Singeltipset Deluxe IX

Då jag har under början av detta år har kommit över en hel del singlar för en krona styck så blev det förstås också en del "blind-buys" på vinst och förlust. Alltså är det läge för ännu ett Singeltipset Deluxe! Den här gången ska vi på en västeuropeiskt resa i fyra singlar, övervägande i schlagergenren, vars tidsåldrar sträcker sig mellan 1957 till 1980. Vilka av dessa fyra blir kvar och vilka får omedelbar respass från samlingen?

Luv' - Casanova
Utgivningsår: 1976
Skivbolag: Philips
B-sida: D.J
Betyg: 2/5

Först ut är tre holländska discotjejer av modellen 70-tal som gör sitt bästa att både haka på andra liknande något större akter som Silver Convention eller The Ritchie Family och samtidigt hitta sin egen nisch, vilken det nu ska vara. Om vi börjar med det första som slår mig, namnet. Det är säkert mer coolare att kalla sig ett sorts slanguttal för ett riktigt ord, i det här fallet "Love". Men att ha ett accenttecken på slutet, känns det nödvändigt och var det någon mer än deras mest lojala fans som kom ihåg att lägga till den när man skulle skriva gruppnamnet någonstans? 

Så, när den elefanten är ute ur rummet så kan jag koncentrera mig på det väsentliga, låten. "Casanova" ska föreställa en sorts dansant låt i mexikansk stil, som dock spretar en hel del i soundet. Melodin är inget man minns och det mexikanska i låten låter precis så opersonligt och plastigt som man kan förvänta sig var då när det var ett gäng européer som skulle försöka låta som en annan musikalisk kultur. 
     B-sidan då, kan den rädda? Den är förvisso snäppet bättre med ett mer stompigt discosound, om än att melodin är rätt blaskig. Det enda man egentligen minns är den helt onödiga och plötsliga inlägget av "Sam The Record Man", som försöker låta som en flåshurtig radio-DJ, men som inte tillför låten ett dugg med sitt rabblande. Sorry, men den här singeln var helt ointressant och gav mig exakt ingenting. Jo, EN sak, en av medlemmarna hette Patti Brard. Hon gjorde en riktigt bra låt på 80-talet som hette "Red light". Det räcker näppeligen för att jag ska behålla singeln. 



Bernhard Brink - Viel zu jung
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: Aladin
B-sida: Ich hab' den koffer in der hand
Betyg: 2/5

Välkommen till den inofficiella tyska melodifestivalen årgång 1980. Man skulle i alla fall kunna tro att den här låten skulle ha varit med i något sånt. Bernhard Brink, med samma krullfrisyr som Eva Dahlgren i den svenska tävlingen detta år, är en tysk schlagersångare, senare TV- och radiopresentatör, som även har varit med i den riktiga tyska festivalen ett antal gånger utan att vinna den. Och den här låten skulle man absolut kunna tro är en låt från det av döma av arrangemang och produktion, men inget i min research tyder på att den var med och tävlade där det året. 

Det borde inte låta så dåligt om det låter melodifestival, men tänk då också på att på den här tiden då hade man orkester, vilket hade kunnat få låten att bli mer innehållsrik. Nu var den aldrig med i tävlingen alltså och då är det bara en random vattnig och stentrist tysk schlagerproduktion i studio, dock med en stil som låter som någon av Ralf Ziegels fredslåtar från 80-talets tävlingar. Dessutom inklusive en riktigt malplacerad saxofon mitt i allt. Jag ska inte säga att det här är uselt, bara grått och tråkigt. 
     
B-sidan är betydligt rockigare och ett steg uppåt. Den hade kanske behövt som A-sida egentligen. Den är inte tillräckligt bra för att vara en anledning att behålla singeln, men ett plus i kanten kan den få.     
     Hade "Viel zu jung" kunnat vinna den tyska mellon och representera då Västtyskland i Eurovision? Jo, det tror jag, utan tvekan...



The Monn Keys - Stackars stora starka karlar
Utgivningsår: 1961
Skivbolag: Aladin
B-sida: När man fått vad man vill
Betyg: 3/5

Och via Holland och Tyskland går resan nu till Norge. När jag såg den här singeln så trodde jag först att "The Monn Keys" var ett sorts patetisk sätt att rida på "Monkeys-febern" på 60-talet, alltså bandet The Monkeys och hade Kultstämplat i tankarna. Men det här bandet har faktiskt funnits långt längre än det mer kända brittiska bandet. Det var på 40-talet som Egil Monn Iversen bildade denna revygrupp, där av "Monn". Gruppen har ju annars också stor mello-koppling eftersom Monn Iversen har viftat igång många orkestrar åt dom norska bidragen i Eurovision-tävlingen och medlemmarna Arne Bendiktsen och Per Asplin har deltagit i tävlingen ett flertal gånger. 
     Medlemmarna har annars varierat stort genom åren, varav dom mest kända har varit Sølvi Wang och Nora Brockstedt och fram till gruppens upplösning 1964 räknades The Monn Keys som bland Norges främsta underhållningsgrupper. Vilken kvinnlig medlem som sjunger här har jag dock inte hittat någon uppgift om
     
Den här singeln är från gruppens Sverige-satsning och gruppen toppade dom svenska listorna detta år med en annan singel. Kvartetten sjunger alltså på svenska här i deras militärfars-pastisch på den gamla amerikanska nationalklenoden "Glory glory halleluja". Normalt är vare sig svenska militärfarser eller den låten något jag går i gång på direkt, men det här är ändå rätt kul och bra framfört med kraft och energi! Dessutom är det Carl-Henrik Norins orkester som spelar, bara det. Så singeln blir faktiskt kvar i samlingen.



Lars Kåge - Cindy, min Cindy
Utgivningsår: 1957
Skivbolag: Polydor
B-sida: När Rosa-Rosa-Nina
Betyg: 3/5

Vi avslutar denna europeiska turné med att komma hem till Sverige igen. Den här låten får väl räknas som en storschlager på 50-talet. "Cindy my Cindy" gjordes av Eddie Fisher 1956 och kom till Sverige året efter genom Gösta Rybrants översättning. Lars Lönndahl var det som gjorde den först och den svenska versionen är väl främst förknippad med honom. Men samma år kom förstås en version till, vilket som bekant inte var helt ovanligt på den här tiden. Här var det skådespelaren Lars Kåge som sjöng in den. Kåge var väl ingen stor skådespelare och hade mest mindre roller i filmer som "Sjunde himlen", "Bohus bataljon" och "Blondie, Biffen och Bananen". Men sjunga kunde han onekligen. 

Och om man nu ska jämföra den med Lönndahls version så är förstås originalet mer mjuk och romantisk medan Kåges version har en mer stadigt och fast schlagerkomp, signerad The Hit Tops (nej, jag vet inte heller vilka det är). Men jag gillar den här versionen faktiskt, så väl som Lönndahls mer crooner-aktiga version. Och B-sidans "Rosa-Rosa-Nina", en försvenskning av en tysk låt, är också klart lyssningsbar om man gillar mysig svensk 50-talsschlager. Singeln blir kvar i min samling av schlagersinglar!

Singeltipset Deluxe VIII

I november blir det ingen "Nytt i samlingen", eftersom jag inte har införskaffat tillräckligt för att göra en vettig sån. Istället kommer nästa månads del av det vara för både November och December. Under förutsättning att jag har köpt tillräckligt då för göra en. Det är ju trots allt jultider.
     Som en kompensation så bjuder jag istället på en ny Singeltipset Deluxe, med tre under året köpta singlar gjorda av artister som jag inte hade någon koll på tidigare.

Karin Green - Så vacker du är 
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: Caprice Records
B-sida: Ny gryning
Betyg: 3/5

En svensk kille på Vinyl Communityn tipsade mig om den här artisten och när jag nu hittade en singel med henne så blev det upp till bevis. Karin Green är en artist som släppte ett par alster under 80-talet och sen gjorde ett eon-långt uppehåll till 00-talet innan något nytt kom. Hon blev väl knappast någon jättestor stjärna, men fick en del positiva recensioner för musiken. Ja, också är hon dotter till Vasaloppslegendaren Mora-Nisse. 

Karin Green har skrivit låtarna själv och det är väl tänkt att det här ska vara i samma fålla som Monica Törnell eller Gina Jacobi, fast dom har klart bättre produktioner i ryggen. Soundet låter lite tamt och Karins röst kanske inte är den allra bästa just här, men samtidigt är det en bra låt och fin text. Det finns en skön och avkopplande stämning i den här låten som jag gillar så även om det finns starkare saker i genren så är detta en helt OK singel med klar mysfaktor. Singeln blir kvar i samlingen!



Susan Fassbender - Twillight café 
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: CBS
B-sida: (We'll) get around it
Betyg: 3/5

Det är dags för den tragiska historien om brittiska Susan Fassbender, en artist som började starkt, men föll fort i karriärstegen och fick ett sorgligt slut. Hon slog sig ihop med låtskrivarpartnern Kay Russell och dom skrev den här låten som fick en hygglig plats på engelska hitlistan (nr 21). Dom två efterföljande singlarna floppade dock och redan där gav CBS upp på henne och släppte Susan från kontraktet. Därefter pensionerade sig både Fassbender och Russell från branschen för att koncentrera sig på ett familjeliv. Fast 1991 så begick Susan Fassbender självmord, endast 31 år gammal. 

"Twillight café" är en new wave-aktig sång med ett bra sound och flöde. Melodin kunde väl ha varit lite bättre, kanske främst refrängen, men det är ändå en helt OK liten new wave-låt med tidiga drag av vad det tidiga brittiska 80-talet skulle komma med. Singeln blir kvar i samlingen. 



Santa Esmeralda starring Leroy Gomez - Don't let me be misunderstood 
Utgivningsår: 1977
Skivbolag: Casablanca
B-sida: You're my everything
Betyg: 4/5

Nu kanske en del ser förvånade ut. Dels på att omslaget är så pass dåligt som det är, vilket det var vid köpet också. Dels kanske några undrar hur jag inte kan ha hört den här förut. Nej, jag har aldrig hört vare sig låten eller bandet förr. Eller, jag känner förstås igen The Animals version, men inte denna discovariant. 
     Santa Esmeralda var en fransk-amerikansk discogrupp led av Leroy Goméz som hade en enda riktig hit, denna. Men det var inte enda gången dom gav sig på The Animals, för redan med uppföljaren så gjorde dom en cover på bandets klassiker "House of the rising sun". 

Jag köpte denna i tron att detta skulle vara något för Kultstämplat, men fel fick jag. Det var ju bra på riktigt istället! Jag är inte ett stort fan av The Animals mer kända version, men den här flamenco-discoversionen är faktiskt riktigt bra och tar fram något helt nytt och snyggt i låten. Soundet är skönt och melankoliskt och det är bra drag i låten. Singeln blir klart kvar i samlingen, fast kanske med en mer skyddande plastficka då. 

Singeltipset Deluxe VII

Som utlovat i senaste Nytt i samlingen (Maj 2024) så kommer här en ny bunt singlar som jag har köpt för 1 krona styck och där alla har det gemensamt att jag aldrig har hört talas om artisterna i fråga. Dom senaste två gångerna jag har haft Singeltipset Deluxe så har detta gjorts också direkt efter att nålen lämnat skivan. Så är det inte riktigt här. Det har gått ett par veckor sen jag hörde dom, men likväl är det låtar och artister som var okända för mig innan. Den här gången gick det väl lite sådär med fyndnivån. Endast en av dom kommer att stanna i samlingen. Och precis som förra gången så är detta en av få tillfällen då jag sätter betyg på singlar.

Bonnie Bianco & Pierre Cosso
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: RCA
B-sida: No tears anymore
Betyg: 1/5

1984 släpptes en italiensk remake av "Askungen" betitlad "Cindirella '80", eller bara "Cindy" som man kallade den när den gick som miniserie. Det skulle vara en modern tappning av den kända sagan och som Askungen, eller Cindy Cardone som den här versionen hette, sågs Bonnie Bianco. Prinsen skulle spelas av fransmannen Pierre Cosso. Som sångare var båda tämligen oprövade kort utanför medelhavsområdet, för självklart skulle det vara en väldigt massa musik i filmen, varav låtarna på den här singeln är två av dom.

Låten i sig är smörig och åter smörig. Hela margarinasken har tydligen gått åt, och det kan mycket väl funka med mycket smör i en låt med rätt melodi och/eller produktion, men här är det typ inget annat och det blir väldigt tradigt och trist efter ett tag. Pierre Cosso sjunger väldigt styltigt och stundtals falskt. Det är möjligt att det kan ha att göra med att han sjunger på engelska, vilket ju inte direkt är hans modersmål. Bonnie kommer lite bättre undan, men inte är det någon jätteskönsjungande duett här. Och med en väldigt trist melodi och minst sagt bristfälliga sånginsatser så ser jag inte denna stanna i samlingen. 



Biba - Hangin' on
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Polydor
B-sida: Space travel
Betyg: 2/5

När jag postade en bild på den här singeln i en facebookgrupp så kom kommentaren att Biba tydligen var svensk. Jag har hittat väldigt lite information om Biba, men hon heter tydligen Birgitta Wasserman, med Biba som en av mellannamnen. Låten och skivan är i alla fall gjord i Frankrike och Biba släppte sex singlar och ett album under en femårsperiod. 

Musiken här är fransk eurodisco modell tidigt 80-tal, vilket normalt inte är helt fel. Soundet är helt OK för sin tid, inga problem där. Det är även lite kul med användningen av den då inte för vanliga hjälpmedlet vocodern på ett ställe. Men som vanligt med genren är det viktigt med melodin och här är melodin rätt ointressant. Men det som drar ner mest är Bibas sätt att sjunga, där hon försöker sexa till sig för att låta så sensuell som möjligt, vilket låter rätt tillgjort. Snarare låter hon istället väldigt avslagen och trött på rösten. Det var ett intressant försök, det finns positiva sidor av detta, men det väger inte upp och jag tror inte detta blir kvar i samlingen.




Herman Brood & His Wild Romance - Sleepin' bird
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: CBS
B-sida: Cut me loose
Betyg: 4/5

Holländaren Herman Brood var en artist som försökte leva ut myten "Sex, drugs and rock 'n' roll" till fullo. Tydligen var han en väldigt flitigt man som förutom att sjunga även målade, skrev poesi och skådespelade. Droger blev dock bland det han var mest känd för och blev kallad för Hollands största droganvändare. Detta blev också hans tragiska död. Inte främst själva drogerna dock, utan han hoppade från ett hotelltak när han efter att ha gjort ett allvarligt försök att ta tag i sitt liv insåg att han hade misslyckats att sluta med droger. 

Nu blev det väldigt deppigt, så till det positiva: Det här riktigt bra faktiskt. Det är troligt att detta är Broods mest kommersiella del av karriären, men jag tycker det är en skön rocklåt han har skapat här med bra driv, snygg melodi och häftig sound. En låt för alla som gillar typ Billy Idol, Karl Kanga eller Iggy Pops 80-tal. Den här blir klart kvar i samlingen!




Michael Rose - Mother & Child Reunion
Utgivningsår: 1990
Skivbolag: BMG/RCA
B-sida: Richie The Rich
Betyg: 2/5

Det finns försök att skapa något nytt av gamla klassiker som funkar. Också finns det dom där det verkligen känns helt fel. Här är ett exempel på det senare. Jamaicanen Michael Rose, mest känd som sångare i gruppen Black Uhuru, var främst reggaeartist, men när hela övriga världen (i alla fall den del som sysslade med dansmusik) lyssnade på housemusik engelsk stil så ville han inte vara sämre. Att ta en känd låt och sätta ett housebeat på den var också riktigt vanligt vid denna tid, och här valde Michael Rose att sätta tänderna i Paul Simons klassiska "Mother & Child Reunion", en kanonlåt i sig. 

Men melodin i Paul Simons låt känns inte alls rätt till ett dansant housesound, framför allt inte ett som känns så platt, trist och osvängit som denna. Och då jag gillar normalt både den brittiska housescenen från tidiga 90-talet och Paul Simons låt. Man försökte göra något som låg rätt i tiden, men sufflén föll ihop riktigt grovt. Detta behåller jag inte i samlingen!



Richard Sanderson - Reality
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: Frituna (svensk utgåva)
B-sida: Gotta get a move on
Betyg: 1/5

I serien "Europeiska hits som alla verkar känna till utom jag" knyter vi ihop säcken riktigt snyggt med kopplingar till den första singeln jag skrev om. Pierre Cosso var med i en fransk film som hette "La Boum 2" tillsammans med Sophie Marceau och i den första filmen "La Boum", med samma Sophie Marceau, så blev engelsmannen Richard Sanderson vald att göra temat till filmen, denna låt. När den återutgavs 1987 så blev den en listetta i många länder i Europa. 

Och nu ska jag vara hård igen! Jag har verkligen aldrig hört den här låten innan, men jag inser att jag inte har missat särskilt mycket. Låten är likt "Stay" i början en sockersöt gäspig ballad som är grymt tråkig och väldigt tamt och ointressant producerad och arrangerad. Sanderson själv sjunger inte bra alls utan rösten blir stundtals både mesig och falsk. Så för att avsluta liknelsen med Cosso och Biancos filmballad så går även den här samma väg, ej in i samlingen.

Singeltipset Deluxe VI - Tankar efter första lyssningen 2

I början av året så gjorde jag en ny version av min Singeltipset Deluxe-serie där jag skrev om låtar och/eller artister jag aldrig hade hört förr precis direkt efter att skivnålen lämnat skivan. Alltså mina allra första tankar efter att jag för första gången fått höra låt och artist. Nu var två av singlarna då ändå med Malcolm McLaren och Kool & The Gang, som jag ändå hört förr, artisterna alltså. Men detta var faktiskt ett riktigt roligt uppdrag så när jag nu köpte ett gäng singlar för 1 krona styck på Erikshjälpen, varav ett flertal var totalt okända chansningar för mig, så tyckte jag att det vore kul att göra om det. Så här kommer sex låtar till, alla från 80-talet, med artister jag den här gången ALDRIG någonsin hört talas om och som jag nu ska bedöma för första gången. Stanna i samlingen eller inte? Och precis som förra gången så är detta en av få gånger då jag sätter betyg på singlar.

Ta Mara & The Seen - Everybody dance
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: A & M Records
B-sida: Lonely heart
Betyg: 4/5

Namnet lät först lite skeptiskt och lite amatörmässigt, men när jag läste på om Ta Mara & The Seen så växte intresset massivt. Det här soulfunkbandet är från Minneapolis och har alltså hämtat sitt sound från dåtidens Prince, vilket hörs gravt. Jesse Johnson från gruppen The Times, bandet som också gav oss producentlegenderna Jimmy Jam & Terry Lewis, har lagt sin hand över detta och också ändrat sångerskan Margaret Cox artistnamn till det kanske lite krystade Ta Mara. Cox/Ta Mara skulle senare också komma att jobba med Prince i hans New Power Generation.

Man kanske kan tycka att det inte låter eget för fem öre, men jag tycker det svänger skönt och även om refrängen kanske inte är jättevass så är det ett riktigt skönt groove och bra driv. B-sidan är märkligt seg och obegriplig, men singeln i sig är kanon och blir klart kvar!



Babes In Arms - One claw
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: Monopol
B-sida: Stand up rock on
Betyg: 2/5

Vill man ha närmare information kan man uppsöka den här artikeln från  Niclas Blyh på Beatbox.se. Men för att sammanfatta så är Babes In Arms från Göteborg och släppte väl inte så mycket mer än detta. Och ett par av medlemmarna skulle senare hamna i ett något mer känd band vid namn Neopop. 

Detta borde ha varit bättre, för förutsättningarna fanns. Svenskt 80-tal var ju, som jag har sagt förut, väldigt underskattat, där mycket undangömt har varit riktigt bra. Men tyvärr var detta rätt anonymt och småtrist. Det lunkar på trivsamt med en tämligen tam produktion och jag har lite svårt för sångerskan Nathalie Mervys sångröst. Jag hade hoppats på lite mer beat och drag faktiskt. Nej, jag har svårt att se detta bli kvar i samlingen!



Keep It Dark - Dreamer
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: Virgin
B-sida: Outsider
Betyg: 1/5

Engelska Keep It Dark är ytterligare ett band som jag hade vissa problem att hitta något vettigt om. Det är ett band med producenten Brian Rawling som mest kända medlem. Rawling som är mest känd för att ha givit Chers megahit "Believe" sitt sound samt även varit med och jobbat med Pandoras fjärde platta "This could be heaven". Bandnamnet är taget ifrån en Genesis-låt på deras "Abacab"-platta och totalt blev det bara en platta för detta band. 

På vissa ställen i låtens början kan jag få små tankar till Dream Academys lysande "Life in a northern town", men dessa tankar slocknar relativt fort. Sångaren Jimmy Barrett är verkligen ingen bra sångare och jag sitter och väntar andlöst på något som liknar en refräng. Men där fick man, den kom aldrig och låten är mest ett långsamt balladgitarr-spelande och en saxofon som byggs upp efter hand och snart börjar i alla fall jag fundera på helt andra saker. Hur B-sidan låter? Ja, den är något bättre, för den har i alla fall ett beat, men Barretts röst är fortfarande småsömnig och melodin tunnare än höstlöv. Nej, detta blir inte kvar i samlingen!



River City People - Walking on ice
Utgivningsår: 1989
Skivbolag: Electrola
B-sida: Black
Betyg: 3/5

Mer brittiskt blir det, nu med River City People från Liverpool, ett band from släppte två plattor utan att få något jättestort genombrott. Siobhan Maher heter sångerskan i bandet, som också innehåller två bröder, Paul och Tim Speed. 

River City People kanske inte sticker ut nåt nämnvärt från andra i samma genre vid tiden, men dom är riktigt bra ändå. Om man tar The Pretenders och blandar dom med random engelskt poprockband, som T'Pau, så ligger man nog ändå rätt nära det här bandets musikaliska stil. "Walking on ice" kanske inte är någon jättehit och refrängen kunde ha varit något bättre, men Siobhan Maher sjunger helt OK och det är en bra och snygg produktion. Det här kan jag tänka mig att behålla i samlingen. Tumme upp!



Pat Wilson - Bop girl
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: WEA
B-sida: Tacky
Betyg:  2/5

Det finns ett talesätt som säger att rockjournalister egentligen är dom som ville bli rockmusiker men misslyckades. Jag vet inte om det stämmer på Pat Wilson, men hon är en australiensisk journalist som för en platta sadlade om till sångerska. Hennes man, Ross Wilson, är för övrigt frontman i bandet Mondo Rock.

När jag såg omslaget, året och titeln på låten så fick jag en känsla av en sorts kopia på Mari Wilson och Tracey Ullman och deras 60-talspastischer. Där gick jag något bet för detta låter mer B'52s, fast utan deras charm och Kate Pearsons röst och karisma. Helt ocharmigt är det inte och det är inte uselt, men rätt monotont komp och melodin är tämligen tunn och ointressant också. Jag hade önskat ett något mer melodiskt innehåll än bara Pats glada random sång och Ross Wilsons rabblande "She's a bop-girl she's a bop-bop-girl!". Njaee, hygglig låt, men jag tror inte detta blir kvar.



Sandy Croft - Heartbreaker
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Capitol Records
B-sida: Love don't make me wait
Betyg: 4/5

Sist idag då den yngsta av artisterna, för när den här singeln kom ska Sandy Croft ha varit bara 13 år, men ändå väldigt rutinerad som sångerska och redan hunnit vara förband åt Waylon Jennings och Lee Greenwood. För det var där hon normalt hörde hemma, i countryfacket, även om hon aldrig riktigt slog igenom och sadlade sen om till röstcoach. 

Och hur denna flicka inte kunnat bli något stort med den här rösten är för mig en gåta, för att vara 13 år och låta som om hon var minst 25 år äldre är otroligt! Hon låter i den här låten som en mindre hes Stevie Nicks och det är inte det sämsta. Visst lyser det lite country igenom, men vill man ha en mer ren form av genren, och Sandy med något ljusare röst, får man vända till B-sidan där det är en mer normal countrystil. Men i övrigt doftar det mer Chris Rea om "Heartbreaker" med snygg gitarrspel och soft stämning. Jag är gravt imponerad av både henne och låten. B-sidan ger mig inte så mycket, som inte alls är jättehemma i countrygenren, men "Heartbreaker" är en riktigt bra softpop-låt. Singeln blir klart kvar!

Singeltipset Deluxe V - Tankar efter första lyssningen 1

Nu hade jag tänkt att tvista till "Singeltipset Deluxe" lite, alltså serien om singlar jag har köpt lite på vinst och förlust. Dessa är låtar/singlar jag aldrig sett eller hört förut och som jag nu recenserar direkt efter att jag spelat dom för första gången, vilket jag i regel inte brukar göra med singlar här. 

     Blindköp, eller Blindbuys som man också säger, är något som har sina sidor. Det finns både positivt och negativt med att köpa sånt man inte alls vet vad det är och chansa. Det positiva är spänningen att lyssna på något man inte har en aning om vad som man har fått hem. Är det bra? Är det dåligt? Blir man helt oberörd? Är det kanske till och med passande i etiketten Kultstämplat? Numera gör jag inte så mycket blindbuys, och här kommer då nackdelen, det är främst av utrymmesskäl, men också av tidsskäl. Jag har redan så mycket som jag ska beta av och lyssna på av sånt som jag köpt för att jag förhoppningsvis gillar det att jag inte behöver införskaffa sånt jag inte har en susning om vad det är och riskera att det bara ligger och tar plats i all evighet. Undantag är som jag tidigare skrivit vinylsinglar, eftersom dom är två låtar på hela skivan som tar tämligen kort tid att beta av för att kolla om man ska ha kvar det eller inte. Så ser jag en låda med extremt billiga singlar, och då snackar vi max 2-3 kronor styck, så kan jag kosta på mig att chansa lite. För vem vet, kanske står man där med en ny upptäckt som man gillar och vill höra mer av.

Nyligen så hade Vinylstallet en utförsäljning av reaskivor för en krona styck. Majoriteten av dessa fynd kommer förstås i nästa "Nytt i samlingen" i februari, men en del av dessa blindbuys hade jag tänkt att bjuda på här och nu. Ett par är kanske inte riktigt blindbuys, dom är alltså artister jag vet vilka de är, men jag har likväl aldrig hört låtarna förut. Så betänk, när jag nu skriver detta så har skivnålen precis lämnat singeln för första gången och jag ska formulera mina första tankar om dessa låtar. Se det som en sorts "Flipp eller flopp", fast med gamla låtar istället för nya hits. Därför inkluderar jag betyg på dessa singlar för en gångs skull.

Donna Hightower - This world today is a mess
Utgivningsår: 1972
Skivbolag: Decca
B-sida: Dreams like mine
Betyg: 3/5

Jag har inte en susning om vem Donna Hightower är, men tydligen så hade hon en stadig publik under 50-70-talet och bodde flera år i Europa. Den här singeln är då uppenbarligen hennes största hit och en frukt av hennes liv på vår sida Atlanten. Låten släpptes i överhuvudtaget inte i vare sig USA eller England. 

Jag var lite tvivlande kring denna. Första tonerna så tyckte jag att det lät rätt trist. En glad och trevlig popsoulhit som på intet sätt låter 1972 utan snarare 1962. Tyvärr är det inte en så minnesvärd melodi och jag var på väg att såga av denna. B-sidans "Dreams like mine" har kanske lite bättre sound, men än mer ointressant melodi. Men när jag letade låtexemplet nedanför på Youtube så insåg jag att detta var kanske inte så dåligt ändå. Den är rätt kul trots allt och har sin charm, så den blir nog kvar i alla fall. Jag tror näppeligen den hade blivit stor i USA, om den hade släppts där 1972, den låter långt ifrån för den tiden aktuell, men med ett par lyssningar så växer den till en riktigt skön låt.



Street Runner - Clapman
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Sonet
B-sida: Further you go, harder you get
Betyg: 1/5

Vem eller vilka som ligger bakom namnet Street Runner vet jag exakt noll om och det finns väldigt lite information om det. Det enda jag egentligen får fram är att det verkar vara något sorts fransk/svenskt samarbete. En annan låt med Street Runner har Ola Håkansson och Anders Hansson från Secret Service som kompositörer. Och Billy Bolero ligger bakom produktionen på "Clapman", vilket borde innebära att detta inte är så i ändå, eller?

Tyvärr så är detta riktigt tråkigt. En sorts akustisk strandparty-låt med gungande gitarr och en väldigt tam trumma i refrängen är typ det enda vi får, förutom sång. Hade man klämt in en bas eller dylikt så kanske jag hade varit lite mer nådig, men som det lät här så var det extremt trist och fantasilöst. Det kanske hade funkat på en grillkväll på stranden med ett glatt gäng, men här i denna form blir det bara dåligt. Tyvärr hade jag förväntat mig något mer av en Bolero-proddad låt. Detta blir inte kvar i samlingen. 



Malcolm McLaren - Double dutch
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: The Famous Charisma Label
B-sida: She's looking like a hobo
Betyg: 2/5

Jo, jag vet vem Malcolm McLaren är, punkmanagern som blev artist själv med minst sagt egensinniga och speciella låtar och "Double dutch" är sporten där man hoppar med två hopprep samtidigt och denna låt får tydligen anses lite som det som populariserade den aktiviteten en gång. Däremot har jag aldrig hört den här låten förut vad jag vet.

Musiken är då afrikansk i stilen och ni som kommer ihåg Dag Vags "Du får aldrig nog" känner igen körens ramsa som går igenom låten. Jag tror inte det råder någon tvekan om varifrån Stig Vig fått inspiration till bandets sommarhit, vilket är intressant eftersom McLaren själv i sin tur tycks ha hamnat i legala problem efter att låten varit för lik afrikanska The Boyoyo Boys låt "Puleng". 

Men jag känner kanske direkt att detta inte riktigt är min påse. Det finns bra afrikansk musik så klart, men detta blir för enformigt med kören och samma bakgrund som vevas på repeat och McLarens snack här och där. Som ackompanjemang till hopprepshoppande kanske det funkade en gång, men låtmässigt blir det tjatigt i längden till slut. Singeln blir inte kvar i samlingen.



Kool & The Gang - Big fun
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: De-Lite Rercords/SOS Recording
B-sida: No show
Betyg: 4/5

Kool & The Gang är förstås inte heller främlingar för mig, även om dom inte direkt haft jättemånga artiklar här på bloggen. Däremot har jag aldrig hört talas om just den här låten och normalt sätt är jag lite tudelad vad gäller detta jätteband. Dom har gjort några riktigt bra låtar, som "Fresh", "Cherish" och "Dance champion". Men dom har också haft några av dom mest tröttsammaste och sönderspelade låtarna i soulfunkhistorien. Jag orkar bara inte höra "Celebration", "Ladies night" och deras överhypade partytexter en gång till. Så det är lite tveksamt detta eftersom jag inte riktigt vet vilket Kool & The Gang jag möter på denna singel.

Huvudlåten, "Big fun", är klassisk Kool & The Gang; Party, party, let's dance all night, til' the morning light, burn up the night, have some fun, get down tonight osv osv. Textmässigt är det alltså inte jätteoriginellt eller särskilt långt ifrån bandets normala partystandard. Men detta är ändå helt OK för produktionen är klart roligare än dom ovan nämnda megahitsen och det är ett riktigt bra blås. 
     Men singelns bästa ögonblick är b-sidans "No show", som faktiskt är föregångarsingeln till denna, och som är en riktigt bra och snygg soulballad! Tydligen såldes "No show" inte så mycket, att man måste ge den ett nytt försök som baksida till singeln efter. Så även om b-sidan kanske lite utklassar en ändå trevlig huvudlåt är detta totalt sätt en klart godkänd och trevlig singel som klart blir kvar i singelsamlingen!

Denna första genomlyssning slutade alltså 50/50, häften stannar, hälften går! Så nu blir det dubbelt Kool & The Gang...

Singeltipset Deluxe IV

Tre gånger har jag gjort artiklar betitlad "Singeltipset Deluxe", där jag tar upp ett flertal singlar samtidigt som jag har köpt på vinst och förlust utan att ha en susning om vad det är. Alltså s k "blind-buys"! När det gäller singlar så är det riktigt kul att chansa lite, så länge som singlarna är extremt billiga, alltså för typ 1 eller 2 kronor styck. Det är riktigt spännande med helt ny musik och få höra om man fått hem ett nytt namn och låt att lägga på minnet eller om det bara var dynga, och om så var fallet så har man ju inte förlorat någonting egentligen på att chansa. Nu var det ett bra längesen jag gjorde en "Singeltipset Deluxe", senast för drygt tre år sen då den tredje delen i serien gjordes.  Då jag under det senaste året gjorde rätt många blindbuys av singlar för extremt billigt pris, och senast nu för någon vecka sen, så kändes det helt rätt att göra en ny del med fyra stycken singlar jag inte visste alls vad jag gav mig in på då jag tog hem dessa, alla fyra från Vinylstallet!

John Townley - Slipping away
Utgivningsår: 1981
Skivbolag: EMI
B-sida: War zone

John Townley är mest känd som en av medlemmarna i folk-rockgruppen The Magicians på 60-talet. Ja, också byggde han en skivstudio som Frank Zappa använde flitigt, men hans egna karriär främst handlat om hans utgivningar av gamla sjömanssånger de senaste decennierna.

En mindre karriär i popbranschen blev det i början av 80-talet som dock inte gick så bra. Lite synd faktiskt för den här låten är helt OK. Den egenkomponerade "Slipping away" från 1981 är en snygg tidstypisk new waveliknande poplåt, som dock har en litet riff på en rockig kompgitarr som går i bakgrunden. Kanske inte den allra starkaste låten hitmässigt, men ett snyggt hantverk och framför allt en snygg produktion!

Images - Love emotion
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: WEA
B-sida: Love emotion (Instrumental)

Fransk synthpop, hur känns det? Och som inte stavas Indochine dessutom! Bandet Images kom ifrån Toulouse i södra Frankrike och sjöng på nåt så ovanligt i franska hits då (ja, nu också förresten) som på engelska i sina första hits, bland annat den här. Hemma i Frankrike skulle singeln efter den här, "Les démons de minut", bli en stor hit. Utanför den franskspråkiga gränsen var bandet betydligt mer okända. 

Anledningen till att jag valde att satsa på den här var, förutom priset för 1 krona, att omslaget såg väldigt 80-talspopaktigt ut och singeln kom från 1986. Detta kunde vara europeisk synthdisco och här var magkänslan helt rätt ute. Konsten att använda en barnkör i refrängen kan man förstås vara rätt tveksam till, men det funkar trots allt här. För låten är, om inte originellt producerad, så i alla fall ett snyggt synthsound och en riktigt stark refräng. Visst hade det här ha kunnat fått en del tracksröster 1986, för det är en riktigt skön, dansant och bra fransk synthdiscodänga!



Haysi Fantayzee - John Wayne is big leggy
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Regard Records
B-sida: The Sabres Of Paradise

Den här singeln är inte alls ovanlig att hitta ibland loppisarnas singellådor och, som jag har sagt flera gånger förut, detta ska man inte rädas för. Det kan finnas guldkorn även där och här är ett sånt fall. Namnet på bandet, Haysi Fantayzee, kanske inte är det mest kommersiella eller lättihågkomna i branschen, men den här singeln blev faktiskt 11:a på den engelska hitlistan 1982. Och tittar ni på videon till Eurythmics "Who's that girl" så lär ni också kunna se sångerskan Kate Garner.

Så hur beskriver man Haysi Fantayzees låt? Man kan väl lätt säga att den sticker ut och är speciell och kanske har en hel del drag av Orups och Cia Bergs tidiga band Ubangi, fast med lite mer synthar. Eftersom låten handlar om John Wayne så låter soundet som om den kom från en spännande western film, med Kate Garner och den manlige sångaren Jeremy Healy ömsom sjungandes ömsom rappandes. Känns namnet Jeremy Healy igen någonstans? Jo, det var discjockeyn som 1997 försökte tävla om sommarens största eurotrancelåt om ett sydamerikanskt land, med att släppa en singel som hette "Argentina" samtidigt som Sash! "Equador". Sash! vann den kampen som bekant!

Men jag tycker att den här låten är jättefräck och kul och med en stark och bra refräng och rolig produktion. Den kanske inte var så hitmässig för svenska hitlistor, men en riktigt kul, udda och skön låt utan tvekan. Så jag hittar gärna mer med detta intressanta band med det kanske något svåra namnet.



Pussyfoot - Lay your love on the line
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: EMI
B-sida: Gotta move on

Engelska duon Pussyfoot var ett band i discofacket som hade sin största publik i Australien. Kanske inte så konstigt eftersom musikern Mick Finn var med i ett australiensiskt band innan dess, The Mixtures. Pussyfoot sålde väl inte några jättemängder i hemlandet, trots att man efter ett tag försökte ändra bandet till att i praktiken bara vara ett soloprojekt för sångerskan Donna Jones (tidigare i The New Seekers). 1980 var man också med i den engelska uttagningen till Eurovision Song Contest och slutade fyra.

"Lay your love on the line" försöker tydligt rida på populariteten för Giorgio Moroder och Donna Summer, i alla fall om man lyssnar på det rätt synthfierade discosoundet. Men i det här fallet är det inte till en nackdel, även om Pussyfoot förmodligen både en och två gånger säkert stämplades som kopior. Jag är dock inget stort fan av Donna Summers Moroder-år, medan det här är både en svängig och en mysig discodänga med en stark och bra melodi. Visst, vi har hört det förut, men jag lyssnar faktiskt hellre på "Lay your love on the line" än på "On the radio" eller "Hot stuff", hur märkligt det än må låta. Och B-sidans "Gotta move on" är också fullt rekommenderbar.