Det här med sommarlåtar och nonsens texter kan man ju tycka är ett modernare fenomen, men här kommer ett äldre exempel. Nu ska jag på intet sätt belasta Dr Hook för detta, för låten är långt äldre än så här. Redan 1929 skrev Gus Cannon en countryblues-låt med titeln "Walk right in" och lät sitt band Cannon's Jug Stompers spela in den. Hook var inte ens tvåa på bollen för 1963 hade The Rooftop Singers en stor hit med låten.
Jag har inte alls något emot Dr Hook, även om jag kanske än mer gillar deras softare låtar än deras rockhits. Dr Hook har gjort många riktigt bra höjdarlåtar och det finns en hel del plattor och singlar i samlingen (varav en har förekommit på bloggen förut). Sen kanske inte den här är deras allra bästa låt, även om den är godkänd. Den kanske har lite för mycket partycountryblues-sound för sitt eget bästa, men är samtidigt lagom svängig och charmig. Texten är väl lite väl intetsägande "Walk right in, sit right down, baby let your hair hang down Everybody's talking 'bout a new way of walking Do you want to lose your mind?" Jag får inte riktigt ihop vad låten handlar om eller vad Gus Cannon ville med texten, men det finns som sagt många exempel på det längre fram i historien.
Låten kom under sommaren 1977 och spenderade fem veckor på Poporama Heta Högen. I USA gick det väl lite sisådär med plats 46 som bäst. Just det spelade väl inte sån stor roll för Dr Hook eftersom dom skulle få nya stora hits efteråt. Men visst är det något somrigt över låtens lite gungande lättsamma partystil med den löjligt upprepande nonsens-texten och visst är det något kultigt över låten! Men det finns andra Dr Hook-låtar jag allra helst lägger på. Och sorry att jag inte visar bildomslaget på singeln, eftersom jag inte har det. Men jag får ta vad jag har...
Maria - Jag ska äta dig Utgivningsår: 1982 Skivbolag:RCA Victor B-sida:Det svänger ett gäng Här är en singel jag har velat ha med länge, men problemet är att den inte har haft Youtube-länk, men tålamod danar karaktären, som det heter. Och egentligen är den här för bra för Kultstämplat, men texten gör att jag nog ändå placerar den i detta sällskap.
"Jag ska äta dig" är alltså den svenska versionen av engelska Toto Coelos 80-talsklassiker "I eat cannibals", gjord på den tiden då en låt knappt hann ut ur tryckpressarna innan man ville casha in på den. Alltså tog det inte lång tid innan en svensk version av jättehiten hade kommit ut. Vem Maria är framgår inte på omslaget eller särskilt noga på nätet. Discogs visar att hon heter Maria Liem och var med i något band vid namn Ten...O...Tex, medan den eminenta podden DJ 50 Spänn spekulerade att hon var dotter till producenten Hans Edler. Om det då är samma dotter som senare skulle göra trancemusik under namnet Magoria förtäljer inte heller historien.
Vilket som så minns jag att jag hörde låten i radio första gången runt 1982 och gillade låtens trummor så mycket att jag spelade in den på kassett genom att pressa bandspelaren mot radions högtalare. Kass ljudkvalitet, ja visst, men är man sju år vet man inte bättre. På den tiden hade jag aldrig hört Toto Coelos original och tyckte låten var jättehäftig och även om skillnaden soundmässigt mellan originalet och denna försvenskning är marginell (den svenska versionen har något mer trummor förvisso) sitter den hos mig än. Den är grym! Om man däremot tycker att "I eat cannibals" har en lätt speciell text om djuriska lustar för den andra så kan jag tycka att Marias lyrik, med svensk text av Ulf Westman, får Toto Coelo att framstå som en romantisk kärleksballad. Här snackar vi total kärlekstörstande galenskap: "Jag ska äta dig! Sluka hela dig! Du lockar fram djuret i mig! Jag ska äta dig!" Ouch! Hon verkar skrämmande farlig den här kvinnan! "Ge mig en vink! Stilla min aptit! Mums mums, ge mig mer! Känn nu hur mitt hjärta ber!" "Mums, mums" är ju riktigt lysande lyrik, så vida hon inte längtar efter chokladdoppade skumbollar. Hon dryper av besatt hunger och åtrå hela låten igenom och om någon nu har missat det så är det alltså är i SÄNGEN hon vill ha honom! Egentligen är andemeningen i texten nästan samma i Toto Coelos och Marias versioner, men det blir något pinsammare och töntigare på svenska, vilket är det roliga med låten.
Jag gillar båda versionerna, men har en väldigt svag plats i hjärtat för den här lite kitchiga trumkaskaden på svenska. Dock är den här versionen väldigt ovanlig och sällsynt idag, även om jag nu har haft singeln i en hel evighet. Därför är det mig en ära att till sist få presentera en av dom roligaste och skönaste försvenskningar jag vet av en 80-talslåt!
Paul McCartney - Press Utgivningsår: 1986 Skivbolag:Parlophone B-sida: It's not true
Jag hade tänkt att skapa en liten kontrovers och svära lite i kyrkan. Dels frågar sig väl en del om den här låten verkligen var så stor att den förtjänar epitetet "Sommarplåga"? I England nådde den inte ens över top 20 på Englandslistan och i Sverige spenderade den tre veckor på Sommartoppen lägsta regioner. Mer om det senare.
Men bland många Beatles-fans så är den här låten lite av en svordom och sedd som albumaktuella Paul McCartneys sämsta låt från hans sämsta platta.
"Paul goes 80-tal med synthar! Fy för den lede, vik hädan!"
Också jag, som alltid får försvara både låten och albumet "Press to play". För oavsett vad fans, journalister, samlare och till och med Paul McCartney själv säger så står jag fast vid det faktumet att "Press" är en av mina absoluta favoritlåtar av McCartneys soloverk! Jag tycker soundet och arret är lysande och snyggt, melodin är kanonbra och Paul sjunger briljant. Ja, visst låter det 80-tal, och sen när har det någonsin stoppat mig? Men, visst, jag är ju inte ett stort Beatles-fan heller direkt.
Den kanske inte var en jättehit precis när den kom, men den spelades riktigt bra i radion och lyckades därmed få mig att gilla låten en hel del och så småningom önska plattan "Press to play" i julklapp av min farmor, som gav mig kassetten med frågan:
"Gillar du honom du???"
Så jag kommer ut här och nu och erkänner: Jag gillar både låten "Press" och albumet "Press to play" och har en del sommarminnen till låten från 1986, och även om det fanns större hits denna sommar så tar jag mig friheten att lägga in den i kategorin Sommarplågor! Amen!
Som tidigare utannonserats så slås juni och juli månads dyk bland nyinköpta skivor ihop och det innebär i detta fall en väldigt stor uppdatering. För juli har varit ändå en relativt bra månad för inköp, även om majoriteten av skivorna här domineras av ett köptillfälle: en resa till Gävle jag gjorde och besök på två ställen där: Söders Skiv- Och Prylbörs samt Erikshjälpen. Det blev väldigt mycket singlar där, av vilka jag har valt ut fem stycken (samt Smurfarna och Fader Abraham som jag redan har skrivit om). Så håll till godo i en av dom längsta Nytt I Samlingen jag har gjort!
Ohio Players - Fire Utgivningsår: 1974
Skivbolag: Murcery Betyg: 3/5
Den här skivan, som jag köpte i Östersund, har jag nämnt en gång, nämligen i krönikan om varför jag föredrar billig-backarna i skivaffärerna. Men jag tänkte att jag kunde syna skivan ändå.
Ohio Players har jag fått lite blandad syn på. Jag har en platta som är riktigt bra, "Angel" från 1977 och jag köpte för ett bra tag sen en platta som var rikt00
igt dålig, föregångaren "Contradiction" så det är intressant och se vart detta landar. Det går inte att förneka att rent musikaliskt är Ohio Players riktigt bra vad gäller att spela och framföra musiken. Däremot så är det lite så och så med melodierna som jag tycker är lite för luddiga i extasen i studion att få till ett grymt funkigt groove. Och eftersom plattan heter "Fire" så kryddar man till det här och var med lite brandbilssirener. Jag blev inte så mycket klokare vad gäller Ohio Players totala kvalitet eftersom den här landar någonstans mitt emellan "Angel" och "Contradiction". Det är bra blås och sound, oftast i alla fall eftersom den otroligt träliga "It's over" är något jag kan undvara, men det är ibland lite stelt och melodierna drunknar som sagt. Men "What the hell" bjuder på ett riktig bra drag med både snyggt blås och ett maffigt gitarr solo. Det är en habil och helt OK platta, men kunde varit jämnare och mer städad. Men för ögonblicket blir den dock kvar i samlingen.
Al Stewart - Al Stewart's Museum Of Modern Brass 2
Utgivningsår: 1975 Skivbolag: RCA Victor Betyg: 4/5
"Vi gör alla våra misstag sa igelkotten och klev på rotborsten" brukar det ju heta, men det här var faktiskt ett misstag som tur i oturen ledde till något bra. För när jag i Söders Skiv Och Prylbörs i Gävle köpte denna så trodde jag förstås att detta var Al "Year of the Cat" Stewart som hittat på någon sorts udda experimentplatta.
Sen fick jag reda på att det fanns TVÅ Al Stewart och detta var den andra, den som det finns väldigt lite info om, mer än att han började sin karriär i Louis Primas band på sent 40-tal.
Men även om nu den mer kända Al Stewart spelar i en annan liga så är detta inte alls dåligt. Det här är en sorts funkig instrumentalpop med blås och arrangemang som har en hel del vibbar av Chicago model light. Det bandet har något mer tyngd i sig och om man jämför med det så är Al Stewarts brassmuseum lite blekt. Men detta är ändå riktigt snyggt, välgjort och med skönt sväng och groove! Ettore Stratta, som har jobbat med "who's who" i musiken, har proddat och musiken ömsom river lagom och relaxar. Skivan blir kvar i samlingen.
The Ted Lewis Band - Is everybody happy? Utgivningsår: 1986
Skivbolag: Halcyon Betyg: 4/5
Självklart finns det mer att hämta i genren "Mindre kända tidiga jazzmusiker". Ted Lewis är ett namn som idag är helt bortglömt hos den stora massan, men under 20- och 30-talet var han ett stort namn inom underhållningsbranschen och var en av dom första från norr som anammade jazzen från New Orleans och hade som sin catchphrase titeln på plattan "Is everybody happy?". Under dom tidiga åren så spelade namn som Benny Goodman och Jimmy Dorsey i bandet (som dock inte finns med på den här plattan). Trombonisten George Brunies är väl det kändaste namnet som medverkar här.
Låtarna på plattan är inspelade mellan 1925 och 1928 och låter en hel del dixieland a la New Orleans, men orkestern är dock stor för sin tid, hela 8-9 musiker, vilket gör att det ändå sneglar en del mot det som skulle bli storband och inte alls är lika stökig som dixieland tenderar att bli stundtals. Då Ted Lewis är lika mycket underhållare som bandledare så förekommer det diverse komiska inslag med tutor och pipor och andra effekter och hurtiga allsångsbitar, men i det hela är det här en riktigt bra och svängig platta och Ted Lewis är en bra bandledare som verkar göra något nytt av det som då var populärt i den södra delen av USA. För den som undrar vad som hände med Ted Lewis när jazzen moderniserades allt mer så fortsatte han med sin stil, gjorde musik till tecknade filmer och extraknäckte också som skådespelade i en del filmer, samt dök upp i amerikanska underhållningsprogram.
Natalie Cole - Thankful Utgivningsår: 1977
Skivbolag: Capitol Betyg: 4/5
Om jag bara vill ligga och relaxa och låta musiken föra mig iväg på ett mjukt moln (jag vet, en klyschig och lite cringe beskrivning) så har jag en ny favoritplatta. Natalie Coles 70-tal verkar vara något jag ska hålla mycket ute efter för det finns mycket svalkande och mysigt där! Och jag vet inte om jag har hört en bättre platta med Natalie Cole, möjligen i konkurrens med "Unforgettable" från 1992. Natalie sjunger förstås kanonbra och produktionen är grandios med musiker som Ray Parker Jr och Lee Ritenour i sättningen. Här finns många otroligt välgjorda ballader och även en bossa nova-influerad låt ("La Costa") som är en riktigt skön låt!
Det här är då hennes fjärde platta totalt och den blev en hygglig framgång med singeln "Our love" som en top 10-hit på USA-listan. Jag känner absolut att detta är en platta jag kommer att återkomma till några gånger för det är riktigt snyggt och skönt att lyssna till!
Så var det detta med att följa upp en stor hit, ett bands största någonsin. Ibland går det åt skogen, men ibland kan det också gå riktigt bra. The Motors hade ju haft en monsterhit med sin vemodiga rockklassiker "Airport" och som upp följare valdes den här låten. Lyssnar man på texten skulle man nästan kunna tro att det är en fortsättning på "Airport". "Forget about you" blev dock en riktigt bra hit också och spenderade många veckor på Poporamas Heta Högen och fick plats 13 på Englandslistan. Dock spelade det ingen roll för gruppen för redan i slutet av sommaren hade två av medlemmarna lämnat bandet och efter en platta till två år senare så var The Motors korta saga all.
"Airport" är en av 70-talets bästa rocklåtar, det står jag fast vid. Men den här låten är också en riktigt bra singel med ett skönt driv och sound! Det är synd att The Motors var så kortlivade som dom var för det hade varit väldigt intressant att följa deras resa under 80-talet. Tyvärr är den här singeln också, precis som min "Airport"-singel, utan ett korrekt omslag, men jag är glad över att också ha hittat den här kanonlåten till samlingen!
Hellzephyers Poporkester - Varför sitter alla gamla kärringar med hatten på/Ta en kopp på Frelins
Utgivningsår: 1981 Skivbolag: R &P Records
Hellzephyrs Poporkester får inte många chanser här på bloggen, så håll i hatten. Bandet kommer från Orsa och kan väl ses som en liten förlaga till Svenne Rubins musikalisk stil. Jag ska erkänna att jag har lite blandade åsikter om singeln i sin helhet, även om jag blev riktigt glad över att hitta den. Hade jag bara hört låten om "gamla kärringar" så vete katten om jag hade köpt singel, för den låten är rätt trälig för min smak.
Den andra låten däremot har jag hört förr och den är riktigt skön och rolig och anledningen till köpet och glädjen över fyndet. Man har tagit Lou Reed "Walk on the wildside" och gett den en riktigt kul och kultig svensk text om att ta en fika på Frelins. Jo, det finns ett Frelins Restaurang Bar & Kök i Orsa. Om det är det Hellzephyrs sjunger om, alltså att stället var ett fik 1981 och sen dess har vuxit till en hel restaurang, vet jag dock inte.
Men man har gjort något riktigt eget av en klassiker och lagt den i en sorts svensk småstadsmiljö. Det låter lite amatörmässigt, man vet nog om det och man bryr sig inte för det är kul musik. Inte minst Lou Reeds "do-do-do" för är utbytt mot en dito som istället hela tiden upprepar namnet:
"Frelins! Frelins! Frelins! Frelins! Frelins!".
Agnetha Fältskog - Allting har förändrat sig/Den jag väntar på
Utgivningsår: 1968 Skivbolag: Cupol
Agnetha Fältskogs första singlar hittar man inte ofta på singel i second hand-butikerna, framförallt inte för en femma, vilket var det jag gjorde här. På Discogs var den här hennes fjärde singel någonsin som mest värd ca 500 kronor och i skivaffärer i södra Sverige så försökte man sälja den för 400. Alltså dansade man lite extra av lycka när någon goofat sig och lagt den i fem-kronorslådan.
Jag är ju då väldigt svag för Agnetha Fältskogs soloalster från tiden innan ABBA. Dom där väldigt melankoliska kärleksschlagrarna med lite sorgsna texter och hennes röst som verkligen lyckas göra som rättvisa och verkligen låta som texten beskriver, ackompanjerat av ett riktigt snyggt och sockersött sound. Här är det då den där ensamma och ledsna Agnetha igen som längtar efter sin älskade, dock denna gången inte i en text hon själv har skrivit utan den är signerad Little Gerhard, samt att en tidig Michael B Tretow har suttit bakom spakarna i studion.
Hon får ju dock lite revansch i den något mer positiva andra-sidan, för denna singel ska väl räknas som en dubbel a-sida. För på in Svensktoppen kom bägge låtarna, men "Den jag väntar på" kom in först, men stannade bara en ynka vecka. Veckan efter att den gjort sin korta sejour kom "Allting har förändrat sig" in och blev långt mycket större.
Det är klart att en jättehit som "Jag var så kär" från samma debutplatta är numret starkare som låt, men det här är också en riktigt bra och söt låt sjungen med väldigt stor trovärdighet av en 17-åring som skulle bli en an dom största. Och att det är Little Gerhard som har skrivit "Allting har förändrat sig" och inte hon själv märks inte nämnvärt i stilen.
John Miles - Turn yourself loose
Utgivningsår: 1981
Skivbolag: EMI
B-sida: Closer to you
John Miles på singel har jag knappt sett något alls av. Lite intressant, för på fullängdare är han väldigt flitigt förekommande bland skivbackarna. Därför är detta bara min andra singel i samlingen med denne gravt underskattade och lysande musiker, allt medan min samling av LP-skivor med honom växer med jämna mellanrum.
Det här är då en väldigt undangömd singel från hans 1981-platta "Miles high", som var den första på EMI. Det vore väl synd att säga att det var en storsäljande debut på det nya bolaget och plattan stämplades som småtråkig och inte alls utstickande. Men tråkig skulle jag inte kalla den här singeln. Det är möjligt att i jämförelse med annan radiorock som kom då så är den inget unikum, men John Miles var en kanonbra låtskrivare och det här lockar i alla fall mina öron. Det är snyggt sound och bra melodi från en fantastisk musiker och med det kan man komma långt i min skivsamling.
Eighth Wonder - Cross my heart Utgivningsår: 1988
Skivbolag: CBS
B-sida: Let me in
I Sverige är Eighth Wonder mest kända för Pet Shop Boys-skapade hiten "I'm not scared" från 1988, samt möjligen för att modellen och sångerskan Patsy Kensit lyckades ha giftermål med både Simple Minds Jim Kerr och Oasis Liam Gallagher (dock inte samtidigt förstås), samt dyka upp i TV-serien "Hem till gården". Men i övriga Europa hade bandet faktiskt en hit till, som dock aldrig riktigt slog här. Den här låten skrevs av Michael Jay och var först tänkt för att lansera "Toy soldiers"-sångerskan Martika. Men Jay hade inte tillåtelse enligt sitt kontrakt att fokusera på bara en artist och fick ge den till även till Eighth Wonder, vilket gör att låten samma år är både albumspår på Martikas debutplatta och en hit för Eighth Wonder. I Eighth Wonders fall så togs låten hand om Stock-Aitken-Watermans underavdelning, där Pete Hammond huserar och denne gav låten ett sound som låter inte långt ifrån SAWs normala ljud. Det är alltså en riktigt snygg 80-talsaktig brittisk fluffig discomatta med en klart bra melodi och refräng. Det är klart att "I'm not scared" spelar i en egen division, men den här en riktigt bra uppföljare.
Robin Cook - I won't let the sun go down on me Utgivningsår: 1996 Skivbolag:Stockholm Records Andra spår:
Jo, men det är klart att den här skulle komma till sist. För Robin Cook har förekommit en gång tidigare på bloggen och det var som sommarplåga nr 24 med hans version av italolåten "Comanchero" från 1997. Japp, jag tog den mindre före den där större låten. Jag antar att jag spar det bästa till sist. Men om vi börjar från början och tar en kort repris, för den som glömt texten från då. Robin Cook är alltså lika med Jonas Ekfeldt som 1996 gjorde sin egen version av Nik Kershaws lätt satiriska kalla krigs-hit "I won't let the sun go down on me" från 1984. Här handlade det dock mer om ett ragga party i natten.
Originalet med Nik Kershaw är ju egentligen i sitt sound en lättsam och pigg och skulle, om texten inte hade handlat om så allvarliga saker, lätt kunnat bli en sommarhit, så att klä den i en kommersiell somrig dansreggae-stil för partyt var väl inte jättesvårt direkt. Och självklart blev låten en gigantisk succé och vandrade direkt rakt upp i topp på Sommartoppen och blev en av årets mest sålda svenska singlar! Jag minns ännu den mäktiga totala party-stämning som var på Sundsvalls torg när Sommartoppen var där och den här låten spelades upp.
Jo, som den 80-talsnörd jag var och är så föll jag pladask för den glada sommarlåten och har den än som en av 90-talets skönaste sommarhits (nr 18 på min 1996-lista bland annat). Den är solig, sprittande glad och doftar sommar ut i fingerspetsarna och har sammanfört 80- och 99-tal på ett galant sätt. Då spelar det inte sån stor roll att låten egentligen är ett litet Milli Vanilli-fall. Det är förvisso Jonas Ekfeldt som sjunger, men en helt annan person som är frontpersonen Robin Cook. Dessutom är Cook/Ekfeldt en av väldigt få som lyckats vinna ett skadeståndsmål mot Sveriges Radio när programmet Rally lånat av låten för sin parodi-version "I won't let Susan go down on me". Och han har ju sen fortsatt på rättvisans väg då Jonas Ekfeldt numera även är doktorand i juridik.
Trodde ni att dom var slut? Skivrecensionerna från Retrogalaxens gamla rullor alltså. Nope, det finns mycket kvar, även om det var några månader sen sist och här kommer en kvintett till, den här gången gjorda någon gång runt åren 2005-2006 och som vanligt med lite kommentarer efteråt gällande mina åsikter om texterna idag. Håll till godo!
Erasure - Light at the end of the world Utgivningsår: 2007 Skivbolag: Mute Betyg: 4/5
Erasure fick en liten comeback 2005 med plattan ”Nightbird” samt när de förra året roade sig med en akustisk platta, som jag personligen tyckte var hemsk. Kalla mig gammalmodig men Erasure ska inte spela sina låtar på gitarr. Så inför pressreleasen inför denna färska platta så sa man att man nu skulle ”göra en äkta popplatta för att visa att deras pop inte alls är död!”. Naturligtvis drunknade den helt i alla Idolvinnare och Melodifestivalstjärnor som media hellre pushade. Men det hindrar inte mig från att försöka ge den en chans. Och nu är Vince Clarke och Andy Bell på rätt spår. Detta är en synthplatta i klassisk Erasure-stil med äkta lätta Vince Clarkmelodier. Med äkta Vince Clarke-synthar. Bäst lyser singeln ”I could fall in love with you” och avslutande ”Glas angel”, men någon riktigt dålig låt finns inte! Det enda jag saknar är möjligen en riktig hitlåt som sticker ut för någon ny ”Love to hate you”, ”Sometimes” eller ”Stop” finns inte här. Men det spelar egentligen ingen roll för det är roligt att höra klassisk Erasure igen och höra klassiska synthar i denna rätt plastiga och strömlinjeformade musikvärld. Detta är äkta Erasure! (Jag vet inte vilken comeback jag åsyftar på här, men inte blev den väl någon megasäljare direkt, mer än möjligen på dom amerikanska dansgolven.)
Big
Fun - A pocket full of dreams Utgivningsår: 1990 Skivbolag: Betyg: 3/5
Stock-Aitken
& Waterman dunkade till med den ena hitartisten efter den andra
och var inte rädda att satsa på renodlade pojkband med utseenden
som skulle locka en ung kvinnlig publik. Och i England lyckades det
med råge, fast här i Sverige var vi mer selektiva med vilka som
skulle säljas. Big Fun, som aldrig riktigt slog här, var tre killar
med ljusa röster som följde den patenterade SAW-mallen och det är
inget fel i det. Just SAWs discofunk med en del stråkar och snygga
melodier är det som lyfter hela denna platta. För ofta var det så
att det inte var alltid som artisterna var speciellt musikaliskt
kunniga, men Stock-Aitken-Watermans rykte att skriva hitmässiga,
snärtiga discohits gjorde artisterna till succéer (läs Mandy
Smith). Och så är fallet med Big Fun. Killarna sjunger med
fruktansvärda försök till kastratröster a la Bee Gees, men låter
mer som ett gäng påtända Musse Pigg-imitatörer. Men det är
otroligt snyggt gjorda låtar till stor del. Dock kunde man väl få
originalverianten av hiten "Blame it on the boogie"
istället för denna trista maxisingelremix. Och låtar som "Fight
for the right to party" och den sega 60-talsliknande balladen
"Hey there lonely girl" passerar obemärkt förbi. Men i
övrigt så visar detta mer på Stock-Aitken & Watermans styrka
under slutet av 80-talet och början av 90-talet än på deras val av
artister att pusha.
Cutting Crew dök upp som en total överraskning för 20 år sen, 1986, då deras ballad "I just died in your arms" blev etta på alla världens listor. Det blev en låt som faktiskt överlevde 90-talet och har gjorts i mängder av dansversioner och spelas på dansgolven än. Efter den hiten fick de en mindre hit till med "I´ve been in love before" innan bandet försvann i glömska. Efter att ha hört uppföljarplattan "Devil´s ball" från 1987 så fattar jag varför för den var riktigt dålig. Men succéskivan håller hyfsade kvalitet och innehåller ordinär popmusik av modell 1986 med lite nypa rock. Sångaren Nick Van Eede har skrivit de flesta låtarna med numera avlidne medlemmen Kevin McMichael och de har problemet att de skrivit två bra hitsinglar, men de andra åtta låtarna har verkligen lite utfyllnad över sig. De har inga hitpotensialer alls, även om de dock är helt OK som låtar. Endast två låtar, "Life in a dangerous time" och "Fear of falling", är riktigt dåliga, men det är ingen platta som du minns när pickupen lämnar skivan (om du som jag lyssnar på vinylversionen). Ja, förutom hitsinglarna då. (Jag känner när jag läser recensionen idag att betyget 3 verkar vara väldigt snällt och troligen på gränsen.)
Fine Young Cannibals - Fine Young Cannibals Utgivningsår: 1985 Skivbolag: I.R.S Betyg: 3/5
Fine Young Cannibals karriär tog fart först 1989 och plattan “The raw and the cooked” och hiten “She drives me crazy”. Låten hade troligast förblivit bortglömd om det inte varit för en kaffereklam för 10 år sen. Men redan 1985, då de var nybildade, så vann de kritikernas hjärtan med sin enkla, mysiga och genombrittiska popmusik. Och för er som hört er totalless på ”She drives me crazy”, så som jag själv, så är detta ett gott alternativ. Låtarna är inte fullt lika kommersiella som de mer lalliga mer bekanta hitsen, men är oerhört charmiga. Detta trots att sångaren Roland Gift, mannen med popvärldens största käft (i format alltså), på denna platta stundtals låter packad och ibland nästan outhärdlig. Men jag gillar verkligen singlarna ”Blue”, Elvis-covern ”Suspicious minds” och inte minst ”Johnny come home”, som är en riktig poppärla. Enda riktigt dåliga låten är den evigt malande ”Couldn´t care more”. Den och Roland Gifts bräkande fyllesång är det som drar ner plattans helhet, men den är i övrigt oerhört charmigt och kul producerad och gjord. (Jo, jag kan känna att jag är lite väl hård mot Roland Gifts sångröst. Den är verkligen inte jätevacker, men SÅ illa som jag skriver här kan jag inte säga att jag idag tycker att den är. Sen är det väl en fråga om vart man bor när det gäller att deras karriär först tog fart 1989. I Sverige, ja, men frågar man engelsmännen så ser dom nog den här plattan som en helt OK framgång.)
Eurodisco kan framträda på många olika sätt, även om man ibland inte kan tro det. Det finns dels dessa som är till för att röja på dansgolven (Basic Element), dels de som säkert går att dansa till, men som framför allt är till för hitlistorna enbart (Aqua, Me & My) och sen finns det de som är till för att bara luta sig tillbaka och drömskt njuta. Till den sistnämnda hör denna platta med holländska 4 Strings, som blivit en favorit i eurokretsarna de senaste åren. 4 Strings består av Carlo Resoort och sångerskan Vanessa Van Hemert och jag har väl inte brytt mig inte så mycket om de förut, men när jag fick tag i denna platta så ändrades min åsikt något. Det finns inga tracksettor här precis, det skulle gärna fått varit lite mer tryck i produktionen, balladen ”Forever young” och den sega Ibizamixen på ”Summer sun” kunde jag varit utan och Vanessa Von Hemert är väl inget unikum till sångerska. Men detta är ändå väldigt skönt och relaxande euro. Den mer balladliknande ”Waterfall” är verkligen speciell och låtar som ”High on life” är häftiga. Så strunta i om ni lyckas urskilja låtarna eller inte, bara luta er tillbaka, dra på volymen och re-la-la-laxa. (På den här tiden så var namnet "Vocal trance" okänt för mig, vilket snarare är genrebenämningen här än euro. Sen är jag väl lite hård med dom olika stilarna. Jag tror ju att oavsett om det är Aqua, Me & My eller 4 Strings så är dansgolven ändå ett av målen vid skapande av musiken.)
DJ Bobo - Chihuahua Utgivningsår: 2003 Skivbolag: BMG B-sida: Chihuahua (2002 XTN Remix) Schweiziske DJ Bobo, alias René Baumann, hade haft en tid runt 90-talets slut när hans karriär var långt ifrån glansdagarna med storhitsen "Somebody Dance with me", "Keep on dancing" och "Let the dreams come true" 1993-1994. Eurodancemusiken som den lät då var sen länge död och hans hits verkade bortglömda hos massan. Han grävde i musikhistorien och hittade en gammal mambohit från 1955 av Louis Oliveira And His Bandodalua Boys med titeln "Chihuahua", som var i det nästan instrumental. Han tog låtens slinga och körens upprepande av titeln och lade till lite rap och sång och, vips, så hade han skapat sin största hit på en hel evighet. Jag hörde den här låten för första gången i ett Sommartoppen, ett program som jag vid det laget nästan hade gett upp hoppet om. Låten kom otroligt in och spenderade ett par veckor där, även om programledarna Agnes Lo-Åkerlind och Anton Berg hade svårt att hålla sig för skratt och inte håna att en avdankad eurostjärna från 90-talet nu hade gjort en chockerande comeback bland Evanescence, nu-metal, hiphop och annat som förstörde listan då. Men faktum kvarstod ändå; det var ju till sist en riktig sommarplåga av klassiska mått som hade etsat sig fast hos folk! För "Chihuahua" är och var svår att få ur huvudet och var en glad och übercharmig låt i latinotakt som inte gjorde en fluga förnär, inte helt olik Lou Begas " Mambo no 5". En låt utan någon egentligt vettig text som folk kunde nynna med i. Och namnet på hundrasen satt ju löjligt bra i munnen, chihuahua! Nu vill jag minnas att sommaren 2003 var tämligen regnig, men visst är "Chihuahua" ännu ett skönt tuggummi med somrigt sound jag ännu återvänder till. Visst finns det eurolåtar med Bobo som jag också håller högt, men den här är där uppe bland hans bästa!
