Harpo - Moviestar Utgivningsår: 1975 Skivbolag: EMI B-sida: Teddy love Den sista sommarplågan för denna sommar kommer här. Givetvis kommer blir det fler nästa år, för det är en evig gruva att ösa ur. Och det blir svenskt sist av allt och här kommer kanske enda chansen att få se Harpo på denna blogg, om han inte dyker upp i Kultstämplat någon gång, men det känns inte hyperaktuellt just nu. Han har ju gjort en del riktigt bra saker som producent och kompositör åt andra. Han låg ju bland annat bakom soundet på en av dom stora svenska 80-talsklassikerna, +1 och låten "Nevermore" och låtar åt synthgruppen Shanghai. Men som sångare och kompositör åt sig själv har jag ofta haft lite svårt för honom eftersom många av hans låtar, som "Honolulu", "Sayonara", "Motorcycle mama" och "Djungel-Jim", tenderar att bli på tok för mycket trams och lek.
Men "Moviestar" är en helt annan sak. Låten om personen som är med i en TV-reklam och sen uppträder som om han är Steve McQueen, James Dean och James Bond. Om man då jämför med ovan nämnda Harpo-låtar så är "Moviestar" en lättsam, mysig, pigg och trallvänlig poppärla, lite sönderspelad kanske, men ändå väldigt trevlig, oavsett språk. För låten gjordes först på engelska och nådde ju faktiskt utanför Sveriges gränser och blev nr 24 på englandslistan. Därefter var Harpo inte så pigg på att göra den på svenska, eftersom han tycker att det han skrivit på engelska ska vara på engelska och det han skriver på svenska ska vara just på svenska. Men han övertalades att skriva om låten och det blev en gigantisk sommarhit här. Den hamnade högst upp på Svensktoppen under sommaren 1975 och fick ligga alla då tillåtna tio veckor, samt att den blev 1975 års populäraste låt på listan vid årssammanställningen. Nej, bättre än så här blev aldrig Harpo. Och lyssnar man noga i bakgrunden så kan man också höra ett stycke ABBA-medlem i kören, nämligen Anni-Frid Lyngstad.
Rod Stewart with The Temptations - The Motown song Utgivningsår: 1991 Skivbolag: Warner Brothers B-sida: Sweet soul music (Live) 1991 var ju, som jag tidigare sagt, ett år med mycket bra sommarmusik och en låt som då funkade helt OK på Sommartoppen var Rod Stewart, som tidigare under året hade omfamnat sin skotska bakgrund i hiten "The rhythm of my heart". Nu skulle han ta sig an en tämligen bortglömd filmlåt som 1986 gjordes av Larry John McNally till den lika bortglömda filmen "Quicksilver" med Kevin Bacon. Idag tror jag många förvånat reagerar med: "Vad är det här en cover, och inte av en gammal soulklassiker???" Men Rod gillar Motowns soulmusik jättemycket (inte långt innan hade han ju sjungit "This old heart of mine" med Ronald Isley) och kontaktade legenderna i The Temptations, som har förekommit ett antal gånger här på bloggen, och lät dom agera doakör till honom i hans version av låten. Resultatet blev en trevlig sommarhit som inte gjorde någon fluga förnär och en av Rods större hit i den modernare tiden.
Det är fortfarande en helt OK låt och visst finns det nostalgi till den från lyssnandet på Sommartoppen i familjens sommarstuga i Örnsköldsvik den sommaren. Men med åren så kanske den inte har hållit kvaliteten lika bra som andra låtar den sommaren, och andra låtar från Rods material har sprungit förbi den.
Elvis vs JXL - A little less conversation Utgivningsår: 2002 Skivbolag: RCA/BMG Andra spår: Elvis Presley - A little less conversation Det var inte alls planerat, tro det eller ej, men nu är det så att den här sommarplågan släpps på dagen 48 år efter Elvis Presleys död. Tajming är A och O ibland. Men Elvis Presley hade en enorm renässans i popularitet 2002, vilket kröntes med en ny listetta världen över. Sommaren 2002 valde den holländske discjockeyn Tom Holkenberg, mer känd som Junkie XL eller JXL, att ta sig an den svåra uppgiften att fråga Elvis organisation om det var godkänt att remixa om en av hans låtar. Ingen annan hade fått godkänt förut och för första gången valde man att säga ja. Ett unikt ögonblick!
På sin tid så var låten en av Presleys mindre kända hits och med i den idag tämligen bortglömda Elvis-filmen "Live a little, love a little" 1968. Egentligen var den till och med en b-sida till en annan låt från filmen, "Almost in love". JXL lyfte alltså låten enormt med sin version, som spenderade en hel månad på Englandslistans första plats.
Jag har sagt det förr, jag är inte direkt Elvis Presleys allra största fan och ska väl inte heller påstå att originalet är någon av hans bästa verk. När då den här versionen dök upp med en riktigt rolig blandning mellan rockabilly och ett bigbeat-liknande sound så hoppade jag till av glädje. Detta är ju bara häftigt och JXL har verkligen dragit på alla kranar på en gång i detta mästerliga soundet som för tankarna lite till både Fatboy Slim och Apollo 440 light. Det är glatt, roligt, upplyftande och tar Elvis till en helt ny dansvärld! Sommaren 2002 var väl inte någon av dom mest ihågkomna för egen del, men den här låten fick den i alla fall att röja skönt!
Låten blev alltså etta på listorna över Europa och när en samling med Elvis listettor pressades ut till hösten så hade man givetvis i sista ögonblicket klämt in den här låten också. Som sagt, tajming, tajming...
Bezerk - Stockholmsnatt Utgivningsår: 1986 Skivbolag: Sonet B-sida: Next time (It's your brother) När man säger filmen "Stockholmsnatt" så är det första namn som folk minns Paolo Roberto, "Kungen av Kungsan", som gavs av en chans att göra en film om sitt liv som värsting i Stockholm. Staffan Hildebrant stod för fiolerna och även om idén var att förhindra våld och "Stoppa sabbet" (i alla fall mot telefonkiosker, vilket förklarar Televerkets närvaro) så fick filmen för en del ungdomar motsatt effekt och Paolo Roberto blev en sorts hjälte och tuffing för många. Vad som hände Paolo Roberto sen efter det vet väl dom flesta och eftersom han inte medverkar på singeln så ska jag inte uppta plats och tid med det. Jag har inte heller sett filmen, mer än diverse klipp, men Hildebrants högtravande moralkakor från 80-talet har aldrig tillhört min favoritgenre av filmer.
Men på tal om högtravande då, musiken till filmen är gjord av en duo som kallar sig Bezerk, som består av Karl Dyall,idag känd dansare och skådespelare, samt Chris Lancelot, som två år senare skulle bli mer känd för en annan Staffan Hildebrandt-film, Grace überhögtravande låt "Inga kan älska som vi" från filmen med samma namn, och två år efter det för Dive och "Captain Nemo". Jag kan erkänna att Lancelots gälla skrikande röst har aldrig lockat mig nämnvärt mycket.
När det gäller den här singeln så kan vi börja från början, gruppnamnet, Bezerk. Förmodligen ska det
väl låta tufft, 80-talets mitt var ju tiden då Z var bokstaven på modet, men borde inte gruppen mer korrekt heta BERZEK i så fall? Men OK, detaljer detaljer... Musiken är taktfast, stor och lagom pompös svensk filmrock modell 80-talets mitt. Det är inte dåligt, men det är väl inte jättekul heller. Men då högtravande är ordet på den här textens mode så kan vi analysera texten, signerad Lancelot själv. På samma sätt som med Pontus Platins kalkontext till Kristin Kaspersens "Storstadsliv" så satsas det här på löjligt överdriven poesi för att få Stockholms mörka tider att framstå som det farligaste som finns: "När nattens vingar sakta sänker sig När mörkrets makter täcker över dig Då vet du vad som ska ske Ändå kan ingen hindra det, för Ingen-Ingen-Ingen-Ingen kan rädda dig"
Det är väldigt intressant hur man alltid då i svenska ungdomslåtar försökte få nattmörkret att framstå som en sorts dödlig smitta som drabbade alla som inte hade gått hem och lagt sig efter klockan 23-24, vilket förstärks av andra versen: "När natten tagit makten en än gång I dina ådror skylder våldets sång Då kan ingen-ingen-ingen-ingen Kan rädda dig" "I dina ådror skylder våldets sång", vad betyder det? "Skylder" är ett gammalt ord för att "vara skyldig", vilket bara det är intressant att ha med i en ungdomslåt. Men om en läkare kommer med ett stetoskop och lyssnar på någonstans i kroppen, kan han höra våldets sång då? Om han lyckas höra några toner i någon ådra då vet man att det är KÖRT, för ingen-ingen-ingen-ingen kan rädda mig då. Muuhahahaha! Det ska låta väldigt tufft och poetiskt och ett sätt att få ungdomar att fatta att våld är dåligt, men det blir så, japp det ordet igen, högtravande att det blir komiskt och mer konstigt än förnuftigt.
Filmen i sig har ju redan en sorts kultstatus över sig, medan låten mer har i massans ögon förpassats till något som bara finns där i filmen. Men det kanske är bäst att vara hemma och lyssna på låten för man vet aldrig när nattens vingar sänker sig över mig och mina ådror börja sjunga våldets sång. Så, som Sgt Phil Esterhaus alltid sa i "Spanarna på Hill Street": "Let's be careful out there!" Se där, en enklare och kortare rad att få fram låttextens budskap än i den här låten. Men det är klart, han säger ju inte "Stoppa sabbet!".
U96 - Heaven Utgivningsår: 1996 Skivbolag: Guppy B-sida: Heaven (French kiss version) På min vägg i skivrummet hänger tavlor med fyra skivomslag, alla representerande dom genrer som betytt mest för mig genom livet. 10CC blev valet för 70-talet (jag kunde ha valt en soulplatta, men det gällde ju att omslaget ska se speciellt också), franska Indochine står för 80-talet, Benny Goodman jazz OCH U96 90-talet. Plattan med U96 är "Heaven", en eurodanceplatta som jag har starka minnen från när jag sände närradio sommaren 1996. Jag lär återkomma till hela plattan vid ett senare tillfälle.
Jag inser att jag har skrivit på tok för lite om U96 här. En enda gång har dom förekommit, när jag för 15 år sen skrev om plattan "Club bizarre", vilket jag beklagar djupt. För detta tyska projekt var och är en av mina favoriter från euro-eran på 90-talet, så självklart ska den här låten få sin plats bland sommarplågorna. Året var 1996 och när den här låten kom så föll jag direkt. En riktigt pumpande eurotechnosound, med melodi använd från Cyndi Laupers "Time after time", och sångerskan Dea-Li som med en otroligt kraftig stämma sjunger en refräng som knockar. Jag minns att när låten spelades i P3s "Topplistan", på den här tiden presenterad av programledaren Magdalena Väpnargård, så lyste hennes ovilja till låten väldigt mycket igenom med just kommentaren att låten var "snodd" av "Time after time" och jag var sådär glad över det, för låten var ju min favorit då (och Lauper har ju faktiskt fått låtcredit här). Som relativt nyblivet euro-fan, som jag var då, så var detta som snask för mig under den sommaren, även om U96 nu redan sen tidigare var en av få eurodance-akter som jag gillade under mina anti-år mot genren ett par år tidigare.
Och ännu är detta danceröj rätt in i vedboden och en låt jag mer än gärna lyssnar på än, liksom allt annat i deras katalog. Alex Christensen, som då var ansiktet och huvudmannen i bandet, är ju inte med längre. Däremot så omgav han sig med ett gäng osynliga producenter i bandet och dom har ju återupptagit U96-namnet igen och jobbade bland annat med Kraftwerks forne medlem Wolfgang Flür på ett flertal riktigt bra låtar som gjorde sitt bästa att låta som just Kraftwerk. Men dom kommer nog aldrig bli så starka och bra som dom var med Alex Christensen i spetsen, även om nu "Zukunftsmusik" är det kanske bästa dom har gjort i modern tid.
The Shocking Blue - Venus Utgivningsår: 1969 Skivbolag: Pink Elephant/Metronome B-sida: Hot sand Svenska Royal Republic har ju tagit upp den ikoniska "Venus" som sin sommarsingel och gjort den i rocktempo, vilket dom gör i en riktigt bra version faktiskt. Alltså är det passande att påminna om den första gången låten var sommarhit. "Venus" är det många som garanterat har hört någon gång. Om inte annat i coverversionen med Bananarama från 1986. Nej, jag har den inte än i samlingen, så därför kan jag inte låta dessa versioner dela på denna artikel, men när jag hittar den så kommer den, var så säker. Och innan någon säger något, ja, det är ju främst Bananaramas version som Royal Republic har tagit efter, inte originalet. Men första gången låten invaderade listorna var sommaren 1969 med holländska gruppen The Shocking Blue. Bandet, frontad av den forna nattklubbsångerskan Mariska Veres, hade en näve hits i skarven mellan 60- och 70-tal, men kommer nog för evigt bli främst känd för låten "Venus", som trots allt var USA-etta. Bananaramas version är då den jag är uppväxt med, men originalet är en låt som har vuxit en hel del med åren, från att vara en rätt tradig 60-talslåt som jag var sådär intresserad till en kul och skön poplåt med bra gung, gitarrer och lätt hammondorgel. Idag kan jag nog se The Shocking Blue's låt som en av dom klart bättre låtarna i denna flower power-era. Sen kan jag gladeligen hoppa över b-sidan "Hot sand", som klart representerar denna era bättre än "Venus". Jag föredrar klart gunget och groovet i den coolare "Venus"! Det är en klämmig, somrig, soft och mysig 60-talsklassiker.
Goombay Dance Band - Marlena Utgivningsår: 1985 Skivbolag: TelDec/CNR B-sida: Young hearts Det finns euro-musik och det finns euro-musik. Det finns 90-talets variant som är kanonbra, det finns 80-talets variant som är kanonbra och det finns 70-talets variant som är... mindre bra. Främst syftar jag då på den där tyska hemska plastiga varianten som band som Boney M och Ottawan var ansikten för. I samma fålla var också Goombay Dance Band, frontad av tysken Oliver Brendt. Enda skillnaden var väl att Brendt var än mer influerad av den karibiska övärldens musik. Goombay Dance Bands största hit var onekligen bandets andra singel, "Sun of Jamaica", men även "Aloha-Oe" är också en känd låt som spelades in av en massa dansband samtidigt. Nej, denna tidiga variant av Goombays dansorkester kan jag klara mig utan.
Men så finns det som bekant undantag i nästan allt och i Goombay Dance Bands fall så kom den långt efter att deras popularitet hade falnat. Samtidigt så är även denna låt förknippad med min barndoms tidigaste popminnen, när jag upptäckte popmusiken. Clabbe spelade den här i det Rakt Över Disc som har nämnt ett flertal gånger när jag skrivit om till exempel Ian Cussick, Jeff Beck, Scritti Politti och One Way. Den har alltså ingen som helst koppling till svenska hitlistor utan enbart personliga sommarminnen från sommaren 1985. Men jösses, vilken sommarkänsla den har. Lite ostig, lite kult, men grymt skön sommarkänsla i soundet. Och melodin är för en gång skull riktigt bra och välgjord och låten räckte ända upp till plats 26 på min lista över bästa låtarna 1985. Sen kan man diskutera Ollies sångröst. Jag var övertygad i många år om att det var en kvinna, gärna med stor kroppsomfång, som sjöng och blev väldigt förvånad när det visade sig att det var en man bakom denna ljusa men bestämda röst.
Men låten har följt med mig hela genom hela livet och numera har jag både en maxisingel och vanlig sjutummare av den. Någon annan låt med detta band gören sig icke besvär i min samling, men den här är riktigt skön! En kultig och underskattad sommarklassiker som helt klart borde ha blivit LÅNGT större sommarhit än den blev.
Om något sen ska platsa på en kultstämplad lista så är det i så fall videon. Med Ollie och dansarnas komiska stampande, där tjejerna verkar har tagit sina stelbenta danslektioner av Tina Turner och några som samtidigt av okänd anledning ska försöka dansa limbo, varav en med eld på pinnen. Att försöka överskugga låtframträdandet med andra uppträdanden samtidigt var tydligen inte jättesmart, för bevisligen sålde det inte jättemycket mer av singeln, tyvärr ska jag kanske säga...
EAV - Küss die hand, schöne frau... Utgivningsår: 1987 Skivbolag: Columbia B-sida: Spitalo-A-La-Carte-Mix Dom tyska galningarna i Erste Allgemeine Verunsicherung är tillbaka i denna maxisingel. I oktober förra året så dök dom upp och försökte genomföra ett misslyckat bankrån för att ge mat till sin hund i "Ba-ba-bankrobbery". Här står inte förkortningen EAV utskrivet, men ingen har väl något emot att jag ändå använder detta kortare namn, som är oändligt mycket smidigare att skriva?
EAV är ju då ett humorgäng och många av deras släpp är försök till att vara medvetet komisk, och inte bara konstig och bisarr, som är lite av huvudmålet för den här kategorin. Men om bankrånslåten balanserade lite på gränsen så är den här lite mer rakt in i kategorins vedbod. I alla fall om man ser till den här maxisingelns omslag, men även vad gäller delar av texten. Låten i sig är långt ifrån lika catchy som "Ba-ba-bankrobbery", även om refrängen är helt OK. Men melodin är rätt tradig och enformig i övrigt. Texten handlar om kroggästen som möter Helga, en ensam dam som han lockar i säng hemma hos henne. Det finns en anledning dock till att han inte drar henne hem till sig. Det visar sig att mannen i fråga redan är gift och har sju barn och hund (om det är samma hund som i "Ba-ba-bankrobbery" framgår inte) och dagen efter när hon ringer så får han låtsas som att han aldrig hört talas om Helga, eftersom frugan ligger bakom honom. En lagom buskis-text som ska få oss att skratta till. Men jag är mer intresserad av textraden, och här är den översatt till engelska med Google: "Waiter, bring it to us now! Pommery, Pommeru, Push me and suck me! And because we are so lonely." Okej, jag vet nu att Google Translate inte är världens bästa källa, men det vore lite intressant och veta vad som menas med "push me and suck me" i det här läget, eller är det mina fantasier som spelar mig ett spratt?!
Vilket för mig osökt till omslaget. Den här utgåvan har då en serie som är publicerad på framsida och
baksida, där krogkillen gestaltas av en pingvin och Helga av en rosa säl med rosett på huvudet OCH NAKNA BRÖST! Nej, det går tydligen icke att se att det här är en hon-säl om hon inte har tydliga bröst ritade på kroppen! Och dessutom, en pingvin som stöter på en säl, hur full var den här fågeln egentligen och vill vi verkligen veta hur kvällen fortlöpte för detta minst sagt omaka par? Och givetvis kommer han hem till sin brödkavleviftande pingvin-hustru, som förstås också har ritade bröst, och deras sju småttingar som hånar honom med att skrika ordet "PIÖRP!", som jag inte alls vet vad det betyder. Om man tycker att Stefan & Krister är lite lätt utflippade och pinsamma, välkommen till Tyskland och dess buskis!
Videon måste också få en kommentar. Om man tycker en pingvin och en rosa säl är ett lite udda par, vad sägs om en mänsklig kvinna med rosa dress och golfbollar till ögon och en man i stor grotesk pingvinmask på huvudet? Den kärleken, den kärleken...
Gemini - Wild about that girl Utgivningsår: 1987 Skivbolag: Polar B-sida: I am the universe Detta är den femtionde sommarplågan som tas upp och det tänkte jag fira på följande sätt: Hurra! Därmed kan vi gå tillbaka till ordinarie program. Skämt och sido, det enda speciella är att året det är samma som vid den första singeln i serien, Milla's Mirakels "Till rytmen av ett regn", 1987. Ja, också är det svenskt, även om det är på en helt annan nivå försäljningsmässigt.
Glenmarkarna i Gemini, alltså Karin och Anders Glenmark, har jag skrivit om en gång tidigare, då i form av plattan "Geminism" som den här låten finns på, eller snarare låtarna, eftersom den riktigt bra b-sidan "I am the universe" också finns där. Låten "Wild about that girl" spelades flitigt i svensk radio, bland annat i programmet Kulan I Luften som jag som bekant bodde vid varje sommar. Den låg också ett par veckor på Sommartoppen. Det spelades en hel del från "Geminism" under sommaren 1987 och inte bara hiten "TLC " och senare "Mio min mio". Nu var plattan kanske hjälpt av att ABBA-Björn och Benny har varit med att skriva och prodda, men det kan man faktiskt inte tro när man hör soundet på den här, som helt är befriad från något sorts ABBA-sound eller den lättpopiga musikalstil som Björn och Benny också är känd för. Det är en pigg, kul och snärtig låt med en riktigt bra melodi och sound. Det hade varit kul att höra ABBA göra något i denna stil, men det är förstås bara en dröm. Låten blev ingen stor sommarhit, men är en kul svensk lite bortglömd sommarlåt med charm som förtjänar att lyftas fram som en av både syskonen Glenmarks och ABBA-männens bästa under 80-talet.
Sen kan vi diskutera den här videon från programmet "Nattcafé". 40 sekunder in i videon sitter Anders Glenmark och flirtar och kladdar på storasyster Karins lår. Say what?!
Scooter - Fire Utgivningsår: 1997 Skivbolag: Club Tool Andra spår: Fire (Extend emergency)/Choir Dance/Fire dub 1 Tyska Scooter är tillbaka igen och som jag tidigare sagt; det är ett band som verkligen blandar högt och lågt. Men innan 1997 så var det verkligen till 98 % lågt. Det är fortfarande inte mycket från bandets tidiga år som är jättekul. Men "Fire" var lite av genombrottet hos mig och passade som hand i handsken när jag åkte runt med MHFs turné mot rattfylleri och spelade musik över festivalområdena. H.P Baxter som vrålar ut för allt vad han kan: "1-2-3 FIIIIIRRRRREEEE!!!!!!!" Åtföljt av ett malande hårdrocksgitarrsolo som verkligen bryter igenom bandets technosound och skapar något riktigt speciellt med låten. Att blanda hårdrock och techno är ett recept som med rätt melodi och refräng kan skapa en höjdarlåt och en partyröjare deluxe och här har man verkligen det! Och inledningen är ju så lysande. En soft och tyst prata, åtföljt av Baxter som plötsligt bara illvrålar titeln. Det finns alltså idel sommarminnen med den här låten, men främst så lyser ett minne när turnén hade nått min hemstad Sundsvall. Jag satt på radioscenen med coverbandet vi hade med oss. Det var Sundsvalls Gatufest och The Hellacopters hade spelat i tältet bredvid vår scen och en av medlemmarna i coverbandet begärde: "Du, spela lite hårdrock! Det kommer ju en massa hårdrockare förbi oss nu efter Hellacopters-konserten!" Jag hade förstås ingen hårdrock med mig, det är ju som bekant inte min kopp av te, men han envisades: "Men spela Scooter, dra på med lite "Fire!". Jag lydde och drog på med H.P Baxters ylande och coversångaren gick en bit bort och lyssnade och skrek sen: "HÖGRE, STAFRIN, DET ÄR FÖR LÅGT!!!" Jag vred upp volymen och tänkte "Kommer verkligen hårdrockarna vallfärdas hit för att vi spelar tyska Scooters insamplade gitarrmangel en gång, när vi efter kanske lägger på Robyn?!" "HÖGRE, STAFRIN!!!!", vrålade han ännu en gång och motvilligt lydde jag och visste inte hur länge detta skulle hålla. Är detta bra för högtalare och förbipasserandes trumhinnor? Och mycket riktigt, det sprakade och sen dog ljudet helt. Slutsteget hade gått och sångaren hördes svära nerifrån åt det. Visst, jag kunde inte spela, men det var svårt att hålla sig för skratt åt det. Karma, karma...
Låten spelades mer än en gång till efter detta, på rimlig volym då förstås. Men ännu är det ett riktigt skönt ös när låten går igång. En av dom gånger då H.P Baxters ylande och en malande hårdrocksgitarr passat som allra bäst i en låt.
Henzel & Thors - Sov gott Utgivningsår: 1990 Skivbolag: Mistlur B-sida: Under inspelning Vissa saker tar en hel evighet att komma fram till. Trots allt så har det varit så mycket att ta upp om här, men till slut sker det. Jag ska koppla tillbaka till två sommarplågor jag skrev om redan 2019. Det gäller den serie av halvt sexuella låtar som kom mellan somrarna 1989 och 1992. 1992 var året för Fredrik Swahn & Lattjolajbands "Herrarna i hagen" och 1991 så bad Pelle Almgren & WOW Liksom om "Omåomigen". 1989 kom Dag Vag och "Du får aldrig nog", som jag dock ännu inte har på vinylsingel. Men däremellan kan man klämma in Henzel & Thors och deras bisarra fantasier över en sovande tjej i sin låt "Sov gott".
Henzel & Thors är alltså Patrik Henzel och Martin Thors som tillsammans med Jonas Zachrisson var synthgruppen Nasa. När Isaksson lämnade bandet så blev dom kvarvarande medlemmarna ett nytt band med sina efternamn som bandnamn och sång på svenska. Man försökte göra mer radiovänlig pop för samtiden och det gick väl sådär. Men det började riktigt bra ändå, för första singeln tog sig in på Sommartoppen och spelades en hel del. Nasa var ju ett band som inte direkt var blyga av sig när det gällde texterna och kunde innehålla rader eller titlar som "Take off your clothes" och "As i now rip your clothes of". Detta fördes över även till detta projekt och främst den här låten med rader som "Jag måste in i dig", "När jag tar där ingen annan får ta" och "Jag injicerar feber", och allt detta sker medan hon sover. Kanske inte jätte-PK med dagens mått mätt. Samtidigt har jag väldigt svårt att inte gilla låten, vilket kanske främst beror på det väldigt smarta soundet som låter som en synthfierad acapella sång med en fras som sätter sig. Det här är en väldigt finurlig, bra och snygg låt, om än då en lite milt sagt udda text. Trots en överraskande bra platta så blev det dock inte så mycket mer med Henzel & Thors utan Nasa återförenades ett år senare. Av dom är det dock bara Martin Thors som ännu är i livet. Både Henzel och Zachrisson avled i cancer 2020 respektive 2019.
Sylvia Vrethammar - Y viva España Utgivningsår: 1973 Skivbolag: Sonet B-sida: Y viva España (English version) Årets midsommartext blir något så ovanligt som en titt på Svensktoppen runt midsommartid, i det här fallet midsommar 1973. Jag presenterar ettan på Svensktoppen denna vecka året 1973 och visst har den sommarkänslor. Den här låten är lite på gränsen till Kultstämplat, men låten var ju en sommarhit så det vore dumt att inte använda den som Sommarplåga istället då den troligast var det på den tiden. Jag hade också kunnat skriva om originalet, eftersom även belgiska Samanthas "Eviva España" också finns i samlingen. Men det är ju ändå Sylvias version som är sommarlåten här. Och för dom som undrar, den svenska versionen heter "Y viva España", medan den engelska heter "E viva España".
Egentligen är låten överdrivet klämkäck med sin lökiga reklamtext för Spanien och dess musik. Men den har ju samtidigt en charm och karisma som är utöver det vanliga och det är en rolig låt som det är svårt att inte le och bli glad åt i all sin töntighet.
Låten blev en gigantisk hit och svensktoppsetta, och nådde även England där den spenderade ett halvår på hitistan med en fjärde-plats som bäst. Men det var inte helt utan problem, eftersom folk ansåg att låten hyllade Francos fascistiska politik i Spanien, medan Sylvia försökte förklara att låten bara är en glad hyllning till sommaren. Sylvia fick utstå hotfulla telefonsamtal och glåpord om att vara fascist på gatan. Det är inte lätt att vara artist ibland. Trots det så blev låten en klassiker som stått sig genom alla år som en av Sylvia Vrethammars största och mest ihågkomna låtar. Och jag kan bjuda på både den svenska och engelska versionen, den engelska som är hämtad från ett framträdande i klassiska Top Of The Pops.
Med det låt mig önska alla följare en RIKTIGT GLAD MIDSOMMAR!
Peter LeMarc - Håll om mej! Utgivningsår: 1987 Skivbolag: MNW B-sida: Under en måne som en silverpeng Trodde ni att det var slut på sommarplågor? Självklart inte, det finns mycket att hämta ur ännu! Fatta då att den här serien går in på sitt sjunde år. Sju år och det finns ännu sommarplågor att skriva om. Jösses, vad det har förekommit många sommarhits! Och precis som förra året kommer det att dyka upp lite 70-talare då och då. Innan jag började med den här serien så skrev jag under ett par år om några sommarplågor under namnet "Sommarspecial", följt av aktuellt år. Dessa har jag numera flyttat över till "Sommarplågor", eftersom dom ju är låtar som passar i kategorin. Men då till 2025 års första låt och en stor favorit för mig.
Att Peter LeMarc är en av mina favoriter har nämnts ett flertal gånger och självklart ska även han få sin naturliga plats här. Året är 1987 och det är lite av vinna eller försvinna för Peter, som efter flopparna med dom tidigare plattorna samt ett mindre lyckat framträdande i "Måndagsbörsen" sjungandes "Flashdance" hotades med uppsägning från skivkontrakt och hamnade i en depression. Ur den depressionen kom en mycket rakare platta än tidigare, den självbetitlade så kallade "Vita skivan", skriven om i början av bloggens existens. Första singeln blev också låten som på allvar satte Peter på kartan, när han helt plötsligt hamnade etta på Sommartoppen med sin "Håll om mej!". Jag ska erkänna, då fattade jag noll av detta och tyckte det var lite tråkig snobbmusik. Jag vet, ung och dum och allt det där... Men med tiden så växte låten stort och har under mitt liv haft en stor plats i mitt hjärta. När jag gjorde min lista över 1987 års 50 bästa låtar så hamnade den på en nionde plats. För att vara en sommarlåt så är den väldigt mörk i sin stämning, men det är det som gör låten. Med en djup kärlekstext som den här så gör Tony Thoréns spännande sound låten riktigt speciell! Jessica Wimerts sköna körsång i bakgrunden gör också väldigt mycket. Det enda jag är lite funderande till är varför SVTs "Listan" bytte ut henne mot sångerskan Lucrezia, som mimar i videon till låten. Men det är förstås en bisak. Låten är ett mästerverk och en riktigt mysig überklassiker av svenska 80-talslåtar, även om den inte direkt är jättesomrig i stilen! Det är inte mycket i det svenska 80-talet som klår detta. På årslistan var den enda svenska låt som klådde den här av... Peter LeMarc. 'Nough said!
Jazzy Jeff & Fresh Prince - Boom! Shake the room Utgivningsår: 1993 Skivbolag: Jive Andra spår: From da south/Summertime Två saker i en låt som inte alltid är något som jag går i gång på, hiphop och överdrivet masspsykos-aktig refräng. Men som jag tidigare har sagt, det finns undantag i nästan allt och här kommer en av dom bästa låtar i hiphop-genren någonsin. Det kanske säger mer om mitt intresse för genren än något, men detta är riktigt häftigt!
Jazzy Jeff & Fresh Prince är rapduon duon som gjorde lite mer kommersiell hiphop som gemene man kunde haka på. Fresh Prince är alltså Will Smith, numera kanske mest känd för att han örfilade Chris Rock på Oscargalan 2023, men innan och medan han räddade världen från utomjordingar på bioduken så var han ju också känd som artist. Han kommer med nytt album i år, men vi går förstås tillbaka till början igen. När jag först hörde "Boom! Shake the room" så tänkte jag förstås "Herre jösses, vad är detta??? Jag orkar inte med detta partyskrål!" Men med åren så ser man saker klarare och ju mer jag hörde låten ju mer kände jag det otroliga gunget och rycktes även jag med i den löjligt catchiga och allsångsvänliga refrängen! "BOOM-SH-SH-SHAKE THE ROOM!!! BOOM-SH-SH-SHAKE THE ROOM!!!" För att citera en klockren beskriving av en recensent i klassiska tidningen "Musik & Media": "It looks like they're having a party on the border between hip hoponia and the land of swingbeat. Shake it, don't fake it!" Kom igen, katten! Det svänger ju! Men märkligt nog så blev låten aldrig någon jättehit här i Sverige och hamnade utanför trackslistan, Sverige som ju annars är väldigt pigg på allsångslåtar. Men, visst, det finns en näve låtar i rap- och hiphop-genren som är helt OK och bland dom allra främsta finns detta übersväng och denna skrålvänliga låt! Bättre än så här blir nog aldrig Will Smith musikaliskt, törs jag säga utan att ha hört särskilt mycket från hans kommande platta.
Enrique Y Ana - Dónde estas ete Utgivningsår: 1983 Skivbolag: Hispavox B-sida: La canción de los planetas Vi ska ut i rymden och lyssna på science fiction-schlager med barnprogramskänsla. Enrique Del Pozo och Ana Anguita var en udda grupp som bildades 1977 när han var 20 år och hon 8. Jag vet exakt inget om duons tidigare musik innan den här singeln, men Enrique var väldigt förekommande på dom spanska barnprogrammen på 70-talet och under sex års tid var denna duo väldigt populär. 1979 var det bara Julio Iglesias som sålde mer av spanska artister, med största sannolikhet även till långt fler än bara barn. Idag jobbar Ana som datavetare, långt från rampljuset, medan Enrique ännu gör musik och försöker väl snarare hitta tillbaka till det samma.
1983 upplöstes alltså duon, så detta är troligen bland det sista dom gjorde, när lilla Ana hunnit växa till 14 år. Men det här året var också då Steven Spielberg kom ut med en film om en viss brun rymdvarelse kallad E.T. Jag har tagit upp detta med skivor som vill rida på en aktuell och populär företeelse förr och det är inte ofta det slutar jättebra. Så inte heller här! Enrique och Ana, på omslaget rekonstruerandes scenen där Elliott cyklar i luften med E.T, försöker i låten fråga var den lilla rymdfilmsikonen finns. Och rent musikmässigt så låter det som en låt som skulle ha passat i vilken Eurovision-tävling som helst runt den tiden, inte bra, en något töntig text, men inte heller originellt. Om det inte vore för en sak, det finns en något halvdrogad röst som ska föreställa en E.T som svarar. När duon frågar "E.T, var är du?" så blir det monotona svaret: "Heeeemmaaaaaa!" Alltså "Mi casa". Alternativt på ett ställe: "Telefooooon!" Om hemma innebär sin planet eller i Elliotts hem förtäljer inte historien, men jag är lite skeptisk till att det finns en vanlig telefon där E.T kommer ifrån. Jag bara ser framför mig hur Enrique och Ana desperat letar efter E.T. och är övertygad om att han åkt hem till sin planet, men hör hur rymdvarelsen skriker någonstans: "JAG ÄR HEMMAAA!!! JAG SITTER I TELEFOOON! KAN NI LUGNA ER LITE??!!?"
Då vänder vi på singeln, för låten "La canción de los planetas" ("Planeternas sång") är också värd att lyssna på. Här blir det en skollektion i astronomi. Vi ska lära oss Vintergatans planeter, detta till tonerna av vad som låter som tysk oktoberfest-musik och är så glad och klämkäck att det snudd på outhärdligt. Och vi sjunger alla med i: "Mercurio, Venus Júpiter y Marte Saturno, Urano Neptuno y Plutón Ton ton ton Plutón ton ton ton Plutón ton ton ton" Om man inte lyckas lära sig solsystemet efter att ha hört den här öronmasken så är nog karriären som astronom rätt körd!
Båda låtarna finns förstås länkade, men titta extra noga på framträdandet från programmet "Un, dos, tres" där E.T. gör ett framträdande och verkar efter "E.T."-filmen ha åkt till Dagobah för att lära sig hur man blir Yoda från Star Wars.
Då jag har under början av detta år har kommit över en hel del singlar för en krona styck så blev det förstås också en del "blind-buys" på vinst och förlust. Alltså är det läge för ännu ett Singeltipset Deluxe! Den här gången ska vi på en västeuropeiskt resa i fyra singlar, övervägande i schlagergenren, vars tidsåldrar sträcker sig mellan 1957 till 1980. Vilka av dessa fyra blir kvar och vilka får omedelbar respass från samlingen?
Först ut är tre holländska discotjejer av modellen 70-tal som gör sitt bästa att både haka på andra liknande något större akter som Silver Convention eller The Ritchie Family och samtidigt hitta sin egen nisch, vilken det nu ska vara. Om vi börjar med det första som slår mig, namnet. Det är säkert mer coolare att kalla sig ett sorts slanguttal för ett riktigt ord, i det här fallet "Love". Men att ha ett accenttecken på slutet, känns det nödvändigt och var det någon mer än deras mest lojala fans som kom ihåg att lägga till den när man skulle skriva gruppnamnet någonstans?
Så, när den elefanten är ute ur rummet så kan jag koncentrera mig på det väsentliga, låten. "Casanova" ska föreställa en sorts dansant låt i mexikansk stil, som dock spretar en hel del i soundet. Melodin är inget man minns och det mexikanska i låten låter precis så opersonligt och plastigt som man kan förvänta sig var då när det var ett gäng européer som skulle försöka låta som en annan musikalisk kultur. B-sidan då, kan den rädda? Den är förvisso snäppet bättre med ett mer stompigt discosound, om än att melodin är rätt blaskig. Det enda man egentligen minns är den helt onödiga och plötsliga inlägget av "Sam The Record Man", som försöker låta som en flåshurtig radio-DJ, men som inte tillför låten ett dugg med sitt rabblande. Sorry, men den här singeln var helt ointressant och gav mig exakt ingenting. Jo, EN sak, en av medlemmarna hette Patti Brard. Hon gjorde en riktigt bra låt på 80-talet som hette "Red light". Det räcker näppeligen för att jag ska behålla singeln.
Bernhard Brink - Viel zu jung Utgivningsår: 1980 Skivbolag: Aladin B-sida: Ich hab' den koffer in der hand Betyg: 2/5
Välkommen till den inofficiella tyska melodifestivalen årgång 1980. Man skulle i alla fall kunna tro att den här låten skulle ha varit med i något sånt. Bernhard Brink, med samma krullfrisyr som Eva Dahlgren i den svenska tävlingen detta år, är en tysk schlagersångare, senare TV- och radiopresentatör, som även har varit med i den riktiga tyska festivalen ett antal gånger utan att vinna den. Och den här låten skulle man absolut kunna tro är en låt från det av döma av arrangemang och produktion, men inget i min research tyder på att den var med och tävlade där det året.
Det borde inte låta så dåligt om det låter melodifestival, men tänk då också på att på den här tiden då hade man orkester, vilket hade kunnat få låten att bli mer innehållsrik. Nu var den aldrig med i tävlingen alltså och då är det bara en random vattnig och stentrist tysk schlagerproduktion i studio, dock med en stil som låter som någon av Ralf Ziegels fredslåtar från 80-talets tävlingar. Dessutom inklusive en riktigt malplacerad saxofon mitt i allt. Jag ska inte säga att det här är uselt, bara grått och tråkigt.
B-sidan är betydligt rockigare och ett steg uppåt. Den hade kanske behövt som A-sida egentligen. Den är inte tillräckligt bra för att vara en anledning att behålla singeln, men ett plus i kanten kan den få. Hade "Viel zu jung" kunnat vinna den tyska mellon och representera då Västtyskland i Eurovision? Jo, det tror jag, utan tvekan...
The Monn Keys - Stackars stora starka karlar Utgivningsår: 1961 Skivbolag: Aladin B-sida: När man fått vad man vill Betyg: 3/5
Och via Holland och Tyskland går resan nu till Norge. När jag såg den här singeln så trodde jag först att "The Monn Keys" var ett sorts patetisk sätt att rida på "Monkeys-febern" på 60-talet, alltså bandet The Monkeys och hade Kultstämplat i tankarna. Men det här bandet har faktiskt funnits långt längre än det mer kända brittiska bandet. Det var på 40-talet som Egil Monn Iversen bildade denna revygrupp, där av "Monn". Gruppen har ju annars också stor mello-koppling eftersom Monn Iversen har viftat igång många orkestrar åt dom norska bidragen i Eurovision-tävlingen och medlemmarna Arne Bendiktsen och Per Asplin har deltagit i tävlingen ett flertal gånger. Medlemmarna har annars varierat stort genom åren, varav dom mest kända har varit Sølvi Wang och Nora Brockstedt och fram till gruppens upplösning 1964 räknades The Monn Keys som bland Norges främsta underhållningsgrupper. Vilken kvinnlig medlem som sjunger här har jag dock inte hittat någon uppgift om
Den här singeln är från gruppens Sverige-satsning och gruppen toppade dom svenska listorna detta år med en annan singel. Kvartetten sjunger alltså på svenska här i deras militärfars-pastisch på den gamla amerikanska nationalklenoden "Glory glory halleluja". Normalt är vare sig svenska militärfarser eller den låten något jag går i gång på direkt, men det här är ändå rätt kul och bra framfört med kraft och energi! Dessutom är det Carl-Henrik Norins orkester som spelar, bara det. Så singeln blir faktiskt kvar i samlingen.
Lars Kåge - Cindy, min Cindy Utgivningsår: 1957 Skivbolag: Polydor B-sida: När Rosa-Rosa-Nina Betyg: 3/5
Vi avslutar denna europeiska turné med att komma hem till Sverige igen. Den här låten får väl räknas som en storschlager på 50-talet. "Cindy my Cindy" gjordes av Eddie Fisher 1956 och kom till Sverige året efter genom Gösta Rybrants översättning. Lars Lönndahl var det som gjorde den först och den svenska versionen är väl främst förknippad med honom. Men samma år kom förstås en version till, vilket som bekant inte var helt ovanligt på den här tiden. Här var det skådespelaren Lars Kåge som sjöng in den. Kåge var väl ingen stor skådespelare och hade mest mindre roller i filmer som "Sjunde himlen", "Bohus bataljon" och "Blondie, Biffen och Bananen". Men sjunga kunde han onekligen.
Och om man nu ska jämföra den med Lönndahls version så är förstås originalet mer mjuk och romantisk medan Kåges version har en mer stadigt och fast schlagerkomp, signerad The Hit Tops (nej, jag vet inte heller vilka det är). Men jag gillar den här versionen faktiskt, så väl som Lönndahls mer crooner-aktiga version. Och B-sidans "Rosa-Rosa-Nina", en försvenskning av en tysk låt, är också klart lyssningsbar om man gillar mysig svensk 50-talsschlager. Singeln blir kvar i min samling av schlagersinglar!
Take That - Pray Utgivningsår: 1993 Skivbolag: RCA/BMG B-sida: Pray (Acapella) Låt oss prata pojkband. Hela 90-talet var ju full av dom. Hette dom inte New Kids On The Block och Take That så var det Backstreet Boys, Boyzone, N-Sync och Westlife. Ett antal till ett band ihoppressade unga killar som hade looken och som med bakåtslickat hår, tvättbrädemagar och tighta kläder skulle sjunga sockersöta låtar för att locka en ung kvinnlig publik. Följaktligen var jag inte målgruppen och jag var aldrig intresserad av dessa band heller. Jag ska inte säga att det lät uruselt och hemskt, men det var nåt så in i nordens färglöst och tradigt och stack inte ut en millimeter. Sen fanns det väl enstaka låtar av en del av banden som ändå faktiskt var OK. "Larger than life" är ännu Backstreet Boys med hästlängder bästa låt och dom enda två riktigt bra av NKOTB är "Tonight och "Step by step". Men lägg på någon av deras normala ballader och jag somnar nästan direkt. Nej, pojkband är normalt verkligen inte min påse!
Men som sagt, undantag finns i allt och för mig har Take That alltid varit det. Ja, jag menar bandet där Robbie Williams startade! Jag ska verkligen inte säga att allt med Take That är jättebra heller. Även deras ballader är grymt såsiga pekoral som jag kan leva utan. Men det Manchesterbandet har som gör dom ett steg bättre än dom andra är den där kopplingen med 70-talets souldiscovärld, som gör att låtar som "It only takes a minute", "I found heaven", "Relight my fire" och "Could it be magic", förvisso alla covers, faktiskt är riktigt snygg och svängig popsoul, ofta med både blås, synthar och stråkar! Därför så blev jag faktiskt riktigt glad när jag hittade ett gäng av deras singlar på Erikshjälpen i Hudiksvall för ett antal år sen, och dessutom på vinyl!
Högst av deras låtar har dock nästan alltid "Pray"tronat från 1993 års "Everything changes". En låt som förvisso är mer lagd närmare åt balladhållet, men som ändå smeker skönt i örat med sitt softa sound och sina stråkar, förvisso synthbaserade stråkar, men ändå riktigt snygga stråkljud. Melodin är också en anledning till att låten är bland genrens bästa guldkorn, med en lite lätt melankolisk vers och en riktigt bra och positivare refräng. "Pray" har en brittisk 70-talspop-aura om sig som är kanonbra och stark och som, tillsammans med ovan nämnda låtar, gör att Take That är undantaget som bekräftar regeln om att pojkband var bland 90-talets tråkigaste företeelser. Dom här grabbarna hittade faktiskt något som ofta ändå stack ut bland allt annat slätstruket!
