Dionne Warwick - The windows of the world Utgivningsår: 1967 Skivbolag: Scepter Records Betyg: 2/5 Dionne Warwick förekommer inte så mycket på bloggen, men i oktober 2019 skrev jag om singeln "I'll never fall in love again", en Burt Bacharach-komposition, och där skrev jag positivt om hennes 60-talsalster. Det är möjligt att jag var lite snabb i dessa beröm för här en platta med hennes Bacharach-inspelningar som inte riktigt håller måttet. Detta är hennes åttonde platta och om ovan nämnda singel är något av det bästa i denna samarbete Warwick-Bacharach så är detta bland det mer tveksamma.
Titelspåret och "I say a little prayer" är singlarna och Dionnes version är helt OK och klart bäst, inget snack, men vad gäller den sistnämnda låten så ger jag segern till Aretha Franklins cover som ändå är starkare i mina ögon och öron. Plattan puttrar på OK ändå ett tag, med en sorts easy listening-soul som kanske inte är så jättespännande, men likväl lite småmysigt. Vi får en av de mer annorlunda versionerna av musikallåten "Somewhere", samt "(There's) Always something there to remind me", en låt som Dionne sjöng på original demon när Bacharach skrev låten, men inte spelade in på platta förrän här, tre år efter att Lou Johnson fått första hiten med den.
Men mot slutet ballar det ut rejält med filmlåten "You're gonna hear from me" och Nat "King" Cole-hiten "Love", där det både skriks och överdramatiseras och landar i en sorts amerikansk musikal-underhållningsmusik som jag inte alls är intresserad av. Det är möjligt att jag kanske är hård i betyget, men plattan gick från något jag tycke var som bäst OK men rätt ointressant till riktigt dåligt och var inte alls den soulkaramell jag hade hoppats på. Då platsen behövs till andra skivor tror jag inte skivan blir kvar i samlingen.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Det finns få saker som är mer rogivande och mysigt än att lyssna på ljudet av en riktig hammondorgel. Därför är jag ett stort fan av hammondorgelmusik i diverse former. I min samling har jag hammondskivorna uppdelad i två stilar; Hammondjazz, som finns i jazzsamlingen, och Easy listening-stil, som har en egen plats. Här kommer jag dock att ta upp bägge. Finns det då några begränsningar för mig vad gäller hammondmusik? Ja, Merit Hemmingssons lätt flummiga 70-talsfolkmusik på orgel känns väl inte så jättelockande om jag ska vara ärlig. Dessutom så finns det väldigt mycket hammondplattor där man försöker göra covers på 60-70-talsdängor, gärna med någon sorts pophammond med hemskt ljud och detta går också bort. Nils Dacke är väl typ exemplet här. Klaus Wunderlich har jag aldrig heller varit något jättefan av, någonstans tycker jag att hans hammondljud inte riktigt känns lika njutbar som många andras. Men om man, till exempel, sätter in en hammondorgel i en bluesrocklåt, som är en genre som normalt inte alls engagerar mig, så sitter även jag och stampar takten förnöjt!
Jag börjar då med hammondjazz och då är det första namn många tänker på förmodligen Jimmy Smith och jag har även visat Smiths plattor flera gånger här på bloggen. För mig är Smith kungen av
hammond, med hans bländande teknik att nästan flyga fram över tangenterna, bjuda på ett sväng utan dess like och inte minst hans energi och engagemang när han spelar live! Under 10-talet så blev det nästan en tradition att jag varje år inhandlade minst en Jimmy Smith-platta, vilket har resulterat i en gigantisk samling av hans musik. I början är det förstås bara att köra på, men snart så kan det vara idé att börja sakta ner lite och välja och vraka eftersom det finns en helt uppsjö samlingar, inte ofta utgivna på Blue Note eller Verve, som alla innehåller nästan samma låtar. Dom mest jazzinfluerade plattorna är från Blue Note, medan hans Verve-period är mer experimentell, ibland med stor orkester med Oliver Nelson som arrangör och mot 70-talet även funkinspirerad musik. Jazzplattorna är dock klart lättast att hitta ute bland butikerna. Dock har Jimmy Smith-plattor fortfarande ett visst värde och det är inte alls ofta man hittar på dom i second hand-backarna eller på loppisar. Om jag ändå skulle nämnda mina tre favoritplattor med Jimmy Smith så hamnar en skiva jag skrev om för mer än ett decennium sen där, "Jimmy Smith in Hamburg- live", som verkligen visar på Smiths rätta element, live och inför publik! En annan favorit jag har skrivit om förut, som också visar på Smiths kapacitet live, är den något senare "Fourmost", inspelad 1990! Också givetvis en odödlig Blue Note-klassiker, "Back in the chicken shack"! Givetvis finns det andra musiker också, som Jimmy McGriff, Larry Young, Wild Bill Davis eller Joey DeFrancesco, som är lite av Jimmy Smiths arvtagare spelmässigt. Eller varför inte Kjell Öhman här i Sverige!
Om vi fortsätter då med easy listening-varianten så snackar vi här mellaneuropeiska lågbudgetplattor på
99, 9 % av plattorna. Om man samlar för att skivorna kanske är värda något så är detta ingen genre att satsa på för marknaden är full med obskyra tyska eller holländska loppisplattor med färgglada omslag, det ena mer bisarrt än den andra och gärna med lättklädda 70-talsdamer på. Detta är skivor man hittar på loppisar och de billigaste skivbackarna i second hand-butikerna och dom är verkligen inte svåra att hitta. Följaktligen har dom inte någon jättestatus bland skivsamlare, men jag tycker ändå att musiken är mysmusik deluxe. Normalt har många av dessa plattor samma upplägg, ett potpurri av max tre låtar, gärna tyska schlagers man aldrig har hört talas om, ihopflätade till en låt med bas och trummor i bakgrunden. Cocktail-musik skulle en del förmodligen kalla det. Jo, jag vet att coverversionerna är tämligen bleka och banala och det är lite billigt att sitta och göra potpurriversioner för att skohorna in så många låtar som möjligt, men ljudet, lyssna på hammondljudet! Tyvärr så har jag dock fått dra i handbromsen rejält här eftersom jag ett tag drog på mig skivor med den ena okända hammondorganisten efter den andra att det till slut blev lite svårt att hålla isär dom alla. Jag har nu istället valt att att fokusera på några favoriter, som Nils Tibor, Stef Meeder, Lenny Dee, Chris Nilson och Claude Martinelli. Och om jag ska lyssna på James Last någon gång frivilligt så är det i så fall med någon av hans fyra "Hammond á gogo"-plattor, som jag anser vara typ det enda han har gjort som är lyssningsbart!
Men för mig är tyske Nils Tibor den som är lite av ärketypen av hammondmusik av detta slag. Hans "Hammond hit parade" på Deccas tyska underbolag Musik Für Alle kan man se nästan överallt när man letar på second hand och dom är riktigt bra! Jag gillar Tibor för hans mjuka hammondljud och för att hans sound och komp ger den rätta stämningen. En annan favorit att kolla upp är Arvid Sundins hammond-skivor. Arvid Sundin är annars mest känd som en av Lennart Hylands glasögonprydda dubbelpianister, med Stig Holm, i den tidiga varianten av "Godmorgon Sverige". Men han har också givit ut ett par hammondplattor också, som innehåller en hel del svenska klassiker i hammondversioner som är riktigt njutbara.
Hammondorgelmusik fascinerar mig mycket alltså, både dess ljud samt förmåga att skapa riktigt sväng, men också mjuka och smeksamma saker, såväl som lite mystiska men spännande låtar av modellen Bo Hanssons intressanta plattor. Men faktum kvarstår vilket fall, få saker ger mig mer lugn och ro än ljudet av en riktig hammondorgel!
Edmundo Ros And His Orchestra - Dancing with Edmundo Utgivningsår: 1960 Skivbolag: Decca Betyg: 4/5
Easy Listening-genren har inte alltid varit min bästa vän. Främst så har den genren gett mig mängder av bra hammondorgel-plattor med namn som Nils Tibor, Stef Meeder och så vidare, men tyvärr så domineras den av orkesterledare som Frank Waldor, James Last och Bert Kaempfert med horribelt blås, komp som låter som om de satt i en annat rum och väldigt kitchiga arrangemang. Men så är det ju så att det finns små guldkorn i de flesta genrer, undantagen som bekräftar regeln. Inom denna easy listening-genre heter det undantaget Edmundo Ros. Ros föddes på Trinidad och spenderade sitt liv i Venezuela och England och spelade in mängder med plattor där han med sin orkester spelade latinamerikansk eller brasiliansk musik. Han drev också en av Londons en gång ledande nattklubbar och avled 2011 100 år gammal.
Det jag gillar med Edmundo Ros orkester är att den låter mer äkta än hans mer kända tyska kollegors. Arrangemangen är otroligt snygga och smekande och orkestern låter närvarande och betydligt mer välorganiserad än till exempel James Lasts. Sen finns det som sagt en uppsjö av Edmundo Ros-plattor och lågbudgetsamlingar an mass och hans plattor är sannerligen inte heller svåra att hitta på loppisar. Och även här kan man väl säga att ju äldre inspelningarna är ju bättre låter det. En av mina favoritplattor med Ros är denna från 1960. Titeln låter kanske tämligen lågbudget och det är väl inte tu tal om annat än att meningen är att man ska dansa till musiken. Under varje låt står det dessutom vilken dans som gäller. Men "Dancing with Edmundo" är avkopplande och följsam. Det krävs inte mycket innan man skönt gungar rytmiskt till "Brazil" eller "Copacabana" (nej, inte Barry Manilow-låten). Bäst tycker jag rumba och samba-låtarna är. Sen lär man sig något nytt varje dag. Innan jag skaffade den här plattan visste jag inte att det fanns en spansk dans som heter pasodoble, vars musik kanske inte når upp i samma klass som "Cuban love song" eller "Divina mujer", men som ändå är värd att upptäcka. Men totalt sett en skön och mjuk platta att slappna av till och med trivsamt blås som tar oss tillbaka till 60-talets Brasilien eller en spansk fiesta i månskenet.
