The Art Company - Susanna Utgivningsår: 1984 Skivbolag:CBS B-sida: The 17th floor
Som vanligt runt denna tid är det lite kaos, med både resumé från Skivmässan och Nytt I Samlingen September som ska upp och dom blir lite försenade och kommer. Men till dess så sticker jag emellan med en Kultstämplat. Men det här är ännu en låt som jag undrar om den egentligen inte är för bra för den kategorin. För hade låten varit en normal studioinspelad låt så hade den inte funnits här. Och andra sidan så hade halva låtens charm och kvalitet försvunnit då.
Holländska The Art Company ses av övriga världen som ett riktigt One-hit-wonder medan VOF de Kunst, som bandet heter i hemlandet, har släppt hela 18 plattor i Holland. Däremot kan man ju inte förneka att "Suzanne", som låten heter i original, är deras största hit oavsett. För den brittiska marknaden kallade man sig The Art Company och låten "Susanna".
Jag gillar ju då den här gungande liveinspelade låten om killen som trånar i soffan efter sin Susanna, som dock nobbar honom. Det är ett skönt gung i låten och det är här som det mer komiska kommer in. Låten är alltså inspelad live. Var vet jag inte, men det låter som en stadspub någonstans i Haag eller Amsterdam. Och publiken är med på noterna, alldeles för mycket. Det är som om dom såg på en live dokusåpa likt Paradice Hotel eller nåt. Dom lever sig in i storyn och spelar över å det grövsta, så mycket att det till slut blir snudd på pinsamt. Det vrålas "WOOOOOOAAAAAW!!!" vid varje positiv textrad där sångaren Nol Haven lyckas närma sig sin dam. Till slut så kommer då nådastöten! Susanna vill gå hem! Och hela publiken ylar så högt man kan unisont i vild förtvivlan:
"NOOOOOOOOOOOOOOOOOOO!!!!!!!!!"
Och det låter så pinsamt överdrivet att det blir skrattretande. För Guds skull, hon tackade nej till en date! Hon tog ju inte livet av karln! Och än mer komiskt är det när det låter så inövat och ospontant att någon förmodligen satt med stora textskyltar till publiken.
I Sverige hade vi egna varianter, där Mats Rådberg sjöng "Peta in en pinne i brasan" och "Det är inte lätt att va' ödmjuk" inför en nästan lika överspelande krogpublik, men det blir en sak för senare.
Den här låten stack ju onekligen ut från mycket som kom ut från mellan-Europa runt denna tid, med att vara akustisk och dessutom inför publik. Men den är ju verkligen en grymt kul och skön låt, som dock även har en något pinsam aura runt sig. Om jag hade varit Susanna så hade nog jag också ställt mig upp och gått om dejten hade haft en vilt vrålande och hejande hulliganhord med sig.
Jag kan också bjuda på ett framträdande av låten i sitt original på holländska också.
Jag har nämnt den här historien förr, men finns en anledning till en repris just denna (sista?) gång. När jag var barn så hörde jag en låt på "Bagen" i TV med Cia Berg som hette "What (In the name of love)" och som trollband mig och jag spelade låten på kassett från TV. Japp, usel kvalitet, men lille jag hade sparat låten på något sätt. Vilket band som hade gjort låten uppfattade jag inte utan fick leva utan den vetskapen i MÅNGA år. Det tog det mig många decennier innan jag fick information om det på ett diskussionsforum och till dess att jag hittade singeln. Naked Eyes var nu ett band som jag hade ögonen på och som snabbt blev en favorit i 80-talets blipbloppande engelska synth era!
Det finns alltså en anledning till den här historien igen för låten sjöngs av Pete Byrne, som tillsammans med Rob Fischer utgjorde bandet Naked Eyes, och Byrne (inte att förväxlas med Dead Or Alives Pete Burns) avled för lite mer än en vecka sen efter en tids sjukdom 74 år.
Både Byrne och Fischer startade sin karriär i bandet Neon tillsammans med medlemmarna i Tears For Fears. När dom sen gick för sig själva så radades hitsen upp av lysande new wave-klassiker som idag är
sorgligt bortglömda för många skivälskare! För Naked Eyes hade kanske en del hits i England, men dom nådde inte långt utanför det brittiska öriket. När jag nämner namnet Naked Eyes för dom flesta så får jag oftast ett oförstående ansikte tillbaka. Men för mig är låtar som "Always something there to remind me", "Voices in my head", ovan nämnda "What (In the name of love)" och "Promises, Promises" bland det bästa som har gjorts i den brittiska new wave-vågen under 80-talets början och, med undantag från det förstnämnda låten som var en cover, så var det Pete Byrne, tillsammans med Fischer, som låg bakom dessa mästerverk! Mjuka synthmattor, som vågade bjuda på det där extra ibland, och lysande poplåtar. Jag vet att jag i recensionen av Naked Eyes platta "Burning bridges" för sex år sen saknade den lilla kryddan i en annars perfekt platta, men singlarna vågade ändå ge det där lilla extra. Och Pete Byrnes röst var ljus och soft och passande musiken och genren! För mig var Pete Byrne en stor del av den new wave-vågen från 80-talet som jag håller så högt! Naked Eyes splittrades 1984 och turnerade faktiskt aldrig under 80-talet eftersom man hade problem att återskapa sitt sound på ett bra sätt live på scen. Rob Fischer skapade sen Climie Fischer med Simon Climie och avled 1999. Pete Byrne försökte gå solo utan att lyckas nämnvärt och återskapade Naked Eyes, som spelade till sist live och Byrne ägnade återstoden av karriären att spela på olika 80-talsturnéer och festivaler. Trots allt hade Byrne varit med om att skriva några av decenniets bästa låtar i synth/new wave-genren, låtar som förtjänade att lyftas upp på nytt för både nya och äldre generationer! Och för dessa fantastiska låtar tackar jag Pete Byrne! RIP!
Agnetha Fältskog - The heat is on Utgivningsår: 1983 Skivbolag:Polar B-sida: Man
Dags för sommarens sista Sommarplåga, men lugn: Denna eviga serie är inte färdig än utan är tillbaka nästa år igen!
Och jag går i mål detta år med bland det största vi har i Sverige var gäller artister. 1983 hade ABBA splittrats och Frida hade redan fått sin soloplatta i rullning, alltså den Phil Collins-skapta "Something's going on".
Agnetha i sin tur vände sig till en av 70-talets stora popproducenter, Mike Chapman, för att göra plattan "Wrap your arms around me". Som första singel från den valdes en cover. Jo, det kanske inte är många som vet det, men "The heat is on" är faktiskt en cover. Originalet var en discoreggaelåt gjord av sångerskan Noosha Fox 1979. Men den floppade grovt och jag förstår varför för den är riktigt hemsk.
Mike Chapman och Agnetha Fältskog tog låten och satte den i en radiovänlig calypsoreggae-aktig stil passande för sommaren. Låten kanske inte nådde ABBA-nivåer på Englandslistan, men i jämförelse med Noosha Fox version så var Agnethas 35:e plats en framgång. Och i Sverige och Norge var den förstås etta.
Jag har väl inte alltid varit jätteintresserad av låtens lite slöa radiocalypso och egentligen är albumets titelspår, "Wrap your arms around me", en klass bättre. Men även om den känns lite sönderspelad så har "The heat is on" vuxit en hel del med åren. Den är verkligen sommar ut i fingerspetsarna soundmässigt, Agnetha är som bekant en lysande sångerska och prodden är bitvis riktigt bra. Sen skulle det komma Agnetha-låtar längre fram som jag ser som än bättre och hennes sockersöta schlagers på 60-70-talet är svårslagna, men den här låten är bättre än jag har sett den som. Framförallt fick jag starkare respekt för den efter att ha hört Noosha Fox usla original.
Maria - Jag ska äta dig Utgivningsår: 1982 Skivbolag:RCA Victor B-sida:Det svänger ett gäng Här är en singel jag har velat ha med länge, men problemet är att den inte har haft Youtube-länk, men tålamod danar karaktären, som det heter. Och egentligen är den här för bra för Kultstämplat, men texten gör att jag nog ändå placerar den i detta sällskap.
"Jag ska äta dig" är alltså den svenska versionen av engelska Toto Coelos 80-talsklassiker "I eat cannibals", gjord på den tiden då en låt knappt hann ut ur tryckpressarna innan man ville casha in på den. Alltså tog det inte lång tid innan en svensk version av jättehiten hade kommit ut. Vem Maria är framgår inte på omslaget eller särskilt noga på nätet. Discogs visar att hon heter Maria Liem och var med i något band vid namn Ten...O...Tex, medan den eminenta podden DJ 50 Spänn spekulerade att hon var dotter till producenten Hans Edler. Om det då är samma dotter som senare skulle göra trancemusik under namnet Magoria förtäljer inte heller historien.
Vilket som så minns jag att jag hörde låten i radio första gången runt 1982 och gillade låtens trummor så mycket att jag spelade in den på kassett genom att pressa bandspelaren mot radions högtalare. Kass ljudkvalitet, ja visst, men är man sju år vet man inte bättre. På den tiden hade jag aldrig hört Toto Coelos original och tyckte låten var jättehäftig och även om skillnaden soundmässigt mellan originalet och denna försvenskning är marginell (den svenska versionen har något mer trummor förvisso) sitter den hos mig än. Den är grym! Om man däremot tycker att "I eat cannibals" har en lätt speciell text om djuriska lustar för den andra så kan jag tycka att Marias lyrik, med svensk text av Ulf Westman, får Toto Coelo att framstå som en romantisk kärleksballad. Här snackar vi total kärlekstörstande galenskap: "Jag ska äta dig! Sluka hela dig! Du lockar fram djuret i mig! Jag ska äta dig!" Ouch! Hon verkar skrämmande farlig den här kvinnan! "Ge mig en vink! Stilla min aptit! Mums mums, ge mig mer! Känn nu hur mitt hjärta ber!" "Mums, mums" är ju riktigt lysande lyrik, så vida hon inte längtar efter chokladdoppade skumbollar. Hon dryper av besatt hunger och åtrå hela låten igenom och om någon nu har missat det så är det alltså är i SÄNGEN hon vill ha honom! Egentligen är andemeningen i texten nästan samma i Toto Coelos och Marias versioner, men det blir något pinsammare och töntigare på svenska, vilket är det roliga med låten.
Jag gillar båda versionerna, men har en väldigt svag plats i hjärtat för den här lite kitchiga trumkaskaden på svenska. Dock är den här versionen väldigt ovanlig och sällsynt idag, även om jag nu har haft singeln i en hel evighet. Därför är det mig en ära att till sist få presentera en av dom roligaste och skönaste försvenskningar jag vet av en 80-talslåt!
Paul McCartney - Press Utgivningsår: 1986 Skivbolag:Parlophone B-sida: It's not true
Jag hade tänkt att skapa en liten kontrovers och svära lite i kyrkan. Dels frågar sig väl en del om den här låten verkligen var så stor att den förtjänar epitetet "Sommarplåga"? I England nådde den inte ens över top 20 på Englandslistan och i Sverige spenderade den tre veckor på Sommartoppen lägsta regioner. Mer om det senare.
Men bland många Beatles-fans så är den här låten lite av en svordom och sedd som albumaktuella Paul McCartneys sämsta låt från hans sämsta platta.
"Paul goes 80-tal med synthar! Fy för den lede, vik hädan!"
Också jag, som alltid får försvara både låten och albumet "Press to play". För oavsett vad fans, journalister, samlare och till och med Paul McCartney själv säger så står jag fast vid det faktumet att "Press" är en av mina absoluta favoritlåtar av McCartneys soloverk! Jag tycker soundet och arret är lysande och snyggt, melodin är kanonbra och Paul sjunger briljant. Ja, visst låter det 80-tal, och sen när har det någonsin stoppat mig? Men, visst, jag är ju inte ett stort Beatles-fan heller direkt.
Den kanske inte var en jättehit precis när den kom, men den spelades riktigt bra i radion och lyckades därmed få mig att gilla låten en hel del och så småningom önska plattan "Press to play" i julklapp av min farmor, som gav mig kassetten med frågan:
"Gillar du honom du???"
Så jag kommer ut här och nu och erkänner: Jag gillar både låten "Press" och albumet "Press to play" och har en del sommarminnen till låten från 1986, och även om det fanns större hits denna sommar så tar jag mig friheten att lägga in den i kategorin Sommarplågor! Amen!
Scotch - Delerio mind Utgivningsår: 1985 Skivbolag: Beat Box B-sida: Man in the man Året är 1985 och mitt intresse för popmusik en bubblar i mig. Jag hör någonstans en stuffing discolåt som inleds med en operasångare som lallar hela tiden. Och jag tycker att det låter så udda och häftigt! "Delerio mind" heter tydligen låten. Senare på sommaren så är 10-årige jag sommarbarn i Bergeforsen och tonårsdottern till familjen jag är hos har en massa kassettband med Tracks och Kaj Kindvall inspelade, där "Delerio mind" med italienska Scotch är inspelad. Ja, jag har ju nämnt allt detta en otaligt massa gånger här så jag behöver väl inte ta upp allt det igen. Men ett evigt sommarminne från tiden när 80-talets popmusik blev mitt liv är det likväl! Scotch kan man tro var en duo, men det var fler medlemmar involverade, men Vince Lancini och Fabio Margutti var dom två frontpersonerna i bandet. Det var ofta kul och party när Scotch gjorde låtar. Operasångare i den här låten och en envist hostande person i gruppens tidigare ännu större hit, "Disco band", och det var väl det som gjorde att Scotch förblev en av 80-talets italodiscos populäraste namn, även långt efter att genren dött ut på listorna. Man vågade göra det där lilla udda som stack ut i låten. Den här låten blev ju då en stor hit här i Sverige, och även i dåvarande Västtyskland, med en första-plats på Tracks precis innan sommarlovet. Detta var ju då en bedrift man upprepade ett år senare med låten "Mirage", så som ni förstår så finns det anledning att återkomma till Scotch i senare Sommarplåge-artiklar. Däremot så känner jag att "Mirage" har stått sig något bättre hos mig genom åren. Jag tycker ännu att "Delerio mind" är en riktigt bra låt och sommarklassiker och nostalgin från sommaren 1986 flödar på högvarv när jag hör låten, men jag har kanske hört mig lite mätt på den numera, till skillnad från "Mirage" som i regel aldrig hörs i offentligheten. Men en klassiker är en klassiker och en bra låt är en bra låt och "Delerio mind" är en gigantisk del av min sommar 1985 och nya kärlek, popmusiken, med synthar!
Imperiet - 19hundra80sju Utgivningsår: 1987 Skivbolag: Mistlur B-sida: Rock 'n roll är död Närden här låten är utgiven kan det väl inte råda någon tvekan om. Dom flesta år har ju sin/sina speciella sommarrockare, även om det skulle bli än vanligare efter 90-talet, när Sommartoppen flyttade ut till festivalerna. Men någonstans stack låten ut bland det som låg på sommarlistorna det här året med sitt drivande rocklarm, men 1987 var Imperiet samtidigt något av det hetaste som fanns inom svensk rock och då skulle också en låt av dom slå i sommarradion. Lite mer oväntat var det kanske att låten låg fem veckor på Svensktoppen med en fjärde plats som bäst. Jo, den låg förstås ett flertal veckor också på Sommartoppen. Thåström och kompani tittade ut i samhället här och jämförde ungdomarnas liv med vuxen världens krav och upptäckte att barnen är lyckligare 1987 med sin "tuggummigud". Då tyckte jag väl att låten var OK, varken mer eller mindre. Mitt intresse för Imperiet har vuxit stort sen dess och jag tycker att låten idag är en klar klassiker i svensk 80-talsrock. Det är något med texten som är lysande, med textraden: "Dom tillber sin tuggummigud 19hundra80sju" Låten visar på sin tid till både text och sound och röjer riktigt bra! En Imperiet-klassiker deluxe!
1988 gjorde ju Imperiet sin enda platta på engelska med deras mest kända låtar översatta och "19hundra80sju" fick då titeln "21st Century Sign". Nej, den är inte lika röjig och bra som originalet, men har ändå en viss charm så jag bjuder på bägge versionerna.
Cornelis Vreeswijk - Sommarkort (En stund på jorden) Utgivningsår: 1987 Skivbolag: BMG Chrysalis B-sida: I mina kvarter Den här var jag övertygad om att jag hade skrivit om redan, men tji fick jag och då var den ju som klippt och skuren för årets midsommartext. För få låtar har med åren blivit en sån sommarklassiker som den här Cornelis-låten. Cornelis Vreeswijk dog ju 1987 och in i det sista så skapade han klassiker. Eller, ja, det är ju faktiskt inte Cornelis låt egentligen utan det är ju kompositören och musikern Peter R Ericsson som har skrivit och producerat låten. Ericsson som också gjorde "Under vinrankan" åt Monica Zetterlund några år senare.
Det här är alltså ännu en låt vars popularitet är sprungen ur radioprogrammet Eldorado, för låten släpptes först på programmets andra platta från 1987, för att få eget liv ett år senare efter Cornelis död och bli en av hans mest älskade och hyllade låtar. Och det här är verkligen en otroligt vacker melodi, med Cornelis röst och gitarr i kombination med Peter Ericssons text och sköna och avkopplande produktion! Den här singeln har funnits med mig i drygt 35 år och jag sticker inte under stolen med att det är en av dom vackraste sommarlåtar jag vet, för att inte tala om en av dom vackraste låtarna med Cornelis. Den har för övrigt även gjorts i ett otaligt massa versioner av andra artister och Susanne Alfvengren är väl den som jag tycker gör den bästa av dom.
Så med denna svala sommarpärla så önskar jag alla en riktigt GLAD MIDSOMMAR!
Gamla Stan - Costa Rica Utgivningsår: 1980 Skivbolag: Marianne Records B-sida: Möte med Spruce När man lyssnar på gamla program av Poporama eller Svensktoppen från tidigt 80-tal så kryllar det av dom, dom där svenska tonårsbanden som försöker verka coola, tuffa och ha attityd med sin new wave-punkpop på svenska och breda Stockholmsdialekt, gärna också med lite skrikande sång också. Noice är väl det tydligaste och största exemplet, följt av Gyllene Tider, som förvisso inte hade Stockholmsdialekt. Där hör jag långt hellre Gyllene Tider, för att höra Hasse Carlssons hemskt yla klyschiga texter om hur man festar i Stockholmsnatten eller ett par som rymmer i natten för att leva livet är mer än jag klarar av.
Men stora var dom, Noice, det kan man inte ta ifrån dom och då är det givet att det kommer efterföljare eller band som hakar på samma musikstil. Ett av dom mindre lyckade exemplen var Gamla Stan, som hade som sin mest kända medlem Michael Nannini. Va? Vet ni inte vem Michael Nannini är? OK, ni är förlåtna, för han är väl i stort sätt bara känd för sitt deltagande i Melodifestivalen 1988 då han i duett med Karin Ljung sjöng "Säg är det sant?" till en delad sjunde plats. Gamla Stan skiljer sig i stil inte särskilt mycket från band som Noice, City, Strix Q eller Magnum Bonum. Sen hade dom banden trots alltkanske något bättre melodier och hitkänsla än Gamla Stan hade på sin enda singel. Eller, ja, ofta i alla fall. Och säga vad man vill om Noice och deras texter, dom är ändå hyggligt ihopsnickrade, även om innehållet är ostigt. I alla fall om man jämför med den här låten som i praktiken handlar om en enda sak: Bandet vill åka till Costa Rica och bli brun och festa häcken av sig. Costa Rica började förvisso bli ett starkt turistland under 80-talet och om det var det man ville lyfta fram så är kanske inte sol och billig sprit det som Costa Ricanerna själva främst vill lyfta fram. En sak som dock verkar vara bra att resa dit är: "Och sprutor ingår också, skönt att va' immun!" Med tanke på texten så kanske det bör påpekas att det alltså handlar om vaccinationsspruta och inget annat. Sen är det alltså bara om att så desperat som möjligt ta sig till Costa Rica, kosta vad det kosta vill. "Härligt brun med billig sprit där till och för att komma dit så ger jag inte vika". Japp, tydligare kan det inte sägas. Han är till och med beredd att sätta familjen på spel. "Jag skulle kunna sälja morsan bara för att komma dit." Ni är medveten om att era föräldrar troligen har köpt singeln och hört detta? Jag tänkte att familjemiddagarna kan bli lite obekväma i fortsättningen... Det här är alltså riktigt pinsamt hemskt, men det hindrade inte Bert Karlsson att se att tonårspop var något som kom starkt och gav Gamla Stan raskt ett skivkontrakt på Marianne. Dock försvann dom därifrån lika fort, för albumet "Romantiken E´Död" floppade och sen hördes dom aldrig från igen. Om medlemmarna, förutom Nannini då som alltså dök upp i Melodifestivalen senare, till slut flyttade till Costa Rica för gott förtäljer inte historien.
A-ha - The sun always shines on T.V Utgivningsår: 1985 Skivbolag: Warner Bros B-sida: Driftwood Det var inte så länge sen som jag skrev om A-ha's "Take on me", som en del av min lilla serie om 80-talets stora hitsinglar och det är väl inte mer än rätt då att jag även tar upp bandets andra megahit. Tyvärr har den här med åren kanske lite bleknat lite efter "Take on me". Det finns flera som även hävdar att A-ha var ett "one-hit-wonder" med "Take on me" som deras enda hit. OK, jag kan förstå möjligen i USA, men A-ha kan knappast sägas vara ett band med en enda hitlåt! Den här låten, "The sun always shines on T.V", klådde till och med "Take on me" i England och blev etta där.
Låten ska ha spelats in under ett inte så roligt tillfälle, då bandet låg nerbäddade i campingsängar i skivstudion med hög feber och influensa. Tur då att det inte framgår på inspelningen för personligen så hör jag långt mycket hellre på den här än "Take on me", som då är mer av en nostalgisk klassiker för mig. Här har Alan Tarney verkligen gjort sitt kanske största mästerverk som producent, med en übermäktig och stor produktion av discoformat med mycket atmosfär och skön stämning, och körerna i låten är fantastiska! Det här är nog A-ha's bästa och häftigaste låt någonsin, med Morten som tar i för allt vad han är värd.
Jag minns när jag jobbade på en second hand-butik runt 2011 och vi hade den kommersiella radiokanalen Radio Guld gåendes i radion. Radio Guld var en kanal som spelade musik från 50-80-talet hela tiden och en del av låtarna, som jag har nämnt tidigare, spelades så mycket per dag att jag tröttnade helt på dom och sen aldrig ville dessa höra igen. Nu var det så att kanalen uppmanade i en duell mellan två låtar varje vecka lyssnarna att ringa in och rösta på vilken av dessa två man ville skulle in i spellistan och i rotation. En av låtarna en gång var just A-ha's "The sun always shines on T.V". Och jag, som alltid älskat 80-talet och velat att det decenniets musik ska spelas mycket mer av bad om att låten INTE skulle vinna och spelas i Radio Guld. Anledning: Om jag flera andra låtar jag tidigare tyckte var bra kunde totaldala hos mig för att jag var enormt trött på att höra dom 3-4 gånger per dag så ville jag INTE att detta skulle ske med den här fantastiska låten som jag älskade. Då vet man att en kanal gått i stå och envisas för mycket med sina låtar, när man inte vill höra sina favoriter där i rädsla att förlora dom som just favorit. Ett problem jag gissar att många andra delar även i dagens reklamradioskval!
Det är dock intressant att tänka sig att U2's Bono har sagt att låten var en stor inspirationskälla när bandet skrev sin hit "Beautiful day" 2000.
J.J Lionel - Le dance des canards Utgivningsår: 1980 Skivbolag: Elver B-sida: L'amour CommeÇa Det har gått drygt sex år sen jag skrev om den ökända "Fågeldansen", eller snarare Lasse Lundebergs flåshurtiga aerobicsinstruktioner till den samma på B-sidan av Curt Haagers... förlåt Kvack Kvacks kända låt. Den låten är ju ett stycke cringe-låt-klassiker i svensk underhållningshistoria som det dansats till på alla fester under 80-talet. Nu var ju förstås Sverige på intet sätt först med den här saken. Låten går tillbaka till 1957 och själva dansen sex år senare. Givetvis så flaxades med armarna och viftades rumpa även i Frankrike, där den här varianten kom samma år som i Sverige.
J.J Lionel, född Jean-Jaques Blairon, var en belgisk musiker som för alltid blev ihågkommen mer eller mindre endast i historieböckerna som mannen som gjorde den franska fågeldansen. Jag vet inte om det är något man gladeligen skryter om i sitt CV, även om låten nu sålde mer än 2.500.000 miljoner exemplar, hamnade i Guinnes Rekordbok och än idag är en av dom mest sålda franska singlarna någonsin. "Jo, men jag har haft en skivkarriär en gång. Jag gjorde den franska versionen av Fågeldansen till min enda hit..." Men han kvackade säkert hela vägen till banken, vad vet jag.
I Sverige så är låten om fåglar i allmänhet medan den i Frankrike är mer specificerad till anka, "canard".
Dessutom så är ju Curt Haagers version mer av en glad dumlåt för dom svenska festerna medan J.J Lionels låt har verser i nästan någon sorts valstakt. Sen måste någon givetvis tuta i lockropstutor för andjakt i inledningen för att slå an tonen. Och titta på det skivomslagen! Det är inte jättestor skillnad mellan dom, mer än att Sverige rätt tydligt har försökt att anspela på en vis kolerisk anka vid namn Kalle med flickvännen Kajsa, medan man i Frankrike inte har försökt rida på Disneys stora skapelser. Om den här sen är mer kult än vår egen svenska variant vet jag inte. Jag väljer att även introducera den här franska versionen för att även om låten inte är svensk känns den ändå som en så pass svensk kultklassiker att det låter bisarrt att höra låten på franska och i den här mer finkorniga och eleganta stilen. Har jag vår egen svenska töntlåt med ska den med på franska också. Amen! Sen kan man ju inte annat än älska "QUANC-QUANC-QUANC-QUANC" heller. Och skulle jag springa på en singel med låten på ett annat språk så är det inte helt omöjligt att jag återkommer till den igen.
Di få Under Bordi - Domus-Palays Utgivningsår: 1986 Skivbolag: Discreet Records B-sida: Living in Göteborg Den här låten lider av samma problem som EAV's "Ba-ba-bankrobbery", den är egentligen för bra för "Kultstämplat" och den är dessutom gjord med medveten humor och inte ett musikaliskt snedsteg modell deluxe. Men samtidigt är den ju 80-talskult så det räcker till och blir över och hör man på låten så passar den gott och väl egentligen. Så visst ska jag ta med den!
1986 vann ju Style folkets hjärtan i Melodifestivalen med sin "Dover-Calais". Dom vann inte tävlingen, det gjorde ju Lasse Holm och Monica Törnell, men det var låten som fick folk att gå man ur huse och vråla åt Holm och Törnell: "FEL LÅT VANN!" Samt att rösta in den på alla listor som fanns. Och det var ju bara en tidsfråga innan låten skulle få ett flertal parodier, låtar som jag idag långt hellre hör på än originalet. En var då med Ernst-Hugo Järegård som i radioprogrammet "Eldorado" pratsjöng texten med en härligtsällan skådad överdramatisering. Och den har ju nämnts ett flertal gånger här på bloggen. Men den parodi som kanske lyckades allra bäst, och som även hamnade på Svensktoppen, var gjord av Göteborgsgruppen Di Få Under Bordi, där stora delar av det som senare skulle bli hårdrocks-clownerna Black-Ingvars, samt radiomannen och komikern Stefan Livh, ingick. Namnet i sig var förstås en blinkning åt Gotlands Di Sma Undar Jordi, som bara några månader tidigare hade röjt på nyss nämnda Svensktopp med megahiten "Snabbköpskassörskan". Här lyckades göteborgarna ta den stora pampiga megaschlagern med en krasch ner på jorden med ett lökigt och billigt sound som inleds med en riktigt corny och amatörmässig synthslinga och som med en fruktansvärd sånginsats, som förmodligen skulle vara en parodi på Gigi Hamiltons inte helt träffsäkra och lätt överdrivna tonårsstockholms-röst, går igenom låten.
Sen är det texten, som istället för en båttur mellan dom engelska och franska kusterna utspelar sig på en korvbar mellan Domus och Palays i Göteborg och en möte mellan ett par, där det slutar med att båda kladdar in varandra i mos och senap under hånglet. Eller vad sägs om denna sköna textrad: "Vi stod på varann, och senapen den rann!" Poesi! Låten är alltså förstås medvetet hemskt gjord, men samtidigt så görs det med en sån överdrift att det är svårt att inte bara skratta åt själva parodin på Style och historien i texten, utan också åt hur mycket man har tagit i för att göra låten så överdriven som det går och hur mycket tidstypisk 80-talshumor allt bara osar. Och vi kan också diskutera b-sidan, som är en försvenskning av James Browns enligt mig enda vettiga låt, "Living in america", fast här förstås förlagd i Göteborg med ett otroligt grymt drag. Parodi eller inte, den röjer på riktigt!
Men som sagt så lägger jag långt mycket hellre på den här parodin än originalet, som jag egentligen aldrig varit ett fan av, och skrattar en gång till åt hur man gör en riktig musikalisk parodi där man tar något folkkärt och på ett roligt sätt smäller ner den i backen och gör något riktigt eget och egentligen hemskt av den! Och jo, jag hör klart hellre på den här också än något av det som Black-Ingvars senare skulle göra, eller dom parodier som Stefan Livh senare skulle göra i programmet "Rally".
Pet Shop Boys - It's a sin Utgivningsår: 1987 Skivbolag: Parlophone B-sida: You know where you went wrong 2018 så släppte Ghost en version av Pet Shop Boys klassiker "It's a sin" på den begränsade deluxe versionen av sitt album "Prequelle". Den nådde snart internet och åtta år senare är låten mer officiellt släppt till allmänheten. Det är faktiskt en riktigt bra version, och det föranleder mig till att introducera originalet på bloggen som en del av min serie där jag skriver om megahits och klassiker.
Pet Shop Boys skrev låten redan 1982 och spelade in en demo till låten tillsammans med producenten och artisten Bobby Orlando 1984, men det var först 1987 som låten fick sin mer bekanta stil. Texten är hämtat från intryck Neil Tennant fick i en katolsk skola han gick på och han har sagt att den inte alls är tänkt att vara seriös utan mer som ett internskämt där låten tog 15 minuter att skriva.
Lik väl har låten ett otroligt mäktigt sound med psalmliknande melodistämmor, åskknallar, ekon och diverse körljud. Producenten Julian Mendelsohn och Pet Shoparna har verkligen gått all in i viljan att skapa ett redigt kyrkosound och man lyckas att göra något för tiden väldigt eget och ändå så passande för listorna att folk bevisligen vill höra det mer och mer av. För än till idag räknas detta som en av bandets absolut största hits i karriären! Det här är för min egen del en låt som jag har delade tankar om numera. För det är en magnifik låt och skapelse och som Pet Shop Boys-fan en megaklassiker av gigantiska mått, utan tvekan. Däremot så är det inte den låt av bandet jag helst lägger på idag eftersom jag känner mig rätt mätt på den efter att ha hört den av och till ända sen den marscherade in på trackslistans första plats i augusti 1987. Men precis som med många av dessa klassiker på 80-talet så kan man vara less på låten, ända till dess att den spelas och man skiner upp och plötsligt gladeligen minns sitt 80-tals radioinspelningar när man tryckte ner play och rec på bandspelaren när den önskades i "Lördagsbiten" eller "Upp till 13". Det är nog bra att Ghost har kommit och putsat upp låten i sin egen rockiga stil och gjort den på nytt, så länge som folk inte glömmer var den kommer ifrån och vilken mästerlig och egen skapelse originalet är. Så hur mätt jag än är på den så bugar jag mig i vördnad till Neil och Chris för en otrolig låt och ett bländande sound!
Och är någon nyfiken på hur demon lät så är den bifogad med länk nedanför! Ja, den låter lite annorlundare...
Peter LeMarc - Buick År: 1982 Skivbolag: Trend Jag ska erkänna direkt att det inte är första gången jag skriver om den här plattan. Den förekom även för ca 15 år sen i den gamla Retrogalaxen, men den är för passande i Kultstämplat för att hamna i den pågående serien om gamla recensioner från Retrogalaxens arkiv. Jag tycker den förtjänar en helt ny introduktion där den hör hemma! För ingen går säker i Kultstämplat, inte ens mannen, legenden och min stora favorit Peter LeMarc. Vi snackar om artisten som har skrivit odödliga klassiker som "Hemma vid ett hav", "Sången dom spelar när filmen är slut", "Det finns inga mirakel" och "Ända till september", med texter som är personliga och som man lyssnar noga på! Men vi har alla varit barn en gång och på hans debut "Buick" från 1982 så är vi eoner från den romantiske och drömmande singersong-writern som han är idag, utan vi snackar en vilsen svensk synthpopare med texter som ingen begriper, inte ens LeMarc själv idag. I en av sina första intervjuer, i Metropol från 1982, så beskriver han sig som:" "En flanör, estradör, ja, allt utom det som slutar på ist...hahaha!" Japp, då vet vi det! Jag har sen tidigare skrivit om hans andra platta "Circus circus" och beskrev den som hans sämsta platta. Den här plattan borde ses som än sämre, men den har något som ändå lyfter den, ett new wavigt snyggt och piggt sound modell tidigt 80-tal. Men vad hjälper det när texterna låter så här? Här försöker Peter låta så intelligent som möjligt, men ändå lagt X antal klyschor och smarta ord i en hatt och dragit upp dom en efter en och lagt dom på en rad. Resultatet blir att istället för att det låter som en smart och intelligent text låter totalt obegripligt och skrattretande. Här kommer ett litet axplock: "Jag vill inte dö på IKEA" ("Slut på alla ord") Nej, när jag tänkte efter så är det inte något som jag längtar efter heller. Och när han ska få ihop någon refräng så kör han en lite spännande bétoning för att få text och melodi att passa: "Mamma, din dansánde dotter, dansar över mig."
"Han älskar ihjäl sig" ("Mannen som stjäl kärlek") Han satsar tydligen på en död i skönhet... "Jag kan välja mellan semla och tårta, jag kan välja mellan kroppen och svarttt!" ("Mirakel varje måndag") Öööh, OK! Om du säger så...?!?!?! "Vi springer på varandra, över alla andra" ("Guld") Låten "Guld" får väl ses som min favorit. En låt i snabb och energisk synthpop med ett totalt obegripligt ordbajseri. Eller vad sägs om: "Jag letar efter guld, måste hitta guld. Letar i asfalt, letar i sot", följt sen av, "glittrande guld, för barnens skull" Han letar i lera och vatten, i asfalt (hur?) och i den öppna spisen, allt för att hitta guld för både barnens och bolagets skull. Ingen förstår varför! Och bolaget, vilket bolag? Systembolaget? Skivbolaget?
Den här plattan är en riktig citatmaskin textmässigt och hade varit än värre om inte soundet varit riktigt bra. Men det är Peter LeMarcs första platta, en platta som han själv ser som skräp, och med tanke på hans senare fina och välarbetade texter så är detta enormt bisarrt och komiskt att höra och läsa! Hur mycket han ville och hur fel det blev. Men det blev ju bra till sist...
Madonna - Like a prayer Utgivningsår: 1989 Skivbolag: Sire/Warner Bros Betyg: 4/5 När man har så mycket nyinköpt och tidigare ännu ej genomlyssnat att gå igenom så känns det allt för sällan som man hinner skriva om en klassiker ur sin samling, men nu ska det ske! Här är en platta jag har haft kassettkopierad sen 90-talets början och som jag nu förstås också har i original också, och som jag har hört ett antal gånger genom åren.
Det handlar om Madonna, som inte hade något jättebra 1988 i karriären och som 1989 skulle slå sig tillbaka till toppen. På den här tiden var hon fortfarande katolik och det skulle genomsyra plattan på många plan, kanske förstås inte minst titelspåret "Like a prayer". Efter dom tre tidigare lite mer tonårsaktiga och lättsamma plattorna så skulle den här bli något vuxnare, med några undantag då. Singlarna "Cherish" och "Dear Jessie" har väl fortfarande en lätt naiv aura om sig.
"Like a prayer" är då ett bevis på att det går att göra en platta som går i lite olika riktningar och det ändå funkar och låter inte spretigt alls. Titelspåret har förstås spelats till det oändliga, men jag tycker inte den känns inte allt för sönderspelad ändå, utan jag kan gärna höra den än, även om det var tufft ett tag 1989 när den vevades om och om och om och om igen på MTV den våren. Annars är min favorit på plattan en låt som inte är singel, "'Till death do us apart", som är en riktigt snygg, lättsam och avkopplande poppärla. Inledningen är väldigt söt och charmig! Men det finns så otroligt mycket snyggt örongodis på den här plattan, megahiten "Express yourself", Prince-duetten "Love song", balladen "Promise to try" och "Keep it together". Och "Dear Jessie" är något så enormt snyggt gjord! Det är totalt en otroligt välgjord och snygg platta som Madonna har gjort tillsammans med sina normala parhästar under 80-talet Patrick Leonard respektive Stephen Bray. Den vågar går åt olika håll, men samtidigt hitta en sorts röd tråd och hålla ihop och radar låtmästerverk efter låtmästerverk. Så varför då inte ge den en femma i betyg? Jag vet inte, det känns mer passande ändå. Även om "Like a prayer" är kanonbra så skulle komma Madonna-plattor under 90-talet som är än mer kandidater till det betyget. Men Madonna hittade tillbaka till både sig själv och karriären och allt var som det brukar vara under året! Det ska bli intressant och se om det samma äntligen kan ske med det kommande albumet med fröken Ciccone.
Cliff Richard & The Young Ones - Living doll Utgivningsår: 1986 Skivbolag: WEA B-sida: (All the little flowers are) Happy När jag nu då har dryftat ämnet välgörenhet och musik så varför då inte löpa linan ut och skriva om en av de mer udda utgåvorna i genren. 1986 så skapades Comif Relief av komikerna Richard Curtis och Sir Lenny Henry med syftet att med hjälp av humorn dra in pengar till välgörande ändamål. 1986 så var en av dom mest populära komikergrupperna i England de galna karaktärerna i serien "The Young Ones" (som fick titeln "Hemma värst" i Sverige) som följde fyra anarkistiska helt olika ungdomar och deras problem med sin hyresvärd och dennes familj.
Hopp tillbaka till 1959 då filmen "Serious charge" spelades in, med Storbritanniens evige tonåring Cliff Richard i en mindre roll. Till den filmen så skapades låten "Living doll", en låt som Cliff från början inte alls ville spela in på grund av låtens stil. Men låten spelades in i alla fall och blev en stor hit. Sen kanske inte låten har åldrats jätteväl textmässigt om man ser till idag och känns väl inte heller som något som egentligen borde ha passat den prydlige och snälle Cliff Richard.
Men 1986 så kombinerade man denne sjungande svärmorsdröm med vilddjuren i The Young Ones för att sjunga denna låt för Comic Relif och resultatet blev att den nya versionen nådde samma plats på englandslistan som originalet, första plats. Det intressanta här är att serien då redanhade varit nerlagd i England i två år och serien av slutades med att gänget dog i en bilexplosion. Och den lite tvivelaktiga delen i texten tas faktiskt upp i låten: "I still think locking girls up in a trunk is politically unsound." "It's only a song, Rick." "Well, I feel sorry for the elephants." Ha ha ha! Rent musikaliskt skiljer sig inte originalet och 1986-versionen nämnvärt mycket, utan skillnaden är förstås att Mike, Nigel, Rick och den evigt gapige Vyv, genom ljudeffekter, gör allt för att störa och stöka i skivstudion medan Cliff sjunger låten innan dom kommer samman i en redig allsång. Jag har aldrig varit ett stort fan av The Young Ones, det lilla jag har sett av den, den är lite väl stökig för min smak, men den här versionen sticker ut så otroligt mycket att den faktiskt blir kul, och att det är en välgörenhetslåt märks inte ett spår. Men den är förmodligen något som fick flera av dom som gillade det stillsamma och lalliga originalet att höja på ögonbrynen, och det känns som om det kanske är bra om man har hört originalet eller känner till "The Young Ones"-serien något innan man hör den. Men kontrasten mellan stilarna, den stillsamme Cliffs "gulliga" låt och det överdrivet galna i seriekaraktärerna är likväl riktigt underhållande. Det här känns ju inte som urtypen av låt som ett gäng anarkistiska ungdomar skulle gilla egentligen. Och man tog också en 50-talsklassiker, förde fram den till en helt ny och yngre publik och gjorde den till en smått sensationell hit i 80-talets mitt. Som välgörenhetslåt är den i alla fall helt klart något utöver det vanliga.
För ett tag sen så satt jag på en Youtube-stream och samtalet gled in på huruvida välgörenhetsgalor liknande Live Aid skulle fungera idag. Just den frågan ska jag ta upp mot slutet. Men jag känner att det är ett perfekt tillfälle att titta på olika välgörenhetslåtar som får folk att skänka pengar till höger och vänster och utvecklingen för genren Välgörenhetsmusik. Man kan ju tycka att genren för en tynande tillvaro idag i den allt mer självcentrerade digitala tiden, och visst är det väldigt sällan numera, annat än möjligen vid jultider, som välgörenhetslåtar blir massiva hits. Fast dom görs ju fortfarande. Det var en massa låtar som kom ut under 2020-2021 till förmån för COVID-offren, men hur många COVID-relaterade låtar kan ni egentligen? Sen kan man ju fråga sig, vad räknas till en välgörenhetslåt egentligen? Måste det stå uttryckligen att låtarnas överskott går till ett specifikt projekt eller räcker det att man protesterar eller gör en låt med ett budskap, för i så fall var ju egentligen hela flower power-rörelsen eller proggeran under 60- och 70-talet en enda stark välgörenhetsperiod inom musiken? På den tiden så kände man för en sak, gjorde en låt om det och släppte låten, punkt. Sen var det oavsett om det handlade om Vietnam, miljön, rasism eller kärnkraft, och det var långt ifrån alltid som det var en organisation bakom.
Annars är väl 80-talet den period man förknippar mest med välgörenhetsmusik. Det man främst tänker på med den tiden är förstås Live Aid, Band Aid, USA For Africa och alla låtar som protesterade mot Sydafrikas apartheidssystem. När dessa blev massiva succéer så ville alla haka på förstås. I England så har komiker sen 1986 ställt upp för projektet Comic Relif, där man också har samarbetat med olika artister på platta. Det har ju gett oss hits som Cliff Richard & The Young Ones version av Cliffs
"Living doll", Bananarama & Lananeeneenoonoos tolkning av The Beatles "Help" och Kim Wildes rockande runt julgranen med Mel Smith. Det som är gemensamt för dessa tre är att det är tolkningar av gamla låtar som går sin egen väg utan att skriva folk på näsan. Väldigt många av dom här välgörenhetslåtarna från den här tiden är av modellen "Samla random artister, sjung fint tillsammans om att alla ska hålla ihop och hjälpa och ha en storsvulstig ballad" och dessa tenderar till att bli väldigt överdrivet högtravande. Sen finns det förstås undantag, som Band Aids "Do they know it's christmas" som med en snillrik och fantastiskt sound signerad Midge Ure lyckas göra något stort, trovärdig och magiskt av låten och budskapet. Synd bara att låten samtidigt är ett bevis på hur utarmad själva genren välgörenhet och musik till slut blev, när man till 40 års jubileumet gjorde en remix och mashup av dom tidigare versionerna istället för att göra något nytt av det. En del av apartheid-låtarna som kom under 80-talets mitt var också låtar som vågade göra något eget och kul av välgörenhet. Som Little Stevens projekt Artist United Against Apartheids "Suncity" från 1985 som med en nästan partyaktigt discorock-sound stegade långt ifrån det storsvulstiga och bankade in budskapet i huvudet med liv och rörelse. I Sverige hade vi ju också en liknande idé med Svensk Rock Mot Apartheid och "Berg är till för att flyttas". Samtidigt har Sverige varit ett land vars försök att haka på 80-talets hjälptrend mer blev desperata kopior som man idag skrattar åt, än något eget och speciellt. Som hårdrockarnas horribla egna hjälplåt mot Afrika, Swedish Metal Aids "Give a helping hand". Vad var det egentligen?!?! Och ju längre tiden gick, ju mindre världsliga blev ändamålen och därmed blev låtarna vattnigare och ointressantare.
Sen kom 90-talet och alla stod funderande "vad hände egentligen?". Visst gjordes det låtar för att skänka pengar, men vurmen dog och 80-talets välgörenhetsperiod hånades stort i medierna, som så mycket annat från det decenniet. Som om man ångrade att man gjort detta, vilket man kan
fundera över. Även om man inte gillar låtarna eller att det blev mer en trend att hjälpa än att man med hjärtat ville ge pengar så måste det ju vara bra att det kom in pengar till folk som hade det svårt, lite oavsett vad man gillar decenniets musik?! Detta leder ju alltså diskussionen osökt in på hur äkta allt detta är, eller var. Det har ju pratats om artisterna bakom USA For Africas "We Are The World",att majoriteten av artisterna gjorde detta bara för att synas och för att det var bra för karriären, inte främst för att man fått en väckarklocka av alla bilder på svältande barn i Etiopien med flugor runt munnen. Och om det är så det vet bara dom deltagande själva och det får i så fall bli deras samvete. Men förhoppningsvis så hjälptes Etiopiens befolkning något av intäkterna från låten och allt runt om kring den och det är väl det viktigaste. Det är alltså bra att dessa låtar och viljan bakom dom har funnits och finns. Sen kan man fundera om man vill på om en låt med ett budskap nödvändigtvis måste låta som en religiös allsångspsalm som alla ska sluta sig till. Det går att göra välgörenhetsmusik med lite fantasi och tanke också.
Så då frågan från i början, skulle det gå med ett Live Aid idag? Jo, men visst skulle det säkert fungera, dock beroende på hur det görs, varför det görs och av vem det görs. 2005 gjorde Bob Geldof en fortsättning på Live Aid med titeln Live 8 och två år senare anordnades Live Earth av Kevin Wall och Al Gore och man kan säga vad man vill om dessa tillställningar i efterhand, men dom var välbesökta, välsedda, välbevakade och hade mängder av dom största artistnamnen. Jag tror att sätter man upp en stor välgörenhetskonsert och det är ett trovärdigt namn som har anordnat allt till en viktig fråga och som man vet verkligen står för det som allt handlar om och man har dom rätta namnen på scenen och rätta mediabevakningen så kommer folket. Och ämnen till arrangemanget saknas det ju inte direkt. Sen får man ju inte glömma dock att numera är nästan all musik digital och slit och släng och i Facebook, reality seriernas och Youtube-influensernas ego-era så det gäller att människan fokuserar på att det här är på riktigt troligtvis med riktig musik till ett riktigt budskap. Det gäller också att artisterna, folk runt om dom och skivbolagen anammar budskapet och vågar släppa självcentreringen till sin egen karriär och sina pengar och inser att man då måste gå in för detta och göra det mer live. Visst, att stå och titta på olika DJ's som står vid en dator och viftar med armarna är lite av nutidens live för många, men det behövs något som sticker ut och varför inte en stor livekonsert till live musik. Det kanske bara är drömmande från en motströms individ, men erkänn att det vore häftigare och ge mer. Det skulle vara bättre och starkare i alla fall än att sitta vid laptopen och tillfälligt byta Facebook-profil till något passande för att visa sitt deltagande.
Madonna - Into the groove Utgivningsår: 1985 Skivbolag: Sire/Warner Bros B-sida: Shoo-Bee-Doo Då det talas om att det ska komma ett nytt Madonna-album i år så tar jag en megaklassiker igen, den här gången en låt med nostalgikänsla deluxe! Det låter kanske lite nördigt, men det var den här låten som var "Veckans raket" på den allra första trackslistan som jag spelade in och hörde på. Och jag gillade låten direkt. Vilket härligt drag i låten! Jag klev omgående in i groovet!
Låten är som bekant hämtad från filmen "Desperately seeking Susan" (i Sverige "Susan, var är du") med Madonna och Rosanna Arquette. Madonna beslöt sig för att använda låten till en dansscen i filmen, men låten hamnade inte på soundtracket, eftersom hon var kontrakterad till Warner Brothers och soundtracket kom ut på ett bolag ägd av Universal. Dessutom kom låten inte ut som egen singel i USA utan var bara b-sida till maxisingeln av Madonnas singel "Angel". Men låten blev ändå en megahit där, efter att man givit ut "Angel"-singeln med båda låtarna krediterade på omslaget. I övriga världen släppte man dock singeln som vanligt och det blev en världshit av gigantiska mått. Med åren har ju då "Like a virgin" blivit låten som den tidiga Madonna ännu är mest förknippad med, men försäljningsmässigt kan man säga att där och då fick hon sin dittills största hit.
Jag föll alltså direkt för låten och spelade in den vid varje tillfälle. Jag till och med frågade på skolans engelska-lektion vad låttiteln betydde och min lärare Stellan försökte kämpande förklara vad ordet "groove" betydde. Och ännu så blir jag fylld med stor glädje och nostalgi när jag hör det häftiga introt till den här låten (singelversionen alltså), vilket en 15:e plats på min lista över 1985 års bästa låtar är ett bevis på. Det finns så oerhört mycket bra att välja på när det gäller fröken Ciccones katalog, men bland som absolut högsta är den här ikoniska danspärlan från det gyllene året 1985!
