RIP Pete Byrne - de nakna ögonens synthmästare!

Jag har nämnt den här historien förr, men finns en anledning till en repris just denna (sista?) gång. När jag var barn så hörde jag en låt på "Bagen" i TV med Cia Berg som hette "What (In the name of love)" och som trollband mig och jag spelade låten på kassett från TV. Japp, usel kvalitet, men lille jag hade sparat låten på något sätt. Vilket band som hade gjort låten uppfattade jag inte utan fick leva utan den vetskapen i MÅNGA år. Det tog det mig många decennier innan jag fick information om det på ett diskussionsforum och till dess att jag hittade singeln. Naked Eyes var nu ett band som jag hade ögonen på och som snabbt blev en favorit i 80-talets blipbloppande engelska synth era!

Det finns alltså en anledning till den här historien igen för låten sjöngs av Pete Byrne, som tillsammans med Rob Fischer utgjorde bandet Naked Eyes, och Byrne (inte att förväxlas med Dead Or Alives Pete Burns) avled för lite mer än en vecka sen efter en tids sjukdom 74 år.

     Både Byrne och Fischer startade sin karriär i bandet Neon tillsammans med medlemmarna i Tears For Fears. När dom sen gick för sig själva så radades hitsen upp av lysande new wave-klassiker som idag är

sorgligt bortglömda för många skivälskare! För Naked Eyes hade kanske en del hits i England, men dom nådde inte långt utanför det brittiska öriket. När jag nämner namnet Naked Eyes för dom flesta så får jag oftast ett oförstående ansikte tillbaka. Men för mig är låtar som "Always something there to remind me", "Voices in my head", ovan nämnda "What (In the name of love)" och "Promises, Promises" bland det bästa som har gjorts i den brittiska new wave-vågen under 80-talets början och, med undantag från det förstnämnda låten som var en cover, så var det Pete Byrne, tillsammans med Fischer, som låg bakom dessa mästerverk! Mjuka synthmattor, som vågade bjuda på det där extra ibland, och lysande poplåtar. Jag vet att jag i recensionen av Naked Eyes platta "Burning bridges" för sex år sen saknade den lilla kryddan i en annars perfekt platta, men singlarna vågade ändå ge det där lilla extra. Och Pete Byrnes röst var ljus och soft och passande musiken och genren! För mig var Pete Byrne en stor del av den new wave-vågen från 80-talet som jag håller så högt!

Naked Eyes splittrades 1984 och turnerade faktiskt aldrig under 80-talet eftersom man hade problem att återskapa sitt sound på ett bra sätt live på scen. 
     Rob Fischer skapade sen Climie Fischer med Simon Climie och avled 1999. Pete Byrne försökte gå solo utan att lyckas nämnvärt och återskapade Naked Eyes, som spelade till sist live och Byrne ägnade återstoden av karriären att spela på olika 80-talsturnéer och festivaler. Trots allt hade Byrne varit med om att skriva några av decenniets bästa låtar i synth/new wave-genren, låtar som förtjänade att lyftas upp på nytt för både nya och äldre generationer! Och för dessa fantastiska låtar tackar jag Pete Byrne! RIP!