expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>
Visar inlägg med etikett Kultstämplat. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kultstämplat. Visa alla inlägg

söndag 26 juli 2026

Kultstämplat: Fader Abraham - Smurfsången

Fader Abraham - Smurfsången 
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: CBS
B-sida: Den förtrollade flöjten (Instrumental)
Jag erkänner, de senaste åren har jag fastnat för Smurfarna! Så länge vi talar om belgiske Peyos originalserier alltså. Dessa serier har en kul humor och kvickhet i manuset, samtidigt som det överraskade mig hur anpassade en del av serierna ändå även är för lite äldre läsare och inte alls bara är rena barnberättelser. Man kan ju inte annat än älska Buttersmurfen som ser ut som om han ätit ett citronplantage och muttrar:
"Jag hatar xxx (fyll in valfri sak)"
Med risk att lite konservativ, Peyos original ska det vara. Amen!

Men nu var det ju musik det skulle handla om och där till att överföra dessa blå varelser till musik är något helt annat. Nej, jag kommer INTE att skriva om någon av dom hundratals "Smurfhits"-plattor som har kommit ut sen 1996! Dom är rent trams och elände.
     Under 70- och 80-talet gjordes det flera varianter och bara här i Sverige så har flera svenska artister och skådespelare agerat straight man på platta till Smurfarna. Mest ihågkommen är väl ändå Stefan Rüdén, som ju gjorde en ordentlig avbön till dessa på b-sidan på Bert Karlssons "Hoppas hulle"-singel. Före honom var både en märkligt målad och utklädd Bert-Åke Varg och Klasse Möllberg. Men allra först var Fader Abraham, en underlig holländsk individ med svart hatt och rock samt jultomteskägg. Egentligen hette han Pierre Kartner och var även låtskrivare till sångerna. Hans inspelningar blev så populära att Kartner även spelade in dom på allsköns olika språk han inte kunde, inklusive svenska. Det är alltså Pierre Kartner själv som hörs på den här inspelningen, samt en ordentligt pitchad Anders Glenmark som smurfkör. 
     Att det här har kultstatus är det ingen tvekan om, även om det kanske inte är riktigt så skrattretande uselt. Men bara idén med Fader Abraham i smurfbyn känns konstig. Att det dyker upp random artister som Klasse Möllberg eller Stefan Rüdén är en sak. Men vad gör en okänd gammal man, om man ska tro namnet kanske med bibelanknytning, där bland en massa tre äpplen höga blå figurer och vad tillför han som Gammelsmurf inte redan gör?

Om vi nu går till själva inspelningen så kan man se det ur två synvinklar. Visst, för att vara en person som aldrig sagt ett ord på svenska förut så klarar Kartner språket riktigt bra och man hör vad han säger. Samtidigt så gör hans språkbristning att det låter riktigt stelt och det är nästan staccato-varning på sången. Inte minst när han uppmanar alla smurfar att sjunga med, drygt ett par sekunder efter att dom redan har börjat. Där har ovan nämnda Bert-Åke Varg och Klasse Möllberg, som då förvisso är svenska skådisar, klart bättre flyt och agerande.
     Sen skulle kanske Musiksmurfen ha lagt ner lite mer energi på melodin för om byns officiella nationalsång är att ha en långsamt malande slinga och ett evigt lallande så vet jag inte om den är så välgjord.
     Och vems smarta idé var det att omslaget skulle bestå av en väl tecknad smurfbild och sen ett inskohornat passfoto av Fader Abraham lagd rakt över? Det är ju fruktansvärt ut!

Nu är det lätt att säga att jag inte är i rätt målgrupp. Det är trots allt barn som ska sitta i ring och lalla i kör tillsammans, vilket dom säkert gjorde 1978 när det här kom. Men även med dom förutsättningarna och den köpgruppen så känns detta något fattigt och innehållslöst. Men samtidigt är detta ändå riktigt kultigt charmigt och kitschigt, med det eviga lallandet, Kartners überstela staccatosång och den konstiga tanken bakom projektet med Fader Abraham och Smurfarna. Det kan ni hoppa upp och smurfa er på!

Jag bjuder på en bonusfilm också, förutom själva låten. Ett skönt klipp från tysk TV där Fader Abraham och en Gammel-Smurf-docka, som ser riktigt creepy ut, sjunger någon sorts duett. 



onsdag 27 maj 2026

Kultstämplat: Billy Howard - King of the cops/The disco cops

Billy Howard - King of the cops/The disco cops
Utgivningsår: 1976
Skivbolag: RCA
Här är ytterligare en låt som egentligen är gjord som en medveten humorskiva, men som ändå känns som om den skulle platsa i den här avdelningen. Jag nämnde den i oktober när jag köpte den på Sundsvalls Skivmässa och våndades om huruvida den skulle Kultstämplas, men visst passar den.
     Billy Howard är en brittisk komiker och imitatör som främst är känd från TV-serien "Who do you do", men som 1976 fick chansen att ta sig in i en skivstudio och spela in en låt som såldes riktigt bra i England. Låten som används här är Roger Millers klassiker "King of the road", men här omvandlad till en parodi på 70-talets mest populära amerikanska TV-poliser. Och sett ur den synvinkeln så är det inte så speciellt. Det är egentligen inte mer annorlunda än Bosse Parneviks skivor runt samma tid, även om Billy Howard då är lite mer nischad i sina imitationer. Lite kunde han väl ha jobbat med historien än att ett antal fiktiva TV-karaktärer bråkar om vem som är kungen av TV-rutan.
     Här gäller det dock att kunna sina TV-snutar från förr för annars är man rätt borta här. Namnen man ska kunna är Kojack, Columbo, Cannon, McCloud, Ironside och Steve McGarrett, varav dom tre första är dom enda har koll på. Hur bra han är på dom tre andra kan jag alltså inte avgöra. Dom andra är väl sådär. Columbo klarar Howard väl av helt OK, däremot är det värre med Cannon där William Conrad är betydligt baskare och fylligare i rösten. Japp, det var Williams Conrad som senare på 80-talet blev känd som JL McCabe i "Rättvisans män" (Jake & The Fatman). 

B-sidan är dock lite mer udda. För medan "King of the cops" blev en hit på Englandslistan så var det lite annat med uppföljaren, som lämpligt nog är satt som baksida på denna singel. Om vi nu bortser från den uppenbara anledningen till att låten floppade, att samma poliser en gång till ska vevas på skivtallriken när konceptet redan har gjorts och funkat en gång, så är tvisten här att man nu satt dom på dansgolvet. Sen, disco?! Det låter mer som någon sorts mer sorterad variant på glamrock om man hör till musiken. Men här blir det betydligt töntigare, när Columbo, Kojack, Ironside och andra tuffa TV-deckare ska försöka bräcka varandra i att ha den mest säljande och udda dansen som möjligt. Visst, låten är ju till för att göra dessa tuffingar riktigt löjliga, men det blir ofta mer pinsamt än roligt. Det finns ju grader i helvetet, som det heter. Eller vad sägs om Texasfödde McClouds dans, att likt en tjur ska man tvinga ner sin partner på golvet och binda denne (i det här fallet en hon) och ropa "Yuppiie!!!". Känns inte så jätte-PK med dagens mått idag och plötsligt känns lambada rätt fräscht på något sätt. Det är verkligen inte så ofta jag yttrar dessa ord, men här är det lägligt: Den här har inte åldrats jättebra!

Den här singeln är väl ingen jättekatastrof, men det är ett bevis på hur man kan datera ett skivsläpp genom att namedroppa namn som framtiden har noll koll på. Och hur man kan på det sätta dom i en situation, lika med dansgolvet, som man bara kan fundera på: Jösses, varför?! Vad är det här bra för egentligen? Hade vi i Sverige velat höra Parnevik eller Göran Gabrielsson härma Gunvald Larsson, Kurt Wallander, Roland Hassel eller Martin Beck förolämpa varandra till Swedish House Maffias musik? Jo, kanske ändå... en gång i alla fall...



fredag 24 april 2026

Kultstämplat: Gamla Stan - Costa Rica

Gamla Stan - Costa Rica
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: Marianne Records
B-sida: Möte med Spruce
När man lyssnar på gamla program av Poporama eller Svensktoppen från tidigt 80-tal så kryllar det av dom, dom där svenska tonårsbanden som försöker verka coola, tuffa och ha attityd med sin new wave-punkpop på svenska och breda Stockholmsdialekt, gärna också med lite skrikande sång också. Noice är väl det tydligaste och största exemplet, följt av Gyllene Tider, som förvisso inte hade Stockholmsdialekt. Där hör jag långt hellre Gyllene Tider, för att höra Hasse Carlssons hemskt yla klyschiga texter om hur man festar i Stockholmsnatten eller ett par som rymmer i natten för att leva livet är mer än jag klarar av. 

Men stora var dom, Noice, det kan man inte ta ifrån dom och då är det givet att det kommer efterföljare eller band som hakar på samma musikstil. Ett av dom mindre lyckade exemplen var Gamla Stan, som hade som sin mest kända medlem Michael Nannini. Va? Vet ni inte vem Michael Nannini är? OK, ni är förlåtna, för han är väl i stort sätt bara känd för sitt deltagande i Melodifestivalen 1988 då han i duett med Karin Ljung sjöng "Säg är det sant?" till en delad sjunde plats. 
     Gamla Stan skiljer sig i stil inte särskilt mycket från band som Noice, City, Strix Q eller Magnum Bonum. Sen hade dom banden 
trots allt kanske något bättre melodier och hitkänsla än Gamla Stan hade på sin enda singel. Eller, ja, ofta i alla fall. Och säga vad man vill om Noice och deras texter, dom är ändå hyggligt ihopsnickrade, även om innehållet är ostigt. I alla fall om man jämför med den här låten som i praktiken handlar om en enda sak: Bandet vill åka till Costa Rica och bli brun och festa häcken av sig. Costa Rica började förvisso bli ett starkt turistland under 80-talet och om det var det man ville lyfta fram så är kanske inte sol och billig sprit det som Costa Ricanerna själva främst vill lyfta fram. En sak som dock verkar vara bra att resa dit är:
"Och sprutor ingår också, skönt att va' immun!"
Med tanke på texten så kanske det bör påpekas att det alltså handlar om vaccinationsspruta och inget annat. 
     Sen är det alltså bara om att så desperat som möjligt ta sig till Costa Rica, kosta vad det kosta vill. 
"Härligt brun med billig sprit där till
och för att komma dit så ger jag inte vika".
Japp, tydligare kan det inte sägas. Han är till och med beredd att sätta familjen på spel.
"Jag skulle kunna sälja morsan bara för att komma dit."
Ni är medveten om att era föräldrar troligen har köpt singeln och hört detta? Jag tänkte att familjemiddagarna kan bli lite obekväma i fortsättningen...

Det här är alltså riktigt pinsamt hemskt, men det hindrade inte Bert Karlsson att se att tonårspop var något som kom starkt och gav Gamla Stan raskt ett skivkontrakt på Marianne. Dock försvann dom därifrån lika fort, för albumet "Romantiken E´Död" floppade och sen hördes dom aldrig från igen. Om medlemmarna, förutom Nannini då som alltså dök upp i Melodifestivalen senare, till slut flyttade till Costa Rica för gott förtäljer inte historien. 

söndag 15 mars 2026

Kultstämplat: The Brat - Chalk dust - The umpire strikes back

The Brat - Chalk dust - The umpire strikes back
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Hansa
B-sida: Moody mole
Tennis och rockmusik, det finns någon koppling där, som jag har nämnt förut. Mats Wilander har haft sin plats här och Ilie Nastase lika så och nu är det John McEnroe. Men lugn, det är inte han själv, även om den riktiga McEnroe har spelat musik, gitarr på Chrissie Hyndes soloplatta "Stockholm" från 2014 till exempel. 
     
Amerikanen John McEnroe var en av sin tids största tennisspelare, även om eftervärlden kanske mest minns hans vredesutbrott på courten när domarna dömde en boll mot honom. Dessa utbrott var ju då förstås ett ämne för parodier av olika slag och en av dom kom 1982 på skiva. Låten var gjord i Holland, men med britter bakom micken. Bakom namnet The Brat fanns bland annat mannen som främst var känd för att i italiensk militärutstyrsel och en fjäderprydd hjälm alltid utbrista i TV:
"What'a mistek'a to make!"
Alltså Roger Kitter, som spelade Captain Bertorelli i komedin "'Allo 'allo 'emliga 'armén". Det är andra gången som en skiva med folk från den serien är med här. Jag skrev ju för länge sen om René och Yvettes humorversion av "Je t'aime"
     Den andra personen involverad är Kaplan Kaye, en annan brittisk komiker som jag inte har lika mycket koll på.

Rob Wilder är det som har producerat detta, tillsammans med Kaplan Kaye. Wilder har för övrigt producerat så väl Carola som norska Inge-Lise Rypdal tidigare. Vilket för oss till låten, som är en riktigt hård och elak pisksnärt mot tennisspelaren. Eller, ja, piska kanske är fel vapen i det här fallet. Till ett sorts halvkul europeiskt discosound och väldigt amatörmässig rap så håller "McEnroe" (Kitter) ett sorts gräl med linjedomaren (Kaye) där tennislegenden målas upp å det grövsta som en gnällig bäbis med rader som:
"I won't play on and I think I'm gonna cry....
Chalk dust
I wanna see my daddy there was chalk dust"
Det här är två britter som inte verkar tillhöra Mr McEnroes största fans. Men historien har bara börjat än. För till slut tröttnar domaren och tar upp ett maskingevär och skjuter ner spelaren! Ouch! Visst, parodi i all ära, men ett berått mord?! Och det räcker inte med en gång, eftersom domaren ger honom en salva till efter att "McEnroe" stönande har sagt:
"Oh, uhh... uhh... you're the pits, you're scum man, you are not fit to be called a human being."
Det visade sig sen att:
"I was talking to myself uhhhh......"
Jag har inte hittat något om vad John McEnroe själv tyckte om denna mörka satir om sig själv. Om någon därute vet vad tennislegenden tyckte om detta kan ni väl skriva en rad i kommentarerna. Men någonting säger mig att han kanske inte skrattade käkarna ur led.
     Man kan väl kanske tycka om man vill att det är lite över gränsen, eller inte om man vill det också, men det är satir på platta som på ett sätt sticker ut i sitt framförande. Typ "exakt vad var det just jag hörde?!?!?!".
     Sen är väl inte framförandet, musiken och prodden i sig den allra bästa utan rätt ostig, minst sagt. Men texten i låten har väl aldrig visat upp "den vita sporten" från en mer galen och mörk sida.

 

måndag 2 mars 2026

Kultstämplat: J.J Lionel - Le dance des canards

J.J Lionel - Le dance des canards
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: Elver
B-sida: L'amour Comme Ça
Det har gått drygt sex år sen jag skrev om den ökända "Fågeldansen", eller snarare Lasse Lundebergs flåshurtiga aerobicsinstruktioner till den samma på B-sidan av Curt Haagers... förlåt Kvack Kvacks kända låt. Den låten är ju ett stycke cringe-låt-klassiker i svensk underhållningshistoria som det dansats till på alla fester under 80-talet. Nu var ju förstås Sverige på intet sätt först med den här saken. Låten går tillbaka till 1957 och själva dansen sex år senare. Givetvis så flaxades med armarna och viftades rumpa även i Frankrike, där den här varianten kom samma år som i Sverige. 

J.J Lionel, född Jean-Jaques Blairon, var en belgisk musiker som för alltid blev ihågkommen mer eller mindre endast i historieböckerna som mannen som gjorde den franska fågeldansen. Jag vet inte om det är något man gladeligen skryter om i sitt CV, även om låten nu sålde mer än 2.500.000 miljoner exemplar, hamnade i Guinnes Rekordbok och än idag är en av dom mest sålda franska singlarna någonsin. 
"Jo, men jag har haft en skivkarriär en gång. Jag gjorde den franska versionen av Fågeldansen till min enda hit..."
Men han kvackade säkert hela vägen till banken, vad vet jag.     

I Sverige så är låten om fåglar i allmänhet medan den i Frankrike är mer specificerad till anka, "canard".
Dessutom så är ju Curt Haagers version mer av en glad dumlåt för dom svenska festerna medan J.J Lionels låt har verser i nästan någon sorts valstakt. Sen måste någon givetvis tuta i lockropstutor för andjakt i inledningen för att slå an tonen. 
     Och titta på det skivomslagen! Det är inte jättestor skillnad mellan dom, mer än att Sverige rätt tydligt har försökt att anspela på en vis kolerisk anka vid namn Kalle med flickvännen Kajsa, medan man i Frankrike inte har försökt rida på Disneys stora skapelser. 
     Om den här sen är mer kult än vår egen svenska variant vet jag inte. Jag väljer att även introducera den här franska versionen för att även om låten inte är svensk känns den ändå som en så pass svensk kultklassiker att det låter bisarrt att höra låten på franska och i den här mer finkorniga och eleganta stilen. Har jag vår egen svenska töntlåt med ska den med på franska också. Amen! Sen kan man ju inte annat än älska "QUANC-QUANC-QUANC-QUANC" heller. Och skulle jag springa på en singel med låten på ett annat språk så är det inte helt omöjligt att jag återkommer till den igen.

torsdag 19 februari 2026

Kultstämplat: Di få Under Bordi - Domus-Palays

Di få Under Bordi - Domus-Palays
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: Discreet Records
B-sida: Living in Göteborg
Den här låten lider av samma problem som EAV's "Ba-ba-bankrobbery", den är egentligen för bra för "Kultstämplat" och den är dessutom gjord med medveten humor och inte ett musikaliskt snedsteg modell deluxe. Men samtidigt är den ju 80-talskult så det räcker till och blir över och hör man på låten så passar den gott och väl egentligen. Så visst ska jag ta med den!

1986 vann ju Style folkets hjärtan i Melodifestivalen med sin "Dover-Calais". Dom vann inte tävlingen, det gjorde ju Lasse Holm och Monica Törnell, men det var låten som fick folk att gå man ur huse och vråla åt Holm och Törnell:
"FEL LÅT VANN!"
Samt att rösta in den på alla listor som fanns. Och det var ju bara en tidsfråga innan låten skulle få ett flertal parodier, låtar som jag idag långt hellre hör på än originalet. En var då med Ernst-Hugo Järegård som i radioprogrammet "Eldorado" pratsjöng texten med en 
härligt sällan skådad överdramatisering. Och den har ju nämnts ett flertal gånger här på bloggen.
     Men den parodi som kanske lyckades allra bäst, och som även hamnade på Svensktoppen, var gjord av Göteborgsgruppen Di Få Under Bordi, där stora delar av det som senare skulle bli hårdrocks-clownerna Black-Ingvars, samt radiomannen och komikern Stefan Livh, ingick. Namnet i sig var förstås en blinkning åt Gotlands Di Sma Undar Jordi, som bara några månader tidigare hade röjt på nyss nämnda Svensktopp med megahiten "Snabbköpskassörskan". Här lyckades göteborgarna ta den stora pampiga megaschlagern med en krasch ner på jorden med ett lökigt och billigt sound som inleds med en riktigt corny och amatörmässig synthslinga och som med en fruktansvärd sånginsats, som förmodligen skulle vara en parodi på Gigi Hamiltons inte helt träffsäkra och lätt överdrivna tonårsstockholms-röst, går igenom låten. 

Sen är det texten, som istället för en båttur mellan dom engelska och franska kusterna utspelar sig på en korvbar mellan Domus och Palays i Göteborg och en möte mellan ett par, där det slutar med att båda kladdar in varandra i mos och senap under hånglet. Eller vad sägs om denna sköna textrad:
"Vi stod på varann, och senapen den rann!"
Poesi! 
     Låten är alltså förstås medvetet hemskt gjord, men samtidigt så görs det med en sån överdrift att det är svårt att inte bara skratta åt själva parodin på Style och historien i texten, utan också åt hur mycket man har tagit i för att göra låten så överdriven som det går och hur mycket tidstypisk 80-talshumor allt bara osar. 
     Och vi kan också diskutera b-sidan, som är en försvenskning av James Browns enligt mig enda vettiga låt, "Living in america", fast här förstås förlagd i Göteborg med ett otroligt grymt drag. Parodi eller inte, den röjer på riktigt!

Men som sagt så lägger jag långt mycket hellre på den här parodin än originalet, som jag egentligen aldrig varit ett fan av, och skrattar en gång till åt hur man gör en riktig musikalisk parodi där man tar något folkkärt och på ett roligt sätt smäller ner den i backen och gör något riktigt eget och egentligen hemskt av den! Och jo, jag hör klart hellre på den här också än något av det som Black-Ingvars senare skulle göra, eller dom parodier som Stefan Livh senare skulle göra i programmet "Rally". 

fredag 13 februari 2026

Kultstämplat: Peter LeMarc - Buick

Peter LeMarc - Buick
År: 1982
Skivbolag: Trend
Jag ska erkänna direkt att det inte är första gången jag skriver om den här plattan. Den förekom även för ca 15 år sen i den gamla Retrogalaxen, men den är för passande i Kultstämplat för att hamna i den pågående serien om gamla recensioner från Retrogalaxens arkiv. Jag tycker den förtjänar en helt ny introduktion där den hör hemma! För ingen går säker i Kultstämplat, inte ens mannen, legenden och min stora favorit Peter LeMarc. Vi snackar om artisten som har skrivit odödliga klassiker som "Hemma vid ett hav", "Sången dom spelar när filmen är slut", "Det finns inga mirakel" och "Ända till september", med texter som är personliga och som man lyssnar noga på! 
     
Men vi har alla varit barn en gång och på hans debut "Buick" från 1982 så är vi eoner från den romantiske och drömmande singersong-writern som han är idag, utan vi snackar en vilsen svensk synthpopare med texter som ingen begriper, inte ens LeMarc själv idag. I en av sina första intervjuer, i Metropol från 1982, så beskriver han sig som:"
"En flanör, estradör, ja, allt utom det som slutar på ist...hahaha!"
Japp, då vet vi det! 
     Jag har sen tidigare skrivit om hans andra platta "Circus circus" och beskrev den som hans sämsta platta. Den här plattan borde ses som än sämre, men den har något som ändå lyfter den, ett new wavigt snyggt och piggt sound modell tidigt 80-tal. Men vad hjälper det när texterna låter så här? Här försöker Peter låta så intelligent som möjligt, men ändå lagt X antal klyschor och smarta ord i en hatt och dragit upp dom en efter en och lagt dom på en rad. Resultatet blir att istället för att det låter som en smart och intelligent text låter totalt obegripligt och skrattretande. Här kommer ett litet axplock:
"Jag vill inte dö på IKEA" ("Slut på alla ord")
Nej, när jag tänkte efter så är det inte något som jag längtar efter heller. Och när han ska få ihop någon refräng så kör han en lite spännande bétoning för att få text och melodi att passa:
"Mamma, din dansánde dotter, dansar över mig."

"Han älskar ihjäl sig" (
"Mannen som stjäl kärlek")
Han satsar tydligen på en död i skönhet...

"Jag kan välja mellan semla och tårta, jag kan välja mellan kroppen och svarttt!"
("Mirakel varje måndag")
Öööh, OK! Om du säger så...?!?!?!

"Vi springer på varandra, över alla andra" 
("Guld")
Låten "Guld" får väl ses som min favorit. En låt i snabb och energisk synthpop med ett totalt obegripligt ordbajseri. Eller vad sägs om:
"Jag letar efter guld, måste hitta guld. Letar i asfalt, letar i sot", följt sen av, "glittrande guld, för barnens skull"
Han letar i lera och vatten, i asfalt (hur?) och i den öppna spisen, allt för att hitta guld för både barnens och bolagets skull. Ingen förstår varför! Och bolaget, vilket bolag? Systembolaget? Skivbolaget?

Den här plattan är en riktig citatmaskin textmässigt och hade varit än värre om inte soundet varit riktigt bra. Men det är Peter LeMarcs första platta, en platta som han själv ser som skräp, och med tanke på hans senare fina och välarbetade texter så är detta enormt bisarrt och komiskt att höra och läsa! Hur mycket han ville och hur fel det blev. Men det blev ju bra till sist...



måndag 24 november 2025

Kultstämplat: Marc Seaberg - Cuckoo

Marc Seaberg - Cuckoo
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: Ariola
B-sida: Rang'n rang'n rang
Det går väl inte att förneka att Tyskland under 70- och det tidiga 80-talet var en flitig producent av såna här märkliga knaslåtar och här kommer ännu en, som säkert även kan fungera som ett inlägg i debatten om psykisk ohälsa.
     Vet man något om Marc Seaberg, eller Franz Seeberger, så är det väl i så fall att han gjorde originalet till David Hasselhoffs mest lyckade försök till musikkarriär, "Looking for freedom", låten som Mr Baywatch sjöng ovanför den raserade Berlinmuren 1989. Jag vet inte dock om det är någon stor fame-to-claim direkt. Men tro det eller ej, Seaberg har faktiskt släppt hela tre album under karriären. Han gör väl en sorts schlageraktig disco-new wave-light, om man nu ska placera honom någonstans. Och ska man gå efter den här låten så är det en del ska-musik inblandat också. 

Iklädd läderjacka och någon sorts använd golvmopp på huvudet så sjunger Marc Seaberg att han blir helt skogstokig om han inte får vara fri. "Looking for freedom" och nu det här, han måste verkligen ha ett "fängslande" liv. 
     Här verkar han ha ballat ur rätt ordentligt för han sjunger att om han får ett liv med ett gäng skrikande ungar omkring sig så blir han:
"Cucko-ko-koo-koo!!! 
Cucko-ko-koo-koo!!!"
Och om han får en kedja omkring sin hals, vilket ska symbolisera giftemål, om han måste jobba i samma jobb till han blir gråhårig eller om han ens ser en portfölj i sin hall så går han "ba-ba-bananas" och sjunger:
"Cucko-ko-koo-koo!!! Cucko-ko-koo-koo!!!"
KBT eller dylikt kanske vore en lösning. Frihet i alla ära, men om man inte ens kan se en väska i hallen utan att bli dårpippi så kanske det är lite mentalvårdsvarning. Men refrängen är likväl en löjligt catchy, om än redigt cringigt töntig, fras som dock inte är sjungen av världens bästa kör, men jag antar att det bara förstärker känslan av en man på den mentala gränsen.
     Men jag kan tänka mig att dom tyska dansgolven 1980 hade många ungdomar som stuffade runt och skrek 
"Cucko-ko-koo-koo!!! Cucko-ko-koo-koo!!!", för så klämkäck och gnagande är refrängen. Så om ni lyssnar på den här låten och plötsligt får för er att börja kvittra som en galen gök så skyll inte på mig. Jag har varnat er. Låten kan gå från gök till (öron)mask på rekordsnabb tid!

Och som bonus så får ni med också b-sidan i klippet, men den är verkligen inte mycket att hänga i julgranen, varken ur kvalitet- eller kultsynvinkel. Se där, en varning till...

tisdag 28 oktober 2025

Kultstämplat: Erkki Tossavainen - Oh Carol

Erkki Tossavainen - Oh Carol
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: E.Mann
B-sida: Lyckliga att ha varann'
När jag var liten så fanns det en låt som jag hade svårt för, inte för att den var dålig utan för att jag hade väldigt svårt för mollaktiga låtar där man pratsjöng och Neil Sedakas "Oh Carol" var lite av skolboksexemplet. Jag stortjöt när Sedaka repeterade den sorgliga refrängtexten i pratform med en damkör som oade i bakgrunden. Idag kan man titta på det med en viss skämskudde framför över hur löjligt känslig man kunde vara ibland.
     Däremot var det helt annat när jag för mer än 20 år sen hittade ett kassettband med blandad musik och en discoschlager-version av låten var inspelad. Det var första gången jag kom i kontakt med Erkki Tossavainens svenska version av "Oh Carol" och jag nästan grät av en helt annan anledning, av skratt. Låten spelades in på minidisc (jo, det var den tiden), det som var inspelat, och användes flitigt i mina närradiosändningar i början av 00-talet. Men det tog drygt 15 år innan jag hittade singeln (o
ch, ja, den blev ju årets fynd 2019) och ytterligare sex år innan någon la upp den på Tuben så jag äntligen kunde inkludera denna klassiker på Kultstämplat. Tålamod danar karaktären, heter det...

Nå, Erkki Tossavainen var sångare i dansbandet Bhonus och 1979 så sjöng han in han denna sololåt och den blev en jättehit på Svensktoppen och låg alla då tio tillåtna veckor med en andraplats som bäst, 
tro det eller ej. För den här versionen börjar med en löjligt tam inledning med elpianostråkar som låter som om den var gjord av random amatördansband ute på landsbygden. Med Erkki sjungandes med låtsas-amerikansksvensk brytning?!?! Varför?! Förmodligen för att passa in i den discoexplosion som sen kommer, för plötsligt övergår låten i ett TOTALT malplacerat överpompöst instrumentalt discobreak med blås. Som om Stålmannen plötsligt dyker upp på dansgolvet, TA-DAAA!!! 

Och om man ska analysera sönder texten, om Neil Sedakas låt är en orgie i tårar och ångest så är Tossavainens version mycket gladare:
"Oh Carol, underbara du!
Vad jag har längtat ända fram till nu"
För att följas av:
"Därför vill jag ge dig hela världen, där vi kan flytta in.
Oh Carol, till slut så blir du min!"
Lämnar ju ett något brett spektra när det gäller adressen att skriva:
"Var bor du?"
"Nja, jag och min tjej Carol har flyttat in i hela världen..."
Men visst, det är sockersött så det förslår, men den måste sjungas med fejkad engelsk brytning för full komisk effekt!
     Så hur kan man göra låten ännu mer ostig? Jo, självklart istället för ett sorgligt pratsjung ha en robotvocoder som lite fräckt och discofierat citerar en bit ur originaltexten:

"Ooooh Carolllll! I'm but a fooool!"
För mig är det här ett komiskt mästerverk deluxe som har nästan allt en låt i den här genren ska ha. Onödig brytning, malplacerade breaks, discosound med schlagerkänsla, text med nödrim, robotröst och en cheesy stämning utan dess like. Lyssna och njut! Vad jag har längtat ända fram till nu, som en vis man sjöng...

tisdag 14 oktober 2025

Kultstämplat: Discothèque - Intro disco

Discothèque - Intro disco
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: Carrere
B-sida: Intro disco (Part 2)
Jösses, vad jag brottades med den här. Kriteriet med att bli invald i Kultstämplat är att det ska vara så dåligt att det går hela vägen runt att det blir roligt och komiskt. Den här singeln är så meningslös att jag egentligen blir irriterad på den. Det kan vara den mest meningslösa singel jag någonsin har köpt. Men det är något med lanseringen och idén av den som är riktigt skrattretande, så låt gå då. 

Discotèque var ett belgiskt projekt bestående av producenten Bert Van Deer Lar och den klassiske gitarristen Francis Goya, detta i discons stora period 1978-79. Då tycker man att det är en jättebra idé att skapa en låt bestående av olika danshits från 60-70-talet och det kan man säga vad man vill om. Jag är exakt noll intresserad av Stars on '45, Tight Fit och Jive Bunny och liknande projekt som klipper och klistrar in snuttar av gamla klassiker för att skapa en partylåt för festen. Men dessa innehåller ju ändå melodierna och refrängerna till låtarna så man kan sjunga med i den om man är halvt packad på dansgolvet eller i baren. Refrängerna i dom största hitsen är vad folk minns och har sjungit med mest i, även om jag personligen tycker det blir en pyttipanna av ingenting. 
     Discotèque dock gör medelmåttiga covers av INTRONA till kända låtar och mixar ihop. Och bara introna, som normalt är till för att leda in en låt till själva pudelns kärna till en låt, melodin! Visst, jag kan förstå om man vill göra något till ett musikquiz eller dylikt. Men det behöver man för det inte ge ut på skiva. För här tyckte man på skivbolaget Carrere att det var en jättebra idé att ge ut den här mixen av olika inledningar till uttjatade låtar som "YMCA", "Do ya think i'm sexy", "Venus", "Satisfaction", "Don't let me be misunderstood" och "Shame, shame, shame". Och dom ståtar med det och ger "låten" namnet "Intro disco"?! Mest komisk och onödig är Boney M's "Daddy cool" vars intro bara är åtta sekunder. Dom som gillar "Daddy cool" och vill skråla med i den måste ju ha blivit sjukt irriterade när låten efter åtta sekunder plötsligt byts till Shirley & Company's "Shame, shame, shame". 

Nu är det inte därför jag sitter och är irriterad på den här skapelsen. Det är att själva idén och utgåvan känns så in i nordens onödig och dessutom uselt gjord, i och med att coverversionerna av dessa intron är så otroligt tama och dåligt gjorda och det är proffsiga musiker och producenter som har tänkt att:
"Det här är en bra idé! Det kommer att göra festen och få folk springa till dansgolvet!"
Ja, speciellt när intromedleyt börjar med "Also sprach Zarathustra" av Richard Strauss, ni vet den gamla dansklassikern. Man viftar med ett agn i form av ett intro till en känd låt och snuvar sen den festsugne skivköparen på konfekten och byter istället till ett nytt agn, och ett nytt, och ett nytt. Men någonstans i detta märkliga hopkok så kan man inte låta bli att skaka på huvudet och skratta åt hur desperat man egentligen tänker på ett skivbolag och bland producenter i sin jakt på festsugna skivköpare. Det här är en riktigt usel idé, men jag kan inte låta bli att skratta åt hur man förmodligen tänkte och vad det egentligen blev. 

fredag 12 september 2025

Kultstämplat: Mary Roos - Hamburg im regen/Happy-pizza-song

Mary Roos - Hamburg im regen/Happy-pizza-song
Utgivningsår: 1975
Skivbolag: CBS
Det har regnat en del nu ett par dagar så varför inte fortsätta på temat med en låt om en annan stad där det tydligen regnar, Hamburg. Men Mary Roos verkar inte vara allt för lessen. Hon går där med sin älskling och avslutar kvällen med vänner, sång, vin och uppvärmd pizza från Dr Oetker. I alla fall om man ska tro den här singeln. 

Singeln har några "första gången"-saker kring sig. Mary Roos var tydligen den första som hade synthar med i en tysk popproduktion när hon 1970 gjorde en låt av Giorgio Moroder kallad "Arizona man". Annars är hon mest känd för att ha kommit trea i Eurovision Song Contest 1972 med "Nur die leben 
läßt ins leben", samt sen återkommit till den tyska finalen två gånger till. Hon är något av en tysk schlagerdrottning med andra ord, även om framgångarna efter Eurovision-succén lite tycks ha kommit på villovägar. Det är där den här singeln kommer in. För om "Nur die leben läßt ins leben" är en mäktig eurovision-klassiker så är "Hamburg im regen" lite av frågan "vad hände här egentligen???". Och om jag ska vara ärlig så är b-sidan än mer kalkon, vilket förklarar att jag valt att lyfta fram den vid sidan av huvudlåten. Men först det regnande Hamburg. 1991 köpte jag en billig liten elorgel med tillhörande horribla rytmljud. Den användes väl inte jättemycket och hamnade ett decennium senare hos en familjevän. Lyssnar man på "Hamburg im regen" så kan man tro att den orgeln en gång kommit från Tyskland för syntharna i den här låten låter obehagligt lika det instrumentet jag en gång ägde och det är inte positivt. En sorts väldigt tam och glatt töntig reggaeschlager på tyska. 

Och då vänder vi till b-sidan och den har Mary Roos tydligen sålt till livsmedelsföretaget Dr Oetker. Visst har många av oss någon gång säkert ätit en i ugn/mikro uppvärmd pizza eller pizzaslice från Dr Oetker. Märket är ju väldigt gammalt och fanns redan på 30-talet, men ståtar med att man var först med att införa pizzan till Tyskland 1970. Se där, en till "första gången"! 
     Alltså är det bra tajming för den forna Eurovision-legenden Mary Roos att fem år senare göra stor reklam för den i Tyskland nya festmåltiden, pizza, till glad easy listening-schlager och en riktigt fånig text. Jag la den tyska texten i Google Translate (jag vet, inte världens bästa källa, men ändå) och fick ut en låt om att bjuda sina vänner på "pizzaspa
ß", alltså att man bakar pizza med en bordsugn och har sina vänner runt om. Där till tar man sitt vin och sjunger glatt medan man skär upp sin mat. Det kanske bara är jag, men nog hade jag hellre tyckt att det var roligare med en riktig hembakad pizza om man ska ha en pizzafest än en från frysen hämtad Dr Oetker köpt i närmaste mataffär.
     Det känns inte som om detta är en av Mary Roos stoltaste singlar i karriären. Faktum är att jag tittade på hennes diskografi på Wikipedia och den här låten saknas helt i den listan. Undra varför?! Jag kan tänka mig att den kan ha sålt i ofantliga mängder det året! En person skriver i kommentaren till den här låten (översatt från tyska):
"Mary Roos was young and needed the money (olika skratt-smilies). A true youthful sin (pizza-emoji)." Det menar du inte?! Särskilt nyttig är det väl inte heller i och med att man på båda sidorna av singeln har klämt in både pizza och hamburgare. Jag vet, den var dålig, jag hittar ut själv...



fredag 5 september 2025

Kultstämplat: Susanne Lanefelt - Gymping

Susanne Lanefelt - Gymping
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: SVT Tevegram
Det är dags för lite gymping i bloggen igen. Sen tidigare har den märkliga träningssingeln med Bengt Malbert och pianisten Jan Johansson kallad "Rädda Sverige" förkommit i "Kultstämplat". Jag har ju även haft med en träningsskiva med Musse Pigg, som också är lite speciell. I den artikeln för tio år sen, "Rädda Sverige", så nämnde jag att det kunde kännas kul med en skiva med 80-talets träningsexpert Susanne Lanefelt, och här är den nu! Men jag sa också där att det kanske inte riktigt var samma om man inte såg övningarna. Nu medföljer en instruktionsbok den här skivan, men likväl så bekräftar nog den här plattan just den tesen. Jag ägde en gång en skiva med P1s Morgonpasset med tre äldre, lugna och snälla tränare som till musiken av easy listening uppmanade äldre att göra inte allt för avancerade träningsprogram. Den hade ändå full mysfaktor när man lyssnade på den.

Givetvis kan man tycka att halva nöjet med Lanefelts program är 80-talsmodet med rosa benvärmare. Oroa er inte, dom syns redan på skivomslaget som synes (även om dom är lila). Men för er som inte riktigt har koll på vad dessa träningar var så kan jag ta en kort sammanfattning. Susanne Lanefelt var en träningsinstruktör i Stockholm med egen studio som under en näve år under mitten av 80-talet 
fick ett eget TV-program där hon likt sina amerikanska föregångare skulle ha träningsprogram i TV, där hon på bästa sändningstid med ett gäng av sina elever, nästan alla kvinnliga samt en eller två inslängda män, hade gympingövningar i bästa aerobicsstil. Kläderna var så 80-tal som det gick med baddräktsliknande dress, pannband och benvärmare. Och Lanefelt kommenterade, stönade, skrek och levde sig in i det hon gjorde till 200 %... och det såg så pinsamt ut. Hennes "catchphrase" blev det numera kultförklarade:
"KNIIIIIIP!!! DET ÄR BRAAAAAAA!!!!"
Att detta förstås skulle sprida sig till att hon skulle få göra skivor med sina träningsövningar var ju bara att vänta sig, och frågan är: Behövde vi verkligen det? 1983 kom de första programmen av "Gymping" i TV och det är ungefär runt denna tid som den här skivan är gjord. Några medtränande elever finns förstås inte med här utan Lanefelt har tagit sig till en studio och försökt coacha framför en mikrofon och det låter förstås än mer pinsamt. En ensam människa framför en mick i en studio försöker lyckligt stöna fram, ibland ömsom halvt rappa, ömsom halvsjunga till låtarna, "DET ÄR BRAAAA!!! TA IIIIII!!!", som om hon gick på riktigt märkliga saker. Det funkar kanske när hon kommenderar ett gäng i TV, man ser att något händer till allt, men blir bara pinsamt komiskt med en person på platta. 

Nästa problem, musiken. Morgonpasset hade på sin skiva vettet att ha lugna instrumentala låtar som gjorde att Kjell Grane och kompani kunde instruera i lugn och ro, medan Susanne Lanefelt och SVT kör med coverversioner av låtarna man hört användas i TV, som är typ Agnetha Fältskogs "Can't shake loose", Rod Stewarts "Baby Jane", F.R Davids "Words" och andra då aktuella hits, samt lite ABBA, "Sixteen tons" och så vidare. Det låter som dom där lågbudgetversionerna som fanns på OKs bensinmackskassetter som man köpte till semesterresorna förr. Och man använder låtarna MED SÅNG till allt för hög volym, vilket gör att Susannes röst överröstas så mycket att man lätt förvirras och tappar kollen på vad hon säger. Men om det är låtarna man helst vill höra så kan man förvisso vända på skivan där alla lågbudgetversionerna finns utan Lanefelts röst. Vilken lycka! 
Självklart hade det varit på tok för dyrt för SVT att ge ut en skiva med originalversionerna. För allas bästa så nämns inte coverartisternas namn.
     Och dessutom, jag kanske låter som en besserwisser så här många år efteråt men... F.R Davids "Words" och Bee Gees "Words" är INTE samma låt!!! Den ena är en mjukdiskohit, den andra är en ballad, oavsett om man försöker på omslaget ge kredit till bröderna Gibb för "Words"! Så på frågan om vi verkligen behövde Lanefelt och "Gymping" på skiva blir svaret tydligt: NEJ, det gjorde vi inte! Men likväl finns en till från 1986, samt en DISCO-SINGEL. Så vem vet, jag kanske KNIIIIPER dom med och tar med Susanne Lanefelt ett par vändor till här...
     Några spår från själva albumet finns inte på Tuben, så tills vidare får ni nöja er med originalet, alltså ett klipp från TV-programmet "Gymping". Förvisso originallåtarna, men icke mindre kultstämplat för det. 


fredag 8 augusti 2025

Kultstämplat: Bezerk - Stockholmsnatt

Bezerk - Stockholmsnatt
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: Sonet
B-sida: Next time (It's your brother)
När man säger filmen "Stockholmsnatt" så är det första namn som folk minns Paolo Roberto, "Kungen av Kungsan", som gavs av en chans att göra en film om sitt liv som värsting i Stockholm. Staffan Hildebrant stod för fiolerna och även om idén var att förhindra våld och "Stoppa sabbet" (i alla fall mot  telefonkiosker, vilket förklarar Televerkets närvaro) så fick filmen för en del ungdomar motsatt effekt och Paolo Roberto blev en sorts hjälte och tuffing för många. Vad som hände Paolo Roberto sen efter det vet väl dom flesta och eftersom han inte medverkar på singeln så ska jag inte uppta plats och tid med det. Jag har inte heller sett filmen, mer än diverse klipp, men Hildebrants högtravande moralkakor från 80-talet har aldrig tillhört min favoritgenre av filmer. 

Men på tal om högtravande då, musiken till filmen är gjord av en duo som kallar sig Bezerk, som består av Karl Dyall,idag känd dansare och skådespelare, samt Chris Lancelot, som två år senare skulle bli mer känd för en annan Staffan Hildebrandt-film, Grace überhögtravande låt "Inga kan älska som vi" från filmen med samma namn, och två år efter det för Dive och "Captain Nemo". Jag kan erkänna att Lancelots gälla skrikande röst har aldrig lockat mig nämnvärt mycket. 

När det gäller den här singeln så kan vi börja från början, gruppnamnet, Bezerk. Förmodligen ska det
väl låta tufft, 80-talets mitt var ju tiden då Z var bokstaven på modet, men borde inte gruppen mer korrekt heta BERZEK i så fall? Men OK, detaljer detaljer...
     Musiken är taktfast, stor och lagom pompös svensk filmrock modell 80-talets mitt. Det är inte dåligt, men det är väl inte jättekul heller. Men då högtravande är ordet på den här textens mode så kan vi analysera texten, signerad Lancelot själv. På samma sätt som med Pontus Platins kalkontext till Kristin Kaspersens "Storstadsliv" så satsas det här på löjligt överdriven poesi för att få Stockholms mörka tider att framstå som det farligaste som finns:
"När nattens vingar sakta sänker sig
När mörkrets makter täcker över dig
Då vet du vad som ska ske
Ändå kan ingen hindra det, för
Ingen-Ingen-Ingen-Ingen kan rädda dig"

Det är väldigt intressant hur man alltid då i svenska ungdomslåtar försökte få nattmörkret att framstå som en sorts dödlig smitta som drabbade alla som inte hade gått hem och lagt sig efter klockan 23-24, vilket förstärks av andra versen:

"När natten tagit makten en än gång
I dina ådror skylder våldets sång
Då kan ingen-ingen-ingen-ingen Kan rädda dig"
"I dina ådror skylder våldets sång", vad betyder det? "Skylder" är ett gammalt ord för att "vara skyldig", vilket bara det är intressant att ha med i en ungdomslåt. Men om en läkare kommer med ett stetoskop och lyssnar på någonstans i kroppen, kan han höra våldets sång då? Om han lyckas höra några toner i någon ådra då vet man att det är KÖRT, för ingen-ingen-ingen-ingen kan rädda mig då. Muuhahahaha!
     Det ska låta väldigt tufft och poetiskt och ett sätt att få ungdomar att fatta att våld är dåligt, men det blir så, japp det ordet igen, högtravande att det blir komiskt och mer konstigt än förnuftigt. 

Filmen i sig har ju redan en sorts kultstatus över sig, medan låten mer har i massans ögon förpassats till något som bara finns där i filmen. Men det kanske är bäst att vara hemma och lyssna på låten för man vet aldrig när nattens vingar sänker sig över mig och mina ådror börja sjunga våldets sång. Så, som Sgt Phil Esterhaus alltid sa i "Spanarna på Hill Street":
"Let's be careful out there!"
Se där, en enklare och kortare rad att få fram låttextens budskap än i den här låten. Men det är klart, han säger ju inte "Stoppa sabbet!".


måndag 14 juli 2025

Kultstämplat: EAV - Küss die hand, schöne frau...

EAV - Küss die hand, schöne frau...
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: Columbia
B-sida: Spitalo-A-La-Carte-Mix
Dom tyska galningarna i 
Erste Allgemeine Verunsicherung är tillbaka i denna maxisingel. I oktober förra året så dök dom upp och försökte genomföra ett misslyckat bankrån för att ge mat till sin hund i "Ba-ba-bankrobbery". Här står inte förkortningen EAV utskrivet, men ingen har väl något emot att jag ändå använder detta kortare namn, som är oändligt mycket smidigare att skriva?

EAV är ju då ett humorgäng och många av deras släpp är försök till att vara medvetet komisk, och inte bara konstig och bisarr, som är lite av huvudmålet för den här kategorin. Men om bankrånslåten balanserade lite på gränsen så är den här lite mer rakt in i kategorins vedbod. I alla fall om man ser till den här maxisingelns omslag, men även vad gäller delar av texten. Låten i sig är långt ifrån lika catchy som "Ba-ba-bankrobbery", även om refrängen är helt OK. Men melodin är rätt tradig och enformig i övrigt. 
      Texten handlar om kroggästen som möter Helga, en ensam dam som han lockar i säng hemma hos henne. Det finns en anledning dock till att han inte drar henne hem till sig. Det visar sig att mannen i fråga redan är gift och har sju barn och hund (om det är samma hund som i "Ba-ba-bankrobbery" framgår inte) och dagen efter när hon ringer så får han låtsas som att han aldrig hört talas om Helga, eftersom frugan ligger bakom honom. En lagom buskis-text som ska få oss att skratta till. Men jag är mer intresserad av textraden, och här är den översatt till engelska med Google:
"Waiter, bring it to us now!Pommery, Pommeru,Push me and suck me!And because we are so lonely."
Okej, jag vet nu att Google Translate inte är världens bästa källa, men det vore lite intressant och veta vad som menas med "push me and suck me" i det här läget, eller är det mina fantasier som spelar mig ett spratt?!

Vilket för mig osökt till omslaget. Den här utgåvan har då en serie som är publicerad på framsida och
baksida, där krogkillen gestaltas av en pingvin och Helga av en rosa säl med rosett på huvudet OCH NAKNA BRÖST! Nej, det går tydligen icke att se att det här är en hon-säl om hon inte har tydliga bröst ritade på kroppen! Och dessutom, en pingvin som stöter på en säl, hur full var den här fågeln egentligen och vill vi verkligen veta hur kvällen fortlöpte för detta minst sagt omaka par? 
     Och givetvis kommer han hem till sin brödkavleviftande pingvin-hustru, som förstås också har ritade bröst, och deras sju småttingar som hånar honom med att skrika ordet "PIÖRP!", som jag inte alls vet vad det betyder. Om man tycker att Stefan & Krister är lite lätt utflippade och pinsamma, välkommen till Tyskland och dess buskis! 
 
Videon måste också få en kommentar. Om man tycker en pingvin och en rosa säl är ett lite udda par, vad sägs om en mänsklig kvinna med rosa dress och golfbollar till ögon och en man i stor grotesk pingvinmask på huvudet? Den kärleken, den kärleken...


torsdag 5 juni 2025

Kultstämplat: Ett gäng märkliga skivomslag!

Den här kategorin har ju aldrig egentligen varit till för att skriva om skivomslag. Det finns det andra som har gjort i historien och varit framgångsrika på det, som Herr Dryck. Numera så sysslar han inte så mycket med gamla skivomslag längre och hans blogg är sen länge borta, men likväl har Kultstämplat istället fortsatt vara en plats där märkliga skivkoncept och utgåvor ibland granskas.
     Men när ett antal skivor med minst sagt varierande resultat vad gäller omslagen gratis plötsligt ramlar ner i knät på en så är det svårt att inte göra ett undantag. Gamla dansband och religiösa skivor brukar ju stundtals ha lite annorlunda skivomslag. Så här kommer ett gäng skivor där jag inte skriver alls om innehållet på skivorna, utan där det är utsidan som synas. Och nej, det är inte någon knock på just religiös musik bara för att den musiken är i majoritet här. Håll till godo!

Templets Sångare Och Musikanter Från Frälsningsarmén - Templet i Stockholm - Tror du...?
Utgivningsår: 1975
Skivbolag: Festival

Religiösa skivor har inte stenhårda krav vad gäller säljande gruppnamn, och det kommer än värre exempel på det längre ner. 
     Nå, I Eskilstuna står "Guds hand", en välkänd staty av Carl Milles skapad mellan åren 1949-53. Så långt är allt gott och väl. Att däremot använda den i ett skivomslag fotograferad i grodperspektiv är väl kanske inte den allra bästa idén, även om det är en religiös skapelse. Jösses, karln ser ju ut som om han ska trilla ner vilken minut som helst. 1975 var dessutom konsten att klippa ut en sak från en bild och sätta in den i en annan rätt outvecklat och det brukar se väldigt hemskt ut och detta är inget undantag.  Speciellt när Guds sken från himlen är ritad med krita. Jag tror den nakna individen medan han står där och svajar på handen tittar upp och undrar:
"Vad i hela friden är detta?! Jag trodde paradiset skulle se mer lockande ut..."    

Evangelii-Teamet Värnamo - Jag är frijord
Utgivningsår: 1969
Skivbolag: Cymbal
En gång tidigare så tog jag upp om en skiva med Jan Sparring där fotografen hade försökt så hårt med att få ett så utspejsat foto som möjligt till omslaget att man inte såg ett nickel av bandet. Det är ännu en av mina favoriter i kategorin konstiga skivomslag. Den här kan väl ses som lite närbesläktad till den. Någon på skivbolaget Cymbal tyckte det var en bra idé att lansera Evangelii-teamet Värnamo 
(japp, med två I:n) med en svartvit bild som är så överskuggad och stark att man inte se ett dyft av medlemmarna. Det är som när man ska kopiera något i en kopieringsmaskin och den enda färg som inte tagit slut är en alldeles för stark patron med svart. 
"Jo men detta är ju en riktigt häftig effekt! Jösses, vad impade folk kommer att bli!", tänker konstnären bakom mästerverket. Undra om inte han också är frigjord, från sunt förnuft...?!

Mats Rådberg & Rankarna - Familjens svarta får
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Marianne Records
Japp, vi snackar Bert Karlssons skivbolag och då måste det ju vara ett väldigt speciellt skivomslag. Det gick alltså inte att ha en normal och bra grupp bild på Mats Rådberg och hans band. Bert Karlsson tyckte väl att det var en för vanlig bild och att det behövdes det där lilla tokroliga extra. Man låter någon hemslöjdare snickra ihop ett svart får i verkstan och ställer den missbildade skapelsen längst ner i hörnet på omslaget.
     Men nu har ju någon tillverkat denna och då måste den få visas upp i all sin glans någonstans också. Alltså får hela baksidan prydas av den här märkliga tingesten, som istället för ett får mer liknar en hackspett som av misstag druckit en hel flaska hårväxtsmedel. Fast nog kan man då på ett sätt se den som omslagets svarta får, eller svarta hackspett, hur man nu vill se det..


Ingvar Nilsson, Nicko Jonzon, Ing-Lis Carlsson, Märta Ekström -
Det sker igen...
Utgivningsår: 1970
Skivbolag: IBRA
Det finns många frågor kring detta omslag som poppar upp i huvudet.
1) Varför i hela friden kunde man inte hitta på ett riktigt gruppnamn? Jag förstår att skivan inte är menad att vinna grammisar och guldskivor direkt, men det är likväl ett väldigt otympligt och klumpigt bandnamn att skriva ut.
2) Varför ser Ing-Lis eller Märta ut som en elak skollärarinna som just är på väg att skälla ut sin elever vid en friluftsdag? 
3) Tog dom bara första bästa instrument och gick ut i skogen en höstdag? En stor bongotrumma och en cymbal, var det bästa killarna kunde hitta? 
4) På vilket sätt tillför mikrofonstativet till något vettigt för bilden? Eller spelades skivan in mitt ute i naturen, med dessa instrument? 
Svaren gissar jag att vi aldrig lär få, men detta är väl en av musikvärldens små mysterier som får dom små grå att jobba, antar jag...

Börge, Lasse & Peggy - Med andra ord
Utgivningsår: 1973
Skivbolag: Signatur
Jag antar att "Börge, Lasse & Peggy" är ett mildare namn än dom ovanför. Kan man komma undan med "Björn & Benny, Agnetha & Anni-Frid" (pre-ABBA) så funkar väl detta också.
     Det här omslaget ser lite fattig ut. Medlemmarna är satta i ett sandtag med sina gitarrer och istället för att ta dom till ett riktigt stor sandområde så har man blurrat utkanterna av bilderna och satt medlemmarna långt bort för att få rätta ökenkänslan. Alla sätt är bra utom dom dyra antar jag...
"Wow, sand och stenar. Vilka häftiga effekter och bandet i mitten!"
Jag vet inte om jag håller med. Med andra ord är detta ett riktigt öken-spelning!

Gospel Four - Aldrig glömmer jag den d'an
Utgivningsår: 1969
Skivbolag: Teamton
Ett omslag, så många tankar. Det ska väl se ut som om någon tittar bakom buskaget, där sju personer står och poserar av okänd anledning. Varför man då inte har gått en bit bort och fotat bakom några grenar, istället för att som nu fult blurrat bilderna runt om, 
är lika oklart.
     Jag ska även här uppehålla mig vid namnet. Gospel Four? Ska vi likt Fem Myror räkna antalet individer? 1-2-3-4-5-6-7! 
"Ja men", säger någon, "ser du inte att Sten Johnson och Hans Carléns orkester är med?"
Jaha, fyra medlemmar och en Sten Johnson betyder att Hans Carléns orkester är lika med två personer. OK, Suzzies Orkester var som mest tre medlemmar, men jag betvivlar ändå att detta är vad som menas i det här fallet. Polisongerna på den flinande mannen tvåa från höger är också riktigt spännande, apropå ingenting...