Sommarplågor #56: Glenmark/Eriksson/Strömstedt - När vi gräver guld i USA

Glenmark/Eriksson/Strömstedt - När vi gräver guld i USA
Utgivningsår: 1994
Skivbolag: Warner
B-sida: När vi gräver guld i USA (Matchmix)
Sommarplåge-serien går in på sitt åttonde år nu! Fatta alltså, det är åtta år sen jag skrev om Millas Mirakels "Rytmen av ett regn" som den första sommarplågan och 2026 håller jag på än och är långt ifrån klar. Så jag rullar väl på då med ännu en säsong och det känns väl rätt klart att den här ska komma här och nu. Sverige spelar åter i fotbolls-VM, som åter går i USA (bland annat i alla fall) och barnen GES har dessutom gjort en ny version av sina pappors låt. Förvisso långt mycket sämre, men ändå. Det är renässans för den här klassiska fotbollsdängan från 1994. 

I flera år på 80- och tidiga 90-talet så verkade det vara lag på att idrottslåtar skulle vara i form av hejiga schlagerlåtar i allsångstakt, helst skapta av Lasse Holm, och med texter om att "vi ska kämpa", "vi ska vinna" och "vi ska sätta pucken/bollen i mål" och andra klyschor lagda i en hatt och uppdragna en efter en. Man kände hur man dog inombords när man skulle behöva höra Håkan Södergren & Hockeylandslaget med "Nu tar vi dom" eller After Shaves "Ciao Ciao Italia" ur radion gång efter annan. 
     Så när tre ärrade popveteraner, Niklas Strömstedt, Orup och Anders Glenmark, till sist fick äran att 1994 göra låten till fotbolls-VM i USA så kände man en lycka över att det nu fanns en chans till något som stack ut! Och visst var den fräsch då och förstärktes av Sveriges framgångar under hela VM-spelet och en riktigt solig sommar. Det var egentligen inte en så ovanlig låt i sig och texten är väl inget unikum heller vad gäller idrottslåtar. Men i sammanhanget så var den något nytt. Det var en svensk poplåt med det gladaste och piggaste tempot, käckaste refrängen, stor allsångspotential och man hade besparat som allra värsta klyschorna! Det var något Sverige kunde samlas kring och älska tillsammans, även jag. För eftersom jag sen tidigare gillade dessa tre artister så var det lätt för mig att ta den här låten till mig. Och jag minns när jag såg landslagets hemkomst och uppträdande på Rålambshovsparken när folket, spelarna och GES dansade till låten att jag faktiskt fick en sorts ståpäls av synen som jag sällan brukar få vad gäller idrottslåtar och idrottsliga evenemang, än mindre idag då mitt idrottsintresse är långt sämre än 1994. Det var mäktigt på något sätt och än idag så ser jag detta som idrottslåtarnas idrotts låt. Hela fenomenet med hejiga allsångsvänliga idrottslåtar har ju fortsatt och är ju mer eller mindre en parodi på sig själv numera, dessutom med långt sämre låtar. Nuförtiden ska det ju finnas ett par hundra inofficiella VM-låtar i samma stil som försöker rida på vågen. Men "När vi gräver guld i USA" kan jag ännu med ett leende lyssna på och känna glädje av och det för att det är en kanonbra låt och inte främst av nostalgi för sommarkvällen i sommarstugan när jag och familjen satt på två olika håll i huset och såg samma sak, straffsparkarna mellan Sverige och Rumänien. Bättre än så här blir nog aldrig genren idrottslåtar!

Kultstämplat: The Brat - Chalk dust - The umpire strikes back

The Brat - Chalk dust - The umpire strikes back
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Hansa
B-sida: Moody mole
Tennis och rockmusik, det finns någon koppling där, som jag har nämnt förut. Mats Wilander har haft sin plats här och Ilie Nastase lika så och nu är det John McEnroe. Men lugn, det är inte han själv, även om den riktiga McEnroe har spelat musik, gitarr på Chrissie Hyndes soloplatta "Stockholm" från 2014 till exempel. 
     
Amerikanen John McEnroe var en av sin tids största tennisspelare, även om eftervärlden kanske mest minns hans vredesutbrott på courten när domarna dömde en boll mot honom. Dessa utbrott var ju då förstås ett ämne för parodier av olika slag och en av dom kom 1982 på skiva. Låten var gjord i Holland, men med britter bakom micken. Bakom namnet The Brat fanns bland annat mannen som främst var känd för att i italiensk militärutstyrsel och en fjäderprydd hjälm alltid utbrista i TV:
"What'a mistek'a to make!"
Alltså Roger Kitter, som spelade Captain Bertorelli i komedin "'Allo 'allo 'emliga 'armén". Det är andra gången som en skiva med folk från den serien är med här. Jag skrev ju för länge sen om René och Yvettes humorversion av "Je t'aime". 
     Den andra personen involverad är Kaplan Kaye, en annan brittisk komiker som jag inte har lika mycket koll på.

Rob Wilder är det som har producerat detta, tillsammans med Kaplan Kaye. Wilder har för övrigt producerat så väl Carola som norska Inge-Lise Rypdal tidigare. Vilket för oss till låten, som är en riktigt hård och elak pisksnärt mot tennisspelaren. Eller, ja, piska kanske är fel vapen i det här fallet. Till ett sorts halvkul europeiskt discosound och väldigt amatörmässig rap så håller "McEnroe" (Kitter) ett sorts gräl med linjedomaren (Kaye) där tennislegenden målas upp å det grövsta som en gnällig bäbis med rader som:
"I won't play on and I think I'm gonna cry....
Chalk dust
I wanna see my daddy there was chalk dust"
Det här är två britter som inte verkar tillhöra Mr McEnroes största fans. Men historien har bara börjat än. För till slut tröttnar domaren och tar upp ett maskingevär och skjuter ner spelaren! Ouch! Visst, parodi i all ära, men ett berått mord?! Och det räcker inte med en gång, eftersom domaren ger honom en salva till efter att "McEnroe" stönande har sagt:
"Oh, uhh... uhh... you're the pits, you're scum man, you are not fit to be called a human being."
Det visade sig sen att:
"I was talking to myself uhhhh......"
Jag har inte hittat något om vad John McEnroe själv tyckte om denna mörka satir om sig själv. Om någon därute vet vad tennislegenden tyckte om detta kan ni väl skriva en rad i kommentarerna. Men någonting säger mig att han kanske inte skrattade käkarna ur led.
     Man kan väl kanske tycka om man vill att det är lite över gränsen, eller inte om man vill det också, men det är satir på platta som på ett sätt sticker ut i sitt framförande. Typ "exakt vad var det just jag hörde?!?!?!".
     Sen är väl inte framförandet, musiken och prodden i sig den allra bästa utan rätt ostig, minst sagt. Men texten i låten har väl aldrig visat upp "den vita sporten" från en mer galen och mörk sida.

 

Kultstämplat: Ilie Nastase - Globe trotter lover

Ilie Nastase - Globe trotter lover
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: CBS
B-sida: Pour être un homme
Seriöst, vad är det med tennisspelare och deras desperata dröm om att få bli popstjärnor? Stod dom flesta i sin ungdom med tennisracketet och spelade tennis på dagarna och lekte gitarr med det på kvällarna? Mats Wilanders inspirationsletande i soptunnan från 1991 har jag redan behandlat för många år sen och när The Pretenders Chrissy Hynde spelade in sin soloplatta i Stockholm för några år sen så tog hon kontakt med John McEnroe för att denne skulle spela gitarr på en låt. Yannick Noah provade lyckan i skivstudion 1990, Jimmy Connors sjöng duett med Lionel Richie och Björn Borg gästade kompisen Dr Alban och "sjöng" "Alla vi". Det finns alltså anledning att återkomma till ämnet tennisspelande rockstjärne-wannabes.

1987 så hade den temperamentsfulle rumänen Ilie Nastase relativt nyss pensionerat sig från tennisen. I Sverige är Nastase kanske mest känd för två saker: 1) Han hade utbrott på tennisbanan innan McEnroe gjorde sig ett namn på samma meriter. 2) Det var han Björn Borg slog för att vinna sitt första Wimbledon.
     1987 så lockade den franske sångaren och skådespelaren Christian Delarange in tennislegenden i skivstudion, trots att Nastase var lite tveksam och förstod att han ju egentligen inte kan sjunga alls. Han skulle ha fortsatt att tveka, för resultatet blev en låt med titeln "Globe trotter lover". Nu tänker man kanske "det fanns ju fler fransktalande detta år som inte kunde sjunga och det gick bra ändå", alltså prinsessan Stephanie av Monaco. Men hon hade i alla fall ett för tiden modernt sound och starka melodier. Ilie Nastases låt är i haltande marschtakt och det horribla soundet låter som om den var gjord på sonens billiga hemmaorgel. Jösses, vilka hemska blåsliknande ljud! Låten i sig låter mer som en dålig reklamlåt för nåt lågbudget märke på ICA.

Och Nastases röst, den är bortom usel, vilket han som sagt är pinsamt medveten om. Här är det inte många gånger han håller takten kan jag säga. Det roliga är att dom jag har visat singeln för tycker det ser ut som om han håller för öronen på skivomslaget. Ungefär som alla andra som spelat singeln genom åren alltså.
     På b-sidan hade han därför den goda smaken att inte sjunga utan prata istället. Detta till tonerna av en sorts valstakt som leksaksorgeln tutat fram. Bra är det verkligen inte, men något mer uthärdligt. Vad han svamlar om ger jag mig inte in på då min franska är något ringrostig, men tydligen betyder titeln "Pour être un homme" "Att vara en man". 
     Det vore kul och veta vad Columbia, då ett av världens ledande skivbolag, tänkte när den här låten landade på deras skrivbord. Hmmm, inte riktigt vad dom tänkt sig, att ge ut eller inte ge ut, det är frågan! Och dom valde att till sist serva och det gick i nät direkt. För låten blev förstås en jätteflopp, trots att Nastase framförde låten i TV-programmet "Champs Elysées" (eller var det kanske snarare därför?).

Jag satt med en kompis i Kanada via stream när jag provspelade den här singeln första gången och det var med händerna i pannan med rodnande kinder som vi skrattade och insåg att detta var bland det sämsta vi hade hört. Ett dubbelfel räcker inte här... 

Kultstämplat: Carl Lewis - Goin' for the gold (Rap version)

Carl Lewis - Goin' for the gold
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: RCA Victor
B-sida: Goin' for the gold (Rap version)
Friidrottslegenden Carl Lewis tog rekordmycket guld på arenorna i många år! Han var kungen över alla, inte minst i Los Angeles-OS 1984. Men som många andra kändisar så ville han också prova på livet i skivstudion. Och en av låtarna är ju ändå rätt känd, "Break it up" som faktiskt blev en hit, och den är faktiskt inte alls dålig i mitt tycke. Däremot när Kaj Kindwall i ett Tracks 1986, det där "Break it up" gick in på listan, sa att Carl Lewis hade gjort släppt plattor förr så trodde jag honom inte riktigt, även om mina klasskamrater försökte övertala mig att så var fallet. För drygt ett år sen fick jag beviset, en singel till med Calle som jag aldrig hade hört talas om.

"Break it up" spelar i en annan liga och är starkare och bättre, det är klart. Men själva huvudlåten "Goin' for the gold" är inte alls så usel. Visst är det en väldigt klyschig idrottstext och Carl Lewis är väl ingen Frank

Sinatra direkt i sångröst, men självaste Narada Michael Walden har trots allt skrivit melodin och proddar, så det doftar ändå soul av helt OK klass. Det är när vi vänder på den guldgula singeln som problemet börjar, Carl Lewis ska rappa! Japp, det gick inte med en vanlig instrumental version eller mix för att rädda singeln utan nu ska här blir rap! Och när Carl Lewis rappar så är det inte direkt RUN-D.M.C eller Wu Tan Clan vi snackar utan detta är en musikform som världens då snabbaste man inte riktigt behärskar, milt uttryckt. Man kan väl säga att han har gett ordet halvdrogad stackato-rap en helt ny innebörd. Någon har satt en klyschindränkt text om att kämpa allt man har och ta guld när det gäller i händerna på honom och han läser tämligen oengagerat innantill-och-försöker-kämpa-att-göra-det-takt-till-musiken-så-gott-det-går åt följt av ett lojt uppmuntrande:
"You-can-do-it-so-just-get-to-it!"
Då hjälper det inte att Narada Michael Walden, som var en av 80-talets ledande soulproducenter, har proddat. Epitetet världens snabbaste man gäller verkligen inte verbalt. Walden kan inte vara särskilt nöjd med resultatet när han satt i studion och detta spelades in.

När jag hörde detta så gick det inte alls att hålla sig för skratt och det gjordes skakandes på huvudet. Carl Lewis har alltså inte världens bästa sångröst, men det finns ändå värre. Däremot är jag inte alls någon expert på rapmusik, men frågan är om det finns en sämre rappare än Calle Lewis? Jag tror att Narada var rätt tacksam att Carl Lewis tog så mycket guld i OS så att han själv inte skulle se löjlig ut med sin medverkan på denna singel. Singeln i sig är alltså guldgul i färgen och det är väl det enda "gold" den skivan fick. Förnärvarande är enda versionen som finns på tuben den något bättre sångversionen, så jag bjuder på den tills vidare. Men när rapversionen dyker upp så lägger jag in den också.

Kultstämplat: Pernilla Wiberg - Privilege

Pernilla Wiberg - Privilege
Utgivningsår: 1991
Skivbolag: Big Bag Records
B-sida: Privilage (instrumental)
Tänk förr, då vem som helst med rätt namn kunde kliva in i en skivstudio, spela in en skiva och omvärlden sen kunde häpet säga:
"Va, kan han (eller hon) sjunga? Det hade jag ingen aaaning om!"
Oftast var det just det som var problemet. Vederbörande kunde inte sjunga, vilket är en av anledningarna till att skivbolagen inte är lika entusiastiska till detta numera, om man inte är Youtube- eller dokustjärna möjligen. Jag förstår skivbolagens tveksamhet, men samtidigt så blir det ju så mycket tråkigare. Och här kommer ännu en i raden av idrottspersonligheter som tyvärr gjorts sig hörd på skiva.

1991 lockade Lasse Holm in vår skiddrottning Pernilla Wiberg i en skivstudio för att spela in singeln "Privilege". Jo, Pernilla Wiberg hade gått musikskola hemma i Norrköping så det kanske kunde funka, eller...? Singeln var mer en plojgrej, eller kanske snarare Big Bags chans att rida på ett aktuellt namn i en oväntad roll. Låten i sig är en ordinär schlagerpoplåt signerad Lasse Holm, varken mer eller mindre. Säga vad man vill om det, men det är inget utöver det vanliga i alla fall. Men hör man på singeln så inser man snart att det gick oändligt mycket bättre i skidskolan än musikskolan för "Pillan". För någon sångröst har hon verkligen inte utan det skär sig ganska bra när man hör henne. Och om det inte vore nog med rösten, texten, jösses texten.

Texten är skriven av till Sverige inflyttade Roy Colegate, en gång bassist i engelska folkpopgruppen Scaffel Pike. Det är tänkt då att låten ska vara en pepplåt där Pernilla beskriver sina känslor inför ett åk, men här verkar det som om Colegate tagit exakt alla idrottsklyschor på en och samma gång, lagt dom i en hatt och slängt upp dom en efter en. "Pushing myself beyond the limit", "Giving the best I've got", "How can I lose", "Taking the chance to seize each moment", hit me! Den här typen av klyschtexter var väldigt vanligt när det gäller idrottslåtar förr, men frågan är om inte pinsamhetrekordet är nådd här.

Nej, det blev inget guld här för Wiberg, men låten har ändå blivit en sorts kultklassiker som spelas då och då och förekommer på diverse "Best of svensk kult"-skivor och så vidare. Också var den med i Melodikrysset, det är väl ett privilegium bara det...

Kultstämplat: Frank Andersson med Kinells - Frank/Frank's disco

Frank Andersson med Kinells - Frank
Utgivningsår: 1977
Skivbolag: BWM 
B-sida: Frank's disco
Det finns ett gammal talesätt som säger att idrottsstjärnor och musik går inte ihop och man får väl säga att detta förstärker den devisen. Brottaren Frank Andersson tog VM-guld 1977 och givetvis så vreds exakt alla kranar på för att visa upp Frank efter det. Ett steg var att han skulle spela in en singel tillsammans med det mindre kända dansbandet Kinells. Frank själv hävdade att han inte alls kunde sjunga, vilket framgår med all önskvärd tydlighet, men tydligen så var all PR bra PR och singeln gjordes. 

För att dölja Franks enorma brist på sångkunskap så får den på omslaget ej omnämnda kören Anita Strandell och Diana Nunez stå i fören och höras mest. Alltså, tjejerna gör jobbet, Frank syns. Texten är

tillsammans med melodin författad av Billy Gezon, mest känd för att han sjöng "Måndag i mitt liv" i Melodifestivalen 1988, och en okänd kvinna som bara går under namnet "Anna-Kristina". Jag förstår inte vad texten egentligen handlar om. Damkören försöker genom hans rykte ta reda på vem han är och när Frank till slut tar till micken så pratar... förlåt LÄSER han kärleksklyschor, i en sån stackato att man undrar om han sitter på en nåldyna.
"Finns-ingen-ting-som-hind-rar..."
*Kören* "VADÅ?"
"Att-vi- för-står-varann..."
*Kören* "AHA, AHAAA"
"Att-vi-har-skoj-till-sammans..."
Och här kommer Franks enda sånginsats, eller vad man ska kalla det, tillsammans med kören:
"Som kvinna och som maaaan..."
Fast det vete gudarna om det ändå inte blivit bättre om han sjöng istället för att prata...

Han återkommer en gång till med ännu en robotinläsning och där han meddelar att han inte vill att "hon" (kören) inte ska tro att han saknar moral, men hyckleri med känslor skapar samvetskval. Fortfarande begriper jag inget av vad texten ska förmedla. Vad singeln däremot är flitig att förmedla är info om att bilderna på singel omslaget är hämtad ur Franks postertidning, vilket får mig att misstänka anledningen till singeln existens. 

På B-sidan ska vi gå på disco, "Frank's disco". Och inget är väl mer lördagskväll på danshaket än en svängom till ett fejkat VM-referat och en idrottsintervju med Frank Andersson. Om Frank pratade stackato på A-sidan så har han och den okände intervjuaren (Gezon själv?) skrattretande racerfart när dom ska försöka hålla takt med låten. Shake it, baby! Nu väntar vi tåligt på 12"-remixen gjord av Fatboy Slim eller Stonebridge! Och vill man fördjupa sig i brottningens underbara värld så medföljer en grepptabell och en lista över Sveriges alla världsmästare fram till Frank själv. Kanske det enda vettigt informativa i hela singeln! Resten är alltså ännu ett komiskt bevis på att idrottsmän skola bliva vid sin läst!

Kultstämplat: Jhonny Springer Bort Sig - Var é Jhonny?

Jhonny Springer Bort Sig - Var é Jhonny?
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: OL Pop
Låtar: Tänd på OL/Tiomilanatt/OL-smycket/De kontroller jag aldrig fann
Är ni precis som jag som får minnen av hatkärlek när ni tänker på orientering och minns alla gymnastiklektioner på skolan under höstarna när ni skulle pinas ut i skogen och slita vid en karta för att få dom där stämplarna på kortet som gjorde att ni kunde gå hem igen? Låt då förre SM-mästaren i sporten, Arto Rautiainen (1968-2004), försöka ändra den åsikten då. För det var bland annat han som låg bakom bandet med det märkliga namnet Jhonny Springer Bort Sig, där medlemmarna hade märkliga smeknamn som Jalle, Birken, Chamo, Jason och The Lion. Jag vet inte om så är fallet, men bandnamnet skulle kunna vara en parodi på på den tiden aktuella Johnny Hates Jazz.

För denna EP är väl tänkt att vara någon sorts komisk parodiplatta, vilket gör att den lite pendlar på gränsen för "Kultstämplat", som bekant egentligen är hållpunkten för skivor som inte är menade att vara roliga, men ändå är så usla att dom blev det. Men detta är en så pass bisarr platta att jag ändå vill inkludera den.
     Det exemplar jag har hittat är tydligen unikt, eftersom det är signerat och är nummer 19 i ordningen. Det är tydligt redan här att bandet inte tar sig själva på så jättestort allvar. Av någon anledning stavar man namnet "Jhonny", för att få en sorts unik touch på det hela. Texterna på låtarna står på skivans baksida på engelska trots att bandet sjunger på svenska och låttitlarna också står skrivna på svenska. Ööööh... OK, låter logiskt, någonstans...
Medlemmarna kan verkligen inte alls sjunga och man verkar medvetna om det också, men kunde inte bry sig mindre. Däremot gillar jag den spännande uppmaningen längst ner:
Den är faktiskt rolig på riktigt! Tack för tipset! Jag hade aldrig tänkt på det annars...

Låtarna är covers på kända svenska låtar, fast med texter som alla handlar om orientering och det är här det blir komiskt. Produktionen och musiken säger jag inget om, man gör sitt bästa att låta så nära originalen som möjligt. Låtarna som man valt är:
- "Tänd på OL" (Ebba Grön "Ung och kåt"). Här övergår det som hittills verkat vara knasig humor med roliga uppmaningar på omslaget till ett pinsamt försök till PR för sporten orientering. Här blir översättningen grymt rolig. Bandet sjunger att man vill springa mellan posterna och "klippa av ärmarna" (gissningsvis på tröjan, varför nu det skulle vara bra), korta dom precis som eliten. Men på engelska har den fått den mer morbida översättningen:
"I only wanna run between posts
Cut off my arms
Shorten them just like the elite"
Plötsligt får jag en bild av orienteringssporten jag aldrig tänkt på, med armlösa idrottsmän som springer runt i skogen över stock och sten med karta och kompass i munnen. Nu blev orientering genast mycket intressantare!
- "Tiomilanatt" (Adolphson & Falk "Blinkar blå"). Man fortsätter att visa hur våldsam och rå orienteringen är där man nu sjunger om nattävlingarna.
"Se här kommer det en sönderslagen kille
Han är täckt med gyttja och lampan hans är svag
Han orkar inte hänga fast han gärna ville
Han har sabbat alla chanser för sitt lag"
MMA känns plötsligt som en sport för skolbarn.
- "OL-smycket" (Sven-Ingvars "Ett litet rött paket"), en sockersöt låt om ett möte i orienteringsskogen, men där sångaren blir grymt hjärtekrossad. Inte för en annan orienteringskille då, utan drömtjejen ville hellre hänga med sitt lag. OK, orientering är alltså inte bara en fysisk plåga utan även en emotionell sådan. Men så har jag också känt, fast då var jag 13 år och gick i högstadiet.
- "De kontroller jag aldrig fann" (Peter Lundblad "Jag tänker på dom ibland"). Här lär vi oss att man även blir förvirrad, långsint och bitter av orientering:
"Jag tänker på dom ibland, dom kontroller jag aldrig fann"
Anledningen är att han ser HENNE och blir kär, men när han kommer fram är kontroll fyra inte där och plötsligt är han vilse. Tydligen måste kartan visa en annan skog och kompassen vara trasig.

Så, nu ska jag alltså vara övertygad om att orientering är en kul sport. Bittra och förvirrade löpare med krossade hjärtan och avhuggna armar som sönderslagna och leriga inte klarar av att hänga. Med all respekt så tror jag att jag väljer schack istället. Det känns mycket tryggare...