RIP Pete Byrne - de nakna ögonens synthmästare!

Jag har nämnt den här historien förr, men finns en anledning till en repris just denna (sista?) gång. När jag var barn så hörde jag en låt på "Bagen" i TV med Cia Berg som hette "What (In the name of love)" och som trollband mig och jag spelade låten på kassett från TV. Japp, usel kvalitet, men lille jag hade sparat låten på något sätt. Vilket band som hade gjort låten uppfattade jag inte utan fick leva utan den vetskapen i MÅNGA år. Det tog det mig många decennier innan jag fick information om det på ett diskussionsforum och till dess att jag hittade singeln. Naked Eyes var nu ett band som jag hade ögonen på och som snabbt blev en favorit i 80-talets blipbloppande engelska synth era!

Det finns alltså en anledning till den här historien igen för låten sjöngs av Pete Byrne, som tillsammans med Rob Fischer utgjorde bandet Naked Eyes, och Byrne (inte att förväxlas med Dead Or Alives Pete Burns) avled för lite mer än en vecka sen efter en tids sjukdom 74 år.

     Både Byrne och Fischer startade sin karriär i bandet Neon tillsammans med medlemmarna i Tears For Fears. När dom sen gick för sig själva så radades hitsen upp av lysande new wave-klassiker som idag är

sorgligt bortglömda för många skivälskare! För Naked Eyes hade kanske en del hits i England, men dom nådde inte långt utanför det brittiska öriket. När jag nämner namnet Naked Eyes för dom flesta så får jag oftast ett oförstående ansikte tillbaka. Men för mig är låtar som "Always something there to remind me", "Voices in my head", ovan nämnda "What (In the name of love)" och "Promises, Promises" bland det bästa som har gjorts i den brittiska new wave-vågen under 80-talets början och, med undantag från det förstnämnda låten som var en cover, så var det Pete Byrne, tillsammans med Fischer, som låg bakom dessa mästerverk! Mjuka synthmattor, som vågade bjuda på det där extra ibland, och lysande poplåtar. Jag vet att jag i recensionen av Naked Eyes platta "Burning bridges" för sex år sen saknade den lilla kryddan i en annars perfekt platta, men singlarna vågade ändå ge det där lilla extra. Och Pete Byrnes röst var ljus och soft och passande musiken och genren! För mig var Pete Byrne en stor del av den new wave-vågen från 80-talet som jag håller så högt!

Naked Eyes splittrades 1984 och turnerade faktiskt aldrig under 80-talet eftersom man hade problem att återskapa sitt sound på ett bra sätt live på scen. 
     Rob Fischer skapade sen Climie Fischer med Simon Climie och avled 1999. Pete Byrne försökte gå solo utan att lyckas nämnvärt och återskapade Naked Eyes, som spelade till sist live och Byrne ägnade återstoden av karriären att spela på olika 80-talsturnéer och festivaler. Trots allt hade Byrne varit med om att skriva några av decenniets bästa låtar i synth/new wave-genren, låtar som förtjänade att lyftas upp på nytt för både nya och äldre generationer! Och för dessa fantastiska låtar tackar jag Pete Byrne! RIP!

Sommarplågor #59: OMD - Sailing on the seven seas

OMD - Sailing on the seven seas
Utgivningsår: 1991
Skivbolag: Virgin
B-sida: Burning
Det här är en singel som jag borde ha tagit med i den här serien för länge sen, men bäste sent än aldrig, antar jag. Och som det finns minnen till den här låten! 

Men om vi börjar från början. 1991 var året då Andy McCluskey för första gången skulle försöka driva sin klassiska synthpop-skuta ensam efter partnern Paul Humphreis avhopp från Orchestral Manoeuvers In The Dark. Detta med avhoppade medlemmar och en person som ska försöka fortsätta som vanligt brukar normalt inte vara ett jättestarkt recept för framgång. Men McCluskey lyckades med att skapa några av OMDs starkaste låtar någonsin, vilket började med en låt som doftade sommarhit hela vägen. Med en text med hav och seglingstema och ett urhäftigt och speciellt sound som gungade fram på havet i hela sin skapelse så fick synthlegenderna från England sin dittills största hit i den varma sommaren 1991. En del kanske minns att jag skrev om OMDs platta "Sugar tax" för ett flertal år sen och lite blir en repris textmässigt här.

För mig är detta något av sommarlåtarnas sommarlåt under 90-talet. Jag följde den hela tiden, från OMDs glädjande Tracks-comeback genom varje vecka på Sommartoppen, där den höll varje vecka hela sommaren, och till låtens placeringar på hitlistorna. Jag älskade den och gör så än, vilket en andra plats på listan över 1991 års låtar vittnar om. Jag glömmer inte heller sommarkvällen i stugan i Västersel då föräldrarna åkte i väg över natten och jag satte bandspelaren vid fönstret och bara vräkte på med OMD "Sailing on the seven seas" och andra låtar från senaste Sommartoppen över sommarlandskapet! Bättre än så här blev nog sommaren 1991 aldrig och OMD hade hittat ett nytt drag kring sig själva och fått nytt liv i sin karriär!

Pet Shop Boys - It's a sin

Pet Shop Boys - It's a sin
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: Parlophone
B-sida: You know where you went wrong
2018 så släppte Ghost en version av Pet Shop Boys klassiker "It's a sin" på den begränsade deluxe versionen av sitt album "Prequelle". Den nådde snart internet och åtta år senare är låten mer officiellt släppt till allmänheten. Det är faktiskt en riktigt bra version, och det föranleder mig till att introducera originalet på bloggen som en del av min serie där jag skriver om megahits och klassiker.

Pet Shop Boys skrev låten redan 1982 och spelade in en demo till låten tillsammans med producenten och artisten Bobby Orlando 1984, men det var först 1987 som låten fick sin mer bekanta stil. Texten är hämtat från intryck Neil Tennant fick i en katolsk skola han gick på och han har sagt att den inte alls är tänkt att vara seriös utan mer som ett internskämt där låten tog 15 minuter att skriva. 

Lik väl har låten ett otroligt mäktigt sound med psalmliknande melodistämmor, åskknallar, ekon och diverse körljud. Producenten Julian Mendelsohn och Pet Shoparna har verkligen gått all in i viljan att skapa ett redigt kyrkosound och man lyckas att göra något för tiden väldigt eget och ändå så passande för listorna att folk bevisligen vill höra det mer och mer av. För än till idag räknas detta som en av bandets absolut största hits i karriären! 
     Det här är för min egen del en låt som jag har delade tankar om numera. För det är en magnifik låt och skapelse och som Pet Shop Boys-fan en megaklassiker av gigantiska mått, utan tvekan. Däremot så är det inte den låt av bandet jag helst lägger på idag eftersom jag känner mig rätt mätt på den efter att ha hört den av och till ända sen den marscherade in på trackslistans första plats i augusti 1987. Men precis som med många av dessa klassiker på 80-talet så kan man vara less på låten, ända till dess att den spelas och man skiner upp och plötsligt gladeligen minns sitt 80-tals radioinspelningar när man tryckte ner play och rec på bandspelaren när den önskades i "Lördagsbiten" eller "Upp till 13".
     Det är nog bra att Ghost har kommit och putsat upp låten i sin egen rockiga stil och gjort den på nytt, så länge som folk inte glömmer var den kommer ifrån och vilken mästerlig och egen skapelse originalet är. Så hur mätt jag än är på den så bugar jag mig i vördnad till Neil och Chris för en otrolig låt och ett bländande sound!

Och är någon nyfiken på hur demon lät så är den bifogad med länk nedanför! Ja, den låter lite annorlundare...

RIP Dave Ball - synthgeniet som vågade experimentera!

En vårkväll 1986 så lyssnade jag på Metropol och deras tävling Popduellen, där Kaj Kindvall och Klas Burling tävlade mot varandra i popkunskap. Jag tror ni förstår av namnen anledningen till varför jag lyssnade noga på detta och det lilla inslaget gav mycket till mig för framtiden, både  influenser till mitt 70-talsintresse och band som jag började gilla. En av låtarna som spelades var Soft Cell och deras

"Tainted love", en låt jag hörde för första gången där och då och som jag gillade direkt. Det briljanta och enkla blipbloppande synthljudet fick mig på fall. Vad jag inte visste då var att bakom detta ljud fanns ett musikelektroniskt geni som kunde synthljuden på sina fem fingrar och som visste hur man utvecklade och experimenterade med det. Mark Almond var förstås stjärnan och hans speciella stämma gav musiken sin speciella känsla. Men bakom det fanns melodierna och soundet som vågade både följa och utmana. Bakom syntharna fanns David "Dave" Ball, som vi tyvärr förlorade igår efter en tids sjukdom 66 år gammal! Soft Cell var på flera av sina låtar och på plattor som "Non-stop erotic cabaret" och "The art of falling apart" ett bevis på Balls vilja att ta musiken på nya vägar och experimentera sig fram.

Men berömmelsen och ett stort användande av droger hade sitt pris och 1984 så splittrades Soft Cell och efter flera år med studiojobb, filmmusikjobb och diverse soloplattor så hittade Ball sitt nya kall! 1988

träffade han producenten Richard Norris och bildade The Grid, ett band som skulle ta experimentlustarna på helt nya vägar. The Grid tog technomusiken, blandade det med synthen och musiken blev väldigt speciell, atmosfärisk och vacker. För majoriteten är The Grid mest känd för att 1994 blanda techno och country i låtar som "Texas cowboys" och kanske främst "Swamp thing", som är ett dansmusikaliskt mästerverk och som blev en stor hit den sensommaren. Japp, den låten kan komma att dyka upp i serien "Sommarplågor" i framtiden. Men den som lyssnar på The Grids helt fantastiska platta "Evolver" från det året hör att bandet var mycket mer än så, där uppföljarhiten "Rollercoaster" genom bara sitt namn, men även sound, visar att bandet och plattan tar lyssnaren med på en musikalisk berg-och-dalbana som man aldrig vet var det ska ta vägen innan albumet når sin ende. För mig är "Evolver" en av 90-talets bästa och skönaste dansplattor med otroligt sköna ljudmattor! 

Efter det så har Ball ömsom fortsatt producera låtar till The Grid, som dock inte blivit ens i närheten lika uppmärksammade och populära som 1994, och ömsom återförena och göra nya låtar till Soft Cell, där bland annat "Purple zone" (gjord med Pet Shop Boys) från 2022 är kanonbra. Och in i det sista arbetade han och precis innan Daves död så var man färdig med skapandet av ett nytt Soft Cell-album. 

Dave Ball vågade gå sin egen väg och skapa musik som utmanade och kändes speciell. The Grid och Soft Cell var band som stod ut för sin tid och det blev otroligt bra och snyggt! Hans känsla att våga experimentera med musiken och vandra sin egen stig kommer att vara saknad i dagens musikbransch och för hans insatser inom musiken och för dom fantastiska plattor han har givit ut så tackar jag honom. RIP Dave Ball! 

RIP Blancmange's Stephen Luscombe - skapade underskattade synthklassiker!

Det här är en lite sen hyllning, jag vet, men bättre sent än aldrig antar jag. För ett par veckor sen förlorade popvärlden en synthpionjär som tyvärr aldrig fick det erkännande världen över som hans band förtjänade. Stephen Luscombe, multiinstrumentalist och medlem och grundare av engelska Blancmange

avled 70 år gammal. Blancmange, bestående Luscombe och sångaren Neil Arthur, var ett band som jag upptäckte först runt 2000 och som snabbt rusade upp som en favorit i genren. Bandet gjorde glada, pigga och välgjorda synthlåtar och hade hits i hemlandet England med låtar som "Don't tell me", "Blind vision", "Living on the ceiling" och "Waves". Man gjorde också en lysande version av ABBAs "The day before you came" och fick Agnetha Fältskog att delta i videon. Plattan "Mange tout" är en riktigt bra och skön platta fast förankrad i 80-talets brittiska new wave-våg och jag skrev om den dessutom här på bloggen 2014.

Bandet splittrades 1986 och Luscombe samarbetade med Boy George i projektet The West India Company för att blanda indisk musik med pop. 2006 återförenades Blancmange och kom med ett nytt album 2011. Men Luscombe blev tvungen att lämna bandet strax därefter efter återkommande hjärtproblem och Neil Arthur har sen dess drivit Blancmange själv. Luscombe har dessutom gjort musik till filmer, dokumentärer och serier.

Luscombe gjorde musik och var med i ett band som aldrig fick en stor publik utanför sitt hemland. I Sverige spelades en del av bandets låtar i radioprogram som Metropol, men på listorna som fick man bara tre veckor på Poporama 1983 med "Living on the ceiling", trots att låtar som "That's love that it is" och "Don't tell me" hade potential att bli riktiga synthklassiker. Troligen var branschen mättad på band i genren, eller så hade Blancmange ett sätt att vrida på ljudbilden som gjorde att folk hade svårt att ta det till sig. För Blancmange vågade hitta sin egen stil på de engelska new wave-synth-musiken och Stephen Luscombe var en stor del i skapandet av flera av 80-talets bästa låtar i genren. Och för det så tackar jag Stephen Luscombe och vila i frid!

A Flock Of Seagulls - A Flock Of Seagulls

A Flock Of Seagulls - A Flock Of Seagulls
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Jive
Betyg: 5/5
Det är alldeles för sällan som jag hinner skriva om en klassiker och när engelska A Flock Of Seagulls nu har kommit med ett nytt album så passar det bra att gå tillbaka och syna deras debut. Senaste singeln "Him" är bland det bästa bandet har gjort på mycket länge och påminner en hel del om deras tidiga 80-talets new wave-pärlor i sin stil, även om sångaren Mike Scores röst har blivit äldre och den väldigt märkliga ugglefrisyren har bytts mot en helt skallig profil.

A Flock Of Seagulls slog aldrig riktigt i Sverige tyvärr, även om de var en stor del av den brittiska synthvågen som sköljde över Europa då och har med åren blivit ett namn många engelsmän och 80-talsfans minns från den tiden. Den här plattan är en, i mitt tycke, überklassiker i genren utan tvekan. Paul Reynolds har en gitarrslinga som oftast går i bakgrunden på bandets sound och som är så karaktäristisk och ger låtarna en softare och mysigare ljudbild! Låtarna på den här plattan går i ett bra upptempo har höjdarlåtar som "Messages", "Standing in the doorway" och "Don't ask me". Förutom då lysande singlar "I ran (so far away)" och "Space age love song" som är ikonisk brittisk 80-talssynt i mitt tycke! Detta är ju bara vackert!

När man vill att man ska rekommendera plattor med en viss artist eller genre för en newbie så brukar jag säga att samlingar är det klart bästa, eftersom man då får en chans att lättast lyssna på det som gjort musiken så stor och säljande. Det gäller även den här genren eller A Flock Of Seagulls, men jag tycker att om man vill upptäcka engelsk new wave-synth så är ändå den här debuten ett utmärkt ställe att börja på för soundet är så klassiskt, med softa melodier, Paul Reynolds gitarr som flyter bakom syntharna och Mike Scores röst. Detta är bland det bästa det engelska 80-talet hade att bjuda på!

Squeeze - Take me i'm yours

Squeeze - Take me i'm yours
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: A & M Records
B-sida: Night nurse
Squeeze är ett band som jag har försökt att gilla och fått för mig att det borde vara ett band som jag skulle vara intresserad av. Men det har gått lite trögt så här långt och det jag har hört har inte känts som något jättespännande utan mer "jaha, ok...". Med ett undantag, förstås. Och, ja, vi kommer till skivomslaget snart.
     Men när jag för 10 år sen skulle lära mig mer om 70-talets musikvärld genom plöja igenom alla det årets Poporama-sändningar så hörde jag den här låten och den blev en tidig favorit för mig. Och vi snackar då om den ENGELSKA varianten av Squeeze. För jag lärde mig samma år, som en del trogna läsare kanske minns, att det finns två Squeeze när jag i Stockholm köpte det jag trodde var bandets debutplatta och det visade sig att det fanns ett amerikanskt punkband med samma namn.

Den här låten är då Squeeze debutlåt och något av bandets synthhit. Bandets sångare Glen Tilbrook har beskrivit låten som att dom låtsades vara Kraftwerk i den och det är verkligen en riktig new wave-aura om den. Givetvis var det just detta som fick mig på fall för låtens kanonhäftiga sound och dess marscherande driv. Och det lyckades ju, för denna debut blev en riktigt stor hit då. Detta är dock en grym 70-talslåt som idag tyvärr, som så mycket annat bra, känns väldigt bortglömd. Inte bortglömd hos mig dock alltså utan på min lista över 1978 års låtar landade den på plats 12. 

Men så var det ju detta med kvaliteten på skivan och att försöka hitta singeln. Som synes så ser omslaget inte så jätteroligt ut. Den är förstås köpt i samband med Återbrukets nerstängning och jag tvekade in i det sista om jag skulle köpa den eller inte. "Chris" har verkligen gott all in här med att klottra på omslaget. Men jag har aldrig heller sett singeln någonstans, även om jag numera är ägare av hela plattan. Och till sist beslöt jag mig att köpa den när det nu var utförsäljning och jag har letat efter den, i alla fall till dess att jag får tag på en version med snyggare omslag. Som en kanadensare på Vinyl Communityn sa:
"Man spelar ju inte omslaget..."
Jag är lycklig över att äntligen ha singeln av denna grymma hit i alla fall, fodral eller inte!

Fox The Fox - In the dark of the nite

Fox The Fox - In the dark of the nite
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: CBS
Betyg: 4/5
Holländska Fox The Fox var ett band som hade potential men som aldrig riktigt nådde höjderna. Dom som känner till gruppen har med största sannolikhet främst hört singeln "Precious little diamond" och kanske "Flirting and showing" (som jag tycker är bättre av dom två singlarna). Dessa två blev hits 1983-1984 och ett album kom innan det var okänd anledning blev tyst i hela fem år. Sen kom en platta, långt efter att synthvågen dött ut och bandet fallit i glömska, och ett år senare splittrades bandet. Om skivbranschens så kallade motto "Du är inte större än din senaste hit" stämmer så är det på Fox The Fox. 

Fox The Fox gjorde alltså en för tiden trendig new wave-synthpop fast med lätta funkbeats i grunden. "Precious little diamond" är en snygg låt, utan tvekan, men med åren har jag blivit rätt mätt på både den låten och den rätt irriterande heliumrösten som sjunger den. Därför blev jag ändå riktigt glad när jag upptäckte att plattan är klart mer än bara den låten och att det finns relativt normal sång också. Och soundet är riktigt skön tidigt 80-talsaktig pop med mysiga synthmattor. Sen är kanske inte alla låtar helt perfekta i sin skapelse. Det finns en hel del låtar med onödigt mycket instrumentala partier med sång bara här och där, någon amatörmässig rap samt att diamant-låten bara finns i en sorts album mix, och hur mätt jag än är på låten så har jag svårt för när artister inte låter sin största hit vara i den form fansen har vant sig på plattan utan måste lyxa till den med en annorlunda mix. Men det finns riktiga höjdare här, som  "Check it out" och avslutande singeln "I.C Eyes"

Men Fox The Fox platta visar trots allt upp en hel del bländande ljudbilder med snygg new wave-pop och är långt bättre än jag trodde den skulle vara. Alla låtar är inte alltid helt välgjorda, sångaren Berth Tamaëlas röst är stundtals jobbig och betyget balanserar lite på gränsen, men plattan är ändå tillräckligt skön och bra att lyssna på att jag med god marginal behåller den!

Kultstämplat: Johan Vävare & Tango - Nu tändas åter ljusen i min lilla stad

Johan Vävare & Tango - Nu tändas åter ljusen i min lilla stad
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Stranded Rekords
B-sida: Xtabay
Den nya säsongen av "Så mycket bättre" har precis dragit igång i TV4 och det är dags för nya artister att tolka varandras klassiska låtar på sitt sätt. Personligen har jag aldrig engagerat mig i programmet även om det har förekommit en del helt OK versioner. Kalla mig tråkig, men att se kändisar sitta och festa i en realityserie och klappa varandra på ryggen eventuellt gråta i TV av lycka och tacksamhet känns inte som min form av underhållning. Men detta ska nu inte handla om just det programmet, utan snarare om detta att ta en känd låt och helt stuva om den till näst intill oigenkännlighet. Om Gunnar Wiklund hade varit med i "Så mycket bättre" samtidigt som producenten och Mockba Musics medlem Johan Vävare och Vävare hade fått i uppdrag att tolka en Wiklund-klassiker så hade den låten mest troligt låtit så här. Och jag är rätt säker på att Gunnar Wiklund knappast hade gråtit av just tacksamhet. 

"Nu tändas åter ljusen i min lilla stad" är en sån där jättestor svensktoppsklassiker som dom flesta känner till idag och en av anledningarna till att jag gillar Wiklunds musik. Det är en grymt skön stämning i denna och Per-Martin Hambergs text. Och på det tidiga 80-talet så lät dom svenska synthproducentena knappast något vara ifred och skulle hitta egna fria vägar att förnya klassikerna med synthljud. Så Johan Vävare tog sig an Gunnar Wiklunds mästerverk. Vilken/Vilka "Tango" är vet jag inget om. Det är här problemen börjar.

Jag förstår att det här ska låta nyskapande och att ta en klassiker och verkligen göra den till sin egen. Men här verkar man ha försökt en aningen för mycket. Sången här sköts av tre individer, poeten Io Jupiter, som jag vet exakt noll om, Lars Demian och Thomas DiLeva, de två sista en bra bit innan deras genombrott. Och vad dom tog innan inspelningen vet jag inte, men dom låter som om dom är i ett annan värld när dom sjunger, för att vara lite snäll.

Johan Vävare har skapat en långsamt lunkande synthmelodi som vandrar igenom låten med skumma flummiga effekter i bakgrunden och i refrängen ett enormt irriterande pipande ljud som låter som om man hade rundgång vid inspelningen. Ja, soundet låter väldigt skumt på alla sätt. Det är möjligt att detta ska vara nåt poetiskt som går långt över huvudet på mig. Det fattas bara att Yoko Ono skulle komma in och primalskrika. Men här tänds inga ljus i alla fall i mitt lilla huvud när jag lyssnar på detta. Det här är bara konstigt och märkligt och så bisarrt att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Så mycket bättre? Tillåt mig skepta något...

Depeche Mode - Memento mori

Depeche Mode - Memento mori
Utgivningsår: 2023
Skivbolag: Columbia
Betyg: 4/5
Det är ju inte jätteofta som jag skriver om nya plattor, även om det finns folk som har mailat mig genom åren och försökt få mig att ändra på det. Men detta är ju i första och andra hand en blogg för äldre musik. Ny musik finns det så många som skriver om ändå och har bättre koll på. Men givetvis kommer det finnas undantag, som när Depeche Mode släpper nytt album. Givetvis ska den skrivas om, fattas bara annat. Jag gjorde ju samma 2017 när deras då nya platta "Spirit" kom ut.

Depeche Mode 2023 är en duo efter Andy Fletchers plötsliga död för ett år sen. Jag var tämligen orolig över bandets framtid, eftersom Dave Gahan och Martin Gore inte alltid dragit jämt och Fletcher lite varit en sorts medlare och sammanfogande i bandet. Men Martin Gore has sagt i en intervju att efter Andys död så har de två kvarvarande medlemmarna kommit varandra närmare. 

Låtarna till "Memento mori" har gjorts tillsammans med The Psychedelic Furs förre sångare Richard Butler

Hyllningen till Andy
Fletcher på omslaget

 och James Ford, som även rattade "Spirit", är tillbaka i producentstolen. Och om "Spirit" har en politisk ton i texterna så präglas den här plattan av en sorts ångest och funderingar kring döden och ensamhet, tankar som uppkommit både efter Andy Fletchers död och i samband med pandemin. Men mitt i detta ångestladdade mörker så ser bandet en strimma ljus i dom sista låtarnas texter i form av den speciella kärleken till någon. Plattan är oerhört vacker i sin skapelse och det är riktigt bra låtar. Möjligen så kanske jag saknar den där riktiga hitlåten. Ibland känns det lite som att det är tolv albumspår, där första singeln "Ghost again" ses som starkast, men för att vara ärlig låter den en del albumspår också. Men när det gäller Depeche Mode så funkar det bra med otroligt välgjorda låtar som är vackra, men kanske inte sitter som ett knytnävsslag i melodin. "Don't say you love me" är en klar personlig favorit, där gitarren, tempot och stråkarna skapar en skön mystik kring låten! För James Ford har skapat ett enormt snyggt ljudlandskap och Martin Gore melodier som passar som hand i handsken i det och Dave Gahans röst är trygg och helt perfekt där. Det enda som jag i så fall ska klaga på är låten "Soul with me", som inte är dålig som låt, men där Martin Gore gör sin traditionella sånginsats och hans röst har med åldern börjat att falna en hel del. Det hörs när han sjunger kör och än mer här, med allt mer vibrato och sviktande stämma. Men totalt sätt så är "Memento mori" en riktigt bra, vacker och väldigt välgjord skapelse som med en sorg i tonen ändå håller stilen och ger Depeche Mode-fansen det dom vill ha och James Ford får gärna fortsätta på fler plattor i framtiden. Jag kanske dock håller "Spirit" snäppet högre och ser det som ett något starkare album, men den här plattan kvalar ändå helt klart in som en av bandets bästa och snyggaste moderna alster! 

Midge Ure - The gift

Midge Ure - The gift
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Chrysalis
Betyg: 4/5
Om ni tycker att det tar lite längre tid mellan artiklarna just nu så beror det på en viss tidsbrist för närvarande, men självklart lever bloggen vidare och nu med något klassiskt och 80-tal. Det här är en skiva som har funnits med mig länge i samlingen, men som med allt nytt som jag har att plöja igenom inte har blivit spelad på bra länge. Så det är dags att åter göra bekantskap med Midge Ures första soloalster, "The gift". 

Midge Ure har sagt att han ville göra något som var lättare än Ultravox och även om soundet inte skiljer sig så jättemycket från bandet så är det ändå positivare och till viss del gladare tongångar på "The gift" än på Ultravox klassiska plattor några år tidigare. "If i was" var ju huvudsingeln och hiten och är en låt som håller starkt än som en vacker svävande brittisk poppärla med snygga synthmattor. Men här finns också plats för lite snygga instrumentala låtar, som spelades in på ön Montserrat i Karibien. Den rytmiska kaskaden i "The chieftain" är väl värd att rekommendera. 

Ure var fortfarande en del av Ultravox här, men vågar stå med en fot i bandets klassiska sound och det andra i något nytt med tuffare tongångar. Det är aldrig tråkigt utan variationsrikt och otroligt välgjort, samtidigt som Ultravox-fanet både kan känna igen sig och fascineras av Midge Ures egna idéer. En lysande och klassisk solodebut av Midge Ure med ett vackert och snyggt sound som känns både hemtam och överraskar här och där!

Jean-Michel Jarre - Oxygene

Jean-Michel Jarre - Oxygene

Utgivningsår: 1976
Skivbolag: Disques Motor/Polydor
Betyg: 5/5
Det var en hel evighet sen jag skrev om en av mina riktiga favoriter, efter att nu ägnat en eon till att skriva om nyinköpta eller relativt nyare inköpta skivor. Men den här bloggen startades trots allt en gång för att skriva om mina favoritplattor och en som jag ännu inte skrivit om är den ikoniska skivan "Oxygene" av den franske ambient-elektronika-mästaren Jean Michel Jarre. Jarre är en musiker jag har älskat ända sen jag hörde honom första gången runt högstadiet och jag vet inte längre hur många miljoner gånger jag har lyssnat på den här skivan sen jag första gången fick den kopierad på kassett av en familjevän. 

Jag tänker bespara er allsköns teknikpornografi och inte snacka om vilka instrument och apparater som har använts till att skapa detta mästerverk, men inspirationen till "Oxygene" finns i Hot Butters "Popcorn", som Jarre själv gjorde en version på, men som till skillnad mot den mer kända versionen floppade. Men trots allt så blev han sporrad därigenom att göra plattans mest kända låt, "Oxygene IV". För äldre läsare, minns videon med alla pingvinerna, för något yngre läsare, minns "Grand Theft Auto IV".
     "Oxygene" är en ambient synthsymfoni där alla delarna hör ihop och där synthljuden, den mystiska melodin och den svävande atmosfären får i alla fall mig att smälta. Allt flyter samman och sitter ihop så perfekt, samtidigt som det är spännande och man har inte en aning om vart musiken svävar iväg. Detta är tidlöst och så enormt vackert att man bara gapar och njuter! 

Däremot var kritikerna inte lika lätta att få med sig på sin tid. Plattan möttes av en hel del dåliga recensioner, eftersom recensenter av stora medier nästan alltid sett synthen som en sorts fiende och ett icke-instrument. Music Weeks skrev: 
"Jarre has produced a work that is ponderous in its self-conscious musicality"
Och Melody Makers Karl Dallas skrev:
"Seems to lack heart"
Den är inte röjig och platsar inte på en hitlista egentligen, men ändå har plattan i skrivande stund sålt 18 miljoner exemplar sen släppet. Därför så har det blivit för Jarre att göra uppföljare till denna. Den andra, kom drygt 20 år senare, 1997, kallad "Oxygene 7-13". Även om den givetvis inte kommer nära det ikoniska originalet så är det ändå en riktigt bra platta i samma andra som är starkt rekommenderbar. 
     Ytterligare 20 år senare, 2016, så kom den tredje delen, "Oxygene 3". Den har jag inte skaffat än, men det jag har hört av den så är den också helt OK. Sen om Jarre bör mjölka den ännu en gång med en till del är jag väl ytterst osäker till. För hur bra dom andra sviterna än är så är ändå den riktiga delen från 1976 ett mästerverk i sin egen liga som är bland det vackraste musik jag någonsin har hört. Och, japp, den är en av dom tio bästa plattorna jag vet! 

Pete Shelley - Homosapien

Pete Shelley - Homosapien
Utgivningsår: 1981
Skivbolag: Genetic/Island
Betyg: 2/5
Att försöka transformera sig med tiden från en genre till en annan, följa med i tidens strömningar, är inte alltid lätt. Det finns flera som under det tidiga 80-talet försökte gå från punk till det mer aktuella new wave/synth-soundet. Många, som John Foxx, lyckades riktigt bra med det, medan det är lite värre med andra. Vad som är värre är förstås från person till person. Den här skivan har trots allt sin publik då den minst sagt sticker ut från mycket annat i genren. Men för min egen del så känns inte Pete Shelleys "Homosapien" från 1981 som något jag tänker lyssna på många gånger till. 

Pete Shelley var alltså sångare i punkbandet Buzzcocks på 70-talet och försökte redan tidigt experimentera med elektronik. Jag ska inte försöka låtsas att jag vet något om Buzzcocks, som jag egentligen bara hört talas om. Punk är, som de säkert har flesta förstått, inte riktigt mina domäner. Men här är tiden helt rätt för mer elektronisk och new wave-baserad synthmusik och rent soundmässigt så har jag väl hört värre. Det är stundtals helt OK synthljud, även om det kanske inte är vare sig tungt, dansant eller skönt svalkande, som många andra mer framgångsrika i samma genre var 1981. 
     Däremot så hade jag verkligen önskat att Shelley hade anpassat sin sång också till genren lite mer, för han försöker allt för ofta fortfarande använda den mer skrikande sången som passar mer till punkmusiken än synthpopen. 
     Melodierna är väl inte heller dom lättast tillgängliga, vilket i och för sig normalt inte alls behöver vara till en nackdel, om det är typ David Bowie eller någon liknande som gör den. Men med Pete Shelleys falska och ibland ylande sång så tenderar det till att bli rätt outhärdligt stundtals. Singeln "Homosapien" är bra och "I guess i must have been in love with myself" är helt OK och soundet är oftast också godkänt och det räcker till ett det betyg det blir. Men melodimässigt och sångmässigt så håller det inte här. Skivan blir inte kvar i samlingen.

Andy Fletcher skapade världens bästa band!

Jag tror att många här vet att mitt favoritband genom mitt liv alltid har varit Depeche Mode. Förutom då att dom gjort några av världens bästa plattor och låtar så har dom stått pall för droger, kaos, interna bråk, synthmusikens fall, skivbranchens fall, musikaliska förändringar och annat och ändå haft enormt lojala fans, sålt enorma mängder och aldrig gjort en riktigt dålig låt eller platta! Bandets kärna har nästan alltid bestått av tre personer, Dave Gahan rösten, Martin Gore kompositören och keyboardmannen Andy Fletcher mannen lite i bakgrunden som höll ihop allt. Det har alltid varit lite debatterat om vad Andy Fletchers roll har varit, men Ben Hillier, producenten till Depeche Modes "Playing the angel"-platta, beskrev bra i Steve Marlins bok "Depeche Mode - en biografi":

"Jag tror inte Depeche Mode hade funnits längre om det inte varit för Fletch. Jag tror inte att de andra skulle ha någon anledning att fortsätta med Depeche Mode, dom skulle förmodligen ha gjort soloalbum båda två. Fletch är den som håller ihop allt. Han är också bra för han är den som får Martin (Gore) att avsluta saker."

Förutom att han då spelade synthar så fungerade han även lite som bandets inofficiella manager och talesperson. Jag skriver nu i förfluten tid för "Fletch" finns inte mer, han avled för några dagar sen 60 år gammal! Men han fanns alltid där och var en stor del i skapandet av en av det mest ikoniska bandet i historien. Musikvärlden är en stor musikpersonlighet fattigare och det är riktigt rörande och se allas hyllning till Fletch i sina konserter samma kväll som han dog, som OMD, Pet Shop Boys, Chvrches, The Mission och Tori Amos! Så ett stort tack för allt du gjort för musiken och världens bästa band Depeche Mode och vila i frid, Fletch!

Alphaville - Dance with me

Alphaville - Dance with me
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: WEA
B-sida: The Nelson highrise sector two
Att följa upp en sån mastodont-succé och mästerverk som "Forever young"-plattan är förstås en enormt svår uppgift och skivbolaget och bandet hade diverse konflikter om vägskäl för den nya plattan, där skivbolaget ville ha mer som plattan och bandet ville gå sin egen väg. Till råga på allt hade Frank Mertens slutat bandet i början av 1985 och långhårige Ricky Eckolette fick hoppa in. Men till slut kom då uppföljaren ut, betitlad "Afternoons in Utopia". Plattan i sig blev en mindre flopp, men den är faktiskt väldigt underskattad och ett riktigt bra album, 'även om det förstås inte går att jämföra med den ikoniska föregångaren!

Den första singeln som släpptes från "Afternoons in Utopia" är då en Alphaville-låt i dess normala bemärkelse. En synthdiscokaskad av bästa och snyggaste sort med en kanonbra melodi och refräng och den blev faktiskt en riktigt stor hit. Jag minns ännu glädjen över hur bra den var försts gången den spelades i Tracks 1986 och spelade in den så många gånger jag kunde när den hördes i radion. Och ännu är detta en av mina absoluta favoritlåtar från bandet, fullt i kvalitet med låtarna från "Forever young"-plattan! Klart värd sin 11:e plats på min årslista över 1986 års bästa låtar!

Depeche Mode - See you

Depeche Mode - See you
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Mute
B-sida: Now, this is fun
Det var alldeles för länge sen jag skrev om mina husgudar Depeche Mode så varför inte ta igen skadan lite nu. Jag kommer nog att ladda med lite Depeche-singlar framöver så håll i hatten. Men jag börjar nu med den låt som tog bronset i min lista över 1982 års bästa låtar och som sen jag hörde den första gången har varit en av mina favoriter. "See you" var första låten efter Vince Clarkes lämnande av gruppen, men Alan Wilder hade inte ännu kommit med i bandet (eller, ja, han finns med i bakgrunden, men var inte medlem). Därför är detta första låten med trion Depeche Mode, som ju skulle bli mer vanlig från 90-talets senare del och till idag.

Det här är en enkel liten sentimental kärlekslåt med mysstämning. Producenten och Mutes grundare Daniel Miller beskriver låten i Steve Malins biografi om Depeche Mode:

"Låten fanns där, men när det gällde arrangemang och sound fanns det ingenting som sade åt vilket håll vi skulle gå."

Ändå är låten ett visst steg ifrån det mer glada och glättiga som var lite kännetecknet för "Speak & Spell"-singlarna och en litet steg mot en lite mörkare ton, inte minst i början och slutet av låten. Den låter i inledningen lite öde och ensam för att sen övergå i en, förvisso banal text, men ändå väldigt vacker melodi och otroligt skön stämning. Den har beskrivits som en av Depeche Modes svagare låtar, men ändå en väldigt viktig låt som blev bandets dittills största hit och ett bevis på att Vince Clarke inte var hela framgången för bandet. Jag har dock alltid stått fast vid att den är, om inte jättestark som hit, ändå väldigt avkopplande och grymt snygg och mysig låt, och då även en personlig favorit! Och, som sagt, ett viktigt låt på många sätt för bandets fortsatta utveckling.

Jag tänkte faktiskt bjuda på två videor med låten. Dels den officiella, en av dessa Julian Temple-videor som Depeche Mode alltid avskytt som pesten. Den är inget mästerverk, men inte fullt så usel egentligen. Inte om man jämför med den kultvideo som tyska musikprogrammet "Bananas" gjorde till låten, med ett ungt band spelandes och sjungandes i en lada med en massa höns omkring sig och i medlemmarnas famn, samt ett hånglande par i halmen i bakgrunden. Man kan riktigt se hur Dave Gahan har svårt att hålla sig för skratt med sin höna i famnen. Tyska musikprogramsproducenter hade stundtals väldigt märkliga idéer till sina artister under 80-talet och hur man tänkte med denna idé lär nog vi aldrig få reda på. 

David Bowie - Ashes to ashes

David Bowie - Ashes to ashes
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: RCA
B-sida: Ashes to ashes (Album version)
Det var ett bra tag sen jag skrev om en singel i en egen artikel så varför inte och varför inte då David Bowie. Bowie har då vuxit enormt de senaste tio åren till en artist vars musik jag verkligen gillar, åtminstone från början till och med 90-talet (hans musik därefter har jag inte utforskat riktigt än). Herr Bowie har förekommit ett antal gånger på bloggen genom åren och det kändes väldigt rätt att skriva om den här låten som erövrade en hedrande fjärde plats på min lista över dom bästa låtarna 1980 i somras.

"Ashes to ashes" har Bowie själv beskrivit som en hyllning till barndomen och rymdmän som blir pundare, samt som hans egna avslutning av 70-talet och intressant nog har han då tagit tillbaka en av hans karaktärer från sista året av 60-talet, alltså Major Tom från hans "Space oddity" från 1969. Sen höll Bowie fingret i luften och insåg att new wave-vågen var starkt på intågande och därmed var Bowies kanske mest synthpopiga hit och album skapad ("Scary monsters"). Detta förstärktes kanske av att bland annat Steven Strange från Visage finns i videon till låten. 

Men detta är inte bara en bra låt för att den har coola synthar, detta är en otroligt snygg skapelse med den briljanta synthslingan som passar kanonbra ihop med textens rymdatmosfär, det lite valsaktiga tempot och den lite kusliga titeln och frasen, "Ashes to ashes, dust to dust". Melodin är helt otroligt bra och bland det bästa Bowie gjorde melodimässigt så väl som produktionsmässigt! "Ashes to ashes" är en både fantasifull, snygg och mystiskt spännande låt som man inte riktigt vet vart den ska ta vägen och som enligt mig är däruppe bland mina favoritlåtar av David Bowie!

Naked Eyes - Burning bridges

Naked Eyes - Burning bridges
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: EMI
Betyg:  4/5
Detta är ett speciellt ögonblick! Jag behöver väl inte dra hela historien igen om mitt förhållande, eller snarare ofrivilliga brist på sådan, till engelska Naked Eyes. Mesta av det står bland annat i min text om bandets singel "(What) In the name of love" samt när jag utnämnde bandets andra platta "Fuel for the fire" till 2016 års åttonde bästa fynd. Men för att dra det viktigaste, jag hörde ovan nämnda låt på SVTs "Bagen" 1984, spelade in den på band från TV, missade vem som gjorde låten och spenderade halva livet att leta efter låten och därefter andra halvan till att hitta plattorna och nu är just den delen komplett eftersom bandet bara gjorde två plattor tillsammans på 80-talet. Sen flyttade ena halvan av bandet, Rob Fischer till USA och så småningom bildade Climie Fisher och tyvärr avled i canceroperation 1999. Sen dess har dock andra halvan, Pete Byrne, återupptagit namnet under de senaste åren. 

Nå, jag är alltså jublande lycklig över att ha hittat denna väldigt eftersökta debutplatta med denna new wave-duo, även om jag fick betala dryga 80 kronor för den på Vinylstallet. Men det var det klart värt! I ett år då förvisso höjdarfynden inte har duggat jättetätt så lär den här ändå hamna en bra bit på listan över 2020 års bästa fynd. Det kändes riktigt kul att för en gångs skull hitta något jag letat efter länge, vilket det var ett tag sen jag gjorde trots allt!

Nu ska jag inte säga att "Burning bridges" är ett helt perfekt album. De mest kända singlarna här är också bandets största hits, den galanta new wave-pärlan "Promises, promises" (varför den inte hamnat i samma synthklassikerfack som Soft Cells "Tainted love", Human Leagues "Don't you want me" eller Ultravox alla hits är för mig en gåta), "Voices in my head", "When the lights go out" och remaken av 60-talshiten "Always something there to remind me". "Promises, promises" är förvisso i en sorts album version med märkligt eko här och var, men OK då. Kul info, hittar ni maxisingeln så kan ni höra en väldigt tidig och ung Madonna köra i bakgrunden.

Däremot så kanske det saknas någon liten mer krydda i produktionen och vissa av melodierna, även om just dom sistnämnda är väldigt speciella och sticker ut på sitt sätt bland mycket annat i samma genre runt denna tid. Men en liten mer tuffare spets på anrättningen kanske hade gjort detta ännu piggare, en spets som jag tycker finns mer av på uppföljaren "Fuel for the fire". Samtidigt så är det dock väldigt snyggt, jag gillar Pete Byrnes röst (nej, inte Dead Or Alive-sångaren, han hette Pete BURNES) och det är ändå riktigt sköna och spännande låtar i en av dom genrer jag gillar allra bäst. Lyssna bara den lysande "Fortune and fame" eller varför inte titelspåret! Så trots allt så är det en skön synthplatta från 80-talet som jag gillar mycket med en laid back och mysig stämning! Väl investerade 80 kronor och värd sin väntan och den blir givetvis kvar i samlingen! 

Visage - Fade to grey

Visage - Fade to grey
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: Polydor
B-sida: The Steps
För snart tre månader sen så presenterade jag en lista över dom bästa låtarna 1980, något jag gjorde i en Facebookgrupp jag är med i. Den här gången har jag av tidsbrist inte skrivit om X antal singlar på listan, som jag gjorde efter årslistan 1984. Men flera av singlarna från 1980 kommer förstås att poppa upp titt som tätt. Men det känns som om jag i alla borde skriva om den låt som vann min årslista för 1980. Och det är ju en legendarisk låt i sitt slag, samt en av dom bästa låtarna jag vet! För mig var det rätt klart på ett tidigt stadium att Visage legendariska "Fade to grey" skulle bli den bästa låten  1980. När det gäller att med en produktion och melodi skapa en atmosfär så spelar den här låten i en egen division!

Men om vi tar detta från början, även om jag berättade en stor del av det för fem år sen när jag skrev om Visage fantastiska debutplatta: Visage startades av Midge Ure och Rusty Egan och tog mest med nattklubbsägaren Steve Strange som ett ansikte utåt. Det slutade med att Strange mer eller mindre tog över bandet och drev det när de andra lämnade bandet snart. Det intressanta är att "Fade to grey" skapades av Ure, Ultravox-kollegan Billy Currie och musikern Chris Payne, men Strange har skrivit i sin biografi att deras kredd för låten var orättvis, eftersom det var han som gett bandet dess ansikte. 
     Jag hörde låten för första gången i ett Metropol i maj 1991 och föll handlöst direkt. Vilken låt! Vilken känsla! Inspelningsknappen på bandspelaren åkte ner direkt för detta var SÅ VACKERT!

För "Fade to grey" bjuder på en riktigt naken, skrämmande och kall atmosfär. Rusty Egans dåvarande flickvän Brigitte Arens pratsjunger förföriskt och lite spöklikt på franska och syntharna målar upp en lite kall och hemsk framtidsbild på något sätt. Den kan nog bara överträffas i kyla av en annan låt, b-sidan "The Steps" som är som hämtad från en skräckfilm med ljudeffekter, domedagstoner och allt. Men samtidigt är allt så snyggt och vackert att man nästan tuppar. 
                                                                             
"Fade to grey" blev mer eller mindre Visage och Steve Strange signaturmelodi, trots att bandet också har gjort flera andra riktigt bra låtar. Men "Fade to grey" är alltså i en nivå för sig, ett stycke vacker musikhistoria! Synthpop blir nog inte perfektare än så här! Och jag tycker jag kan bjuda på både A- och B-sida här.