Belinda Carlisle - Live your life be free Utgivningsår: 1991 Skivbolag: MCA/Virgin Betyg: 4/5
Belinda Carlisle förekommer för första gången med ett verk på bloggen och det gör hon med sitt fjärde album. Det här kan vara det sista Belinda gjorde på platta som var riktigt bra, för efter detta så blev låtarna bara slätstruknare och ointressantare för att idag vara, tyvärr, ointressantare än någonsin, och då är en av hennes senare låtar gjord av Diane Warren. Om sanningen ska fram så märks det mer tydligt vart det bär på dom sista singlarna från plattan, "Do you feel like i feel" och "Little black book".
Men i övrigt så är det här en fin orgie i pop som försöker emellanåt att sträcka ut sig åt olika nya riktningar, som "World of love" som drar lite åt den då så aktuella alternativa dans-genren som Jesus Jones och Happy Mondays var stjärnor i, men som i slutändan slutar med det hon är bäst på, raka snygga popkarameller. Melodierna är riktigt bra och starka, medan soundet är något starkare på föregångarna "Heaven on earth" och "Runaway horses". Men jag tycker ändå att plattan är riktigt bra och välgjord och även om betyget balanserar något mellan 3 och 4 så väljer jag att höja den, för det här är en trevlig och avkopplande popplatta, med titelspåret som en av hennes bästa låtar!
När amerikanska Natural Selections första singel "Do anything" kom och vandrade upp till USA-listans andra plats så var det många som trodde att man här hade fått fram något mycket intressant. Bandet kom från Minneapolis och låten lät väldigt likt en annan känd Minneapolis-bo, Prince. Och den lysande singeln har väldigt många liknelser med Prince i sound och melodi. Tyvärr slutar jämförelsen där för lyssnar man på Natural Selections enda platta så dör den rätt fort efter dom två inledande singlarna. Jag ska inte säga att det är direkt dåligt, bara väldigt tamt och ointressant. Melodierna är intetsägande och soundet hade kunnat vara så mycket tyngre och svängigare än det nu blev. Hiten "Do anything" påbörjades redan 1989 innan medlemmen Elliot Erickson fick för sig att göra låten klart drygt två år senare. Min gissning är att när låten plötsligt blev en hit så fick man en väldig fart att snabbt producera fram ett helt album och resultatet blev en platta som låter tämligen platt och snabbstressad. Synd, för detta hade kunnat vara riktigt häftigt! Prince har alltså inget med den här plattan att göra, men lite ironiskt är att den kvinnliga pratrösten i "Do anything" från början gjordes av en vän till medlemmarna, Ingrid Chavez. När Natural Selection till sist fått skivkontrakt med EastWest så fick man hitta en ny röst, vilket blev Niki Harris, hon som också sjunger på Snaps hits från 1993, eftersom Ingrid Chavez redan hade plockats upp av Paisley Park Records, ägd av Prince.
Erma Franklin - Piece of my heart Utgivningsår: 1992 (återutgivning) Skivbolag: Epic B-sida: Ev're time we say goodbye
Erma Franklin är alltså Arethas storasyster som både körade bakom sin mer kända syster och försökte sig på en egen karriär. Det vore väl att ljuga att säga att hennes karriär gick spikrakt, men den här låten anses väl vara hennes klart största, även om det inte är den här versionen som folk minns. Spelas någon version av den så är det förstås främst Janis Joplins version som hörs, en låt som Erma inte säger sig ha känt igen när hon hörde den på grund av Janis sångarrangemang.
Den här låten återutgavs 1992 i samband med en reklamfilm som Levi's hade och det är den utgåvan som det här är. Originalet är för övrigt från 1967, för den som undrar. Jag ska inte säga att Erma är i närheten av sin syster vad gäller kvalitet, eller att det här är den bästa låten i genren 60-talssoul jag har hört. Men den är ändå godkänd och småskön ändå och eoner bättre än Janis Joplins ylande (sorry, alla Joplin-fans, men jag kan verkligen inte med henne).
Erma insåg väl också till slut att hon inte kunde eller ville konkurrera med Aretha och lämnade musikbranschen under 70-talet.
Earth, Wind & Fire featuring MC Hammer - Wanna be the man Utgivningsår: 1990 Skivbolag: Columbia B-sida: Wanna be the man (Dub mix)
På papperet låter detta idag som en bisarr och märklig kombination, soulfunkens eviga kungar och rapmusikens narr och one-year-wonder med ballongbyxor. Men 1990 var det här nog inte så konstigt och något som Earth, Wind & Fire förmodligen behövde mer än Hammer. Hammer hade sitt överlägset största år då och EWF hade inte haft någon storsuccé på en hel evighet. Och EWF's karriär under 80-talet och framåt är ju inte fylld med deras bästa låtar direkt utan man försökte haka på dom allmänna trenderna inom soulmusiken och blanda det med sin stil med med stämsång, funkparty och mycket blås och det gick sådär. Därmed inte sagt att detta är dåligt. Det är ett bra funkigt sound med trendiga synthar, groove och blås. Men melodin är långt ifrån "September", "In the stone", "Boogie wonderland" eller "Fantasy" och MC Hammer tycker jag inte tillför något mer än ett störningsmoment, men så är jag inget rapfan heller. Dock är det bra proddat och har ett trevligt groove och det gör att det ändå funkar, även om jag nog hellre lägger på dom gamla 70-talsplattorna än nu en gång.
The Tyrell Corporation - Six o'clock Utgivningsår: 1991 Skivbolag: Volante/Chrysalis B-sida: Six o'clock (Hammond mix)
Joe Watson och Tony Barry bildar duon The Tyrell Corporation, en av dessa många brittiska dans/houseprojekt som kom i tiden mellan 80- och 90-tal och som sen drunknade och aldrig nådde några stora framgångar. Jag ska erkänna att jag aldrig hade hört talas om detta namn förut. Men lik väl så finns det en hel del av dessa som ändå är riktigt bra och The Tyrell Corporation har ett riktigt skönt sound, som förvisso inte låter unikt på något vis och det traditionella housepianot finns förstås där, men som har ett bra groove och sväng. Joe Watson är ingen skönsångare precis, men inte störande heller. Den här låten sticker inte ut jättemycket, vilket kanske är anledningen till att den floppade, men jag tycker inte det behöver vara så mycket mer än detta svala och sköna housedriv med stråkar. Bandet var förvisso väldigt kortvarigt, bara fem år och två album, men intresset för att hitta mer av dom finns klart där. Tumme upp för detta!
Det har blivit dags att syna 1976 års bästa låtar, året när jag fyllde två år. Alltså är alla låtar även här upptäckta långt i efter hand, även om det känns som om dom tre i toppen har varit med mig hela livet. 1976 är annars ett år med mycket soul och disco så det dominerar listan väldigt mycket. Det här året kom också flera kanonplattor som har förkommit här på bloggen, som Major Harris, John Miles, Tavares, Soul Train Gang, Tower Of Power, Angelo, America och Lou Rawls. Det blir alltså nytt rekord i antalet singlar/plattor jag har skrivit om förut här. I övrigt tar endast sex svenska låtar plats på listan, vilket i och för sig är fyra med än på 1977-listan. Därmed så kliver vi in i tidsmaskinen och tittar tillbaka på det musikaliska året 1976! 1 Chicago - If you leave me now 2 Dr. Hook - A little bit more 3 Bellamy Brothers - Let your love flow
4 America - Watership down 5 Melba Moore - This is it 6 Ralph Carter - Extra, extra (read all about it) 7 Candi Staton - Young hearts run free 8 Bee Gees - You should be dancing 9 Lou Rawls - You'll never find another love like mine 10 England Dan & John Ford Coley - I'd really love to see you tonight 11 Stevie Wonder - Isn't She Lovely 12 Stevie Wonder - Pastime Paradise 13 Monica Zetterlund - Vart blev ni av 14 Björn Skifs - Firefly 15 Chicago - You are on my mind 16 Sailor - A glass of champagne 17 The Real Thing - You to me are everything 18 The Manhattans - Kiss and say goodbye 19 The Isley Brothers - Harvest for the world 20 Sammy Davis Jr - Baretta's Theme (Keep Your Eye On The Sparrow) 21 Harpo - Moviestar 22 City Boy - Surgery hours (doctor doctor)
Det är dags för en ny skock skivor från Retrogalaxens gamla rullor och nu är det recensioner från skiftet 2009-2010.
The Jacksons - 2300 Jackson St Utgivningsår: 1989 Skivbolag: Epic Betyg: 4/5
Innan någon av rent ointresse bläddrar till nästa recension så ska jag bara säga att trots att detta är en Jackson-platta UTAN Michael så är ändå värd ett öra trots allt. 1989 var Michael sju nummer större och mer omskriven än sina bröder här och medan han promotade sin ”Smooth criminal”-film så passade hans kvarvarande släktingar på att släppa en till grupplatta. Jag tvivlar att ens dom trodde på allvar att denna skulle kunna bli en av familjen Jacksons mest säljande plattor, när inte Michael Jackson var med, men den gjordes och den är faktiskt bra. Plattan är riktigt dansant 80-talssoul av den sanna sorten. LA Ried & Babyface, som normalt är Janet Jacksons hovproducenter, har gjort en låt här och soulkungen Teddy Riley finns också med på ett hörn. Och plattan rivstartar med ”Art of Madness”, som är en kanonlåt och fortsätter sen med singeln ”Nothin´ (that compares 2 U)”. Och sen radas danslåtarna upp och de är kanske inga monsterhits, men de är otroligt snyggt producerade och bröderna sjunger ju bra även på egen hand. En sänkning dock för titelspåret, som inte är dålig som låt, men som är otroligt sliskig och tramsig. De sjunger alltså om sin familj och hur de är stolta som underhållningsfamilj, hur mamma och pappa fostrade dom och hur familjen Jackson alltid håller ihop! Med andra ord riktigt amerikanskt smör där även hela den stora familjen är med, alltså även Janet och Michael. Dessutom finns då 7-8-åriga barnen till Tito Jackson, Taj och Taryll, med, som sex år senare skulle bli stjärnor själva under namnet 3T. Låten ”Harley”, som handlar om hur bröderna raggar tjejer med motorcykel, kan väl inte anklagas för att ha en speciellt bra text heller. ”She´s bad, she´s bad”, sjunger de. En hälsning till Michael, som ju säger “I´m bad, i´m bad”? Men plattan i övrigt är faktiskt riktigt svängig, snygg och bra och en uppvisning i skön amerikansk soul av bästa märke. Och ett bevis på att kvaliteten i en grupp inte alltid beror på enbart den mest kände medlemmen.
Dede - Metaphor Utgivningsår: 1999 Skivbolag: Columbia Betyg: 4/5
Förra platta med soultjejen DeDe (”I do”), som innehöll hiten ”My lover”, var en dansant pärla signerad Cheiron Studion och Max Martin. 1999 kom singeln ”Everybody” som inte var dålig, men som bara gav en axelryckning. Men hela plattan är klart underskattad. Förutom att hon får släpa en del mer eller mindre värdelösa toastare och rappare på ett par spår, så är den en alldeles utmärkt, svängig och mysig soulplatta med de alldeles perfekta ingredienserna. Hon sjunger bra och låtarna är bra. Det ironiska är kanske att det lite sämre låtarna är producerade av Robyns radarpar Ulf Lindström och Johan Ehké. (2026: Jag misstänker att betyget låg lite på gränsen, med tanke på texten och betyget jag gav den då. Det mest pinsamma var väl att jag då skrev helt fel titel på plattan och kallade den för "Metamorphor" och att den till nu varit orättad.)
Tears For Fears - Raoul and the kings of Spain Utgivningsår: 1995 Skivbolag: Epic Betyg: 4/5
Den här Tears for Fears-plattan, kanske den mest bortglömda och sågade av dom, har egentligen mycket emot sig. Det är den andra där Roland Orzabal är ensam under namnet och den innehåller låtar av mer halvrockig sing-and-songwriterstil. Det är alltså fjärran från syntharna på 80-talet. Och det är dessutom den kanske minst kommersiella plattan som Tears for Fears har gjort. Här finns ingen "Sowing the seeds of love", "Shout" eller "Mad world", utan bara Roland Orzabal, ett halvrockigt sound och hans musik, förutom att Oleta Adams gör ett nytt besök hos bandet efter låten "Woman in chains" 1989 i låten "Me and my big ideas". En del av texterna är knappast heller på någon akademisk nivå. Texten på singeln "Raoul and the kings of Spain" är relativt obegriplig med rader som "When the seventh son of the seventh son comes along and breaks the chain". Nu låter detta som en sågning, men faktum är dock att jag inte kan låta bli att gilla detta, trots allt. Jag har alltid gillat Orzables röst, även om han inte är direkt skönsjungande. Dessutom så är detta så otroligt snyggt gjort, produktionsmässigt, sångmässigt och musikmässigt. Låtar som "God´s mistake" och "Sorry" är riktigt bra! Det är mer avkopplande än det kan låta och långt bättre än jag trodde när jag köpte skivan. (2026: Ska man kommentera något så är det väl raden att "En del av texterna är knappast heller på någon akademisk nivå". Egentligen är det väl precis det som texterna försöker vara.)
Aztec Camera - Love Utgivningsår: 1987 Skivbolag: WEA Betyg: 4/5
Aztec Camera är lika med Roddy Frame och är i Sverige mest känd för denna platta och sommarhiten "Somewhere in my heart". När den låten kom så tyckte jag att den enbart var ointressant, men med åren har jag upptäckt vilken bra sommarplåga den egentligen var 1988. Plattan som den finns på är faktiskt inte särskilt överensstämmande med den låten utan mer skön stilig 80-talspop med lagom mycket synthar. Men den är väldigt snyggt producerad, melodierna är kanonbra och plattan är väldigt skön. Duetten med Carroll Thompson, "One and one", är både skön och snygg och inledande "Deep wide and tall" är väldigt bra. Roddy Frame har väl inget unikum till sångröst men inget som sänker helhetsintrycket. En skön och laid back 80-talsplatta, helt enkelt! (2026: Detta var min första kontakt med en fullängdsplatta med Axtec Camera. Jag vet inte om "Somewhere in my heart" är det bandet är mest känd för, men visst, låten är bandets enda riktiga listlåt i Sverige med en sommartoppsplacering.)
The Alarm - Electric folklore live Utgivningsår: 1988 Skivbolag: I.R.S Records Betyg: 4/5
Ett band som jag sen flera år tillbaka har haft ett gott öga till är
The Alarm, rockbandet från Wales som spelat med både Neil Young,
Bob Dylan och U2 och som hade en hit med "The chant has just
begun" 1984. Bandet har ett gott ryckte om sig att vara bra just
live och just därför är det synd att detta är en LP och inte en
film. Mini-LP kan man väl kalla detta egentligen för den innehåller
bara sex spår, men fylld med skottsk 80-talsrock av bästa märke.
Bandet har energi och öser på bra och är bra mot sina fans med bra
mellansnack från sångaren Mike Peters. Ska jag peka på en nackdel
så är det att jag alltid blir småirriterad när man hör en
liveplatta och man inte låter konserten gå utan man tonar mellan
varje låt, som här. Ja, just det, "The chant has just begun"
saknas, för det är ju en kanonlåt! Men annars är detta ett bevis
på ännu ett 80-talsband som borde ha fått en större karriär än
vad det blev, men man får väl vara glad att bandet ens finns med
tanke på att Mike Peters överlevt hela två cancerfall under sitt
liv. (2026: En hit i Sverige ska sägas. I England är framgången större. Drygt 15 år senare så gick det inte längre utan Mike Peters avled i cancer. )
Madonna - Like a prayer Utgivningsår: 1989 Skivbolag: Sire/Warner Bros Betyg: 4/5 När man har så mycket nyinköpt och tidigare ännu ej genomlyssnat att gå igenom så känns det allt för sällan som man hinner skriva om en klassiker ur sin samling, men nu ska det ske! Här är en platta jag har haft kassettkopierad sen 90-talets början och som jag nu förstås också har i original också, och som jag har hört ett antal gånger genom åren.
Det handlar om Madonna, som inte hade något jättebra 1988 i karriären och som 1989 skulle slå sig tillbaka till toppen. På den här tiden var hon fortfarande katolik och det skulle genomsyra plattan på många plan, kanske förstås inte minst titelspåret "Like a prayer". Efter dom tre tidigare lite mer tonårsaktiga och lättsamma plattorna så skulle den här bli något vuxnare, med några undantag då. Singlarna "Cherish" och "Dear Jessie" har väl fortfarande en lätt naiv aura om sig.
"Like a prayer" är då ett bevis på att det går att göra en platta som går i lite olika riktningar och det ändå funkar och låter inte spretigt alls. Titelspåret har förstås spelats till det oändliga, men jag tycker inte den känns inte allt för sönderspelad ändå, utan jag kan gärna höra den än, även om det var tufft ett tag 1989 när den vevades om och om och om och om igen på MTV den våren. Annars är min favorit på plattan en låt som inte är singel, "'Till death do us apart", som är en riktigt snygg, lättsam och avkopplande poppärla. Inledningen är väldigt söt och charmig! Men det finns så otroligt mycket snyggt örongodis på den här plattan, megahiten "Express yourself", Prince-duetten "Love song", balladen "Promise to try" och "Keep it together". Och "Dear Jessie" är något så enormt snyggt gjord! Det är totalt en otroligt välgjord och snygg platta som Madonna har gjort tillsammans med sina normala parhästar under 80-talet Patrick Leonard respektive Stephen Bray. Den vågar går åt olika håll, men samtidigt hitta en sorts röd tråd och hålla ihop och radar låtmästerverk efter låtmästerverk. Så varför då inte ge den en femma i betyg? Jag vet inte, det känns mer passande ändå. Även om "Like a prayer" är kanonbra så skulle komma Madonna-plattor under 90-talet som är än mer kandidater till det betyget. Men Madonna hittade tillbaka till både sig själv och karriären och allt var som det brukar vara under året! Det ska bli intressant och se om det samma äntligen kan ske med det kommande albumet med fröken Ciccone.
Cliff Richard & The Young Ones - Living doll Utgivningsår: 1986 Skivbolag: WEA B-sida: (All the little flowers are) Happy När jag nu då har dryftat ämnet välgörenhet och musik så varför då inte löpa linan ut och skriva om en av de mer udda utgåvorna i genren. 1986 så skapades Comif Relief av komikerna Richard Curtis och Sir Lenny Henry med syftet att med hjälp av humorn dra in pengar till välgörande ändamål. 1986 så var en av dom mest populära komikergrupperna i England de galna karaktärerna i serien "The Young Ones" (som fick titeln "Hemma värst" i Sverige) som följde fyra anarkistiska helt olika ungdomar och deras problem med sin hyresvärd och dennes familj.
Hopp tillbaka till 1959 då filmen "Serious charge" spelades in, med Storbritanniens evige tonåring Cliff Richard i en mindre roll. Till den filmen så skapades låten "Living doll", en låt som Cliff från början inte alls ville spela in på grund av låtens stil. Men låten spelades in i alla fall och blev en stor hit. Sen kanske inte låten har åldrats jätteväl textmässigt om man ser till idag och känns väl inte heller som något som egentligen borde ha passat den prydlige och snälle Cliff Richard.
Men 1986 så kombinerade man denne sjungande svärmorsdröm med vilddjuren i The Young Ones för att sjunga denna låt för Comic Relif och resultatet blev att den nya versionen nådde samma plats på englandslistan som originalet, första plats. Det intressanta här är att serien då redanhade varit nerlagd i England i två år och serien av slutades med att gänget dog i en bilexplosion. Och den lite tvivelaktiga delen i texten tas faktiskt upp i låten: "I still think locking girls up in a trunk is politically unsound." "It's only a song, Rick." "Well, I feel sorry for the elephants." Ha ha ha! Rent musikaliskt skiljer sig inte originalet och 1986-versionen nämnvärt mycket, utan skillnaden är förstås att Mike, Nigel, Rick och den evigt gapige Vyv, genom ljudeffekter, gör allt för att störa och stöka i skivstudion medan Cliff sjunger låten innan dom kommer samman i en redig allsång. Jag har aldrig varit ett stort fan av The Young Ones, det lilla jag har sett av den, den är lite väl stökig för min smak, men den här versionen sticker ut så otroligt mycket att den faktiskt blir kul, och att det är en välgörenhetslåt märks inte ett spår. Men den är förmodligen något som fick flera av dom som gillade det stillsamma och lalliga originalet att höja på ögonbrynen, och det känns som om det kanske är bra om man har hört originalet eller känner till "The Young Ones"-serien något innan man hör den. Men kontrasten mellan stilarna, den stillsamme Cliffs "gulliga" låt och det överdrivet galna i seriekaraktärerna är likväl riktigt underhållande. Det här känns ju inte som urtypen av låt som ett gäng anarkistiska ungdomar skulle gilla egentligen. Och man tog också en 50-talsklassiker, förde fram den till en helt ny och yngre publik och gjorde den till en smått sensationell hit i 80-talets mitt. Som välgörenhetslåt är den i alla fall helt klart något utöver det vanliga.
För ett tag sen så satt jag på en Youtube-stream och samtalet gled in på huruvida välgörenhetsgalor liknande Live Aid skulle fungera idag. Just den frågan ska jag ta upp mot slutet. Men jag känner att det är ett perfekt tillfälle att titta på olika välgörenhetslåtar som får folk att skänka pengar till höger och vänster och utvecklingen för genren Välgörenhetsmusik. Man kan ju tycka att genren för en tynande tillvaro idag i den allt mer självcentrerade digitala tiden, och visst är det väldigt sällan numera, annat än möjligen vid jultider, som välgörenhetslåtar blir massiva hits. Fast dom görs ju fortfarande. Det var en massa låtar som kom ut under 2020-2021 till förmån för COVID-offren, men hur många COVID-relaterade låtar kan ni egentligen? Sen kan man ju fråga sig, vad räknas till en välgörenhetslåt egentligen? Måste det stå uttryckligen att låtarnas överskott går till ett specifikt projekt eller räcker det att man protesterar eller gör en låt med ett budskap, för i så fall var ju egentligen hela flower power-rörelsen eller proggeran under 60- och 70-talet en enda stark välgörenhetsperiod inom musiken? På den tiden så kände man för en sak, gjorde en låt om det och släppte låten, punkt. Sen var det oavsett om det handlade om Vietnam, miljön, rasism eller kärnkraft, och det var långt ifrån alltid som det var en organisation bakom.
Annars är väl 80-talet den period man förknippar mest med välgörenhetsmusik. Det man främst tänker på med den tiden är förstås Live Aid, Band Aid, USA For Africa och alla låtar som protesterade mot Sydafrikas apartheidssystem. När dessa blev massiva succéer så ville alla haka på förstås. I England så har komiker sen 1986 ställt upp för projektet Comic Relif, där man också har samarbetat med olika artister på platta. Det har ju gett oss hits som Cliff Richard & The Young Ones version av Cliffs
"Living doll", Bananarama & Lananeeneenoonoos tolkning av The Beatles "Help" och Kim Wildes rockande runt julgranen med Mel Smith. Det som är gemensamt för dessa tre är att det är tolkningar av gamla låtar som går sin egen väg utan att skriva folk på näsan. Väldigt många av dom här välgörenhetslåtarna från den här tiden är av modellen "Samla random artister, sjung fint tillsammans om att alla ska hålla ihop och hjälpa och ha en storsvulstig ballad" och dessa tenderar till att bli väldigt överdrivet högtravande. Sen finns det förstås undantag, som Band Aids "Do they know it's christmas" som med en snillrik och fantastiskt sound signerad Midge Ure lyckas göra något stort, trovärdig och magiskt av låten och budskapet. Synd bara att låten samtidigt är ett bevis på hur utarmad själva genren välgörenhet och musik till slut blev, när man till 40 års jubileumet gjorde en remix och mashup av dom tidigare versionerna istället för att göra något nytt av det. En del av apartheid-låtarna som kom under 80-talets mitt var också låtar som vågade göra något eget och kul av välgörenhet. Som Little Stevens projekt Artist United Against Apartheids "Suncity" från 1985 som med en nästan partyaktigt discorock-sound stegade långt ifrån det storsvulstiga och bankade in budskapet i huvudet med liv och rörelse. I Sverige hade vi ju också en liknande idé med Svensk Rock Mot Apartheid och "Berg är till för att flyttas". Samtidigt har Sverige varit ett land vars försök att haka på 80-talets hjälptrend mer blev desperata kopior som man idag skrattar åt, än något eget och speciellt. Som hårdrockarnas horribla egna hjälplåt mot Afrika, Swedish Metal Aids "Give a helping hand". Vad var det egentligen?!?! Och ju längre tiden gick, ju mindre världsliga blev ändamålen och därmed blev låtarna vattnigare och ointressantare.
Sen kom 90-talet och alla stod funderande "vad hände egentligen?". Visst gjordes det låtar för att skänka pengar, men vurmen dog och 80-talets välgörenhetsperiod hånades stort i medierna, som så mycket annat från det decenniet. Som om man ångrade att man gjort detta, vilket man kan
fundera över. Även om man inte gillar låtarna eller att det blev mer en trend att hjälpa än att man med hjärtat ville ge pengar så måste det ju vara bra att det kom in pengar till folk som hade det svårt, lite oavsett vad man gillar decenniets musik?! Detta leder ju alltså diskussionen osökt in på hur äkta allt detta är, eller var. Det har ju pratats om artisterna bakom USA For Africas "We Are The World",att majoriteten av artisterna gjorde detta bara för att synas och för att det var bra för karriären, inte främst för att man fått en väckarklocka av alla bilder på svältande barn i Etiopien med flugor runt munnen. Och om det är så det vet bara dom deltagande själva och det får i så fall bli deras samvete. Men förhoppningsvis så hjälptes Etiopiens befolkning något av intäkterna från låten och allt runt om kring den och det är väl det viktigaste. Det är alltså bra att dessa låtar och viljan bakom dom har funnits och finns. Sen kan man fundera om man vill på om en låt med ett budskap nödvändigtvis måste låta som en religiös allsångspsalm som alla ska sluta sig till. Det går att göra välgörenhetsmusik med lite fantasi och tanke också.
Så då frågan från i början, skulle det gå med ett Live Aid idag? Jo, men visst skulle det säkert fungera, dock beroende på hur det görs, varför det görs och av vem det görs. 2005 gjorde Bob Geldof en fortsättning på Live Aid med titeln Live 8 och två år senare anordnades Live Earth av Kevin Wall och Al Gore och man kan säga vad man vill om dessa tillställningar i efterhand, men dom var välbesökta, välsedda, välbevakade och hade mängder av dom största artistnamnen. Jag tror att sätter man upp en stor välgörenhetskonsert och det är ett trovärdigt namn som har anordnat allt till en viktig fråga och som man vet verkligen står för det som allt handlar om och man har dom rätta namnen på scenen och rätta mediabevakningen så kommer folket. Och ämnen till arrangemanget saknas det ju inte direkt. Sen får man ju inte glömma dock att numera är nästan all musik digital och slit och släng och i Facebook, reality seriernas och Youtube-influensernas ego-era så det gäller att människan fokuserar på att det här är på riktigt troligtvis med riktig musik till ett riktigt budskap. Det gäller också att artisterna, folk runt om dom och skivbolagen anammar budskapet och vågar släppa självcentreringen till sin egen karriär och sina pengar och inser att man då måste gå in för detta och göra det mer live. Visst, att stå och titta på olika DJ's som står vid en dator och viftar med armarna är lite av nutidens live för många, men det behövs något som sticker ut och varför inte en stor livekonsert till live musik. Det kanske bara är drömmande från en motströms individ, men erkänn att det vore häftigare och ge mer. Det skulle vara bättre och starkare i alla fall än att sitta vid laptopen och tillfälligt byta Facebook-profil till något passande för att visa sitt deltagande.
Det är ju inte så ofta jag hittar och skriver om 78-varvsskivor så när jag till sist hittar en riktigt bra antal med jazzstenkakor för ett löjligt billigt pris så känns det helt rätt att ändra på det och göra en liten specialversion av Nytt i samlingen. Den här ska alltså inte ses som en helt ny artikel i serien utan en liten bonus! Tre stycken blir det och dom är av olika härkomst och stil.
Peter Rasmussen Kvintett - Lime juice/Song of the night Utgivningsår: 1944 Skivbolag: Sonora Swing
Dansk jazz har haft flera framgångsrika namn i hemlandet, men det slutar ändå att med att man i stort sätt bara minns violinisten Svend Asmussen. Ett namn som är tämligen bortglömt är trombonisten Peter Rasmussen. I början av karriären så spelade han en del med sin kusin Kai Ewans orkester, men åkte till USA och fick en hel del lektioner av Mif Mole. Under andra världskriget så hade han egna orkestrar som spelade både jazz och schlager. En av dom orkestrarna är denna, som har namn som pianisten och vibrafonisten Kjeld Bonfils, gitarristen och klarinettisten Svend Hauberg, bassisten Christian Jensen och trummisen Erik Fredriksen. Det är ska sägas också att det faktiskt inte är första gången jag stiftar bekantskap med denna kvintett, utan jag har en platta med Rasmussen sen tidigare.
"Lime juice" är en trevlig swing-sak i bästa Benny Goodman-stil som börjar med en sorts afrikansk stil på trummorna och som sen övergår i ett klassiskt och skönt sväng med Rasmussen i full fart med trombonen. Det här är en riktigt bra 78-varvare med bland det bästa dansk jazz hade att erbjuda!
Duke Ellington And His Famous Orchestra - Caravan/Dusk on the desert Utgivningsår: 1936 Skivbolag: Parlophone
Det finns flera Duke Ellington-klassiker som jag helst av allt aldrig hör igen, "Take the 'A'-tran", "C Jam Blues", "Satin doll" med flera. Sen finns det klassiker som faktiskt funkar än. Dom är inte jättemånga, men "Caravan" är en sån. Låten skapades av Duke och trombonisten Juan Tizol under deras tid i New York och är förstås känd för sin arabiska stil på arrangemanget och Tizols trombon som går genom majoriteten av låten. Ett barn av sin tid, en tid då världen var mycket längre bort än den är idag och det var exotiskt med jazz med lite österländsk touch och Ellington gjorde ju många låtar i den stilen, men den här får räknas som den kanske mest kända. Och jag då som alltid varit en löjligt stor traditionalist vad gäller jazz och inte alls varit förtjust när man går i från svänget har ändå, ända sen jag hörde låten i början av mitt jazzintresse runt 1987, alltid gillat den. Den har en sorts spännande och mysig stämning i sig och i sin skapelse som har gjort att jag lockats av den. Nu har jag den förstås på ett flertal Ellington-utgåvor, men det är förstås riktigt kul att ha den på 78-varv också! "Dusk on the desert" kan man då tro på titeln är en sorts fortsättning på "Caravan" i stil, men den är en mer "normal" jazzlåt, fortfarande dock med Tizols trombon i centrum.
Miles Davis And His Orchestra - Budo/Move Utgivningsår: 1949 Skivbolag: Capitol
Miles Davis "Birth of the cool"-album har återkommit ett par gånger här på bloggen. Dels genom sin första albumutgåva för drygt 16 år sen och dels genom sin CD-utgåva med livekonserten på Royal Roost inkluderad, "Complete Birth of the cool". Jag har också en 45-varvare med låtar från plattan också. Så då fattas det väl bara en sak, original-78:an? Plattan är ju då resultatet av en konsert på just Royal Roost som från början inte alls blev någon succé. Men man fick chansen att göra inspelningar på Capitol och Miles började här samarbeta med arrangören Gil Evans. Det blev därför inspelningar där modernare jazz blandades med element av klassisk musik, samt några stora musiker namn, som Gerry Mulligan, Lee Konitz, tubaisten Bill Barber, Max Roach, Al Haig, J J Johnson, Kai Winding och Kenny Clarke. Det här är ju bland det bästa Miles har gjort enligt mig, men det tyckte inte skivköparna då och Capitol blev besviken på att försäljningen inte var vad man förväntat sig och förlängde inte kontraktet med Miles, som gick till Prestige istället. Med åren har dock dessa inspelningar vuxit till den ikonstatus dom idag har. "Budo" och "Move" är då förstås ett par riktiga klassiker till låtar, smeksamt och svängigt på samma gång och med ett underbart driv i dom! Visst håller "Birth of the cool" som en stor favorit i jazzsamlingen än och visst låter detta både speciellt och klassiskt på samma gång! Det är en ynnest att också ha låtar från dessa sessions på 78-varvare också!
