Jan Johansson - Jazz på svenska (EP)

Jan Johansson - Jazz på svenska (EP)
Utgivningsår: 1963
Skivbolag: Megafon
Spår: De sålde sina hemman (Emigrantvisa)/Skänklåt (från Leksand)/Visa (från Utanmyra)/Vallåt (från Jämtland)
Den här bloggen fyllde faktiskt 15 år för ett par dagar sen! 15 år?!?!?! Hur har tiden sprungit iväg så pass? Jag borde göra något större av det, men tiden har inte räckt till och dessutom gjorde jag ju firanden både vid 5- och 10-årsjubileumet så för ögonblicket blir det bara att nämna detta och lova att det på intet sätt finns planer att sluta här. 

Jan Johansson har förekommit ett antal gånger på bloggen under dessa 15 år, men när man säger namnet Jan Johansson för folk på gatan så säger troligen 98 % av dom "Visa från Utanmyra" och kanske 60-70 % av dom "Jazz på svenska". Det kusliga är att när Jan Johansson var i den tragiska bilolyckan som ändade hans liv 1968 så var han på väg till en spelning för att pensionera sin ikoniska låt från Utanmyra för gott, eftersom han var väldigt trött på att få spela den hela tiden. Jan Johansson kan ju då inte spela låten mer, men pensionerad är den verkligen inte. Jag hade kunnat skriva om hela plattan, men valde ändå EPn här. Trots allt så var låtarna på "Jazz på svenska" från början släppt på EP, hela tre stycken. Det är väl ingen hemlighet att den här är den av dom tre EP-utgåvorna man ser mest. Dock har en av låtarna på EPn förekommit förut här. "Emigrantvisan" är identisk med den version som ingår på Jan Johanssons platta "8 bitar Johansson" som jag skrev om för 6 år sen. 

Men om jag nu fokuserar på den mest kända låten på den här EPn, "Visa från Utanmyra", så är låten från början daterad så långt tillbaka som början av 1900-talet i Dalarna. Två texter finns till låten. Den ena, mindre kända, av Olof von Dalin, heter "O tysta ensamhet", och den andra, av Björn Lindroth, "Visa från Utanmyra" och har den text som Monica Zetterlund sjöng på sin välkända version. 
     Låten må vara väldigt välspelad genom åren, men för mig är "Visa från Utanmyra" en svensk klassiker som som andas skog, avkoppling och vacker natur, och egentligen gör förstås hela EPn det. Jan Johansson har tagit svenska folkmelodier, satt en minimal jazzrytm till dom och lyckats sätta tillbaka låtarna i den svenska folkmusik myllan igen på ett nytt sätt, men ändå behållit deras särart och äkthet. Det kändes helt rätt att till midsommar i år skriva om denna mysiga sommarklassiker! Och med detta önskar jag alla läsare EN RIKTIGT GLAD MIDSOMMAR!

Kultstämplat: Slick Salzer Trio - The New Bosch Power Tool Parade

Slick Salzer Trio - The New Bosch Power Tool Parade
Utgivningsår: ---
Skivbolag: Bosch
Reklamskivor är fascinerande, i alla fall om sticker ut från random-samlingsalbum-med-logga-på-mallen. Man vet inte alls vad man får och i en hel del fall kan det vara riktigt hemskt. Rent musikaliskt ska jag inte totalsåga den här plattan, även om den är LÅNGT ifrån det bästa jag har hört i genren. Det främsta målet här är skivomslaget och konceptet. Men lite bakgrund först. Bosch är ett rätt känt tyskt elektronikföretag med lång bakgrund. Jag erkänner, jag har haft flera prylar genom åren i mitt hem med det märket, bland annat en dammsugare. Och varför skulle inte dom också kunna göra lite reklam på platta? Hade dom tagit en jazztrio och satt dom och spela några standards så hade inte det varit några problem. Ja, rent tekniskt är det i och för sig just det dom har gjort, men sen tvistat till det lite och det är där det blir pinsamt. 

Slick Salzer, om vi börjar i den änden, är en tysk trumslagare som spelat med diverse tyska dixielandorkestrar under 60-talet. Det är ungefär det jag har fått reda på, förutom då det som står på skivomslaget. Där skryts det om att Salzer har spelat med elitnamn som Tony Scott, Billy Butterfield, Yank Lawson och Eddie "Lockjaw" Davis samt haft Gene Krupa som lärare. Sanningshalten i det vet jag inte, det kan vara sant, men det verkar inte ha gått jättebra för den karriären sen eftersom det längre upp i texten står att Slick Salzer är reklamansvarig för exportvaror på Bosch i Tyskland. Här verkar han dock ha dammat av sina gamla takter tillsammans med pianisten H. J Bock och J Jankeje. Varför dessa två inte få stå med sina hela namn, vet inte, men H.J står för Hans-Jürgen och J för Jan. 

Att Bosch ligger bakom den här plattan går inte att missa om man inte är blind. Låtmaterialet på plattan

är dom vanligaste jazzlåtarna, men med titlarna omdöpta till något som har med företaget att göra. Håll i hatten nu för detta vet man inte om man ska skratta eller gråta åt. Följaktligen har "I can't give you anything but love" blivit "I can't give you anything but BOSCH" och "I've found a new baby" "I found a new hammer" (japp, inte "i've" utan bara "i"). Sådär lagom krystat och pinsamt hemskt. Men det är inte slut. För att visa hur kul man har det på Bosch så har "The man i love" blivit "The job i love". Duke Ellington har fått sitt gamla örhänge "C Jam Blues" omdöpt till "CSB-Jam Blues". Också mina två personliga favoriter, "Do you know what it means to miss New Orleans" som man gjort om till... "Do you know what it means to miss BOSCH machines" (herre jösses...) samt "Oh when the saints go marchin' in" som blivit "Oh when the tools go marchin' in". Fantasin verkar löpt amok i huvudet på reklamchefen Salzer och hans medarbetare vid kvällsgroggen. Jag antar att det skedde också medan man såg på leksaksmarschen från Tomtens Julverkstad ur Kalle Anka på julafton när man döpte den sistnämnda. 

Musiken är alltså inte fullt lika pinsam, även vi inte precis snackar Oscar Peterson eller Erroll Garner här. Trion får faktiskt riktigt bra fart under halva sida två och "The man i lo...", förlåt "The JOB i love", låter faktiskt riktigt bra. Men i övrigt är det rätt tungt och H.J Bock verkar ha sina bästa pianodagar bakom sig. Mest skrattretande av låtarna är en av dom få originalstyckena på plattan, "Boxer boogie", där J. Jankeje ska försöka leka Slam Stewart och plockar fram stråken och spelar så otight och osynkat att det blir komiskt. 

När skivan är inspelad framgår inte, men visst låter majoriteten av plattan som en trio musiker med sina bästa dagar i backspegeln, oavsett om dom nu har spelat med Tony Scott, Lockjaw Davis och Benny Goodman (Jankeje) och allt vad det stod. Men framför allt är själva konceptet en uppvisning i kommersiell desperation och pinsamt krystade idéer.
     Sen blev det lite mer kul också när jag skulle kolla upp info om plattan och landade på auktionsajten Vinylpladen som på sin hemsida ger oss en oväntad information om när detta är inspelat:
"'The New Bosch Power Tool Parade" av Slick Salzer Trio är första gången utgivet år 0."
Då kanske skivan är långt mer värd än jag har trott om det är så att det var Gud Fader själv grundade Bosch och gav ut plattan...

Dick Twardzik Trio - Complete recordings

Dick Twardzik Trio - Complete recordings
Utgivningsår: 2004
Skivbolag: Lone Hill Jazz
Betyg: 4/5
Detta är en av jazzens många sorgliga livsöden, vars musik dock är bevarad på skiva. Dick Twardzik, född 1930, är en idag väldigt bortglömd och okänd pianist från bebop-eran. Vem jag än berättar för om den här skivan så får jag ett frågetecken till ansikte tillbaka. Själv så upptäckte jag honom väldigt tidigt, i ett avsnitt av jazzradioprogrammet "Be bop spoken here" (någon som minns Börje Räftegårds klassiska jazzprogram?) från 1988 eller 1989, där han spelade just en del med denne Boston-pianist. Men därefter så försvann Twardzik långt ur min radar till dess att jag hittade denna CD med honom i juli och dom endast två skivorna som finns utgivna med honom som solopianist eller med egen trio. 

Twardzik började egentligen att skola sig som klassisk pianist, men när han träffade saxofonisten Serge Chaloff (en annan bortglömd jazzmusiker som jag har skrivit om förut) och hans mamma Margret så tränades han i att spela jazz och snart som hamnade han med dom stora musikerna. Han spelade ofta i väldigt unga år med Charlie Parker under dennes sista år och han spelade även med både Lionel Hampton, Dizzy Gillespie och Chet Baker, och förstås Serge Chaloff. Men eftersom Parker, Gillespie, Baker och Chaloff var alla stora missbrukare så fastnade snart även den unge Dick i ett tungt drogberoende och dog av en överdos heroin på turné med Chet Baker 1954, endast 24 år gammal. 

Som sagt så finns endast två riktiga plattor med Tardzik som pianist utgivna (sen finns det förstås diverse med honom ackompanjerande ovan nämnda legender), "The last set" och CDn "1954 Improvisations" och dessa två har nu det för mig tämligen okända bolaget Lone Hill Jazz klämt ihop på denna skiva och givit ut hans samtliga egna inspelningar, alla inspelade hösten 1954. Dick Twardzik som pianist är tydligt inspirerad av både Bud Powell och Lennie Tristano, vilket inte alls är fel! På den här skivan så visar han upp både fantasi, nyskapande, sväng och enorm spelskicklighet, som hans version av "'Round midnight" eller "I'll remember April" (som både finns här i trio och soloversion). Jag ska inte säga att det är 100 % helt bra, för hans lite konsertpianovariant på "Bess, you is my woman" är inte direkt min favorit och ibland låter pianot på hans soloinspelningar något ostämt. Men totalt rent musikaliskt är detta ändå en kanonbra pianojazzplatta och det är riktigt spännande och roligt att åter få stifta bekantskap med Twardzik och höra honom på riktigt noga och nära håll! För han var bra, en väldigt bra pianist som kunde ha haft en intressant framtid om han hade överlevt.

Thomas "Fats" Waller - Volume 1

Thomas "Fats" Waller - Volume 1
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: NEC PVLS VLTRA
Betyg: 3/5
Fats Waller är en artist som jag har haft lite blandat intresse för. När jag var yngre så var Fats Waller en musiker jag gillade en hel del, mycket på grund av hans förmåga att med leken göra något speciellt av jazzen. Då var det nytt, speciellt och kul! Problemet är jag ledsnade till slut när det blev FÖR mycket lek och numera har Fats sen flera år tillbaka varit ett namn som jag knappt alls lyssnar på, just för att jag tycker att det bara blev lek, "Jazz, jazz, jazz" och nästan tramssång, när jag mycket hellre ville höra orkestern eller hans pianospel. För spela piano kan han, utan tvekan! Min favorithistoria om Fats är när han var bjuden på ett privat party och han blev tillfrågad av exakt alla om han inte ville spela något och han inte alls var sugen och tackade vänligt men bestämt nej! Men när någon lite lockande satte fram ett glas whiskey på pianot åt den allt jämt alkoholglade pianisten så svepte han den i ett nafs och spelade så fingrarna glödde. Det gäller att hitta den rätta moroten.

Nå, det har alltså inte blivit så mycket Fats Waller i samlingen på sistone eftersom hans skojfriska och svamliga orkesterstycken är nästan det enda jag har hittat med honom. Jag har länge sagt att ska jag skaffa något med Fats så ska det vara antingen hans tidiga inspelningar på orgel, vilket jag har två plattor av, och/eller hans soloinspelningar. Och då får väl den här räknas som rätt nära ändå trots allt. Förvisso så både sjunger och skojar han på många låtar, men eftersom han ändå är ensam vid pianot här så tycker jag inte att det är så farligt utan snarare lite lagom krydda till hans fenomenala pianospel som ändå lyfts fram stort här. Detta är snarare en rätt imponerande och kul inspelning från 11 mars 1935 då skivproducenten verkar ha släppt lös Waller i studion och gett honom full frihet att göra nästan vad han vill. Och då flyger han fram över pianot, han sjunger, det är "Jazz, jazz, jazz" och han även introducerar låtarna och plötsligt förvandlas skivinspelningen nästan till en sammanhängande studiokonsert. Men han spelar också ett antal riktigt bra solonummer med bara pianot! Samt att han får på ett fåtal ställen lite hjälp av Rudy Powell på klarinett och saxofon. 

Jag har inte ändrat åsikt om Fats och hans skämtanden vid pianot. Jag har hört mig less på dessa och vill höra MUSIKERN Fats Waller mycket mer än underhållaren. Men den här plattan var riktigt bra faktiskt och avkopplande. Ingen orkester utan bara pianisten Fats som bjuder på sig själv i en egen lite show i skivstudion och det funkar överraskande bra! Bland det bästa jag har hört med Fats på mycket länge! 

Erroll Garner - Magician

Erroll Garner - Magician
Utgivningsår: 1974
Skivbolag: Barcley
Betyg: 3/5
Erroll Garner modell 70-tal, vad sägs om det? Detta är, till skillnad från många andra Garner-skivor jag hittar i backarna, en originalutgåva och ingen samling. Och man kan väl säga att Garner har utvecklats en del i spelstil. Inte i sitt muttrande, för det hörs i bakgrunden i vanlig ordning. Omslaget är också lite intressant, med Garner skrattandes coolt med cigarett i munnen. Dock är detta bara tre år innan hans bortgång. Detta är alltså hans sista studioalbum!

Musikerna på denna "Magician" är Bob Cranshaw, bas, Grady Tate, trummor och Jose Manguai, congas. Tillkomsten av Manguai på plattan är det tyvärr som drar ner betyget lite. När det gäller trion i övrigt så är det förstås riktigt bra och jag tycker Garner alltså har ändrat lite i sin spelstil till att lite mer experimentera, bli lite aggressivare och ibland gå utanför swingramarna, inte alltid ett lyckat drag av jazzmusiker men som funkar helt klart här. Den väldigt gospelinfluerade låten "One good turn" måste nämnas, där ännu ett instrument har tillkommit, nu helt klart på plus sidan, för hur ofta hör man en hammondorgel spelas i en Garner-låt? Me like!

Att använda congas i jazz är förstås ett utmärkt sätt att tillföra lite latinska kryddor i musiken och smakar gott i musikörat vid rätt tillfälle. Men som med riktiga kryddor i maten kan det överdoseras också och det känns lite som att en hel platta blir lite mycket i längden. Dock så är detta ett helt OK och riktigt bra album, mycket förstås på grund av Erroll Garner och spänningen att höra hur exakt mycket Garner har utvecklats i sin spelstil och då kan jag stå ut med att Manguai ackompanjerar i varje låt. Men jag ser det dock som ett kul grej och inte något jag vill höra på många andra Garner-plattor. Man kan verkligen säga att Garner lämnade jordelivet med flaggan i topp!

Count Basie Meets Oscar Peterson - The timekeepers

Count Basie Meets Oscar Peterson - The timekeepers
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: Pablo
Betyg: 4/5
Under ett flertal år på 70-talet så träffades två av jazzens giganter, Oscar Peterson och Count Basie, i en studio och jammade, tillsammans med basisten John Heard och trumslagaren Louis Bellson. Det resulterade i hela fem duettplattor med dom båda (varav jag har två). 

Just den här plattan har ett visst nostalgivärde eftersom jag för drygt 30 år sen fick den kopierad på kassett min kompis, som var full av entusiasm för den här plattan. Men självklart är det roligare och ha ett original. Och, ja, detta är en japansk utgåva som jag hittade på Erikshjälpen för ett par år sen under vad jag skulle vilja kalla "Jazz-CD-sommaren", när dom hade fått ett dödsbo från ett jazzfreak som hade en gigantisk samling av jazz-CD och jag bara köpte och köpte.

Jag har tidigare sagt, och står för det, att Count Basie som pianist är minst sagt begränsad och lite väl minimalistisk för att spela i trioformat medan han istället är en av tidernas bästa storbandsledare. Jag köpte en skiva för några år sen med något så ovanligt som en platta med Count Basie och hans trio och det är väl inte den bästa skivan med "greven" som jag har i samlingen. Oscar Peterson däremot är ju en av mina favoriter bakom tangenterna så tillsammans så lyckas dom här skapa stor musik och Basie lyfts upp av Oscars fenomenala talang! Lyssna på öset i "(Back hom again in) Indiana" eller bluesgången i "Rent party", som föregås av ett skönt pianospel utan komp. Det är avslappnande och perfekt att, precis som jag gjorde, sitta på balkongen i den svala sommarkvällen och lyssna på denna skiva. Sen tidigare har jag den efterföljande och avslutande "Yessir that's my baby", men jag hoppas att så småningom få tag på dom övriga tre delarna i detta möte mellan Basie och Peterson!

Bud Powell - The best years (2LP)

Bud Powell - The best years
Utgivningsår: ---
Skivbolag: Roulette
Betyg: 5/5
Precis som med Hank Mobley tidigare så var detta ett fynd från Record Mania i Stockholm förra året och även det en skiva som jag såg oerhört framemot att höra på. Omslaget kan vara ett av de bästa och snyggaste sätten att illustrera en samling på som jag har sett och bara det höjer betyget enormt. Den oerhört finurliga champagnegimmicken och flaskorna på omslaget för att illustrera att det är olika årgångar i en musikers liv känns väldigt välgjord. Det är inte så ofta jag plockar fram storsläggan och drämmer till med en femma i betyg, men jag tycker denna platta värd är det.

Detta är ett franskpressat dubbelalbum utgiven på Roulette, som ägdes av samme man som också

ägde den legendariska jazzklubben Birdland, Morris Levy. Levy hade ju genom sin klubb kontakten med de bästa musikerna. Alltså spelade dom på klubben först och sen in i Levys skivstudio eller skriva kontrakt för bolaget med dom. Ett finurligt sätt att bygga sin förmögenhet på.
     På denna platta, där alla inspelningar är i trioformat, får man då följa pianisten Bud Powells olika stadier i sitt tragiska och brokiga liv. Först 1947, strax före hans första mentalsjukhusinläggning blott 17 år gammal, sen 1953, strax efter han kommit ut från hans andra sjukhusvistelse, 1960, då han hade flyttat till Paris och 1964, då en sjuk och alkoholiserad Powell endast hade två år kvar att leva. Ett tragiskt leverne, men likväl är detta album ett bevis på en otrolig karriär. Jag har tidigare haft lite svårt för Powells trio utgåvor, inte så mycket för hans pianostil som för det faktum att han liksom Erroll Garner har förmågan att mumla under låtens gång, vilket jag upplevde som något störande. Men fantastiska fynd med Powell de senaste åren har gjort att jag med råge satt mig över det problemet och omvärderat honom.

Det är svårt att plocka ut favoriter ur denna fantastiska utgåva, men den period som jag tycker är bäst är då, eftersom jag gillar den klassiska jazzen bäst, den tidigaste eran på 40-talet. Men det finns inget dåligt här, för även om hans sista inspelningar kanske inte är hans allra bästa, så är det intressant att följa utvecklingen och höra hur hans sjukdom påverkade hans spelande 1964. Så jag sätter toppbetyg på denna och rekommenderar detta dubbelalbum varmt! Bud Powell levde ett problemtyngt liv, men lyckades samtidigt bli en av dom allra bästa pianisterna med en egen stil och ett sväng som få hade. Och även om dom valda åren är satta under hans kanske brokigaste del av karriären så ligger fokusen på det han gjorde bäst, gav allt för jazzen och pianospelet! Så jag väljer då tre smakprov, från både hans tidigaste period ("i'll remember April"), Parisperioden ("Buttercup") och sista period ("I remember Clifford").

Årets fynd 2018: Lennie Tristano - Lennie Tristano

Istället för en top 10 över dom bästa fynden, som tidigare år, så gör jag en enkel text om den skivan som är 2018 års bästa fynd. För den som vill veta mer om eventuella fynd under det gångna året så rekommenderar jag min årssummering på min Youtubekanal.

Fast egentligen så har jag redan skrivit om den skivan som jag anser vara mitt bästa fynd 2018 så jag vet inte riktigt vad mer som finns att skriva. Skivan det gäller är Lennie Tristanos självbetitlade album från 1956 som jag hittade för 10 kronor på Myrorna vid Boländerna i Uppsala i somras. Lennie Tristano är en musiker som genom att vara nyskapare, men samtidigt också mer kritikerfavorit än publikfavorit, brukar kosta väldigt mycket om man hittar honom. Eftersom han inte heller nådde speciellt långt utanför vissa jazzkretsar så är det inte lätt att hitta hans musik på skiva. Att därför hitta en skiva med honom på en vanlig second hand, som dessutom har överpriser på alla andra skivor, för en tia trodde jag absolut inte jag skulle få uppleva!

Ska jag lägga till nåt som jag inte redan har nämnt så är det att skivan på sin tid var rätt kontroversiell, eftersom Tristano mixade och trixade i sin studio vid inspelningen av skivan, genom att han överdubbade sig själv. Han la alltså till pianostämmor på sina redan inspelade spår (vilket inte minst kan höras i låten "Turkish mambo"), samt att han ändrade hastigheten på sin och kompets inspelning här och var. I jazzkretsar vid den här tiden så ansågs det som fusk att inte göra som jazzen var tänkt att vara, en sätt att hitta spelglädje genom att direkt spela tillsammans med andra musiker och vad som blev blev. Det var dock inte första gången det skedde och inte heller sista och många år efter hans död skulle han bli hyllad för denna inspelningsteknik inom jazzen. Vill man lära sig mer om Tristano och hans sätt att överdubba sig själv så kan man läsa denna intressanta bloggartikel om Lennie!

Som sagt så är detta en platta som går i ett gränsland och på sin egen stig. Den har element av klassisk jazz, men vågar också utmana och vara nyskapande utan att den tappar tråden helt. Ett måste i min långsamt växande Lennie Tristano-samling och ett självklart val till 2018 års bästa fynd!

Jacques Loussier Trio - Play Bach no. 5

Att sätta jazztoner till klassiska verk har alltid varit både populärt och omdiskuterat. Det är väl dokumenterat att många jazzmusiker under boperan hade ett stort intresse för modern klassisk musik och kanske inte minst Igor Stravinskij. Dock är det inte alltid så populärt bland många av kompositörernas största och/eller närmaste fans, men ändå något riktigt spännande. Det kanske är så att förbjuden frukt på något sätt smakar bäst. Mindre bra gick det för Duke Ellington som fick dra in alla skivor med hans svit baserad av Griegs "Pehr Gynt" eller för Charlie Norman som fick halva Norge på sig för sin "Anitras dance boogie". Bättre gick det för Miles Davis när han tolkade "Concierto de aranjuez" på sin nu legendariska platta "Sketches of Spain", eller för fransmannen Jacques Loussier som valde att ta Johann Sebastian Bachs verk och göra dom i jazztappning med egen trio.
   
Jacques Loussier är en pianist som bland annat blev berömd för sina jazztolkningar av Bachs "Goldbergvariationer". Jag hittade en CD med dessa variationer i hans tolkning för ett tag sen och blev intresserad. Jag vet att jag är rätt konventionell vad gäller jazz och går inte så ofta utanför ramarna, framför allt inte vad gäller modernare jazz. Men jag antar att jag med åldern blivit allt mer intresserad av att undersöka och upptäcka nya saker inom musiken. Därför chansade jag på den CDn och tyckte det lätt riktigt bra och spännande. För inte allt för länge sen så hittade jag en skiva till, utgiven 1964 på Decca, med denna märkliga musiker, nu på vinyl. Den här gången spelandes bland annat ett par av Bachs orgeltoccator omgjorda till piano och spelade i jazzstil. Detta är riktigt speciellt och lysande!

Loussier spelar här med legendariska franske bassisten Pierre Michelot, som bland annat var med i Django Reinhardts band på sin tid, och trumslagaren Christian Garros. Jag har nu blivit frälst i Loussiers sätt att ta något antikt och göra något helt oväntat och nytt av det. För detta är helt oförutsägbart och ibland för man vibbar av Jan Johansson i musiken. Ena stunden så experimenterar trion en hel del med musiken och nästa sekund är det en sorts jazzbarock som strömmar ut. Men trion spelar ändå mjukt och avkopplande och jag tror Bach ändå hade gillat detta. Toccata nr 4 i C-Dur går i många sinnesstämningar och stilar och den lugnare andra satsen (Adagio) är otroligt välgjord! Detta är musik som både plockar fram något helt nytt och på något sätt bevarar det genuina och samtidigt blir intressant och lockande.

Jacques Loussier, idag 84 år, bröt upp trion 1978 och koncenterade sig på att arbeta med artister som Pink Floyd, Sting och Elton John. När Bach 1985 fyllde 300 år så återbildade han trion med nya musiker och har sen dess även försökt tolka andra kompositörer. Jag hoppas absolut på fler Loussier-skivor under 2019!

Jan Johansson Trio - 8 bitar Johansson

Plötsligt har Jan Johansson blivit en artist jag lyssnar väldigt mycket på. Jag skrev om hans trippel-CD-box för ett tag sen i april månads bästa fynd. Den här skivan hittade jag på "Återbruket" för en väldigt billig peng i somras. Den kan kandidera till listan över årets bästa fynd när 2018 går mot sitt slut.

"8 bitar Johansson" är inspelad i Göteborg 1961 under en enda dag, 20 februari 1961. Inspelningen lär ha gått rätt fort eftersom de flesta låtarna sattes direkt på första tagningen. Förutom Johanssons piano hör vi också Gunnar Johnson, bas, och Ingvar Callmer, trummor.
     När 1962 hade börjat så tilldelades skivan Orkesterjournalens klassiska pris "Gyllene skivan" för årets bästa platta. Normalt brukar jag vara lite sådär intresserad av de som vunnit det priset. Övervägande ligger lite bortom den mer klassiska jazzstil som jag är mer intresserad av, men här kan man nog säga att min och juryns åsikter som mest varit helt överens, för detta är nog kanske den mest värda vinnaren av det priset.

Den här skivan är både lättlyssnad och annorlunda. Jan Johanssons intresse för den svenska folkmusiken gör sig påmind på många ställen, inte minst om man lyssnar på flera av solona. Det är svensk musiktradition som möter pianojazz i amerikansk stil på ett mäktigt och spännande sätt! Givetvis är det också ett par genuint svenska låtar med också och fyra låtar är gjorda av Jan Johansson själv. Framför allt känns dock versionen av emigrantvisan "De sålde sina hämman" helt klockren och klassisk Jan Johansson. Jag gillar också deras häftiga tolkning av "A night in Tunisia" och "Willow weep for me", där Jan Johansson spelar solo utan komp.

"8 bitar Johansson" är en proffsig och välspelad trioplatta som är lätt att ta till sig och där gammalt och nytt möts på ett underbart och vackert sätt! Kanske den bästa svenska pianojazzplattan jag har hört!

Jag valde förutom "Night in Tunisia" också en av Jan Johanssons egna kompositioner, en riktigt bra låt som heter "Rebus".

Oscar Peterson - Live at the Northsea Festival, The Hague, Holland, 1980

I juli varje år i Holland sen 1976 så anordnas en jazzfestival som kallas "Northsea Jazz Festival", de första 30 åren i Haag innan den flyttades till Rotterdam. Många är de jazzlegender som har spelat på denna en av världens största jazzfestivaler och den är också känd för att alla former av jazz får plats här, vilket inte är så vanligt i dagens jazzvärld.
     1980 så spelade Norman Grantz, jazznestorn som grundade både Verve och Pablo, in flera konserter från Northsea Jazz Festival och gav ut dessa på sitt bolag Pablo. En av de bästa i min mening är denna med Oscar Peterson som jag köpte helt nyligen på Sundsvalls nya skivaffär
"Vinylstallet". Här har han sällskap av gitarristen Joe Pass, som gör en lysande insats, och danske basisten Neils Henning Orsted Pedersen samt även Toots Thielemans på munspel. Denne belgare kastade mellan genrerna verkligen. Samma år, 1980, spelade han in den mer soulfunkiga "Velaz" tillsammans med Quincy Jones på plattan "The dude" (starkt rekommenderbar) och här spelar han jazzstandards med en av världens bästa pianister.
   
Jag har i två tidigare artiklar om Oscar Peterson, dels om den fenomenala soloplattan "Tracks" och dels 78-varvsskivan "Little white lies"/"Lover", hyllat honom för hans förmåga att med ett underbart pianospel kunna vandra mellan jazzens olika stilar och få det att låta så smekande skönt varje gång och denna är inget undantag. Detta dubbelalbum är ett av Pablos bättre skivsläpp där Peterson och
Thielemans samarbetar lysande ihop, inte minst på "Straight, no chaser" för att inte tala om deras respektlösa och samtidigt fräscha och underbara version av Duke Ellingtons "Caravan"! Jag brukar vara rätt konservativ när det gäller jazz och är si sådär förtjust i jazzorkestrar som saknar trumkomp och att till det blanda in munspel borde kännas märkligt, men här känns allt helt rätt och musiken blir plötsligt luftigare och mer avkopplande! Min beundran för Toots musicerande har ökat enormt de senaste åren och detta tycker jag befäster honom som en av jazzens mest speciella och fräscha musiker! Och jag kan inte beundra Joe Pass sköna gitarrspel nog här!

Om jag ska ha någon kritik så är det i så fall något som musikerna inte rår för. Dels är det lite märklig indelning på plattan där delar av albumet är tonade mellan låtarna och delar är i sin helhet. Dels så låter det lite konstigt där Oscar Peterson först i skiva två presenterar Toots Thielemans som sin gästmusiker efter att han varit fenomenal hela plattan igenom innan dess. Jag fick titta två gånger för att försäkra mig om att jag inte lagt på skivorna i fel ordning. Men, detaljer, detaljer, kan man säga också, för musikaliskt är detta en udda, fräck och samtidigt väldigt skönt avkopplande livekonsert där alla musiker ger allt och livekänslan är enorm!

Duke Ellington - Solos, duets and trios

Jag tänkte växla min miniserie om mindre kända singlar med one-hit-wonders med diverse fullängdare också förstås och varför inte lite avkopplande pianojazz av den mer udda arten. Jag har sagt förut att det finns några jazzmusiker som jag tvekar stort inför att köpa något med, helt enkelt för att dom inte har något mer spännande än samma skval som alltid spelas med dom. Den ena är Glenn Miller och den andra är Duke Ellington. För att jag ska köpa en skiva med Ellington så krävs det antingen att det är en platta med tidiga inspelningar från hans Cotton Club-dagar i slutet av 20-talet, eller något väldigt speciellt som verkligen sticker ut bland "Take the 'A'-train", "C Jam Blues" och hans eviga djungeljazz (ja, det kallades så) a la "Caravan". Till det sistnämnda bör dock den här skivan räknas och det var efter en väldig vånda som jag ändå köpte denna CD på Harvest Records här i Sundsvall för tiotalet år sen. Förvisso finns både "Take the 'A'-train", "Sophisticated lady" och " Solitude" här, men på den här skivan var dom faktiskt mer än välkomna. När jag kom hem med skivan och lyssnade igenom den så insåg jag att detta var den kanske mest spännande och udda Ellington-plattan jag ägde! För grejen med denna utgåva från RCAs underetikett Bluebird är att det endast fokuserar på pianisten Duke Ellington. När man säger Duke Ellington så är det främst som ledare av en av jazzhistoriens populäraste orkestrar man tänker på. Däremot så är hans pianodel väldigt bortglömd och i likhet med Count Basie så hamnade den delen i bakgrunden av den popularitet som hans band hade.

Men på denna skiva så har man samlat, som titeln antyder, hans soloinspelningar, duetter med både basisten Jimmy Blanton och hans vapendragare i bandet Billy Strayhorn samt en del trioinspelningar. Enda gången man hör några blåsare är i slutet av låten "Lots o´fingers", som är del två i en tredelat medley och där bandet kommer in för del tre, men då tonar man ut låten. För här är det Ellington som musiker vi vill höra, nästan ensam och avklädd! Jag kan ärligen erkänna att innan jag hörde den här skivan så hade jag kanske hört Ellington solo en gång tidigare i mitt liv.

Om vi ska fortsätta jämförelsen med Count Basie så är Ellington i mina ögon en mycket bättre solist. Ellington spelar här både fritt och svängigt och med en hel del blueskänsla i spelet. Första låten "Tonk" från 1946, där han då spelar duett med Billy Strayhorn, på ett och samma piano vilket är än mer udda, så får

jag vissa tankar till Lennie Tristanos musik tio år senare, vilket är ett bra betyg eftersom Tristano ju är en av mina stora favoriter.
Men den andra duetten mellan de båda kompositörsgiganterna, "Drawing board blues" är ändå mitt favoritspår. Den är avkopplande, otroligt snyggt spelande och känns friare än någon annan Ellington-låt jag har hört.
Duetterna med Jimmy Blanton är också väldigt intressanta. Blanton spelar med stråke på flertalet av låtarna och lyfts fram ordentligt här. Blanton, som räknas som en av dom mest inflytelserikaste basisterna, var en av Ellingtons unga musiker som tyvärr dog en alldeles för tidig död, redan 1941, 23 år gammal i tuberkolos. Om jag ska peka på en nackdel med skivan så är det att duetterna med Blanton innehåller flertalet olika tagningar av samma låt och detta är ju mer till av samlarvärde och kuriosa än att jag tycker det tillför en jazzplatta något att sitta och höra på nästan samma låt två eller tre gånger till, fast med en liten marginell skillnad på något solo.
Lyssna också på de fantastiska trioinspelningarna gjorda med basisten Junior Raglin och trumslagaren Sonny Greer och framför allt låten "Frankie and Johnny" som börjar väldigt avkopplande och skön och som efter två minuter ökar markant i hastighet och förvandlas till ett sväng utan dess like!
Skivan avslutas med några fantastiska inspelningar från 1965 och Pittsburgh Jazz Festival där Ellington i en låt spelar tillsammans med en annan gigant, Earl Hines, och i en annan låt tar sin "Take the 'A'-train" till en helt ny nivå som sällan hörts! Jag som har hört låten någon miljon gånger med orkester tycker lätt att detta är den bästa och häftigaste versionen som Ellington spelat in av låten!

Om man är van att höra Duke som en orkesterledare som spelar sina trötta hits om och om igen så är detta verkligen något nytt och fräscht, och om man älskar sin Duke som storbandsledare så är detta ändå något udda och speciellt att kunna koppla av och unna sig! En helt ny sida av en av jazzhistoriens ledande namn visas upp där han får full frihet att utveckla något han normalt inte är känd för, men borde ha fått göra mer i karriären! Så för att lyfta upp pianisten Duke Ellington så bjuder jag på dels "Frankie and Johnny"  från 1945 och dels duetten med Billy Strayhorn, "Drawing room blues" från 1946.

Erroll Garner - Solo, New York, 1944-'45

Ibland kan man bli överraskad av även de billigaste skivorna som man köper. För inte allt för länge sen skrev jag om dubbel-EPn med Erroll Garner och jag hade tänkt att rida på den vågen när jag är i andra andningen. För några år sen gjorde jag en sedvanlig beställning på Ginza och såg denna lilla CD med Erroll Garner. Jag tänkte väl inte så mycket om den utan beställde den mest för att den var billig, 10 kronor, och innehöll gamla inspelningar. Dock var den utgiven på ett riktigt lågbudgetbolag, Acrobat Music & Media.

Men vad som inte framkom av annonsen i Ginza var att den egentligen var, åtminsone till hälften, en utgåva av en radioshow som Erroll Garner, där han gästade Twelve Eighty Club Show på Station WOV i New York 1944. För mig som gillar gamla radioprogram och dessutom livejazz var detta ett riktigt guldkorn, inte

minst när programledaren, vars namn jag inte fått reda på, och Erroll Garner pratar och presenterar mellan låtarna. Roligast är när programledaren försöker sätta Erroll på pottan genom att ge honom ett test, improvisera fram en låt om radioprogrammet betitlad "Twelve Eighty Club Blues", och man hör på programledaren att han tror att detta kommer bli svårt för pianisten, som dock spelar en riktigt fin liten melankolisk blues rakt ur huvudet. Är karln ett geni eller vad?
Radioprogrammet är riktigt härligt, tillbakalutande och fantastiskt bra och samarbetet mellan programledare, pianist och musik är enormt bra!

Andra halvan av plattan innehåller studioinspelningar gjorda i New York 1945. Pianisten släpps ut i full frihetm ed ett gäng standardlåtar och han spelar dom verkligen på sitt sätt, eller vad sägs om den lite dramatiska men svala versionen av "All the things you are" eller den riktigt udda versionen av "I get a kick out of you". Jag kan verkligen också rekommendera hans sköna version av "Mood indigo" eller den riktigt häftiga versionen av "I can't give you anything but love".
Ibland kan alltså riktiga chansningar och mindre kända bolag ändå visa sig vara guldkorn! Denna skiva är verkligen rekommenderbar. Radioprogrammet är brilliant och avkopplande och låtarna är egna och riktigt snygga!

Tro det eller ej, men jag har hittat ett utdrag ur radioprogrammet, där Erroll Garner spelar Duke Ellington-klassikern "Take the 'a' train"! Från den andra delen, med studioinspelningar har jag hittat hans fina version av den klassiska Earl Hines-låten "Rosetta".

Erroll Garner - en sällsynt och skön fransk dubbel-EP

Varför inte lite skön laid back pianojazz? Den här plattan var nära att komma in på listan över 2014 års skivfynd, men hamnade strax utanför. I januari 2014 gick jag på en loppis vi har här i stan som heter "Magasinet" och där lyckades jag hitta denna rätt sällsynta gamla franska utgåva av en dubbel-EP med pianisten Erroll Garner. Bara formatet, dubbel-EP, är inte vanlig i skivbackarna numera och framför allt om den är utgiven på 50-talet, som den här. Självklart blev jag jublande glad.

Erroll Garner är annars en pianist som jag har lite blandat förhållande till. Han är en kanonbra pianist, inget snack om saken, men det finns även dussinsamlingar på dussinsamlingar på dussinsamlingar på second hand-butikerna, alla med nyare inspelningar, och jag vill helst ha äldre inspelningar, vilket är betydligt svårare att hitta.
Denna dubbel-EP innehåller inspelningar från 1950 och 1951 och är egentligen utdrag ur en LP som kom 1954 på Columbia som heter "Gems". Inspelningarna är både med Garner solo och med trio, med John Simmons, bas, och Shadow Wilson, trummor.

Låtarna på denna dubbel-EP är:
(Skiva 1)
- I'm in the mood for love

- Play, piano, play
- Body and soul
- I cover the waterfront
(Skiva 2)
- Indiana
- The way you look tonight
- Spring is here
- When you're smiling
Dessa är spelade i en egen speciell stil signerad Garner, eller vad sägs om den galanta bluesversionen av balladen "Body and soul", som har en egen inledning. "Play, piano, play" är riktigt snygg och skön och "Spring is here" spelas på ett både elegant och dramatiskt sätt! Det är både nyskapande, speciellt och traditionellt på samma gång, precis som det ska vara! Men framför allt är det skönt och vackert och musik att luta sig tillbaka till. Detta är kanske dom bästa Erroll Garner-inspelningarna jag äger!

Jag väljer två spår från denna fina dubbel-EP. Båda är med trio, men lägg märke till hor John Simmons och Shadow Wilson i den första filmen, "I'm in the mood for love", ligger väldigt långt i bakgrunden och släpper fram Erroll Garner och hans piano i full frihet längst fram. Det andra spåret är "Body and soul".

Oscar Peterson - Little white lies / Lover

Jag skrev tidigare när jag tog upp Oscar Petersons LP "Tracks" för ett par år sen att det är relativt svårt att hitta soloplattor med Oscar. Därför är det riktigt kul att kunna presentera en 78-varvsskiva med en solospelande Oscar Peterson. Eller nästan i alla fall, det står "Oscar Peterson piano solos" på etiketten, men Major Holley medverkar i bakgrunden på bas.
Jag tänkte också bespara er om hur jag hittade den för jag har lite mer problem med att minnas vart jag köpt alla stenkakor under de senaste åren, i jämförelse med fullängdsplattorna där jag har lite mer koll.

Den här 78-varvsskivan är inget original tyvärr, utan en svensk utgåva på Karusell. Men likväl ett musikaliskt storfynd, inspelad i maj 1950 i New York under övervakning av den legendariske producentern och jazznestorn Norman Granz.
Två spår förgyller denna skiva, låtarna "Little white lies" och "Lover". "Little white lies" är ett väldigt spännande stycke som har en latinoliknande melodi som plötsligt övergår i ett otroligt sväng ett tag innan Peterson återgår till den mer rytmiska melodin. Efter 1.30 så är det ett otroligt skönt solospel av honom där han lyckas att låta lite likt Lennie Tristano på vissa ställen.
Andra spåret "Lover" är ett snabbt och fartfyllt nummer som svänger enormt och där Peterson spelar helt perfekt och lysande helt utan paus. Major Holleys bas hörs för övrigt fint i bakgrunden, men stör inte alls utan dom kompletterar varandra riktigt bra.

Oscar Peterson spelade inte in mycket där han själv var ensam i fokus, som jag noterade vid artikeln om "Tracks", därför känns det riktigt kul att ha hittat denna pärla. Peterson flyger fram på ett mästerligt sätt över tangenterna och det är som ljuv sammet för öronen. Kort sagt pianojazz när den är som allra bäst!

Jag hittade "Little white lies" så denna intressanta låt bjuder jag denna gång på! Håll till godo!

Lennie Tristano - Subconscious Lee /Judy

Som synes har jag fått byta utseendet lite med skivomslaget högst upp, istället för inbäddat, och det kan jag/ni tacka blogger för. Tack blogger för det ert nya påtvingade gränssnitt som nästan omöjliggör möjligheten att bädda in en bild på ett snyggt sätt i texten! Så, från bitter ironi tillbaka till skivorna!

Jag har tidigare skrivit om min absoluta favoritjazzmusiker, Lennie Tristano, från mitt Stockholmsköp av hans LP med tidiga inspelningar. Men att hitta Tristanoinspelningar på LP eller CD är definitivt inga lätta saker i Sverige. Och gissa då hur lätt det är att hitta stenkakor med Lennie Tristano. Jag och en skivsamlarkompis satt och diskuterade detta för ett tag sen och jag kom fram till att skulle jag hitta en 78-varvsskiva med Lennie Tristano så skulle jag bli mäkta lycklig. Men ingenting är omöjligt, som Gunde Svan brukar säga. Och idag fick jag bli mäkta lycklig, för i en back med stenkakor på en mindre second hand i stan så hittade jag denna fantastiska 78-varvsskapelse, Lennie Tristano Quintets inspelning av hans första försök som bandledare, "Subconscious Lee" från 1949. Och, nej tyvärr, det är inte originalet från Prestige utan en svensk återutgåva på Gazell, men just nu så bryr jag mig föga om just det faktumet. Skivan är dessutom mer eller mindre ospelad!

Den klassiska kvintetten här består av Lee Konitz, altsax, Tristano, piano, Arnold Fishkin, bas, Billy Bauer, gitarr och Shelly Mann, trummor.
"Subconscious Lee" är ett skönt stycke klassiskt mästerverk inom jazzen och där man inte kan annat  än att älska Konitz och Bauers fantastiska samspel i melodin innan Tristano släpps lös i full frihet. Det är avslappnande cool jazz och man lutar sig tillbaka redan efter första tonen!

Andra sidan på skivan upptas av en låt där bandet är bantat till en kvartett och där trummisen Shelly Manne lämnat studion. Låten heter "Judy" och är en klassisk Tristano-låt med Lennie som för låten och ibland vandrar iväg bort från melodi och komp på små experimentella utflykter för att sen rätta in sig framför Billy Bauers trygga gitarr. Låt mig citera en av dom som kommenterade videon till "Judy" på Youtube , som ni kan se nedanför, som beskrev låten:
"Nice cool jazz, just right for a warm summer evening."

"Subconscious Lee" är den klart vanligaste Tristanoninspelningen, men det är också klassisk Tristano, där den coola jazzen blir till stort sväng och mysig jazz i den största divisionen. Och detta, plus känslan att få hitta nåt så otroligt som en Tristanolåt på 78-varv, gör detta till ett av mina bästa skivköp i år!

Och självklart, jag bjuder på båda låtarna, "Subconscious Lee" respektive "Judy".

Oscar Peterson - Tracks

Oscar Peterson tillhör en av de jazzmusiker jag gärna köper varje gång jag får en möjlighet. Denna kanadensiske jazzpianist är en av de allra skickligaste som rör sig helt felfritt mellan så väl swing som bop som mer modern stil. Han har en bred spännvid som han klarar med en unik talang och ett pianospel som är avkopplande och skönt. Som jazzmusiker var han också ett unikum socialt också. Medan de flesta andra jazzmusikerna i hans tidsålder hade grava drogproblem, och flera också dog för tidigt, så levde Peterson ett lugnt liv, tog inte droger och spelade sin musik.

Jag har en del Oscar Peterson-skivor och jag kommer garanterat att i framtiden skriva om nån av hans fantastiska "Night Train"-utgåvor med sin trio. Men här och nu en skiva som jag hade äran att hitta för bara två dar sen. Under en loppisrunda med en vän så besökte jag en mindre Röda Korset-butik och hade ungefär noll förväntningar eftersom jag inte hittat nåt där under de dryga två år den affären funnits uppe. Men nu hittade jag denna soloskiva från 1970 där, vilket betyder att man nog inte ska ha för förutfattade meningar om en loppis.

Oscar Peterson spelade inte in särskilt många soloskivor och denna kan få en att tänka på Art Tatum i spelteknik med en hel del löpningar över tangenterna. Art Tatum och andra sidan var inte alls förtjust i att spela med trio utan spelade helst själv. Men här är det alltså bara Peterson och ett piano inspelat i en studio i Villingen i dåvarande Västtyskland 1970.
Under slutet av 60-talet början av 70-talet spelade Oscar Peterson in en hel del plattor för tyska skivbolaget MPS, som var det första skivbolaget i Tyskland som släppte jazzplattor och gav även ut skivor med Lee Konitz, Monty Alexander och Kenny Clarke. Dessa plattor med Oscar Peterson räknas av flera dock som några av hans bästa och denna, hans bara andra fullängdsskiva solo, visar på det.

Första låten på skivan, "Give me the simple life", är en upptempolåt som jag minns från ett "Sommar"-program som Peter Dalle hade för en del år sen då den spelades.
Balladerna på plattan är minst sagt lysande och riktigt avkopplande örhängen. Hans version av Thad Jones "A child is born" är en riktig favorit och skönt stycke midnight-pianojazz liksom avslutande "Just a gigolo" som är den klart bästa versionen jag hört av den låten. Lyssna också på hans skönt bluesiga version av Bob Carletons "Ja da"! John Lewis "Django" är en väldigt speciel låt där Oscar Peterson spelar väldigt långsamt och ibland nästan tystnar för att sen bara sprudla ur sig toner i en väldig fart.

Detta är ett vackert pianoalbum med svalkande och skön pianojazz som är en njutning för örat där en av jazzens största genier får visa prov på det som han kan bäst men som han fick visa allt för sällan, spela piano solo.

Dom två favoritlåtarna jag nämnde är mina låtval, "A child is born" och "Just a gigolo"!

Dodo Marmarosa - Up in Dodo's room

Som många av er förstått så gillar jag att lyfta fram musiker som är mer eller mindre bortglömda idag och som gjort mer än att bara vara kompmusiker åt de stora namnen eller som drunknat med sina egna band i sina större kollegor. En annan i den kategorin är pianisten Dodo Marmarosa och jag ska ärligt erkänna, för fem år sen så var han inte mycket mer för mig heller än en helt OK boppianist som spelat bakom de stora namnen. Marmarosa hette Michael egentligen och var klasskamrat med Erroll Garner och dom båda tränade tillsammans. Namnet "Dodo" kom från klasskamraterna för att Marmarosa hade ett stort huvud till en väldigt kort kropp. Från början så spelade han med de stora storbanden, Charlie Barnett, Artie Shaw och Tommy Dorsey, men kom i mitten av 40-talet i kontakt med bopen och blev boppianist på inspelningar med namn som Dizzy Gillespie, Charlie Parker och Gene Ammons.

Det var när jag en dag bläddrade i en skivrea 2005 som Sundsvalls, under 00-talet, enda skivaffär för nya skivor, Skivbutiken, anordnade som jag hittade en hel CD med Dodo Marmarosa inspelningar från 40-talet, både solo, i trio och i grupp. Lite fundersamt köpte jag den, eftersom den ju innehöll bopinspelningar som jag aldrig sett eller hört och fick en riktigt positiv överraskning. "Up in Dodo's room" heter plattan och innehåller hans inspelningar från skivmärket Dial under 1946-47. Marmarosa som pianist är avslappnande och mjukt. Inte direkt nyskapande som många av hans mer kända kollegor, men avkopplande svängigt och hans soloinspelningar för tankarna lite till Lennie Tristanos coolstil, även om Tristano är i en klass för sig. Men hans improvisationsövningar i de båda sviterna "Tone paintings" är riktigt bra. Dessa var aldrig menade att släppas offentligt från början utan Marmarosa spelade in och improviserade fram dessa högst privat i en studio i Hollywood 1947.
Orkesterdelen av hans inspelningar på skivan är endast tre stycken. Dels låten "Bird lore" tillsammans med Charlie Parker septett där både Miles Davis och Lucky Thompson ingår. Och dels två sköna inspelningar med en annan bortglömd musiker, som absolut borde ha fått en större karriär, trumpetaren Howard McGhee och hans sextett. Titeln på skivan, "Up in Dodo's room" är för övrigt en Howard McGheelåt som bandet gör. Här ligger den enda nackdelen med skivan. Jag hade gärna sett fler inspelningar med McGhee sextetten och Parkerbandet, även om jag förstår att idén med skivan är att lyfta fram Dodo i första hand som solomusiker.

Mest utrymme får då Dodo Marmarosa med sin trio, som även består av Harry Babasin på bas och cello och Jackie Mills trummor i ett gäng inspelningar från december 1947, alla komponerade av Marmarosa själv. Det är en riktigt bra trio som är väldigt bra samspelt! Av dessa är låten "Bopmatism" en riktig godbit som tar lyssnaren på en intressant jazzmusikalisk väg med en stark melodi och bländande pianostil. Låten finns här också i två varianter, för sist på plattan finns också en hög med alternativa tagningar på en del låtar. Balladen "Tradewinds" är en annan höjdare med trion som verkligen är avslappnande.

Detta är en kanon-CD som kanske inte är nyskapande, men lugn och avkopplande bop när den är som bäst och Marmarosa är värd att uppmärksammas mer. Tyvärr så blev hans mentala hälsa allt sämre på 50-60-talet efter att ha blivit inkallad till militärtjänst och han spelade allt mindre i officiella sammanhang. Sista framträdandet kom 1968 på en resturang i Pittsburgh. Han dog 2002.

Här har jag valt att fokusera på Marmarosa som solomusiker även i klippen och väljer svänget med trio (med Harry Babasin på bas och Jackie Mills på trummor) i "Bopmatism" och den första av hans "Ton paintings".

Lennie Tristano - ett guldfynd i Stockholm!

Så blev det dags igen. Under helgen så besökte jag på nytt Stockholm för att utöka min skivsamling så mycket som möjligt. Ja, jag hann även gå på en fantastisk konsert också med finska soulgruppen Tuomo, ett band som ligger i gränstrakten mellan Stevie Wonder och Jamiroquai, som rekommenderas varmt! Men det var skivor det gällde nu, ja. Jag tänkte senare berätta lite om det jag inhandlade och en del av skivorna kommer med största sannolikhet att beskrivas noggrannare här i skivguiden. Men guldskivan framför alla denna helg hittade jag i en unik skivaffär som jag blev lyrisk över. På Rödabergsgatan ligger en skivaffär som heter Andra Jazz och som ägs av en riktig jazzälskare, Harald Hult, och i hans affär säljs bara jazz, på LP, på CD och även i bokform.
När man kommer in i den lilla mysiga butiken så strömmar jazzmusiken emot en direkt och man möts av hur många hyllmeter som helst med bara vinyl, i skivbackarna och i hyllorna. För mig blev det en chock och jag visste inte riktigt vart jag skulle börja så jag gick fram till min absoluta favoritjazzmusiker, pianisten Lennie Tristano. Det är den jazzmusiker som fick mig att börja lyssna på äldre jazzinspelningar redan 1986 och framför allt så har jag letat efter hans första inspelningar från 1945 tillsammans med saxofonisten Emmet Carls och hans band (även om det är trombonisten Earl Swope som står som bandledare på skivan). Tristano är aldrig tråkig när han spelar utan det är nåt unikt med varje spelning han gör, solo som i band, och ingen kan förstå när man hör honom att han är blind. Det är tråkigt att det slutade som det gjorde, med en bitter Tristano som ilsken på jazzens utveckling ägnade sista decenniet av sitt liv till att undervisa andra musiker och dog till sist utfattig.

Nå, det tog mig inte lång tid innan jag hittade denna skiva med dessa inspelningar på. Förvisso kostade den 100 kronor, men den det vart värt varenda krona. Jag letade mig också fram till en fantastisk liveplatta med orgelkungen Jimmy Smith, som jag hoppas kunna skriva om en dag. Och med dessa alster, betalade och klara, lämnade jag butiken överlycklig över att ha besökt en så fantastisk affär. Läs mer om Andra Jazz i denna artikel i jazzmagasinet Orkester Journalen! Jag säger bara, keep up, Harald, vi ses förhoppningsvis nästa år igen!

Nå, denna platta heter alltså "Earl Swope Sextet featuring Lennie Tristano - The lost session". Varför inspelningarna är klassade som "lost" är för att bandet spelade in sina repetitioner, men dessa var privata och skulle egentligen aldrig bli offentliga. Gudskelov så ändrades det. I bandet finns, förutom Swope, Carls och Tristano även trumpetaren Shorty Rogers, basisten Chubby Jackson och trumslagaren Don Lamond och plattan kan beskrivas ha två olika sidor. Dels första sidan som innehåller inspelningar med bandet, som alla utom en är i två olika versioner. Bandet spelar en tidig version av cool jazz, kanske den tidigaste varianten av den stilen, och det är ett otroligt sväng. Den första versionen på plattan av "Tea for two" är för mig en klassiker, med ett otrolig samspel av blåsarna, och "Talk of the town" är en helt fantastisk balladinspelning! Detta är kanske några av de bästa jazzinspelningar som nånsin gjorts!

Andra sidan är med fokus på Lennie Tristano själv, med soloinspelningar och trioinspelningar tillsammans med sin vapendragare, gitarristen Billy Bauer (en av de mest oförtjänt bortglömda gitarristerna i jazzhistorien) och bassisten Leonard Gaskin. Tristano hade här inte riktigt än börjat experimentera med att ta andra låtar och klä om dom i egen skrud med nytt namn, men på sitt sätt är dom ändå i ny skrud, om än med sina mer familjära namn. Den som lyssnar på Tristanos soloversion av "I've found a new baby" har svåra problem att känna igen den. Men ändå är det det som är så genialt med Tristano, han gör nåt nytt med nått gammalt och det svänger oerhört och låter så proffsigt ändå. Till sist vill jag också starkt rekommendera trions otroliga version av "A night in Tunisia", med ett klassiskt samspel mellan Bauer och Tristano!
Utan att överdriva så är detta en av de bästa jazzplattor jag köpt. Den har allt, ett helt fantastiskt band som gör kanonskön jazz, soloinspelningar av absolut bästa klass och en av världens bästa trios med ett unikt samarbete. Den är inte lätt att komma över denna skiva, men om man lyckas så kan jag inte annat än att rekommendera att köpa den för hur dyr den än är så är den värd det! För mig kan ingen pianist mäta sig med Lennie Tristano. Han kom med nåt helt nytt, bakade in det i nåt gammalt och det lät genialist!

Jag har två klipp att visa här, från plattan med Tristano. Ett nummer med sextetten i form av "Tea for two", och lyssna på det otroliga samspelet!
Dessutom ett solonummer med Lennie, "I found a new baby". Detta är pianomusik!