OMD - Sailing on the seven seas Utgivningsår: 1991 Skivbolag: Virgin B-sida: Burning Det här är en singel som jag borde ha tagit med i den här serien för länge sen, men bäste sent än aldrig, antar jag. Och som det finns minnen till den här låten!
Men om vi börjar från början. 1991 var året då Andy McCluskey för första gången skulle försöka driva sin klassiska synthpop-skuta ensam efter partnern Paul Humphreis avhopp från Orchestral Manoeuvers In The Dark. Detta med avhoppade medlemmar och en person som ska försöka fortsätta som vanligt brukar normalt inte vara ett jättestarkt recept för framgång. Men McCluskey lyckades med att skapa några av OMDs starkaste låtar någonsin, vilket började med en låt som doftade sommarhit hela vägen. Med en text med hav och seglingstema och ett urhäftigt och speciellt sound som gungade fram på havet i hela sin skapelse så fick synthlegenderna från England sin dittills största hit i den varma sommaren 1991. En del kanske minns att jag skrev om OMDs platta "Sugar tax" för ett flertal år sen och lite blir en repris textmässigt här.
För mig är detta något av sommarlåtarnas sommarlåt under 90-talet. Jag följde den hela tiden, från OMDs glädjande Tracks-comeback genom varje vecka på Sommartoppen, där den höll varje vecka hela sommaren, och till låtens placeringar på hitlistorna. Jag älskade den och gör så än, vilket en andra plats på listan över 1991 års låtar vittnar om. Jag glömmer inte heller sommarkvällen i stugan i Västersel då föräldrarna åkte i väg över natten och jag satte bandspelaren vid fönstret och bara vräkte på med OMD "Sailing on the seven seas" och andra låtar från senaste Sommartoppen över sommarlandskapet! Bättre än så här blev nog sommaren 1991 aldrig och OMD hade hittat ett nytt drag kring sig själva och fått nytt liv i sin karriär!
Clout - Substitute Utgivningsår: 1978 Skivbolag: Carrere B-sida: When will you be mine Förr om åren när jag hörde en cover av en låt före originalet så fastnade jag ofta långt mycket mer för kopian. Det var ju den jag hörde först och vande mig vid och eftersom jag dessutom då inte var så intresserad av äldre musik heller, om det inte var jazz, så blev det att originalet fick stå tillbaka. Många av dessa har jag ännu inte kommit till freds med. Pet Shop Boys "Always on my mind" är vida bättre än både Elvis och Willie Nelsons versioner och Mariah Careys "Without you" klår Harry Nilson och Badfinger med hästlängder. Från början var det detsamma även med "Substitute", som jag långt hellre hörde med Izabella Scorupco. Jag var mer van vid hennes luftiga och charmiga sound och ville inte veta av något annat. Men med åren, framför allt när jag började mer och mer lyssna på 70-talsmusik efter 10-talet så lyssnade jag allt mer på Clouts variant. Då visste jag förvisso inte alls om att originalet egentligen gjordes av The Rightous Brothers 1975, inte alls en dålig version den heller. Och missförstå mig inte nu, jag tycker ännu att Izabellas "Substitute" från 1990 är riktigt bra, men Clouts stora hit är LÅNGT bättre än jag först trodde om den.
Här är det en samvetsfråga om den räknas till sommarplåga. Frågar man sydafrikanen så kommer denne nog inte att göra det, för den där släpptes i november 1977, men här i Europa, och övriga världen, så kom den i juni 1978. Alltså en sommarhit!
Tjejgruppen Clouts var ett av väldigt få band från Sydafrika som nådde utanför Afrikas gränser, Sydafrika som dessutom redan då hade världens ögon på sig på grund av apartheidsystemet. Det sista gjorde att när engelska Top Of The Pops skulle visa gruppen så gjorde sanktioner att BBC fick visa holländska programmet TopPops framträdande istället. Men låten lyckades ändå att nå englandslistans andra plats, svenska försäljningslistans 13:e plats samt ett antal veckor på Poporama under sommaren. Och visst är Clouts version enormt charmig och catchig med ett sound som sitter skönt i sommaren! En riktigt skön och mysig sommarpärla att dra på högt i värmen! Vad fel jag hade i alla år när jag tittade snett på den här versionen i jämförelse med Izabella Scorupco!
Clouts splittrades bara tre år senare, men under 90- och 00-talet så kom det en hel del samlingsalbum med Clouts. Sen kan man ju göra den här eviga diskussionen om det är en one-hit-wonder-band eller inte. I Sydafrika, nej! I Tyskland, nej! I Danmark, nej! I Holland, nej! I Sverige, jajamän! I England, jajamän! I USA, vilka är Clouts (låten blev bara 67:a där)? Men jag är snäll och friar hellre än fäller och lägger inte låten i kategorin för one-hit-wonders. En skön låt är det ju vilket fall som helst...
Att jag skulle sitta här och skriva den här hyllningen hade för drygt 15 år sen känts rätt surrealistiskt. Men här är jag nu och ska hylla en av jazzrockens allra rivigaste och skönaste röster, David Clayton-Thomas, som avled för ett par dagar sen 84 år. Jag skulle kunna koppla detta till ett annat dödsfall från samma band som skedde för ett par månader sen, nämligen svenske Jojje Wadenius. Men nu ska jag inte låtsas som att Wadenius musik med Made In Sweden var min kopp av te riktigt utan hans tid i Blood, Sweat & Tears var för mig den svenske gitarristens bästa.
Första gången jag hörde och noterade Blood, Sweat & Tears var i ett avsnitt av mitt favoritprogram, Kulan I Luften. Året var 1987 och låten "Lisa, listen to me" från "B, S & T 4" spelades (en platta som just nu i skrivande stund snurrar) och jag tyckte väl inte det var uselt, men inget jag kände jättestor engagemang för. Blood, Sweat & Tears förblev ett band som jag närmast förknippade med den flummigaste delen av 70-talet, en del jag var tämligen ointresserad av. "Spinning wheel" var en låt jag inte alls gillade, men som jag lärde mig uppskatta för drygt 10 år sen. Men med åren växte intresset för "Lisa" och för ett antal år sen så ville jag utforska den jazzrock jag gillade med Chicago än mer vilket förde det mig till just Blood, Sweat & Tears och jag insåg att jag hade haft så fel i alla år. Detta svängde nåt så enormt! Och i detta nu så har jag bandets alla album, och förstås även dom från eran där Clayton-Thomas inte var med och Jerry Fischer tog över mikrofonen. Dom plattorna är väldigt underskattade och inte alls dåliga heller, och det är främst dom där Jojje Wadenius (RIP) är med.
Men David Clayton-Thomas var ändå den klassiska rösten i B,S & T! En röst som både kunde riva i ordentligt och vara mjuk och innerlig. Han hade en stor variation av stilar och röstlägen i sin röst. Visst,
han har gjort soloplattor också, vilket var anledningen till att han ett kort tag lämnade bandet, och jag har haft en av dessa, men jag var väl sådär imponerad av låtmaterialet på den. Det är i Blood, Sweat & Tears, låtarna han gjorde till dom och med det karaktäristiska blåset och groovet som han gjorde sig bäst och kom bäst till rätta. För han hade likväl ett väldigt sinne för melodier och komposition och en riktigt bra röst! 1980, efter det lite mer annorlunda albumet "Nuclear blues", så splittrades bandet och Clayton-Thomas fortsatte sin solokarriär. Promoters försökte lansera det som ett nytt Blood, Sweat & Tears, men Clayton-Thomas ägde ju inte namnet till bandet. Först 1984 lyckades man förhandla ett avtal att han fick turnera med bandnamnet. Och jag ska inte låta en platta förstöra allt. Det är klart att om jag ser en annan David Clayton-Thomas-platta så ska jag ge den en chans också. Men fram till dess så väljer jag att lyssna på dom klassiska låtarna och albumen som skapades och sjöngs av en man med en väldigt variation, kraft och med känsla för både blues, soul och jazz och som nu är borta! Tack för all musik och vila i frid, David Clayton-Thomas!
Imperiet - 19hundra80sju Utgivningsår: 1987 Skivbolag: Mistlur B-sida: Rock 'n roll är död Närden här låten är utgiven kan det väl inte råda någon tvekan om. Dom flesta år har ju sin/sina speciella sommarrockare, även om det skulle bli än vanligare efter 90-talet, när Sommartoppen flyttade ut till festivalerna. Men någonstans stack låten ut bland det som låg på sommarlistorna det här året med sitt drivande rocklarm, men 1987 var Imperiet samtidigt något av det hetaste som fanns inom svensk rock och då skulle också en låt av dom slå i sommarradion. Lite mer oväntat var det kanske att låten låg fem veckor på Svensktoppen med en fjärde plats som bäst. Jo, den låg förstås ett flertal veckor också på Sommartoppen. Thåström och kompani tittade ut i samhället här och jämförde ungdomarnas liv med vuxen världens krav och upptäckte att barnen är lyckligare 1987 med sin "tuggummigud". Då tyckte jag väl att låten var OK, varken mer eller mindre. Mitt intresse för Imperiet har vuxit stort sen dess och jag tycker att låten idag är en klar klassiker i svensk 80-talsrock. Det är något med texten som är lysande, med textraden: "Dom tillber sin tuggummigud 19hundra80sju" Låten visar på sin tid till både text och sound och röjer riktigt bra! En Imperiet-klassiker deluxe!
1988 gjorde ju Imperiet sin enda platta på engelska med deras mest kända låtar översatta och "19hundra80sju" fick då titeln "21st Century Sign". Nej, den är inte lika röjig och bra som originalet, men har ändå en viss charm så jag bjuder på bägge versionerna.
Cornelis Vreeswijk - Sommarkort (En stund på jorden) Utgivningsår: 1987 Skivbolag: BMG Chrysalis B-sida: I mina kvarter Den här var jag övertygad om att jag hade skrivit om redan, men tji fick jag och då var den ju som klippt och skuren för årets midsommartext. För få låtar har med åren blivit en sån sommarklassiker som den här Cornelis-låten. Cornelis Vreeswijk dog ju 1987 och in i det sista så skapade han klassiker. Eller, ja, det är ju faktiskt inte Cornelis låt egentligen utan det är ju kompositören och musikern Peter R Ericsson som har skrivit och producerat låten. Ericsson som också gjorde "Under vinrankan" åt Monica Zetterlund några år senare.
Det här är alltså ännu en låt vars popularitet är sprungen ur radioprogrammet Eldorado, för låten släpptes först på programmets andra platta från 1987, för att få eget liv ett år senare efter Cornelis död och bli en av hans mest älskade och hyllade låtar. Och det här är verkligen en otroligt vacker melodi, med Cornelis röst och gitarr i kombination med Peter Ericssons text och sköna och avkopplande produktion! Den här singeln har funnits med mig i drygt 35 år och jag sticker inte under stolen med att det är en av dom vackraste sommarlåtar jag vet, för att inte tala om en av dom vackraste låtarna med Cornelis. Den har för övrigt även gjorts i ett otaligt massa versioner av andra artister och Susanne Alfvengren är väl den som jag tycker gör den bästa av dom.
Så med denna svala sommarpärla så önskar jag alla en riktigt GLAD MIDSOMMAR!
Glenmark/Eriksson/Strömstedt - När vi gräver guld i USA Utgivningsår: 1994 Skivbolag: Warner B-sida: När vi gräver guld i USA (Matchmix) Sommarplåge-serien går in på sitt åttonde år nu! Fatta alltså, det är åtta år sen jag skrev om Millas Mirakels "Rytmen av ett regn" som den första sommarplågan och 2026 håller jag på än och är långt ifrån klar. Så jag rullar väl på då med ännu en säsong och det känns väl rätt klart att den här ska komma här och nu. Sverige spelar åter i fotbolls-VM, som åter går i USA (bland annat i alla fall) och barnen GES har dessutom gjort en ny version av sina pappors låt. Förvisso långt mycket sämre, men ändå. Det är renässans för den här klassiska fotbollsdängan från 1994.
I flera år på 80- och tidiga 90-talet så verkade det vara lag på att idrottslåtar skulle vara i form av hejiga schlagerlåtar i allsångstakt, helst skapta av Lasse Holm, och med texter om att "vi ska kämpa", "vi ska vinna" och "vi ska sätta pucken/bollen i mål" och andra klyschor lagda i en hatt och uppdragna en efter en. Man kände hur man dog inombords när man skulle behöva höra Håkan Södergren & Hockeylandslaget med "Nu tar vi dom" eller After Shaves "Ciao Ciao Italia" ur radion gång efter annan. Så när tre ärrade popveteraner, Niklas Strömstedt, Orup och Anders Glenmark, till sist fick äran att 1994 göra låten till fotbolls-VM i USA så kände man en lycka över att det nu fanns en chans till något som stack ut! Och visst var den fräsch då och förstärktes av Sveriges framgångar under hela VM-spelet och en riktigt solig sommar. Det var egentligen inte en så ovanlig låt i sig och texten är väl inget unikum heller vad gäller idrottslåtar. Men i sammanhanget så var den något nytt. Det var en svensk poplåt med det gladaste och piggaste tempot, käckaste refrängen, stor allsångspotential och man hade besparat som allra värsta klyschorna! Det var något Sverige kunde samlas kring och älska tillsammans, även jag. För eftersom jag sen tidigare gillade dessa tre artister så var det lätt för mig att ta den här låten till mig. Och jag minns när jag såg landslagets hemkomst och uppträdande på Rålambshovsparken när folket, spelarna och GES dansade till låten att jag faktiskt fick en sorts ståpäls av synen som jag sällan brukar få vad gäller idrottslåtar och idrottsliga evenemang, än mindre idag då mitt idrottsintresse är långt sämre än 1994. Det var mäktigt på något sätt och än idag så ser jag detta som idrottslåtarnas idrotts låt. Hela fenomenet med hejiga allsångsvänliga idrottslåtar har ju fortsatt och är ju mer eller mindre en parodi på sig själv numera, dessutom med långt sämre låtar. Nuförtiden ska det ju finnas ett par hundra inofficiella VM-låtar i samma stil som försöker rida på vågen. Men "När vi gräver guld i USA" kan jag ännu med ett leende lyssna på och känna glädje av och det för att det är en kanonbra låt och inte främst av nostalgi för sommarkvällen i sommarstugan när jag och familjen satt på två olika håll i huset och såg samma sak, straffsparkarna mellan Sverige och Rumänien. Bättre än så här blir nog aldrig genren idrottslåtar!
Den här texten touchar en hel del en krönika jag skrev i slutet av 2020, där jag undrade vem som egentligen är en riktig skivsamlare. Men en del saker tål att upprepas och jag hade här tänkt att förklara lite saker som gäller mina vanor. För dom som känner mina vanor när det gäller skivköp, eller dom som har läst den här bloggen i flera år för den delen, har fattat att jag till största delen handlar mina skivor på second hand-butiker eller i 10 kronors-backar. Dom som inte har sånt intresse för skivsamlande säger lugnt:
"Jaha, du har köpt lite skivor idag! Blev det några fynd?" Dom bryr sig inte så mycket utan är accepterande och nyfikna. Annat är det med dom mer vana skivköparna/säljarna. Och jag vill göra klart att jag förstås inte hänger ut alla utan det finns givetvis skivsamlare som är nyfikna och glada för andras skull. Däremot finns det dom som lite funderar om jag verkligen är skivsamlare eller någon sorts hoarder av "dålig musik". Och visst har det kommit hånfulla ord, när man träffas eller på streams, men dessa kan jag oftast bemöta med skämtsamma vassa ord tillbaka. Men skivaffärerna börjar också anta en viss hånfull stämning stundtals och då blir det annat, eftersom det gäller vilken service man ger kunderna. Inte minst när man sätter upp olika reor och rabatter där man flaggar för att det gäller ALLA skivor utom nypressningar och sen tittar på mig med väldigt fundersam blick när jag kommer till kassan med ett litet gäng ur reabacken och efter viss tveksamhet och/eller diskussion ger mig rabatten. Eller som när jag nyss var i en affär i Östersund, en väldigt fattig affär med mindre backar än vad som brukar ses i en affär, och köpte en skiva med Ohio Players. Jag tittar lite och såg en låda där det stod "Gratis CD om man köper en vinyl". Varken mer eller mindre, det stod inget om speciella villkor om skivorna. Jag frågade ändå om det gällde den skiva jag köpte ur deras back med skivor för en tjuga och fick ett hånfullt svar:
"Nähähäää! Inte ur dom där backarna! Hahaha!" OK... det var ju bevisligen en vinyl och det stod inget om att det måste vara en prisgräns. Irriterad slängde jag en tjuga på disken och bara gick. Gemensamt för dessa två exempel är att det är INTE priset som är det viktiga eller det som är det jag reagerar på. Det är att man antingen skriver ut vad som gäller eller accepterar det som de facto står och inte ser ner på kunderna som inte "fattar att riktiga skivköpare handlar dyra skivor i en skivaffär". Då är det annat med affärer som Record Mania i Stockholm som alltid behandlat mig på bästa sätt med bästa service, även om skivorna kommer från loppisbacken!
Så för alla som undrar varför denna fascination för second hand-skivor så ska jag ge fem orsaker till varför jag i första hand bläddrar och köper ur 10-20-kronorsbackarna än i dom dyrare ditona, oavsett om det är en loppis eller en skivaffär:
1) MUSIKSMAKEN: Självklart är den stora anledningen min musiksmak. Jag är den jag är! Jag gillar äldre jazz, 80-tal av olika slak, 70-talspop- och soul, dansmusik och annat från 90-talet, schlager, kultmusik och visor, för att nämna några. Det är musik som inte har så mycket värde i sig utan i dom allra flesta fall hamnar i dom billiga backarna, både för vinyl och CD. Jag kan ju inte tvingas ändra smak och köpa dyrare saker som progg, hårdrock, 60-talsrock med Beatles, Stones eller Jimi Hendrix och annat bara för att låtsas vara cool i andras ögon när jag är helt ointresserad av den musiken. Och jag skäms inte för min musiksmak. Det tycker jag ingen ska göra! Alltså är dom billigare backarna mitt hem, det är där min musik oftast finns!
2) PRISET: Jag kan erkänna det, jag är ingen jätteförmögen person så att köpa dom dyraste utgåvorna är inte att tänka på. Och eftersom jag köper allra främst för musikens skull så är det inte det jätteviktigt heller. Och allt som oftast är mycket inte värda högre priser heller, vilket för oss till...
3) MÅNGA HAR INGEN KOLL: Det här är något jag har nämnt om och om igen. Allt som är svart och snurrar på vinyl är ingen kassako bara för att "vinylen är inne". Hur många gånger har man inte stått på en second hand-affärs dyrare back och skakat på skallen åt säljare som trott att man kan ta 80 kronor för Boney M eller jazzplatta utgivet på Giants Of Jazz, lågpriskungarna av äldre jazz? Och flera skivaffärer har nu fått för sig att ta en hundring eller mer för saker jag har hittat i en Erikshjälpsback för en tia eller som har en grov och tydlig cut-out. Då är det inte kul att titta i dom dyrare backarna. Många har helt enkelt för dålig koll på värdet, eller kanske bara tar en rövare.
4) FYNDKÄNSLAN: Känslan och glädjen när man har hittat en riktigt efterlängtad och häftig sak som ändå skulle ha kostat mer i normala fall för ett riktigt billigt och bra pris är obeskrivlig. Som liveplattan med Aretha Franklin i Paris för en femma eller Deep Purples "Stormbringer" i bra skick för 15 kronor. Eller när man hittar ett helt gäng riktigt bra skivor eller singlar för ett riktigt bra pris, då mår man bra! Den känslan kanske samlare av dyrare skivor också kan få ibland, men här är fyndkänslan något riktigt extra.
5) FÖR ATT DET ÄR ROLIGAST: I en loppisback kan man trots allt hitta dom där sakerna som är roligast! Dom bästa och knasigaste skivomslagen, inspelningarna som får en att undra vad dom gick på eller dom där artisterna som bara kan få en att häpet fundera "har han/hon gjort DET DÄR PÅ PLATTA?!?!" Man vet aldrig vad man hittar ibland och det är underhållning deluxe, ibland lika mycket underhållning som att köpa skivor. Och dessa skivor hamnar i regel ALDRIG på andra ställen än i dom billigare lådorna!
Alltså är det så mycket bättre för mig att bläddra bland backarna på Erikshjälpen/Mitt Second Hand (eller vad dom heter den här veckan), HK, Röda Korset, Myrorna eller dylikt, eller dom billigare backarna på Vinylstallet eller random affär i Stockholm när jag är där. Och i till exempel Stockholm har dom andra kriterier dessutom och lägger ofta saker i billig-backarna som är långt bättre och mer oväntat än bara Pelle Karlsson, Vikingarna och Ingemar Nordströms. Så därför letar jag hellre i billig-backarna än bland dom dyrare, även om det förstås bevisligen händer att jag letar där också och hittar något som ibland kan vara ett fynd, både vad gäller musik, sensationsmässighet och pris. Men oftast finns min musik och mina fynd där priserna är som bäst och där kommer jag att fortsätta vara. Eller vasst munhuggas med en glimt i ögat med folk på streamar som försöker få in en punch mot min stil. Sån är jag, och, tro det eller ej, flera med mig!
Och som smakprov på detta så tar jag ett ännu bevis på varför second hand-backarna kan ge det bästa fynden. Den som blev 2024 års bästa fynd, från EPn med Monica Zetterlund och Lars Gullin låten "Detour ahead"!
