Information om sommarens bloggaktiviteter!

Jag tänkte delge lite av planeringen för sommaren här på Stafrins Skivguide. Den som väntar på en Nytt i samlingen med nyinköpta saker för juni får ge sig till tåls till början av augusti eftersom jag tänker slå ihop junis och julis fynd till en stor artikel om det mesta och bästa av sommarens skivfynd, vad och hur mycket det nu blir!
     Istället kommer det att bli mycket singlar nu under den här månaden eftersom jag siktar på att publicera sommarplågor en gång i veckan. Men jag slutar förstås inte att lyssna på skivor bara för att sommaren är här så givetvis kan det dyka upp någon fullängdare då och då också.
     Dessutom hoppas jag kunna publicera ännu en hög med gamla recensioner från Retrogalaxens gamla arkiv så småningom! 

Jag hoppas att alla läsare och följare har en skön sommar just nu med mycket skivgräv! Som inspiration får ni en megasommarklassiker med världens bästa Monica Z! 😎

Sommarplågor #59: OMD - Sailing on the seven seas

OMD - Sailing on the seven seas
Utgivningsår: 1991
Skivbolag: Virgin
B-sida: Burning
Det här är en singel som jag borde ha tagit med i den här serien för länge sen, men bäste sent än aldrig, antar jag. Och som det finns minnen till den här låten! 

Men om vi börjar från början. 1991 var året då Andy McCluskey för första gången skulle försöka driva sin klassiska synthpop-skuta ensam efter partnern Paul Humphreis avhopp från Orchestral Manoeuvers In The Dark. Detta med avhoppade medlemmar och en person som ska försöka fortsätta som vanligt brukar normalt inte vara ett jättestarkt recept för framgång. Men McCluskey lyckades med att skapa några av OMDs starkaste låtar någonsin, vilket började med en låt som doftade sommarhit hela vägen. Med en text med hav och seglingstema och ett urhäftigt och speciellt sound som gungade fram på havet i hela sin skapelse så fick synthlegenderna från England sin dittills största hit i den varma sommaren 1991. En del kanske minns att jag skrev om OMDs platta "Sugar tax" för ett flertal år sen och lite blir en repris textmässigt här.

För mig är detta något av sommarlåtarnas sommarlåt under 90-talet. Jag följde den hela tiden, från OMDs glädjande Tracks-comeback genom varje vecka på Sommartoppen, där den höll varje vecka hela sommaren, och till låtens placeringar på hitlistorna. Jag älskade den och gör så än, vilket en andra plats på listan över 1991 års låtar vittnar om. Jag glömmer inte heller sommarkvällen i stugan i Västersel då föräldrarna åkte i väg över natten och jag satte bandspelaren vid fönstret och bara vräkte på med OMD "Sailing on the seven seas" och andra låtar från senaste Sommartoppen över sommarlandskapet! Bättre än så här blev nog sommaren 1991 aldrig och OMD hade hittat ett nytt drag kring sig själva och fått nytt liv i sin karriär!

Sommarplågor #58: Clout - Substitute

Clout - Substitute
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: Carrere
B-sida: When will you be mine
Förr om åren när jag hörde en cover av en låt före originalet så fastnade jag ofta långt mycket mer för kopian. Det var ju den jag hörde först och vande mig vid och eftersom jag dessutom då inte var så intresserad av äldre musik heller, om det inte var jazz, så blev det att originalet fick stå tillbaka. Många av dessa har jag ännu inte kommit till freds med. Pet Shop Boys "Always on my mind" är vida bättre än både Elvis och Willie Nelsons versioner och Mariah Careys "Without you" klår Harry Nilson och Badfinger med hästlängder. 
     Från början var det detsamma även med "Substitute", som jag långt hellre hörde med Izabella Scorupco. Jag var mer van vid hennes luftiga och charmiga sound och ville inte veta av något annat. Men med åren, framför allt när jag började mer och mer lyssna på 70-talsmusik efter 10-talet så lyssnade jag allt mer på Clouts variant. Då visste jag förvisso inte alls om att originalet egentligen gjordes av The Rightous Brothers 1975, inte alls en dålig version den heller. Och missförstå mig inte nu, jag tycker ännu att Izabellas "Substitute" från 1990 är riktigt bra, men Clouts stora hit är LÅNGT bättre än jag först trodde om den. 

Här är det en samvetsfråga om den räknas till sommarplåga. Frågar man sydafrikanen så kommer denne nog inte att göra det, för den där släpptes i november 1977, men här i Europa, och övriga världen, så kom den i juni 1978. Alltså en sommarhit!

Tjejgruppen Clouts var ett av väldigt få band från Sydafrika som nådde utanför Afrikas gränser, Sydafrika som dessutom redan då hade världens ögon på sig på grund av apartheidsystemet. Det sista gjorde att när engelska Top Of The Pops skulle visa gruppen så gjorde sanktioner att BBC fick visa holländska programmet TopPops framträdande istället. Men låten lyckades ändå att nå englandslistans andra plats, svenska försäljningslistans 13:e plats samt ett antal veckor på Poporama under sommaren. 
     Och visst är Clouts version enormt charmig och catchig med ett sound som sitter skönt i sommaren! En riktigt skön och mysig sommarpärla att dra på högt i värmen! Vad fel jag hade i alla år när jag tittade snett på den här versionen i jämförelse med Izabella Scorupco!

Clouts splittrades bara tre år senare, men under 90- och 00-talet så kom det en hel del samlingsalbum med Clouts. Sen kan man ju göra den här eviga diskussionen om det är en one-hit-wonder-band eller inte. I Sydafrika, nej! I Tyskland, nej! I Danmark, nej! I Holland, nej! I Sverige, jajamän! I England, jajamän! I USA, vilka är Clouts (låten blev bara 67:a där)? Men jag är snäll och friar hellre än fäller och lägger inte låten i kategorin för one-hit-wonders. En skön låt är det ju vilket fall som helst...

David Clayton-Thomas - sångaren med riv i rösten!

Att jag skulle sitta här och skriva den här hyllningen hade för drygt 15 år sen känts rätt surrealistiskt. Men här är jag nu och ska hylla en av jazzrockens allra rivigaste och skönaste röster, David Clayton-Thomas, som avled för ett par dagar sen 84 år. Jag skulle kunna koppla detta till ett annat dödsfall från samma band som skedde för ett par månader sen, nämligen svenske Jojje Wadenius. Men nu ska jag inte låtsas som att Wadenius musik med Made In Sweden var min kopp av te riktigt utan hans tid i Blood, Sweat & Tears var för mig den svenske gitarristens bästa. 

Första gången jag hörde och noterade Blood, Sweat & Tears var i ett avsnitt av mitt favoritprogram, Kulan I Luften. Året var 1987 och låten "Lisa, listen to me" från "B, S & T 4" spelades (en platta som just nu i skrivande stund snurrar) och jag tyckte väl inte det var uselt, men inget jag kände jättestor engagemang för. Blood, Sweat & Tears förblev ett band som jag närmast förknippade med den flummigaste delen av 70-talet, en del jag var tämligen ointresserad av. "Spinning wheel" var en låt jag inte alls gillade, men som jag lärde mig uppskatta för drygt 10 år sen.
     Men med åren växte intresset för "Lisa" och för ett antal år sen så ville jag utforska den jazzrock jag gillade med Chicago än mer vilket förde det mig till just Blood, Sweat & Tears och jag insåg att jag hade haft så fel i alla år. Detta svängde nåt så enormt! Och i detta nu så har jag bandets alla album, och förstås även dom från eran där Clayton-Thomas inte var med och Jerry Fischer tog över mikrofonen. Dom plattorna är väldigt underskattade och inte alls dåliga heller, och det är främst dom där Jojje Wadenius (RIP) är med. 

Men David Clayton-Thomas var ändå den klassiska rösten i B,S & T! En röst som både kunde riva i ordentligt och vara mjuk och innerlig. Han hade en stor variation av stilar och röstlägen i sin röst. Visst,

han har gjort soloplattor också, vilket var anledningen till att han ett kort tag lämnade bandet, och jag har haft en av dessa, men jag var väl sådär imponerad av låtmaterialet på den. Det är i Blood, Sweat & Tears, låtarna han gjorde till dom och med det karaktäristiska blåset och groovet som han gjorde sig bäst och kom bäst till rätta. För han hade likväl ett väldigt sinne för melodier och komposition och en riktigt bra röst!
     1980, efter det lite mer annorlunda albumet "Nuclear blues", så splittrades bandet och Clayton-Thomas fortsatte sin solokarriär. Promoters försökte lansera det som ett nytt Blood, Sweat & Tears, men Clayton-Thomas ägde ju inte namnet till bandet. Först 1984 lyckades man förhandla ett avtal att han fick turnera med bandnamnet. Och jag ska inte låta en platta förstöra allt. Det är klart att om jag ser en annan David Clayton-Thomas-platta så ska jag ge den en chans också. Men fram till dess så väljer jag att lyssna på dom klassiska låtarna och albumen som skapades och sjöngs av en man med en väldigt variation, kraft och med känsla för både blues, soul och jazz och som nu är borta! Tack för all musik och vila i frid, David Clayton-Thomas!

Sommarplågor #57: Imperiet - 19hundra80sju

Imperiet - 19hundra80sju
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: Mistlur
B-sida: Rock 'n roll är död
När den här låten är utgiven kan det väl inte råda någon tvekan om. Dom flesta år har ju sin/sina speciella sommarrockare, även om det skulle bli än vanligare efter 90-talet, när Sommartoppen flyttade ut till festivalerna. Men någonstans stack låten ut bland det som låg på sommarlistorna det här året med sitt drivande rocklarm, men 1987 var Imperiet samtidigt något av det hetaste som fanns inom svensk rock och då skulle också en låt av dom slå i sommarradion. Lite mer oväntat var det kanske att låten låg fem veckor på Svensktoppen med en fjärde plats som bäst. Jo, den låg förstås ett flertal veckor också på Sommartoppen.
     Thåström och kompani tittade ut i samhället här och jämförde ungdomarnas liv med vuxen världens krav och upptäckte att barnen är lyckligare 1987 med sin "tuggummigud". Då tyckte jag väl att låten var OK, varken mer eller mindre. Mitt intresse för Imperiet har vuxit stort sen dess och jag tycker att låten idag är en klar klassiker i svensk 80-talsrock. Det är något med texten som är lysande, med textraden:
"Dom tillber sin tuggummigud 19hundra80sju"
Låten visar på sin tid till både text och sound och röjer riktigt bra! En Imperiet-klassiker deluxe! 
     
1988 gjorde ju Imperiet sin enda platta på engelska med deras mest kända låtar översatta och "19hundra80sju" fick då titeln "21st Century Sign". Nej, den är inte lika röjig och bra som originalet, men har ändå en viss charm så jag bjuder på bägge versionerna. 

Cornelis Vreeswijk - Sommarkort (En stund på jorden)

Cornelis Vreeswijk - Sommarkort (En stund på jorden)
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: BMG Chrysalis
B-sida: I mina kvarter 
Den här var jag övertygad om att jag hade skrivit om redan, men tji fick jag och då var den ju som klippt och skuren för årets midsommartext. För få låtar har med åren blivit en sån sommarklassiker som den här Cornelis-låten. Cornelis Vreeswijk dog ju 1987 och in i det sista så skapade han klassiker. Eller, ja, det är ju faktiskt inte Cornelis låt egentligen utan det är ju kompositören och musikern Peter R Ericsson som har skrivit och producerat låten. Ericsson som också gjorde "Under vinrankan" åt Monica Zetterlund några år senare.

Det här är alltså ännu en låt vars popularitet är sprungen ur radioprogrammet Eldorado, för låten släpptes först på programmets andra platta från 1987, för att få eget liv ett år senare efter Cornelis död och bli en av hans mest älskade och hyllade låtar. Och det här är verkligen en otroligt vacker melodi, med Cornelis röst och gitarr i kombination med Peter Ericssons text och sköna och avkopplande produktion!
     Den här singeln har funnits med mig i drygt 35 år och jag sticker inte under stolen med att det är en av dom vackraste sommarlåtar jag vet, för att inte tala om en av dom vackraste låtarna med Cornelis. Den har för övrigt även gjorts i ett otaligt massa versioner av andra artister och Susanne Alfvengren är väl den som jag tycker gör den bästa av dom. 

Så med denna svala sommarpärla så önskar jag alla en riktigt GLAD MIDSOMMAR! 

Sommarplågor #56: Glenmark/Eriksson/Strömstedt - När vi gräver guld i USA

Glenmark/Eriksson/Strömstedt - När vi gräver guld i USA
Utgivningsår: 1994
Skivbolag: Warner
B-sida: När vi gräver guld i USA (Matchmix)
Sommarplåge-serien går in på sitt åttonde år nu! Fatta alltså, det är åtta år sen jag skrev om Millas Mirakels "Rytmen av ett regn" som den första sommarplågan och 2026 håller jag på än och är långt ifrån klar. Så jag rullar väl på då med ännu en säsong och det känns väl rätt klart att den här ska komma här och nu. Sverige spelar åter i fotbolls-VM, som åter går i USA (bland annat i alla fall) och barnen GES har dessutom gjort en ny version av sina pappors låt. Förvisso långt mycket sämre, men ändå. Det är renässans för den här klassiska fotbollsdängan från 1994. 

I flera år på 80- och tidiga 90-talet så verkade det vara lag på att idrottslåtar skulle vara i form av hejiga schlagerlåtar i allsångstakt, helst skapta av Lasse Holm, och med texter om att "vi ska kämpa", "vi ska vinna" och "vi ska sätta pucken/bollen i mål" och andra klyschor lagda i en hatt och uppdragna en efter en. Man kände hur man dog inombords när man skulle behöva höra Håkan Södergren & Hockeylandslaget med "Nu tar vi dom" eller After Shaves "Ciao Ciao Italia" ur radion gång efter annan. 
     Så när tre ärrade popveteraner, Niklas Strömstedt, Orup och Anders Glenmark, till sist fick äran att 1994 göra låten till fotbolls-VM i USA så kände man en lycka över att det nu fanns en chans till något som stack ut! Och visst var den fräsch då och förstärktes av Sveriges framgångar under hela VM-spelet och en riktigt solig sommar. Det var egentligen inte en så ovanlig låt i sig och texten är väl inget unikum heller vad gäller idrottslåtar. Men i sammanhanget så var den något nytt. Det var en svensk poplåt med det gladaste och piggaste tempot, käckaste refrängen, stor allsångspotential och man hade besparat som allra värsta klyschorna! Det var något Sverige kunde samlas kring och älska tillsammans, även jag. För eftersom jag sen tidigare gillade dessa tre artister så var det lätt för mig att ta den här låten till mig. Och jag minns när jag såg landslagets hemkomst och uppträdande på Rålambshovsparken när folket, spelarna och GES dansade till låten att jag faktiskt fick en sorts ståpäls av synen som jag sällan brukar få vad gäller idrottslåtar och idrottsliga evenemang, än mindre idag då mitt idrottsintresse är långt sämre än 1994. Det var mäktigt på något sätt och än idag så ser jag detta som idrottslåtarnas idrotts låt. Hela fenomenet med hejiga allsångsvänliga idrottslåtar har ju fortsatt och är ju mer eller mindre en parodi på sig själv numera, dessutom med långt sämre låtar. Nuförtiden ska det ju finnas ett par hundra inofficiella VM-låtar i samma stil som försöker rida på vågen. Men "När vi gräver guld i USA" kan jag ännu med ett leende lyssna på och känna glädje av och det för att det är en kanonbra låt och inte främst av nostalgi för sommarkvällen i sommarstugan när jag och familjen satt på två olika håll i huset och såg samma sak, straffsparkarna mellan Sverige och Rumänien. Bättre än så här blir nog aldrig genren idrottslåtar!