Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Epic
Betyg: 3/5
Jag ska direkt säga att det här ska inte ses som en ordinär hyllningstext för en nyligen avliden musiklegend. Min relation till i dagarna avlidne Jeff Beck är egentligen bara den här plattan. I övrigt har jag aldrig riktigt engagerat mig i denne gitarrgurus musik, eftersom den typen av gitarrock aldrig riktigt varit mina domäner. Min kunskap om Jeff Beck, mer än att han var med i Yardbirds, är rätt begränsad. Det är inte heller ett försök att bara rida på vågen när musikälskare världen över hyllar Jeff Beck. När jag såg alla skriva om Jeff Becks död så tänkte jag helt enkelt på att jag hade den här plattan och insåg att det var nog väldigt länge sen jag hörde den och tänkte att det kanske vore en bra idé att återbesöka den och skriva om den ändå.
Visst lyser det ett nostalgins skimmer över den här plattan och jag ska försöka att skriva om den som det bara går med vuxna och musikkritiska öron. Men om jag ändå ska ta det från början och här kommer det ännu en gång, historien om 1985-avsnittet av radioprogrammet Rakt Över Disc som gjorde mig till den musiknörd jag är idag. Clabbe spelade där två låtar från den här plattan, instrumentallåten "Escape" och singeln "Gets ut all in the end" med Wet Willie-sångaren Jimmy Hall på sång (inte att förväxlas med jazzmusikern Jim Hall, vilket jag gjorde i drygt tio år). Enormt spännande och grymt snygga låtar som fastnade i mig för evigt! Hopp sen till september samma år och det allra första Tracks som jag spelade in, där en ballad med samme Jeff Beck låg på listan ett par veckor, Curtis Mayfield-covern "People get ready" med Rod Stewart på sång. Jag insåg direkt att karln kunde spela gitarr, inget snack! Det tog mig drygt tio år innan jag hittade plattan "Flash" på second hand och kunde få låtarna på vinyl också.
Så, nu är det dags att syna plattan med mogna öron. Jag kan lätt koppla denna till en platta jag skrev helt nyligen, Santanas "Beyond appearances" från samma år. Båda är plattor med gamla legender som sökt sig till 80-talets sound för att dom eller skivbolaget velat ha en snabb och stor succé och som sen fansen och/eller artisten själv ogillar långt efteråt. Givetvis eftersom det används synthar, discotrummor och låter stereotypiskt 80-tal om det, vilket artisternas normala målgrupp inte alls gillar i någon form. Och jag tillhör den lilla exklusiva skaran som anser att detta är artisternas bästa platta, men som inte alls istället är nämnvärt intresserad av artistens normala katalog. Nu är inte detta en helt perfekt platta, det erkänner jag. Om jag börjar med minussidan så är inte melodierna i överlag alls välgjorda. Plattan är producerad av Nile Rodgers och Arthur Baker, som båda är fantomer inom discofacket. Alltså verkar det som att det viktigaste har varit att lyfta fram Jeff Becks gitarr i en 80-talsfierad musikalisk ljudvärld, och där melodierna varit något man bara nödvändigt har slängt in. Dom låtar jag nämnde ovan har överlägset bäst melodier, men så är den ena en cover, den andra instrumental och den tredje en riktig rockröjare.
Men till plussidan hör, och det är ändå en gigantisk anledning till att gilla och behålla den här plattan, jag gillar ju när det är ett riktigt häftigt amerikanskt 80-talssound och detta låter ändå riktigt snyggt, även om man kanske inte har tittat i helhet på låtarna i studion. Och Jeff Beck spelar förstås grymt bra gitarr, vilket märks inte minst på "Escape"! Dessutom är detta en av väldigt få plattor där Jeff Beck har övertalats att sjunga själv på. Så även om det inte är ett jättemästerverk, den har vissa nackdelar och det för Jeff Beck kanske var lite av en kommersiell sell-out så är det här en riktigt bra platta med några av 80-talets mest underskattade höjdarlåtar! Det kommer man långt med, i alla fall hos mig. Ja, också förstås: RIP Jeff Beck!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar