expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

lördag 19 januari 2019

The Miracles ‎– Don't cha love it


Utgivningsår: 
1975
Skivbolag: Motown
Betyg: 4/5

The Miracles, ett soulband med ständigt tryck på sig. Aldrig har väl ett amerikanskt band varit så kända och ändå så långt i skymundan efter sin mest kände medlem. För efter att Smokey Robinson gått sin egen väg 1972 så var det många som räknade ut The Mircales och deras förmåga att klara sig på egen hand. Men redan plattan innan, "Do it baby" visade sig vara en större lyckträff än många kunnat ana. Den plattan är lite mer vågad och tar ut svängarna lite mer, medan "Don't cha love it" är mer smeksam sängkammarsoul med ljusa falsett röster som sjunger oerhört bra ihop. Men det är absolut inget fel med sängkammarsoul med falsettröster, det är guld för mig, även om jag i detta fallet kanske tycker att "Do it baby" var en starkare platta.

Det är första gången jag lyssnar på denna platta, eller snarare första gången någon alls lyssnar på just detta exemplar. Den var nämligen ännu förseglad när jag köpte den på Återbruket. Den ljuvliga känslan när man öppnar en helt ny skiva och känner på den ospelade vinylen! Dock var det en cutout vilket kanske skvallrar om framgångarna för den här Motown-utgåvan. Försäljningsmässigt skulle "Don't cha love it" inte bli lika stor som "Do it baby". Men den är ingalunda dålig för det. En mysig platta att värma sig till dessa vinterdagar och med alla ingredienser som en platta av det här slaget ska ha. Lyssna framför allt på den briljant uppbyggda "Gonna tell the world (Wedding song)" som har både bröllopsmusik och vigselförättning inbakad i sig! Ännu en tumme upp för en platta med the Miracles, även om den inte sticker ut så mycket i stil!


Soundtrack - Xanadu (Olivia Newton John/ELO)


Utgivningsår:
1980
Skivbolag: Jet Records
Betyg: 2/5

Ibland gör man chansningar som inte alltid går hem. Man går på en bra låt och tänker att det finns kanske hopp om att detta är bra, men när skivan väl är hemma så visar det sig att den inte riktigt håller ända fram. Så är fallet med filmmusiken till fantasymusikalfilmen "Xanadu" som kom 1980 och där filmen floppade grovt, men fick lite uppmärksamhet på grund av soundtracket. I filmen spelar Olivia Newton-John en grekisk gudinna som försöker hjälpa en artist att lyckas i karriären. Det är Gene Kellys sista stora roll i livet, det är väl det enda man lär minnas av rullen för.

På plattan så delar Newton-John och Electric Light Orchestra på platsen med en sida var. Soundtracket har några riktigt bra ögonblick, vilket är lika med singlarna som faktiskt är helt OK, "Xanadu", "Magic" respektive ELOs "All over the world". Grymt snyggt gjorda låtar och inte minst välproducerade! Olivia Newton-Johns ballad "Suspended in time" är också fullt godkänt.
     Men däremellan så är det plastig storbandsjazz med The Tubes, en rätt ointressant duett med Cliff Richard och resterande av ELOs låtar som knappast kvalar in som något av bandets bästa alster och då är ljusorkestern ett band jag hör på med en viss måtta. En minst sagt spretig filmmusikalplatta som överlag känns platt, tråkig och oengagerande och som misslyckas att få mig intresserad av vare sig musik eller film. Skivan lär tyvärr inte stanna i samlingen någon längre period, så därför så blir det smakprov från plattans klart bästa spår.



fredag 11 januari 2019

Thåström - Centralmassivet

Utgivningsår: 2017
Skivbolag: Razzia
Betyg:
4/5
Det började med en stockholmsresa i maj 2017. När jag och en kompis gick förbi en annonspelare så stod det på en annonslapp, "Thåström - ny singel "Vid Old Point Bar"". Jag noterade det och tänkte:
"Jag kan ju kolla upp den på Youtube och se om den är bra..."
Hemma igen och jag kollar upp ovan nämnda låt. Den är ju helt fantastisk, kanske bland det bästa Thåström gjort sen "2+2" 1999. Hela den sommaren lyssnar jag på Thåströms låt och blir väldigt intresserad av den nya plattan "Centralmassivet" efter att ha hört den minst lika lysande uppföljaren "Körkarlen", som kan jämföras med Thåström goes Depeche Mode! Plattan går högst upp på önskelistan!

Förra våren, 2018, fick jag till slut tag i den, på vinyl för ett väldigt billigt pris på "Vinylstallet", vår skivaffär! Ett lite lätt vattenskadat omslag, men en kanonfräsch skiva förstås. Den överlägset nyaste vinyl jag äger. Nej, hela plattan andas inte Depeche Mode för att "Körkarlen" gör det och för att "Vid Old Points Bar" har en del drag av deras "I feel you" och det är förståeligt varför dom två singlarna var just dom som blev det. Men detta är ändå fantastiskt bra! "Centralmassivet" är spännande, suggestivt och tungt. Produktionen är lysande och stundtals stor och mäktig och Thåström tar i för allt vad han är värd. Jag tycker detta är en mäktig skiva som är enormt välgjord! Kanske inte de lättaste melodierna hela vägen, men ändå bland det bästa Thåström har gjort i soloväg någonsin!



söndag 6 januari 2019

Årets fynd 2018: Lennie Tristano - Lennie Tristano

Istället för en top 10 över dom bästa fynden, som tidigare år, så gör jag en enkel text om den skivan som är 2018 års bästa fynd. För den som vill veta mer om eventuella fynd under det gångna året så rekommenderar jag min årssummering på min Youtubekanal.

Fast egentligen så har jag redan skrivit om den skivan som jag anser vara mitt bästa fynd 2018 så jag vet inte riktigt vad mer som finns att skriva. Skivan det gäller är Lennie Tristanos självbetitlade album från 1956 som jag hittade för 10 kronor på Myrorna vid Boländerna i Uppsala i somras. Lennie Tristano är en musiker som genom att vara nyskapare, men samtidigt också mer kritikerfavorit än publikfavorit, brukar kosta väldigt mycket om man hittar honom. Eftersom han inte heller nådde speciellt långt utanför vissa jazzkretsar så är det inte lätt att hitta hans musik på skiva. Att därför hitta en skiva med honom på en vanlig second hand, som dessutom har överpriser på alla andra skivor, för en tia trodde jag absolut inte jag skulle få uppleva!

Ska jag lägga till nåt som jag inte redan har nämnt så är det att skivan på sin tid var rätt kontroversiell, eftersom Tristano mixade och trixade i sin studio vid inspelningen av skivan, genom att han överdubbade sig själv. Han la alltså till pianostämmor på sina redan inspelade spår (vilket inte minst kan höras i låten "Turkish mambo"), samt att han ändrade hastigheten på sin och kompets inspelning här och var. I jazzkretsar vid den här tiden så ansågs det som fusk att inte göra som jazzen var tänkt att vara, en sätt att hitta spelglädje genom att direkt spela tillsammans med andra musiker och vad som blev blev. Det var dock inte första gången det skedde och inte heller sista och många år efter hans död skulle han bli hyllad för denna inspelningsteknik inom jazzen. Vill man lära sig mer om Tristano och hans sätt att överdubba sig själv så kan man läsa denna intressanta bloggartikel om Lennie!

Som sagt så är detta en platta som går i ett gränsland och på sin egen stig. Den har element av klassisk jazz, men vågar också utmana och vara nyskapande utan att den tappar tråden helt. Ett måste i min långsamt växande Lennie Tristano-samling och ett självklart val till 2018 års bästa fynd!



lördag 5 januari 2019

Nyheter om Stafrins Skivguide 2019!

Lite information om bloggen under 2019: Jag haft lite ledigt nu i mellandagarna, dels för att jobba med Youtubekanalen, men även för att planera bloggens framtid och nu är jag redo att ta nya tag! Som jag skrev nyligen så behövs det lite ansiktslyftning och nytt i bloggen efter många år då den sett likadan ut. Dags att vända på skivan, kan man säga. Som synes så har jag bytt bakgrund, bytt typsnitt, rensat lite länkar och tagit bort playlisten (den skapades till femårsjubileet och bloggen fyller tio år i år).

Jag ska försöka skriva kortare texter i år, skriva mer krönikor om skivor, skivhandel och ibland även om artister. Dessutom ska jag från och med nu inte bara skriva om mina absoluta favoritplattor utan även recensera andra skivor som jag nyligen köpt och som kanske inte alltid genererar i fem plus i min åsikt. Även om jag inte kanske tycker skivorna är perfekta direkt så kanske det lockar någon annan och förhoppningsvis blir det därmed ännu mer variation i bloggen! Därmed kommer jag även att börja sätta lite betyg på skivorna allra sist i texten.

Med tiden kommer även diverse andra förändringar göras om jag känner att det behövs, men grunden är den samma: Jag kommer fortsätta att skriva om och rekommendera skivor och musik som förtjänar att lyftas upp, "Månadens bästa fynd" kommer att vara kvar liksom "Kultstämplat"! Hoppas ni kommer att finna nöje med bloggen fortsättningsvis också och närmast ska jag försöka göra den årliga utnämnandet av föregående års bästa skivfynd. Mot nya (skiv)mål under 2019!

lördag 22 december 2018

Werner & Werner - Kockarnas skiva

Jag köpte faktiskt en julskiva redan i juli, tro det eller ej. Jag fick idén att göra en "Kultstämplat" som årets julskiva, för något annat skulle jag inte kunna tro att detta skulle vara. Jag har nämnt detta projekt en gång tidigare, när Sven Melander och Åke Cato försökte rida på framgångarna för deras gemensamma humorprogram "Nöjesmassakern". Och jag erkänner, jag älskade den serien, jag har DVD-boxen med alla avsnitten och Werner & Werner var riktigt roliga med sina ordvitsar om mat. Men där till att vilja höra dom sjunga "Vår julskinka har rymt" är steget långt. Herre jösses, vad pinsam bara den låten är. I karaktär är Sven Melander och Åke Cato rent bedrövliga sångare, vilket förmodligen är medvetet gjort, men ändå väldigt enerverande att lyssna på... i en låt. Tänk då en hel platta.

För var det verkligen det vi behövde 1988, en hel platta med Werner & Werner, deras falsksång och Mats Wester och Billy Butts schlagerproduktion modell lågbudget? Japp, det är Mats "Nordman" Wester som började sin karriär med att producera Werner & Werner!
     Som så många andra komiska karaktärer under 80-talet som försökte sig på att ta steget från TV-rutan till skivtallriken, som Svullo, Ronny Jönsson, Kurt Olsson med flera, så funkar det allra bäst i lagoma doser och i just rutan. Mellansnacket kunde ha varit höjdpunkten, men det blir på sin höjd några fniss. Konstigt nog blir det aldrig så där riktigt roligt. Omslaget är då mycket roligare, med julgrisen sminkad som en av medlemmarna i Kiss.

Men musiken...! Ska man skratta eller gråta åt deras version av julplågan "Tomten jag vill ha en riktig jul" där man istället konstaterar "Tomten, du är så otroligt ful", givetvis komplett med en mobbande barnkör? Och i deras rapversion av "Bjällerklang" så framgår det att man hånglar under fällen, japp, ordagrant. Dessutom så kändes det helt rätt tydligen att plåga oss en gång till med den förrymda julskinkan, i REMIXAD DISCOVERSION, med ekoeffekter! Åke Cato-Werner hotar till sist att sjunga "White christmas", men Sven Melander meddelar att skivan är slut, vilket jag tror Bing Crosby är väldigt tacksam för.

Detta är verkligen inte bra! Låtarna är gravt komiskt pinsamma och mellansnacken, som jag trodde skulle ändå vara skivans höjdpunkt, var en besvikelse. Det kan vara en av de sämsta julskivorna jag hört, men den kommer ändå vara kvar i samlingen. Givetvis för att jag då älskar när det är så pinsamt och uselt att man bara vågar höra med ett öra, men också som kuriosa för att jag gillade "Nöjesmassakern". Men jag sätter hellre igång DVD-boxen en gång till än att spela skivan på jularna. Det går trots allt precis lika bra med selleri...

Med det så vill jag önska alla läsare EN RIKTIGT GOD JUL!

måndag 10 december 2018

Månadens bästa fynd - November 2018 (Cole Porter-samling/Oscar Peterson & Joe Pass/Oleta Adams/Hootenanny Singers)

Det är redan dags att titta tillbaka på föregående månad och snart även på föregående år, eftersom året snart är slut. November kändes först inte som en månad som var helt stark på bra fynd, men när jag tittade igenom var som jag hade köpt under denna tid så fick jag ändra mig och inse att det ändå gick riktigt bra! Ett flertal speciella tillfällen fanns, dels när jag köpte hela sex plattor med soulmusik en bit utanför stan och dels när man hade lagt ut en jättehög med CD-skivor i gratisvagnen på Second Hand-affären Återbruket här i Sundsvall. Fräscha skivor som säljaren inte hade hämtat, allt helt gratis! I skrivande stund så har jag inte lyssnat på så många av dessa än, mer än att ha gjort stickprov och försökte göra en bedömning av vilka som verkligen var något att ha, men det blev ändå en väldigt bra CD-månad, men trots allt även en helt OK vinylmånad!

The Music Of Cole Porter - Played By America's Greatest Jazzmen (1967)
På papperet lät denna skiva som en lågbudget deluxe! En samling av Cole Porter-låtar med fantasilös skivtitel utgiven på ett skivbolag jag aldrig hade hört talas om, Moodsville, dessutom med något slitet skivomslag. Vad positivt kunde komma ur det egentligen? Svaret var egentligen; mycket mer än jag trodde. För Moodsville var inte så mycket lågbudget som man kunde tro. Egentligen är det det långt mer kända bolaget Prestige's dotterbolag, som skapades för de som gillade mer lugnare jazz än moderbolagets rena jazzutgåvor.
     "America's greatest jazzmen" då? Ja, det är inte den vanliga uppsättningen Ellington, Dorsey, Basie och så vidare utan här finns, med undantag från möjligen Coleman Hawkins, eliten av bebopgenren, eller vad sägs om Gene Ammons, Gil Evans, Stan Getz, Modern Jazz Quartet, Red Garland och Frank Wess som i olika låtar tolkar Porter på sina egna högst personliga sätt. Eller vad sägs om Gil Evans väldigt sköna version av "Just one of those things", MJQs egna version av "All of you" eller Stan Getz "I've got you under my skin"? En platta att bli överraskad av även musikaliskt och som är en riktigt kanonhyllning till en av jazzens största kompositörer!


Oscar Peterson and Joe Pass: Porgy & Bess (1976)
Detta kan vara ett koncept man antingen älskar eller hatar. Klavikorden, ett 1700-talsinstrument som låter som en mindre och lättare cembalo och som snarare passade till hemmabruk än till stora konserter, eftersom ljudet är mycket svagare än hos en cembalo. Också Oscar Peterson, som redan 1959 hade släppt en platta där han spelade musik från George Gershwins opera "Porgy & Bess". Därför ville han göra en helt annorlunda version istället för att upprepa det han redan hade gjort, när Norman Grantz övertalade honom att spela in denna skiva för dennes bolag Pablo. Resultatet blev en platta där den store jazzpianisten spelade verket på klavikord, vilket var en av ytterst få gånger där det instrumentet fick stå i centrum på en platta. Som enda komp har han gitarristen Joe Pass, vilket jag inte ser något fel med, han bjuder på bländande akustiskt gitarrspel, men det borde ändå ha varit ett riktigt komp med på inspelningen som sköter rytmen. Dock är inte detta på något sätt en dålig platta, om än inte mer än en happening.

Jag ska erkänna dock att här har jag inte hört mer än ett par smakprov, men det låter väldigt spännande och udda. "Porgy & Bess" finns ju i ett flertal olika jazzversioner, och personligen är min favorit förstås Miles Davis och Gil Evans klassiska version. Men Oscar Petersons 70-talsversion sticker ut, men har ändå en stadig rytm och vilar tungt på de båda musikernas suveräna förmåga att spela. Jag är inte säker på att jag skulle vilja höra Peterson spela klavikord på så många fler plattor. Det är ett kul experiment som kanske kan bli påfrestande i längden, men för denna platta det en kul tanke och bra och riktigt trevlig musik att lyssna på!


Oleta Adams: Evolution/Oleta Adams: Moving on (1993/1996)
Dessa två kom i från gratisvagnen på Återbruket och kostade följaktligen inte en krona. Och för det priset är detta ett klart fynd. Jag ska inte säga att detta är det absolut mest unika i soulväg jag har hört, men det är riktigt bra gjort ändå. Oleta Adams innan dessa plattor var för mig hon som Tears For Fears sjöng med på låten "Woman in chains" 1989. Hennes övriga verk har alltså passerat Sverige tämligen obemärkt och hon har väl i ärlighetens namn inte blivit någon megastjärna direkt hemma i USA heller, om man jämför med andra soulmadamer runt samma tid, 90-talets första hälft.
     Om vi börjar med "Evolution" så är den producerad av Stewart Levine, som jobbat med de flesta inom både amerikansk och engelsk musik. Det finns en skön stämning i plattan som jag gillar, vilket gör att jag ändå kan bortse en del från såna saker som att 98%  av låtarna är ballader och vars melodier är rätt svaga, om man jämför med balladdrottningar som Whitney Houston och Mariah Carey, som båda hade låtmaterial deluxe runt denna tid samt röstresurser utöver det vanliga. Men som sagt, det är ändå avkopplande och även om Oleta Adams inte är någon Whitney på något vis så har hon en bra och stark röst så "Evolution" stannar just nu i alla fall i soulsamlingen.

"Moving on" tre år senare blev en klart sämre framgång än "Evolution". Personligen tycker jag att den är starkare än föregångaren, även om den inte är unik i genren på något vis. Vassal Benford, som runt denna tid var ett starkt namn efter succéer med artister som Jade och Toni Braxton, samt Michael J Powell, som låg bakom namn som mer softa sångerskor som Randy Crawford och Anita Baker, har jobbat med Adams här. Dessutom gästar David Sandborn med sin saxofon på ett flertal låtar. Låtmaterialet har blivit klart starkare, även om det inte är speciellt på något sätt och balladerna fortfarande dominerar. Inledande "Never knew love" är plattans starkaste låt och det finns inga låtar här som paraderar till titeln hitlåt. Men "Moving on" känns ändå starkare, proffsigare och fylligare, vilket kanske dock låter konstigt eftersom de amerikanska köparna uppenbarligen tyckte det motsatta. Så just nu känns det rätt att behålla båda plattorna med Oleta Adams. Det är skön mogen soul, varken mer eller mindre!
     Efter den här plattan gick det utför för Adams karriär. Hon sades upp från skivbolaget Fontana och hamnade på mindre bolag hela tiden ända till idag.


Hootenanny Singers: Gabrielle - I lunden gröna (1965)
Ah, Hootenanny Singers! Det känns som en evighet jag skrev om dom, eller sen jag hittade något med dom som jag inte redan hade. En gång tidigare, för fem år sen, har jag skrivit om dom och då skrev jag ordentligt om detta legendariska band från Västervik som idag främst är nämnd för två saker, de hade rekordet på Svensktoppen fram till 1990 med "Omkring tiggar'n från Luossa" samt att Björn Ulvaeus startade sin karriär där. Bandet blandade friskt svensk folkmusik och svensk schlager i sin musik och gjorde musiken både unik och enormt skön! Förutom ovan nämnda Dan Andersson-klassiker så får väl "Gabrielle" och "I lunden gröna" räknas som ett par av gruppens mest kända låtar. Visst ni förresten att "Gabrielle" egentligen är en rysk melodi, för jag blev förvånad när jag läste baksidan på omslaget till denna EP? Och visst är "Gabrielle" ett stycke lysande mästerverk inom visgenren! Den börjar som lite i marschtakt och går sen över i en avkopplande refräng som passar på vilken sommaräng som helst. Jag vet, det är två veckor till jul när detta skrivs, men man kan väl drömma?
     "I lunden gröna" är då betydligt mer trallvänlig och pigg och somrig på ett helt annat sätt. De två mest kända låtarna ligger alltså på B-sidan här, vilket kanske känns lite märkligt. På de andra låtarna har man tolkat Charles Aznavours "La mamma" på svenska, under titeln "En mor". Dessutom finns en riktigt bra version av en amerikansk folkmelodi, som på svenska fått titeln "Körsbär utan kärnor". Totalt sett en kanon-EP med det svenska 60-talet när det var som skönast och somrigast.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...