Milt Jackson - Opus de jazz

Milt Jackson - Opus de jazz
Utgivningsår: 1976
Skivbolag: Savoy
Betyg: 4/5
Jag vet att jag är rätt långsam att upptäcka saker och det samma gäller förstås inom jazzen. När jag var yngre så såg jag jazz med vissa instrument som en styggelse och en av dom var flöjt. Eftersom jag är uppväxt med klassisk jazz av 30-40-talsmodel och signalerade flöjt modern jazz för mig. Japp, skygglappar deluxe! Sent om sido så upptäckte jag förstås att flöjt ju gör arrangemanget och jazzlåten väldigt mycket mjukare och skönare. 

Det är kanske därför då som namnet Frank Wess passerat mig obemärkt förbi, men man lär lära sig något nytt varje dag säger dom och här är en riktigt fin platta jag hittade i somras på Videodrome i Kvissleby utanför Sundsvall.
     Den här plattan är i original utgiven 1955 så detta är en återutgåva från 1976. Vibrafonisten Milt Jackson var 1955 förstås fortfarande en del av The Modern Jazz Quartett, men alla medlemmarna gjorde också egna soloutflykter. I Milt Jacksons fall så satte han här ihop en all-starr-grupp bestående av, förutom han själv, Frank Wess, pianisten Hank Jones, bassisten Eddie Jones och sin MJQ-polare Kenny Clarke. Fast 1955 var Savoy-trogne trummisen Clarkes sista år i MJQ innan kvartetten satte in Connie Kay istället. 

Den här plattan är tyvärr bara 34 minuter lång, fördelad på fyra låtar, men då är låtarna av längre speltid också, vilket inte alltid lockar mig. Men det beror förstås också på hur det låter och i det här fallet är det helt klart befogat med en 13 minuter lång höjdarlåt, betitlad "Opus de funk". För det här är en soft, skön och mysig jazzplatta där Milt Jackson och Frank Wess flöjt (och även tenorsaxofon) spelar riktigt bra ihop och får ett bra sväng där flöjten och vibrafonen gör det hela mer sammetslen i ljudet. Lyssna bara på samspelet mellan dom bägge i ovannämnda låt. Jag hade helt klart velat höra med av den här kombon men tyvärr verkar det som om det bara blev dessa fyra låtar. Men vilka riktigt grymma fyra låtar mysjazz det blev sen. Skivan blir klart kvar i samlingen!

Django Reinhardt - Django Reinhardt & Le Quintette du hot club de France vol. 1

Django Reinhardt - Django Reinhardt & Le Quintette du hot club de France vol. 1
Utgivningsår: 1961
Skivbolag: RCA
Betyg: 4/5
Vi ska lyssna in bland dom sista inspelningarna som gjordes av en europeisk jazzlegend, Django Reinhardt. Reinhardt var ju främst förknippad med Franska Hotkvintetten, Frankrikes kanske mest kända jazzgrupp, som hade Reinhardt och violinisten Stéphane Grappelli som mest kända stjärnor. Detta är ett band jag lyssnar på i väldigt lagom doser, kanske främst för att jag inte alltid är så förtjust i Grappellis violin, eller violin i jazz i överhuvudtaget. Men det finns energi och det finns lysande musiker där och Django Reinhardt är en ikon på gitarren. Det är lyssningsbart, men det finns bättre band i genren.

Här är det då en av mina favoritmärken, RCAs Black & White Series, som har gjort det igen. Dom har grävt upp ett gäng inspelningar med Django som inte tillhör hans allra vanligaste. Den här varianten av kvintetten innehåller ingen Grappelli, vilket borde borga för att det kan vara rätt typ av Hotkvintett för mig. 1950 hade Django börjat sikta in sig allt mer på att pensionera sig från musikbranschen, men saxofonisten André Ekyan övertalade honom att spela en vända till. Dom åkte till Rom och spelade in ett gäng låtar med Grappelli och ett gäng utan. Django var väl dock inte alltid så vänligt inställd vid spelningar och inspelningar och det märktes att det var en rätt trött man som satt bakom instrumentet. 

Ändå, med all respekt för den mer klassiska varianten av Franska Hotkvintetten, så tycker jag nog att det här är den bästa varianten. Om det säger en del om mitt förhållande till originalversionen eller om fler håller med mig vet jag inte, men jag gissar skarpt på det första. 
     De här inspelningarna är också speciella för dom innehåller inspelningar med Reinhardt spelandes elgitarr för ovanlighetens skull. Och kombon Ekyans saxofon och Reinhardts elgitarr är riktigt bra! Framför allt lyfter bandet på inledande "Jersey bounce", men även på en del låtar där kompsektionen Roger Parabochi, Ralph Schécroun och Alf Masselier har tonats ner en hel del och Ekyan och Django nästan låter som en duoinspelning. Dom tappar kanske lite styrfart i början av plattans b-sida med främst "Stormy weather", som jag förvisso tycker är en riktigt tråkig låt överlag. Men totalt är detta ett riktigt bra sväng, lysande samspel och bland det bästa som fransk jazz har haft att erbjuda!

Django fick dock aldrig se dessa inspelningar ges ut. 60 låtar spelades in totalt och dom gavs inte ut förrän i slutet av 50-talet. Efter dessa inspelningar la Django Reinhardt gitarren på hyllan, med undantag från diverse ströspelningar på hemmaplan, och avled tre år efter dom, 1953.

Kings Of Drums vol. 2 (Samlingsplatta med jazztrumslagare)

Kings Of Drums Vol. 2
Utgivningsår: 1972
Skivbolag: CBS
Betyg: 2/5
OK, jag erkänner; med tanke på att jag sa tidigare att jag normalt inte brukar skriva så mycket om random jazzsamlingar så har dom förekommit rätt hyggligt den senaste tiden, men det här är en skiva som förbryllar mig något. Den är en del av CBS serie "Jazz Party" och hur många delar det finns i den vet jag inte, men den här är den 18:e i ordningen. En hygglig serie som försöker visa upp olika instruments utövare i jazzgenren och här handlar det alltså om den andra volymen om olika trumslagare. 

Jag ska erkänna att jazztrummisar är en kategori som jag har lite kluven åsikt till. Å ena sidan så kan ett riktigt bra och maffigt trumsolo förstås liva upp en jazzlåt rejält, framför allt om det är live och trummisen är i sitt enorma esse. Max Roach trumsolo i "Salt peanuts" i den legendariska Massey Hall-konserten från Toronto 1953 med Charlie Parker och Dizzy Gillespie är en klassiker och en av dom bästa trumsolona jag vet. Ett annat exempel är att se basisten Chubby Jacksons son Duffy Jackson, som bland annat spelade i Count Basies band efter dennes död. Han ser ut som en liten blyg knubbig tunnhårig revisor med kavaj och slips, men när han sätter sig bakom trummorna så förvandlas han likt Dr Jekyll & Mr Hyde till en total galning som slår helt vilt omkring sig med trumpinnarna, men missar ändå aldrig en ton eller trumma. Helt klart en av mina favorittrummisar!
     Men det kan bli för mycket av det goda också och förutom som en extra sologarnityr till en häftig jazzlåt så ser jag främst trumslagare som kompmusiker i bakgrunden. Risken finns att det bara blir ett långt enformigt hamrande som blir för segt om det är för långt och för mycket. Därför är kanske inte den här plattan min påse egentligen. 

Men det som förbryllar mig lite här är temat på plattan kontra valet av låtar och en del av namnen som man skyltar med. Att Art Blakey ska vara med är det inte tu tal om. Karln är en jazzlegend deluxe och en av dom mest välbekanta trumslagarna i genren. Just därför så är jag lite skeptisk till valet av låt, "Oscalypso" av basisten Oscar Pettiford. Här förekommer inte mindre än fem percussion-spelare, varav två är trummisar, Blakey och Jo Jones, inte helt okänt namn själv. Om man nu vill lyfta upp Art Blakeys musikaliska konst så vore det väl bättre att ta en låt där han får skina själv som trumslagare och inte dela plats med fyra slagare till, varav en är Jo Jones, som säkerligen finns med i någon av dom andra volymerna i serien. Jag gissar att om man gör en serie om trumslagare så är den här låten mumma, för det smattrar och slår rejält, men ändå undrar man vad som ligger spotlighten på här, Art Blakey som trummis eller låtens stil?

Nästa trumslagare är Sam Woodyard, som var Duke Ellingtons trummis under 50- och 60-talet. Det är inte den trummis som man egentligen förknippar med Ellingtons band utan det är Sonny Greer, men eftersom man helst vill ha jazz från 50- och 60-talet här så kan jag svälja det.
     Samma med Joe Morello, Dave Brubecks hovtrummis. Det är inte en av dom vanligaste namnen, men det är kul med lite överraskande musiker som inte nämns så ofta, men som bevisligen hamrat in sitt namn i historien. 
     Vilket för oss till nästa val, Lionel Hampton. OK, Hampton spelar trummor lite då och då, men det är knappast som trumslagare han är känd och lyfts fram utan han är ju en av jazzens främsta vibrafonister och orkesterledare. I den här inspelningen av "Drums fight" så har Hampton en duell med Albert "June" Gardner, ett mycket mer okänt namn, men likväl en ordinarie musiker på sitt instrument, till skillnad från Hamp. Om man nu inte vill lyfta upp Gardner så hade jag hellre valt en mer känd "riktig" trummis.

"Oscalypso" har ett häftigt trumspel när det nu är så många inblandade, men låten i sig är lite för modernt gjord för mig melodimässigt. Sen inträffar det som jag talade om innan, att det blir lite för mycket trumorgier där melodin helt glöms bort och allt fokuseras på ett evigt trummande, låt efter låt. Ett inte helt oväntat val av stil när det är en sån här platta förstås, men ändå lite för enformigt för mig.
Den avslutande "Dual fuel", den andra låten med Duke Ellington, kan vara den som räddar skivan kvar i samlingen, tills vidare. Låten i sig har jag, men bara i studio version och det här är live, vilket aldrig är fel. Och eftersom jag samlar The Dukes sviter och det här är en version som jag mig veterligt inte har så blir skivan förmodligen kvar tills vidare. Det finns trots allt gränser för mig när det gäller jazztrummande och fem låtar i rad med bara det är lite för mycket, men förstås kanon om man är ett fan av långa och många trumsolon!

Dick Twardzik Trio - Complete recordings

Dick Twardzik Trio - Complete recordings
Utgivningsår: 2004
Skivbolag: Lone Hill Jazz
Betyg: 4/5
Detta är en av jazzens många sorgliga livsöden, vars musik dock är bevarad på skiva. Dick Twardzik, född 1930, är en idag väldigt bortglömd och okänd pianist från bebop-eran. Vem jag än berättar för om den här skivan så får jag ett frågetecken till ansikte tillbaka. Själv så upptäckte jag honom väldigt tidigt, i ett avsnitt av jazzradioprogrammet "Be bop spoken here" (någon som minns Börje Räftegårds klassiska jazzprogram?) från 1988 eller 1989, där han spelade just en del med denne Boston-pianist. Men därefter så försvann Twardzik långt ur min radar till dess att jag hittade denna CD med honom i juli och dom endast två skivorna som finns utgivna med honom som solopianist eller med egen trio. 

Twardzik började egentligen att skola sig som klassisk pianist, men när han träffade saxofonisten Serge Chaloff (en annan bortglömd jazzmusiker som jag har skrivit om förut) och hans mamma Margret så tränades han i att spela jazz och snart som hamnade han med dom stora musikerna. Han spelade ofta i väldigt unga år med Charlie Parker under dennes sista år och han spelade även med både Lionel Hampton, Dizzy Gillespie och Chet Baker, och förstås Serge Chaloff. Men eftersom Parker, Gillespie, Baker och Chaloff var alla stora missbrukare så fastnade snart även den unge Dick i ett tungt drogberoende och dog av en överdos heroin på turné med Chet Baker 1954, endast 24 år gammal. 

Som sagt så finns endast två riktiga plattor med Tardzik som pianist utgivna (sen finns det förstås diverse med honom ackompanjerande ovan nämnda legender), "The last set" och CDn "1954 Improvisations" och dessa två har nu det för mig tämligen okända bolaget Lone Hill Jazz klämt ihop på denna skiva och givit ut hans samtliga egna inspelningar, alla inspelade hösten 1954. Dick Twardzik som pianist är tydligt inspirerad av både Bud Powell och Lennie Tristano, vilket inte alls är fel! På den här skivan så visar han upp både fantasi, nyskapande, sväng och enorm spelskicklighet, som hans version av "'Round midnight" eller "I'll remember April" (som både finns här i trio och soloversion). Jag ska inte säga att det är 100 % helt bra, för hans lite konsertpianovariant på "Bess, you is my woman" är inte direkt min favorit och ibland låter pianot på hans soloinspelningar något ostämt. Men totalt rent musikaliskt är detta ändå en kanonbra pianojazzplatta och det är riktigt spännande och roligt att åter få stifta bekantskap med Twardzik och höra honom på riktigt noga och nära håll! För han var bra, en väldigt bra pianist som kunde ha haft en intressant framtid om han hade överlevt.

The Jazz Combo from "I want to live!" (LP)

The Jazz Combo from "I want to live!" (LP)
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: Affinity
Betyg: 4/5
Sök och du skola finna! Följetongen om musiken till filmen "I want to live!" från 1958 fortsätter. Minnesgoda läsare kanske minns att jag skrev om både soundtracket till filmen och en EP med filmmusik från ett band ledd av Gerry Mulligan för drygt 2 1/2 år sen och då tog jag även upp om själva filmens handling. I den senare skrev jag även att jag nu önskade att hitta hela plattan och här är den! Det här bandet förekommer i en scen i filmen och till det har man även släppt en hel platta med orkestern, förutom då musiken med Johnny Mandels stora orkester. I den här septetten från 1958 förekommer även Art Farmer, Frank Rosolino, Bud Shank Pete Jolly, Red Mitchell och Shelly Manne. Och det ska sägas att Johnny Mandel står bakom kompositioner och arrangemang även här.

Den här plattan är egentligen EPn plus två låtar till. Mer än sex låtar finns inte här, men det är och andra sidan ett kanonalbum där sköna och svängiga cool jazz-låtar med bra samspel mellan blåsarna varvas med avslappnande lite mer annorlunda filmmusikliknande verk med en stor jazzaura runt om, som "Barbara's theme", med sin lite arabiska touch. Jag gillar också verkligen när Bud Shank plockar fram flöjten på några av låtarna. Detta är en jazzplatta av koppla av till och som både plockar fram det traditionella och det lite mer annorlunda. Nu kanske man skulle komplettera allt med att se filmen också. Skivan blir givetvis kvar i samlingen! 

Kultstämplat: Michael Landon - Gimme a little kiss (will "ya" huh)

Michael Landon - Gimme a little kiss (will "ya" huh)
Utgivningsår: 1962
Skivbolag: Columbia
B-sida: Be patient with me
Låt oss återvända till kategorin "Skådespelares tveksamma insatser på platta". Nu var Michael Landon förvisso ingen duvunge på i studion, vilket kanske gör det hela ännu mer tveksamt. Ni minns väl Michael Landon, han som alltid spelade helyllekarlar som hjälpte folk, som minste brodern Joe Cartwright i "Bröderna Cartwright" eller den genomhygglige Charles Ingalls i "Lilla huset på prärien"? Landon var långt ifrån den ende i Cartwright-familjen som spelade in musik. Lorne "Pappa Ben" Greene spelade till exempel en gång in en riktigt bra låt vid namn "Ringo". Och visst hade väl den här låten en viss succé. Originalet spelades in och kom 1957, men då hade "Bröderna Cartwright" inte kommit igång än och Landon var känd som tonårsidol på vita duken. Därför gavs en ny utgåva av låten ut fem år senare, 1962, nu med reklam för hans insats som "Little Joe Cartwright". Sverige var dessutom en av ställena där serien hade mest fans, vilket gjorde att Landon hamnade på "Tio i Topp" och åkte på folkparksturné här. 

Så till själva låten då. OK, han hamnade på Tio i Topp och hade en gigantisk fanskara på sin tid, men det betyder inte att detta för det är särskilt bra. Melodin och soundet är tänkt att vara en liten sockersöt amerikansk schlagerdänga där en kille vädjar till sin pryda och försiktiga flicka om en liten kyss, men hon är ståndaktig. Landon har dock absolut ingen sångröst utan nästan väser fram sin sång och mest komisk är dialogen med hans flickvän, spelad av okänd kvinna, där Landon med sin mest sliskiga och kusliga ful-gubbe-röst stönar: 
"Gimme a little kiss, c'mon..."
Följt av, när damen i fråga nobbar kyssen:
"Come a little closer, c'mon, just a little closer..."

På sitt sätt är det i och för sig lite udda och komiskt bara idén att helylle-Landon, åtminstone framför kameran, plötsligt låter som en creepy dräglande och stönande snuskhummer på platta, för jag är rätt säker på att det inte riktigt var det som var meningen när man skulle lansera den tvålfagre tonårshjälten på skiva. 
     På B-sidan, "Be patient with me", har han lämnat väsandet och försöker snarare låta som en modern Elvis Presley-kopia som det går, men inte heller här låter rösten varken bra eller trovärdig. Jag tror vi får vara tacksamma att Landon i alla fall inte satsade på musikalfilmer eller sökte sig till Broadway. 

Paul Quinichette - The Vice President

Paul Quinichette - The Vice President

Utgivningsår: 1975
Skivbolag: Trip Jazz
Betyg: 5/5
Tenorsaxofonisten Paul Quinichette är den ende jazzmusiker jag vet och har något med som jag kan sortera in på bokstaven Q i samlingen. Dock är han, som många andra jazzmusiker i samma samling, en musiker som idag är tämligen bortglömd. Smeknamnet "Vice Pres" fick han för att han dels var skolad av Lester Young och hade en spelstil som var väldigt snarlik den store Lester och eftersom Young var "Prez" så blev hans närmaste efterföljare "Vice Pres". Det låter kanske inte så kul att bli nämnd som den andre bakom den förste, men faktum är att under 50-talets första hälft, när Lester Young hade lämnat Count Basies band, så var Quinichette Basies närmaste saxofonist och ingick i The Counts närmaste krets. Fortfarande i mångas ögon dock i skuggan av och en klon av Lester.

"The Vice Pres" var hans största egna utgåva, i original utgivet 1954 på skivbolaget EmArchy. Denna version med den fullödigare titeln "The Vice President" är följaktligen en senare nyutgåva. Inspelningarna här sträcker sig mellan 1951-1954 och plattan har tre set. Dels dom tidigaste, från 1951, med Kenny Drew, piano, Bill Doggett, orgel,  Jimmy Lewis, bas, Freddie Green, gitarr och Gus Johnson, trummor (som är dom enda två som finns med på alla tre seten). Dels en nonett från 1953 med namn som Joe Newman, Marshall Royal, Henry Coker och Charles Fowlkes. Och dels en septett med idel Basie-musiker som Basie själv, Buck Clayton, Dickie Wells och Walter Page. 

Men visst är Quinichette helt kanon på egen hand också och mer än bara en Lester Young-kopia, för detta är en helt faktastisk platta med en riktigt skön och jämn swingkvalitet. Bäst lyser förvisso dom första fyra spåren med organisten Bill Doggett och samspelet mellan musikerna är fantastiskt bra. Lyssna bland annat på "Prevue" och inledande "Cross fire". Men givetvis är även resten av plattan riktigt bra och detta är kanonhäftig 50-talsswing av finaste kvalitet! Till och med en av dom allra bästa i den långa rad av jazzplattor jag har köpt i år! Skivan blir klart kvar i samlingen!

Dinah Washington With Quincy Jones And His Orchestra - The swingin' miss "D"

Dinah Washington With Quincy Jones And His Orchestra - The swingin' miss "D"
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: EmArcy
Betyg: 4/5
Dags att fortsätta beta av skivorna från jazzfynden jag gjorde nyligen och vi har kommit fram till denna. Jag erkänner direkt att Dinah Washington inte är en sångerska jag har lyssnat så jättemycket på. Jag tillhör kategorin som förknippar henne mest med dom två grymt uttjatade "What a difference a day make" och "Mad about the boy". Men står det Quincy Jones orkester på skivkonvolutet så är köpet självskrivet! Inspelningsåret för denna platta är 1956 och i original släppt 1957, ganska precis innan Quincy flyttade till Frankrike. Detta är dock en nyutgåva från 1980.

Denna platta är dock en riktigt bra och vacker platta. Om vi börjar med det vackraste i mitt tycke, arrangemanget. Det är ett helt OTROLIGT bra orkesterarrangemang där Quincy Jones vågar ta ut svängarna och bjuda på lite udda småsaker och där det stundtals låter filmmusik om arret. Lyssna bara på "You're crying" och inledande "They didn't believe me", med en överraskande latininfluerad inledning som sen övergår i ett mer normalt och avkopplande storbandssound. Sen sjunger givetvis Dinah Washington bra, förvisso med ett rätt grovt vibrato, men där rösten funkar oerhört bra med Quincys orkester! Sen är det förstås också kul att höra saker man aldrig hört förut, som texterna till "Caravan" och "Perdido", som mycket sällan är förknippade med vokala versioner. Vill man bli mer nördig så kan man säga att dom inte direkt slösar på utrymme mellan låtarna utan man går väldigt snabbt på nästa låt när den ena är slut, och det är väldigt bra! 

Detta är en platta som är som gjord för det som Leif "Smokerings" Andersson brukade kalla "songs for summer evening". En oerhört vacker, soft och avkopplande orkester och en bra sångerska, allt i ljuv kombination, kan inte annat än rekommenderas starkt! Skivan blir klart kvar i samlingen, och det bästa av allt är att jag har en CD med denna kombination kvar att lyssna på också.

Benny Goodman - Swing Classics 1 & 2

Benny Goodman - Swing Classics 1 & 2
Utgivningsår: 1968
Skivbolag: Philips
Betyg: 4/5
Detta var ytterligare två jazzplattor från den stora högen med såna som jag hittade för ett tag sen, som jag berättade om i senaste "Nytt i samlingen" (mars 2021). Och livejazz är förstås speciellt välkommet i samlingen, även om jag från början var lite skeptisk till att köpa dessa. Titeln "Swing Classics" snarare låter som en av alla miljoner samlingsplattor som finns, men när jag såg att Goodman ledde en oktett så blev jag mer intresserad för det ser man inte var dag och mycket riktigt så är detta den största av dom småband som han någonsin hade. Att det är liveinspelat stod inte heller skrivet med neon direkt så det blev en glad överraskning, men för intresserade så är detta inspelat på Basin Street i New York 26 mars 1955. 

Det här är kanske ingen mastodontkonsert som Carnegie Hall-konserten 1938. Det är inte heller en galant uppvisning som Stockholms-konserten 1950, utan en vanlig konsert på en klubb där dom kända låtarna rivs av inför en glad publik utan några större utsvävningar eller specialare, undantaget i andra skivans sista spår "Sing sing sing" där Benny håller hov sist av allt. Teddy Wilson är den enda som är kvar av Bennys ordinarie mannar och i övrigt finns Urbie Green på trumbon, Paul Quinichette, tenorsax och Ruby Braff, trumpet. Jag ska inte påstå att Ruby Braff är någon jättefavorit och ett namn som får mig att jubla direkt. 

Men trots detta och att konserten på papperet kan framstå som rätt normal så är detta ändå en med beröm fullt godkänd jazzklubbskonsert med bra stämning och mycket fin livejazz! Och visst är det kul att också kunna höra Benny i denna lilla och mer familjära miljö någon gång och höra vad hans band kan göra här. Att Goodman väljer att spela "After you've gone" i samma arrangemang som i den lysande versionen i Walt Disneys "Make mine music" är ett stort plus! Det sticker kanske inte ut jättemycket, mer än den för Goodman udda sättningen, men det bandet gör gör dom kanonbra! Dessa två skivor med denna konsert blir solklart kvar i samlingen. Och förutom "Sing sing sing" så hittade jag även ett klipp med tre låtar från denna konsert ("Slipped disc", "On the alamo", "Just one of those things") så håll till godo!

The Modern Jazz Quartet - Sait on Jamais

The Modern Jazz Quartet - Sait on Jamais
Utgivningsår: 1976
Skivbolag: Atlantic
Betyg: 3/5
Jag hade den turen att hitta lite guld häromdagen i form av tio kanonfina jazzplattor för det billiga priset av 5 kronor styck. En del av dom kommer förstås att poppa upp här vad det lider och ett par av dom även vid månadsskiftets "Nytt I Samlingen". Men här och nu kan jag öppna på locket och bjuda på en intressant skiva. Jag tror inte det kommer vara den allra bästa skivan, men klart den mest speciella. 

Det handlar om John Lewis, Milt Jackson, Pearcy Heath och Connie Kay i The Modern Jazz Quartet, mästare på den svala kammarjazzen av modell sent 40- och 50-tal. Här hade John Lewis skrivit musiken till den fransk-italienska filmen "No sun in Venice" från 1957, en film jag vet exakt inget om. 1976 gjorde dock Atlantic, som även gav ut originalsoundtracket, en återutgivning till sitt "That's Jazz"-märke under ett nytt namn, "Sait on Jamais". 

Detta är alltså lite mer utanför ramarna än vad kvartetten normalt brukar göra, men ändå väldigt igenkännande och svalt jazzigt. Det är dock lite mer experimentellt och utsvävande med jämna mellanrum, inte minst i den över nio minuter långa "One never knows". Hade det varit för ca 25 år sen hade jag nog ratat denna, men jag har ändå börjat intressera mig mer för dessa jazzsviter från 50-talet som lyckas ta ut svängarna mer och samtidigt ha en stadig jazzkänsla i sig. Fast dessa kanske ändå oftast gör sig bättre med ett större band av modellen Duke Ellingtons orkester. I MJQs lilla sättning kan det bli lite enformigt och tradigt emellanåt. Nu är inte detta dåligt dock, utan den här filmmusiken har många spännande och bra ögonblick som gjorde att man spetsade öronen lite extra. Det är mysigt och väldigt snyggt, även om jag inte hade haft något emot lite mer tryck emellanåt. Men eftersom detta ändå är sval och skön musik så blir plattan likväl klart kvar i samlingen!

Toshiko Akiyoshi - United Notions With Toshiko And Her International Jazz Sextet

Toshiko Akiyoshi - United Notions With Toshiko And Her International Jazz Sextet
Utgivningsår: 1958
Skivbolag: MetroJazz Records
Betyg: 5/5
Låt mig presentera en av jazzens mest spännande och idag bortglömda musiker, japanskan Toshiko Akiyoshi, en pianist som upptäckte jazz genom att som ung lyssna på Teddy Wilsons inspelning av "Sweet Lorraine" och därefter började studera jazz och spela den på sitt sätt. När hon sen så småningom började spela på klubbar så var Oscar Peterson på besök och turné i Japan. När han hörde henne så var han bestämd på att lansera henne i USA och övertalade Norman Grantz att spela in henne och sen rullade det på. Hennes sista platta kom 2003 och hon är ännu i livet, 90 år gammal. 

Den här plattan med Toshiko hittade jag på Vinylstallet som hade sänkt ner priset rejält på den och jag blev klart nyfiken. Och härom kvällen så tittade jag på ett par avsnitt av en amerikansk dokumentärserie om jazz från 50-talet som heter "The subject is jazz" varav ett avsnitt handlade om internationell jazz. Sverige var representerad av att man nämnde Harry Arnolds radioorkester och man fick också se Toshiko, som var på plats i studion, spela med trio. Och som hon spelade där hon satt i sin kimono och lät fingrarna formligen flyga över tangenterna! Det var länge sen jag blivit så imponerad av en för mig ny jazzupptäckt som då. Det klippet kan ni se längre ner för det, liksom dokumentärserien, finns på tuben!

Den här plattan är en speciell platta producerad av Leonard Feather som innehåller musiker från olika delar av världen, Toshiko då från Japan, trumpetarna Nat Adderly och Doc Severinsen från USA, saxofonisten och flöjtisten Bobby Jaspar och gitarristen René Thomas från Belgien, saxofonisten och klarinettisten Rolf Kühn från Tyskland, basisten John Drew från England och trumslagaren Nils-Bertil "Bert Dale" Dahlander representerandes Sverige. För mig som gillar att upptäcka hur jazzen lät i andra delar av världen under dess mest produktiva och populära tid så är detta förstås mumma. 

Och det är inte ofta jag plockar fram superlativen och delar ut ett toppbetyg, men detta är verkligen en helt fantastisk platta! Jag gillar blåsarnas samarbete, när Bobby Jaspar plockar fram flöjten, trumpetspelandet som är fantastiskt skickligt och förstås Toshikos pianospel. Musiken är smidig, vacker och cool jazz av bästa märke. En riktigt spännande version av "Broadway" och en kul låt signerad Bobby Jasper med titeln "Sukiyaki", som på intet sätt ska förväxlas med Kyo Sakamotos megahit fyra år senare. "Civilized folks" är också en låt jag vill lyfta fram som en av plattans höjdpunkter. Genom den här plattan "United notions" så får man en riktigt bra och häftig inblick i 50-talets jazz och hur den spreds till andra delar av världen och alla nu möts tillsammans i ett kanonbra samarbete. Den är skön, avkopplande och otroligt skickligt spelad och rekommenderas varmt till alla jazzfans och förhoppningsvis, även om det inte är lätt alls här i Sverige, så kommer jag att dyka på mer plattor med detta japanska underverk, Toshiko Akiyoshi.

Johnny Hodges - Jazz Spectrum vol. 10

Johnny Hodges - Jazz Spectrum vol. 10
Utgivningsår: 1973
Skivbolag: Metro Rercords
Betyg: 4/5
Jag har tidigare nämnt flera mindre och bortglömda skivbolag inom jazzgenren som likväl har givit ut höjdarplattor och till den skaran vill jag nu också nämna MGMs dotterbolag Metro Records, som ofta gav ut återutgåvor från Verve. Det man hittar överlägset mest är bolagets serie kallad "Jazz Spectrum". Jag ska inte hylla allt som getts ut i Jazz Spectrum-serien, det är lite beroende på vilken musiker och vad man vill ha med denne. Utgåvorna är allt som oftast 50-talsinspelningar och, som sagt, finns säkerligen också på Verves skivor. Vi snackar trots allt om ett lågbudgetbolag här som plockar det bästa och omslagen ser rätt lågbudget ut också.

Men det finns samtidigt väldigt många bra skivor i denna serie med inspelningar som är kanonbra så man ska ändå inte rädas att köpa skivor av detta märke, i alla fall i väntan till dess att man hittar originalalbumen. Dom jag har, förutom den här, är med Wes Montgomery och Jimmy Smith och båda dom är verkligen rekommenderbara. Den här tionde volymen med Johnny Hodges, Duke Ellingtons hovsaxofonist, får jag ändå räkna som den bästa av dom jag har. Inspelningarna här är daterade mellan 1951 och 1957 och innehåller diverse Ellington-musiker, minus The Duke själv som inte medverkar på något spår. Men Lawrence Brown, Quentin Jackson och Billy Strayhorn finns här, i de flesta fall i septett eller oktett-sättningar, samt på ett spår nästan hela Ellingtonbandet utom Duke. Men så heter ett av spåren också "Waiting for the Duke". 

Och när Duke inte är närvarande så passar hans mannar på att köra så det ryker. Av den Ellingtonska sentimentaliteten och hans stora klassiker finns inte ett spår utan från början till slut är detta en en vild karusell med enormt skickligt spelande och kanonbra riv och rytm! Blåset är en riktig höjdare och man sitter och önskar att man hade fått se detta band live! Lyssna framför allt på det längre stycket "Scufflin'"! Detta är jazz när den är som allra bäst. Det blåser så det fladdrar och det är svårt att inte fascineras av det spela man hör på denna platta. Så det blir intressant att kolla upp dom andra utgåvorna i denna serie Metro Records "Jazz Spectrum". Dom kanske inte ser så mycket ut på ytan, men innehållet verkar vara helt kanon!

The Charlie Parker Quintet live - One night in Birdland

The Charlie Parker Quintet live - One night in Birdland
Utgivningsår: 1977
Skivbolag: CBS
Betyg: 3/5
Livekonserter med Charlie Parker har jag skrivit om förr. En del kanske minns att jag hyllade den klassiska konserten i Massey Hall Toronto 1953 för flera år sen så liveinspelningar med Parker hittar jag gärna, även om jag sagt förut att jag är rätt mätt på Charlie Parker och till viss del avspeglar det sig även på detta dubbelalbum. Denna platta har hyllats av många, men jag ska inte dra på med så stora versaler.

"One night in Birdland" har rätt luddiga uppgifter om en del information vad gäller inspelningen. Datumet sägs på plattan vara sista juni 1950 och på vissa ställen vara två inspelningsdatum i maj 1950. Men nu heter ju plattan "ONE night in Birdland"och då känns två inspelningsdatum rätt avlägset. Vem som är den vokala rösten på "Embraceable you" råder det också delade meningar om. Omslaget säger Chubby Newsome medan andra uppgifter säger att det är felskrivet och att Jimmy Scott sjunger egentligen. Vad som däremot stämmer är att det är en av de sista inspelningarna som trumpetaren Fats Navarro deltog i. Om vi nu utgår ifrån att juni-informationen om inspelningsdatumet stämmer så hade Navarro bara tre veckor kvar att leva då hans tuberkulos blivit för svår. Det är en sjuk Navarro som hörs och som låter Parker göra det mesta på denna inspelning. Dessutom hörs Bud Powell, Curly Russel och Art Blakey i kompet.

Jämförelsen med den ikoniska Toronto-konserten är rätt orättvis. Givetvis för att jag anser den vara en av dom bästa jazzkonserter jag har hört. Men kvalitetsmässigt så är det helt enkelt inte i närheten tyvärr. Parker gör det han ska och det han är bäst på. Tyvärr så är det också det han brukar göra på nästan alla sina inspelningar med nästan samma låtar varje gång. Det är bra, inget snack, men det har hörts förut lite för många gånger. Men det är inte främst Parker som drar ner betyget utan inspelningskvaliteten är tyvärr rätt dålig. Normalt sett brukar det vara lite halvkass kvalitet på många av dom mindre bolagens liveutgåvor. Jag vet, jag har hyllat och gör så än dessa små skivbolag och deras insatser för jazz, men det är inte alla som lyckats hitta bra inspelningar vad gäller liveutgåvor. Men här snackar vi om Columbia, ett av dom största skivbolagen, och då tycker jag då att man kan ha lite högre krav på restaureringen av gamla inspelningar. När Jimmy Scott/Chubby Newsome (vem av dom det nu är) ska sjunga "Embraceable you" så låter det som om sångaren står långt borta på andra sidan lokalen.

Men det är ändå en helt OK livekonsert, man har trots allt inte stressat iväg applåderna från inspelningen utan det låter ändå som en hyggligt komplett liveinspelning och det är ett bra jazzgroove! Oavsett hur mätt jag är på Charlie Parker och hur mycket han har förmågan att låta likadan när han spelar så kan ingen ta ifrån det sväng som blir på hans inspelningar. Bäst tycker jag att kollaget på "Little willie leaps" och "52nd street theme" är där Parker och Navarro öser på riktigt bra ihop på slutet. Ett bevis in i det sista på hur bra Navarro var på det han gjorde!
     Så totalt sett, om man står ut med tafflig inspelningskvalitet så är detta en helt OK jazzkonsert från en av jazzens mest ikoniska ställen och med flera av genrens stora legender. Den sticker inte ut på nåt nämnvärt sätt, men är fullt lyssningsbar! Så trots att jag hade hoppats på bättre ljud så blir plattan kvar i samlingen. Trots allt är det livejazz, från Birdland dessutom, och det är en av Navarros sista. Det spelar in mycket det!

Tony Scott & Rune Öfwerman Trio - Swinging in Sweden

Tony Scott & Rune Öfwerman Trio - Swinging in Sweden
Utgivningsår: 2002
Skivbolag: Gazell
Betyg: 4/5
Kan man något om Tony Scott här i Sverige så handlar det oftast om hans spelningar med svenska musiker på 50-talet och kanske främst pianisten Rune Öfwermans trio. I övrigt så tillhör Scott inte dom mest ihågkomna klarinettisterna i genren utan hans riktiga berömmelse kom när han mot 50-talets slut lämnade USA och sökte sig till Japan och studerade buddismen och gav ut några av dom tidigaste new age-plattorna med meditationsmusik. Trots det så vann han flera jazzpriser i tidningen Down Beat innan dess.

Rune Öfwerman, i sin tur, känns också lite bortglömd på något sätt numera, förutom en sak; hans son heter Clarence Öfwerman och var hovproducent till Roxette. Men på 50-talet var han likväl en klart godkänd pianist som ackompanjerade dom stora och gav ut mängder med singlar med egen trio. Trion här består av Gunnar Johnson (och på några nummer Niels Foss) bas och Egil Johansen trummor. Man kan säga att Jan Johansens och Clarence Öfvermans pappor möts. Om Gunnar Johnson har en känd musikerson förtäljer inte historien, men det vore kul om så var fallet.

Tony Scott och Rune Öfwermans trio spelade in fyra singlar tillsammans och alla låtarna från dessa samlades långt senare på en skiva kallad just "Swinging in Sweden". 2002 kom denna fina CD-utgåva ut på svenska skivbolaget Gazell! Detta är riktigt bra och ösigt och det låter inte heller traditionell småbandsswing á la Benny Goodman om det utan man vågar gå lite utanför ramarna här och där. Förvisso bjuds vi på en av de märkligare varianterna på "Night in Tunisia" (dock inte dålig för det) och avslutande vokala versionen av "Blues for Ava", där Tony Scott berättar en saga till tonerna av rätt seg bluesjazz, hade jag gärna kunnat vara utan. Den instrumentala versionen innan är OK, man lyckas göra något nytt av något som kunnat låta mycket tristare. Men pratversionen, där gick lite min gräns. Men i övrigt så är det en fin version av "All the things you are" och balladen "I can't get started" är en favorit. Detta är spännande och oförutsägbar swing i 50-talsmodell som lyckas överraska och svänga! Skivan blir klart kvar i samlingen! Ett enda spår hittade jag på "tuben" med denna kvartett så vi får ta den, titelspåret "Swinging in Sweden".

The Jazz Combo from "I want to live!" (EP)

The Jazz Combo from "I want to live!" (EP)
Utgivningsår: 1958
Skivbolag: London Records
Låtar: Black nightgown/Frisco Club/Night watch/Theme from I want to live
För drygt en månad sen så skrev jag om Johnny Mandels soundtrack till filmen "I want to live" från 1958, filmen där Susan Hayward spelar en prostituerad som oskyldigt döms till döden för mord och där Johnny Mandel har skrivit och gjort musiken. Soundtracket gavs ut i två delar, dels orkesterdelen som jag redan har skrivit om och dels en skiva med ett mindre band ledd av Gerry Mulligan som spelar musik ur filmen. Den andra skivan har jag i sin helhet inte hittat än, men däremot så har jag en EP från den plattan, innehållandes fyra låtar som alla är komponerade av Mandel. Den här singeln ingick i en av dom märkligare fynd jag gjorde på Sundsvalls Skivmässa i höstas där jag fick en hög vinylsinglar gratis som jag ville ha eftersom handlaren inte hade växel. Man ska ha tur ibland...

Bandet kallas mindre originellt nog för "The Jazz Combo from "I want to live"" och framträder på en nattklubbsscen i filmen. I gruppen finns, förutom Mulligan på barytonsax även Art Farmer trumpet, Bud Shank altsax och flöjt, Frank Rosolino trumbon, Pete Jolly piano, Red Mitchell bas och Shelly Mann trummor.

Denna EP får mig verkligen att längta till att hitta hela albumet för detta är smeksamt och skönt, men ändå med ett bra blås och samarbete mellan Mulligan, Farmer och Shank, inte minst i "Black nightgown". En annan favorit är den försiktiga och annorlunda temat till filmen på EPn avslutande "Theme from I want to live", med Gerry Mulligan som vandrar stillsamt och tryggt genom låten med Shanks skönt backande med sin flöjt. Jag gillar den här EPn jättemycket! Den har många olika stämningar i sig och lyckas både låta mysig, nyskapande och geniunt jazzig. En stor tumme upp!

Johnny Mandel's Great Jazz Score for "I want to live!"

Johnny Mandel's Great Jazz Score from "I want to live!"
Utgivningsår: 1958
Skivbolag: United Artists
Betyg: 4/5
"I want to live" är en riktigt dramatisk film från 1958 om en prostituerad kvinna som hamnar i dödscell oskyldigt dömd för mord. Susan Hayward vann en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll och för filmmusiken svarade en av jazzens flitigaste arrangörer som dock får väldigt lite uppmärksamhet numera, Johnny Mandel, ännu i livet 94 år gammal. Han har mest ägnat sig åt att skriva musik åt andra och bland dom som han har jobbat med finns Count Basie, Stan Getz, Chet Baker och Woody Herman.

Fimmusiken till denna film finns utgiven i två utgåvor. Dels denna orkestrala del och dels en skiva med Gerry Mulligans Jazz Combo, eftersom det också förekommer jazznummer med ett mindre band i filmen. Den andra skivan har jag ännu bara en EP från och jag ska återkomma till den i en senare artikel och fokusera på orkesterskivan idag. Denna skiva är förövrigt köpt för endast en tia på Återbruket här i stan, en väl investerad slant!

Jag har inte sett filmen själv, men detta är helt klart ett lysande soundtrack som har musik som för tankarna till både Quincy Jones och Gil Evans orkestrar. Det är olika stämningar här som både svalkar med orkestrala softa verk, bjuder på både afrikansk och latininfluerad musik och riktigt bra jazzsväng, men allt med en jazzig ton i kanterna. Mandels orkester har en hel del intressanta namn, som Gerry Mulligan, Red Mitchell och Shelly Manne samt vana musiker från åtskilliga filmmusikverk. Detta är en spännande, oförutsägbar och vacker platta som går åt många olika håll, men som ändå vilar på en trygg grund. Är Mulligans andra soundtrack lika bra som det här (vilket jag inte har någon anledning att tvivla på) så blir jag jublande glad! Skivan blir solklart kvar i samlingen!

Lucky Thompson - Lucky Thompson

Lucky Thompson - Lucky Thompson
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: Inner City Records
Betyg: 4/5
När man är 14 år och gillar jazz så kanske man har lite av uppförsbacke vad gäller att få det att smälta in i högstadieklassen. Därför var det ju tur att jag hade andra musiksmaker också att flasha med. Lite lättare är det onekligen att få lärarnas sympati och i min högstadieskola så hände det att jag brukade låna jazzplattor av diverse lärare. Dessa första fem åren som jazzfreak, 1986-91, är verkligen minnesrika år, då man var nyförälskad i en genre och gjorde allt för att få någon inspelning som åtminstone lät jazz. En hjälplärare hette Ingrid och var en stubbhårig lite bitsk och tuff kvinna i 50-årsåldern med hes röst. Hon hade insett att jag gillade jazz och lät mig låna några jazzplattor hon hade, varav den ena var en EP med saxofonisten Lucky Thompson. Sen blev det hem till lägenheten, låna familjens grammofon (eftersom jag inte hade någon egen då) och spela av EPn på kassett innan skivan lämnades igen. Inspelningen lät väldigt tvättad minns jag, skivan var knappast repfri utan det knastrade en del när man spelade den, men det lät inte som om inspelningarna var från det år det var, 1956. Kassettinspelningen finns kvar ännu, liksom alla andra inspelningar från mina första jazzår.

Lucky Thompson var en tenorsaxofonist som idag hamnat något i skymundan av dom stora världsnamnen. Men ändå var han en otroligt skicklig musiker som lyckades fånga det lugna i jazzen och göra avkopplande inspelningar. Och för många år sen lyckades jag hitta hela plattan som denna EP är hämtad ifrån. Det var väldigt spännande att få jämföra om inspelningarna hade stått sig genom alla år, eller om det var nybörjarentusiasm som låg bakom att jag gillade låtarna då.

Inspelningarna är gjorda i Frankrike 1956 och alla musikerna är franska och en del av trummisen Gerard Pochonets band. Den enda som jag känner igen och som har förekommit i bloggen förut är bassisten Pierre Michelot, som annars är känd för att spela med Jacques Loussiers trio. Annars har vibrafonisten Michel Hausser och pianisten Martial Solal mest framträdande roller här. Och ja, låtarna håller måttet än, 30 år senare. Jag ska inte säga att det är den mest ösiga jazzskivan i samlingen och, all respekt för Haussers spel, men det är nästan så att den hade låtit ännu vassare utan vibrafon. Men plattan är verkligen avkopplande och vacker! Lucky Thompsons saxofonspel är lugn och smeksam plattan igenom. Framför allt ska man låna ett öra till Thompsons finlir i "East of the sun", en verkligt underbar jazzpärla, liksom avslutande "Indian summer"! Det är alltid kul att hitta jazz från andra delar av världen, inspelad under dess guldera, och detta bevis på fransk jazz under 50-talet som är kanonbra, allt kryddat med Lucky Thompson, en underskattad saxofonist som är allt för bortglömd idag!

Hank Mobley with Kenny Clarke - Hard bop

Hank Mobley with Kenny Clarke - Hard bop
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: Savoy
Betyg: 4/5
Detta var ett fynd från Stockholm för ett år sen, köpt på Record Mania hösten 2018. Jösses, vad jag såg fram emot att avlyssna denna skiva och man får absolut säga att den levde upp till förväntningarna. Detta trots att den egentligen är nyutgivna utdrag från en mer komplett utgåva.

På 50-talet gav trumpetaren Hank Mobley ut en platta som hette "The Jazz Messenger" och som egentligen tjänar som experimenterande av det som skulle komma att bli "hard bop", en utveckling av den lite lättare bebopen. För mig är denna Savoy-utgåva från 1979 min första med Hank Mobley på egen platta (han är ju dock med på dom båda Art Blakey-plattorna från Café Bohemia, som jag skrev om för ett par år sen). Inspelningarna härrör sig fortfarande från åren 1956-57 och bland musikerna finns Kenny Clarke, Lee Morgan, Donald Byrd och på en låt Hank Jones. Ännu låter det dock inte så mycket hard bop, om man jämför med det Morgans och Mobleys senare inspelningar med Art Blakey's Jazz Messengers. Det är avkopplande och smidig jazz som är otroligt skickligt spelad och Mobley spelar lysande ihop med sina saxofonkollegor. Lyssna bara på dom nedan länkade versionerna av "There will never be another you" och "B for BB". Jag tycker att det här är ett kanonbra jazzalbum som funkar alldeles utmärkt som uppvärmning inför att man hittar den mer kompletta utgåvan! Skivan blir självklart kvar i samlingen!