Jag har nämnt den här historien förr, men finns en anledning till en repris just denna (sista?) gång. När jag var barn så hörde jag en låt på "Bagen" i TV med Cia Berg som hette "What (In the name of love)" och som trollband mig och jag spelade låten på kassett från TV. Japp, usel kvalitet, men lille jag hade sparat låten på något sätt. Vilket band som hade gjort låten uppfattade jag inte utan fick leva utan den vetskapen i MÅNGA år. Det tog det mig många decennier innan jag fick information om det på ett diskussionsforum och till dess att jag hittade singeln. Naked Eyes var nu ett band som jag hade ögonen på och som snabbt blev en favorit i 80-talets blipbloppande engelska synth era!
Det finns alltså en anledning till den här historien igen för låten sjöngs av Pete Byrne, som tillsammans med Rob Fischer utgjorde bandet Naked Eyes, och Byrne (inte att förväxlas med Dead Or Alives Pete Burns) avled för lite mer än en vecka sen efter en tids sjukdom 74 år.
Både Byrne och Fischer startade sin karriär i bandet Neon tillsammans med medlemmarna i Tears For Fears. När dom sen gick för sig själva så radades hitsen upp av lysande new wave-klassiker som idag är
sorgligt bortglömda för många skivälskare! För Naked Eyes hade kanske en del hits i England, men dom nådde inte långt utanför det brittiska öriket. När jag nämner namnet Naked Eyes för dom flesta så får jag oftast ett oförstående ansikte tillbaka. Men för mig är låtar som "Always something there to remind me", "Voices in my head", ovan nämnda "What (In the name of love)" och "Promises, Promises" bland det bästa som har gjorts i den brittiska new wave-vågen under 80-talets början och, med undantag från det förstnämnda låten som var en cover, så var det Pete Byrne, tillsammans med Fischer, som låg bakom dessa mästerverk! Mjuka synthmattor, som vågade bjuda på det där extra ibland, och lysande poplåtar. Jag vet att jag i recensionen av Naked Eyes platta "Burning bridges" för sex år sen saknade den lilla kryddan i en annars perfekt platta, men singlarna vågade ändå ge det där lilla extra. Och Pete Byrnes röst var ljus och soft och passande musiken och genren! För mig var Pete Byrne en stor del av den new wave-vågen från 80-talet som jag håller så högt! Naked Eyes splittrades 1984 och turnerade faktiskt aldrig under 80-talet eftersom man hade problem att återskapa sitt sound på ett bra sätt live på scen. Rob Fischer skapade sen Climie Fischer med Simon Climie och avled 1999. Pete Byrne försökte gå solo utan att lyckas nämnvärt och återskapade Naked Eyes, som spelade till sist live och Byrne ägnade återstoden av karriären att spela på olika 80-talsturnéer och festivaler. Trots allt hade Byrne varit med om att skriva några av decenniets bästa låtar i synth/new wave-genren, låtar som förtjänade att lyftas upp på nytt för både nya och äldre generationer! Och för dessa fantastiska låtar tackar jag Pete Byrne! RIP!
Det här är en lite sen hyllning, jag vet, men bättre sent än aldrig antar jag. För ett par veckor sen förlorade popvärlden en synthpionjär som tyvärr aldrig fick det erkännande världen över som hans band förtjänade. Stephen Luscombe, multiinstrumentalist och medlem och grundare av engelska Blancmange
avled 70 år gammal. Blancmange, bestående Luscombe och sångaren Neil Arthur, var ett band som jag upptäckte först runt 2000 och som snabbt rusade upp som en favorit i genren. Bandet gjorde glada, pigga och välgjorda synthlåtar och hade hits i hemlandet England med låtar som "Don't tell me", "Blind vision", "Living on the ceiling" och "Waves". Man gjorde också en lysande version av ABBAs "The day before you came" och fick Agnetha Fältskog att delta i videon. Plattan "Mange tout" är en riktigt bra och skön platta fast förankrad i 80-talets brittiska new wave-våg och jag skrev om den dessutom här på bloggen 2014.
Bandet splittrades 1986 och Luscombe samarbetade med Boy George i projektet The West India Company för att blanda indisk musik med pop. 2006 återförenades Blancmange och kom med ett nytt album 2011. Men Luscombe blev tvungen att lämna bandet strax därefter efter återkommande hjärtproblem och Neil Arthur har sen dess drivit Blancmange själv. Luscombe har dessutom gjort musik till filmer, dokumentärer och serier.
Luscombe gjorde musik och var med i ett band som aldrig fick en stor publik utanför sitt hemland. I Sverige spelades en del av bandets låtar i radioprogram som Metropol, men på listorna som fick man bara tre veckor på Poporama 1983 med "Living on the ceiling", trots att låtar som "That's love that it is" och "Don't tell me" hade potential att bli riktiga synthklassiker. Troligen var branschen mättad på band i genren, eller så hade Blancmange ett sätt att vrida på ljudbilden som gjorde att folk hade svårt att ta det till sig. För Blancmange vågade hitta sin egen stil på de engelska new wave-synth-musiken och Stephen Luscombe var en stor del i skapandet av flera av 80-talets bästa låtar i genren. Och för det så tackar jag Stephen Luscombe och vila i frid!
A Flock Of Seagulls - A Flock Of Seagulls Utgivningsår: 1982 Skivbolag: Jive Betyg: 5/5 Det är alldeles för sällan som jag hinner skriva om en klassiker och när engelska A Flock Of Seagulls nu har kommit med ett nytt album så passar det bra att gå tillbaka och syna deras debut. Senaste singeln "Him" är bland det bästa bandet har gjort på mycket länge och påminner en hel del om deras tidiga 80-talets new wave-pärlor i sin stil, även om sångaren Mike Scores röst har blivit äldre och den väldigt märkliga ugglefrisyren har bytts mot en helt skallig profil.
A Flock Of Seagulls slog aldrig riktigt i Sverige tyvärr, även om de var en stor del av den brittiska synthvågen som sköljde över Europa då och har med åren blivit ett namn många engelsmän och 80-talsfans minns från den tiden. Den här plattan är en, i mitt tycke, überklassiker i genren utan tvekan. Paul Reynolds har en gitarrslinga som oftast går i bakgrunden på bandets sound och som är så karaktäristisk och ger låtarna en softare och mysigare ljudbild! Låtarna på den här plattan går i ett bra upptempo har höjdarlåtar som "Messages", "Standing in the doorway" och "Don't ask me". Förutom då lysande singlar "I ran (so far away)" och "Space age love song" som är ikonisk brittisk 80-talssynt i mitt tycke! Detta är ju bara vackert!
När man vill att man ska rekommendera plattor med en viss artist eller genre för en newbie så brukar jag säga att samlingar är det klart bästa, eftersom man då får en chans att lättast lyssna på det som gjort musiken så stor och säljande. Det gäller även den här genren eller A Flock Of Seagulls, men jag tycker att om man vill upptäcka engelsk new wave-synth så är ändå den här debuten ett utmärkt ställe att börja på för soundet är så klassiskt, med softa melodier, Paul Reynolds gitarr som flyter bakom syntharna och Mike Scores röst. Detta är bland det bästa det engelska 80-talet hade att bjuda på!
Squeeze - Take me i'm yours Utgivningsår: 1978 Skivbolag: A & M Records B-sida: Night nurse Squeeze är ett band som jag har försökt att gilla och fått för mig att det borde vara ett band som jag skulle vara intresserad av. Men det har gått lite trögt så här långt och det jag har hört har inte känts som något jättespännande utan mer "jaha, ok...". Med ett undantag, förstås. Och, ja, vi kommer till skivomslaget snart. Men när jag för 10 år sen skulle lära mig mer om 70-talets musikvärld genom plöja igenom alla det årets Poporama-sändningar så hörde jag den här låten och den blev en tidig favorit för mig. Och vi snackar då om den ENGELSKA varianten av Squeeze. För jag lärde mig samma år, som en del trogna läsare kanske minns, att det finns två Squeeze när jag i Stockholm köpte det jag trodde var bandets debutplatta och det visade sig att det fanns ett amerikanskt punkband med samma namn. Den här låten är då Squeeze debutlåt och något av bandets synthhit. Bandets sångare Glen Tilbrook har beskrivit låten som att dom låtsades vara Kraftwerk i den och det är verkligen en riktig new wave-aura om den. Givetvis var det just detta som fick mig på fall för låtens kanonhäftiga sound och dess marscherande driv. Och det lyckades ju, för denna debut blev en riktigt stor hit då. Detta är dock en grym 70-talslåt som idag tyvärr, som så mycket annat bra, känns väldigt bortglömd. Inte bortglömd hos mig dock alltså utan på min lista över 1978 års låtar landade den på plats 12. Men så var det ju detta med kvaliteten på skivan och att försöka hitta singeln. Som synes så ser omslaget inte så jätteroligt ut. Den är förstås köpt i samband med Återbrukets nerstängning och jag tvekade in i det sista om jag skulle köpa den eller inte. "Chris" har verkligen gott all in här med att klottra på omslaget. Men jag har aldrig heller sett singeln någonstans, även om jag numera är ägare av hela plattan. Och till sist beslöt jag mig att köpa den när det nu var utförsäljning och jag har letat efter den, i alla fall till dess att jag får tag på en version med snyggare omslag. Som en kanadensare på Vinyl Communityn sa: "Man spelar ju inte omslaget..." Jag är lycklig över att äntligen ha singeln av denna grymma hit i alla fall, fodral eller inte!
Fox The Fox - In the dark of the nite Utgivningsår: 1984 Skivbolag: CBS Betyg: 4/5 Holländska Fox The Fox var ett band som hade potential men som aldrig riktigt nådde höjderna. Dom som känner till gruppen har med största sannolikhet främst hört singeln "Precious little diamond" och kanske "Flirting and showing" (som jag tycker är bättre av dom två singlarna). Dessa två blev hits 1983-1984 och ett album kom innan det var okänd anledning blev tyst i hela fem år. Sen kom en platta, långt efter att synthvågen dött ut och bandet fallit i glömska, och ett år senare splittrades bandet. Om skivbranschens så kallade motto "Du är inte större än din senaste hit" stämmer så är det på Fox The Fox.
Fox The Fox gjorde alltså en för tiden trendig new wave-synthpop fast med lätta funkbeats i grunden. "Precious little diamond" är en snygg låt, utan tvekan, men med åren har jag blivit rätt mätt på både den låten och den rätt irriterande heliumrösten som sjunger den. Därför blev jag ändå riktigt glad när jag upptäckte att plattan är klart mer än bara den låten och att det finns relativt normal sång också. Och soundet är riktigt skön tidigt 80-talsaktig pop med mysiga synthmattor. Sen är kanske inte alla låtar helt perfekta i sin skapelse. Det finns en hel del låtar med onödigt mycket instrumentala partier med sång bara här och där, någon amatörmässig rap samt att diamant-låten bara finns i en sorts album mix, och hur mätt jag än är på låten så har jag svårt för när artister inte låter sin största hit vara i den form fansen har vant sig på plattan utan måste lyxa till den med en annorlunda mix. Men det finns riktiga höjdare här, som "Check it out" och avslutande singeln "I.C Eyes" Men Fox The Fox platta visar trots allt upp en hel del bländande ljudbilder med snygg new wave-pop och är långt bättre än jag trodde den skulle vara. Alla låtar är inte alltid helt välgjorda, sångaren Berth Tamaëlas röst är stundtals jobbig och betyget balanserar lite på gränsen, men plattan är ändå tillräckligt skön och bra att lyssna på att jag med god marginal behåller den!
Midge Ure - The gift Utgivningsår: 1985 Skivbolag: Chrysalis Betyg: 4/5 Om ni tycker att det tar lite längre tid mellan artiklarna just nu så beror det på en viss tidsbrist för närvarande, men självklart lever bloggen vidare och nu med något klassiskt och 80-tal. Det här är en skiva som har funnits med mig länge i samlingen, men som med allt nytt som jag har att plöja igenom inte har blivit spelad på bra länge. Så det är dags att åter göra bekantskap med Midge Ures första soloalster, "The gift". Midge Ure har sagt att han ville göra något som var lättare än Ultravox och även om soundet inte skiljer sig så jättemycket från bandet så är det ändå positivare och till viss del gladare tongångar på "The gift" än på Ultravox klassiska plattor några år tidigare. "If i was" var ju huvudsingeln och hiten och är en låt som håller starkt än som en vacker svävande brittisk poppärla med snygga synthmattor. Men här finns också plats för lite snygga instrumentala låtar, som spelades in på ön Montserrat i Karibien. Den rytmiska kaskaden i "The chieftain" är väl värd att rekommendera. Ure var fortfarande en del av Ultravox här, men vågar stå med en fot i bandets klassiska sound och det andra i något nytt med tuffare tongångar. Det är aldrig tråkigt utan variationsrikt och otroligt välgjort, samtidigt som Ultravox-fanet både kan känna igen sig och fascineras av Midge Ures egna idéer. En lysande och klassisk solodebut av Midge Ure med ett vackert och snyggt sound som känns både hemtam och överraskar här och där!
Pete Shelley - Homosapien Utgivningsår: 1981 Skivbolag: Genetic/Island Betyg: 2/5 Att försöka transformera sig med tiden från en genre till en annan, följa med i tidens strömningar, är inte alltid lätt. Det finns flera som under det tidiga 80-talet försökte gå från punk till det mer aktuella new wave/synth-soundet. Många, som John Foxx, lyckades riktigt bra med det, medan det är lite värre med andra. Vad som är värre är förstås från person till person. Den här skivan har trots allt sin publik då den minst sagt sticker ut från mycket annat i genren. Men för min egen del så känns inte Pete Shelleys "Homosapien" från 1981 som något jag tänker lyssna på många gånger till.
Pete Shelley var alltså sångare i punkbandet Buzzcocks på 70-talet och försökte redan tidigt experimentera med elektronik. Jag ska inte försöka låtsas att jag vet något om Buzzcocks, som jag egentligen bara hört talas om. Punk är, som de säkert har flesta förstått, inte riktigt mina domäner. Men här är tiden helt rätt för mer elektronisk och new wave-baserad synthmusik och rent soundmässigt så har jag väl hört värre. Det är stundtals helt OK synthljud, även om det kanske inte är vare sig tungt, dansant eller skönt svalkande, som många andra mer framgångsrika i samma genre var 1981. Däremot så hade jag verkligen önskat att Shelley hade anpassat sin sång också till genren lite mer, för han försöker allt för ofta fortfarande använda den mer skrikande sången som passar mer till punkmusiken än synthpopen. Melodierna är väl inte heller dom lättast tillgängliga, vilket i och för sig normalt inte alls behöver vara till en nackdel, om det är typ David Bowie eller någon liknande som gör den. Men med Pete Shelleys falska och ibland ylande sång så tenderar det till att bli rätt outhärdligt stundtals. Singeln "Homosapien" är bra och "I guess i must have been in love with myself" är helt OK och soundet är oftast också godkänt och det räcker till ett det betyg det blir. Men melodimässigt och sångmässigt så håller det inte här. Skivan blir inte kvar i samlingen.
JoBoxers - Boxer beat Utgivningsår: 1983 Skivbolag: RCA B-sida: Let's talk about love Då ryggen stadigt blir bättre och bättreså passar jag på att fylla på med ett band vars namn lämnar många frågande om vilka de var, men om man spelar låten så blir det något fler som minns. Gruppen JoBoxers skapades av medlemmar ur punkgruppen Subway Sect och var i stil så brittiska som det gick för sin tid. Ser man en bild på bandet så ser dom ut som unga engelska lagerarbetare som bor i kollektiv och musiken ligger rätt i tiden med en new wave-influerad variant på den då rådande skatrenden.
När jag hörde den här låten för första gången så föll jag direkt för dess enorma energi! Jösses, vilket grymt ös och skön känsla i låten och därefter blev JoBoxers något av ett favoritband från den engelska new wave-eran, även om bandet bara släppte tre album och hade två riktiga hits, den här och uppföljaren "Just got lucky". Och fortfarande åker volymen upp och fötterna börjar stampa när jag hör:
"THE BOXERBEAT!"
*Boom Boom*
"THE BOXERBEAT!"
*Boom Boom*
Väl värd sin plats nr 14 på top 50-listan över bästa låtarna 1983 som jag nyss publicerade. Engelsk ösande 80-talsstomp som är oemotståndligt och som det är snudd på omöjligt att sitta still till! Så rock on, folks...
Depeche Mode - See you Utgivningsår: 1982 Skivbolag: Mute B-sida: Now, this is fun Det var alldeles för länge sen jag skrev om mina husgudar Depeche Mode så varför inte ta igen skadan lite nu. Jag kommer nog att ladda med lite Depeche-singlar framöver så håll i hatten. Men jag börjar nu med den låt som tog bronset i min lista över 1982 års bästa låtar och som sen jag hörde den första gången har varit en av mina favoriter. "See you" var första låten efter Vince Clarkes lämnande av gruppen, men Alan Wilder hade inte ännu kommit med i bandet (eller, ja, han finns med i bakgrunden, men var inte medlem). Därför är detta första låten med trion Depeche Mode, som ju skulle bli mer vanlig från 90-talets senare del och till idag.
Det här är en enkel liten sentimental kärlekslåt med mysstämning. Producenten och Mutes grundare Daniel Miller beskriver låten i Steve Malins biografi om Depeche Mode:
"Låten fanns där, men när det gällde arrangemang och sound fanns det ingenting som sade åt vilket håll vi skulle gå."
Ändå är låten ett visst steg ifrån det mer glada och glättiga som var lite kännetecknet för "Speak & Spell"-singlarna och en litet steg mot en lite mörkare ton, inte minst i början och slutet av låten. Den låter i inledningen lite öde och ensam för att sen övergå i en, förvisso banal text, men ändå väldigt vacker melodi och otroligt skön stämning. Den har beskrivits som en av Depeche Modes svagare låtar, men ändå en väldigt viktig låt som blev bandets dittills största hit och ett bevis på att Vince Clarke inte var hela framgången för bandet. Jag har dock alltid stått fast vid att den är, om inte jättestark som hit, ändå väldigt avkopplande och grymt snygg och mysig låt, och då även en personlig favorit! Och, som sagt, ett viktigt låt på många sätt för bandets fortsatta utveckling.
Jag tänkte faktiskt bjuda på två videor med låten. Dels den officiella, en av dessa Julian Temple-videor som Depeche Mode alltid avskytt som pesten. Den är inget mästerverk, men inte fullt så usel egentligen. Inte om man jämför med den kultvideo som tyska musikprogrammet "Bananas" gjorde till låten, med ett ungt band spelandes och sjungandes i en lada med en massa höns omkring sig och i medlemmarnas famn, samt ett hånglande par i halmen i bakgrunden. Man kan riktigt se hur Dave Gahan har svårt att hålla sig för skratt med sin höna i famnen. Tyska musikprogramsproducenter hade stundtals väldigt märkliga idéer till sina artister under 80-talet och hur man tänkte med denna idé lär nog vi aldrig få reda på.
David Bowie - Ashes to ashes Utgivningsår: 1980 Skivbolag: RCA B-sida: Ashes to ashes (Album version) Det var ett bra tag sen jag skrev om en singel i en egen artikel så varför inte och varför inte då David Bowie. Bowie har då vuxit enormt de senaste tio åren till en artist vars musik jag verkligen gillar, åtminstone från början till och med 90-talet (hans musik därefter har jag inte utforskat riktigt än). Herr Bowie har förekommit ett antal gånger på bloggen genom åren och det kändes väldigt rätt att skriva om den här låten som erövrade en hedrande fjärde plats på min lista över dom bästa låtarna 1980 i somras.
"Ashes to ashes" har Bowie själv beskrivit som en hyllning till barndomen och rymdmän som blir pundare, samt som hans egna avslutning av 70-talet och intressant nog har han då tagit tillbaka en av hans karaktärer från sista året av 60-talet, alltså Major Tom från hans "Space oddity" från 1969. Sen höll Bowie fingret i luften och insåg att new wave-vågen var starkt på intågande och därmed var Bowies kanske mest synthpopiga hit och album skapad ("Scary monsters"). Detta förstärktes kanske av att bland annat Steven Strange från Visage finns i videon till låten.
Men detta är inte bara en bra låt för att den har coola synthar, detta är en otroligt snygg skapelse med den briljanta synthslingan som passar kanonbra ihop med textens rymdatmosfär, det lite valsaktiga tempot och den lite kusliga titeln och frasen, "Ashes to ashes, dust to dust". Melodin är helt otroligt bra och bland det bästa Bowie gjorde melodimässigt så väl som produktionsmässigt! "Ashes to ashes" är en både fantasifull, snygg och mystiskt spännande låt som man inte riktigt vet vart den ska ta vägen och som enligt mig är däruppe bland mina favoritlåtar av David Bowie!
Naked Eyes - Burning bridges Utgivningsår: 1983 Skivbolag: EMI Betyg: 4/5 Detta är ett speciellt ögonblick! Jag behöver väl inte dra hela historien igen om mitt förhållande, eller snarare ofrivilliga brist på sådan, till engelska Naked Eyes. Mesta av det står bland annat i min text om bandets singel "(What) In the name of love" samt när jag utnämnde bandets andra platta "Fuel for the fire" till 2016 års åttonde bästa fynd. Men för att dra det viktigaste, jag hörde ovan nämnda låt på SVTs "Bagen" 1984, spelade in den på band från TV, missade vem som gjorde låten och spenderade halva livet att leta efter låten och därefter andra halvan till att hitta plattorna och nu är just den delen komplett eftersom bandet bara gjorde två plattor tillsammans på 80-talet. Sen flyttade ena halvan av bandet, Rob Fischer till USA och så småningom bildade Climie Fisher och tyvärr avled i canceroperation 1999. Sen dess har dock andra halvan, Pete Byrne, återupptagit namnet under de senaste åren.
Nå, jag är alltså jublande lycklig över att ha hittat denna väldigt eftersökta debutplatta med denna new wave-duo, även om jag fick betala dryga 80 kronor för den på Vinylstallet. Men det var det klart värt! I ett år då förvisso höjdarfynden inte har duggat jättetätt så lär den här ändå hamna en bra bit på listan över 2020 års bästa fynd. Det kändes riktigt kul att för en gångs skull hitta något jag letat efter länge, vilket det var ett tag sen jag gjorde trots allt!
Nu ska jag inte säga att "Burning bridges" är ett helt perfekt album. De mest kända singlarna här är också bandets största hits, den galanta new wave-pärlan "Promises, promises" (varför den inte hamnat i samma synthklassikerfack som Soft Cells "Tainted love", Human Leagues "Don't you want me" eller Ultravox alla hits är för mig en gåta), "Voices in my head", "When the lights go out" och remaken av 60-talshiten "Always something there to remind me". "Promises, promises" är förvisso i en sorts album version med märkligt eko här och var, men OK då. Kul info, hittar ni maxisingeln så kan ni höra en väldigt tidig och ung Madonna köra i bakgrunden.
Däremot så kanske det saknas någon liten mer krydda i produktionen och vissa av melodierna, även om just dom sistnämnda är väldigt speciella och sticker ut på sitt sätt bland mycket annat i samma genre runt denna tid. Men en liten mer tuffare spets på anrättningen kanske hade gjort detta ännu piggare, en spets som jag tycker finns mer av på uppföljaren "Fuel for the fire". Samtidigt så är det dock väldigt snyggt, jag gillar Pete Byrnes röst (nej, inte Dead Or Alive-sångaren, han hette Pete BURNES) och det är ändå riktigt sköna och spännande låtar i en av dom genrer jag gillar allra bäst. Lyssna bara den lysande "Fortune and fame" eller varför inte titelspåret! Så trots allt så är det en skön synthplatta från 80-talet som jag gillar mycket med en laid back och mysig stämning! Väl investerade 80 kronor och värd sin väntan och den blir givetvis kvar i samlingen!
Hipsway - Hipsway Utgivningsår: 1986 Skivbolag: Mercury Betyg: 3/5 Skotska Hipsway är ett band skapat av en man med många järn i elden, John McElhone, som var gitarrist i Altered Images och skulle inte långt efter denna platta lämna detta band för att bilda ett nytt band med långt större framgång, Texas. Men det är inte McElhone som är bandets främsta ansikte om någon nu trodde det. Gruppens sångare är Grahame Skinner och gitarristen Pim Jones får också ses som en viktig pusselbit i detta band. Hipsway hade aldrig några gigantiska hits, mer än en nr 17-hit på englandslistan med låten "The honeythief", som spelades en del även i svensk radio utan att nå några listor. Ett brittiskt 80-talsband i mängden av hur många som helst som försökte få en karriär i synthens och neonets tidevarv kan man tycka. Hipsway är dock inte ett ordinärt new wave-band dock, även om man försöker placera dom där då och då. När jag hör Hipsway så känns det som att steget är intesärskilt långt till INXS vad gäller produktion och melodistil, även om det australiensiska bandet har klart starkare låtar samt dessutom Michael Hutchence. Vi snackar pop med starka gitarrer och rytm och jag har hört idel bra saker om dom på allehanda ställen jag har följt. Plattan då? Jo, att "The honeythief" är hiten råder det ingen tvekan om, även om den inte heller direkt är någon kioskvältare i hitpotential. Den är ändå glad, pigg och skön på något vis. Men när jag direkt hörde låtarna efter inledande hiten så kände jag någonstans att melodierna var rätt intetsägande och produktionen behövde något som stack ut. Det var inte alls dåligt, bara lite färglöst nånstans. Men ju mer plattan gick ju mer växte den allt mer och B-sidan är riktigt bra! "The broken years" tycker jag kanske mest låter INXS, men drivet är kanonbra och den lite mollaktiga "Forbidden" är plattans klart bästa låt. Det är möjligt att plattan kanske växer med fler lyssningar, men just nu är det ett klart godkänt betyg. Det är inte dåligt, även om det inte är originellt eller exceptionellt starkt, och den har flera riktigt bra spår. Skivan blir kvar i samlingen! Sen vad som sen händer i framtida gallringar blir dock en fråga för då. Ja, vad hände med Hipsway då? Jo, efter diverse trätor och en totalfloppad andra platta så splittrades bandet, men är sen 2018 tillbaka igen med ny platta och uppskattade spelningar.
Visage - Fade to grey Utgivningsår: 1980 Skivbolag: Polydor B-sida: The Steps För snart tre månader sen så presenterade jag en lista över dom bästa låtarna 1980, något jag gjorde i en Facebookgrupp jag är med i. Den här gången har jag av tidsbrist inte skrivit om X antal singlar på listan, som jag gjorde efter årslistan 1984. Men flera av singlarna från 1980 kommer förstås att poppa upp titt som tätt. Men det känns som om jag i alla borde skriva om den låt som vann min årslista för 1980. Och det är ju en legendarisk låt i sitt slag, samt en av dom bästa låtarna jag vet! För mig var det rätt klart på ett tidigt stadium att Visage legendariska "Fade to grey" skulle bli den bästa låten 1980. När det gäller att med en produktion och melodi skapa en atmosfär så spelar den här låten i en egen division!
Men om vi tar detta från början, även om jag berättade en stor del av det för fem år sen när jag skrev om Visage fantastiska debutplatta: Visage startades av Midge Ure och Rusty Egan och tog mest med nattklubbsägaren Steve Strange som ett ansikte utåt. Det slutade med att Strange mer eller mindre tog över bandet och drev det när de andra lämnade bandet snart. Det intressanta är att "Fade to grey" skapades av Ure, Ultravox-kollegan Billy Currie och musikern Chris Payne, men Strange har skrivit i sin biografi att deras kredd för låten var orättvis, eftersom det var han som gett bandet dess ansikte. Jag hörde låten för första gången i ett Metropol i maj 1991 och föll handlöst direkt. Vilken låt! Vilken känsla! Inspelningsknappen på bandspelaren åkte ner direkt för detta var SÅ VACKERT!
För "Fade to grey" bjuder på en riktigt naken, skrämmande och kall atmosfär. Rusty Egans dåvarande flickvän Brigitte Arens pratsjunger förföriskt och lite spöklikt på franska och syntharna målar upp en lite kall och hemsk framtidsbild på något sätt. Den kan nog bara överträffas i kyla av en annan låt, b-sidan "The Steps" som är som hämtad från en skräckfilm med ljudeffekter, domedagstoner och allt. Men samtidigt är allt så snyggt och vackert att man nästan tuppar.
"Fade to grey" blev mer eller mindre Visage och Steve Strange signaturmelodi, trots att bandet också har gjort flera andra riktigt bra låtar. Men "Fade to grey" är alltså i en nivå för sig, ett stycke vacker musikhistoria! Synthpop blir nog inte perfektare än så här! Och jag tycker jag kan bjuda på både A- och B-sida här.
För drygt ett decennium, hösten 2010, så skrev jag en krönikeserie om olika genrer och decennier jag samlar skivor inom. En del av er kanske minns att den i många år låg för läsning i menyraden längst upp. Den gjordes ju drygt ett år efter att jag började blogga så den tjänade mer som presentation mer än upplysning och information. Nu har det gått 10 år och på ett decennium hinner en del förändras, eller gör det det? Jag hade tänkt att göra en liten krönikeserie som kanske kan ses som en uppföljare till den, men framför allt är tankar och krönikor kring dom genrer jag samlar och lyssnar på helst, inte så mycket den här gången fokuserat på hur den genren kom in i mitt liv utan mer vad som jag anser är bäst, bästa fynden i genren, hur lätt det är att samla på den musikstilen och/eller lite allmänna tips för dom som vill börja samla skivor inom den musiken. Förhoppningsvis kanske jag kan inspirera någon att gå ut och leta efter dom skivor denne gillar!
Och jag börjar i den genre som varit med mig allra längst och som jag helst köpt genom alla år, musiken från det gyllene decenniet 80-talet. Och för att denna serie inte ska bli drygt 50 delar lång så har jag valt att även inkludera det tidiga decenniets synth/new wave-våg i detta. För det har jag nämligen gjort under dom flesta åren. Eftersom 80-talet var väldigt mycket synthens decennium, vare sig vi vill det eller ej så går det inte att förneka att instrumentet som sådant fanns nästan överallt på dom flesta populära inspelningar under det decenniet, så föll det sig naturligt antar jag att se det mesta från 1980 till cirka 1987 som synthmusik eller synthinspirerade tongångar. För mig var ju den musik som spelades med synthar det bästa jag visste då. Numera när man har blivit äldre så har fälten öppnats, man har lärt sig mer och börjat inse att det fanns trots allt än mer genreindelningar även då, även om många av dom spelades med samma instrument inblandat, synthesizern.
I artikeln för tio år sen om just 80-talet så berättade jag en del om att 80-talet sen det mer eller mindre
slutade har setts som en spottkopp, men att det var på väg att ändras. Jag tycker att det har fått en liten annan attityd, åtminstone vad gäller den utländska musiken. Vi tittar förvisso fortfarande med konstiga ögon på alla pudelfrisyrer och hockeyditon och dömer rätt fort ut det svenska 80-talet, även om jag ännu anser att det är väldigt underskattat rent kvalitetsmässigt. Men 80-talshits kan man höra numera ofta i reklamkanalerna och även Sveriges Radio på bästa sändningstid helt utan att den förnedras och hånas därefter. Det finns enormt många artister idag som har hämtat sin inspiration från 80-talet och dess musikstil och förenat dessa med nytt tänk. Det finns till och med 80-talsstilar som kommit tillbaka i ny upplaga och som både låter nytt, fräsch och bekant på samma gång, som flera av dom svenska italo-banden som poppat upp de senaste åren, med namn som Italove, Eurotix, 1984 och Stockholm Nightlife. Det både låter och andas 80-talets discotek om musiken, även om det är gjort i 2020. Dom kanske inte ligger överst på Digilistan direkt, men om det ska finnas någon fördel med hitlistornas tynande tillvaro så är det i så fall att det öppnade upp för en massa band som förut dömdes ut som otrendiga och där listplaceringar styrde allt och som nu har det lättare när det inte längre finns någon riktig måttstock för hur det tvunget måste låta utan det får faktiskt lov att finnas. Tyvärr så spelas det ändå knappt något i radion och för typ ingen massmedial uppmärksamhet, men florerar stort på internet och dess stora undergroundscen.
Många av dessa artister är då antingen uppväxta på den tiden då låtarna var populära eller så har man köpt singlar och plattor eller annat i nutid. Det är ju lätt nu att dra till med det som sagts ca 1000 gånger, vinylen är tillbaka, men tyvärr så är det mest rariteter från dom klassiska banden som pressas upp ännu i nyskick. Däremot så finns det alltså fortfarande mängder med 80-talsskivor på second hand-affärerna och loppisarna. Chansen till köp om man vill börja samla 80-tal är alltså jättestor och man behöver ofta inte direkt ruinera sig heller för att köpa dom. För min egen del så har det nu varit en viss uppgång till sist det senaste året vad gäller köp av 80-talsskivor efter flera år i utförsbacke. Det är förstås jättesvårt också att hitta nåt man själv inte har bland alla 80-talsplattor på second hand, både i fullängds- och singelformat, när man köpt 80-talsskivor i snart 30 år. Men jag har dock alltså börjat öppna upp och upptäcka diverse subgenrer och väldigt många nya namn inom 80-talsmusiken och därigenom kommit i kontakt med indiepopband och new wave-artister som jag aldrig tänkt på tidigare, mer okända och obskyra band som dom mest dom mest inbitna känner till. En del av dessa har ni kunnat läsa om den senaste tiden med The Little Heroes, Original Mirrors, Boys Brigade i början av året och nu senast till viss del även The Korgis.
Som nästan alla fall när man ska börja samla på en musikstil eller musik-era så bör man ju ändå ha någon anledning till varför man vill ha just musik av den sorten, om det är en speciell artist man fastnat för eller låtar i en viss stil man tycker är kanonhäftig. Börja förstås då i den ändan, leta efter skivor med den eller dom artisterna som lett dig in på denna musikstil och sök sen liknande artister. Och självklart är samlingsplattor allra bäst om man ska upptäcka något nytt, för där är ju det mest typiska och kända från artisten samlat och det är lättast att bilda sig en uppfattning om musiken. Så när det gäller att samla 80-tal så är det väldigt lätt egentligen eftersom det finns väldigt mycket därute till låga priser. Vill man sen ha bootlegs och mer udda utgåvor så är det bara att hålla ögonen öppna på nätet eller eventuella skivmässor. Dom lär man inte hitta på second hand särskilt ofta, även om även jag har lyckats med det ett fåtal gånger. 80-talet lever i allra högsta grad för musikfans. Inte större i värde eller sedd som mer speciell, men allt mer accepterat!
Som smakprov hade jag tänkt att bjuda på ett par till av dessa mindre kända namn som jag hittat de senaste åren och förhoppnigsvis kommer att skriva om i framtiden. Först engelska Afraid Of Mice, som bara släppte två plattor varav bara ett på ett riktigt skivbolag, och låten "Popstar". Också skottska Intimate Strangers, som släppte ett enda album 1986, och låten "What are you waiting for?".
The Korgis - Dumb waiters Utgivningsår: 1980 Skivbolag: Rialto Betyg: 4/5 Jag hade in i det sista planer på att sätta det högsta betyget på den här plattan, så bra tycker jag att den är! Men till sist insåg jag att den nog ändå var en mer normal fyra, men, som sagt, det är på gränsen till högre. Engelska The Korgis är för majoriteten av världens befolkning nog endast känd för låten "Everybody's got to learn sometime", en låt jag ska återkomma till. Men som med flera av dessa one-hit-wonder-artister så finns det mycket annat också att hämta från låtkatalogen.
Den här plattan köptes under en enormt varm och svettig dag i Uppsala för två somrar sen, en resa jag har skrivit om förut. Där i Uppsala finns en trevlig skivaffär som heter CD-Fyndet, men som trots namnet säljer övervägande vinyl och MASSOR med 10-kronorsskivor! Dessutom en riktigt trevlig ägare som jag stod ett bra tag och pratade 70-talssoul med. Ur denna enorma samling av skivor för en guldpeng styck så plockade jag en hög där denna med The Korgis ingick. Jag ska erkänna att det mer var nyfikenheten som tog över. Jag hade inte så stora förväntningar, eftersom ibland kan en stor kanonklassiker ändå göra resten av plattan rätt vattnig och platt. Här blev jag alltså väldigt glatt överraskad!
Om vi börjar med den stora hiten först, "Everybody's got to learn sometime" är en av 80-talets kanske vackraste låtar. Atmosfären och produktionen är helt fantastisk och man kan bara ligga eller sitta där och låta sig sväva bort av den luftiga och astronomiska ljudbilden! Det spelar ingen roll hur många gånger jag lyssnar på den, jag får gåshud när jag hör den varje gång.
Resten av plattan är kanske inte i närheten av samma hitpotential som just den låten, men är minst lika vacker och snygg. Det är inte en massiv synthkaskad som då aktuella band som Kraftwerk, Ultravox eller Visage. Det är förhållande vis glad och lätt popmusik som samtidigt vilar på enkla svävande synthmattor som ändå gör ljudbilden lite mystisk och speciell. Ibland har bandet gott ner i arkivet och hämtat inspiration från 50- och 60-talet i melodierna, vilket då var helt rätt i engelsk pop, och strött synthpärlor över det. Också gillar jag sångaren James Warrens nasala och drömska sångröst. Förutom jättehiten så rekommenderas "Love ain't too far away" varmt liksom "Perfect hostess".
Det här är en väldigt avslappnande, vacker och mjuk platta, men samtidigt spännande och intressant där man inte vill missa någon ton eller vad som händer i nästa låt. Som sagt, "Everybody's got to learn sometime" och det gäller väl även mig och vetskapen att The Korgis var långt bättre än vad karriären blev! Och för att fira en av dom bästa plattorna jag hört i år så bjuder jag gladeligen på tre låtar från den!
Rupert Hine - Immunity Utgivningsår: 1981 Skivbolag: A & M records Betyg: 4/5 För ett antal år sen så satt jag och lyssnade igenom ett par avsnitt från 1981 av radioprogrammet Eldorado som jag hade kommit över. Som vanligt vad gäller Kjell Alinges program fylld med ny, spännande och kittlande musik, nya namn som man blir sugen på att kolla upp mer. Jag har sagt det förr men Eldorado är nog en av de radioprogram som gett mig mest musikalisk inspiration. Plötsligt spelas en spännande och mystisk synthlåt upp som jag aldrig hört förr och jag går i backen direkt. Detta var bara så VACKERT och SNYGGT! Låten var Rupert Hines "I hang on to my vertigo" och sen den dagen så blev jag såld på denne engelsmans musik.
För ett par dagar sen avled Rupert Hine i en
ålder av 72 år så detta är både en recension av en av mina favoritplattor med honom samt även en sorts hyllning till en producent som omfamnade synthmusiken och samtidigt lät den ta egna experimenterande vägar. För Rupert Hine, född 1947 i London, var inte bara musiker och gav ut egna plattor. Han producerade också många andra artister. Bland de artister och alster som han har satt sitt musikaliska signum på finns: - Howard Jones 80-talsalbum "The human's lib", "Dream into action" och "Action replay". - The Fixx samtliga 80-talsalbum. - Thompson Twins "Closer to the bone" 1987. - Ett flertal spår på Tina Turners 80-tals plattor. - Stevie Nicks "The other side of the mirror" 1989. - Saga - Chris De Burgh - Bob Geldof - Jona Lewie - Rush ...och många många fler. I Sverige är han dock känd för den stora massan för främst en enda sak; "den där okända som komponerade signaturen för programmet Eldorado". För Sveriges Radio lyckades få Rupert Hine att specialkomponera den signatur som från 1983 blev synonymt med programmet i ett drygt decennium. Dessutom spelades alltså Hines låtar flitigt i Eldorado och därmed fastnade jag för hans musik. Förutom den här plattan kan jag också rekommendera plattorna "Waving not drowning" (1982) och "The wildest wish to fly" (1983). "Immunty" är ingen vanlig synthpop-platta. Den är för den som vars synthpopvärld främst är OMD, Depeche Mode eller Erasure en väldigt svår och speciell platta. Den är väldigt experimentell och man vet inte alls från den ena låten till den andra, eller ens den ena tonen till den andra, vad som kommer härnäst. Samtidigt är det gjort så otroligt proffsigt och spännande att man stannar till och lyssnar vad som kommer för det är gjort med en sån entusiasm och sånt intresse att det smittar av sig. Normalt är svår musik inte min specialitet, men den här är vacker, rofylld och kittlande att lyssna på. Lite som en electro-musikal stundtals. Så med dessa ord om en av Rupert Hines mästerverk "Immunity" så vill jag tacka Rupert för det han har gett musikbranschen och må han vila i frid!
Heaven 17 - Sunset now Utgivningsår: 1984 Skivbolag: Arista Records/Virgin Records B-sida: Counterforce Jag river av en singel till från 1984-listan när jag ändå är igång. Nummer 20 blev Heaven 17, ett engelskt band som jag har haft en lite avvaktande inställning till. Jag har alltid tyckt att Heaven 17 är ett band som varit lite för funkiga och experimentella för new wave-genren och var sådär intresserad av "Crushed by the wheels of industry", "Penthouse and pavements" och "Temptations". Däremot så har jag alltid sett bandets 1984-platta "How men are" som deras klart bästa, softaste och mest normala album. Kanske är det för att bandet började mer och mer blanda in akustiska instrument på den här plattan, vilket är en rätt märklig tanke av mig, jag vet. Men på senare år har jag dock börjat vända en del och inse att det här bandet ändå var oförutsägbara och speciella och betydligt bättre i sin helhet än jag har gett dom credit för. Faktum kvarstår dock, "How men are" är bandets bästa alster enligt mig och alla tre singlarna från plattan, "Sunset now", "This is mine" och "...(and that's no lie)", skulle lätt ha kunnat vara med på listan. Men nu blev det att göra uppoffringar och då vann "Sunset now". Låten kunde höras i det allra första Tracks (dock utan att nå listan) och det var väl där jag hörde den första gången i en inspelning av programmet. En laid back och relaxande låt som är bland det skönast producerade bandet gjort. Refrängen och den snygga melodislingan ger klara sommarvibbar, passande när den årstiden är på frammarsch. Så för att den är bland den skönaste och mest relaxande new wave-låten från 80-talet jag kan tänka mig så ska den självklart ha en klar upplyft plats på listan över dom bästa låtarna 1984! Sen är kanske inte videon den allra bästa jag har sett, men OK...
A Flock Of Seagulls - I ran (so far away) Utgivningsår: 1982 Skivbolag: Jive B-sida: Pick me up Jag fortsätter att beta av höjdarsinglar köpta under mellandagarna på Vinylstallet. Nu snackar vi en grym och härlig new wave-klassiker som jag lyckligt nog kunde finna på singel, engelska A Flock Of Seagulls och deras "I ran (so far away)". A Flock Of Seagulls är ett band som blivit mer och mer upptäckta av folk de senaste åren och för mig är dom något av det bästa som den brittiska new wave-vågen hade under 80-talet. Gruppen ledd av bröderna Mike och Ali Score med sina märkliga frisyrer skapade den typen av svävande och luftig synthpop som är engelsk 80-tal när den är som bäst. Bandets debutplatta, som numera inte är så svår att hitta, är en mer eller mindre konceptplatta som handlar om en eventuell invasion av utomjordingar och "I ran (so far away)" handlar egentligen om en man som flyr från sina känslor för en kvinna och båda blir kidnappade av ett rymdskepp. Låten har ett bra driv, en skön produktion och framför allt en stark melodi och refräng. Dessutom är det klassiska gitarrekot som gitarristen Paul Reynolds lyckas skapa riktigt mysigt!
Underligt nog slog låten långt större i USA, där den blev topp 10 på Billboard-listan, medan den inte alls blev stor i hemlandet England, där den inte ens nådde över 40-strecket på den brittiska hitlistan. Men det känns som att den är låten har blivit en 80-talsklassiker med tiden och blivit långt större som låt numera än den var då. En given låt för bandet att spela än, för A Flock Of Seagulls finns fortfarande, om än med Mike Score som enda originalmedlem.
