Jacques Loussier Trio - Play Bach no. 5

Att sätta jazztoner till klassiska verk har alltid varit både populärt och omdiskuterat. Det är väl dokumenterat att många jazzmusiker under boperan hade ett stort intresse för modern klassisk musik och kanske inte minst Igor Stravinskij. Dock är det inte alltid så populärt bland många av kompositörernas största och/eller närmaste fans, men ändå något riktigt spännande. Det kanske är så att förbjuden frukt på något sätt smakar bäst. Mindre bra gick det för Duke Ellington som fick dra in alla skivor med hans svit baserad av Griegs "Pehr Gynt" eller för Charlie Norman som fick halva Norge på sig för sin "Anitras dance boogie". Bättre gick det för Miles Davis när han tolkade "Concierto de aranjuez" på sin nu legendariska platta "Sketches of Spain", eller för fransmannen Jacques Loussier som valde att ta Johann Sebastian Bachs verk och göra dom i jazztappning med egen trio.
   
Jacques Loussier är en pianist som bland annat blev berömd för sina jazztolkningar av Bachs "Goldbergvariationer". Jag hittade en CD med dessa variationer i hans tolkning för ett tag sen och blev intresserad. Jag vet att jag är rätt konventionell vad gäller jazz och går inte så ofta utanför ramarna, framför allt inte vad gäller modernare jazz. Men jag antar att jag med åldern blivit allt mer intresserad av att undersöka och upptäcka nya saker inom musiken. Därför chansade jag på den CDn och tyckte det lätt riktigt bra och spännande. För inte allt för länge sen så hittade jag en skiva till, utgiven 1964 på Decca, med denna märkliga musiker, nu på vinyl. Den här gången spelandes bland annat ett par av Bachs orgeltoccator omgjorda till piano och spelade i jazzstil. Detta är riktigt speciellt och lysande!

Loussier spelar här med legendariska franske bassisten Pierre Michelot, som bland annat var med i Django Reinhardts band på sin tid, och trumslagaren Christian Garros. Jag har nu blivit frälst i Loussiers sätt att ta något antikt och göra något helt oväntat och nytt av det. För detta är helt oförutsägbart och ibland för man vibbar av Jan Johansson i musiken. Ena stunden så experimenterar trion en hel del med musiken och nästa sekund är det en sorts jazzbarock som strömmar ut. Men trion spelar ändå mjukt och avkopplande och jag tror Bach ändå hade gillat detta. Toccata nr 4 i C-Dur går i många sinnesstämningar och stilar och den lugnare andra satsen (Adagio) är otroligt välgjord! Detta är musik som både plockar fram något helt nytt och på något sätt bevarar det genuina och samtidigt blir intressant och lockande.

Jacques Loussier, idag 84 år, bröt upp trion 1978 och koncenterade sig på att arbeta med artister som Pink Floyd, Sting och Elton John. När Bach 1985 fyllde 300 år så återbildade han trion med nya musiker och har sen dess även försökt tolka andra kompositörer. Jag hoppas absolut på fler Loussier-skivor under 2019!

Nytt i samlingen - Januari 2022

Jacques Loussier Trio - Plays Debussy
Utgivningsår: 2000
Skivbolag: Telarc Jazz
Betyg: 4/5

En gång tidigare har jag skrivit om Jacques Loussier här och äntligen är det dags igen! Loussier är den franske pianisten som hade som sin grej att ta klassiska mästerverk och arrangera dom för jazz och sin pianotrio.

Det var länge sen jag upptäckte nåt nytt med honom så givetvis blev jag jätteglad av att hitta två CD-skivor igen med honom. På ena skivan spelar han Johann Sebastian Bach och på denna Claude Debussy. Att jazza upp Debussy med sin impression kan ju inte vara en lätt sak, men Loussier har lyckats såklart. Lyssna bara på hur han vrider och vänder på verk som "Clair de lune" eller "L'isle joyeuse" och får allt att låta spännande och avkopplande! Så plattan och trion (som också innehåller Benoit Dunoyer De Segonzac på bas och André Aprino på trummor) blir med beröm godkänd och solklart kvar i samlingen.



Roger Rönning - Nattens skuggor
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: RCA
Betyg: 3/5

Jag nämnde för ett tag sen att jag hittade för 1 krona på Vinylstallet då dom reade ut en hel del plattor som hade stått, och det blev en del skivor för det priset. Blindköpen jag skrev om för ett par veckor sen var ju också därifrån så jag tänkte upp ta lite plats åt fler av dessa fynd. Roger Rönning är en idag tämligen bortglömd artist som har en diger meritlista. Han har jobbat med både Mikael Rickfors (för övrigt producent på denna skiva) och Py Bäckman samt spelat in mängder av egna plattor. Däremot har han väl inte haft gigantiska framgångar utan haft sin trogna fanskara och jag har under årens lopp hittat ett par riktigt bra singlar med honom som jag hoppas återkomma till vid tillfälle. 

Och det är verkligen inte ofta som en svensk 70-talsskiva följer med hem, men plötsligt så händer det. Rönning har en nasal röst som inte ligger långt ifrån Pugh Rogefeldts och hans musik är en sorts mjukrock på svenska vilket inte är en helt fel kombo. Rönning är inte främmande att ta upp både samhällsproblem, hur människan fungerar i samhället samt kärlek i sina texter och Mikael Rickfors prodd är riktigt skön och avkopplande. Sen ska jag säga att melodierna kanske inte är jättestarka alla gånger och det finns lite små dalgångar här och var, men inga som är svåra att komma upp i från. "Nattens skuggor" är lagom och skön svensk 70-talsrock som kanske inte är jätteminnesrik, men väldigt relaxande att lyssna på och den blir klart kvar i samlingen.



Climax Blues Band - Gold plated
Utgivningsår: 1976
Skivbolag: RCA
Betyg: 3/5

Climax Blues Band är ett engelskt band som jag i många år kunde en enda låt med, och jag gissar att det gäller många andra med mig, "Couldn't get it right" som är deras överlägset största hit. Sen har jag kanske hört någon enstaka låt med dom som jag inte blivit jätteimponerad av, men för en krona och med just "Couldn't get it right" på plattan som en sorts livlina så kunde jag chansa. Climax Blues Band är just ett bluesorienterat band fast med kanske lite flirt med soft rock och lite Chicagos jazzrock någonstans i kanterna. 

Och blues är ju normalt inte alls mina domäner, om det inte kryddas med en hammondorgel, vilket det inte alls gör här, så mina förväntningar var väl sisådär. Men detta var inte alls dåligt. Nu är det inte direkt ett perfekt album och den enormt sega "Sav'ry gravy" hade jag kunnat vara utan och en del låtar hade kunnat klämma i med ännu mer tryck i både sound och melodi. Men samtidigt så lyckas man ändå skapa låtar som inte alls är lika stereotypa och enformiga som mycket annan blues tenderar att bli och inledande "Together and free" är kanonbra. Ett klart godkänt betyg och plattan blir kvar i samlingen!



Shakane - Big step
Utgivningsår: 1970
Skivbolag: Green Light/MNW
B-sida: Knight of shining armour

Denna räknas också till kategorin blindköp och skulle egentligen ha platsat i den där andra artikeln, men den är ju ändå lite speciell. Innan jag kommer till det så lite om Shakane, som jag inte hade en susning om vad det var. Detta var verkligen ett blindköp där jag hoppades vid gud att musiken gick att lyssna på. Shakane var ett engelskt 60-talsband som från början hette Force West och som inte alls hade någon framgång. När bandet sångare hoppade av och lämnade musikbranschen så valde de kvarvarande medlemmarna att helt byta namn och stil, till Shakane och den blandning mellan glamrock och engelska powerpop som hörs på denna singel, och framgångarna kom då lite mer. Nu är glamrock än mindre mina domäner än blues, men denna singel låter mer powerpop ändå. 

Anledningen då till att denna singel lockade var att det vore fränt att för en krona köpa en singel färgad grön-gul spräcklig och då vore det ju en fördel om musiken var någorlunda bra också så jag inte sitter med en singel som är enormt snygg, men horribelt usel att lyssna på. Jag hade tur här för "Big step", bandets största hit, är en riktigt bra och skön powerpop-låt med en liten fot i 60-talet och en fot i något nytt engelskt för det då kommande 70-talet. Det är en riktigt bra och stark melodi också och singeln kommer klart att vara kvar i 70-talshyllan, och inte bara för den snygga skivan. Så kul kan blindköp vara!



Eddie Money - Running back
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: CBS
B-sida: Satin angel

Eddie Money vet jag vem det är dock, även om just denna låt var okänd. Mest känd är denne soft-rockige amerikan för låten "Take me home tonight", låt som jag tyckte var riktigt bra i några år innan jag blev väldigt trött på den. Men för en krona kunde jag försöka undersöka hans andra sidor och den här låten är sex år före den stora låten och låter rätt annorlunda mot den. 

Detta är då tredje singeln från hans platta "Playing for keeps" och är mer av en reggaeinfluerad rocklåt och är faktiskt riktigt bra med ett skönt gung och en bra och stark melodi. Den är snyggt producerad med en snygg orgel mitt i allt. Det låter 1980 om den helt klart och det är ingen nackdel här utan det är en klart bra och skön låt som helt klart bli kvar i samlingen! Och mer från en kronors-fynden kommer förstås efterhand!

Nytt i samlingen - Juni 2023

Peter Knudsen Trio - Peterson-Berger Revisited
Utgivningsår: 2013
Skivbolag: Home
Betyg: 3/5

Sen jag insåg Jacques Loussiers storhet med sina jazztolkningar av kända klassiska kompositörers verk så har jag blivit lite influerad att hitta med och när denna dök upp på Erikshjälpen för någon vecka sen så blev jag klart nyfiken. Peter Knudsen visste jag då inte ett dyft om, men han är en pianist och kompositör född i Östersund och har sen tidigare gjort jazztolkningar av både Debussy och Ravel. Se där, Jacques Loussier har ju också gjort en platta med Debussy-tolkningar. Ännu en koppling! Och när det nu är sommar så passar det ju riktigt bra att lyssna in sig på lite jazziga toner av Wilhelm Peterson-Berger, mannen som med "Intåg i sommarhagen". Tyvärr är inte den här. Det hade annars varit riktigt spännande att höra den i jazzversion. Men andra Peterson-Berger-klassiker finns här, som "Vid Frösö kyrka" och "Lawn tennis".

Om jag nu ska fortsätta jämföra med Jacques Loussier så är hans versioner av klassiska verk starkare rent jazzmässigt, men det kanske har att göra med vilken jazz som jag helst föredrar. Dessutom är Bach, som han främst är känd för, lättare att få i jazztempo än den mer utsvävande Peterson-Berger. 
     Men detta är på intet sätt dåligt. På vissa ställen blir det lite för mycket free jazz-stil för min smak, kanske främst i inledande "I skymningen". Men i övrigt tycker jag att Peter Knudsen, Joakim Milder, Lars Ericson och Tomas Nyqvist lyckas skapa avkopplande jazzversioner och behålla Peterson-Bergers karaktär intakt. Det är svalt och smäktande för sommaren och riktigt välgjort. Skivan blir kvar i samlingen. Något klipp från själva plattan finns inte på tuben, men jag hoppas att ett liveklipp av "Till rosorna" och samma sättning går lika bra.



Christian Falk - Christian Falk presents Swedish Open
Utgivningsår: 2000
Skivbolag: Dada Records/Warner Brothers
Betyg: 3/5

Det har gått snart tre år sen jag skrev om Christian Falks klassiker "Quel bordel", en av svensk souls allra coolaste och funkigaste album. Detta skulle då den forne Imperiet- och Blacknuss-bassisten följa upp med en platta som skulle vandra mer åt en blandning av house, future house och modern jazz. Stark musikersättning är det också, bland annat med Esbjörn Svensson på piano. Här hörs också Derek Conyer på sång på låten "Natural high". Conyer är ju sångaren från soul tribute-konserten jag hörde på Stampen under Stockholmsresan 2018. Den andre sångaren heter Kenny Bobien för övrigt.

Annars är det här en väldigt ojämn platta kvalitetsmässigt. Där "Quel bordel" var en sval soulnjutning för örat, så är den här plattan mer krävande på flera ställen. Här finns det lysande instrumentala funkiga smooth jazz-spår, som titelspåret och "Le parain". Sångarna gör det bra med sina låtar och det svänger riktigt bra. Däremot finns det också spår där melodin vandrar på tok för mycket åt free jazz-hållet, där "Take a trip to space" bara blir till slut jobbig att lyssna på med dess enormt gnekiga saxofonsolon. Men den och inledande "Crazy wisdom" räddas trots allt ändå av att mitt i detta plågsamma blåsande finns ett grymt skönt sound och groove i grunden, även om det till slut alltså blir lite för mycket av det onda. 
     Jag ger den här plattan ändå godkänt, det är ett störtskönt groovigt och ösigt sound och det finns riktigt bra låtar, även om den inte håller helt och hållet och vandrar åt helt fel håll ett antal gånger. Dessutom är det kul att åter knyta bekantskap med Derek Conyer igen och bara det är en anledning att behålla plattan.



City Boy - Book early
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: Vertigo
Betyg: 4/5

Engelska City Boy är ännu ett band som jag knappast hade hört talas om om det inte vore för mitt favoritprogram i radio på 80-talet, Kulan I Luften. Deras hit "Heads are rolling", från plattan efter denna, spelades ofta och även singeln från det här albumet, "5.7.0.5". Och båda låtarna är riktiga rockklassiker från 70-talet och sent om sido har jag till sist bestämt mig för att satsa lite på City Boy. 
     City Boy var väl ingen jättesuccé försäljningsmässigt och fanns i drygt åtta år, men fick några mindre hits i hemlandet med sin art rock/AOR och snygga stämsång i refrängerna. Underskattade är ordet jag har hört mest när jag har visat upp den här skivan på nätet och det är en klart rättvis beskrivning. 

"Book early" beskrivs på Wikipedia bland annat som glamrock, vilket jag på intet sätt håller med om. Den ligger någonstans mitt emellan allt. Den är svalare än glamrocken och den är lite ruffigare än AOR, men pendlar väl mer åt det senare trots allt. Men "Book early" har riktigt bra melodier, skönt sound och mysig lätt rockig stämning. Dom få balladerna är väl lite av plattans svaghet, dom är rätt trista, men totalt sätt är detta ett kanonbra album med bland dom bästa 70-talsrocklåtarna jag har hört. Plattan blir kvar och, jo, City Boy var klart underskattade. 



Cornelis Vreeswijk - En fattig trubadur
Utgivningsår: 1971
Skivbolag: Philips
B-sida: Mjällvisa från Altea

Att hitta Cornelis på platta i loppisbackarna är rätt lätt. Däremot är singlar lite svårare så att se den här i singellådan på Erikshjälpen gjorde mig mäkta glad. Nu är ju detta inte ett original av Cornelis Vreeswijk, till skillnad från B-sidan "Mjällvisa från Altea", utan låten skrevs av Alvar Kraft och Arne Pärson till Edvard Persson-filmen "Vart hjärta har sin saga" från 1948 och gjorde därefter många gånger på platta. För Cornelis blev låten en av hans största succéer singelmässigt. Låten nådde första platsen på Svensktoppen och blev årets svensktoppslåt 1971. 

Egentligen är ju låten rätt högtravande i stämning och text, i alla fall om man lyssnar på Edvard Perssons original, men Cornelis har lyckats ta ner den till en folklig och mysigt jordnära nivå på ett helt annat sätt med sin avskalade och nakna tolkning med enbart han själv, sin gitarr och en bas. Och visst har texten en viss poäng; när vi dör så kan vi ju inte ta med oss någonting. 



Surfturf - Hangin' on
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: EMI
B-sida: Break my heart

Den här låten får väl representera gruppen "Trackshits som dom flesta idag har glömt". Nu var den bara där i tre veckor med en femtonde plats som bäst så det var ju ingen storhit. Jag kändes när jag hörde på singeln nu som om jag knappt hade hört låten sen slutet av 80-talet, och då var jag väl inte en jättefan av "Hangin' on".
     Surfturf var lika med Jean-Paul Wall och Pål Petersson och då så var Surfturf lite i framkanten och kändes väldigt osvensk på något sätt. Den här låten bjuder på ett väldigt funkigt groove kryddat med dos pop och det var väl det där struttiga funksoundet som jag inte köpte så mycket då 1987. Det borde normalt ha stannat vid den åsikten, men när jag hör låten nu så inser jag att det här ju är riktigt bra, inte minst refrängen som sitter som en smäck! Den studsar riktigt bra den här gamla hiten, även om den känns betydligt mer tidstypisk svensk nu än den gjorde då. Nu blev Surfturf ett One-hit-wonder så min koll på deras andra låtar är något begränsad, även om jag har en singel till med dom som också är riktigt bra, soulpärlan "Lovely little loveaffair" 1991. 

Av dessa två skulle Jean-Paul Wall vandra vidare till något högre höjder. Vet man något om Wall idag så är det minst en av tre saker; han var med i kändiskören bakom Tommy Nilsson i hans Mello-vinnare "En dag" 1989, han spelade skurken The Spider i Lena Philipssons "006"-föreställning 1991 eller han har skrivit en teman och signaturer till många av dom största TV-programmen och serierna under dom senaste 20 åren. Tyvärr har många däremot glömt hans riktigt bra solohits "Tid för mig" och "Säg vad du vill" från 1990.