should be dancing
9 Lou Rawls - You'll never find another love like mine 
10 England Dan & John Ford Coley - I'd really love to see you tonight
11 Stevie Wonder - Isn't She Lovely
12 Stevie Wonder - Pastime Paradise
13 Monica Zetterlund - Vart blev ni av 
14 Björn Skifs - Firefly
15 Chicago - You are on my mind  
16 Sailor - A glass of champagne 
17 The Real Thing - You to me are everything
18 The Manhattans - Kiss and say goodbye
19 The Isley Brothers - Harvest for the world 
20 Sammy Davis Jr - Baretta's Theme (Keep Your Eye On The Sparrow)
21 Harpo - Moviestar
22 City Boy - Surgery hours (doctor doctor)

Steely Dan - The fez

23 Rufus featuring Chaka Khan - Sweet Thing
24 Elton John - Pinball wizard
25 Carole King - Only love is real
26 Isaac Hayes - We've got a lot of love
27 Steely Dan - The fez
28 The Soul Train Gang - Ooh Cha
29 John Miles - You have it all 
30 Earth, Wind & Fire - Getaway
31 Bob Seger - Night moves
32 Kjell Hansson - En främmande stad
33 Major Harris - I got over love
34 John Miles - Lady of my life
35 Tavares - Heaven must be missing an angel (Part 1) 
36 Stefan Rüden - Jag tror att vi ska ses igen
37 10CC - I'm Mandy fly me
38 Rose Royce - Car wash
39 Wings - Silly love songs
40 Fleetwood Mac - Rihannon
41 The Soul Train Gang - The Soul Train Gang theme

Bob Seger - Night moves

42 Angelo - Hurly-burly
43 Major Harris - Jealousy
44 Staffan Percy - Än brinner var våg (Det mörknar)
45 Tower Of Power - By your side
46 Fleetwood Mac - Say you love me 
47 Maxine Nightingale - Right back where we started from 
48 Carpenters - I Need to Be in Love
49 America - Amber cascades
50 Brotherhood Of Man - Save your kisses from me