Nytt i samlingen - April 2026

The Love Unlimited Orchestra - White gold
Utgivningsår: 1974
Skivbolag: Philips
Betyg: 4/5

Barry White är en soulartist jag sällan köper något med. Hans örngottsviskningar och basröst har har jag, med några undantag, hört mig less på och många av hans låtar tenderar att låta väldigt lika och tradiga. Däremot var han en fantastisk producent och arrangör och hans inspelningar med det egna bakgrundsbandet, The Love Unlimited Orchestra, är faktiskt klart bättre än hans egna sångplattor. Det låter kanske märkligt att höra det om en så berömd röst som Barry Whites, men tyvärr är det så för mig. The Love Unlimited Orchestra var alltså för White vad MFSB eller The Funk Brothers var för Philadelphia Records eller Motown och självklart skulle orkestern göra egna plattor också och "White gold" är den tredje i raden. 

Detta är just så snyggt och avkopplande som man kan tänka sig. Förutom intro- och outro-styckena "Barrys love" och några mumlande fraser i inledande "Always thinking of you" så hörs Barry inte alls utan detta är en instrumental soulplatta, med dom skönaste stråkarna och det mest avkopplande arrangemangen. Introt och outrot är väl det enda som irriterar mig, mest på grund av det vibrerande pianot som går genom låten och som stör enormt. Dock är detta inte tillräckligt för att sänka totalbetyget något nämnvärt utan detta är en väldigt vacker, snygg och välgjord platta att bara koppla av och splappa till. Eller om man vill det romansa till, vilket verkar vara Barrys idé, om man ska tro hans mumlande till sin dam i slutet, som faktiskt är riktigt finurligt och kul:
"You still don't know? You mean you still don't know? Are you sure you've listened and got involved in this album and you still don't know?! Well you know what, i want you to listen again... and again..."
Om bara det där pianot kunde sluta vibrera!



Aretha Franklin - I never loved a man the way i loved you
Utgivningsår: 1967
Skivbolag: Atlantic Records
Betyg: 3/5

Jag har sagt det förut att jag inte är någon storkonsument av 60-talets soul, men jag har förstås vissa käpphästar som jag gärna återkommer till och Aretha Franklin är en av dom och då spelar det ingen roll om det är från 60-talet. Det är bra ändå! Alltså tvekade jag inte en sekund när den här klassikern hittades på Vinylstallet för en tia. 

Här är det intressant att titta på omslagets baksidetext och fakta vad gäller inspelningen. På omslaget skriver producenten Jerry Wexler att när Aretha sjöng och spelade så skakade alla på huvudena i förundran och beundran och efteråt sprang alla till studiobordet för att höra resultatet. Allt var så rosenrött och vackert! 
     Ska man tro Wikipedia så var inspelningarna allt annat än det utan kantades av diverse sammandrabbningar och bråk mellan Arethas dåvarande man Ted White, trumpetaren Ken Laxton och studioägaren Rick Hall efter inspelningen av "Respect" och Wexler var den som fick medla för att inspelningarna skulle fortgå. Men resultatet blev ändå bra och i form av denna klassiker. 

"Respect" är då plattans klara dragplåster, även om jag inte håller den som någon av Arethas allra bästa verk utan rätt söndertjatad. I övrigt så innehåller plattan en hel del låtar med lätt gospelballad-stil, allmän ballad stil eller blueskänsla. Normalt kanske det skulle få plattan att kännas lite stel, men nu är det Arethas röst och ett grandiost arrangemang och då låter det riktigt bra! Det jag ändå inte kan låta bli att tycka är att "Respect" drar igång en skön soulkänsla och groove som sen direkt sen slås av på takten och aldrig återkommer utan sen går plattan i medeltempo nästan rakt igenom. Jag kan tycka att det skulle ha behövts några fler låtar som gör "Respect" sällskap i sound, känsla och drag för att göra plattan lite mer varierad. Man kommer förvisso långt med Aretha Franklins röst och musikalitet, men här skulle det behövas något mer som drar upp stämningen. Men det här är ändå rent musikaliskt en riktigt snygg, välgjord och bra arrad platta där Arethas stämma lyfter enormt och "Respect" är den solklara låten. Plattan blir kvar i samlingen! 



Cornelis Vreeswijk - Sjuttonde balladen
Utgivningsår: 1969
Skivbolag: Metronome 
B-sida: Vals i Valparaiso

Jag hittade hela tre singlar med mäster Cornelis, men av dessa väljer jag ändå den här som har följt mig genom nästan hela livet. Jag hörde den i TV en gång i tonåren och spelade in den från TV på kassett (jag vet, inte den optimala kvaliteten, men kul då) och låten fastnade hos mig. Låten är gjord av Evert Taube 1924 och med på Cornelis platta där han tolkar Taube-låtar "Cornelis tolkar Taube". Men för Taube var låten hans ilskna förakt mot den borgarklass han ansåg hans publik vara när han istället ville ses som en av de om största poeterna någonsin. Dock la "Tauben" locket på vad gäller låten och insåg att det kanske ändå inte vore så klokt att framföra den offentligt, vilket han aldrig gjorde. Men låten kom ut i alla fall, dock tack vare trubaduren John Ulf Anderson, som spelade in den.

Cornelis har gjort en riktigt bra version av låten med cembaloinramning och lätt schlagerproduktion och om någon kan lyfta låtens giftiga text så är det klart Cornelis tunga. Jag är riktigt glad över att ha hittat denna Cornelis-klassiker på singel, även om den saknar originalomslag, men som det heter; Man lyssnar inte med omslaget...



Bomb The Bass - Winter in july
Utgivningsår: 1991
Skivbolag: Rhythm Kings Records
B-sida: Dune Buggy Attack

Det tidiga 90-talets brittiska housescen ligger mig varmt om hjärtat och självklart är Bomb The Bass ett grymt bra band! Producenten Tim Simenons projekt gav oss 1988 många grymma klassiker som "Beat dis", "Megablast" och covern på "Say a little prayer". Men projektets största ögonblick är faktiskt inte någon av de normala danskaskaderna utan något som liknar en ballad, "Winter in july". Produktionen är fantastisk, med ett hypnotiskt gungande groove och klingande bjällerljud i bakgrunden. Melodin är vacker och lyfts upp av riktigt briljant skönsång av Loretta Heywood. Trots att Tim Simenon gjorde galant housemusik så är nog detta det klart bästa som gjordes under namnet Bomb The Bass. Att den här inte blev en stor hit här i Sverige är för mig en gåta för detta är ju bara vackert! Men nu har jag den på singel i alla fall! 

Kultstämplat: Gamla Stan - Costa Rica

Gamla Stan - Costa Rica
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: Marianne Records
B-sida: Möte med Spruce
När man lyssnar på gamla program av Poporama eller Svensktoppen från tidigt 80-tal så kryllar det av dom, dom där svenska tonårsbanden som försöker verka coola, tuffa och ha attityd med sin new wave-punkpop på svenska och breda Stockholmsdialekt, gärna också med lite skrikande sång också. Noice är väl det tydligaste och största exemplet, följt av Gyllene Tider, som förvisso inte hade Stockholmsdialekt. Där hör jag långt hellre Gyllene Tider, för att höra Hasse Carlssons hemskt yla klyschiga texter om hur man festar i Stockholmsnatten eller ett par som rymmer i natten för att leva livet är mer än jag klarar av. 

Men stora var dom, Noice, det kan man inte ta ifrån dom och då är det givet att det kommer efterföljare eller band som hakar på samma musikstil. Ett av dom mindre lyckade exemplen var Gamla Stan, som hade som sin mest kända medlem Michael Nannini. Va? Vet ni inte vem Michael Nannini är? OK, ni är förlåtna, för han är väl i stort sätt bara känd för sitt deltagande i Melodifestivalen 1988 då han i duett med Karin Ljung sjöng "Säg är det sant?"till en delad sjunde plats. 
     Gamla Stan skiljer sig i stil inte särskilt mycket från band som Noice, City, Strix Q eller Magnum Bonum. Sen hade dom banden trots allt kanske något bättre melodier och hitkänsla än Gamla Stan hade på sin enda singel. Eller, ja, ofta i alla fall. Och säga vad man vill om Noice och deras texter, dom är ändå hyggligt ihopsnickrade, även om innehållet är ostigt. I alla fall om man jämför med den här låten som i praktiken handlar om en enda sak: Bandet vill åka till Costa Rica och bli brun och festa häcken av sig. Costa Rica började förvisso bli ett starkt turistland under 80-talet och om det var det man ville lyfta fram så är kanske inte sol och billig sprit det som Costa Ricanerna själva främst vill lyfta fram. En sak som dock verkar vara bra att resa dit är:
"Och sprutor ingår också, skönt att va' immun!"
Med tanke på texten så kanske det bör påpekas att det alltså handlar om vaccinationsspruta och inget annat. 
     Sen är det alltså bara om att så desperat som möjligt ta sig till Costa Rica, kosta vad det kosta vill. 
"Härligt brun med billig sprit där till
och för att komma dit så ger jag inte vika".
Japp, tydligare kan det inte sägas. Han är till och med beredd att sätta familjen på spel.
"Jag skulle kunna sälja morsan bara för att komma dit."
Ni är medveten om att era föräldrar troligen har köpt singeln och hört detta? Jag tänkte att familjemiddagarna kan bli lite obekväma i fortsättningen...

Det här är alltså riktigt pinsamt hemskt, men det hindrade inte Bert Karlsson att se att tonårspop var något som kom starkt och gav Gamla Stan raskt ett skivkontrakt på Marianne. Dock försvann dom därifrån lika fort, för albumet "Romantiken E´Död" floppade och sen hördes dom aldrig från igen. Om medlemmarna, förutom Nannini då som alltså dök upp i Melodifestivalen senare, till slut flyttade till Costa Rica för gott förtäljer inte historien. 

Jan Garber And His Orchestra - The 1944 Swing Band Volume One/Volume Two

Jan Garber And His Orchestra - The 1944 Swing Band Volume One/Volume Two
Utgivningsår: 1999
Skivbolag: Circle Records
Betyg: 4/5
Två skivor till priset av en, som det brukar heta. En gång tidigare har namnet Jan Garber figurerat här på bloggen, 2020 i ett Nytt I Samlingen, men jag tyckte att han förtjänade en egen plats här också. För Jan Garber är en av de mer okända namnen inom jazzen. Egentligen var han ju en mer dansmusiker som spelade 20- och tidiga 30-talets hot och sweet dansmusik med stråkar, eftersom han själv spelade fiol. Men det blev snart svårt med den typen av musik så för omgivningen då lite överraskande så stylade han om sig till riktig storbandsledare under andra världskriget. Det var väl inte världens bästa tid för satsning av det. Dels fanns det redan en hel uppsjö av swingband, som redan dom började få problem i och med att den moderna bebop-jazzen allt mer fick mark. Dels så var det dessutom inspelningsrestriktioner under kriget. Han fick några få succéer innan han tappade pengar på jazzen allt mer och gick snart tillbaka till sin normala stil för eventuella nostalgiker, något han höll fast vid ända fram till 1971.

Dock är det från hans korta period som storbandsledare man främst hittar plattor med honom som, i den mån man hittar några alls. Jag har dock, förutom mini-LPn jag skrev om 2020, hittat några plattor och dom här två CD-utgåvorna från det lilla bolaget Circle Records är riktigt bra, med inspelningar gjorda mellan 1941-44. Vad är det jag har sagt om små bolag och chansen att hitta dom där lilla extra jazzinspelningarna? Jag hittade dom här två på Video Drome utanför stan för en femma styck för inte allt för länge sen.
     Jag ska inte säga att Jan Garber är något unikum i sin stil och skapar något eget och nytt, som till exempel Ellington, Basie eller Goodman, och av musikerna i bandet känner jag väl typ inte igen någon, men han var en riktigt bra yrkesman som ledde ett riktigt bra och svängigt storband, här då med sånginsatser av Bob Davis, Carol Kay och Liz Tilton, yngre syster till Benny Goodmans mer kända sångerska Martha Tilton. En del av inspelningarna på dessa inspelningar är dessutom radioinspelningar, vilket alltid är trevligt! Hur han lät under sina tidiga (och senare) år vet jag inte, men som storbandsledare är han underskattad och klart värt både ett och två öron! 

Nytt i samlingen - Mars 2026

John Foxx - In mysterious ways
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Virgin
Betyg: 2/5

Men snälla John Foxx, vad i hela friden hände här?! Vart tog artisten vägen som skrev bländande synth-mästerverk till album som "The garden"? Det här var tyvärr en grym besvikelse! Det är sorgligt att se hur mästarna skola falla...
      Men om vi börjar från början så är året 1985 och Foxx har fått krypa till korset och göra musik i mer "normal" aktuell popstil. Och det borde inte vara några problem. 1985 är ju ett av mina favoritår! Han plockar även fram akustiska gitarrer och det får han väl också göra om han vill. Det finns det andra gamla synth-hjältar som har gjort och lyckats ändå. 

Men John Foxx lyckas inte riktigt konvertera till radiovänlig pop på ett intressant sätt. Det börjar egentligen redan vid inledande singeln, "Stars on fire", vars refräng känns halvfärdig. Sen fortsätter det med "Shine on", ett försök till just akustisk låt med Foxx ylandes så högt han kan så det låter fruktansvärt. Därefter så finns det låtar som är OK, men inte mer. Låtar som är inget att minnas, men inte usla. Man sitter och funderar på hur dom hade kunnat låta i mer tätt, spännande och new wavig- stil som på "The garden" eller "Metamatic", men inser snart att det är det här man får. Jag hade kunnat sätta ett sämre betyg, men väljer att ändå gå efter en del av soundet som funkar och då blir det en tvåa. Framtiden på plattan i samlingen vet jag inte. Det är lite beroende på huruvida jag vill ha komplett John Foxx eller inte. Men det här var inte vad jag hade hoppats på tyvärr! Det var tråkigare och ointressantare. Endast en låt får mig att hoppas på bättring, singeln "Enter the angel". 

Efter den här plattan, som då floppade grovt, så tog Foxx paus från musikbranschen på cirka 12 år, sålde sin studio och arbetade som grafiker under sitt riktiga namn, Dennis Leigh. 



Count Basie & Duke Ellington - First time! The Count meets The Duke
Utgivningsår: 1961
Skivbolag: Columbia
Betyg: 4/5

För flera år sen så hittade jag en skiva med titeln "Count Basie meets Duke Ellington". På papperet kändes detta som ett guldupplägg! Dessa två massiva orkestrar på samma platta! Var det möjligt? Till min besvikelse hade jag varit lite snabb i vändningarna vid köpet av skivan och detta var en orkester på vardera sida av plattan. Inget samarbete här inte. Alltså ett click-bait model antik, typ! Jag hade förvisso inget emot en platta med dom båda orkestrarna, men en lågbudget-utgåva med random samlade hits kunde jag leva utan.

Hopp till dess att jag denna månad hittade den här plattan på Vinylstallet och granskade den med väldig stor noggrannhet. Jo, det fanns verkligen en platta med dom båda legenderna tillsammans på samma platta! Det är alltså 31 musiker som trängs i Columbias studio i New York, inklusive två pianon. Man kan därmed tro att det är ett väldigt osorterat drag i blåsinstrumenten, men faktum är att det låter ungefär som en normal stor orkester. Har man studioutgåvan av plattan så är banden väl sorterade med Basie's orkester i vänstra kanalen och Ellingtons i den högra. 

Det här är en otroligt häftig och välgjord platta och ett mäktigt möte mellan två av jazzens största giganter och orkestrar! Inledande "Battle Royal" slår an tonen perfekt och mötet mellan Basie's och Ellington's olika pianostilar funkar riktigt bra, Basie´s lite stela plinkanden och Ellington's mer utsvävande. Det här är en riktigt bra platta som öser på riktigt häftigt och som känns som ett spännande möte mellan två ikoner med helt olika stilar. Då kan man till och med acceptera att dom har valt att ta med "Take the 'A'-train". 



Rummet - Bagateller
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Massproduktion
Betyg: 3/5

Lokal musik från min hemstad Sundsvall har tyvärr inte förekommit särskilt ofta på bloggen, förutom Diestinct. Nu är jag ingen jättepatriot vad gäller musik från Sundsvall. Staden har väl blivit för mycket av en punkstad, men jag nämnde i Diestinct-artikeln att Gina Jacobi var en av mina favoriter från stan. Det är väl inte omöjligt att en äldre recension av en platta från henne skriven under Retrogalax-tiden dyker upp så småningom, men här och nu bandet hon startade i, Rummet. Rummet är väl ett väldigt bortglömt band idag, men musiken är väl inte jättestor i skillnad mot den Gina gjorde solo under 80-talet. 
     Vi snackar smart new wave-light musik med intelligenta och nära texter, det som inte ligger så långt bort från Py Bäckmans musik. Och jag är ju väldigt svag för den typen av svensk 80-talsmusik och tycker detta är riktigt bra. Däremot tycker jag kanske att det finns starkare sound i genren. Det låter stundtals lite tamt och även om melodierna är riktigt välgjorda så är dom inte alls lika lättihågkomna som flera av dom Stockholms-baserade låtar Gina Jacobi skulle göra några år senare, som "Det faller ljus" eller "Jag kommer hem". Men jag gillar stämningen i låtarna, Ginas röst och ändå melodierna och en del av soundet så skivan blir klart kvar i samlingen!



Monica Zetterlund - Ellen
Utgivningsår: 1997
Skivbolag: BMG/RCA
Andra spår: Det finns dagar

Jag ska inte påstå att Monica Zetterlunds 90-talsjobb med Jan Sigurd är hennes allra bästa, men det finns ändå helt klart en del bra saker i deras gemensamma platta "Det kommer dagar" från 1997. Andra-spåret på denna singel, alltså titelspåret, är klart mysig och bra och nästan bättre än "Ellen". Därmed inte sagt att huvudlåten är dålig, den är OK, men den är lite för långsamt svävande och modern i sin jazzstil för min smak. 
     Låten "Det finns dagar" är en trevlig vals med vissa jazztendenser och båda låtarna har inressanta texter som försöker visa upp livet för äldre människor. Totalt sett en spännande singel ändå från en helt OK platta totalt. Sen är det väldigt ovanligt att hitta en CD-singel med Monica, så bara det är guld värt!



The Carpenters - We've only just begun
Utgivningsår: 1970
Skivbolag: A & M Records
Andra spår: All of my life

Det är alltid välkommet att hitta singlar med The Carpenters och den här saken speciellt. Låten blev en gigantisk succé för bandet och både tvåa på USA-listan samt grammisnominerad för årets låt. Och visst är detta ett stycke riktigt snyggt mästerverk. En låt som börjar som en ballad men som växer till något nytt och där körerna i låten är riktigt bra! En mästerlig produktion minst sagt, samt förstås Karens varma och trygga röst! Jag har sagt det förr, men Karen Carpenter är en av mina favorit röster av kvinnliga sångerskor! 
     Och vill man ha en ren ballad med Carpentarna så vänd gärna på singeln och låna ett öra till B-sidans "All of my life" från debutplattan "Ticket to ride/Offering" från 1969. Den här singeln är ännu ett bevis på hur otroligt bra, underskattade och snyggt välljudande The Carpenters var!

 

Elton John - Pinball wizard

Elton John - Pinball wizard
Utgivningsår: 1976
Skivbolag: DJM
B-sida: Harmony
Jag vet inte hur mycket jag sticker ut hakan här, men jag får för mig att det generella för skivsamlare är att älska The Who's original av denna rockklassiker från rockoperan "Tommy". Men jag tar risken ändå att säga att jag är helt ointresserad av det halvflummiga rockbrölandet i The Who och "Pinball wizard". Men så är The Who ett band som jag aldrig har lärt mig gilla på något plan. 
     Däremot så föredrar jag Elton Johns cover från 1976 alla dagar i veckan och blir glad när Eltons piano drar igång låten. Japp, långt hellre Elton Johns piano än Pete Townshends gitarr här! 

Nå, låten är en av dom största låtarna från The Who's opera "Tommy" och är en pinball-mästares imponerade tankar om musikal-huvudpersonen Tommys kunskaper att lira detta flipper-spel. Kompositören Pete Townshend själv har beskrivit låten som en av dom klumpigaste låtarna han har skrivit, men likväl blev låten en oerhörd succé. 1975 var det dags för "Tommy" att bli film tack vare regissören Ken Russell och till det valdes Elton John att göra denna låt och Townshend skrev en del extra textrader för filmversionen av låten. 

Elton Johns variant är ju då inte lika tung och hårt rockig som originalet utan förlitar sig på Eltons piano, vilket med Eltons röst gör låten softare men ändå tillräckligt ösig för min smak! Sen får man ändå ge Pete Townshend att melodin i sig är riktigt snygg, med en bra vers och refräng! Det här är en riktigt häftig version och en av Elton Johns stora mästerverk! Så bra är den att den placerade sig som nr 24 på min årslista över 1976 års bästa låtar. Nej, The Who lär inte placera sig på en årslista.

Dash Croft skapade svala 70-talspärlor!

När jag började lyssna på 70-tal på allvar 2014 så lyssnade jag på en webradio som spelade soft 70-talsmusik hela tiden. Där hördes en grupp som jag fastnade för, Seals & Croft. I överhuvudtaget så var soft pop/rock med stämsång från 70-talet något som lockade mig och det har stått sig sen dess. En gång har Seals & Croft förekommit på bloggen, när jag köpte och skrev om deras lysande platta "The longest road" för åtta år sen. Duon bestod av Jim Seals och Dash Croft, en duo som träffades redan i high school, och den gruppen kommer aldrig mer att spela igen i och med att Dash Croft, född Darrell George Croft, avled för några dagar sen 85 år gammal efter en komplicerad hjärtoperation (Jim Seals avled 2022). 

Seals & Croft för mig gjorde avkopplande musik för 70-talet som smekte och svalkade. Deras största hit, "Summer breeze" från 1972, var inte bara en låt, det var deras signum. Sommarljuva vindar som drog fram genom låten och som fick lyssnaren att koppla av på ett sätt som få andra på den tiden gjorde. Dom rörde sig i samma anda som Eagles, America och Orleans, men bandet gjorde det på sitt eget sätt. Och Dash Croft var med och skrev lysande popkarameller som ovan nämnda sommarlåt, "Try your love" och "Diamond girl". 

Nu är jag inte på något sätt någon religiös person, men det finns något

passande, spirituellt och vackert med omslaget till albumet "The longest road". Omslaget består i att båda medlemmarna vandrar bortåt en bakgrund. Nu är båda medlemmarna borta, dom har återförenats och vandrar nu bort mot evigheten pratandes. Dom var legender i sin musik och sjöng och skapade harmonier som få andra. Så för detta och för skapandet av oerhört vacker musik så tackar jag Dash Croft och vila i frid! 

A-ha - The sun always shines on T.V

A-ha - The sun always shines on T.V
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Warner Bros
B-sida: Driftwood
Det var inte så länge sen som jag skrev om A-ha's "Take on me", som en del av min lilla serie om 80-talets stora hitsinglar och det är väl inte mer än rätt då att jag även tar upp bandets andra megahit. Tyvärr har den här med åren kanske lite bleknat lite efter "Take on me". Det finns flera som även hävdar att A-ha var ett "one-hit-wonder" med "Take on me" som deras enda hit. OK, jag kan förstå möjligen i USA, men A-ha kan knappast sägas vara ett band med en enda hitlåt! Den här låten, "The sun always shines on T.V", klådde till och med "Take on me" i England och blev etta där. 

Låten ska ha spelats in under ett inte så roligt tillfälle, då bandet låg nerbäddade i campingsängar i skivstudion med hög feber och influensa. Tur då att det inte framgår på inspelningen för personligen så hör jag långt mycket hellre på den här än "Take on me", som då är mer av en nostalgisk klassiker för mig. Här har Alan Tarney verkligen gjort sitt kanske största mästerverk som producent, med en übermäktig och stor produktion av discoformat med mycket atmosfär och skön stämning, och körerna i låten är fantastiska! Det här är nog A-ha's bästa och häftigaste låt någonsin, med Morten som tar i för allt vad han är värd. 
     
Jag minns när jag jobbade på en second hand-butik runt 2011 och vi hade den kommersiella radiokanalen Radio Guld gåendes i radion. Radio Guld var en kanal som spelade musik från 50-80-talet hela tiden och en del av låtarna, som jag har nämnt tidigare, spelades så mycket per dag att jag tröttnade helt på dom och sen aldrig ville dessa höra igen. Nu var det så att kanalen uppmanade i en duell mellan två låtar varje vecka lyssnarna att ringa in och rösta på vilken av dessa två man ville skulle in i spellistan och i rotation. En av låtarna en gång var just A-ha's "The sun always shines on T.V". Och jag, som alltid älskat 80-talet och velat att det decenniets musik ska spelas mycket mer av bad om att låten INTE skulle vinna och spelas i Radio Guld. Anledning: Om jag flera andra låtar jag tidigare tyckte var bra kunde totaldala hos mig för att jag var enormt trött på att höra dom 3-4 gånger per dag så ville jag INTE att detta skulle ske med den här fantastiska låten som jag älskade. Då vet man att en kanal gått i stå och envisas för mycket med sina låtar, när man inte vill höra sina favoriter där i rädsla att förlora dom som just favorit. Ett problem jag gissar att många andra delar även i dagens reklamradioskval! 

Det är dock intressant att tänka sig att U2's Bono har sagt att låten var en stor inspirationskälla när bandet skrev sin hit "Beautiful day" 2000.