expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

torsdag 1 december 2022

Christine McVie - Fleetwood Macs ljuva röst har tystnad!


Dödsbeskeden duggar tätt just nu. För när detta skrivs är det ett dygn sen Christine McVie gick ur tiden, 79 år gammal. Jag tror det har framgått på bloggen att jag gillar Fleetwood Mac väldigt mycket, den varianten från 70-talet och framåt. Pratar man med andra skivsamlare så är dom flesta mer intresserade av bandets bluesera med Peter Green, men tyvärr, jag har svårt att ta till mig den. Men Fleetwood Macs mer laid back-stil när Lindsey Buckingham, Stevie Nicks och Christine McVie kom med gillar jag skarpt, med melodier som både överraskar och svalkar, Stevie Nicks lite raspiga röst och som komplement McVies mer softa och mogna röst. En gång tidigare har Christine McVie själv förekommit på bloggen, då jag skrev om hennes tredje soloplatta "In the meantime" för ungefär fyra år sen. Dessutom har ju Fleetwood Mac förekommit två gånger med både "Rumours" och "Mystery to me".

Christine McVie kan man säga gifte sig in i Fleetwood Mac, genom sitt äktenskap med John McVie, och med ovan nämnda par Buckingham/Nicks så skapade det en helt ny era och vändning i bandets
karriär. Bort från 60-talets bluesrock och mot en mjukare och lugnare stil. Äktenskapet varade genom hela den turbulenta "Rumours"-inspelningen och fram till turnén för den plattan. Men likväl kunde man lita på att den fanns där, den mjuka, lugna, sköna och mogna rösten hos Christine, som sjöng på många av bandets mest klassiska låtar som "Oh Daddy", "Love in store", "Little lies", "Save me" och "Everywhere". Och ovan nämnda soloplatta, "In the meantime", var också en kanonbra och vacker soloplatta som blev alldeles för bortglömd! Och jag står ännu fast vid en sak; "Rumours" är en av 70-talets bästa plattor och "Tango in the night" en av 80-talets.

Det är svårt för mig att tänka sig ett Fleetwood Mac utan Christine McVies röst antingen längst fram eller i bakgrunden. Det lär bli svårt att inte se henne sitta där på scenen bakom keyboarden eller pianot sjungandes, för hon var ju en stor och fantastiskt bra del av ett lysande band! Så tack, Christine McVie, för allt du gjort musikvärlden, för din röst och dina låtar! Du kommer att bli saknad, men med musiken är du fortfarande "everywhere"!



onsdag 30 november 2022

Elvis Costello - Might like a rose

Elvis Costello - Might like a rose
Utgivningsår: 1991
Skivbolag: Warner Brothers
Betyg: 3/5
Genom hela livet har Elvis Costello varit en artist som jag känt till, noterat, tyckt han har en intressant sångröst trots att han har en look som en nyexaminerad revisor och sen inte tänkt på honom något mer. Det är endast en låt med honom jag genom åren på allvar 
har gillat med honom, låten om Alzheimer han gjorde med Paul McCartney 1989, "Veronica". Men mycket annat som jag aldrig trodde att jag skulle se i samlingen har ju, som jag tidigare tagit upp, växt enormt med tiden. Någonstans tänkte jag att Elvis Costello skulle vara nästa i den raden. Och som ett brev på posten ramlade möjligheten i knät, när jag fick ytterligare ett paket med CD-skivor från min vän Kjell i Norge och en av skivorna visade sig vara den här Costello-skivan från 1991. Nu kanske en del tänker att detta kanske inte direkt är hans bästa eller att jag borde satsa på hans tidigare saker med The Attractions, som ändå är av en lite annan karaktär. Men nu är det denna som jag har fått och som blir min första skiva med Elvis Costello här på bloggen.

Det här är ju verkligen benämningen "Vuxenpop" personifierad, lättsam, en akustisk touch, inte för kommersiellt och låtandes väldigt brittiskt, och det är ingen kritik. Det finns mycket sånt som är riktigt bra och Elvis Costellos musik är intressant på det sättet att det låter väldigt glatt och trevligt, men har en mörk aura omkring sig i sitt budskap i texterna. Musiken på "Mighty like a rose" är charmig, brittisk och mysig, men melodierna är inget som egentligen fastnar. Det är få av låtarna som har något jag egentligen minns när skivan slutat spela, utan det är en trevlig popupplevelse varken mer eller mindre. Det är väl inget fel när det låter så, men kanske att jag hade önskat något mer som lyfte plattan, som starkare refränger. Ska jag nämna några låtar som är dom klart starkaste så är det singeln "The other side of summer" och "How to be dumb". Plattan är välgjord, välproducerad och skön att lyssna på så det är ändå en helt OK platta, dock utan det lilla extra. Om det gäller hans period runt 80-90-talet eller om det går genom hela hans karriär antar jag att det är upp till mig att ta reda på i framtiden. Men den här får ett godkänt betyg och eftersom det är en gåva så blir den förstås kvar i samlingen. 



tisdag 22 november 2022

Hommage till Sven-Bertil Taube!


Att jag gillar visor och visplattor har väl framgått här på bloggen, om inte annat runt midsommartid. Visor har en särskild sorts spännande historia i sig och med rätt arr och framförande är det hur bra och mysigt som helst och Carl-Anton, Staffan Percy, Cornelis och Fred Åkerström tillhör bland dom jag helst lyssnar på. Men en av dom allra största favoriterna har nog ändå varit Sven-Bertil Taube, mannen som kanske mer än någon annan personifierar idén att hålla sina föräldrars livsverk vid liv åt eftervärlden. Mannen som tyvärr inte finns med oss längre. Han avled i England 87 år gammal efter en otroligt lång och framgångsrik karriär. Jag vet att denna hyllning kommer lite sent, men bättre sent än aldrig, antar jag.

Sven-Bertil Taube är alltså, om någon eventuellt har missat det, Evert Taubes son och har genom sina otaliga inspelningar av pappa Everts visor tillsammans med barndomsvännen Ulf Björlin och hans
orkester tagit vistraditionen till helt nya dimensioner. För innan Sven-Bertils inspelningar var det inte särskilt vanligt att en vissångare hade en orkester. Man sjöng med en gitarr eller liknande instrument och därmed basta. Sven-Bertil Taube och Ulf Björlin ändrade på det och gjorde visgenren levande på ett helt annat sätt. 
     Att Evert Taubes texter tillhör genrens bästa och intressantaste går väl knappast att förneka. Alla texter som bara andas sommar och berättelserna från Sydamerika, om Fritiof Andersson, Carmencita, Rosa och Rönnerdal och båtar som ligger i ett glittrigt vatten är saker dom flesta kan sjunga och som skapar en speciell känsla när man hör dom. Men däremot har jag aldrig varit särskilt förtjust i när Evert själv sjunger dom, även om jag alltid gillat texterna. Jag ska väl inte gå närmare in på varför jag inte är ett jättefan av Everts sångröst, men jag tycker det finns andra som jag långt hellre hör tolka hans texter. Främst i ledet finns då hans egen son, Sven-Bertil, och med åren så har det rent allmänt blivit svårt att tänka på någon annan sjungandes Evert Taubes sånger än Sven-Bertil Taube. Sven-Bertil Taube hade en naturlig sångröst för visor som smekte och med sitt vibrato och Ulf Björlins mästerliga arr och orkester skapade sommarkänslor och stämningar som få! Och favoriten för mig är "Sommarnatt", också känd som "Kom i min famn". Den långsamma och smekfulla inledningen och valsorkestreringen med Sven-Bertils röst och låten som bara stiger efter hand bara osar sommar! 

Nu var det inte bara Taube-låtar som Sven-Bertil Taube hade framgång med, även om det är dom han är mest förknippad med. Hans tolkningar av Mikis Theodorakis bör förstås inte förglömmas, med "En
sång av frihet", med svensk text av Bo Setterlind, i spetsen. Eller Ulf Peder Olrogs "På en liten smutsig bakgård". Han hade även en förmåga att bjuda på sig själv, som när han 1993 iförd säckiga kläder och långhårig peruk stod i programmet "Åkesson" och rappade med Just D i "Vart tog den söta lilla flickan vägen". När jag såg det då trodde jag att han hade förlorat förståndet. 2015 deltog han i TV4s "Så mycket bättre" och även om mitt intresse för det programmet är tämligen lågt så är jag grymt imponerad över hur han lyckades göra vals och traditionell visa av Ace Of Base låt "C'est la vie"! Och innan jag 1996, tillsammans med några ur min klass från Härnösands Folkhögskola, såg filmen "Händerna" så hade jag inte alls en aning om att Sven-Bertil även var skådespelare, och det skulle folk bli än mer varse om senare med storroller, musikaler och Guldbaggar. 
     Det är ju ändå främst som vissångare man minns honom som, och som den som på absolut bästa sätt bevarat pappa Everts låtar till en till generation, även om han med framgång gjort annat också där mycket tyvärr hamnat lite i skymundan med tiden. För mig är Sven-Bertil Taube en stor del av den svenska sommaren när den är som vackrast, för hur vackert är det inte när man ser en vacker havsvik, vattnet glittrar en sommardag, man bara sitter och njuter och hör någonstans Sven-Bertil:
"Kom i min famn och låt oss dansar här en vals, min Rose-Marie. Natten är ljuv, le blott och dansa!"
Då smälter jag och känner sommaren som allra mest. Så tack för dom känslorna och för allt du har gjort svenskt musikliv, Sven-Bertil Taube, och vila i frid!




måndag 21 november 2022

Krönika: Hitlistornas uppgång och fall!


Jag vet att jag har berört detta någon gång förut, men jag vill ändå ta upp detta med topplistor. En gång i tiden var rangordnade musiklistor en gigantisk del av mitt liv, oavsett om det hette Trackslistan, Svensktoppen, svenska försäljningslistan, Englandslistan, USA-listan eller egna jag gjorde. Trackslistan var ju en av mina entréer in i musikens värld och jag fascinerades då av den sport och spänning som fanns av grejen att få veta hur hitsen och ens favoritlåtar skulle klara sig bland andra låtar och hur man fick följa ens favoritartisters uppgång och eventuella fall. Ofta var inte den låten med ens favorit som blev störst heller den bästa utan man blev lite putt över hur den där riktigt bra mindre hiten aldrig fick en chans i toppen. till skillnad mot den gravt sönderspelade jättehiten man hade tröttnat på. 
     Och på 80-talet, då Sverige var i det närmaste svältfödd på ställen för aktuell popmusik i medierna, så var detta bland det viktigaste som fanns även för skivbolag och artister. Fanns man på listan så spelades man och man såldes, sen var karusellen i gång. Sen släpptes en platta som recenserades i medierna och väntan återstod om artisten var en one-hit-wonder eller om det fanns något där. Det var en spännande sak att följa, även om man blev lite less på allsköns musiktrender som även styrde allt. Men hitlistor och dess karusell var ändå något kul och spännande under 80- och 90-talet. Inte minst så lärde man sig mycket nytt inom musiken och insöp mycket nya toner, både sånt som fick en att springa ner till skivaffären och köpa skivan/singeln och sånt man inte alls egentligen ville höra mer. Visst, det var mycket kommersiellt, men en tävling som man inte kunde låta bli.

Men det var då. Steg för steg så trappade jag ner på listorna ju närmare 00-talet vi kom, eftersom musiken blev allt sämre och långt ifrån min smak. Och just det ska jag inte älta så mycket om, smaker och trender må komma och gå. Även om den mest sålda musiken idag ligger långt ifrån min smak så ä
Bilder från billboard.com/charts
r det inte musikstilar och vad som är bra musik eller inte det här ska handla om. Dom artister som jag nämner är inte något jag vill se i min skivsamling, men det är inte dom detta gäller. Det kunde ha varit vilka artister som helst i praktiken. Det allt gäller är hur hitlistorna idag har gått från något som för mig var viktigt till att bli ett stort skämt! För något måste ju vara snedvridet när Taylor Swift för två veckor sen kunde lägga beslag på alla tio platser på den amerikanska hitlista med låtarna från sin senaste platta. OK, det kanske var en unik händelse då, men det tar två veckor innan rapparen Drake gör om nästan samma bravad, så när som på första platsen som ännu innehas av Taylor Swift. Det får i alla fall mig att fundera; klarar folk bara av att lyssna på en artist per vecka numera, när en artist per vecka kan ta över hela toppen? Jag ställde samma för för ungefär 10 år sen, då Veronica Maggio hade sex av sina låtar från sin då aktuella platta bland dom 20 översta på svenska försäljningslistan, vilket idag får ses som tämligen lugnt. Sen dess har vi i Sverige gudskelov varit något så när förskonade vad gäller sånt. 
     Men här i Sverige har vi tydligen andra problem, eftersom hela våren så har försäljningslistan befolkats av samma låtar i ett halvårs tid. Tittade man bland dom tio mest sålda så var det mer än hälften av låtarna som hade legat både 25 och 30 veckor. 

Givetvis har detta mycket att göra med hur vi konsumerar musik numera. På 80- och 90-talet släpptes max 3-4 singlar per album och en normal skivköpare köpte förstås ett ex av sin singel och på så sätt fick man en rättvis koll på vad som såldes och vad befolkningen lyssnade på. Det hade, som allt annat, sina nackdelar också, som att medierna påverkade med antal spelningar vad som såldes och skivbolagen med vad som skulle bli singel från plattan.
     Numera är det hur många gånger man har streamat låten på Spotify och liknande tjänster, alternativt om man köper/hyr låten på Itunes och dylikt, som gäller och då är det förstås fritt att konsumera vilken låt man från plattan. Och visst, det lyfter onekligen fram fler låtar än den av skivbolaget valda singeln,
om man nu vill höra andra låtar om och om igen. Men samtidigt så blir fenomenet hitlistor, som i praktiken lite hamnade i koma redan när Tracks lades ner, något som känns allt mer patetiskt. För hur spännande blir en lista när en och samma artist kan lägga beslag på samtliga placeringar i toppen med alla låtarna från sin platta. Det säger ju i praktiken inget om totalt vilka artister folket gillar numera. När man handlade skivor så köpte man något man gillade så mycket att man offrade sina slantar och man fick se hur många som gjort just det. Numera så behöver det ju inte vara ett aktivt val av en favoritartist utan kan egentligen bara vara att man utforskar en artists låtar när man ändå har Spotify-konto, eller strölyssnar en playlist medan man diskar eller spelar spel. Själva sportdelen och det spännande med listor är ju mer eller mindre helt borta numera. Man kan ju då säga att det var typ likadant förr när typ The Beatles hade hur många låtar som helst på listorna, men där gjorde man ju något fysiskt aktivt i alla fall när man bemödade sig att gå till en affär och köpa skivorna. Numera sitter man lugnt och trycker på knappen på en låt med en artist på Spotify, och en till och en till. Det framgick klart och tydligt, The Beatles var bandet många ville köpa skivor och musik från.
     Det är förmodligen jag som är reaktionär och har svårt att anpassa mig till den nya tiden, men jag saknar spänningen från förr med hitlistorna, då man kunde följa hur en artist tävlade med en annan artist med sina respektive låtar om vem som hade den bästa, eller i alla fall starkaste låten. Numera bryr ingen sig utan klickar på datorn för en låt man lyssnar på en gång för stunden och av någon anledning vill diverse företag veta vad man klickat på. Nu blev det Taylor Swift och Drakes samtliga låtar på sin platta. Ingen ska få mig att tro på att dessa tvås alla låtar är det bästa folk egentligen gillat allra mest detta år. Hitlistorna är numera alltså tyvärr ett skämt ingen tar eller bör ta på allvar. RIP hitlistan!

måndag 14 november 2022

Nytt i samlingen - Oktober 2022

The Duke Ellington Small Bands - Intimacy of the blues
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: Fantasy Records
Betyg: 3/5

2022 kommer nog att vara året då Duke Ellingtons inspelningar med mindre band bara regnade över mig plötsligt. Och flera av dom senare spelades tydligen in privat och blev sen liggandes efter The Duke's död 1974. Inspelningarna på den här plattan är gjorda 1967 och 1970, men gavs inte ut förrän 1986 på Fantasy Records och då hade Ellington varit död i 12 år. Det är alltså lite okända, speciella och intressanta inspelningar som finns på den här plattan. 
     Antalet musiker på dessa inspelningar är mellan fem till åtta stycken och på hela första sidan så är det idel välkända Ellington-namn, som Cat Anderson, Lawrence Brown, Paul Gonsalves, Harry Carney och Johnny Hodges. Det är trevliga, sköna och mysiga inspelningar, även om jag hade kunnat klara mig utan "Soul country". Den är en del av en i övrigt helt OK svit kallad "Combo suite", och även om jag gillar Ellingtons sviter så sticker just den här avslutande delen av den ut lite för mycket för min smak.

På sida två är antalet Ellington-musiker nerbantad till bara Brown och Gonsalves, men till min glädje så har organisten Wild Bill Davis tillkommit. Det är alltså förstklassig hammondjazz på flera ställen här. Tyvärr så provar Ellington att ta ut ramarna ordentligt och tar fram sin modernaste sida i "Rockochet", som är det funkigaste som Duke någonsin har gjort vilket inte alls är intressant här för mig. 
     Så detta är inget perfekt album, den har några skavanker, men det är i det totala ett oförutsägbart och ändå riktigt bra album, med orgel, med riktigt sköna flöjtsolon av Norman Tarney, sväng och relaxad stämning. Så för det och för att plattan är lite kuriosa så blir den så klart kvar!



Daryl Hall & John Oates - Voices
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: RCA
Betyg: 3/5 
Detta var en svår skiva att recensera. För å ena sidan så gillar jag ju Hall och Havre och när den här plattan har så många klassiska kanonbra Hall & Oates-hits, som "Kiss is on my list" och "You've lost that lovin' feeling", samt originalet till "Everytime you go away" (ni vet, Paul Young-hiten). Det är plattan som lite sköt Daryl Hall och John Oates till den världsstatus som skulle få efter sina ändå helt OK men rätt bortglömda 70-talsalbum och jag vill verkligen ta den till mig.
     
Men samtidigt så finns det en del saker som tar emot och som gör det svårt att riktigt hylla den som många andra har gjort. Dels så spretar den lite väl mycket, där bandet på dom första fyra låtarna plockar fram gitarrerna och är rockigare och nästan punkigare än någonsin. Sen går duon in i sin normala slickade soulpop-fåra för att emellan åt göra några rätt tama doo-whap-låtar. 
     Det är den där rockigare delen av Hall & Oates som tar emot mest, för duon har ju gjort så enormt många lysande sköna låtar att jag inte riktigt omfamnar Punk-Hall & Oates med öppna armar för även om det inte är dåliga låtar så känns det inte riktigt som jag tycker att dom passar i det facket. Jag förstår ju också, plattan är gjord 1980, det är liksom den eran när punk och new wave regerar och man vill prova sig fram där som många andra. Men jag kan inte riktigt få detta 
till att passa Hall & Oates. 
     Men jag ska vara snäll. Det finns ändå riktigt bra saker här också, det är ett välgjort och klassiskt H & O-album. Betyget 3 ligger lite på gränsen och hur länge plattan blir kvar i samlingen får framtiden avgöra, men just nu blir den kvar och jag ger den godkänt ändå. Det är inte alls bandet bästa platta, men den funkar ändå.



Roy Eldridge Col. II "French cooking"
Utgivningsår: 1993
Skivbolag: Disques Vogue
Betyg: 4/5
Varför inte lite Roy Eldridge nu då, ett namn som förekommit på bloggen en hel del här de senaste åren. 1950 så
turnerade Eldridge med Benny Goodman i Europa, en turné som detta år också besökte Sverige som bekant. Just Sverige-konserten har jag ju skrivit om förr. Men den turnén innebar inte bara att bandet kom hit. Det gjorde också att Roy Eldridge under ett år bosatte sig i Paris. Och det är just alla Roys Parisinspelningar på franska etiketten Disques Vogue som det bolaget har samlat i sin serie "American Jazz In Paris". Egentligen är det två volymer för att få den kompletta Roy Eldridge-samlingen från Vogue, men del ett med titeln "Nuts" har jag inte kommit över än.

Roy Eldridge spelar här med franska musiker, med undantag för Don Byas på fyra av inspelningarna. Bland dom franska namnen märks saxofonisterna Albert Ferreri och William Boucaya och pianisterna Raymond Fol och Claude Bolling. Stämningen är hög på dessa inspelningar och Roy sjunger och spexar på en del av dom första sex låtarna. Det är väl här som jag kan ha en liten fundering. Jag förstår att Roy Eldridge är stjärnan från Amerika, men på dessa första sex inspelningar med bara franska musiker kunde väl saxofonisterna Ferreri och Boucaya fått lite mer utrymme att visa upp sig, för här är det, hur bra han än är, mer eller mindre The Eldridge Show och dom andra är bakgrundsfigurer. Men det är likväl skönt sväng rakt över!
     Lite mer udda och speciella är inspelningarna som är gjorda med bara Eldridge och pianisten Claude Bolling och sessionerna där Don Byas medverkar, som då får klart mer utrymme än sina franska kollegor innan, är givna favoriter och det blåses på riktigt bra i "The heat is on" med flera. 
     Dom sista styckena är mer rolig kuriosa där Eldridge spelar solopiano, vilket man inte hör varje dag precis. Nu är han ingen mästerpianist heller och någonstans märks varför han satsat mer på trumpeten och dessa inspelningar är mer en kul grej. Och för alla som stör sig på Bud Powells och Erroll Garners läten i bakgrunden på sina inspelningar, efter att ha hört Eldridge tämligen ljudliga stönanden i "Boogie boy" så kommer ni tycka att dessa två är rätt normala i jämförelse. 

Totalt är detta en riktigt kul resa genom Roy Eldridge Paris-upplevelser åren 1950-51 med mycket bra och svängig jazz av riktigt hög klass och Eldridge i högform! För mig som är intresserad av hur jazz lät i
 andra länder än dom stora under genrens mest aktiva år så kanske jag kanske velat höra dom franska musikerna i lite mer framträdande solon, men det är ändå en av dom mest spännande jazzskivorna i år som tar fram relativt nya sidor hos denne trumpetare! Skivan blir klart kvar i samlingen!

tisdag 8 november 2022

Krönika: CD-skivans renässans - en otrolig tanke!

'
I snart ett decennium har vi alla som ännu gillar fysisk musik hört den frasen: "Nu är vinylskivan tillbaka igen!". Och det tycks vara ännu, även om det börjar muttras och vara en irritation mot att vinylpriset höjts på flera second hand-affärer. Detta har jag ju berört förr, men det tål att upprepas. När vinylskivan är populär igen så tror många säljare att all vinyl är svart guld som snurrar och man kan därmed ta mer än 30 kronor för skivor som normalt hamnar i 10 kronors-backen på Erikshjälpen eller Röda Korset. Här i Sundsvall har vi affärer som tror att en Bad Boys Blue-skiva är värd 70 kronor, att ner klottrade och sönderrepade skivor från en discjockey per automatik ska kosta med än 50 kronor oavsett artist eller att en Svante Thuresson från 1979 blir såld för 100 kronor. Och priserna på nysläppta skivor ska vi inte tala om. I en del fall får man matvarubutikernas nypressade klassiker för 170 kronor att likna en reaback. Man vill måla upp att vinylen är numera en folkkär folkhemsprodukt som alla gillar, men likväl behandlas allt nytt som släpps på vinyl, oavsett om det är nypressningar av gamla skivor eller helt ny musik, som om det var samlarobjekt som är gjorda av guld. Jag tror fortfarande att detta i slutändan kan få gemene man att tröttna på vinylskivan och vända mot något annat, troligast tillbaka till Spotify för många. 

Eller så vänder man blickarna mot en nygammal sak som länge nu har förutspåtts göra comeback. För ett bra tag har jag nu hört att CD-skivan är på väg tillbaka efter att ha behandlats som paria i snart två decennier. För mig som inte riktigt bryr mig om det är släppt på CD eller vinyl, bara det är fysiskt, så är detta en intressant teori. När CD-skivan kom och tog över 1992-93, vi här i Sundsvall var lite senare än dom flesta andra, så erkänner jag att jag var mycket skeptisk. Jag tittade främst på priset där CD-skivor var mycket dyrare än LP-skivan, plus att man dessutom var tvungen att köpa ny apparat att spela dom på därtill. Jag fick som bekant krypa till korset och skaffa mig en CD-spelare och sen blev dessa en normal sak i min samlarvardag. 
     Man sa att precis som allt annat nytt så skulle även CD-skivor tappa i pris när dom väl kommit i omlopp. Surprise, det gjorde dom inte, utan höll nästan samma prisstandard hela tiden och blev till och med några tior dyrare mot slutet. Däremot var förstås ljudet helt annorlunda och CD var portablare. 

Nu streamar folk, eller köper/hyr enstaka låtar på Itunes eller dylikt, och numera har jag slagits en halv evighet för CD-skivans överlevnad. Ibland är livet märkligt! Men nu är den då alltså tydligen här igen om man ska titta på försäljningsstatistiken på Discogs och diverse skivaffärer. Tittar man på priset på många nya vinylskivor av idag så känns ju förstås inte CD-priset då så jätteskrämmande plötsligt. Man ska dock komma ihåg en del saker. CD har aldrig riktigt haft den nostalgistämpel som vinyl har haft. Man har sällan införskaffat en CD-skiva för det massiva skivomslaget skull eller för att få höra vinylknaster eller för känslan att spela en skiva i spelaren. CDn är en mer teknisk sak som alltså har bättre ljud (beroende på vilka kriterier man har) och är mer portabel. Därför så tvivlar jag på att CD-skivan kommer att få samma gigantiska renässans som vinylen. Renässens och återkomst, fullt möjligt, men att många skulle titta med nostalgiska ögon på en Oasis-skiva eller Alanis Morisettes "Jagged little pill" och vara beredd att punga ut med 400-500 kronor på Tradera eller Discogs för dom på samma sätt som man idag gör med LP-skivor har jag lite svårt att tro på. Jag tvekar alltså att CD-skivans comeback kommer att bli fullt lika exklusiv och stor som vinylskivans har varit de senaste decennierna. 

Men, visst, jag har förstås haft fel förr. Jag såg för något år sen en Kent-skiva på Discogs som såldes för ett par hundra och större mirakel har väl hänt än så. Det kan ju också vara så att CD-skivan har betraktats som en loppisvara för en tia så länge att det tar tid för känslan att se den eftertraktad igen att vänja sig. Om så skulle ske så blir det intressant och spännande att följa, men minns och lär då från en av anledningarna till att CDn dog ut; för att det kom en teknik som gjorde att man kunde slippa betala 200 kronor för en ny skiva. Skulle CDn göra en gigantisk återkomst så kommer nog priset på dessa skivor bli såna att vi kanske önskar att vi ändå fick betala dom 200 kronorna vi hatade då.

måndag 7 november 2022

Living In A Box - Gatecrashing

Living In A Box - Gatecrashing
Utgivningsår: 1989
Skivbolag: Chrysalis
B-sida: Get on the dog doza
Det blir ännu en låt som bevisar att en mindre hit från plattan ofta kan vara bättre än dom mer kända singlarna, utan att dom för den delen är dåliga förstås. Engelska Living In A Box har jag nämnt ett antal gånger, men ännu inte skrivit om något av dom, så då är det väl dags, eftersom jag anser att det är ett helt fantastiskt bra 80-talsband som idag är gravt underskattad.

Living In A Box är främst ihågkommen för låten som heter likadant som bandet själva, en låt som totalt oförtjänt har stämplat dom som ett "one-hit-wonder". Bara för att man själv endast minns en låt av artisten så betyder inte det att denne är en "one-hit-wonder", men det där tog jag ju upp i en krönika för sig. Debutplattan är förstås kanonbra den också, men uppföljaren "Gatecrashing" håller jag ännu högre och så småningom ska jag skriva om hela albumet. 
     "Blow the house down" och "Room in your heart" är förstås dom största låtarna från albumet, men tillåt mig att lyfta upp en annan singel från plattan, titelspåret. I det här fallet kan jag för en gångs skull se varför låten vid tillfället inte blev en större hit, i alla fall på hemmaplan. Verkligheten kom i vägen då låten kom samtidigt som 97 fotbollsfans klämdes ihjäl på ståplatsläktaren vid Hillsborough Stadium i en match mellan Liverpool och Nottingham. Så låten stoppades i drygt en månad, vilket innebar att den inte nådde den försäljningsframgång den förtjänade. Dessutom var videon enormt svår att få tag på i många år. 

Men om omständigheterna varit annorlunda så borde låten ha blivit en brottarhit, för den har verkligen alla verktyg. Ett ösigt och härligt driv, megahäftig produktion och blås och en melodi som sitter som ett knytnävsslag. Plus Richard Darbyshires coola sångröst. Dessutom är hela låten, videon och alla liveframträdanden gjorda med en skön humoristisk och glädjefylld stämning. Bandet har kul när dom gör den! Hela låten är egentligen en jättestor dansfest modell engelskt 80-tal! Nu stannade låten på plats 36 på englandslistan och som nr 19 på trackslistan, men till hösten kom "Room in your heart" och reparerade skadan för bandet med en klart större hit. Men för mig är detta kanske Living In A Box bästa och häftigaste låt, av många höjdare ska tilläggas! För övrigt nummer 7 på min lista över bästa låtarna 1989.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...