Kultstämplat: Susanne Lanefelt - Gymping

Susanne Lanefelt - Gymping
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: SVT Tevegram
Det är dags för lite gymping i bloggen igen. Sen tidigare har den märkliga träningssingeln med Bengt Malbert och pianisten Jan Johansson kallad "Rädda Sverige" förkommit i "Kultstämplat". Jag har ju även haft med en träningsskiva med Musse Pigg, som också är lite speciell. I den artikeln för tio år sen, "Rädda Sverige", så nämnde jag att det kunde kännas kul med en skiva med 80-talets träningsexpert Susanne Lanefelt, och här är den nu! Men jag sa också där att det kanske inte riktigt var samma om man inte såg övningarna. Nu medföljer en instruktionsbok den här skivan, men likväl så bekräftar nog den här plattan just den tesen.  Jag ägde en gång en skiva med P1s Morgonpasset med tre äldre, lugna och snälla tränare som till musiken av easy listening uppmanade äldre att göra inte allt för avancerade träningsprogram. Den hade ändå full mysfaktor när man lyssnade på den.

Givetvis kan man tycka att halva nöjet med Lanefelts program är 80-talsmodet med rosa benvärmare. Oroa er inte, dom syns redan på skivomslaget som synes (även om dom är lila). Men för er som inte riktigt har koll på vad dessa träningar var så kan jag ta en kort sammanfattning. Susanne Lanefelt var en träningsinstruktör i Stockholm med egen studio som under en näve år under mitten av 80-talet fick ett eget TV-program där hon likt sina amerikanska föregångare skulle ha träningsprogram i TV, där hon på bästa sändningstid med ett gäng av sina elever, nästan alla kvinnliga samt en eller två inslängda män, hade gympingövningar i bästa aerobicsstil. Kläderna var så 80-tal som det gick med baddräktsliknande dress, pannband och benvärmare. Och Lanefelt kommenterade, stönade, skrek och levde sig in i det hon gjorde till 200 %... och det såg så pinsamt ut. Hennes "catchphrase" blev det numera kultförklarade:
"KNIIIIIIP!!! DET ÄR BRAAAAAAA!!!!"
Att detta förstås skulle sprida sig till att hon skulle få göra skivor med sina träningsövningar var ju bara att vänta sig, och frågan är: Behövde vi verkligen det? 1983 kom de första programmen av "Gymping" i TV och det är ungefär runt denna tid som den här skivan är gjord. Några medtränande elever finns förstås inte med här utan Lanefelt har tagit sig till en studio och försökt coacha framför en mikrofon och det låter förstås än mer pinsamt. En ensam människa framför en mick i en studio försöker lyckligt stöna fram, ibland ömsom halvt rappa, ömsom halvsjunga till låtarna, "DET ÄR BRAAAA!!! TA IIIIII!!!", som om hon gick på riktigt märkliga saker. Det funkar kanske när hon kommenderar ett gäng i TV, man ser att något händer till allt, men blir bara pinsamt komiskt med en person på platta. 

Nästa problem, musiken. Morgonpasset hade på sin skiva vettet att ha lugna instrumentala låtar som gjorde att Kjell Grane och kompani kunde instruera i lugn och ro, medan Susanne Lanefelt och SVT kör med coverversioner av låtarna man hört användas i TV, som är typ Agnetha Fältskogs "Can't shake loose", Rod Stewarts "Baby Jane", F.R Davids "Words" och andra då aktuella hits, samt lite ABBA, "Sixteen tons" och så vidare. Det låter som dom där lågbudgetversionerna som fanns på OKs bensinmackskassetter som man köpte till semesterresorna förr. Och man använder låtarna MED SÅNG till allt för hög volym, vilket gör att Susannes röst överröstas så mycket att man lätt förvirras och tappar kollen på vad hon säger. Men om det är låtarna man helst vill höra så kan man förvisso vända på skivan där alla lågbudgetversionerna finns utan Lanefelts röst. Vilken lycka! Självklart hade det varit på tok för dyrt för SVT att ge ut en skiva med originalversionerna. För allas bästa så nämns inte coverartisternas namn.
     Och dessutom, jag kanske låter som en besserwisser så här många år efteråt men... F.R Davids "Words" och Bee Gees "Words" är INTE samma låt!!! Den ena är en mjukdiskohit, den andra är en ballad, oavsett om man försöker på omslaget ge kredit till bröderna Gibb för "Words"! Så på frågan om vi verkligen behövde Lanefelt och "Gymping" på skiva blir svaret tydligt: NEJ, det gjorde vi inte! Men likväl finns en till från 1986, samt en DISCO-SINGEL. Så vem vet, jag kanske KNIIIIPER dom med och tar med Susanne Lanefelt ett par vändor till här...
     Några spår från själva albumet finns inte på Tuben, så tills vidare får ni nöja er med originalet, alltså ett klipp från TV-programmet "Gymping". Förvisso originallåtarna, men icke mindre kultstämplat för det. 

Kultstämplat: Bezerk - Stockholmsnatt

Bezerk - Stockholmsnatt
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: Sonet
B-sida: Next time (It's your brother)
När man säger filmen "Stockholmsnatt" så är det första namn som folk minns Paolo Roberto, "Kungen av Kungsan", som gavs av en chans att göra en film om sitt liv som värsting i Stockholm. Staffan Hildebrant stod för fiolerna och även om idén var att förhindra våld och "Stoppa sabbet" (i alla fall mot  telefonkiosker, vilket förklarar Televerkets närvaro) så fick filmen för en del ungdomar motsatt effekt och Paolo Roberto blev en sorts hjälte och tuffing för många. Vad som hände Paolo Roberto sen efter det vet väl dom flesta och eftersom han inte medverkar på singeln så ska jag inte uppta plats och tid med det. Jag har inte heller sett filmen, mer än diverse klipp, men Hildebrants högtravande moralkakor från 80-talet har aldrig tillhört min favoritgenre av filmer. 

Men på tal om högtravande då, musiken till filmen är gjord av en duo som kallar sig Bezerk, som består av Karl Dyall,idag känd dansare och skådespelare, samt Chris Lancelot, som två år senare skulle bli mer känd för en annan Staffan Hildebrandt-film, Grace überhögtravande låt "Inga kan älska som vi" från filmen med samma namn, och två år efter det för Dive och "Captain Nemo". Jag kan erkänna att Lancelots gälla skrikande röst har aldrig lockat mig nämnvärt mycket. 

När det gäller den här singeln så kan vi börja från början, gruppnamnet, Bezerk. Förmodligen ska det

väl låta tufft, 80-talets mitt var ju tiden då Z var bokstaven på modet, men borde inte gruppen mer korrekt heta BERZEK i så fall? Men OK, detaljer detaljer...
     Musiken är taktfast, stor och lagom pompös svensk filmrock modell 80-talets mitt. Det är inte dåligt, men det är väl inte jättekul heller. Men då högtravande är ordet på den här textens mode så kan vi analysera texten, signerad Lancelot själv. På samma sätt som med Pontus Platins kalkontext till Kristin Kaspersens "Storstadsliv" så satsas det här på löjligt överdriven poesi för att få Stockholms mörka tider att framstå som det farligaste som finns:
"När nattens vingar sakta sänker sig
När mörkrets makter täcker över dig
Då vet du vad som ska ske
Ändå kan ingen hindra det, för
Ingen-Ingen-Ingen-Ingen kan rädda dig"

Det är väldigt intressant hur man alltid då i svenska ungdomslåtar försökte få nattmörkret att framstå som en sorts dödlig smitta som drabbade alla som inte hade gått hem och lagt sig efter klockan 23-24, vilket förstärks av andra versen:
"När natten tagit makten en än gång
I dina ådror skylder våldets sång
Då kan ingen-ingen-ingen-ingen Kan rädda dig"
"I dina ådror skylder våldets sång", vad betyder det? "Skylder" är ett gammalt ord för att "vara skyldig", vilket bara det är intressant att ha med i en ungdomslåt. Men om en läkare kommer med ett stetoskop och lyssnar på någonstans i kroppen, kan han höra våldets sång då? Om han lyckas höra några toner i någon ådra då vet man att det är KÖRT, för ingen-ingen-ingen-ingen kan rädda mig då. Muuhahahaha!
     Det ska låta väldigt tufft och poetiskt och ett sätt att få ungdomar att fatta att våld är dåligt, men det blir så, japp det ordet igen, högtravande att det blir komiskt och mer konstigt än förnuftigt. 

Filmen i sig har ju redan en sorts kultstatus över sig, medan låten mer har i massans ögon förpassats till något som bara finns där i filmen. Men det kanske är bäst att vara hemma och lyssna på låten för man vet aldrig när nattens vingar sänker sig över mig och mina ådror börja sjunga våldets sång. Så, som Sgt Phil Esterhaus alltid sa i "Spanarna på Hill Street":
"Let's be careful out there!"
Se där, en enklare och kortare rad att få fram låttextens budskap än i den här låten. Men det är klart, han säger ju inte "Stoppa sabbet!".

Kultstämplat: EAV - Küss die hand, schöne frau...

EAV - Küss die hand, schöne frau...
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: Columbia
B-sida: Spitalo-A-La-Carte-Mix
Dom tyska galningarna i Erste Allgemeine Verunsicherung är tillbaka i denna maxisingel. I oktober förra året så dök dom upp och försökte genomföra ett misslyckat bankrån för att ge mat till sin hund i "Ba-ba-bankrobbery". Här står inte förkortningen EAV utskrivet, men ingen har väl något emot att jag ändå använder detta kortare namn, som är oändligt mycket smidigare att skriva?

EAV är ju då ett humorgäng och många av deras släpp är försök till att vara medvetet komisk, och inte bara konstig och bisarr, som är lite av huvudmålet för den här kategorin. Men om bankrånslåten balanserade lite på gränsen så är den här lite mer rakt in i kategorins vedbod. I alla fall om man ser till den här maxisingelns omslag, men även vad gäller delar av texten. Låten i sig är långt ifrån lika catchy som "Ba-ba-bankrobbery", även om refrängen är helt OK. Men melodin är rätt tradig och enformig i övrigt. 
      Texten handlar om kroggästen som möter Helga, en ensam dam som han lockar i säng hemma hos henne. Det finns en anledning dock till att han inte drar henne hem till sig. Det visar sig att mannen i fråga redan är gift och har sju barn och hund (om det är samma hund som i "Ba-ba-bankrobbery" framgår inte) och dagen efter när hon ringer så får han låtsas som att han aldrig hört talas om Helga, eftersom frugan ligger bakom honom. En lagom buskis-text som ska få oss att skratta till. Men jag är mer intresserad av textraden, och här är den översatt till engelska med Google:
"Waiter, bring it to us now!
Pommery, Pommeru,
Push me and suck me!
And because we are so lonely."
Okej, jag vet nu att Google Translate inte är världens bästa källa, men det vore lite intressant och veta vad som menas med "push me and suck me" i det här läget, eller är det mina fantasier som spelar mig ett spratt?!

Vilket för mig osökt till omslaget. Den här utgåvan har då en serie som är publicerad på framsida och

baksida, där krogkillen gestaltas av en pingvin och Helga av en rosa säl med rosett på huvudet OCH NAKNA BRÖST! Nej, det går tydligen icke att se att det här är en hon-säl om hon inte har tydliga bröst ritade på kroppen! Och dessutom, en pingvin som stöter på en säl, hur full var den här fågeln egentligen och vill vi verkligen veta hur kvällen fortlöpte för detta minst sagt omaka par? 
     Och givetvis kommer han hem till sin brödkavleviftande pingvin-hustru, som förstås också har ritade bröst, och deras sju småttingar som hånar honom med att skrika ordet "PIÖRP!", som jag inte alls vet vad det betyder. Om man tycker att Stefan & Krister är lite lätt utflippade och pinsamma, välkommen till Tyskland och dess buskis! 
 
Videon måste också få en kommentar. Om man tycker en pingvin och en rosa säl är ett lite udda par, vad sägs om en mänsklig kvinna med rosa dress och golfbollar till ögon och en man i stor grotesk pingvinmask på huvudet? Den kärleken, den kärleken...

Kultstämplat: Ett gäng märkliga skivomslag!

Den här kategorin har ju aldrig egentligen varit till för att skriva om skivomslag. Det finns det andra som har gjort i historien och varit framgångsrika på det, som Herr Dryck. Numera så sysslar han inte så mycket med gamla skivomslag längre och hans blogg är sen länge borta, men likväl har Kultstämplat istället fortsatt vara en plats där märkliga skivkoncept och utgåvor ibland granskas.
     Men när ett antal skivor med minst sagt varierande resultat vad gäller omslagen gratis plötsligt ramlar ner i knät på en så är det svårt att inte göra ett undantag. Gamla dansband och religiösa skivor brukar ju stundtals ha lite annorlunda skivomslag. Så här kommer ett gäng skivor där jag inte skriver alls om innehållet på skivorna, utan där det är utsidan som synas. Och nej, det är inte någon knock på just religiös musik bara för att den musiken är i majoritet här. Håll till godo!

Templets Sångare Och Musikanter Från Frälsningsarmén - Templet i Stockholm - Tror du...?
Utgivningsår: 1975
Skivbolag: Festival

Religiösa skivor har inte stenhårda krav vad gäller säljande gruppnamn, och det kommer än värre exempel på det längre ner. 
     Nå, I Eskilstuna står "Guds hand", en välkänd staty av Carl Milles skapad mellan åren 1949-53. Så långt är allt gott och väl. Att däremot använda den i ett skivomslag fotograferad i grodperspektiv är väl kanske inte den allra bästa idén, även om det är en religiös skapelse. Jösses, karln ser ju ut som om han ska trilla ner vilken minut som helst. 1975 var dessutom konsten att klippa ut en sak från en bild och sätta in den i en annan rätt outvecklat och det brukar se väldigt hemskt ut och detta är inget undantag.  Speciellt när Guds sken från himlen är ritad med krita. Jag tror den nakna individen medan han står där och svajar på handen tittar upp och undrar:
"Vad i hela friden är detta?! Jag trodde paradiset skulle se mer lockande ut..."    

Evangelii-Teamet Värnamo - Jag är frijord
Utgivningsår: 1969
Skivbolag: Cymbal

En gång tidigare så tog jag upp om en skiva med Jan Sparring där fotografen hade försökt så hårt med att få ett så utspejsat foto som möjligt till omslaget att man inte såg ett nickel av bandet. Det är ännu en av mina favoriter i kategorin konstiga skivomslag. Den här kan väl ses som lite närbesläktad till den. Någon på skivbolaget Cymbal tyckte det var en bra idé att lansera Evangelii-teamet Värnamo (japp, med två I:n) med en svartvit bild som är så överskuggad och stark att man inte se ett dyft av medlemmarna. Det är som när man ska kopiera något i en kopieringsmaskin och den enda färg som inte tagit slut är en alldeles för stark patron med svart. 
"Jo men detta är ju en riktigt häftig effekt! Jösses, vad impade folk kommer att bli!", tänker konstnären bakom mästerverket. Undra om inte han också är frigjord, från sunt förnuft...?!

Mats Rådberg & Rankarna - Familjens svarta får
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Marianne Records

Japp, vi snackar Bert Karlssons skivbolag och då måste det ju vara ett väldigt speciellt skivomslag. Det gick alltså inte att ha en normal och bra grupp bild på Mats Rådberg och hans band. Bert Karlsson tyckte väl att det var en för vanlig bild och att det behövdes det där lilla tokroliga extra. Man låter någon hemslöjdare snickra ihop ett svart får i verkstan och ställer den missbildade skapelsen längst ner i hörnet på omslaget.
     Men nu har ju någon tillverkat denna och då måste den få visas upp i all sin glans någonstans också. Alltså får hela baksidan prydas av den här märkliga tingesten, som istället för ett får mer liknar en hackspett som av misstag druckit en hel flaska hårväxtsmedel. Fast nog kan man då på ett sätt se den som omslagets svarta får, eller svarta hackspett, hur man nu vill se det..

Ingvar Nilsson, Nicko Jonzon, Ing-Lis Carlsson, Märta Ekström -
Det sker igen...
Utgivningsår: 1970
Skivbolag: IBRA

Det finns många frågor kring detta omslag som poppar upp i huvudet.
1) Varför i hela friden kunde man inte hitta på ett riktigt gruppnamn? Jag förstår att skivan inte är menad att vinna grammisar och guldskivor direkt, men det är likväl ett väldigt otympligt och klumpigt bandnamn att skriva ut.
2) Varför ser Ing-Lis eller Märta ut som en elak skollärarinna som just är på väg att skälla ut sin elever vid en friluftsdag? 
3) Tog dom bara första bästa instrument och gick ut i skogen en höstdag? En stor bongotrumma och en cymbal, var det bästa killarna kunde hitta? 
4) På vilket sätt tillför mikrofonstativet till något vettigt för bilden? Eller spelades skivan in mitt ute i naturen, med dessa instrument? 
Svaren gissar jag att vi aldrig lär få, men detta är väl en av musikvärldens små mysterier som får dom små grå att jobba, antar jag...

Börge, Lasse & Peggy - Med andra ord
Utgivningsår: 1973
Skivbolag: Signatur

Jag antar att "Börge, Lasse & Peggy" är ett mildare namn än dom ovanför. Kan man komma undan med "Björn & Benny, Agnetha & Anni-Frid" (pre-ABBA) så funkar väl detta också.
     Det här omslaget ser lite fattig ut. Medlemmarna är satta i ett sandtag med sina gitarrer och istället för att ta dom till ett riktigt stor sandområde så har man blurrat utkanterna av bilderna och satt medlemmarna långt bort för att få rätta ökenkänslan. Alla sätt är bra utom dom dyra antar jag...
"Wow, sand och stenar. Vilka häftiga effekter och bandet i mitten!"
Jag vet inte om jag håller med. Med andra ord är detta ett riktigt öken-spelning!

Gospel Four - Aldrig glömmer jag den d'an
Utgivningsår: 1969
Skivbolag: Teamton

Ett omslag, så många tankar. Det ska väl se ut som om någon tittar bakom buskaget, där sju personer står och poserar av okänd anledning. Varför man då inte har gått en bit bort och fotat bakom några grenar, istället för att som nu fult blurrat bilderna runt om, är lika oklart.
     Jag ska även här uppehålla mig vid namnet. Gospel Four? Ska vi likt Fem Myror räkna antalet individer? 1-2-3-4-5-6-7! 
"Ja men", säger någon, "ser du inte att Sten Johnson och Hans Carléns orkester är med?"
Jaha, fyra medlemmar och en Sten Johnson betyder att Hans Carléns orkester är lika med två personer. OK, Suzzies Orkester var som mest tre medlemmar, men jag betvivlar ändå att detta är vad som menas i det här fallet. Polisongerna på den flinande mannen tvåa från höger är också riktigt spännande, apropå ingenting...

Kultstämplat: Trinity - Jag går i solen/Dra upp kjolen

Trinity - Jag går i solen
Utgivningsår: 1991
Skivbolag: STI Records
B-sida: Dra upp kjolen (Demo)
I vår serie "Alla har vi varit unga en gång" har vi denna gång tagit oss till mannen som har givit oss rollkaraktärer som Klas Fredén i "Beck", handikappade David i "Mitt liv är en schlager" och Tyko Jonsson i "Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton" (liveaction-filmen alltså), Jonas Karlsson. Han har ju spelat roller ända sen barnsben, men däremellan i sin ofrälsta ungdom hade han även ett band, Trinity, tillsammans med Jacob Juhlin. Jag vet inte alls mycket om bandet utanför den här singeln eller om vad som hände med Jacob Juhlin efteråt, men jag har full förståelse för att det inte blev musikbranschen för Jonas Karlsson i alla fall. 

1991 så köpte jag en hög med vinylsinglar som Åhléns hade buntat ihop i en plastpåse och reade ut för en billig summa, singlar som inte direkt hade legat i den översta singeltoppen om man säger så. En enda stor blindbuy med andra ord. Det var väl långt ifrån alla som blev kvar i samlingen, men ett fåtal finns faktiskt ännu. När jag då hörde den här singeln så undrade jag skrattande vad jag egentligen lyssnade på. Huvudlåten "Jag går i solen" har en text som är bortom snurrig och förvirrande, med hon som går hem när det är mörkt, "men solen tittar lite fram ändå", vilket får Jonas Karlsson att utbrista att han går i solen med tårna i sanden. Sen är det tydligen några tårar av helt okänd anledning inblandade, "för när hon går in går solen ner". OK, solklart verkligen!
     Men b-sidan, jösses! Musikaliskt så försöker Trinity ligga i samma svenska glada popfolla som Pontus & Amerikanerna, David Shutrick, Bebop och andra som var populära runt den här tiden. Nu är alla ovan nämnda akter tre gånger bättre än Trinity, men "Dra upp kjolen" är i en egen liga. 
     Om vi börjar med sången så är Jonas Karlssons sång skrattretande usel, mest för att han spelar över å det grövsta med den bredaste stockholmskan. Texten sen är minst sagt pinsamt hemsk, eller vad sägs om:
"Hon ser på mig som hon ser på sin bror, ingenting att ha!"
Intressanta familjeförhållanden verkligen. Sen kommer då refrängen och den är löjligt catchy, helt klart, men texten går:
"Också drar hon upp kjolen
och jag får titta in
i hennes underbara värld
där hon är min!"
Say what?! Här får jag märkliga bilder för mitt inre som jag inte vet vad jag ska göra med. En tjej som helt random drar upp sin kjol och en trånande creepy kille som påtänd sitter och glor rakt på, ja, vad hon nu har där under, och tänker "detta är hennes underbara värld och HÄR är hon min!!!". Med risk att det blir allt annat än PK så vore det kul och veta vad detta ledde till sen. Är detta ett försök till poesi, erotik, humor eller allt av det? I så fall så kan jag meddela att det inte lyckades nämnvärt mycket. Jo, humor, för det är sån konstig småpervers poesi att det blir kul av helt fel anledning. Även om låten nu inte är gravt pornografisk så finns det tydligen grader i helvetet hos Sveriges Radio som ska ha bannlyst en del av bandets låtar. Ja, undra varför det blev så...? 

Kultstämplat: Enrique Y Ana - Dónde estas ete

Enrique Y Ana - Dónde estas ete
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: Hispavox
B-sida: La canción de los planetas
Vi ska ut i rymden och lyssna på science fiction-schlager med barnprogramskänsla. Enrique Del Pozo och Ana Anguita var en udda grupp som bildades 1977 när han var 20 år och hon 8. Jag vet exakt inget om duons tidigare musik innan den här singeln, men Enrique var väldigt förekommande på dom spanska barnprogrammen på 70-talet och under sex års tid var denna duo väldigt populär. 1979 var det bara Julio Iglesias som sålde mer av spanska artister, med största sannolikhet även till långt fler än bara barn. Idag jobbar Ana som datavetare, långt från rampljuset, medan Enrique ännu gör musik och försöker väl snarare hitta tillbaka till det samma.

1983 upplöstes alltså duon, så detta är troligen bland det sista dom gjorde, när lilla Ana hunnit växa till 14 år. Men det här året var också då Steven Spielberg kom ut med en film om en viss brun rymdvarelse kallad E.T. Jag har tagit upp detta med skivor som vill rida på en aktuell och populär företeelse förr och det är inte ofta det slutar jättebra. Så inte heller här! Enrique och Ana, på omslaget rekonstruerandes scenen där Elliott cyklar i luften med E.T, försöker i låten fråga var den lilla rymdfilmsikonen finns. Och rent musikmässigt så låter det som en låt som skulle ha passat i vilken Eurovision-tävling som helst runt den tiden, inte bra, en något töntig text, men inte heller originellt. Om det inte vore för en sak, det finns en något halvdrogad röst som ska föreställa en E.T som svarar. När duon frågar "E.T, var är du?" så blir det monotona svaret:
"Heeeemmaaaaaa!"
Alltså "Mi casa". Alternativt på ett ställe:
"Telefooooon!"
Om hemma innebär sin planet eller i Elliotts hem förtäljer inte historien, men jag är lite skeptisk till att det finns en vanlig telefon där E.T kommer ifrån. Jag bara ser framför mig hur Enrique och Ana desperat letar efter E.T. och är övertygad om att han åkt hem till sin planet, men hör hur rymdvarelsen skriker någonstans:
"JAG ÄR HEMMAAA!!! JAG SITTER I TELEFOOON! KAN NI LUGNA ER LITE??!!?"

Då vänder vi på singeln, för låten "La canción de los planetas" ("Planeternas sång") är också värd att lyssna på. Här blir det en skollektion i astronomi. Vi ska lära oss Vintergatans planeter, detta till tonerna av vad som låter som tysk oktoberfest-musik och är så glad och klämkäck att det snudd på outhärdligt. Och vi sjunger alla med i:
"Mercurio, Venus
Júpiter y Marte
Saturno, Urano
Neptuno y Plutón
Ton ton ton
Plutón ton ton ton
Plutón ton ton ton"
Om man inte lyckas lära sig solsystemet efter att ha hört den här öronmasken så är nog karriären som astronom rätt körd!

Båda låtarna finns förstås länkade, men titta extra noga på framträdandet från programmet "Un, dos, tres" där E.T. gör ett framträdande och verkar efter "E.T."-filmen ha åkt till Dagobah för att lära sig hur man blir Yoda från Star Wars. 

Kultstämplat: T.R. Dallas - Who shot J.R Ewing/T.R. Dallas featuring Mats Rådberg - Who shot J.R. Ewing

T.R. Dallas - Who shot J.R Ewing
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: Young Blood International
B-sida: Oil bubbles

T.R. Dallas featuring Mats Rådberg - Who shot J.R Ewing
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Marianne Records
B-sida: Dallas (theme)

Två för samma pris som en, eftersom det trots allt är samma låt det handlar om. Vi ska gå tillbaka till 80-talets början och sätta på TVn. Det går ett program som man antingen älskade eller hatade, Dallas. Jag erkänner, jag gillar Dallas och är en box från komplett samling Dallas-säsonger på DVD. Men under den här tiden, 80-talets första år, så var Dallas bland det största som fanns världen över. Det producerades Dallas-saker överallt och i alla möjliga former. Stjärnorna fick sjunga in skivor,

vissa bättre än andra (hej Charlene Tilton). Själv har jag en del böcker, inklusive en pocket från Allas Veckotidning där man försöker påstå att pappa Jock Ewing blev mördad och sönerna letar efter sanningen i Sydamerika. Nej, det hände aldrig i serien. Istället var det ett annat mord, eller snarare mordförsök, som fick världens uppmärksamhet. I finalen av säsong tre så smög någon en kväll in på Ewing Oil och sköt den överarbetande J.R. Ewing (Larry Hagman). Dallas var nu så stort och säljande att detta blev en världsnyhet och togs upp i nyhetssändningarna, främst i USA. Japp, en TV-såpas påhittade story fick stora rubriker i dom största TV-kanalerna! 

Här kommer då dessa singlar in, för självklart skulle det tas upp i musikbranchen också. Men inte i USA som man skulle kunna tro, utan den här låten skrevs av irländaren Rocky Stone och framfördes av den irländske country-artisten T.R. Dallas (av alla krystade artistnamn), alias Tom Allen. Nu är det här ju någon form av lätt ironi med fenomenet och
hysterin kring allt omkring Dallas-serien med en text som börjar med att man nämner aktuella större saker som det amerikanska valet och kalla kriget innan man nördar ner sig i karaktärer från serien och frågar om någon av dom är skyldig. Tydligen gjorde Rocky Stone inte riktigt sin research inför textens tillkomst, eftersom Sue Ellen var Miss TEXAS, inte Tennessee (apropå att nörda ner sig).
     Texten i övrigt är väl inte pinsamt usel i sig. Däremot finns det något väldigt märkligt kring detta att försöka haka på en TV-series framgång genom att sjunga om den, framför allt ett enda avsnitt. Nu höll ju Dallas ända till 90-talets början, men risken är rätt överhängande att låtens text hinner bli så gammaldags att låten blir löjeväckande, vilket är lite fallet här, hur mycket jag själv gärna ser på serien än. 

Dags att återgå till musiken då, för nu skruvas nivån för det märkliga upp när låten skulle släppas i Sverige. Bert Karlsson, som alltid höll fingret uppe för att se vart vindarna blåste, nappade på den här låten. Problemet var bara att vi i Sverige alltid låg ett par år efter USA så först 1982 sköts J.R. i svensk TV. Dock tyckte Marianne Records att det var en bra idé att gräva upp den här låten igen till de svenska sändningarna av Dallas-avsnittet. Varför man inte bara släppte T.R. Dallas original som singel när nu man ändå inte skulle översätta låten till svenska utan behålla engelskan kan man diskutera. Här sattes nu Sveriges countrykung Mats Rådberg att sjunga låten. Men på singeln står det "T.R. Dallas featuring Mats Rådberg", vilket är intressant med tanke på att irländaren inte ens hörs i låten. Förmodligen handlar det om rättigheter och artistens krav för att man skulle få släppa den här versionen, för i övrigt låter låten precis likadan som originalet, fast med en annan röst. 

Det finns något komiskt i idén att skriva en låt om ett enda avsnitt av en TV-serie, även om originalet nu gjorde det i något sorts humorsyfte, och det finns något ännu mer komiskt i idén att släppa samma låt av samma anledning ett par år senare i Sverige och med en annan helt artist, som credit-mässigt ändå får spela andra fiol till en artist som inte ens medverkar på den nya låten. Hur bra Dallas-serien än är/var så är det en hel del kultstämplat över dom här singlarna och deras existens! Däremot får originalet en stor tumme för det finurliga omslaget där man i bulls-eye-bilden har skrivit oddsen för karaktärernas inblandning i mordet. Dom försökte i alla fall ha lite koll...
     Dock finns bara T.R. Dallas version på Youtube, men kommer Rådbergs version lägger jag förstås upp den också.

Kultstämplat: Europcar - We are the super service people

Europcar - We are the super service people
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: Jumbo Records
B-sida: We are the super service people
Dags för reklam igen och den här gången bilreklam. Europcar är en fransk biluthyrningsfirma som jag ska vara ärlig och erkänna aldrig hade hört talas innan. Dock är dom redigt stora, så det säger kanske mer om mitt bilintresse. Numera ägs firman av ett konsortium där bland annat Volkswagen ingår. Vem som ägde det 1983 vet jag inte, men det kan inte ha varit en jättebra affär att försöka sälja in Europcar med den här singeln. Jag fick Discogs-söka för att hitta Jumbo Records, för på den här utgåvan jag har så står det ingenstans om ett skivbolag. Jumbo Records, för den som undrar, var ett skivbolag driven av discjockeyn Claudio Casalini, som ofta kallas "the father of italo-disco". Inga av hans skapelser i genren räknas som giganter i den genren numera dock.

Den här låten är väl inte direkt i just italo-disco-facket utan här har man ett sorts europeiskt tidigt väldigt tradigt discofunk-sound, syntheriserade biltutor som låter irriterat och töntigt här och var, rap på fem olika språk (franska, engelska, spanska, italienska och holländska) samt en löjligt tam kör som upprepar refrängen om att man är dom bästa människorna på service i branschen. Det framgår inte vilka som rappar, men det är förmodligen för deras eget bästa för någon framtid inom rapbranschen kan dom knappast ha haft. Den manlige rapparen kommer förvisso undan med knappt godkänt, men den kvinnliga, som fått i uppdrag att ta sig an den engelska texten, verkar aldrig ha tänkt tanken på att utföra en sån här låt. Med en otroligt skrattretande amatörmässig stacato-rap, som endast möjligen kan slås av Carl Lewis, så försöker hon övertyga oss:
"Businessman, keep this in mind
Europcar is one of a kind
Come to us, man of action
we will give you satisfaction"
Som synes är det inga direkt djupa texter det handlar om här utan töntiga reklamklyschor staplade på hög. Jag vet, annat var kanske inte att vänta sig. Men jag vet inte om jag hade blivit jättesugen på att hyra en bil av den här firman om jag hade hört den här först. Låten är så pinsam att man aldrig vet vilken "satisfaction" dom hade velat ge mig. Mästerverkets skapare är tre belgiska musiker och producenter som jag har noll kunskap om, men min gissning här är att det är alla eller ett par eller någon av dom som ligger bakom sound och instrument. Min kunskap av de andra språken är också rätt begränsade så jag har ingen aning om man har samma text där, men det är min gissning här är att så är fallet. Men den manlige rapparen lyckas dock i alla fall låta lite engagerad, även om det är troligt att han inte är så bra på engelska, eftersom det är det enda språket som man fick ha en annan individ vid micken. 

Tack och lov var detta Europcars enda besök i skivstudion, även om det har kommit ut diverse samlingsplattor, men då inte med egen musik. Dom är kanske "super service people". Men "super musical people" är dom verkligen inte. 

Kultstämplat: EAV - Ba-ba-bankrobbery

EAV - Ba-ba-bankrobbery (English version??)
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: Columbia
B-sida: Ba-ba-bankrobbery (German version)
Den här singeln är svårt att placera. Den är egentligen inte så fruktansvärt usel att den platsar i Kultstämplat. Samtidigt så är det ju kult så det räcker till och blir över. Och EAV är ju ett band med en stor fot i humorfacket. Alltså är det ju lite medvetet roligt och inte så dåligt att det blir kul. Inte mycket i alla fall. Men den sticker ut så pass mycket och har ändå en så pass stark aura av ostighet och kult i sig att den ändå funkar att kultstämpla likväl. 

Nå, EAV är alltså ett österrikiskt band som startade redan under 70-talet. EAV står för Erste Allgemeine Verunsicherung (Första Allmänna Osäkerheten). Bandet var otroligt stor i dom tysktalande länderna med sin satiriska humorpop med en hel del synthinslag. Ofta var det saker i samhället som parodierades och hela tio av deras plattor nådde förstaplatsen på den australiensiska albumlistan, den senaste gången så sent som 2015. Men humor är ju ofta en färskvara och idag kan säkert flera av deras komiska inslag ses som lite märkliga. 

Den här låten är enormt catchy och smittsam. Hör man låten en gång är det svårt att få den ur systemet på ett bra tag, men samtidigt är det det som ändå gör den så charmig. Musiken har en stadig och marscherande trumsynthgång och låten handlar om en man har grava ekonomiska problem och ser som sin enda lösning att göra ett bankrån. Men han visar sig vara helt värdelös på det och det blir inga pengar till voffsingen och honom, utan det slutar med att han öppnar ett bankonto istället. 

Som sagt, jag borde skratta, skaka på huvudet och fundera på vad detta är, då sångaren/rapparen inte direkt är... jättebra på rap, och texten är tämligen skruvad. Singeln i sig har tre olika versioner, en på tyska, denna som heter "English version??", vilket betyder engelska med tyskbrytning och en "English-english verison", alltså en verison med fejkad brittisk engelska. Som sagt, upplagt för knas i kubik! Refrängen är ju också egentligen riktigt töntig, men det tar inte lång tid innan man sitter och gungar med och nynnar:
"Ba-ba-bankrobbery! Ba-ba-bankrobbery! Ba-ba-bankrobbery! No money for nothing for woofie and me!"
Och samtidigt maler dom nynnandes "ba-ba-ba-ba-ba"-kören i huvudet. Som sagt, den är riktigt töntig och man vill gömma huvudet, men det går inte för låten sitter där och man kan inte låta bli att gilla det! Sen om det är som en så kallad "guilty pleassure" eller om man verkligen gillar det är förstås en smak sak. Men catchy är den ju utan tvekan! 

Kultstämplat: Anita Lindblom - Beatles Bossa Nova

Anita Lindblom - Beatles Bossa Nova (från EPn "Ur filmen "Tre dar på luffen")
Utgivningsår: 1964
Skivbolag: Fontana
Andra spår: Lite sentimental/Ge mej en underbar man/Mamma, mamma
Anita Lindblom har faktiskt aldrig förekommit på bloggen! Skandal, det får vi ändra på. När jag var yngre så var jag väldigt tveksam till hennes mörka röst sjungandes söndernötta schlagerdängor som "Sånt är livet" och "Balladen om den blå baskern". Men så hade jag inte upptäckt 60-talets vackra schlagervärld då än heller. Nu är det då lite synd att det är just i Kultstämplat hon gör debut, men jag gillar "Kring de små husen i gränderna vid hamnen" och andra lysande låtar med Anita!

Det finns många varianter på Antonio Carlos Jobims bossa-klassiker "The girl from Ipanema", i original en riktigt mysig pärla, då med titeln "Garota de Ipanema". Det finns även en annan svensk version som kommer att komma upp så snart som den även landar på Youtube, en lokal variant med jazzmusikern Ulf Råberg betitlad "En man från Hammarstrand". Den är faktiskt snäppet värre än den här låten med Anita Lindblom. 

Den här versionen, liksom hela EPn, är dock med i en film med titeln "Tre dar på luffen". Ragnar "Åsa-Nisse" Frisk har gjort den och filmen ingår i den buskis-filmserie som Anita och Thore Skogman gjorde i mitten av 60-talet, där en ännu kändare film var "Tre dar i buren". Jag har inte sett någon av filmerna, men att döma av Ragnar Frisks närvaro är det upplagt för knas i kubik. 
     Självklart så skulle både Anita Lindbloms och Thore Skogmans låtar i filmen ges ut på skiva också och Anitas bidrag är då dessa. Om alla är med eller enbart ett par vet jag inte, eftersom jag då inte har sett filmen. Men jag får utgå i från att den här låten finns där, för det är bara en av dom fyra låtarna på EPn som det gäller. Dom andra låtarna håller normal Lindblom-standard. Den här låten finns ju också på en egen singel, men man tager vad man haver. Men "Beatles bossa nova" då är alltså den tveksamma försvenskningen av "The girl from Ipanema". Beatles har ju redan haft en hyllningssång på listan, också den i Kultstämplat i form av Forbes melodifestivaldänga. Den var dock lite väl sent ute. Annat var det 1963, då  Beatles ju hade slagit igenom på gigantisk front och alla ville vara med och dela på kakan. Och textförfattaren med namnet "Helding" hakade på. Jag vet exakt noll om denne Helding och jag hittar inte mycket information om honom heller. Här har han då gett Anita Lindblom i uppdrag att tråna efter Beatlarna och önska "en Beatle i julklapp"! Fast av texten att döma så verkar det vara en som har mest uppmärksamhet.
"Paul är så söt så man svimmar, 
John kan jag höra i timmar,
George jag mitt hjärta vill ge dig,
men den raraste är väl ändå, lilla Ringo, han kan jag väl få?"
Som hämtat ur Mitt Livs Novells insändarsida. Fast Anita Lindblom var ju 27 år vid tiden för låten. Det känns lite creepy någonstans med en vuxen person med mörk röst som likt en tonåring öppet sjunger att hon vill att ett stort paket från England ska komma på julafton och upp ur lådan hoppar Ringo Starr skriker "Surpriiiise, Anita!!". Ringo är ju fortfarande i livet och väldigt aktiv så han kanske kan berätta om han hade en svensk schlagersångerska stalkandes honom i Liverpool på 60-talet. 
     Nå, låten i sig är det ju absolut inget fel på. Hade hon med sin sensuella röst sjungit en vettig översättning till denna vackra brasilianska standard så hade detta varit hur bra som helst. Men nu är det då istället en riktigt skrattretande pinsam text, förvisso barn av sin tid, men likväl något som väcker en hel del tankar. Tänk Zara Larsson eller Molly Sandén 2024 sjunga en liknande låt och tråna efter medlemmarna i Imagine Dragons eller Coldplay. Det hade känts minst sagt bisarrt och märkligt. Men på 60-talet gick det bra och Anita Lindbloms karriär gick vidare efter detta. Vilken intressant tid det var på 60-talet ändå.

Youtube-klipp har lagts till för Kultstämplat-singlar!

En liten uppdatering på bloggen: Kultstämplat är ju den del i bloggen som kanske mest kräver att det finns ljudklipp på Youtube eller dylikt, allt för att det roliga med singeln ska gå fram ordentligt. I början så var det långt ifrån alla kultstämplade artiklar som fick ljudklipp, för trots allt är en del av låtarna så obskyra att ingen hade lagt upp dom. Fyra av dessa singlar har nu till sist fått ett Youtube-klipp så jag har uppdaterat dessa fyra artiklar med ett klipp som komplettering av texten:

Balla Balla – Ballongdansen

Yaxa Disco – Orient girl

Swingadilla - In the mood/Chattanooga choo choo

David Lundberg - Kungen av bröd

Många av klippen i Kultstämplats artiklar hade dessutom fått sina klipp borttagna från Youtube av olika anledningar så jag har uppdaterat dessa med nya klipp. Klart slut!

Kultstämplat: Anders Glenmark - Läderlappen-Krambjörn

Anders Glenmark - Läderlappen-Krambjörn

Utgivningsår: 1976
Skivbolag: Glendisc
Jag hade tänkt komma med en riktig newsflash till alla: Batman heter inte Bruce Wayne. Egentligen heter han Anders Glenmark och när han inte har trikån på sig så drömmer han om att han är han en hybrid mellan människa och nalle. 

"Läderlappen" hörde jag i ett gammalt Poporama och kliade mig skrattandes i huvudet av texten och satte singeln högt på min önskelista. Och här är den nu och jag fick mer än jag bad om i form av TVÅ kultlåtar! Hade den här låten varit tema till någon tecknad TV-serie så hade jag köpt det, men vad jag vet så gjordes det ingen Batman-serie 1976. Ja, eller Läderlappen, som var namnet vi använde i Sverige då. Jag skulle kunna ägna en bloggartikel bara åt det märkliga att översätta namnet "Batman" till "Läderlappen", men jag spar det till ett annat tillfälle och en annan blogg och går vidare. 

1976 var Anders Glenmark 22 år och relativt nyskild från gruppen Glenmarks, men ändå inte mer skild än att farbror Bruno fortfarande proddade och gav ut hans soloskivor. Hans andra platta, som är självbetitlad, innehåller då en av två låtar från denna singel, som väl är tänkt att vara en dubbelsidig A-singel, även fast det står sida A och B på själva skivan. B-sidan "Krambjörn" finns alltså med på plattan, men inte A-sidan "Läderlappen", vilket kan tyckas vara en rätt märklig promotionmetod av ett album. 

Om vi då börjar med just "Läderlappen" så är den helt OK soundmässigt. Janne Schaffer finns med på gitarr och det är ett snyggt schlagerarrangemang. Texten däremot är bedrövlig! Och här är det inte bara Anders som står vid skampålen utan Ingela "Pling" Forsman har också varit med. Den hemliga identiteten ryker all världens väg här när han sjunger:
"Bakom masken döljer sig
Batman som dom kallar mig,
Läderlappen det är JAG!"
Det är ju lite intressant. Han är alltså Batman BAKOM masken, inte med masken på!? Sen hör han något mystiskt och läskigt på natten när han ska hämta vatten och klär om och flyger som ett skott till varje stad. Batmobil någon? Jag känner att en liten påläsning om Batman som seriefigur vore bra för paret Forsman/Glenmark. Och självklart ska vi komplettera denna lökiga sång med random barn som mot slutet sjunger refrängen. Som sagt, som musik till ett barnprogram hade låten funkat, men här låter det bara pinsamt!

Vänder man på sidan så möts vi av en helt annan Anders Glenmark. Musiken till låten "Krambjörn" går i reggaetempo och här önskar han att han var sin drömtjejs krambjörn och texten är ju som gjord för en skämskudde.
"Kom och kläm på min nos,
så varm och fuktig har den aldrig varit förr."
Que? Varför skulle hon klämma på hans nos och varför är den varm och fuktig? Det är inte så ofta som vare sig nallebjörnar eller människor har varma och fuktiga näsor, inte friska i alla fall. Eller så hade människan Anders Glenmark lite märkliga fantasier och/eller en viss förkylning. 
"Jag vill va' din krambjörn
jag vill leva i ditt hörn"
Ja, det låter ju som ett höjdarliv! Sitt där i hörnet och undra om det verkligen var det som var meningen med björnlivet. Eller, nej, fortsättningen på texten avslöjar ju att han egentligen vill bli ompysslad, skött, kramad och tröstad av henne. Han är en riktig Romeo, den där Glenmark.
"Kom och göm dig i min päls. Du kan väl vänta med att lappa mina hål."
Jag vet att jag förväntas se Anders Glenmark som ett tygdjur nu, men jag kan inte låta bli att få lite creepy bilder av när hon lappar hans hål. Det är lite svårt att förstå om han verkligen vill vara en leksak eller en korsning mellan människa och tygnalle och hur deras förhållande skulle se ut. Kanske är det Anders som borde ta reda på vad hans fantasier om att vara Batman och leksaksnallar säger om honom. Det är tur att han skulle få lite mer jordnära texter senare i karriären. Eller vänta... 
"Hon har blommor i sitt hår, som bara jag kan se."
Det var inget förresten...

"Läderlappen" finns på Youtube, men inte "Krambjörn" tyvärr.

Kultstämplat: Disney Favorit Serie (Volym 1-3 och 10)

Disney Favorit Serie (Volym 1-3 och 10)
Utgivningsår: 1973
Skivbolag: Odeon/Disneyland Record
Det är inte så ofta fullängdsplattor får plats på Kultstämplat, och framför allt inte mer än en, men det här är en tid för undantag. Jag erkänner här och nu, jag är en nörd av Disney, i alla fall den tecknade delen och seriedelen. Det har väl med uppväxten att göra, men namn som Kalle Anka, Joakim Von Anka, Oppfinnar-Jocke, Alexander Lukas, Musse Pigg, Långben och Knattarna är karaktärer som har följt mig genom hela livet och förmodligen kommer följa mig till livets en gång ände. Carl Barks och Don Rosa är mina favoriter och några jag samlar på när jag springer på deras böcker. Det är då en av anledningarna till att dessa skivor finns i samlingen.

En annan är förstås att dom egentligen är riktigt usla, så usla att dom är roliga. På 70-talet så gavs det ut en hel hög med skivor under titeln "Disney Favorit Serie" med äventyr för barn på skiva. Det är väldigt svårt att hitta information om dessa skivor och hur dom kommit till. Jag hittar inget om eventuella

amerikanska originalutgåvor av dessa plattor. På baksidan av skivorna är det dessutom serierutor från historierna och om det betyder att dom är raka översättningar från en existerande serie eller bara tecknade för den här skivan har jag inte hittat någon information om. Däremot står det på skivorna att det är svensk översättning Harriet Fahlberg, så det borde indikera att det finns ett utländskt original av något slag. Däremot är sångerna på skivorna skrivna av svenskar, så det är ett visst mystiskt hölje över dessa skivor.

Information om skådespelarna lyser också med sin frånvaro, förmodligen av respekt för dessa. På en del kan man dock utskilja komikern Bernt Dahlbäck och operettexperten och Mr Melodikrysset Bengt Haslum. Haslum funkar också som speaker och läser sin text som om det var en inspelning av hans gamla program "För operettvänner". Nej, någon skådis är han verkligen inte! 

Jag har fyra av dessa, volym 1 "Kalle Anka - Vägen till ära och berömmelse", volym 2 "Musse Pigg - farlig resa", volym 3 "Oppfinnar-Jocke - Attentatet mot tänkarmössan" och volym 10 "Stål-Långben - Den stulna pyramiden". Av dessa fyra får Oppfinnar-Jocke och Kalle Anka ses som dom pinsammaste. Jag ska verkligen inte säga att dom andra två därmed är mästerverk, men dom kunde vart värre, om man bortser från att den som spelar Långben låter mer som att han har bronkit och problem med hosta än Långbens karaktäristiska dumskratt. 

Om vi börjar med "Kalle Anka - Vägen till ära och berömmelse" så handlar den om att Knattarna tycker att Kalle Anka borde göra något för att bli känd istället för att jobba på margarinfabriken. Kalle får idén att lära sig spela musik. En story inte helt olik den på EPn "Kalle Anka och musikanterna", som jag skrev om för tio år sen. Kalles röst här är väldigt intressant. Istället för att, som brukligt, försöka hitta någon som kan kväka fram obegripliga talande ankljud så har man valt att låta Kalle prata med vanlig röst, fast med ankljud som hörs i bakgrunden titt som tätt. Det är nog en av få gånger när jag längtar efter Per-Erik Hallin! Kalle låter ju gravt personlighetskluven!
    När Knattarna, som här har samma läte som 90-talets dubbning av brorsönerna, alltså tre personer med olika röster, klagar på sin farbror Kalles brist på kändisskap så reagerar Kalle Anka med att hota att sårat hoppa vattnet, alltså ta livet av sig! Va?! Jösses, här blev barnskivan väldigt mörk plötsligt! Jag ska inte spoila hur det går, för hela skivan i sig, och dom andra fyra som jag har, finns att lyssna på Youtube och Kalle-skivan, samt Oppfinnar-Jocke, finns länkad nedanför. Men, nej, Kalle Anka tar inte livet av sig.

"Oppfinnar-Jocke - Attentatet mot tänkarmössan" handlar om att den onde Emil Örn, Jockes ärkefiende som av någon korkad anledning här blivit omdöpt till "Professor Kroknäbb" och har tysk brytning, försöker ta reda på hur Jockes tänkarmössa, alltså hans hatt med skorsten och tre kråkor högst upp, fungerar så han kan göra en egen. Den här serien har en sorts riktig förlaga, en serie från 1965 med namnet "The terrible thinking cap tussle", fast då med Björnligan som antagonister. 
     Lyssnar man på den här, och främst dom första 10-12 minuterna, så kan man tro att dom som producerat detta har gått på några konstiga substanser för det är usla ljudeffekter som flyger hejvilt, horribelt skådespeleri och en tämligen obegriplig och flummig story. Och vad sägs om att "den internationella radiomässan i Reykjavik" illustreras av att TRE olika klassiska Disneysånger lagts samtidigt på varandra med hög volym så att det låter i stort sätt olyssningsbart? OK, jag fattar att 1973 var lite i flower-power-erans slutskede, men detta är banne mig löjligt. Samt Bengt Haslum som Oppfinnar-Jocke, det är verkligen inte ofta jag skriver den meningen!

Jag köper dock mer än gärna fler av dessa skivor i serien. Man får ge dom en tumme upp för att dom ändå försökt använda sig av diverse annorlunda serietidningsfigurer som Emil Örn, Putte och Knölen i Musse Pigg-berättelsen, i senare skivor Spökplumpen, Stål-Långben och Oppfinnar-Jocke. Man har inte snöat in sig bara på dom vanliga, den koleriske Kalle, den fiffige Musse och den korkade Långben utan försökt göra skivorna som ljudversioner av serietidningar. Tyvärr har resultatet inte kanske blivit vad man hade hoppats på utan mer av en skrattfest av fel anledning. Men, som man brukar säga, kul att dom försökte i alla fall...