expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

tisdag 27 oktober 2020

KRÖNIKA: Tankar kring en musikgenre 4 - 70-talet (Pop/Rock)

Musiken från 70-talet är då en av nykomlingarna i samlingen och här tar jag då i första hand inte upp soulmusiken från det decenniet, eftersom jag redan berört det i artikeln om soul nyligen. Annars har 70-talets musik kommit och gått i omgångar. Jag upptäckte 70-talets hits i tonåren när jag hörde Bo Renbergs radioprogram "Tornado" 1988 där han spelade upp 70-talets artister från A till Ö. Blondie, Bellamy Brothers, Chicago, Tony Orlando & Dawn, Fleetwood Mac och Boomtown Rats var några artister som fastnade i drygt ett år. 70-talet dog sen och jag började åter fokusera på jazz och aktuell pop igen. 1993 kom nästa 70-talsfeber när Mia Gerdin hade ett önskeprogram för 70-talsmusik kallat "Mamma Mia" och denna gång varade det också i drygt ett år. Jag hade ett gäng 70-talsskivor som jag aldrig lyssnade på och till slut hamnade i flera år i källaren när jag väl flyttade hemifrån. Jag hade väl fastnat i tron att 70-talet var lika med uttjatade och åter uttjatade hits, symfonirock, ABBA, Boney M och Village People eller punken eller flummig rock med Led Zeppelin, Uriah Heep eller dylikt. Ibland ser man verkligen inte skogen för alla träd!

2014 kände jag att mycket av mitt skivsamlande hade lite gott i stå och jag behövde en ny utmaning. Jag hörde på lite gamla soulprogram och insåg att 70-talets soulvärld var något speciellt och härligt ändå! Jag skulle börja samla det och när jag ändå var i farten så tänkte jag på låtarna jag hade hört och
spelat in från "Tornado" mer än 25 år tidigare. Det fanns ju kanonbra 70-talsmusik och därmed var det klart; jag ska börja samla bra 70-talsplattor. Sen är det rätt intressant hur ett decennium skiljer sig så markant  från ett annat för en lyssnare. Givetvis finns det låtar som är uttjatade till max och som jag aldrig hoppas se i min 70-talssingelsamling, Terry Jacks "Seasons in the sun", John Lennons "Imagine", Sweets "Ballroom blitz" och så vidare. Likadant så finns det 80-talslåtar som är minst lika sönderspelade och som jag är grymt less på, Nenas 99 luftballonger, Whams gogo-låt, Laura Branigans låt om självkontroll och så vidare. Men dom finns i samlingen, även om dom singlarna aldrig spelas frivilligt, för uttjatade låtar som jag trots allt är uppväxt med är trots allt oftast mycket lättare att lyssna på än uttjatade låtar i en genre som jag är relativt ny i. För 70-talet är trots allt en av väldigt få genrer som jag har upptäckt som vuxen och inte har några riktiga kopplingar från ungdomen till. 

Så låt mig då göra klart vad inom 70-talet som jag anser är bra 70-talsmusik och vad som jag helst samlar. Förutom soul, som ändå upptar största delen av genresamlingen, även singersong-writers, vanlig pop och AOR. Det som många andra samlar på när det gäller 70-talet, nyss nämnda Led Zeppelin, Black Sabbath, Queen, Bob Dylan, Pink Floyd, Frank Zappa, Neil Young och så vidare har ännu inte letat sig in i samlingen och lär så inte göra heller. För mig är det ointressant och överskattad musik som passerar mig tämligen obemärkt förbi. Men därmed inte sagt att jag inte respekterar andra som gillar det. Vid gud, vi har en stor musikvärld och någon måste ju gilla det också, speciellt eftersom dessa skivor är så eftertraktade och dyra. Och det är samlarna av dessa artister, lika med dom som främst förknippas med ordet "skivsamlare", som tillhör dom som noggrannast granskar första och andra pressningar, originalutgåvor och så vidare, vilket gör att om man vill börja samlar dessa så har man en rätt hård konkurrens och bör ha en bra plånbok. Dom skivorna finns och är inte så svåra att få tag på, framför allt inte nu när man handlar flitigt på nätet, men även dom minsta loppisarna börjar inse i vinylens återkomsttid att man bör ta bra betalt för dessa skivor om man får in dom.

I min 70-talssamling så finns ändå väldigt många artister som jag aldrig skulle ha sett mig själv som fan till som ung. Hade någon sagt till mig 1990 att det i min samling en dag skulle finnas, Roxy Music, David Bowie före "Let's dance", Blood Sweat & Tears, Loggins & Messina, Eagles, Carole King eller Dan Fogelberg och jag skulle gilla det jättemycket så hade jag funderat på om jag verkligen ville bli vuxen. Chicago, America, Bellamy Brothers eller Fleetwood Mac möjligen, men inte mer! Men 2014 bar det ner i källaren, damma av dom gamla 70-talsplattorna och återförena dom i samlingen, dom som gick att spela ännu. Snart blev jag kär i Carole Kings musik och senare Blood Sweat & Tears och ännu senare David Bowies "Ziggy stardust"-platta och på den vägen rullade det glatt på.

Vad gäller att samla dessa artister och 70-talsgenrer idag så är det ofta från affär till affär, artist till artist och platta till platta. David Bowies plattors har stigit i pris med en vrakfart efter hans död, medan Blood Sweat & Tears ligger på en bit över loppispris och Eagles oftast finns för en tia på second hand. Men om man som jag samlar för musiken och därmed inte är så noga med vilken pressning det är och allt det där så blir det oftast en kul sport att försöka hitta ett sånt bra exemplar till ett sånt billigt pris som möjligt i skivbackarna. Så den här gången är jag övertygad om att 70-talet är i min samling för att stanna! Jag älskar en soft, laid back och skön 70-talslåt som är lättsamt producerad, men lika mycket en ösig låt med funkigt blås eller en eller en låt som är väldigt spännande, lite udda och intressant skapad, vilket man inte hör allt för ofta i massproduktionens internetera 2020!

Smakprov här blir Carole King och en favorit för mig, "It's too late", David Bowies "Golden years" och Blood Sweat & Tears "Down in the flood"!





fredag 23 oktober 2020

Barbra Streisand - Woman in love

Barbra Streisand - Woman in love
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: Columbia
B-sida: Run wild
Barbra Streisand är normalt ingen artist som jag konsumerar i jättestora mängder. Jag har absolut inget emot henne, hon har en jättebra röst, men hennes musik passerar mig i vanliga fall rätt obemärkt förbi. Om inte hennes klassiker "Woman in love" från 1980 går igång. När jag hör den inledande gitarren och introt så smälter jag som vax. Detta är klart bästa bröderna Gibb gjorde åt en annan artist!

BeeGees hade alltså enorma framgångar i 70-talets slut, Barbra Streisand ville att dom skulle skriva en platta åt henne, de skapade och den blev hennes största framgång i karriären. Ibland är en låts bakgrund inte svårare än så! För säkerhets skull placerade Barry Gibb sig själv också på skivomslaget till plattan "Guilty" tillsammans med Barbra. Ingen kan missa att BeeGees vilar över hela plattan, som faktiskt också är riktigt bra! Och Barry Gibb spelade in låten själv som demo först och den demoinspelningen har sen dess släppts långt efteråt och... jag kan väl säga att det är väl inte hans bästa insats utan snarare hans pipigaste!

Den här låten med Barbra Streisand kan vara det tidigaste musikminne jag har, även om det är ett rätt otydligt minne. Men året är någon gång 1980-81, jag var 6-7 år gammal, och vi bodde i en lägenhet på Bergsgatan i Sundsvall. Jag ligger på golvet i mitt rum och målar eller ritar, solen skiner lite grann in genom fönstret och i köket hörs radion ur vilken den här låten spelas. Och detta växte av någon märklig anledning sig fast i mig och låten blev fast i mitt inre för gott. Men samtidigt är det också en sån ljuvligt gjord låt! Bröderna Gibbs produktion är sval, relaxande och skön och kombinerat med Streisands röst och den sentimentala stämningen så är detta bland det vackraste jag vet! En del av er kanske också minns att jag gjorde den till nummer 2 i Top 50-listan över bästa låtarna från 1980, endast slagen av Visage "Fade to grey". Visst, det går att säga att "den har spelats sönder" och "är uttjatad", den var ju ändå 1980 års stora hit och en låt som levt kvar genom alla år som en evergreen, men jag kan höra den om och om och om igen utan att tröttna. Vissa låtar har ju den kraften, dom är inte många ska det erkännas, men Barbra Streisands "Woman in love" räknas dit utan tvekan!

söndag 18 oktober 2020

KRÖNIKA: Tankar kring en musikgenre 3 - Jazz

Jazz har jag babblat om förr på bloggen så det lär bli lite upprepning på en del saker, förhoppningsvis inte så mycket dock. Jazzen har varit med mig ända sen elvaårsåldern och är starkare än någonsin idag hos mig. Jag minns när man såg någon med en stor jazzskivsamling med alla dom kända namnen och man drömde om att en dag ha en lika stor och vacker samling jazzplattor. Idag har den drömmen gått i uppfyllelse och jag har den samlingen nu, även om den då kanske inte består av dom mest dyra och värdefulla skivorna som jazzsamlare hyllar. Här finns inga Miles Davis "Bitches brew", Kieth Jarrett eller flotta John Coletrane-plattor utan här finns hederlig klassisk jazz från "the old days", den jazz jag är uppväxt med när jag lyssnade på jazzradion, som svänger och som rotat sig i mitt hjärta.

För det är lite så som skivsamlare av jazz ofta förväntas vara idag, fans av de nya stilarna som gjorde genren modern från 60-talet och framåt. Problemet för mig är att jag vill ha en rytm, en melodi och improvisation kring den, inte ett virrvarr av improviserande personer som bara går på känsla. Men det är tycke och smak förstås, men det är därför som denna text är i allra första hand fokuserad på den äldre formen av jazz, som går bakåt i tiden från Art Blakeys Jazz Messengers. Duke Ellington skrev en gång en låt betitlad "It don't mean a thing if it ain't got that swing", en titel som stämmer överens med verkligheten för mig.

Samtidigt så är den modernare jazzen mycket mer gångbar rent samlarmässigt. Dom är ju trots allt originalinspelningar medan dom med äldre jazz som jag samlar är i dom flesta fall samlingar överförda från 78-varvsskivor. Så vill man samla Coletrane, Jarrett och kompani så får man hosta upp en del, men samtidigt så kan man få originalutgåvor. Ett tips om man vill börja i den ändan. 

Klassisk jazz då, vilket normalt innefattar storband, småbandsswing, ren pianojazz, bebop och cool jazz, är inte alls lika dyr, men samtidigt kanske inte lika värdefull utan mer för oss som samlar för
musiken främst. Jag ska erkänna, jag har tänjt lite på smaken sen artikeln för tio år sen, "Jazzen anfaller". Då satte jag mer eller mindre en gräns på 1955, efter det var det inte mycket som kom in i samlingen. Fortfarande är jazz innan 60-talet det jag gillar mest, men jag har insett att det ändå fanns bra jazz med rytm, melodi och improvisation i samklang även på 60-talet och därefter. Annars skulle jag till exempel inte kunna ha köpt så mycket Jimmy Smith-plattor som i 90 % av fallen är inspelade på 60-talet och efter. Och jag har börjat lyssna mer på en del hardbop och Art Blakeys Jazz Messengers och tycker att Lee Morgans "The sidewinder" är en riktigt bra platta! Jan Johanssons blandning av jazz och svensk folkmusik hade också varit lite främmande förr i tiden, liksom Dave Brubeck, så visst kan även jag utvecklas även om Dukes ord fortfarande är mitt huvudmotto. Och på tal om The Duke, den mannen som jag var så evinnerligt less på i 20 års tid och vägrade befatta mig med och som jag idag har en överraskande stor samling plattor med! Så länge som "Take the A-train" eller "Satin doll" inte är med...

Den som går igenom min skivsamling av jazz kan tro att jag är ett gigantiskt fan av Benny Goodman, Count Basie eller Artie Shaw och jag tycker dom är kanonbra, det är lysande storbandsswing! Men grejen är dock att jag inte medvetet har velat ha en gigantisk Goodman-samling, hur lysande han nu än var, utan det är den typen av plattor som det finns överlägset mest av där ute. Vill man börja samla storbandsjazz så har man verkligen sin chans just nu för det finns hur mycket samlingar som helst med
dom mest kända namnen. Därför så har jag fått börja dra i handbromsen på vissa namn, helt enkelt för att jag inte vill riskera att få samma låtar om och om och om igen. Jag är väldigt försiktig med just Artie Shaw, Tommy Dorsey, Jimmy Lunceford eller Lionel Hampton som jag känner att jag har för mycket med och som jag numera hellre satsar på live- och radioupptagningar med eller udda inspelningar. 
     Däremot vad gäller mindre band från samma era så är det en guldgruva för den genren var, till skillnad från storbanden, på sin tid inte lika kommersiell som dansorkestrarna med sina jättehits. Som jag tidigare nämnt så finns dom allra bästa fynden, inte minst bland småbandsjazz, hos dom mindre skivbolagen som letat djupast i arkiven och hittat sånt som inte kommer att ge ett par hundra tusen sålda exemplar, men väl lyckliga äkta jazzfans. Jag har tidigare skrivit en artikel om dessa små skivbolag och dessa skivor är fortfarande rätt lätta att hitta och värda att leta efter! Men självklart ska jag också lyfta upp dom riktiga kanonerna av bolag, Verve och Blue Note! Blue Note är fortfarande högt värda, men Verve-plattor med Stan Getz, Charlie Parker eller Oscar Peterson börjar bli allt vanligare i skivbackarna!

Numera är det alltså väldigt lätt att samla klassisk jazz, vilket har märkts på bara dom senaste fem senaste åren då jag har hittat och köpt en enormt massa skivor i både vinyl- och CD-format! Så om man är intresserad att samla klassisk jazz från 30- 40- eller 50-talet, din bästa tid är nu om du nöjer dig med att börja med samlingar med dom stora namnen. Om du som jag gillar sporten att leta efter dom där lite speciella inspelningarna med publik, udda sättningar eller alternativa inspelningstillfällen så är det också ett riktigt bra tillfälle för det. Konkurrensen är inte jättestor, även om intresset ökat något med åren, och skivorna är i de allra flesta fall bara en guldtia i pris, oavsett om det är LP eller CD! Så, keep swinging, det är gyllene tid för det - i alla former!





onsdag 14 oktober 2020

Kultstämplat: The R.F.S.U. Singers And Säwes - R.F.S.U./Byfånarna - Åsa Bodén

Jag ska återvända till min serie om musikgenrer, men jag sticker emellan med en kultstämplad singel jag precis hittat, vilket leder mig till att samtidigt skohorna med en annan kultlåt. Two for the price of one! Samma låt med två olika översättningar och intentioner, men med samma originallåt. Originallåten är förstås, som alla vet, Village Peoples ökända "Y.M.C.A." från 1978, en av dom kanske mest sönderspelade och överskattade discolåtarna under 70-talet. Men med lite svenska, humor och glädje kan man göra coverversioner betydligt roligare, den ena omedveten och den andra mer medvetet. 

The R.F.S.U. Singers And Säwes - R.F.S.U.
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: Mariann Records
B-sida: The Chinox - Det bästa till dej och dina vänner

Om vi börjar med den äldsta versionen så vänder vi oss till Säwes, ett dansband från Trollhättan som genom ett samarbete med Riksförbundet För Sexuell Upplysning, RFSU, försökte informera folk om säker sex. På den här tiden var det
gonorré som härjade som värst och som RFSU hade kampanjer mot. 
     Omslaget till Säwes album "Dansa på 5 - RFSU" (annars kan jag tycka att "Dansa på 6" hade passat bättre in i sammanhanget) har numera blivit en kultklassiker med medlemmarna som försöker desperat komma in i en kondomautomat. Nu har jag inte Säwes platta i samlingen så vill ni se och ha mer info om den så rekommenderar jag Herr Drycks artikel i "Katastrofala skivomslag"-bloggen

Men låten kan man förstås driva gäck med och det börjar redan med omslaget och varför man kallar konstellationen 
The R.F.S.U. Singers AND Säwes (med coola punkter dessutom) när låten är på svenska och varför det är bara danska kondompaket på bilden. Eller låttiteln "RFSU" pinsamt skrivet med kondomer högst upp. Låten i sig är ju då till i första hand för att informera om RFSUs vikt i samhället och viktiga frågor, men ändå får man bilden av texten att RFSU är alla älskande pars eget lilla glada nöjespalats med rader som:
"För det är kul att gå till RFSU
Ja, det är kul att gå till RFSU
Här finns massor av sånt som kan få dig i topp
Och ge tillbaks lite hopp"
Och vad som menas med den här raden och hur meningen "stället med sug" är menat att tolkas vet jag inte om jag vill veta, men jag drar mina slutsatser:
"Ja, det är kul att gå till RFSU
Så ta med dig din brud, hit till stället med sug
För det är ju ditt skyddsombud"

Den här raden är nog ändå min favorit:
"Numer har vi alltid lektion, javisst
Numer har jag fått kondition, javisst
Numer har jag blivit gymnast
En riktig Kamasutra-fantast"
Jag har ibland fått höra att jag borde börja träna. Jag ska nog avboka alla eventuella planer på ett gymkort och gå med i RFSU istället. Det verkar vara bra mycket lättare, trevligare och nyttigare! Också blir man en Kamasutra-fantast!



Byfånarna - Åsa Bodén
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: EMI
B-sida: No particular place to go

Den andra versionen är egentligen rätt malplacerad här, men den är ju en fantastisk kultlåt och svår att inte nämna i detta sammanhang, även om den då är en mer renodlad parodi och humor. Att projektet Byfånarna (som egentligen är en försvenskning av originalgruppen Village People) är lika med Björn Skifs och Clabbe Af Geijerstam tror jag dom flesta vet idag 40 år senare. Åsa Bodén kan väl närmast beskrivas som 70-talets Tone Bekkestad, alltså en kvinnlig väderpresentatör som fick stor uppmärksamhet i medierna. Lite obegripligt kanske med tanke på hennes rätt stela stil med glasögon av vindrutestorlek, strama hållning och trista kläder, men det kanske är en generationsfråga. Björn Skifs med förställd röst däremot trånade enormt efter henne och hade Rapports sista fem minuter som sin favoritstund på kvällarna. Åsa Bodén själv intervjuades i Svensktoppen när låten äntrade där och förstod inte riktigt grejen och var lite sur att hon inte fått höra resultatet först av alla eller fått ett eget ex av singeln. 

Men vet man vem Åsa Bodén är och lyssnar på Skifs och Geijerstams enormt roliga och överdrivna text så är Byfånarnas version riktigt kul och i och med att man dessutom har valt 70-talets stora landsplåga och gaysignatur som bakgrund så gör det låten ännu mer udda. Och faktiskt så lyssnar jag faktiskt hellre på båda dessa versioner, den ena med viss glimt och den andra med en stor portion humor, än jag hör Village Peoples uttjatade original! Riktigt glad är jag dock att jag till sist har hittat singeln till Säwes kultversion!

lördag 10 oktober 2020

Thomas "Fats" Waller - Volume 1

Thomas "Fats" Waller - Volume 1
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: NEC PVLS VLTRA
Betyg: 3/5
Fats Waller är en artist som jag har haft lite blandat intresse för. När jag var yngre så var Fats Waller en musiker jag gillade en hel del, mycket på grund av hans förmåga att med leken göra något speciellt av jazzen. Då var det nytt, speciellt och kul! Problemet är jag ledsnade till slut när det blev FÖR mycket lek och numera har Fats sen flera år tillbaka varit ett namn som jag knappt alls lyssnar på, just för att jag tycker att det bara blev lek, "Jazz, jazz, jazz" och nästan tramssång, när jag mycket hellre ville höra orkestern eller hans pianospel. För spela piano kan han, utan tvekan! Min favorithistoria om Fats är när han var bjuden på ett privat party och han blev tillfrågad av exakt alla om han inte ville spela något och han inte alls var sugen och tackade vänligt men bestämt nej! Men när någon lite lockande satte fram ett glas whiskey på pianot åt den allt jämt alkoholglade pianisten så svepte han den i ett nafs och spelade så fingrarna glödde. Det gäller att hitta den rätta moroten.

Nå, det har alltså inte blivit så mycket Fats Waller i samlingen på sistone eftersom hans skojfriska och svamliga orkesterstycken är nästan det enda jag har hittat med honom. Jag har länge sagt att ska jag skaffa något med Fats så ska det vara antingen hans tidiga inspelningar på orgel, vilket jag har två plattor av, och/eller hans soloinspelningar. Och då får väl den här räknas som rätt nära ändå trots allt. Förvisso så både sjunger och skojar han på många låtar, men eftersom han ändå är ensam vid pianot här så tycker jag inte att det är så farligt utan snarare lite lagom krydda till hans fenomenala pianospel som ändå lyfts fram stort här. Detta är snarare en rätt imponerande och kul inspelning från 11 mars 1935 då skivproducenten verkar ha släppt lös Waller i studion och gett honom full frihet att göra nästan vad han vill. Och då flyger han fram över pianot, han sjunger, det är "Jazz, jazz, jazz" och han även introducerar låtarna och plötsligt förvandlas skivinspelningen nästan till en sammanhängande studiokonsert. Men han spelar också ett antal riktigt bra solonummer med bara pianot! Samt att han får på ett fåtal ställen lite hjälp av Rudy Powell på klarinett och saxofon. 

Jag har inte ändrat åsikt om Fats och hans skämtanden vid pianot. Jag har hört mig less på dessa och vill höra MUSIKERN Fats Waller mycket mer än underhållaren. Men den här plattan var riktigt bra faktiskt och avkopplande. Ingen orkester utan bara pianisten Fats som bjuder på sig själv i en egen lite show i skivstudion och det funkar överraskande bra! Bland det bästa jag har hört med Fats på mycket länge! 



torsdag 8 oktober 2020

Dom 50 bästa låtarna från 1985!

1985 är ett år som ligger mig väldigt varmt om hjärtat! Kanske främst eftersom det var det året då jag förälskade mig i popmusik och blev den popnörd jag är idag. Jag bodde vid Tracks på lördagarna hela hösten och Rakt Över Disc ledde till att jag satt hemma och försökte mixa och få låtarna att gå in i varandra, precis som Clabbe. Ja, också Lördagsbiten och Upp Till 13, om någon skulle önska en av mina nya favoritlåtar. Det var synthar i var och varannan låt och den då 10-årige jag älskade nästan allt - och gör så än, det mesta i alla fall! Men dessutom så tycker jag att 1985 var ett år då det kom otroligt mycket bra. Synthmusiken hade fått lite mer muskler och  tyngd och det var också mycket musik som stod med en fot i synthen och en fot i det som komma skulle under 80-talets slut och det lät bra och snyggt! Därför så är 1985 ännu en sorts riktmärke när jag blindköper billiga singlar på att det kan vara riktigt bra saker på skivan jag tittar på.

Så när samma Facebook-grupp som jag gjorde 1984-listan tillsammans med nu skulle fortsätta med 1985, så var jag inte sen att haka på med min lista, även om det var en av de svåraste listorna jag har gjort. Tidigare hade låtarna mer eller mindre funnits där bara till min njutning, nu skulle dom rankas för första gången. Vilka var trots allt sämre än andra? Men det gick och blev en lista på totalt 200 låtar, varav 50 av dom jag presenterar här. 

1 Propaganda - P-machinary
3 Go West - Call me
4 Bryan Ferry - Slave to love
5 Indochine - Canary bay
6 Anna-Lotta Larsson - Våga en dröm
7 Fake - Brick
8 Mr Mister - Broken wings
9 Paul Hardcastle - 19
10 Bryan Adams - Heaven
11 Depeche Mode - It's called a heart
12 Dead Or Alive - Into deep
13 Sandra - In the heat of the night
15 Madonna - Into the groove
16 Gary Moore - Empty rooms
17 New Order - Subculture
19 Kool & The Gang - Cherish
20 Simple Minds - Alive & Kicking
21 Thompson Twins - Don't mess with doctor dream
23 Michael Cretu - Samurai
24 Nasa - Point of view
26 Goombay Dance Band - Marlena
27 REO Speedwagon - Can't fight this feeling
28 Dire Straits - Brothers in arms
29 Tears For Fears - Head over heals
31 Madonna - Angel
32 Go West - Don't look down (the sequel)
33 Chicago - You're the inspiration
34 Pointer Sisters - Dare me
35 Scritti Politti - The word girl
36 The Cars - Tonight she comes
37 Sandra - Sister and brothers
38 King - The taste of your tears
39 Bad Boys Blue - You're a woman
41 Howard Jones - Life in one day
42 Kid Creole & The Coconuts - Endicotte
43 A-ha - Take on me
44 Eurythmics - There must be an angel (playing with my heart)
45 Phil Collins - Sussudio
46 Ratata - I dina ögon
48 Adolphson & Falk - Nu lever jag igen
49 Michael Cretu - Carte blanche
50 Modern Talking - Cheri cheri lady

1985 är ju förknippad med mycket som inte finns med bland dom 50. Som synes så är det många andra och tredje-hitar efter en artists/bands stora megahit. Det var många som jag skulle velat ha med här, men som fick hamna på platserna mellan 51 - 200 och jag ska inte rabbla några titlar för då riskerar alla låtar att komma med. Men trots allt så finns det en hel del klassiska 1985-låtar som jag lyssnade mycket på då och som kanske har blivit något sönderspelade med åren och mattats av, även om dom ännu framkallar en stor dos nostalgi. Som låtexempel så har jag här då valt ett par låtar som jag troligen inte kommer att skriva om i separata artiklar på en överskådlig framtid eftersom jag inte har singlarna och aldrig har sett till dom heller, Anna-Lotta Larssons lilla skräll på sjätte plats och den underbart sköna Ted Ström-låten "Våga en dröm" samt New Orders grymt underskattade trackshit "Subculture", som idag har blivit ett av bandets stora frågetecken, eftersom den ibland har känts som om man försökt radera den från bandets katalog. Ja, också vinnaren Propaganda förstås, även om jag har skrivit om "P:Machinery" förut. Men det vore väl på nåt sätt helgerån och inte ha med den nu!?





måndag 5 oktober 2020

Nytt i samlingen - September 2020

Stanley Clarke - Modern man
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: Nemperor
Betyg: 3/5

Detta är nog en av de mer spretiga och huvudbryskapande plattorna jag hört på länge. Basisten Stanley Clarke normalt är på tok för mycket fusion för mig och det är ju den genren han är mest känd för. En platta har jag med honom sen tidigare, "Find out" från 1985, som får räknas som en av hans mer kommersiella och lättlyssnade soulplattor (kanonbra dock). Här har jag dock valt att satsa på en av hans äldre alster, som för det inte är en ren fusion platta. Och andra sidan så vet jag inte riktigt vad jag ska kategorisera denna som. Ena stunden låter det ren funksoul (titelspåret) och är väldigt mjukt och svängigt, nästa så är det en vemodig och en dramatisk popballad ("Got to find my own place"), det är jazzrock med blås á la Chicago ("Dayride") för att avsluta i en ren rockkaskad i nästan proggstil tillsammans med gästande Jeff Beck ("Rock ´n Jelly"). Samt lägg där till ett antal märkliga korta interlude-stycken mellan låtarna. 

Och jag ska inte säga att allt funkar. "Slow dance" känns halvfärdig med en rytm, lite "Oh yeah"- och "Slow dance"-körsång och... det är det. Jag har lite svårt att skapa en engagemang i just den låten. Normalt är dessutom en sån här pyttipanna inte något jag fastnar för, om det inte vore för att det faktiskt är riktigt snyggt gjort och bra spelat. Trots denna mix av så olika stilar så har han lyckats få plattan att ändå smälta samman och passa ihop och det är till största delen riktigt snyggt. Här finns riktigt bra låtar mitt ibland dom mer utsvävande verken och jag ömsom tycker det svänger och ömsom fascineras av hur välgjort det är. Så därför, även om den kanske inte är den mest lättsmälta plattan jag har, den verkligen är en berg- och dalbana på många olika sätt och "Find out" egentligen är mer min stil så är detta helt OK faktiskt och skivan blir kvar i samlingen!


Duke Ellington - Far East Suite
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: BMG/Bluebird
Betyg: 4/5
Det är alltid häftigt att hitta Ellington-sviter som jag aldrig har hört! Här är det då The Duke och hans mannar på besök i fjärran östern, eller nåt. Ellington får lite bakläxa i geografi för en del kritiker ansåg att sviten hellre skulle heta "Near East Suite", eftersom endast en låt här är inspirerad av fjärran östern, avslutande "As lib on Nippon", som skapades efter Ellingtons turné i Japan 1964. Resten är inspirerad av resor till länder som Indien, Sri Lanka, Iran, Irak och Pakistan. 

Men som svit att betrakta är detta förstås ett mästerverk. Det jag gillar med Dukes sviter är oförutsägbarheten och musikaliteten samtidigt som det låter ren jazz om det och den här lämnar ingen besviken heller. Här har man ingen aning om vart låtarna ska ta vägen någonstans, mer än att det titt som tätt förstås har lite arabisk touch över blåsarna. Men med klassisk jazzkänsla i botten så tas vi med på en musikalisk resa till denna del av världen och melodierna och solona för oss här och där på upptäcktsfärd och det är riktigt spännande! 

"Isfahan" och "Depk" tillhör mina favoriter, men ovan nämnda Japan-stycke "Ad lib on Nippon", som är hela elva minuter lång, är också ett stycke örongodis! Så oavsett hur bra eller dålig Ellington är på Asiens geografi så lyckas han ändå att hitta musikaliskt rätt, och det är ju det viktigaste här



Edmundo Ros And His Orchestra, no 1
Utgivningsår: 1958
Skivbolag: Decca
Låtar: Mélodie d'amour/The carnation girl/Jamaica farewell (Kingston Town)/Sweetie sweetie
Lite somrig latinomusik så här i höstrusket, hur känns det? Easy listening-kungen med specialitet på sån musik, Edmundo Ros, har förekommit på bloggen med sin orkester en gång tidigare, för drygt 1 1/2 år sen. Singlar eller EP-skivor med Ros hittar man inte alls lika ofta i skivbackarna som fullängdsplattorna och denna är dessutom en relativt tidig Ros-utgåva! Så tumme upp bara för det!

Låtarna här lever stort på arrangemanget och orkestern för rent instrumentalt låter det kanonbra! Däremot så envisas Ros med att sjunga själv på tre av låtarna, inklusive den rätt uttjatade "Jamaica farwell (Kingston Town)", och Edmundo Ros är inte någon sångare av rang. Han sjunger inte fruktansvärt, men han känns inte som någon som passar att sjunga här. Dessutom är arrangemangen och orkestern den stora styrkan med Edmundo Ros musik och då känns sången mest i vägen. Bästa låten här är därför "The carnation girl" som har kören nynnandes i bakgrunden som enda vokala insats. Men som sagt så är det ändå väldigt snyggt och oemotståndligt rent orkestralt och EPn får ändå ett klart godkänt och blir självfallet kvar i samlingen!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...