Lee Ritenour - Color rit

Lee Ritenour, ett namn som för många svenskar kanske är lite okänd och för andra som är kunniga på jazz och gitarrmusik ett välbekant namn. Även om Wikipedia vill beteckna honom som en jazzgitarrist så skulle inte jag säga att han är en jazzmusiker av normala mått. Däremot är hans musik närmare det som kallas smooth jazz, som är en blandning mellan jazz och soul och är väl kanske en av de mest avkopplande musikgenrerna i mina ögon och öron. Ser man på en livekonsert med Lee Ritenour så kan man vara säker att hitta en stor del av rock- och popvärlden som gäster, som Chaka Khan, Steve Lukather och andra från Toto, Philip Bailey med flera och det samma gäller även på denna platta, "Color rit" från 1989 som gästas av flera musiker från den brasilianska musikvärlden.

Det var inte alls länge sen jag köpte plattan, bara för någon vecka sen på vår skivaffär i stan, "Vinylstallet". En lite sluddrig halvpackad man satt på en stol vid kassan, pekade på skivan och sa:
"Ja, han ja! Han är en fantastisk gitarrist!"
Och det har han ju rätt i! När man talar om fantastiska gitarrister så nämns ofta dom där tuffa gitarrhjältarna i rockgenren eller Mark Knopfler, vilka jag håller med om bör hyllas. Men Lee Ritenour är en gitarrhjälte i sin stil, för få kan både glida så smekande och lysande över strängarna, dra ett lysande sorgset gitarrsolo med klös i och i nästa sekund också få det att svänga enormt i en gungig jazzfunklåt! Däremot tror jag aldrig jag har hört honom sjunga, inte ens bak i kören.

Lee Ritenour har flirtat väldigt mycket med den brasilianska musiken och på "Color rit" kan man hitta namn som Paulinho Da Costa, Oscar Castro-Neves, Gonzaguinha och Sergio Mendez hustru Gracinha Leporace. Därmed inte sagt att det doftar bossa nova och samba om hela plattan utan den har mer en brasiliansk aura över flera av låtarna. Mest känd är kanske låten "Bahia funk" som blivit en av hans mest populära. Nu ska jag nörda till mig ordentligt, om ni minns en instrumental lite bossa-liknande låt som spelades ibland i "Helt apropås" sketcher på 80-talets slut så var det den låten. Jag vet, jag har för mycket fritid ibland☺.

Jag har då ett flertal plattor med Lee Ritenour och jag måste ärligen säga att denna är nog kanske den bästa av dom. Ritenour släppte ett par plattor i en serie kallad "Rit". "Rit" och "Rit/2" (båda finns i samlingen) och denna blev då "Color rit". Ett flertal låtar på plattan är instrumentala, men ett antal har också sång av Phil Perry, som aldrig fått någon egen jättekarriär mer än som sångare på flera av dessa smooth jazz-musikers plattor. Men Perry är en riktigt bra sångare med ljus röst vars egna plattor jag känner att jag borde kolla upp närmare i framtiden.
     "Color rit" är en smekning för örat. Den både gungar sig fram härligt och ger en riktig avslappning när den spelas, samtidigt som man lyssnar väldigt noga på Lee Ritenours gitarrspel. Framför allt rekommenderar jag balladen "Malibu" där Ritenours gitarrspel är helt enkelt fenomenalt och Phil Perry sjunger perfekt, speciellt där Perry sjunger samstämmigt med Ritenours gitarr! När jag hörde den här låten första gången höll jag på att trilla av stolen av häpnad över hur vacker den var!
"Color rit" är en perfekt somrig platta att svalka till i denna värmebölja och att koppla av till i hängmattan! Den innehåller många sinnesstämningar och är framför allt otroligt fantastiskt producerad, kanske en av de mest välspelade plattor jag har hört! Som smakprov blir det låten "É" med alla ovannämnda brasilianska musiker (och Gonzoguinha på portugisisk sång), den instrumentala låten "The kiss", med Ernie Watts på saxofon och självklart "Malibu".