expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

lördag 9 mars 2024

Nytt i samlingen - Februari 2024

Christer Björkman - Kärleken blev nästan sann
Utgivningsår:
 1984
Skivbolag: GlenDisc
B-sida: Du, jag och en flaska vin

För en gångs skull börjar jag med en singel. Så här i Mellotider och den stundande Eurovision-spektaklet, som ju går i Sverige i år, så är det väl bra timing med den här singeln. Christer Björkman har ju valt att återkomma som producent till årets Eurovision i Malmö så därför är det dags att damma av hans gamla synder. Något straff ska han ha för att ha dragit tävlingen ner till den tragiska mylla den är i nu.

Skämt och sido, att Björkman har en artistkarriär bakom sig vet väl alla, han har ju ändå vunnit festivalen en gång, och han fick ju en hel del fullträffar redan med sin första platta. Han toppade Svensktoppen 1985-86 med "Våga och vinn" och "Drömmar", två riktigt bra låtar. Den här debutsingeln är dock helt bortglömd idag, även fast den toppade den lista som ersatte Svensktoppen fram till återstarten 1985, "Skivstafetten", där man lät en vanlig familj i veckan i Sverige skapa sin egen Svensktoppslista. Bruno Glenmark har producerat och Björkman har en len och sval röst. Svensktoppsettorna är starkare som låtar, men detta är inte dåligt alls utan en riktigt snygg svensk 80-talsschlager. Och b-sidan är också klart lyssningsbar och snygg! 



Anne Murray - Love song
Utgivningsår: 1974
Skivbolag: EMI
Betyg: 4/5
Det har gått två år sen jag hade med Anne Murray senast på bloggen och den här gången har hon hämtat låtmaterial från intressant håll. Bland dom som har gjort originalen av flera av låtarna finns Kenny Logins, Alan O'Day, Loggins & Messina, Lennon/McCartney och Henry Mancini. "Love song" är en platta som annars blandar hennes fantastiska ballader med låtar som pendlar mellan gospel, country och pop. Balladerna är klart plattans bästa tillgång här, men det finns spännande saker bland de andra spåren också. Hennes version av The Beatles "You won't see me" är helt OK och Alan 'O'Days "Real emotions" är charmig och småtrevlig.

Sen kanske inte gospelbidraget här, "Backstreet lovin'", samt avslutande "Send a little love my way", är plattans allra roligaste spår, men totalt sätt får jag ändå säga att detta har en sån hemtrevlig och snygg mix och är så bra gjord att det är den hittills bästa av dom Anne Murray-skivor jag har hört och skrivit om här. Inte perfekt, men den är klart njutbar  och den blir klart kvar i samlingen!



Arnstein Johansen - Jazzaccordion
Utgivningsår: 1971
Skivbolag: Wake Production
Betyg: 3/5
Den här plattan är svår att bestämma sig över. Jag köpte den av två anledningar, dels så gillar jag dragspelsjazz. Och dels så är
premisserna lite spännande vad gäller inspelningen. Jag hade noll aning om vem Arnstein Johansen var, men så är jag rätt ny på genren. Men Arnstein är alltså en av Norges största dragspelare och en dag 1971 så hade han och hans vän Sverre Cornelius Lund varit med på dom nordiska mästerskapen i dragspel. På kvällen sen blev dom bjudna hem på middag till Andrew Walter, en av Sveriges mest kända dragspelare. Ju senare det blev ju mer jam på dragspel blev det och när klockan hade passerat 01:00 så började Johansen dra igång den ena jazzklassikern efter den andra på sitt spel och Walter tog fram inspelningsutrustningen och spelade in sin norske kollega. Resultatet är alltså detta och ett nattligt jam hemma i hos någons vardagsrum kan ju svänga något enormt så självklart kändes skivan intressant bara därför.

Nu hade den här skivan varit än mer svängig och intressant om man hade haft något sorts komp med, men här är det Arnstein Johansen ensam, samt med Andrew Walter på ett annat dragspel på ett par andra låtar. Detta gör att plattan tenderar att bli lite stel och småtrist stundtals. Trots allt är dragspel inget piano när det gäller hur mycket man kan göra för att få det att svänga solo. Jag tycker ändå det låter småmysigt och han lyckas göra något nytt av klassiker som "Cherokee", "There will never be another you" och "All the things you are". Men jösses vad mycket mer det hade kunnat svänga. Jag tror dock i slutändan att skivan blir kvar för det är en udda platta med en kul inspelningshistoria och det är välspelat, även om det blir lite slött i längden. Nu brukar jag numera inte skriva om skivor jag inte kan bjuda på smakprov från och det finns inga spår från plattan på Youtube, men jag gjorde ett undantag här. Så jag har hittat en version av "There will never be another to you" inspelad för norsk TV ett år innan, här med komp.



Duke Ellington - Duke Ellington presents...
Utgivningsår: 1956
Skivbolag: Betlehem/Ember
Betyg: 4/5
Att man aldrig lär sig! När jag såg den här plattan så tänkte jag "Ellington, 1956, tja det låter väl rätt traditionellt, men det är ju ett tidigt studioalbum och ingen samling, så den är ju klart värd att ha". Det finns nästan inget som heter "traditionellt" när det gäller Ellington. The Duke var väldigt produktiv under 50-talet med många plattor och det är helt klart oftare man hittar samlingar eller nyare plattor av olika slag än gamla studioalbum. 

Det intressanta med den här plattan är att den innehåller väldigt få av Ellingtons originallåtar och mest gamla standards, vilket man inte heller ser så ofta. Dessutom är den här plattan mesta dels i svalkande slow-tempo och ballader, även om det finns några snabbare spår. Johnny Hodges saxofonspel är lysande och hela plattan inleds med en riktigt spännande latininfluerad version av "Summertime", så "traditionellt" är det inte. Men väldigt välgjort, avkopplande och bra! Plattan blir solklart kvar i samlingen!


tisdag 5 mars 2024

Kultstämplat: Johan Hedenberg - Ge mig 4 minuter och 20 ampére

Johan Hedenberg - Ge mig 4 minuter och 20 ampére
Utgivningsår:
 1989
Skivbolag: Eurozont
B-sida: Oh vilken dam
För oss 80-talsfans är Johan Hedenberg för evigt förknippad med TV-serien "Varuhuset" och den sliskige och otäcke braten Jonas, en roll han fick lida för ett flertal gånger. Om det var för att lansera en annan bild av sig själv som gjorde att han plötsligt fick för sig att bli rockstjärna vet jag dock inte. Jag kan avslöja, den metoden lyckades inte jättemycket. 
     Däremot så har han på senare år lyckats mycket bättre när han blev röstdubbare till allehanda tecknade filmer. En del kanske minns honom också som loserpappa i Johan Falk-serien eller som snällis i Skilda Världar. 

Låten har ju en kul historia också. Den skrevs 1969 av Thord Åhman och framfördes av hans barn, i åldrarna 8, 10 och 12 år, i Hylands Hörna till stor beundran och till slut fick barnen spela in en singel, under just namnet Åhman. Det känns kanske lite krystat att barn i den åldern ska spela in en satirisk låt om hur man blir musikidol, men den är väl klart charmig.
     På tal om krystat då, 30 år senare skulle Johan Hedenberg ge sig på den och det kan ses som ett rätt udda val av låt att göra cover på. Inte minst med tanke på att Hedenberg också har gjort en version av Ebba Gröns punkklassiker "800 grader". 

Den här versionen av "Ge mig 4 minuter och 20 ampére" är producerad av Anders Henriksson och låter mer schlager än rock, även om Hedenberg försöker nästan skrattretande mycket att låta som en raspig rockstjärna till en låt som på intet sätt är skapad för det ända målet. Någonstans blir det bara fel, med en sorts flåshurtig 80-talsschlager
rock med synthblås, en charmig barnhit från 60-talet och en skådespelare som desperat försöker låta som Bruce Springsteen, speciellt när det låter som om han försöker läsa-texten-innantill-samtidigt. Hade låten spelats in 6-7 år senare hade man kunnat tro att det var en av dom missade bidragen från "Sikta mot stjärnorna". Johan Hedenberg är en bra skådis, utan tvekan, men ska han in i skivstudion igen som hoppas jag att hans repertoar har blivit lite snyggare. Hur låter Ebba Grön-covern, kanske någon undrar? Jösses, det vill ni inte veta...




måndag 19 februari 2024

Squeeze - Take me i'm yours

Squeeze - Take me i'm yours
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: A & M Records
B-sida: Night nurse
Squeeze är ett band som jag har försökt att gilla och fått för mig att det borde vara ett band som jag skulle vara intresserad av. Men det har gått lite trögt så här långt och det jag har hört har inte känts som något jättespännande utan mer "jaha, ok...". Med ett undantag, förstås. Och, ja, vi kommer till skivomslaget snart.
     Men när jag för 10 år sen skulle lära mig mer om 70-talets musikvärld genom plöja igenom alla det årets Poporama-sändningar så hörde jag den här låten och den blev en tidigt favorit för mig. Och vi snackar då om den ENGELSKA varianten av Squeeze. För jag lärde mig samma år, som en del trogna läsare kanske minns, att det finns två Squeeze när jag i Stockholm köpte det jag trodde var bandets debutplatta och det visade sig att det fanns ett amerikanskt punkband med samma namn.

Den här låten är då Squeeze debutlåt och något av bandets synthhit. Bandets sångare Glen Tilbrook har beskrivit låten som att dom låtsades vara Kraftwerk i den och det är verkligen en riktig new wave-aura om den. Givetvis var det just detta som fick mig på fall för låtens kanonhäftiga sound och dess marscherande driv. Och det lyckades ju, för denna debut blev en riktigt stor hit då. Detta är dock en grym 70-talslåt som idag tyvärr, som så mycket annat bra, känns väldigt bortglömd. Inte bortglömd hos mig dock alltså utan på min lista över
1978 års låtar landade den på plats 12. 

Men så var det ju detta med kvaliteten på skivan och att försöka hitta singeln. Som synes så ser omslaget inte så jätteroligt ut. Den är förstås köpt i samband med Återbrukets nerstängning och jag tvekade in i det sista om jag skulle köpa den eller inte. "Chris" har verkligen gott all in här med att klottra på omslaget. Men jag har aldrig heller sett singeln någonstans, även om jag numera är ägare av hela plattan. Och till sist beslöt jag mig att köpa den när det nu var utförsäljning och jag har letat efter den, i alla fall till dess att jag får tag på en version med snyggare omslag. Som en kanadensare på Vinyl Communityn sa:
"Man spelar ju inte omslaget..."
Jag är lycklig över att äntligen ha singeln av denna grymma hit i alla fall, fodral eller inte!


söndag 11 februari 2024

Dom 50 bästa låtarna från 1978!

Dags för ännu en årslista och den här gången blir det ett hopp tillbaka till 70-talet och ett av dom år under det decenniet som musikaliskt ligger mig varmast om hjärtat. Inte av nostalgiska skäl, för jag fyllde fyra år det året och minns exakt noll. Däremot går det lite hand i hand med att det i år är tio år sen jag på allvar började samla 70-talsmusik. Det var nämligen 2014 som jag insåg att det fanns mycket bra under detta decennium och började med att plöja igenom alla Poporamas sändningar från 1978, och upptäckte då en hel del riktigt bra låtar och flera av dom kommer att finnas med här. Man kan klart säga att 1978 är det 70-talsår jag känner mig mest hemma med. Det kanske märks då jag redan har skrivit om rekordmånga låtar på listan.
     I övrigt så är andelen svenska låtar nästan rekordlågt detta år, men variationen genremässigt är istället gigantiskt stor. Här ryms det mesta utom punk, hårdrock och Boney M. En enda låt från "Grease" finns också här och den är varken med Travolta eller Olivia. Då så, då tar vi väl på oss dom utsvängda brallorna, platåskorna och odlar vårt långa hår och polisonger och utforskar året 1978, ett riktigt bra musik år!

1 The Motors - Airport
2 Supercharge - I think i'm gonna fall in love
3 Bob Seger & The Silver Bullet Band - The famous final scene
4 ABBA - Summer night city
5 Earth, Wind & Fire - Fantasy
6 Goldie - Making up again
7 Jean-Michel Jarre - Equinoxe, Pt. 4
8 The Commodores - Three times a lady
9 City Boy - 5.7.0.5
10 John Paul Young - Love is in the air
11 Bee Gees - Stayin' alive
12 Squeeze - Take me i'm yours
13 Jean-Michel Jarre - Equinoxe, Pt. 5
14 Sweet - Love is like oxygene
15 Barry Manilow - Ready to take the chance again
16 Stardust – Ariana
17 Bee Gees - Night fever
18 Anne Murray - You needed me
19 Andy Gibb - An everlasting love
20 Earth, Wind & Fire - Jupiter
21 Andrew Gold - Never let her slip away
22 Kraftwerk - The model
23 Chaka Khan - I'm every woman
24 Billy Joel - Just the way you are
25 The Commodores - Flying high
26 The Motors - Forget about you
27 Plastic Bertrand - Ca plan pour moi
28 Patti Smith Group - Because the night
29 Raydio - Jack and Jill
30 Dee D Jackson - Automatic lover
31 Kraftwerk - The robots
32 The Jacksons - Blame it on the boogie
33 MFSB - To Be In Love
34 Andrew Gold - Thank you for being a friend
35 Harlequin - Harlequin (spela din mandolin)
36 Frankie Valli - Grease
37 10CC - Everything you've wanted to know about!!! (Exclamation marks)
38 Al Stewart - Time passages
39 Rufus & Chaka Khan - Street player
40 Earth, Wind & Fire - Runnin'
41 Peaches & Herb - Reunited
42 Dan Fogelberg & Tim Weisberg – Tell me to my face
43 England Dan & John Ford Coley - We'll never have to say goodbye again
44 David Bowie - Beauty and the beast
45 Odessey - Native New Yorker
46 Atlanta Rhythm Section - Imaginary lover
47 Exile - Kiss you all over
48 Boomtown Rats - Like clockwork
49 Ulf Lundell - Snön faller och vi med den
50 Andrea True Connection - What's your name, what's your number

lördag 10 februari 2024

Kultstämplat: Slick Salzer Trio - The New Bosch Power Tool Parade

Slick Salzer Trio - The New Bosch Power Tool Parade
Utgivningsår: ---
Skivbolag: Bosch
Reklamskivor är fascinerande, i alla fall om sticker ut från random-samlingsalbum-med-logga-på-mallen. Man vet inte alls vad man får och i en hel del fall kan det vara riktigt hemskt. Rent musikaliskt ska jag inte totalsåga den här plattan, även om den är LÅNGT ifrån det bästa jag har hört i genren. Det främsta målet här är skivomslaget och konceptet. Men lite bakgrund först. Bosch är ett rätt känt tyskt elektronikföretag med lång bakgrund. Jag erkänner, jag har haft flera prylar genom åren i mitt hem med det märket, bland annat en dammsugare. Och varför skulle inte dom också kunna göra lite reklam på platta? Hade dom tagit en jazztrio och satt dom och spela några standards så hade inte det varit några problem. Ja, rent tekniskt är det i och för sig just det dom har gjort, men sen tvistat till det lite och det är där det blir pinsamt. 

Slick Salzer, om vi börjar i den änden, är en tysk trumslagare som spelat med diverse tyska dixielandorkestrar under 60-talet. Det är ungefär det jag har fått reda på, förutom då det som står på skivomslaget. Där skryts det om att Salzer har spelat med elitnamn som Tony Scott, Billy Butterfield, Yank Lawson och Eddie "Lockjaw" Davis samt haft Gene Krupa som lärare. Sanningshalten i det vet jag inte, det kan vara sant, men det verkar inte ha gått jättebra för den karriären sen eftersom det längre upp i texten står att Slick Salzer är reklamansvarig för exportvaror på Bosch i Tyskland. Här verkar han dock ha dammat av sina gamla takter tillsammans med pianisten H. J Bock och J Jankeje. Varför dessa två inte få stå med sina hela namn, vet inte, men H.J står för Hans-Jürgen och J för Jan. 

Att Bosch ligger bakom den här plattan går inte att missa om man inte är blind. Låtmaterialet på plattan
är dom vanligaste jazzlåtarna, men med titlarna omdöpta till något som har med företaget att göra. Håll i hatten nu för detta vet man inte om man ska skratta eller gråta åt. Följaktligen har "I can't give you anything but love" blivit "I can't give you anything but BOSCH" och "I've found a new baby" "I found a new hammer" (japp, inte "i've" utan bara "i"). Sådär lagom krystat och pinsamt hemskt. Men det är inte slut. För att visa hur kul man har det på Bosch så har "The man i love" blivit "The job i love". Duke Ellington har fått sitt gamla örhänge "C Jam Blues" omdöpt till "CSB-Jam Blues". Också mina två personliga favoriter, "Do you know what it means to miss New Orleans" som man gjort om till... "Do you know what it means to miss BOSCH machines" (herre jösses...) samt "Oh when the saints go marchin' in" som blivit "Oh when the tools go marchin' in". Fantasin verkar löpt amok i huvudet på reklamchefen Salzer och hans medarbetare vid kvällsgroggen. Jag antar att det skedde också medan man såg på leksaksmarschen från Tomtens Julverkstad ur Kalle Anka på julafton när man döpte den sistnämnda. 

Musiken är alltså inte fullt lika pinsam, även vi inte precis snackar Oscar Peterson eller Erroll Garner här. Trion får faktiskt riktigt bra fart under halva sida två och "The man i lo...", förlåt "The JOB i love", låter faktiskt riktigt bra. Men i övrigt är det rätt tungt och H.J Bock verkar ha sina bästa pianodagar bakom sig. Mest skrattretande av låtarna är en av dom få originalstyckena på plattan, "Boxer boogie", där J. Jankeje ska försöka leka Slam Stewart och plockar fram stråken och spelar så otight och osynkat att det blir komiskt. 

När skivan är inspelad framgår inte, men visst låter majoriteten av plattan som en trio musiker med sina bästa dagar i backspegeln, oavsett om dom nu har spelat med Tony Scott, Lockjaw Davis och Benny Goodman (Jankeje) och allt vad det stod. Men framför allt är själva konceptet en uppvisning i kommersiell desperation och pinsamt krystade idéer.
     Sen blev det lite mer kul också när jag skulle kolla upp info om plattan och landade på auktionsajten Vinylpladen som på sin hemsida ger oss en oväntad information om när detta är inspelat:
"
'The New Bosch Power Tool Parade" av Slick Salzer Trio är första gången utgivet år 0."
Då kanske skivan är långt mer värd än jag har trott om det är så att det var Gud Fader själv grundade Bosch och gav ut plattan...

tisdag 6 februari 2024

Nytt i samlingen - Januari 2024

And then i wrote George Gershwin
Utgivningsår: ---
Skivbolag: Time Records
Betyg: 4/5
En vän till mig bjöd hem mig för att plocka det jag ville ha ur hans skivsamling och sånt tackar man förstås inte nej till. Det blev en del och även om det bara blir två av dom här så kommer det fler längre fram, och några lär överraska en del följare. 

     Den här var en ren chansning, och får man plocka skivor kan man ju göra det också. Detta är något av en mystisk skiva. Det enda som framgår är att det är en hyllning till George Gershwin och att en viss Les Summers har arrangerat och leder orkestern, som i övrigt inte innehåller något känt namn alls. En musiker kallar sig till och med "Mr. "X"". Vem Les Summers är är sannerligen inte lätt att leta reda på. Han har en platta med bossa nova i sitt CV, och det är typ det enda jag får reda på. Och med dom meriterna kan man alltså förledas att tro att detta är en random europeisk easy listening-bandledare som har gjort en lågbudgetinspelning av diverse Gerswin-klassiker i James Last-stil.

Men detta överraskade mig ordentligt, för arrangemangen är verkligen spännande och udda. Det märks direkt i inledande "The man i love", som börjar i en sorts marschtempo och lyckas klämma in både easy listening-känsla, latinrytmer och jazz med flöjt i låten. Les Summers har verkligen försökt göra något helt nytt av dessa, i dom flesta fallen, välkända jazzklassikerna. Det är till och med så att man får känslan att han försöker lite FÖR mycket och försöker skohorna in allsköns alla möjliga nyskapande idéer i en och samma låt. Det låter stundtals lite som en överladdad Quincy Jones och framför allt latinrytmerna finns som en röd tråd genom plattan. Men trots allt så är detta en spännande platta och så snyggt otroligt och skönt arrangerad med en förstklassig orkester, även om han kanske kunde ha sållat lite i inspirationslustan. Detta blir klart kvar i samlingen!



Sylvia Vrethammar - Stardust & Sunshine
Utgivningsår: 1975
Skivbolag: Sonet
Betyg: 2/5
Ytterligare en skiva som jag plockade gratis. Jag gillar Sylvia Vrethammars gamla schlagerhits och tycker att "Tycker om dig", både låt och platta, är höjdare i genren. Och "E viva España" är härligt kultcharmig. Dock var jag lite tveksam till den här plattan med diverse covers på kända hits på engelska, allt under musikalisk övervakning av Rune Öfwerman. Tyvärr så fick jag en hel del rätt på den tveksamheten. 

Det låter mycket jazz och det är nog bra. Men det låter väldigt tamt och trots att namn som Rune Gustafsson, Jan Allan och Toots Thielemanns är med så lyckas man inte få det att svänga nåt nämnvärt utan det låter som lite jam session vid en studioinspelning blandat med lite fusion-känsla här och var. Det är väl bara när nyss nämnde Toots kommer in med sitt munspel som det riktigt lyfter. Annars är det rätt ointressant och småtrist. Jo, versionen av Stevie Wonders "You are the sunshine of my life" är tveklöst det mest spännande och lyckade numret. Men det räcker inte riktigt för att jag ska behålla den här skivan i samlingen.



Elis Regina - Em pleno verão
Utgivningsår: 1970
Skivbolag: Philips
Betyg: 3/5
Elis Regina får än räknas som Brasiliens kanske största namn i musiken, möjligen i skuggan av Sergio Mendez. Och jag har en väldigt stor plats i hjärtat för Elis, även om inte allt hon har gjort är 100 % bra. Men Elis har en lekfullhet när hon sjunger och hon sjunger så otroligt bra och snyggt, inte minst när hon sjunger traditionell bossa nova eller samba till stor orkester. I det här fallet är orkestern ledd av Erlon Chaves. 

Dock har Elis en förmåga att vandra iväg mot mer fusion-funk ibland, ack så passande i den tidseran, och den musiken har jag aldrig riktigt tagit till mig. Detta går i genom på den här plattan också en del, men överlag är det ändå en härligt MPB-doftande platta med en glad Elis som till och med skrattar tydligt i inledande "Vou deitar e rolar (Quaquaraquaqua)". Det är ett skönt brasilianskt musikparty, även om det slirar till stundtals. Framför allt är det den enda engelska låten som drar ner en hel del, "These are the songs". Det är verkligen inte ofta som Elis sjunger på engelska och här är det en låt i duett med och av Tim Maia där både Elis och Tim Maia ylar och skriker som besatt här och var, och Maias ljudkvalitet på sången är allt annat än bra. 

Men totalt sätt är detta ändå en riktigt bra platta med Elis i toppform, kanske i för toppform ibland, och där Erlon Chaves lyckas bra med orkestern och betyget blir bra ändå och skivan blir klart kvar i samlingen! 



Peter Brown - A fantasy love affair
Utgivningsår: 1977
Skivbolag: Drive records
B-sida: It's true what they say about love
Peter Brown har för mig i många år varit främst förknippad med en enda låt, en kanonhäftig discohit från 1984 betitlad "They only come out at night". Men denne amerikan har förstås mer på sitt samvete och har bland annat skrivit en låt på Agnetha Fältskogs "I stand alone"-platta från 1987 samt Madonnas "Material girl". Men av hans egna karriär så är det främst debutplattan "A fantasy love affair" som han har haft främst succé med. Det här titelspåret är även hans debutsingel. 

Och det lilla jag har hört med honom utanför hans 80-talshit har inte imponerat jättemycket på mig. Men den här singeln är klart bra. Brown har inte riktigt vandrar in i den riktiga discosvängen än här utan det är en sorts lätt discofierad mjukpop och det är riktigt bra gjort med ett mysigt sound och en bra melodi. Och b-sidan, som också finns på plattan, är även den riktigt bra, så skulle jag hitta hela debuten så är det inte omöjligt att det kommer mer från honom här på bloggen.


tisdag 30 januari 2024

Krönika: Covers - onödiga eller bra?

Covers ligger den musiklyssnande människan nära, vilket märks inte minst numera med succén för "Så mycket bättre" i TV4. Svensken tror jag har ett speciellt positivt förhållande till att höra nya versioner av sina gamla favoritlåtar och egentligen är det inget fel i det. Covers har sin plats i musiklivet, inget snack om saken. Sen får det ju finnas gränser. Jag kan tycka att det är en enorm överdrift sen flera år tillbaka vad gäller att sjunga covers i TV. En gång i tiden så fick artister sjunga sina nya låtar på bästa sändningstid för att promota dom. Numera är dom främst i underhållningsprogram och sjunger andra artisters gamla hits, även om undantag förstås finns. Och svensken har ibland en förmåga att nöja sig med alla möjliga former av lågbudget-varianter bara för att få sina favoritlåtar i någon form, som tråkiga coverband i öltält eller märkliga tribute-shower till långt starkare originalakter. 

Dock har man tolkat andra artisters låtar så länge som man har gjort musik. Inom jazzen finns det hur många standards som helst som har gjorts så många gånger att man knappt vet vem som gjorde originalet längre. Det är förstås förlåtligt med tanke på att media var inte riktigt var utbyggt på samma sätt då. Det intressanta är dock att idag när vi har en gigantisk uppsjö av mediamöjligheter så finns det många ungdomar som inte heller vet vilken som gjorde originalet till sin favoritlåt, mycket på grund av att originalen aldrig spelas och i flera fall knappt nämns av programledarna (och då snackar jag främst Sveriges Radio). Det finns folk som tror att "I love rock 'n roll" är en låt av Britney Spears och knappt har hört Joan Jett (hur det sista nu är möjligt). Och det riktiga originalet med Arrows har förstås HELT drunknat. Covers borde vara ett sätt att upptäcka musikhistorien, men det är lite svårt när man inte visar historien utan bara fokuserar på det som hörs här och nu. 

Det finns förstås bra covers och det finns dåliga covers. Det finns covers som är gjorda för att håva in pengar på en känd låt och det finns covers som verkligen är en hyllning till en låt eller artist. Det finns covers som är helt onödiga och inte låter särskilt långt från originalet och det finns covers som vågar ta ut svängarna och göra något helt eget. Det sista inte nödvändigtvis vara något dåligt utan en rätt normal cover brukar ibland kunna funka också. Men trenden inom eurodiscon till exempel har sen lång tid varit att göra covers på gamla eurodiscohits, vilket jag kan tycka är tämligen onödigt. Hur mycket jag än gillar den musiken så är ju genren inte precis skapad för att göra nyskapande saker och dom nya versionerna låter löjligt lika originalen. 
     Men så finns 
det covers som vågar gå sina egna vägar enormt långt och här är några exempel på det:

Genacide II - Under the bridge (1996) - Original av Red Hot Chili Peppers
Den här låten med brittiska Genacide II kom jag i kontakt med när jag sände närradio 1996 och var väldigt skeptisk till först, men med åren så började jag se den för vad den var och insåg att den ju var eoner bättre än originalet och stack ut och har sen dess varit mitt främsta exempel på en cover som står långt på egna ben. Red Hot Chili Peppers lite halvflummiga rockoriginal har blivit en elegant, udda och vacker ljudmatta.

Pet Shop Boys - Always on my mind (1987) - Original av Gwen McCrae, mest känd genom Willie Nelson och Elvis Presley
Att ta en ballad och sätta den i en dansproduktion brukar sällan funka, vilket jag tycker har med originalets komposition att göra. Ofta så hör man att en ballads uppbyggnad och tempo inte alls går hand i hand med en moderna dansversions. Som när Sarah Washington tog Whitney Houstons smäktande "I will always love you" och speedade upp den så kändes det bara fel. Men när Pet Shop Boys beslutade sig att plocka upp den klassiska "Always on my mind" så blev det en ikonisk låt som lät precis som en helt ny låt! För Pet Shop är ju proffs på ett helt annat sätt och visste hur man tog en melodis stil och skapade sin egen låtstil av samma låt utan att det lät som en ren överföring. Resultatet blev en av dom bästa låtarna från 80-talet!

Tina Turner - Help! (1984) - Original av The Beatles
Den här låten har jag redan skrivit om för många år sen. När Tina Turner tog The Beatles glada 60-talspopdänga "Help!" och klädde av den det mesta glättiga och gjorde den naken och sårbar med kör och i inledningen bara ett piano, som sen byggs upp till något stort. Detta är mästerligt och lyckas också lyfta upp originalets text på ett annat sätt.

3Teeth - You spin me around (like a record) (2019) - Original av Dead Or Alive
Det finns förstås modernare exempel också, även om den lite går emot bloggens intentioner när den inte finns utgiven i fysiskt format. Men för att ge exempel får jag väl offra mig den här gången. Los Angeles-gruppen 3Teeth tog 2019 till filmen "Guns Akimbo" en av 80-talets mest klassiska discopärlor, proddad av Stock-Aitken-Waterman, Dead Or Alives "You spin me around (like a record)" och gjorde den till en rå, häftig och hänsynslös industrisynthig rockrökare. Detta var ju grymt skönt, snyggt gjort och ursinnigt!

Så visst är det kul med covers, om det görs med förnuft, intresse och känsla och tillför något. Jag skrev i en tidigare artikel att jag inte följer "Så mycket bättre", men låtarna går ju inte att undvika eftersom det verkar finnas någon lag på att dom ska spelas 24/7 till nästkommande säsong. Men oavsett vad man gillar programkonceptet så går det inte att komma ifrån att det har kommit en del intressanta nya versioner av klassiska och ibland uttjatade hits. Amanda Jenssens mäktiga version av GES "När vi gräver guld i USA" i seriens begynnelse är ett gott exempel. Så fortsätt gärna att göra och gilla covers. Det är spännande att höra hur man tolkar en känd låt. Men lyft fram originalen också så att dom inte drunknar och glöms bort helt i framgången av diverse Digiliste-artister som försöker tjäna en hacka på gamla låtar. Så framtidens tonåringar inte kommer och frågar vem gruppen med dom konstiga kläderna är som gjorde den där "covern på Dancing queen" och man uppgivet egentligen vill skrika:
"ABBA!!!!"



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...