Jan Garber And His Orchestra - The 1944 Swing Band Volume One/Volume Two Utgivningsår: 1999 Skivbolag: Circle Records Betyg: 4/5 Två skivor till priset av en, som det brukar heta. En gång tidigare har namnet Jan Garber figurerat här på bloggen, 2020 i ett Nytt I Samlingen, men jag tyckte att han förtjänade en egen plats här också. För Jan Garber är en av de mer okända namnen inom jazzen. Egentligen var han ju en mer dansmusiker som spelade 20- och tidiga 30-talets hot och sweet dansmusik med stråkar, eftersom han själv spelade fiol. Men det blev snart svårt med den typen av musik så för omgivningen då lite överraskande så stylade han om sig till riktig storbandsledare under andra världskriget. Det var väl inte världens bästa tid för satsning av det. Dels fanns det redan en hel uppsjö av swingband, som redan dom började få problem i och med att den moderna bebop-jazzen allt mer fick mark. Dels så var det dessutom inspelningsrestriktioner under kriget. Han fick några få succéer innan han tappade pengar på jazzen allt mer och gick snart tillbaka till sin normala stil för eventuella nostalgiker, något han höll fast vid ända fram till 1971.
Dock är det från hans korta period som storbandsledare man främst hittar plattor med honom som, i den mån man hittar några alls. Jag har dock, förutom mini-LPn jag skrev om 2020, hittat några plattor och dom här två CD-utgåvorna från det lilla bolaget Circle Records är riktigt bra, med inspelningar gjorda mellan 1941-44. Vad är det jag har sagt om små bolag och chansen att hitta dom där lilla extra jazzinspelningarna? Jag hittade dom här två på Video Drome utanför stan för en femma styck för inte allt för länge sen. Jag ska inte säga att Jan Garber är något unikum i sin stil och skapar något eget och nytt, som till exempel Ellington, Basie eller Goodman, och av musikerna i bandet känner jag väl typ inte igen någon, men han var en riktigt bra yrkesman som ledde ett riktigt bra och svängigt storband, här då med sånginsatser av Bob Davis, Carol Kay och Liz Tilton, yngre syster till Benny Goodmans mer kända sångerska Martha Tilton. En del av inspelningarna på dessa inspelningar är dessutom radioinspelningar, vilket alltid är trevligt! Hur han lät under sina tidiga (och senare) år vet jag inte, men som storbandsledare är han underskattad och klart värt både ett och två öron!
Thore Ehrling - 1945-47 (Swedish swing) Utgivningsår: 1995 Skivbolag: Ancha Betyg: 4/5 Det händer som bekant ibland att jag går händelserna lite i förväg och skriver om en skiva som jag nyss har köpt innan jag gör ett "Nytt i samlingen", om det är en riktigt speciell skiva och det tycker jag att den här CDn med Thore Ehrling är. Thore var ju ett av svensk storbands stora namn som under 40-talet spelade mycket i radio, gjorde flera liveinspelningar från Skansen och sålde mycket skivor. På den här plattan har bolaget Ancha tagit två av dessa och satt ihop till en riktigt bra platta, alltså liveinspelning från Skansen och radio.
Skivbolaget Ancha finns det väldigt lite information om, mer än att dom ger ut plattor via Naxos. Om så alltid har varit fallet, om dom det är först på senare år dom anslutit till lågbudgetbolaget Naxos eller vad historien bakom bolaget är hittar jag inget om. Naxos har ju ett eget märke för jazz också, Naxos Jazz. Däremot har Ancha gett ut en väldigt massa bra plattor med jazz och då inte bara de mest kända. Som jag sagt ofta, hos dom mindre bolagen kan man hitta MYCKET guldkorn. Bland annat har ju Ancha gett ut dom fyra riktigt fina albumen med Leif "Smokerings" Andersson, som jag skrev om för 12 år sen (jösses, den här bloggen börjar bli gammal), så väl som riktigt bra live-utgåvor med både Harry Arnold och Count Basies Stockholms-konsert från 1954.
Den här utgåvan är då med Thore Ehrling, som faktiskt aldrig haft en egen artikel på bloggen förrän nu, och innehåller två konserter som jag aldrig har sett eller hört förr. Den första är med hela orkestern och man spelar direkt för Sveriges Radio 1945 med "senare Mr Aktuellt" Olle Björklund som konferencier. Den här spelningen är enbart tillägnad Duke Ellington och innehåller bara Ehrlings egna arrangemang på kända Ellington-låtar, som "Mood indigo", "Prelude to a kiss", "Solitide", "Black and tan fantsy" och "It don't mean a thing (if it ain't got that swing)". Samt ett riktigt bra arrangemang på "Caravan". Det går förstås inte att jämföra med Ellingtons original, men man lyckas göra riktigt intressanta och dansanta versioner av dessa klassiker. Sångerska är danskan Raquel Rastenni, som jobbade mycket i Sverige och med svenska orkestrar. Det är också kul att höra Thore Ehrlings påor av låtarna och uttalen av engelska låttitlarna som inte är dom allra bästa. Eller vad sägs om ovan nämnda låt som fått uttalet "Carávann" som "Ellington skrivit tillsammans med en musiker i orkestern... han spelar ventilbasun och heter Tízol", med accentuttal på i:et. Världen var så mycket längre bort på den tiden.
Den andra delen är med något så ovanligt som en spelning med Thore Ehrlings Nonett, inspelad 1947 från Skansens dansbana i Stockholm. Denna nonett har flera orkestermedlemmar från orkestern på spelningen före, som Carl-Henrik Norin, Georg Vernon, Arnold Johansson, StigHolm och nytillskottet här, Hans "pre-Ring så spelar vi" Tellemar. Ehrlings ordinarie vokalissa, Britt-Inger Dreilick, sjunger här, förutom vid två tillfällen "Swingminded" och "Flash", då en kvartett ur bandet ("Singminded") respektive Norin själv ("Flash") sjunger. "Flash", som är en Carl-Henrik Norin-låt, följde med Ehrling länge och den har en sån där väldigt lättihågkomlig och briljant melodi som borde ha gjort den mer av en klassiker än vad den med åren har blivit.
Totalt sett så är detta en riktigt spännande och bra skiva med två (oklippta) konserter med en av Sveriges största orkesterledare och ger en riktigt fin tidsbild av 40-talets svenska musikscen. Jag hoppas på att hitta mycket mer bra och häftiga utgåvor från Ancha innehållandes konserter som inte tillhör dom allra mest utgivna sen tidigare.
Chick Webb - Spinnin' the Webb (The original Decca recordings) Utgivningsår: 1994 Skivbolag: MCA/GRP Betyg: 4/5 Chick Webb är idag närmast ihågkommen som orkesterledaren som lyfte fram Ella Fitzgerald till framgång och vars orkester spelade bakom hennes tidigaste framgångar som "Undecided" och "A tisket-a-tasket". Däremot har hans egna framgångar dolts i glömska lite grann, kanske mycket för att hans karriär blev ganska kort. Webb fick TBC i tidiga år och blev både kutryggig och kortväxt och för att få igång hans leder så rådde läkaren att han började spela trummor. Men sjukdomen kom i kapp honom och han dog redan 1939.
Att hitta skivor med Ella och Chick Webb är tämligen lätt. Däremot gör den här samlingen något som väldigt få andra skivor gör, tar oss från Webbs tidiga karriär och ända fram till slutet. Det här märket, amerikanska GRP och deras serie "The original Decca recordings", är riktigt bra och brukar innehålla höjdarinspelningar ur Deccas katalog, både välkända och mindre kända. Och här har dom lyckats få lyssnaren att följa trumslagaren från hans tidiga inspelningar 1929, med den tidens stil och en liten touch av den tidiga dansmusiken från 20-talet, genom det tidiga 30-talet då swingen började märkas, till slutet av decenniet och karriären då han hade stor orkester och hade helt anammat storbandsstilen. Detta lanseras då på omslaget som en instrumental platta, vilket är en sanning med modifikation. Här är lite scatsång av Ward Pinkett i första och tidigaste låten "Dog bottom" och sång av trumpetaren Louis Bacon i "(I'm left with the) Blues in my heart". Men Ella Fitzgerald förekommer inte alls här och hur mycket jag än älskar Ella och hennes röst så tycker jag att det är riktigt bra med en platta där Chick Webb får lysa själv. Detta är en riktigt bra samling som lyckas på ett riktigt bra sätt fånga hans karriär, med tidiga inspelningar jag aldrig tidigare har hört och som var otroligt roliga att höra! En liten spricka i fodralet kan jag leva med och/eller byta ut så småningom. Stor tumme upp här!
När man säger soulmusik till mig så har jag många favoriter som jag ofta återkommer till. Jimmy Jam & Terry Lewis, Curtis Mayfield, LA Reid & Babyface, Philadelphia Records, George Benson, Shalamar med mera med mera. Och när det gäller jazz så har ni som är läst denna blogg mer än några gånger sett att nästan hela spektrat finns här, från Benny Goodman och Stan Getz till Lennie Tristano, Count Basie och Clifford Brown. Men om man kombinerar dessa två stilar så finns det ett namn som reser sig som bland dom största för mig, Quincy Jones! En man som kunde göra det mesta och som också gjorde det mesta och som nu längre inte är ibland oss. Quincy Jones dog för några dagar sen 91 år gammal. Jag har nämnt Quincy många gånger på bloggen och skrivit om ett flertal skivor som han har varit inblandad i på ett eller annat sätt. För det var en man som hade många strängar på sin lyra. Ett sånt geni som det inte finns många av och som jag gillar. När personen i fråga kan utmana gränserna utan att tappa sin identitet och gör det så bra att vederbörande blir en legend på många sätt. Monica Zetterlund var en sån, Lill Lindfors är en sån och Quincy Jones var helt klart en sån. För mig var Quincy både en av dom bästa storbandsledarna som funnits, en av dom mest spännande filmmusikskaparna och samtidigt en av dom svängigaste soul/funkikonerna någonsin. När jag växte upp så var Quincy Jones ett namn jag kände till, men inte engagerade mig så mycket i. Jag var ju främst då i facken klassisk jazz, mainstream pop och synthpop. Men 1993 så fick jag en påse CD-skivor av en familjevän. Den påsen innehöll främst klassisk musik och dubbel-CDn från musikalen
Chess. Men även en skiva med Quincy Jones, som jag först inte riktigt visste vad jag skulle göra med. Jag visste ju ingenting om hans egna musikaliska utflykter. Skivan hette "Quincy's home again". Nej, inte den "Quincy's home again", även om låtar från den legendariska Harry Arnold-plattan fanns med. Det här var en sorts samlingsplatta med Quincy's olika äventyr i Sverige, inklusive musik från Arne Sucksdorffs film "Pojken i trädet". Efter ett tag så lyssnade jag på CD'n och blev mycket positivt överraskad över hur bra det var och skivan blev kvar. Och när jag 2014 på allvar började samla 70-talsmusik och 70-talssoul så insåg jag hur fantastiskt bra karln var som producent! Och hur oroligt mångsidig han var! Därefter så har han varit en av mina favoriter inom musiken. Om vi börjar med jazzen så var det ju där Quincy började och hade från 50-talet en egen orkester med sin egen stil. Medan dom flesta storbandsledarna hade börjat ge upp storbandsjazzen och andra
jazzmusiker började snegla mer åt hard bop eller avantgardistisk och fri jazz så stannade Quincy i den traditionella jazzen, men lyckades få den att låta mer modern med improvisationsinfluenser från det nya men med en stor fot i det gamla. Det var avslappnande, det flöt och det var vackert. Quincys storband lät nyare än många andra av dom gamla klassikerna lät vid tiden. Hans debutplatta "This is how i feel about jazz" är enormt vacker och snygg och en av låtarna är låten "Stockholm sweetnin'", som visade på att redan här hade hans förkärlek för Sverige börjat. För Quincy älskade Sverige. Han insisterade att hans platta med Harry Arnold skulle heta "Quincy's home again", för han kände sig alltid som hemma när han kom till Sverige, vilket han också sa när han fick Polarpriset 1994. Han gifte sig även med en svenska, modellen och skådespelerskan Ulla Andersson 1967 och fick två barn med henne. Snart började Quincy dock snegla åt modernare takter och när discon och funken gjorde entré i början av 70-talet så var nästa steg i utvecklingen klar. Plattan "Gula matari" från 1970 står med en fot i jazzen och den andra trevandes efter den nya funkiga stilen. Självklart var det många jazzkritiker och jazzfans som rynkade på näsan åt Quincys nyfunna mer poppiga stil, men han gav ändå inte upp jazzen utan återvände till storbandet ibland, kanske främst vad gäller hans jobb med soundtracks, men även när han producerade Frank Sinatra på hans platta "L.A is
my lady" från 1984. För egen del så gav han nu ut egna plattor där jazzens element och det grymma och funkiga svänget från tidens amerikanska dansmusik blandades i en härlig förening och plattor som "I heard that!!!" och "The dude" är idag klassiska där musikvärldens alla legender vallfärdades för att få jobba med mästaren. Jag säger bara "Ai no corida", vilken låt! Quincy startade sitt eget bolag, Quincy Jones Productions och skivbolaget Qwest, och på det så skulle flera klassiska soulmästerverk skapas och ges ut. Bandet framför alla på det bolaget var kanske bröderna Robert och Louis Johnson, mer kända som The Brothers Johnson, som Quincy proddade flera plattor med, inklusive det stora mästerverket, "Light up the night" från 1980. Quincy blandade soul, funk och disco till en både smekande, rytmisk och häftig igenkännlig brygd och största framgången kom förstås när han satte tänderna i Michael Jackson. Jag tror ingen säger emot när jag säger att "Thriller"-plattan ändå får gälla som Quincys största framgång, även om han själv såg föregångaren "Off the wall" som sin favorit. Sen kom det förstås också en platta betitlad "Bad" som bekant". Favoriten för mig av allt han har proddat åt andra, "Thriller" och "Off the wall" till trots, som ju är mästerverk, är nog ändå den helt fantastiska plattan han gjorde åt Rufus & Chaka Khan, kallad "Masterjam". Rufus med Chaka Khans röst och Quincys sound, kan det bli mer ösigt och bättre? Och filmmusik, man behöver verkligen inte ha sett filmen för att uppskatta den musik som Quincy har gjort till den. Musiken är så välgjord, snygg och spännande att den nästan lever sitt eget liv. Man vet inte vilken väg musiken ska ta, men man bara njuter av den musikaliska resan. Det är bara att lyssna på klassiker som musiken till "Roots" eller "The slender thread". Så Quincy Jones är ett musikaliskt geni som jag ofta plockar fram och lyssnar på i någon form och hans musik kommer att leva vidare. Jag är ett stort Quincy Jones-fan och det står jag för! Han vågade gå sina egna vägar, blanda stilar på sitt sätt och det blev nästan alltid lysande resultat. En gigant det inte skapas många av idag. Tack, Quincy Jones, för din otroliga musik och det du har gjort musikvärlden med din otroliga kunskap, idérikedom och ljudskapande. Och vila i frid, Quincy!
Kings Of Drums Vol. 2 Utgivningsår: 1972 Skivbolag: CBS Betyg: 2/5 OK, jag erkänner; med tanke på att jag sa tidigare att jag normalt inte brukar skriva så mycket om random jazzsamlingar så har dom förekommit rätt hyggligt den senaste tiden, men det här är en skiva som förbryllar mig något. Den är en del av CBS serie "Jazz Party" och hur många delar det finns i den vet jag inte, men den här är den 18:e i ordningen. En hygglig serie som försöker visa upp olika instruments utövare i jazzgenren och här handlar det alltså om den andra volymen om olika trumslagare.
Jag ska erkänna att jazztrummisar är en kategori som jag har lite kluven åsikt till. Å ena sidan så kan ett riktigt bra och maffigt trumsolo förstås liva upp en jazzlåt rejält, framför allt om det är live och trummisen är i sitt enorma esse. Max Roach trumsolo i "Salt peanuts" i den legendariska Massey Hall-konserten från Toronto 1953 med Charlie Parker och Dizzy Gillespie är en klassiker och en av dom bästa trumsolona jag vet. Ett annat exempel är att se basisten Chubby Jacksons son Duffy Jackson, som bland annat spelade i Count Basies band efter dennes död. Han ser ut som en liten blyg knubbig tunnhårig revisor med kavaj och slips, men när han sätter sig bakom trummorna så förvandlas han likt Dr Jekyll & Mr Hyde till en total galning som slår helt vilt omkring sig med trumpinnarna, men missar ändå aldrig en ton eller trumma. Helt klart en av mina favorittrummisar! Men det kan bli för mycket av det goda också och förutom som en extra sologarnityr till en häftig jazzlåt så ser jag främst trumslagare som kompmusiker i bakgrunden. Risken finns att det bara blir ett långt enformigt hamrande som blir för segt om det är för långt och för mycket. Därför är kanske inte den här plattan min påse
egentligen.
Men det som förbryllar mig lite här är temat på plattan kontra valet av låtar och en del av namnen som man skyltar med. Att Art Blakey ska vara med är det inte tu tal om. Karln är en jazzlegend deluxe och en av dom mest välbekanta trumslagarna i genren. Just därför så är jag lite skeptisk till valet av låt, "Oscalypso" av basisten Oscar Pettiford. Här förekommer inte mindre än fem percussion-spelare, varav två är trummisar, Blakey och Jo Jones, inte helt okänt namn själv. Om man nu vill lyfta upp Art Blakeys musikaliska konst så vore det väl bättre att ta en låt där han får skina själv som trumslagare och inte dela plats med fyra slagare till, varav en är Jo Jones, som säkerligen finns med i någon av dom andra volymerna i serien. Jag gissar att om man gör en serie om trumslagare så är den här låten mumma, för det smattrar och slår rejält, men ändå undrar man vad som ligger spotlighten på här, Art Blakey som trummis eller låtens stil?
Nästa trumslagare är Sam Woodyard, som var Duke Ellingtons trummis under 50- och 60-talet. Det är inte den trummis som man egentligen förknippar med Ellingtons band utan det är Sonny Greer, men eftersom man helst vill ha jazz från 50- och 60-talet här så kan jag svälja det. Samma med Joe Morello, Dave Brubecks hovtrummis. Det är inte en av dom vanligaste namnen, men det är kul med lite överraskande musiker som inte nämns så ofta, men som bevisligen hamrat in sitt namn i historien. Vilket för oss till nästa val, Lionel Hampton. OK, Hampton spelar trummor lite då och då, men det är knappast som trumslagare han är känd och lyfts fram utan han är ju en av jazzens främsta vibrafonister och orkesterledare. I den här inspelningen av "Drums fight" så har Hampton en duell med Albert "June" Gardner, ett mycket mer okänt namn, men likväl en ordinarie musiker på sitt instrument, till skillnad från Hamp. Om man nu inte vill lyfta upp Gardner så hade jag hellre valt en mer känd "riktig" trummis.
"Oscalypso" har ett häftigt trumspel när det nu är så många inblandade, men låten i sig är lite för modernt gjord för mig melodimässigt. Sen inträffar det som jag talade om innan, att det blir lite för mycket trumorgier där melodin helt glöms bort och allt fokuseras på ett evigt trummande, låt efter låt. Ett inte helt oväntat val av stil när det är en sån här platta förstås, men ändå lite för enformigt för mig. Den avslutande "Dual fuel", den andra låten med Duke Ellington, kan vara den som räddar skivan kvar i samlingen, tills vidare. Låten i sig har jag, men bara i studio version och det här är live, vilket aldrig är fel. Och eftersom jag samlar The Dukes sviter och det här är en version som jag mig veterligt intehar så blir skivan förmodligen kvar tills vidare. Det finns trots allt gränser för mig när det gäller jazztrummande och fem låtar i rad med bara det är lite för mycket, men förstås kanon om man är ett fan av långa och många trumsolon!
Edgar Hayes And His Orchestra - Swinging jewels 1937-1939 Utgivningsår: 1976 Skivbolag: MCA Choral Betyg: 4/5 Jag hade tänkt att komma med en liten avbön denna gråmulna sommardag. För några år sen köpte jag en platta med orkesterledaren Edgar Hayes med storband och var sisådär nöjd. Det var inte dåligt, det var bara intetsägande och en "jaha"-upplevelse och efter det så har jag stämplat Hayes som en av dom mindre intressanta storbandsledarna under den eran. Ändå så var jag villig att ge honom en andra chans när jag såg den här plattan på Erikshjälpen för en månad sen.
Hayes är ett sånt där namn som alla vi som lyssnade på Smokerings i radio känner igen, men som aldrig lyckats göra sig ett stort namn hos den stora allmänheten. Denne Kentucky-son och pianist spelade jazz från 20-talet och fram till sin död 1979 och är väl främst känd som mannen som spelade in den originalversionen av "In the mood", Glenn Millers klassiker.
Edgar Hayes är förutom storbandsledare också arrangör och om jag hade lyssnat mer med det örat så hade jag kanske hört något annat den första gången. Hayes arbetar inte i huvudsak med dom traditionella storbandsarren med stort blås direkt och en tydlig och mäktig melodi, vilket nog var det jag förväntade mig, utan börjar lite försiktigt och trevar sig nästanfram med blåsensemblen till något stort på många ställen. Dessa arrangemang är långt bättre än jag gav kredit för när jag hörde den andra plattan. Lyssna till exempel på den riktigt intressanta versionen av Ellingtons "Caravan", en riktigt bra version. Dessutom får man två låtar med nåt så ovanligt som Edgar Hayes Quintet. Det mest kända namnet där, eller i storbandet i övrigt, är trummisen, och i kvintettinspelningarna även vibrafonisten, Kenny Clarke, framtida Modern Jazz Quartet-legend. Det är inget perfekt album, det ska sägas. Originalet av "In the mood" är bland de kantigare och stelare versionerna jag har hört. Jag må vara nåt så enormt less på Glenn Millers "In the mood", men Millers band får i alla fall låten att flyta mer. Hayes avslutande version av "Star dust" är väl inte jättekul heller. Men likväl är detta en intressant och lite småudda storbandsupplevelse med snygga arrangemang som får låtarna att sticka ut en del och som får Edgar Hayes att framstå som mycket mer spännande som musiker och storbandsledare än jag tidigare har insett. Vit flagg och hatten av för det och plattan blir klart kvar i samlingen!
Quincy Jones - Gula matari Utgivningsår: 1970 Skivbolag: A & M Records Betyg: 4/5 Quincy Jones är här igen, en av mina favoriter. Quincy har en så otroligt stor bredd och han gör nästan allt så lysande. Den här gången är året 1970 och Quincy håller för var platta allt mer på att vandra från jazzen och mot den mer kommersiella popen. På den här plattan så står han med en trygg fot i jazzens gård medan den andra foten vandrar mellan soul, blues, afrikansk musik och även funkmusiken. Och det är i vanlig ordning ingen dålig musikerlista han har samlat i det här storbandet, eller vad sägs om Pepper Adams, Hubert Laws, Freddie Hubbard, Toots Thielemans, Herbie Hancock, Grady Tate, Ray Brown, Milt Jackson och en ung Valarie Simpson på sång. Dessutom finns här Major Holley här med lite stråkbasnynnande à la Slam Stewart.
Det här är en intressant platta på många sätt. Quincy experimenterar alltså flitigt med diverse stilar på den här plattan. Simon & Garfunkels "Bridge over troubled water" får sig en ny snygg kostym, han besöker afrika och blandar med lite funktoner i titelspåret och går tillbaka till jazzen i "Walkin'" och "Hummin'". Just det 13 minuter långa titelspåret "Gula matari" är väl det spår som jag har svårast att ta till mig, men den är ändå välgjord och lyssningsbar. Sen har plattan en annan sak som jag egentligen ser som ett problem, den är så kort. Fyra låtar på totalt drygt 30 minuter är plattan och jag hade varit glad om den hade varit åtminstone två-tre spår till. Men det är ändå kul att höra Quincy Jones steg för steg marscherande mot det som komma skulle under 70- och 80-talet och få följa utvecklingen på hans olika plattor. Det här är en riktigt bra platta, kanske inte den mest unika eller speciella, men ett riktigt bra hantverk som utforskar många musikaliska vägar utan ändå att förlora sin grund. Plattan bli klart kvar i samlingen!
Benny Goodman - The formative years (1927-1934) Utgivningsår: 1984 Skivbolag: Decca Betyg: 4/5 Benny Goodman-plattor finns det en hel uppsjö av i second hand-backarna. Han har vuxit till en av dom artister jag har mest av, förutom att han är en lysande och intressant musiker för att han är en av dom jazzmusiker jag har hittat mest med som trots allt har varit av varierad form. Här finns trioplattor, kvartettplattor, sextettplattor, storbandsplattor, nyare storbandsinspelningar, liveplattor, radioinspelningar och så vidare och så vidare. Det börjar bli lite svårt att hitta något man inte har, mer än möjligen liveplattor från olika tillfällen. Men den här varianten har jag inte förut. För Decca har gjort ett kanonbra jobb på denna platta med att leta upp riktigt bra tidiga inspelningar från Benny Goodman. Och med tidiga menar jag tidiga, innan hans genombrott och konserten på Carnegie Hall. Här finns en tidig trio från 1927 med mindre kända Mel Stitzel på piano och Bob Conselman trummor. Här finns inspelningar med hans bror Harry Goodman på tuba och senare bas, dom första där Gene Krupa medverkar, inspelningar där Goodman bara gästspelar och dom tidigaste storbandsinspelningarna, som dock inte innehåller Teddy Wilson, Lionel Hampton, Charlie Christian, Helen Ward eller dom andra mer kända Goodman-namnen. Vi får följa Goodman i sina första staplande steg, genom hans medverkan i namn som Irving Mills & His Hotsy Totsy Gang, Red Nichols & His Orchestra och The Charleston Chasers och på sida B dom tidigaste storbandslåtarna. Här låter det mer som om 20-talets jazzband bara har utökat i antalet bandmedlemmar, för någon traditionell storbandsstil hörs knappt. Detta är en riktigt spännande platta för den som vill ha en annorlunda Benny Goodman-upplevelse och höra vart allt startade en gång och för mig som gillar den här typen av tidig 20-talsswing så är detta som snask! En klart kanonbra platta som blir solklart kvar i samlingen.
Dinah Washington With Quincy Jones And His Orchestra - The swingin' miss "D" Utgivningsår: 1980 Skivbolag: EmArcy Betyg: 4/5 Dags att fortsätta beta av skivorna från jazzfynden jag gjorde nyligen och vi har kommit fram till denna. Jag erkänner direkt att Dinah Washington inte är en sångerska jag har lyssnat så jättemycket på. Jag tillhör kategorin som förknippar henne mest med dom två grymt uttjatade "What a difference a day make" och "Mad about the boy". Men står det Quincy Jones orkester på skivkonvolutet så är köpet självskrivet! Inspelningsåret för denna platta är 1956 och i original släppt 1957, ganska precis innan Quincy flyttade till Frankrike. Detta är dock en nyutgåva från 1980.
Denna platta är dock en riktigt bra och vacker platta. Om vi börjar med det vackraste i mitt tycke, arrangemanget. Det är ett helt OTROLIGT bra orkesterarrangemang där Quincy Jones vågar ta ut svängarna och bjuda på lite udda småsaker och där det stundtals låter filmmusik om arret. Lyssna bara på "You're crying" och inledande "They didn't believe me", med en överraskande latininfluerad inledning som sen övergår i ett mer normalt och avkopplande storbandssound. Sen sjunger givetvis Dinah Washington bra, förvisso med ett rätt grovt vibrato, men där rösten funkar oerhört bra med Quincys orkester! Sen är det förstås också kul att höra saker man aldrig hört förut, som texterna till "Caravan" och "Perdido", som mycket sällan är förknippade med vokala versioner. Vill man bli mer nördig så kan man säga att dom inte direkt slösar på utrymme mellan låtarna utan man går väldigt snabbt på nästa låt när den ena är slut, och det är väldigt bra!
Detta är en platta som är som gjord för det som Leif "Smokerings" Andersson brukade kalla "songs for summer evening". En oerhört vacker, soft och avkopplande orkester och en bra sångerska, allt i ljuv kombination, kan inte annat än rekommenderas starkt! Skivan blir klart kvar i samlingen, och det bästa av allt är att jag har en CD med denna kombination kvar att lyssna på också.
Jag tror det framgår med all önskvärd tydlighet, men jag säger det ändå för säkerhets skull: Detta är på intet sätt en marknadsföring av tobak utan enbart ett dokumenterande av en era från en märklig tid med bra musik. För vi ska gå på show, radio show, en konstig show som är en del av USAs historia, på gott och på ont. En show som idag ses som ganska smaklös och konstig, men som då var en mer naturlig del av amerikansk media och underhållning, inte minst för älskare av jazz. Och det är intressant och se hur saker och ting förändras så drastiskt med åren. Detta med cigaretter och cigarettreklam till exempel. Idag så är cigarettreklam förbjudet i många länder och i Sverige så måste alla cigarettpaket ha varnande texter för att alla ska förstå att rökning dödar. Däremot på 30- och 40-talet så var reklam för cigaretter fullt normalt och som vilken annan reklam som helst, framför allt i USA. Men tänk er att ett cigarettmärke, vilket som helst, som Prince eller Marlboro, varje vecka skulle ha en show i svensk radio med ett populärt band spelande live medan sponsorn matade ut reklam för cigaretter och sa rakt ut hur gott och avslappnande det är att tända en cigarett av deras märke. Det skulle vara helt otänkbart idag och kanalen som sände det skulle vara under luppen på medias granskningsnämnd på en överskådlig framtid. Men i USA under storbandseran så var det helt naturligt, för där hade man "Camel Caravan", som var cigarettmärket Caravans varité-program varje vecka med band som Benny Goodman, Bob Crosby eller Casaloma Orchestra spelandes samtidigt som man hade diverse små sketcher emellanåt. Och visst känns det bisarrt hur konferencieren Ruppert Hughes, senare ersatt med Johnny Mercer, står och tackar alla rökare och säger seriöst att "det finns en svalhet och fyllig smak" och att piptobaken kallas "den nationella nöjesrökandet". Och programmets slogan, som upprepas flera gånger, är: "Let up and light up a camel!" Nej, jag har aldrig tagit ett bloss i hela mitt liv!
Sen var det då musiken, som var det positiva. Sändningarna finns i massupplaga inspelade och många kan man hitta på både Youtube och Internet Archive. Men det har getts ut mycket på skiva också och förmig som även samlar gamla radioprogram och dessutom gillar jazz så är detta givetvis jättekul! Jag har tre skivor med material från "Camel Caravan", två med Benny Goodman och en med Bob Crosby. Den ena, ett dubbelalbum utgivet på Phontastic där Benny Goodman-entusiasten och jazzsamlaren Jerry Newhouse presenterar olika orkester, kvartett och trio-inspelningar med Goodman ("Jerry Newhouse presents: Benny Goodman, His Orchestra , Trio & Quartett 1938-39") är förvisso inte hela shower utan låtar från olika program. Dom andra är dock från samma serie utgivet av Jasmine Records på 1984. Den ena är två program med Benny Goodman, daterade 4 och 11 april 1939 och där plattan har titeln "Sing, sing, sing", och är riktigt rekommenderbar, förutom att i programmet från 11 april så är boogie woogie-pianisterna Albert Ammons och Meade "Lux" Lewis med, vilket jag kanske inte riktigt jublar av glädje åt. Dessutom är det mer reklam på denna skiva än den andra som jag ska komma till strax. Här är det alltså vad man föredrar, för båda showerna finns alltså på Youtube, men finns dom på skiva så är det för mig klart roligare. Den andra plattan har shower daterade 27 juni och 4 juli och då har Bings brorsa Bob Crosby tagit över som husband. Om jag får välja orkester så är Benny Goodmans band förstås klart starkare. Crosbys orkester är inte dåligt, men saknar det där lilla extra och speciella krutet i spelet. Dessutom så ska förstås det lilla bandet i bandet vara med även här och där Goodman har sin swingkvartett så har Crosby sina Bobcats, som dock är mer dixieland-orienterad än Goodman, och dixieland är en jazzgenre jag gärna kan vara utan. Jo, vi bjuds förstås också på den uttjatade Bobcats-hiten "Big noise from Winnetka" med vissling och allt. Sketcherna, kanske någon undrar, är dom roliga? Nej, det kan man inte påstå. På Crosby-skivan så består dom i att man driver en "Caravan Dixieland Music Shop" där folk ringer eller besöker för att antingen söka jobb eller beställa musik och några jättestora skratt bjuds det inte direkt på. Men humor sägs ju vara en färskvara också. Dock vill jag inte totalt såga Bob Crosby-plattan, betitlad "Suddenly it's 1939". Även om Crosbys storband inte känns jättehäftig i jämförelse med många andra band runt samma tid, som Goodmans, så är det ändå fullt godkänd storbandsjazz, med bra sång bland annat av Kay Starr och Helen Ward och det är ändå ett kul tidsdokument att ha som radiounderhållning. Men om jag trots allt ska välja någon av banden som för mig ger mest underhållning i "Camel Caravan" så är förstås Benny Goodman mitt klara val, men så har han varit en storbandsfavorit sen start så det är kanske inte helt oväntat. 1954 lades dessa program ner och sen dess så har som sagt synen förändrats något. Och dom flesta som ändå är förlorad i tobakens värld eller som kanske har en positivare syn på detta med att röka har ändå numera en förståelse och respekt för att cigaretter inte är den "the national joysmoking" som man en gång målade upp det som utan även är förenad med en stor fara. Men om man ändå kan överse med detta tidsdokument från tiden med cigarettreklam i radion som målade upp rökning som guld och gröna skogar och bara fokuserar på musiken som sådan så är dessa skivor riktigt kul att ha och ger jazzshower av nästan finaste kvalitet! Vill man ha ett reklamfritt alternativ så finns ändå Jerry Newhouse-plattan, som bara har musiken från "Camel Caravan".
Rex Stewart Leads The Fletcher Henderson Alumni - Henderson homecoming Utgivningsår: 1959 Skivbolag: United Artists Records Betyg: 4/5 Nu blir det ösig jazzkonsert från the Great South Bay Jazz Festival, den andra i ordningen, från 1958. På scenen här står ett storband som kornettisten Rex Stewart satt ihop bestående av idel musiker från Fletcher Hendersons band genom åren. Detta är alltså en hyllningskonsert till den, när denna skiva släpptes, sju år tidigare bortgångne jazzmusikern och storbandsledaren. I bandet här finns namn som trumpetarna Taft Jordan och Joe Thomas, saxofonisten Buddy Tate trombonisterna Benny Morton och Dick Wells och pianisten Red Richards.
Om denna platta kan man säga många olika saker. På AllMusic så sågades plattan av olika anledningar som märkliga låtval, dåligt spelat och orepeterat och att det var fullt förståeligt varför plattan aldrig släppts på CD, men jag tycker det är oförtjänt betyg. Jag kan hålla med om att en del låtval, om det nu ska vara en Henderson-hyllning, är lite märkliga och kanske inte har så mycket med Fletcher att göra. Bland annat så nämns ett balladmedley som upptar tre låtar, men dessa är ändå riktigt snygga och välspelade. Dessutom så tycker jag att sviten "Georgia sketches" med sina tre delar är en av plattans höjdpunkter, även om den som sagt aldrig fanns med på Hendersons reportoar eller bland hans arr.
Ska jag peka på en nackdel så är det bluesdängan "Hello little girl", sjungen av Big Miller, som ger mig exakt inget. Men i övrigt så är detta en konsert med ett riktigt skönt ös och bra sväng. Blåset är kanonbra och det är en riktigt härlig konsert, som dessutom är oklippt och i sin helhet, vilket alltid är till stor fördel! Och självklart bjuder jag på hela "Georgia sketches"-sviten, 17 minuter lång!
Jazz har jag babblat om förr på bloggen så det lär bli lite upprepning på en del saker, förhoppningsvis inte så mycket dock. Jazzen har varit med mig ända sen elvaårsåldern och är starkare än någonsin idag hos mig. Jag minns när man såg någon med en stor jazzskivsamling med alla dom kända namnen och man drömde om att en dag ha en lika stor och vacker samling jazzplattor. Idag har den drömmen gått i uppfyllelse och jag har den samlingen nu, även om den då kanske inte består av dom mest dyra och värdefulla skivorna som jazzsamlare hyllar. Här finns inga Miles Davis "Bitches brew", Kieth Jarrett eller flotta John Coletrane-plattor utan här finns hederlig klassisk jazz från "the old days", den jazz jag är uppväxt med när jag lyssnade på jazzradion, som svänger och som rotat sig i mitt hjärta.
För det är lite så som skivsamlare av jazz ofta förväntas vara idag, fans av de nya stilarna som gjorde genren modern från 60-talet och framåt. Problemet för mig är att jag vill ha en rytm, en melodi och improvisation kring den, inte ett virrvarr av improviserande personer som bara går på känsla. Men det är tycke och smak förstås, men det är därför som denna text är i allra första hand fokuserad på den äldre formen av jazz, som går bakåt i tiden från Art Blakeys Jazz Messengers. Duke Ellington skrev en gång en låt betitlad "It don't mean a thing if it ain't got that swing", en titel som stämmer överens med verkligheten för mig.
Samtidigt så är den modernare jazzen mycket mer gångbar rent samlarmässigt. Dom är ju trots allt originalinspelningar medan dom med äldre jazz som jag samlar är i dom flesta fall samlingar överförda från 78-varvsskivor. Så vill man samla Coletrane, Jarrett och kompani så får man hosta upp en del, men samtidigt så kan man få originalutgåvor. Ett tips om man vill börja i den ändan.
Klassisk jazz då, vilket normalt innefattar storband, småbandsswing, ren pianojazz, bebop och cool jazz, är inte alls lika dyr, men samtidigt kanske inte lika värdefull utan mer för oss som samlar för
musiken främst. Jag ska erkänna, jag har tänjt lite på smaken sen artikeln för tio år sen, "Jazzen anfaller". Då satte jag mer eller mindre en gräns på 1955, efter det var det inte mycket som kom in i samlingen. Fortfarande är jazz innan 60-talet det jag gillar mest, men jag har insett att det ändå fanns bra jazz med rytm, melodi och improvisation i samklang även på 60-talet och därefter. Annars skulle jag till exempel inte kunna ha köpt så mycket Jimmy Smith-plattor som i 90 % av fallen är inspelade på 60-talet och efter. Och jag har börjat lyssna mer på en del hardbop och Art Blakeys Jazz Messengers och tycker att Lee Morgans "The sidewinder" är en riktigt bra platta! Jan Johanssons blandning av jazz och svensk folkmusik hade också varit lite främmande förr i tiden, liksom Dave Brubeck, så visst kan även jag utvecklas även om Dukes ord fortfarande är mitt huvudmotto. Och på tal om The Duke, den mannen som jag var så evinnerligt less på i 20 års tid och vägrade befatta mig med och som jag idag har en överraskande stor samling plattor med! Så länge som "Take the A-train" eller "Satin doll" inte är med...
Den som går igenom min skivsamling av jazz kan tro att jag är ett gigantiskt fan av Benny Goodman, Count Basie eller Artie Shaw och jag tycker dom är kanonbra, det är lysande storbandsswing! Men grejen är dock att jag inte medvetet har velat ha en gigantisk Goodman-samling, hur lysande han nu än var, utan det är den typen av plattor som det finns överlägset mest av där ute. Vill man börja samla storbandsjazz så har man verkligen sin chans just nu för det finns hur mycket samlingar som helst med
dom mest kända namnen. Därför så har jag fått börja dra i handbromsen på vissa namn, helt enkelt för att jag inte vill riskera att få samma låtar om och om och om igen. Jag är väldigt försiktig med just Artie Shaw, Tommy Dorsey, Jimmy Lunceford eller Lionel Hampton som jag känner att jag har för mycket med och som jag numera hellre satsar på live- och radioupptagningar med eller udda inspelningar. Däremot vad gäller mindre band från samma era så är det en guldgruva för den genren var, till skillnad från storbanden, på sin tid inte lika kommersiell som dansorkestrarna med sina jättehits. Som jag tidigare nämnt så finns dom allra bästa fynden, inte minst bland småbandsjazz, hos dom mindre skivbolagen som letat djupast i arkiven och hittat sånt som inte kommer att ge ett par hundra tusen sålda exemplar, men väl lyckliga äkta jazzfans. Jag har tidigare skrivit en artikel om dessa små skivbolag och dessa skivor är fortfarande rätt lätta att hitta och värda att leta efter! Men självklart ska jag också lyfta upp dom riktiga kanonerna av bolag, Verve och Blue Note! Blue Note är fortfarande högt värda, men Verve-plattor med Stan Getz, Charlie Parker eller Oscar Peterson börjar bli allt vanligare i skivbackarna!
Numera är det alltså väldigt lätt att samla klassisk jazz, vilket har märkts på bara dom senaste fem senaste åren då jag har hittat och köpt en enormt massa skivor i både vinyl- och CD-format! Så om man är intresserad att samla klassisk jazz från 30- 40- eller 50-talet, din bästa tid är nu om du nöjer dig med att börja med samlingar med dom stora namnen. Om du som jag gillar sporten att leta efter dom där lite speciella inspelningarna med publik, udda sättningar eller alternativa inspelningstillfällen så är det också ett riktigt bra tillfälle för det. Konkurrensen är inte jättestor, även om intresset ökat något med åren, och skivorna är i de allra flesta fall bara en guldtia i pris, oavsett om det är LP eller CD! Så, keep swinging, det är gyllene tid för det - i alla former!
Blue Barron And His Orchestra - The Radio Years no. 17 1938/1941 Utgivningsår: 1977 Skivbolag: London Records Betyg: 3/5 En lektion i en av nackdelarna i skivsamlande, många skivor kommer att bli liggande ett tag innan ni hinner lyssna på dom. Den här har legat i hyllan och väntat sen min Stockholmsresa 2012, men nu kändes det rätt att ta fram den. I researtikeln då skrev jag om att jag hittade ett stort gäng skivor med tidig jazz av främst engelsk modell på Emmaus på Södermalm, vilket ännu är ett kul skivköpsminne för mig. Nu är Blue Barron amerikan, men stilen kan sägas låter mer som engelsk tidig jazz. Den blå baronen, Blue Barron, föddes Harry Friedman och är ett väldigt bortglömt namn i jazzkretsar idag, trots att han faktiskt finns med på Hollywood Walk Of Fame, och det kan finnas en viss anledning. För det lite charmiga med den här skivan är att musiken för sin tid låter extremt otrendig. Inspelningarna här är gjorda mellan 1938 till 1941. 1938 spelade de flesta storband swingjazz och Count Basie och Benny Goodman var kungar. 1941 började bebopen komma allt mer och Charlie Parker och Dizzy Gillespie försökte mota bort storbanden med en friare jazz. Men likväl så envisades Blue Barron att spela en sorts söt 20- och tidig 30-talsjazz som med inspelningsårens mått får ses som rätt daterad, jag tror till och med svenska storband lät modernare då, men Blue Barron hade ändå sin lilla fasta publik hemma i USA. Det är inte utrymme för mycket solon alls här och av namnen i orkestern så känner jag inte igen en enda. Däremot så är det kul att höra en text på "Ida, sweet as apple cider" och att Family Fours låt "Mari Helena" (här i original "Maria Elena") är långt äldre än 60-talet, vilket jag faktiskt inte visste. Men likväl är detta riktigt kul och charmigt udda på nåt vis. Inte något jätteösigt eller jazz jag sätter på varje dag, trots allt så var musiken från den tid som detta var aktuellt, alltså 20- och tidiga 30-talet, något mer äkta, men skivan blir kvar just för att den är intressant, ofarlig och småtrevlig. Också är det ju lite nostalgi från ett kul köptillfälle i Stockholm...
Andy Kirk And His Clouds Of Joy - "Live" from The Trianon Ballroom in Cleveland Utgivningsår: --- Skivbolag: Jazz Society Betyg: 4/5 Andy Kirk är äntligen tillbaka på bloggen med sina tolv glädjemoln. Jag skrev i begynnelsen av bloggen om honom och en skiva jag hittade på gamla skivaffären på St Eriksgatan i Stockholm, Masens Rockcenter. Att hitta Andy Kirk-skivor är inte så lätt. Trots allt så var han i skymundan av dom stora giganterna och är alltför bortglömd idag. Ännu svårare är det förstås då att hitta liveplattor så glädjen var förstås stor när jag hittade denna på Sundsvalls skivmässa i maj 2011 (jag nämnde skivan i texten från den mässan då).
Skivan är utgiven i Sverige på bolaget Jazz Society, som ägs av Carl Hällström, som alltså är samme man som ägde TAX, som jag skrev om förra året några gånger när jag hittade en massa plattor med Duke Ellington-musiker och deras mindre band utgivna på just TAX. Vi snackar alltså om ett bolag och en människa som ger ut plattor med mindre kända och bortglömda jazzlegender till mänskligheten! Såna här radioupptagningar från diverse danshak finns det massor med på nätet att hitta men då är oftast ljudupptagningarna rätt raspiga och dessutom så är dessa inte lika lätta att hitta på vinyl.
Dom här inspelningarna är från januari och februari 1937 på The Trianon Ballroom i Cleveland, Ohio. Kvaliteten är faktiskt helt OK. Lite sisådär övergångar mellan låtarna kanske, där vissa spår har presentatör och applåder och vissa klippt med bara musik och som jag sagt förut så gillar jag när det är live från start till slut. Här riskerar det att låta lite hattigt emellanåt. Men musiken är förstås förstklassig och det är då det viktigaste! Pha Terrell står för sången och gör det riktigt bra, inte minst i "All the jive is gone". Lyssna också på det riktigt snygga arret och öset i "Sepia jazz". En riktigt bra liveplatta där en av storbandsjazzens bortglömda gestalter lyfts fram i rampljuset igen på vinyl! Och, jo, smakproven nedanför av "Sepia jazz" och "Organ grinder's swing" är faktiskt samma inspelningar som på skivan!
Johnny Mandel's Great Jazz Score from "I want to live!" Utgivningsår: 1958 Skivbolag: United Artists Betyg: 4/5
"I want to live" är en riktigt dramatisk film från 1958 om en prostituerad kvinna som hamnar i dödscell oskyldigt dömd för mord. Susan Hayward vann en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll och för filmmusiken svarade en av jazzens flitigaste arrangörer som dock får väldigt lite uppmärksamhet numera, Johnny Mandel, ännu i livet 94 år gammal. Han har mest ägnat sig åt att skriva musik åt andra och bland dom som han har jobbat med finns Count Basie, Stan Getz, Chet Baker och Woody Herman.
Fimmusiken till denna film finns utgiven i två utgåvor. Dels denna orkestrala del och dels en skiva med Gerry Mulligans Jazz Combo, eftersom det också förekommer jazznummer med ett mindre band i filmen. Den andra skivan har jag ännu bara en EP från och jag ska återkomma till den i en senare artikel och fokusera på orkesterskivan idag. Denna skiva är förövrigt köpt för endast en tia på Återbruket här i stan, en väl investerad slant!
Jag har inte sett filmen själv, men detta är helt klart ett lysande soundtrack som har musik som för tankarna till både Quincy Jones och Gil Evans orkestrar. Det är olika stämningar här som både svalkar med orkestrala softa verk, bjuder på både afrikansk och latininfluerad musik och riktigt bra jazzsväng, men allt med en jazzig ton i kanterna. Mandels orkester har en hel del intressanta namn, som Gerry Mulligan, Red Mitchell och Shelly Manne samt vana musiker från åtskilliga filmmusikverk. Detta är en spännande, oförutsägbar och vacker platta som går åt många olika håll, men som ändå vilar på en trygg grund. Är Mulligans andra soundtrack lika bra som det här (vilket jag inte har någon anledning att tvivla på) så blir jag jublande glad! Skivan blir solklart kvar i samlingen!
Glenn Miller And His Orchestra - The Chesterfield Shows December 24-1941 June 25-1942 July 14-1942 Utgivningsår: --- Skivbolag: Soundcraft Records Betyg: 4/5
En gång tidigare har Glenn Miller figurerat i bloggen, för drygt nio år sen, och jag skrev då att jag inte alls är förtjust i honom eftersom 50 % av hans katalog tillhör storbandsgenrens mest sönderspelade och tråkiga låtar. Ständigt dessa "In the mood", "Chattanooga choo choo", "Pennsylvania 6-5000", "String of pearls" eller andra storbandshits som nästan passerar easy listening-schlagergränsen? Det fanns en anledning till att jag tog ett break från storbandsjazz ett par år i skiftet mellan 80- och 90-tal och det var att dessa låtar mer eller mindre var det utslitna ansiktet för all storbandsjazz. Genren i sig började jag som bekant gilla igen, men min avoga inställning mot Glenn Miller har allt jämt stått sig.
Men det finns ingen regel utan undantag, det är lika bra man lär sig det, och i Glenn Millers fall heter dom radioshower. Jag älskar gamla inspelningar med livejazz och så funkar det även med Glenn Miller. Kanske främst då hans Chesterfield Shower eller hans sista I Sustain The Wings-shower, som gjordes för dom amerikanska trupperna i kriget. The Chesterfield Shows var ett populärt radioprogram som under många år hade Paul Whitemans band som husband och som sen ersattes av Glenn Miller. Fast på en tiden var sponsorerna mindre entusiastiska och trodde att Millers affisch-namn inte var tillräckligt starkt och man förstärkte i flera år med The Andrew Sisters. Vad fel man hade!
Dessa Chesterfield Shower på denna platta är från julen 1941 och sommaren 1942 och enda traditionella Miller-schlagern här är "(I got a gal in) Kalamazoo". I övrigt är det faktiskt en helt OK radioutsändning, blandat med ömsom cigarettreklam och ömsom motiverande krigsbudskap. Andra världskriget skulle göra sig påmint för orkestern på fler sätt också, eftersom flera av bandmedlemmarna skulle efter julsändningen 1941 rycka in i armén, inklusive sångaren Ray Eberle, som intervjuas av Glenn Miller i början av showen. Julsändningen är också unik eftersom inledningen av "Jingle bells" innehåller en av dom tidigaste exemplen på rap som jag har hört. Hur mycket innovatör Glenn Miller var inser man om inte annat här.
Det är ett hyggligt tryck i Glenn Millers band och bäst tryck tycker jag att låten "V for victory hop" får (sist i klipp nummer 2). Det är ett riktigt bra band här och helt OK sånginsatser, även om det inte är något jätteunikt. Men en riktigt bra liveplatta med tre historiska och tidstypiska amerikanska radioshower med storbandsjazz i trevligaste form! Fast det är klart, ni får ju stå ut med en del typisk USA-propaganda.
