Gigi - Gigi Utgivningsår: 2001 Skivbolag: Palm Pictures Betyg: 3/5 Afrikansk världsmusik med jazzinfluenser, vad sägs om det? Ingen kan säga att min samling inte är bred i alla fall! Jag ska erkänna direkt att detta var lite av en "blindbuy", jag hade inte riktig koll på vad detta var när jag såg den på Röda Korset utan blev nyfiken när jag såg att Herbie Hancock och Wayne Shorter var med på plattan och kollade lite på Youtube vad det var och tyckte det lät spännande. Gigi, född Ejigayehu Shibabaw, är född i Etiopien och numera gift med en amerikansk musiker, Bill Laswell.
Jag ska inte låtsas som att jag är en expert på världsmusik eller musik från Afrika, men jag har börjat upptäcka mer och mer den senaste tiden och insett att det finns mycket spännande där olika musikstilar och världar möts för att skapa ny musik. Och det här är faktiskt riktigt bra och mysigt att lyssna på, även om det inte är jätte-lättillgängligt eller har dom enklaste melodierna. Man har lyckats på ett riktigt bra sätt ta Gigis traditionella etiopiska musik och blanda det med både funkiga och jazziga rytmer och det låter riktigt unikt och avkopplande!
Jag kan rekommendera både det sköna blåset i "Aynama" och rytmen, melodin och gunget i "Guramayle". Det är riktigt snyggt och bra arrangerat detta! Så även om jag inte är någon som lyssnar jätteofta på världsmusik så kan jag klart varmt rekommendera Gigis platta. Detta blir klart kvar i samlingen!
Bellini - Samba de Janeiro Utgivningsår: 1997 Skivbolag: Orbit Rercords Andra spår: Samba de Janeiro Radio Edit/Club Mix/Vanity Backyard Remix/Peter Parker Remix Jag skrev i Verve-artikeln för en vecka sen om en turné jag var med på sommaren 1997 och jag tänkte hålla mig kvar där. Vi skulle åka in till centrum och köpa skivor till studion. Verve-singeln "Bittersweet symphony" köpte jag som sagt och även den då senaste "Absolute dance". På den här samlingen, som ovanligt nog också innehöll mycket jag aldrig hade hört förr, så fanns den som skulle komma att bli det årets låt för mig. Jag försökte spela låten från festivalradioscenen på kvällarna, men exakt ingen reagerade här heller.
Lyssnar man på låten för första gången så kanske den känns för banal och enkel för att få denna totala glädjeyttring, men tyska Bellinis sambakaskad i ljuv förening med modern dansmusik i "Samba de Janeiro" är ju bara hur skön som helst. Brasilianska och europeiska trumrytmer i kombination med ett kultaktigt och småtöntigt blås som lika gärna skulle kunna vara hämtad från Herb Alpert eller Edmundo Ros. Jag föll knockad för detta på ett sätt som jag inte så ofta gjorde då. Jag sprang direkt när jag kom hem till Skivbutiken och köpte både singel och strax därefter platta.
Det är väl sällan jag så fullkomligt har spelat sönder en aktuell låt som jag gjorde då.
Bellini var tre tjejer och ett par tyska discjockeys där ena av dom, Ramon Zenker, skulle bli känd i ett annat band i dansgenren, Fragma. Alltså var Bellini egentligen mer av ett projekt i mängden innan discjockeyna gick till ett annat. Men 2014 kom ett nytt Bellini-album inklusive en ny version av "Samba de Janeiro", som inte alls är dålig den heller. Ingen årets låt-kandidat som originalet, men ändå. Tittar man på videon till låten så kan man se att Bellini lite ville skapa en ny Macarena-hype genom att försöka skapa en liknande dansfluga. Just det var det gudskelov ingen som kom ihåg...
Igår köpte jag en CD-skiva med den brasilianska sångerskan Elis Regina, vilket gladde mig och fick mig att fundera, eftersom jag är road av att följa utvecklingen av något från 80-talet till idag. De senaste åren har bossa-skivor från Brasilien plötsligt blivit oerhört lätta att hitta. Så har det verkligen inte alltid varit. Jag har sen tonåren haft ett visst intresse för bossa nova och den genre som där borta benämns som"MPB" (Musica Popular Brasileira). Däremot har andelen skivor jag haft nästan alltid varit extremt få och bara begränsad till enstaka kassettkopior.
Jag är uppväxt på den tiden då det mest exotiska man hörde i radion var ett radioprogram som hette Radio Europa, ett program med musik och kulturreportage från delar av Europa som man inte hörde om annars. Plötsligt fick man höra en synthpoplåt på grekiska. Fanns det?! Ville man höra musik utanför Europa (som inte var USA alltså) så fick man vänta på Tomas Gyllings program. Idag kan detta framstå som rätt avlägset och stenålder. Går vi ännu längre tillbaka i tiden så fanns det på 70-talet ett önskeprogram för nyanlända som hette "Det vill jag höra", som slutade i de flesta fall på samma sätt. Programledaren fick ursäkta sig och säga: "Tyvärr har vi inte kunnat hitta den låten eller artisten i vårt skivarkiv, men vi hittade den här låten från förra årets eurovisionsfinal..."
På listorna så var det mest spännande 1984-85 när franska Indochine sjöng "Kao bang" och "Canary bay" på franska eller om nån låt från Eurovision stack ut tillräckligt för att sälja. Där har förvisso inte allt blivit bättre, eftersom USA och England ännu mer har monopol på listorna, men det är i och med internet ändå lättare att höra musik från länder man aldrig tidigare tänkt på. När både Haiducci och O-Zone sjöng på rumänska i "Dragostea din tei" och låtarna sålde gigantiskt även här i Sverige så blev i alla fall jag förvånad. Och numera är dörren öppnad ännu mer...
Idag är musik som slovenska Atomik Harmonik, Rebeka Dremelj eller Natalija Verboten, moldaviska Maduar, polska Shazza, sydafrikanska Velile, Magic System från Elefenbenskusten eller mongoliska hårdrockarna The HU endast en Youtube/Spotify-tryckning bort och skivor är lätta att beställa numera. Och man kan plötsligt köpa MPB-plattor med Elis Regina eller Gal Costa på secondhand. För de flesta idag är mycket av detta en självklarhet, varför tar jag ens upp det, men det är också väldigt kul att följa hur världens musik plötsligt har kommit närmare oss. Det är vackert att se hur allt har gått från Radio Europa eller Tropicopop en gång i veckan till denna invasion av ny musik från världens alla hörn som plötsligt nästan alla kan höra. Det är inte alls min uppgift, intresse eller mening att hylla icke-fysisk musik, men om musik på internet har någon fördel så är det just det!
Edmundo Ros And His Orchestra - Dancing with Edmundo Utgivningsår: 1960 Skivbolag: Decca Betyg: 4/5
Easy Listening-genren har inte alltid varit min bästa vän. Främst så har den genren gett mig mängder av bra hammondorgel-plattor med namn som Nils Tibor, Stef Meeder och så vidare, men tyvärr så domineras den av orkesterledare som Frank Waldor, James Last och Bert Kaempfert med horribelt blås, komp som låter som om de satt i en annat rum och väldigt kitchiga arrangemang. Men så är det ju så att det finns små guldkorn i de flesta genrer, undantagen som bekräftar regeln. Inom denna easy listening-genre heter det undantaget Edmundo Ros. Ros föddes på Trinidad och spenderade sitt liv i Venezuela och England och spelade in mängder med plattor där han med sin orkester spelade latinamerikansk eller brasiliansk musik. Han drev också en av Londons en gång ledande nattklubbar och avled 2011 100 år gammal.
Det jag gillar med Edmundo Ros orkester är att den låter mer äkta än hans mer kända tyska kollegors. Arrangemangen är otroligt snygga och smekande och orkestern låter närvarande och betydligt mer välorganiserad än till exempel James Lasts. Sen finns det som sagt en uppsjö av Edmundo Ros-plattor och lågbudgetsamlingar an mass och hans plattor är sannerligen inte heller svåra att hitta på loppisar. Och även här kan man väl säga att ju äldre inspelningarna är ju bättre låter det. En av mina favoritplattor med Ros är denna från 1960. Titeln låter kanske tämligen lågbudget och det är väl inte tu tal om annat än att meningen är att man ska dansa till musiken. Under varje låt står det dessutom vilken dans som gäller. Men "Dancing with Edmundo" är avkopplande och följsam. Det krävs inte mycket innan man skönt gungar rytmiskt till "Brazil" eller "Copacabana" (nej, inte Barry Manilow-låten). Bäst tycker jag rumba och samba-låtarna är. Sen lär man sig något nytt varje dag. Innan jag skaffade den här plattan visste jag inte att det fanns en spansk dans som heter pasodoble, vars musik kanske inte når upp i samma klass som "Cuban love song" eller "Divina mujer", men som ändå är värd att upptäcka. Men totalt sett en skön och mjuk platta att slappna av till och med trivsamt blås som tar oss tillbaka till 60-talets Brasilien eller en spansk fiesta i månskenet.
Lee Ritenour, ett namn som för många svenskar kanske är lite okänd och för andra som är kunniga på jazz och gitarrmusik ett välbekant namn. Även om Wikipedia vill beteckna honom som en jazzgitarrist så skulle inte jag säga att han är en jazzmusiker av normala mått. Däremot är hans musik närmare det som kallas smooth jazz, som är en blandning mellan jazz och soul och är väl kanske en av de mest avkopplande musikgenrerna i mina ögon och öron. Ser man på en livekonsert med Lee Ritenour så kan man vara säker att hitta en stor del av rock- och popvärlden som gäster, som Chaka Khan, Steve Lukather och andra från Toto, Philip Bailey med flera och det samma gäller även på denna platta, "Color rit" från 1989 som gästas av flera musiker från den brasilianska musikvärlden.
Det var inte alls länge sen jag köpte plattan, bara för någon vecka sen på vår skivaffär i stan, "Vinylstallet". En lite sluddrig halvpackad man satt på en stol vid kassan, pekade på skivan och sa:
"Ja, han ja! Han är en fantastisk gitarrist!"
Och det har han ju rätt i! När man talar om fantastiska gitarrister så nämns ofta dom där tuffa gitarrhjältarna i rockgenren eller Mark Knopfler, vilka jag håller med om bör hyllas. Men Lee Ritenour är en gitarrhjälte i sin stil, för få kan både glida så smekande och lysande över strängarna, dra ett lysande sorgset gitarrsolo med klös i och i nästa sekund också få det att svänga enormt i en gungig jazzfunklåt! Däremot tror jag aldrig jag har hört honom sjunga, inte ens bak i kören.
Lee Ritenour har flirtat väldigt mycket med den brasilianska musiken och på "Color rit" kan man hitta namn som Paulinho Da Costa, Oscar Castro-Neves, Gonzaguinha och Sergio Mendez hustru Gracinha Leporace. Därmed inte sagt att det doftar bossa nova och samba om hela plattan utan den har mer en brasiliansk aura över flera av låtarna. Mest känd är kanske låten "Bahia funk" som blivit en av hans mest populära. Nu ska jag nörda till mig ordentligt, om ni minns en instrumental lite bossa-liknande låt som spelades ibland i "Helt apropås" sketcher på 80-talets slut så var det den låten. Jag vet, jag har för mycket fritid ibland☺.
Jag har då ett flertal plattor med Lee Ritenour och jag måste ärligen säga att denna är nog kanske den bästa av dom. Ritenour släppte ett par plattor i en serie kallad "Rit". "Rit" och "Rit/2" (båda finns i samlingen) och denna blev då "Color rit". Ett flertal låtar på plattan är instrumentala, men ett antal har också sång av Phil Perry, som aldrig fått någon egen jättekarriär mer än som sångare på flera av dessa smooth jazz-musikers plattor. Men Perry är en riktigt bra sångare med ljus röst vars egna plattor jag känner att jag borde kolla upp närmare i framtiden.
"Color rit" är en smekning för örat. Den både gungar sig fram härligt och ger en riktig avslappning när den spelas, samtidigt som man lyssnar väldigt noga på Lee Ritenours gitarrspel. Framför allt rekommenderar jag balladen "Malibu" där Ritenours gitarrspel är helt enkelt fenomenalt och Phil Perry sjunger perfekt, speciellt där Perry sjunger samstämmigt med Ritenours gitarr! När jag hörde den här låten första gången höll jag på att trilla av stolen av häpnad över hur vacker den var!
"Color rit" är en perfekt somrig platta att svalka till i denna värmebölja och att koppla av till i hängmattan! Den innehåller många sinnesstämningar och är framför allt otroligt fantastiskt producerad, kanske en av de mest välspelade plattor jag har hört! Som smakprov blir det låten "É" med alla ovannämnda brasilianska musiker (och Gonzoguinha på portugisisk sång), den instrumentala låten "The kiss", med Ernie Watts på saxofon och självklart "Malibu".
I dagens tider med Spotify och Youtube så är oddsen att inte hitta sin favoritlåt rätt liten. Det är en diskussion för sig som jag inte tänker uppta plats och tid med här. Men förr i tiden (och jag vet, nu lät jag som om jag var 200 år gammal igen) så lät man skivaffären beställa skivan från utlandet. Visst, skivan blev lite dyrare, men man var ju desperat efter sin favoritlåt och letandet var ju över. Det är dock väldigt sällan under mitt liv som jag fått specialbeställa skivor, där ett av undantaget var skivorna med tyska X-Perience, som jag skrev om för många år sen. Men i denna sista text, för den här gången i alla fall, i serien om mina första skivköp under mina 30 år som samlare, så hade jag tänkt ta er tillbaka till hösten 1989 och den allra första gången som jag specialbeställde en skiva, eller singel i detta fall, i en skivaffär.
1989 dök det plötsligt upp en låt i Tracks som jag häpnade över. Framgångarna för Ofra Hazas möte mellan västerländsk disco och österlandet hade förstås skapat ringar på vattnet för fler liknande projekt och ett var Akasa, skapad av musikerna Jhalib Millar och Clem Alford. Som sångerska valde man Sophiya Haque, vars pappa var från Bangladesh så hon skulle passa perfekt in i bandet. Man blandade indisk musik med engelsk danspop i en väldigt snygg förening och det blev en hygglig hit i England för låten "One night in my life". I Sverige var det däremot ett mycket svalare intresse, vilket gjorde att när jag till slut fallit som en sten för låtens otroligt snygga melodi och ljudbild, så fanns inte låten att finnas på singel någonstans. Jag blev förstås besviken eftersom jag var rätt desperat att få tag på låten. Därför gick jag in på Thylins skivaffär och ägaren Leif Thylin sa:
"Jag kan beställa den, om du vill..."
Som sagt, jag ville ha låten, kosta vad det kosta ville, och accepterade efter lite tvekan erbjudandet. Drygt två veckor senare kom singeln och jag sprang lycklig ner till Thylins igen och betalade den, och den blev faktiskt inte så mycket dyrare än jag hade trott. Jag stod utanför affären sen i eftermiddagsmörkret och tittade på singelomslaget och kände på den splitternya skivan. Nu kändes det väldigt speciellt på något sätt då att äga en skiva som var så udda att den fick specialbeställas för mig från utlandet! Idag då internet gjort världen så mycket mindre kanske inte det känns fullt lika spännande, men 1989 var detta något stort!
Ännu tycker jag att Akasas "One night in my life" är en riktig discopärla som på ett genialt sätt blandar två musikkulturer. Låten andas både mystik, spänning och engelsk popkultur och Sophiyas ljusa och väna röst är mjuk och vacker och sticker ut väldigt mycket från många andra engelska sångerskor. Därför är det väldigt synd att Akasa stämplas som en one-hit-wonder, för resten av singlarna, inklusive plattan "One night in my life", floppade grovt. Men jag har faktiskt uppföljarsingeln "Kama sutra" i min ägo, vilken inte når upp till hitens kvalitet, men är ändå en helt OK singel.
B-sidan till "One night in my life" finns på plattan och heter "Shadows" och är en snygg ballad helt med indiska instrument, men sjungen på engelska. En fin låt som man dock glömmer bort direkt efter dess slut.
Sophyia Haque lämnade musikbranchen snart och blev hyggligt känd såpaskådis istället och några kanske känner igen henne som Poppy Morales i "Coronation Street". 2013 blev hon dock sjuk och avled tragiskt.
