Depeche Mode - Spirit

Det är alltid väldigt spännande när en ny Depeche Mode-platta kommer ut för det är alltid intressant hur det kommer att låta. Inte minst efter den väldigt storslagna och ljudbildmässigt depressiva "Delta machine" som var kanske Depeche Modes mörkaste platta dittills.

   

Det sker inte ofta att jag skriver om en helt ny platta, jag vet inte om det någonsin har hänt i denna bloggs historia, men jag skrev ju om "Delta machine" nästan direkt efter att jag hört den och som den stora Depeche

Mode-fan jag är så tänkte göra samma sak här.

     Jag vet inte heller hur länge sen det var jag köpte en helt ny platta, det var säkert eoner sen. Trots allt har den varit ute bara en vecka när detta skrivs. Men jag blev inspirerad av en kamrat på Youtubes Vinyl Community som jag följer och beslutade mig för att gå in på Ginza och beställa ett exemplar av Depeche Modes nya platta "Spirit", i detta fall deluxeutgåvan med bilderbok och bonus-CD innehållandes diverse mixar. Dessa ska jag inte orda så mycket om. Alla vet vid det här laget vad jag tycker om mixar, men Depeche Mode och Pet Shop Boys är två band vars mixar jag gillar och därför kändes det viktigt att få denna utgåva. Däremot har jag inte hunnit lyssna in mig på bonus-CDn än, men vill ändå nämna den!

När jag hörde Depeches nya singel "Where's the revolution" så blev jag riktigt lycklig. "Delta machine" var ett höjdaralbum musikaliskt, men om man ser på singlarna så kanske de inte var bandets starkaste singlar.

Men "Where's the revolution" är i mina ögon kanske den starkaste singeln rent musikaliskt bandet har gjort på länge och kanske den bästa låten som kommit ut på marknaden under åren mellan "Delta machine" och denna platta. En tung och slagkraftig låt med en refräng som sitter där! Dessutom med en text som är väldigt spännande och väldigt annorlunda från det man är van vid Depeche Mode. Och detta tema, om vart kamplustan för en mindre girig och diktatorisk värld är någonstans, vandrar, med några låtars undantag, genom hela plattan. Plattan är som ett politiskt ställningstagande och en dokumentärfilm i musikformat och inget snack om att detta är viktigt och lysande att något band tar på sig rollen att dryfta dessa idéer. Det sker inte så ofta i dagens mer digitala och tekniska värld.
     Däremot är det något otippat att det sker av bandet som tidigare sjungit sexuellt osande texter som "Let me see you stripped down to the bone" och "Strangelove, will you give it to me, will you take the pain i will give to you" och frågan är om det riktigt passar just Depeche Mode, eller om man är för van med ett band som till en mörk och spännande synthbild sjunger om lusta, erotik och djup kärlek.

Men detta är nu inte alls ett dåligt album! Det är ett riktigt riktigt bra album, fylld med experimentlusta och spännande ljudbilder, lysande producerat av James Ford, som också jobbat med Arctic Monkeys. Den är dock inte alls lika mörk och depressiv som "Delta machine" och det är en lättare platta
produktionsmässigt. Snarare har man blandat syntharna mer med gitarrer och ett lite mjukare popsound, men där låtarna ibland sticker ut i instrumentala vackra lite mörkare bitar. Detta är inte en renodlad synthplatta, men det funkar ändå eftersom Martin Gore är en helt fenomenal kompositör och Depeche Mode ändå levererar med den ena starka melodin efter den andra.
     Förutom singeln "Where's the revolution" så är min favorit låten "Cover me" som kanske mest påminner om gamla Depeche Mode med en mörkare synthbild och vackra ljudmattor som svävar ut ibland. Men jag vill också lyfta upp flera av dessa mer politiska låtar, som den tyngre "Scum", den mer balladliknande ""The worst crime" och den suggestiva sista låten "Fail" som också har en väldigt vacker instrumental del och en väldigt tänkvärd text.

Detta är alltså en kanonbra Depeche Mode-platta som både överraskar, förvånar och samtidigt rent musikaliskt ger vad folk förväntar sig. Är den bättre än "Delta machine" och hur står den sig med bandets tidigare alster? Ja, hur mycket jag än gillade "Delta machine" så håller den ett litet strå vassare och hur mycket jag än gillade plattan dessförinnan "Sounds of the universe" så är både "Spirit" och "Delta machine" klart starkare än den. Däremot så håller jag fortfarande 80- och 90-talets Depeche Mode som oöverträffade och plattor som "Violator", "Songs of faith and devotion", "Some great reward" och "Music for the masses" står trots allt i en klass för sig. Men i min värld finns den nog ändå där bland de 10 bästa plattorna av 14 som bandet har gjort. En helt klart rekommenderbar platta för alla Depeche Mode-fans! Dessutom är det första plattan där Dave, Martin och Andy till sist börjar se lite äldre ut och likna de 55 år de trots allt är...