Skivbolag: CBS
B-sida: Den förtrollade flöjten (Instrumental)
Jag erkänner, de senaste åren har jag fastnat för Smurfarna! Så länge vi talar om belgiske Peyos originalserier alltså. Dessa serier har en kul humor och kvickhet i manuset, samtidigt som det överraskade mig hur anpassade en del av serierna ändå även är för lite äldre läsare och inte alls bara är rena barnberättelser. Man kan ju inte annat än älska Buttersmurfen som ser ut som om han ätit ett citronplantage och muttrar:
"Jag hatar xxx (fyll in valfri sak)"
Med risk att lite konservativ, Peyos original ska det vara. Amen!
Men nu var det ju musik det skulle handla om och där till att överföra dessa blå varelser till musik är något helt annat. Nej, jag kommer INTE att skriva om någon av dom hundratals "Smurfhits"-plattor som har kommit ut sen 1996! Dom är rent trams och elände.
Under 70- och 80-talet gjordes det flera varianter och bara här i Sverige så har flera svenska artister och skådespelare agerat straight man på platta till Smurfarna. Mest ihågkommen är väl ändå Stefan Rüdén, som ju gjorde en ordentlig avbön till dessa på b-sidan på Bert Karlssons "Hoppas hulle"-singel. Före honom var både en märkligt målad och utklädd Bert-Åke Varg och Klasse Möllberg. Men allra först var Fader Abraham, en underlig holländsk individ med svart hatt och rock samt jultomteskägg. Egentligen hette han Pierre Kartner och var även låtskrivare till sångerna. Hans inspelningar blev så populära att Kartner även spelade in dom på allsköns olika språk han inte kunde, inklusive svenska. Det är alltså Pierre Kartner själv som hörs på den här inspelningen, samt en ordentligt pitchad Anders Glenmark som smurfkör.
Att det här har kultstatus är det ingen tvekan om, även om det kanske inte är riktigt så skrattretande uselt. Men bara idén med Fader Abraham i smurfbyn känns konstig. Att det dyker upp random artister som Klasse Möllberg eller Stefan Rüdén är en sak. Men vad gör en okänd gammal man, om man ska tro namnet kanske med bibelanknytning, där bland en massa tre äpplen höga blå figurer och vad tillför han som Gammelsmurf inte redan gör?
Om vi nu går till själva inspelningen så kan man se det ur två synvinklar. Visst, för att vara en person som aldrig sagt ett ord på svenska förut så klarar Kartner språket riktigt bra och man hör vad han säger. Samtidigt så gör hans språkbristning att det låter riktigt stelt och det är nästan staccato-varning på sången. Inte minst när han uppmanar alla smurfar att sjunga med, drygt ett par sekunder efter att dom redan har börjat. Där har ovan nämnda Bert-Åke Varg och Klasse Möllberg, som då förvisso är svenska skådisar, klart bättre flyt och agerande.
Sen skulle kanske Musiksmurfen ha lagt ner lite mer energi på melodin för om byns officiella nationalsång är att ha en långsamt malande slinga och ett evigt lallande så vet jag inte om den är så välgjord.
Och vems smarta idé var det att omslaget skulle bestå av en väl tecknad smurfbild och sen ett inskohornat passfoto av Fader Abraham lagd rakt över? Det är ju fruktansvärt ut!
Nu är det lätt att säga att jag inte är i rätt målgrupp. Det är trots allt barn som ska sitta i ring och lalla i kör tillsammans, vilket dom säkert gjorde 1978 när det här kom. Men även med dom förutsättningarna och den köpgruppen så känns detta något fattigt och innehållslöst. Men samtidigt är detta ändå riktigt kultigt charmigt och kitschigt, med det eviga lallandet, Kartners überstela staccatosång och den konstiga tanken bakom projektet med Fader Abraham och Smurfarna. Det kan ni hoppa upp och smurfa er på!
Jag bjuder på en bonusfilm också, förutom själva låten. Ett skönt klipp från tysk TV där Fader Abraham och en Gammel-Smurf-docka, som ser riktigt creepy ut, sjunger någon sorts duett.
