Joe Venuti - Doin' things (Decca)

Joe Venuti - Doin' things
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Decca
Betyg: 4/5
Jag har hur många jazzplattor som helst att gå igenom från det senaste halvårets köp och alla kommer förstås inte att recenseras. Men här är en platta som förtjänas att lyftas upp lite extra. Detta är alltså en utgåva av Decca. Det finns en annan platta med Venuti med samma namn utgiven på skivbolaget Pausa 1973 och dessa har inget med varandra att göra, mer än titeln och att titelspåret är med på båda. 

Och jag ska erkänna direkt, jazz och violin är en combo som jag inte alltid är så jätteförtjust i. Nej, jag menar förstås inte en hel stråkorkester, det är en helt annan sak. Men violinen som eget instrument har aldrig känts som det riktiga jazzinstrumentet för mig och jag har svårt att ta det till mig i äldre jazzinspelningar. Stéphane Grappelli i Franska Hot Kvintetten funkar i lagom doser, men inte för mycket. Det finns dock, som alltid, undantag även här. Joe Venuti är en musiker som jag håller som den överlägset bästa violinisten inom jazzen. Han lyckas i riktigt tidiga inspelningar få violinen att kännas som en naturlig del av orkestern som få andra genom ett bländande spel. Sen beror det på situationen också. Jag hittade för ett tag sen en CD med Venuti och hans vapendragare, gitarristen Eddie Lang, i inspelningar bara dom två och det var inte alls spännande lyssning på ett helt album. Det ska vara med ett band, amen!

Här är rätt situation, även om Venuti och Lang gör ett par nummer tillsammans också, men i väldigt små doser kan det funka, som här. Att Lang alltid tycks finnas där Venuti finns är inte konstigt. Dom var vänner sen barndomen och hade ett musikaliskt partnerskap som höll ända fram till Langs död 1933. Publiken tyckte tydligen att något fattades sen när Venuti nu fick spela utan sin andra hälft och hans karriär dalade steg för steg efter det. 
     Andelen kända musiker som Venuti spelade med under sina glansdagar var oändlliga och bara på den här plattan kan nämnas Jack Teagarden, Jimmy Dorsey, en ung Benny Goodman, Frank Trambauer och Adrian Rollini. Sättningarna är främst fokuserade kring Vemutis Blue Four och Five orkestrar, band som ändrade sättning hela tiden, även om de finns ett antal riktigt bra nummer med Veuti/Lang All Star Orkestra, som då innehåller Benny Goodman och båda bröderna Teagarden. Men det finns en stor spelglädje på dessa inspelningar, som sträcker sig mellan 1928 till 1933, och Venutis spel är riktigt ösigt och snyggt! Lyssna till exempel på den häftiga versionen av "I've found a new baby", där Jimmy Dorsey byter mellan både klarinett, altsax och barytonsax. 

Detta är en glad och mycket trevlig platta där jazz med violin kommer till sin rätt på ett perfekt sätt och passar bra in i den övriga orkestern. Som sagt, Venuti var först, störst och bäst av jazzviolinister. Det är riktigt bra tidig swing med bra sväng och plattan blir klart kvar i samlingen!

RCA - bolaget med smak för klassisk jazz

Jag har tidigare sagt att dom bästa skivbolagen när det gäller jazz är som små bolagen. Medan dom stora skivbolagen ofta försöker kränga ut saker för att tjäna mycket pengar så finns det ett engagemang och stort intresse för musiken man ger ut på ett annat sätt hos många mindre bolag och därmed ger man ut saker som inte tillhör genrens vanligaste saker. Sen finns det förstås undantag. Det finns större bolag som genom sina underbolag ger ut riktigt bra saker och en av dom är en av världens äldsta skivbolag, RCA, Radio Corporation of America, som grundades redan 1901. Jag skrev om ett par av deras jazzbolag i bloggartikeln om lågbudgetutgåvor inom jazzen för sju år sen, Black & White och Bluebird. Det roliga med RCA är medan många stora bolag försöker sälja med hjälp av jazzens mest sönderspelade och klassiska saker så har RCA gett ut mängder av utgåvor med jazzmusikerna som inte hörs eller syns allt för mycket, alternativt dom kända musikerna med sina mindre vanliga låtar, kombinerat med några klassiker. Det är skivor som på ett väldigt bra sätt både försöker attrahera nya lyssnare samt blidka samlarna och dom trognaste jazz fansen med både nytt, okänt och gammalt.

RCAs franska utgåvor från 70-talet under namnet Black & White är ett exempel, där man kan hitta speciella album tillägnade både välkända namn som Coleman Hawkins, Artie Shaw och Benny Goodman som mindre vanliga namn som McKenney's Cotton  Pickers, Joe Newman, Jean Goldkette och Willie Bryant, samt diverse temaskivor som komediskivor, boogie woogie och så vidare. Tittar man på Benny Goodman-katalogen så finns här specialskivor med arrangemang och kompositioner av Jimmy Mundy och Edgar Sampson och en skiva med Goodmans allra tidigaste utgåvor på 20-talet med den intressanta titeln "When Benny was Benjamin".

Bluebird är ett annat exempel. Det märket är väldigt gammalt. Redan 1932 bildades det märket av Eli Oberstein som ett lågprisalternativ till RCA och har kommit och gått flera gånger genom åren. Bluebird har genom åren förvisso även gett ut skivor med så väl blues som country, men deras jazzutgåvor går verkligen inte av för hackor. Relativt vanliga att hitta är deras fina dubbelalbum med utgåvor från en speciell artist. Tidigare har jag skrivit om det kanonbra dubbel-albumet med Artie Shaw. Dessa utgåvor är utgivna i olika volymer och det kan kännas lite som ett Mission Impossible att försöka sig på att få tag på alla volymer med en och samma artist.

Black & White gav också ut, under 80-talets första år, några riktigt intressanta dubbel-album under serienamnet Jazz Tribune med ett tidningsinspirerat omslag. Dessa utgåvor kan väl ses lite som en blandning mellan Bluebirds utgåvor och dom vanliga Black & White-utgåvorna och innehåller också olika jazzmusiker uppdelade på flera olika volymer. Här finns riktiga guldgruvor för dom som liksom jag gillar tidig jazz från 20-talet och 30-talets första år, eller vad sägs som namn som Paul Whiteman, Jack Teagarden och de hela TRE volymer med Bennie Moten, Count Basies föregångare, som jag hittade helt nyligen. Jazz Tribune innehåller både det bästa och det mest intressanta med fullödig information, på franska och engelska.

RCA Victor Jazz Classics är också ett undermärke att hålla ögonen på. Serien introducerades så sent som 1993 och har specialiserat sig på att återutge 50-60-talsutgåvor från RCAs katalog på CD. En riktigt bra och spännande utgåva är den dubbel-CD livekonserter med Artie Shaw som spelades in på ställena plattan är namngiven efter, "In The Blue Room/In The Café Rouge".

Det finns i ärlighetens namn hur många underbolag som helst med jazz från RCA, men man är ett stort bolag som genom åren har gett ut mängder av klassisk gammal jazz och lyft upp både det folk vill ha och det som många inte kände till. Man har gjort proffsiga utgåvor för en jazzälskande publik med stort engagemang och hjärta. Numera ingår RCA i Sony-koncernen, men ännu kan man hitta skivor från den tiden när en av världens äldsta skivbolag gav ut mängder av högklassiga jazzskivor av bästa märke!

Django Reinhardt - Django Reinhardt & Le Quintette du hot club de France vol. 1

Django Reinhardt - Django Reinhardt & Le Quintette du hot club de France vol. 1
Utgivningsår: 1961
Skivbolag: RCA
Betyg: 4/5
Vi ska lyssna in bland dom sista inspelningarna som gjordes av en europeisk jazzlegend, Django Reinhardt. Reinhardt var ju främst förknippad med Franska Hotkvintetten, Frankrikes kanske mest kända jazzgrupp, som hade Reinhardt och violinisten Stéphane Grappelli som mest kända stjärnor. Detta är ett band jag lyssnar på i väldigt lagom doser, kanske främst för att jag inte alltid är så förtjust i Grappellis violin, eller violin i jazz i överhuvudtaget. Men det finns energi och det finns lysande musiker där och Django Reinhardt är en ikon på gitarren. Det är lyssningsbart, men det finns bättre band i genren.

Här är det då en av mina favoritmärken, RCAs Black & White Series, som har gjort det igen. Dom har grävt upp ett gäng inspelningar med Django som inte tillhör hans allra vanligaste. Den här varianten av kvintetten innehåller ingen Grappelli, vilket borde borga för att det kan vara rätt typ av Hotkvintett för mig. 1950 hade Django börjat sikta in sig allt mer på att pensionera sig från musikbranschen, men saxofonisten André Ekyan övertalade honom att spela en vända till. Dom åkte till Rom och spelade in ett gäng låtar med Grappelli och ett gäng utan. Django var väl dock inte alltid så vänligt inställd vid spelningar och inspelningar och det märktes att det var en rätt trött man som satt bakom instrumentet. 

Ändå, med all respekt för den mer klassiska varianten av Franska Hotkvintetten, så tycker jag nog att det här är den bästa varianten. Om det säger en del om mitt förhållande till originalversionen eller om fler håller med mig vet jag inte, men jag gissar skarpt på det första. 
     De här inspelningarna är också speciella för dom innehåller inspelningar med Reinhardt spelandes elgitarr för ovanlighetens skull. Och kombon Ekyans saxofon och Reinhardts elgitarr är riktigt bra! Framför allt lyfter bandet på inledande "Jersey bounce", men även på en del låtar där kompsektionen Roger Parabochi, Ralph Schécroun och Alf Masselier har tonats ner en hel del och Ekyan och Django nästan låter som en duoinspelning. Dom tappar kanske lite styrfart i början av plattans b-sida med främst "Stormy weather", som jag förvisso tycker är en riktigt tråkig låt överlag. Men totalt är detta ett riktigt bra sväng, lysande samspel och bland det bästa som fransk jazz har haft att erbjuda!

Django fick dock aldrig se dessa inspelningar ges ut. 60 låtar spelades in totalt och dom gavs inte ut förrän i slutet av 50-talet. Efter dessa inspelningar la Django Reinhardt gitarren på hyllan, med undantag från diverse ströspelningar på hemmaplan, och avled tre år efter dom, 1953.

Edgar Hayes And His Orchestra - Swinging jewels 1937-1939

Edgar Hayes And His Orchestra - Swinging jewels 1937-1939
Utgivningsår: 1976
Skivbolag: MCA Choral
Betyg: 4/5
Jag hade tänkt att komma med en liten avbön denna gråmulna sommardag. För några år sen köpte jag en platta med orkesterledaren Edgar Hayes med storband och var sisådär nöjd. Det var inte dåligt, det var bara intetsägande och en "jaha"-upplevelse och efter det så har jag stämplat Hayes som en av dom mindre intressanta storbandsledarna under den eran. Ändå så var jag villig att ge honom en andra chans när jag såg den här plattan på Erikshjälpen för en månad sen.

Hayes är ett sånt där namn som alla vi som lyssnade på Smokerings i radio känner igen, men som aldrig lyckats göra sig ett stort namn hos den stora allmänheten. Denne Kentucky-son och pianist spelade jazz från 20-talet och fram till sin död 1979 och är väl främst känd som mannen som spelade in den originalversionen av "In the mood", Glenn Millers klassiker. 

Edgar Hayes är förutom storbandsledare också arrangör och om jag hade lyssnat mer med det örat så hade jag kanske hört något annat den första gången. Hayes arbetar inte i huvudsak med dom traditionella storbandsarren med stort blås direkt och en tydlig och mäktig melodi, vilket nog var det jag förväntade mig, utan börjar lite försiktigt och trevar sig nästan fram med blåsensemblen till något stort på många ställen. Dessa arrangemang är långt bättre än jag gav kredit för när jag hörde den andra plattan. Lyssna till exempel på den riktigt intressanta versionen av Ellingtons "Caravan", en riktigt bra version. Dessutom får man två låtar med nåt så ovanligt som Edgar Hayes Quintet. Det mest kända namnet där, eller i storbandet i övrigt, är trummisen, och i kvintettinspelningarna även vibrafonisten, Kenny Clarke, framtida Modern Jazz Quartet-legend. Det är inget perfekt album, det ska sägas. Originalet av "In the mood" är bland de kantigare och stelare versionerna jag har hört. Jag må vara nåt så enormt less på Glenn Millers "In the mood", men Millers band får i alla fall låten att flyta mer. Hayes avslutande version av "Star dust" är väl inte jättekul heller.
     Men likväl är detta en intressant och lite småudda storbandsupplevelse med snygga arrangemang som får låtarna att sticka ut en del och som får Edgar Hayes att framstå som mycket mer spännande som musiker och storbandsledare än jag tidigare har insett. Vit flagg och hatten av för det och plattan blir klart kvar i samlingen!

Teddy Wilson - The delicate swing of Teddy Wilson

Teddy Wilson - The delicate swing of Teddy Wilson
Utgivningsår: 1968
Skivbolag: Storyville
Betyg: 5/5
Härom veckan hade det kommit in en massa jazzplattor på Vinylstallet och dessa såldes för en tia styck. Gissa om det köptes, så till nästa "Nytt i samlingen" så kommer det att vara lite jazz med. Men jag hade tänkt att glänta lite på dörren och ge ett litet smakprov redan nu. 

Här är alla inspelningarna från samma session, i New York i maj 1945. Sättningen i sextetten är förutom Wilson på piano, Charlie Savers, trumpet, Red Norvo, vibrafon, Remo Palmieri, gitarr, Al Hall, bas och Specs Powell, trummor. Charlie Shavers är en trumpetare som jag har fått en stor förkärlek för. Hans inspelningar och trumpetspel har en förmåga att både flyta fram och svänga skönt och någonstans kan man höra inspirationer av något nytt! 
     Vad gäller Teddy Wilson så hade han runt dessa år börjat dra sig tillbaka allt mer. Han spelade ännu med Benny Goodman, men ägnade mer tid åt studioinspelningar och radioshower än att spela för stora publikskaror. 

Låtarna med den här sättningen finns i flera olika skivutgåvor, men jag föredrar den här som innehåller mest spår. I original är den här plattan utgiven på Polydor, men detta är en dansk utgåva på bolaget Storyville. Ljudet och svänget är fantastiskt! Låtarna är välkända standards, men på många av dom har man lyckats göra nya snygga arrangemang, eller vad sägs om den delikata inledningen av "After you've gone" där Shavers river i med en liten slinga allra först, för att få sällskap av gitarristen Palmieri och till sist även Red Norvos vibrafon innan Shavers trumpet presenterar Teddy Wilson som spelar en snabbversion av melodin. Men här finns också klassiska versioner av låtar som bara smälter i öronen! 

Detta är en kanonbra platta med småbandsswing från 40-talet i sin allra finaste och bästa form! Shavers, Norvo och Wilson spelar ihop lysande och Remo Palmieri, som jag inte hört så mycket med, imponerar stort med sitt flyhänta gitarrspel. Jo, detta är en skiva som jag faktiskt ger högsta betyg till och givetvis blir den kvar i samlingen!

Jam Session - bonusskivan med stor nostalgi!

Jam Session
Utgivningsår: 1965
Skivbolag: Reader's Digest
Betyg: 5/5 (OK, lite svårt att inte vara personlig här...)
Nostalgi är något vackert. Och det krävs inte mycket att komma dit och minnas den där första tiden av något. Och jag hade tänkt att skriva om en väldigt speciell skiva nu. Men den är nog bara speciell för mig, eller ja, det kanske finns någon fler där ute som håller den här högt. Men jag tror att det inte är så många fler än mig som håller denna högt. Fast jag borde inte se den som så speciell, men så slår jazznostalgin till och då är plattan väldigt kär för mig. Egentligen är detta bara en sån där bonusplatta till en 10LP-box utgiven av Reader's Digest (eller Det Bästa som vi säger). Boxen i sig sticker inte ut, som det mesta som har getts ut av Reader's Digest. Reader's Digest är mest känd för dom där böckerna/tidskrifterna där man har gett ut 65 % av en bok och av någon anledning gjort sig ett namn på det. Men man gav också ut album genom prenumeration och en av dom var en box med storbandsmusik vid namn "The Great Band Era". Till varje box brukade man alltid pytsa in en gratis bonusplatta längst fram och till den här boxen hette bonusplattan "Jam Session" och var en skiva med olika jazzinspelningar, främst småbandsjazz faktiskt, vilket var lite udda med tanke på boxens innehåll.

Hopp tillbaka till vintern 1987 och 12-årige jag, då väldigt nykär i jazzgenren sen sju månader tillbaka,

har lite bandutbyte med mina lärare. En av mina lärare då, musikläraren och parallellklassföreståndaren Maud, lärde mig att lyssna på klassisk musik och av henne fick jag ett vitt kassettband med diverse stråkmusik. Hon visste också att jag även gillade jazz och hade spelat in det på den andra kassettsidan. Någon fodral och information om inspelningarna eller låttitlar fanns inte. Men hur mycket jag än gillade den klassiska sidan så fastnade jazzsidan än mer hos mig! Dessa inspelningar var så mysiga, sköna och häftiga och jag lyssnade på dom om och om igen på mitt rum i Nacksta utanför Sundsvall. Jag tror alla har förstått att skivan låtarna var inspelad från var ovan nämnda bonusskiva. 

Låtarna som fanns på plattan var inte heller dom allra vanligaste jazzklassikerna som alltid spelas när det ska tas fram en jazzlåt i radion. Förvisso var både Benny Goodman, Artie Shaw och Tommy Dorsey med, men här hade man valt småbandsinspelningar, där Shaws och Dorseys band i dessa mindre sammanhang, The Gramercy Five respektive The Clambake Seven, inte var/är så vanliga. Gene Krupas tidiga och otroliga energiknippe till inspelning av "I hope Gabriel like my music" spelades ett år senare i radioprogrammet "Jesses Jazzbar". Den kände jag förstås igen och hade i alla fall en titel. På den tiden så var jag också lite reserverad vad gäller sång i jazzlåtarna (fråga mig inte varför, men det skulle ändras senare), men Dinah Shores mysiga "Dinah's blues" var ett klart undantag då. Endast en låt har alltid varit det svarta fåret, den rätt sega avslutande numret som endast heter "Blues" och som spelas av diverse annars lysande musiker som Bunny Berigan, Tommy Dorsey och Fats Waller i en gemensam session. 

Det där vita bandet i sig är sen länge borta, men jag passade innan dess på att göra en kopia av "Jam Session"-låtarna och kunde på så sätt fortsätta att lyssna på dessa, under regniga dagar från familjens sommarstuga i Örnsköldsvik eller i freestylen i bilen eller på bussen. Innan jag för några år sen införskaffade mig själva plattan, eftersom en loppis valt att sälja den separat utan boxen. Tur det, för själva boxen med diverse uttjatade storbandshits känns inte jätteviktig. Men när jag hör Artie Shaws Gramercy Five och deras "Hop, skip and jump", Wingy Manone och hans version av den mollaktiga ryska "Ochi chornya", Ziggy Elmans lika ryska "Bublitchki" eller ovan nämnda Gene Krupa-låt från bonusskivan så smälter jag som vax och minns mitt första jazzår då jag vevade kassetten från mitt rum. Tänk att musik och en enda skiva kan skapa så starka känslor och sköna minnen! Framför allt när man är så där nykär i en musikgenre man har precis upptäckt och minns dom där första inspelningarna man fick.

Odeon-Swing-Music-Series - Jazzens hemliga exportvara

Louis Armstrong's Hotfife - West End Blues/Eddi Lang's Orchestra - Freeze an' melt
Utgivningsår: ---
Skivbolag: Odeon-Swing-Music-Series
Nej, det är inte jag som har skrivit fel. Det står så på skivan och jag ska snart komma till felstavningen. Jag insåg för ett par veckor sen att det finns ett format som jag inte har skrivit om på evigheter och det är stenkakor. I början av bloggens existens kunde en och annan 78-varvsskiva dyka upp, men det har av någon anledning helt försvunnit. Så nu när jag har hittat en riktigt spännande stenkaka historiemässigt så är det passande att plocka upp den tappade tråden igen.

Felstavningen, ja. Detta är alltså en utgåva av Louis Armstrongs Hot Five och deras klassiska "West End Blues", den versionen med Ludde och Earl Hines. Den andra sidan innehas av en låt med Eddie Langs orkester och låten "Freeze an' melt", en inspelning som har båda bröderna Dorsey med i tidig form. I original är detta utgivet på Parlophone, givetvis då med rätt stavning. Men den här utgåvan är utgivet av tyska Odeon och då hamnar saken i ett annat läge. Odeons "Swing-music-series" skapades

1937 och var den tyska varianten av Parlophones serie "Parlophone-Rhythm-Style-Series". Men 1937 hade en viss Adolf Hitler kommit till makten och ordet jazz var inte välkommet i Tyskland, även om det aldrig förbjöds enligt lag. Swing däremot var man inte riktigt på det klara med vad det var och man kom undan en del med att kalla serien för "SWING-music-series". 
     Skivorna från den här serien var främst till för export, men i en del tyska skivaffärer kunde man även köpa dessa skivor. Dock så fick skivorna efter andra världskrigets utbrott förstås säljas inofficiellt under disk i hemlandet. Och då man inte var allt för hemma på detta med jazz, eller engelska i överhuvudtaget, så blev stavningen där efter. Louis Armstrongs Hot Five blev alltså Louis Armstrong's HOTFIFE. Och inte blev det bättre av att man stavade gitarristen Eddie Lang som Eddi, utan E på slutet. 
     Odeon-Swing-Music-Series-skivor fortsatte att produceras och exporteras till ockuperade och/eller neutrala länder ända fram till 1944.

Så utgivningsåret på den här utgåvan har jag inte så mycket koll på, men låtarna i sig är ju 20-talsinspelningar och att man i skarven 30-40-tal valde att ge ut så här gamla inspelningar istället för aktuell jazz med swing och storband är ju intressant i sig. 
     Louis Armstrongs "West End Blues" är en av den tidiga jazzens paradnummer. Redan i mina tidiga jazzår så hörde jag den här låten flera gånger i jazzprogram i radio så den är ju en jazzklassiker utan dess like. Eddie Langs "Freeze an' melt" finns med på en platta jag köpte i Stockholm 2013 och dess omslag visade jag faktiskt då. Det är alltså två riktiga ikoniska och kanonbra 20-talslåtar som man har givit ut här, även fast stavningen är vad den är och den gavs ut under en hel del hysch-hysch i hemlandet på sin tid. Men det är samtidigt en 78:a med en väldigt spännande och rik berättelse om vår historia och hur man såg på musiken och framför allt jazzen under andra världskriget och nazisternas regim.

Tommy Dorsey And His Clambake Seven - Having wonderful time

Tommy Dorsey And His Clambake Seven - Having Wonderful Time
Utgivningsår: 1958
Skivbolag: RCA
Låtar: At the codfish ball/Head on my pillow/Having wonderful time/Don't be a baby, baby
När man säger Tommy Dorsey så tänker man automatiskt på galanta storbandslåtar med smekfulla arrangemang och gärna med en ung Frank Sinatra på sång. Trots allt är det ju det som Dorsey blev mest känd genom, möjligen också för hans eviga gräl med brorsan Jimmy. Dorseybröderna var ju lite av 30- och 40-talets bröderna Gallagher i Oasis. 
     Men att Tommy Dorsey hade ett mindre band är idag väldigt okänt och bortglömt. Jag hade inte en susning om det förrän jag hittade denna EP och då har jag lyssnat på jazz och swing sen jag var 12 år. Dock kan det ses som rätt naturligt då nästan alla storbandsledare hade sina egna småband inuti det stora. Benny Goodmans kvartett, Bob Crosby's Bob Cats och Artie Shaws Gramercy Five för att nämna några mer kända exempel. I det här fallet tog Dorsey ett gäng av sina bästa mannar och spelade in ett flertal idag bortglömda låtar. I skaran musiker på denna EP, med låtar som sträcker sig mellan 1936 och 1946, hittar vid namn som Bud Freeman, Bunny Berigan, Buddy De Franco, Dave Tough, Joe Bushkin och Pee Wee Erwin med flera. Och vid micken står Edythe Wright, Sy Oliver och förstås Frank Sinatra.

Så bara därför är det riktigt kul att ha hittat denna EP med dessa idag rätt obskyra inspelningar med Tommy Dorseys lilla band. Alla dom här småbanden hade förstås sina speciella inriktningar och när det gäller Dorsey så är det en sorts småbandsswing med en tydlig aura av dixieland i sig. Normalt brukar detta med dixieland på skiva inte vara något som lockar mig nämnvärt, men här lyckas Dorsey hitta den perfekta blandningen mellan det då populära småbandssvänget och den lilla dos av glad jazz man blandar i. Det är ett riktigt bra ös blandat med låtar som har ett mjukt och följsamt tempo och bäst lyser "Head on my pillow", vilket är låten med Frank Sinatras vokala insats. Enda lågvatten märket vad gäller låtar är den plågsamt långsamma och trista avslutningslåten "Don't be a baby, baby", med sång av Sy Oliver. 

Att Dorseys lilla band inte blev mer ihågkommet kan nog bero på att man inte tillförde något riktigt nytt. Goodman hade sin egen stil och succé med sin trio/kvartett och Bob Cats hade sin framgång med den minst sagt udda "The big noise from Winnetka". Artie Shaws band blev kanske inte jättestor, men hade ändå sin niche med cembalo och sin svala stil. Clambake Sevens blandning mellan swing och dixieland var inget som direkt som var nytt och speciellt för sin tid. Snarare är det inte så långt från det Tommy Dorsey och hans bror Jimmy gjorde i deras gemensamma band innan det slutgiltiga grälet och splitten många år tidigare. Men jag tycker ändå det är riktigt bra och svängigt och en otroligt kul utgåva att hitta så här många år senare.

Chu Berry - Sittin' in

Chu Berry - Sittin' in
Utgivningsår: 1965
Skivbolag: Mainstream Records
Betyg: 4/5
Saxofonisten Chu Berry var ännu en av dom där musikerna jag hörde en hel del om i "Smokerings" som yngre, men som sen aldrig hörs annars. Berry var en swingmusiker som spelade med dom stora namnen och som hördes på många inspelningar under 30-talet och som ledde ett antal mindre band. Han dog i en bilolycka 1941, endast 33 år gammal. Det är alltså inte så lätt att hitta plattor med Berry som bandledare. Jag har hittat en CD sen tidigare och denna goding hittade jag nyligen på Vinylstallet för 60 kronor. Kanske lite överpris, men för den här swingen kan det vara klart värt!

Det framgår inte när dessa inspelningar är gjorda, men lite googling ger vid handen att sida ett innehåller stycken från 1938 och sida två från 1941. Första sidan har musiker som Roy Eldridge på trumpet, Clyde Hart på piano och Danny Barker svängigt på gitarr, samt basisten Artie Shapiro och trummisen Sid Catlett. Detta är plattans bästa sida där Barker på gitarr passar oerhört bra in i kompet och Berry och Eldridge är riktigt bra. Framför allt i "Body and soul" som börjar som den traditionella saxofonballaden i Coleman Hawkins stil, men som sen efter hälften speedas upp ordentligt i hasitghet av Eldridge. En riktigt spännande version av en klassiker!

Andra sidan är inte dåligt heller, men kanske en liten kvalitetssänkning. Här har Berry sällskap av Hot Lips Page på trumpet, fortfarande Clyde hart på piano och Al Casey gitarr, och Al Morgan och Harry Jaeger på bas och trummor. Jag tycker det är riktigt fin jazz, helt klart, och inledande "Blowing up a breeze" är en riktig höjdare. Men jag ska inte säga att överföringen från 78-varvsskivorna från Mainstream är den allra bästa. Lyssnar man på pratet i inledningen av titelspåret "Sittin' in" på A-sidan så är det väldigt mycket eko av någon anledning. Detta lilla ekande ljud stör inte musiken något nämnvärt, men hörs mindre på sida A med något äldre inspelningar än på B-sidan. Balladen "Gee ain't i good to you" är dessutom plattans klart svagaste och segaste spår. Men totalt sett, om man har lite överseende med lite sviktande ljudkvalitet här och var, är plattan en klar svängig höjdare med klassisk och kanonfin småbandsswing av finaste märke! Plattan blir så klart kvar i samlingen!

Zoot Sims - Zoot Sims and the Gershwin Brothers

Zoot Sims - Zoot Sims and the Gershwin Brothers
Utgivningsår: 1975
Skivbolag: Pablo
Betyg: 4/5
Tenorsaxofonisten Zoot Sims har varit med en gång tidigare här, med plattan "S.S cool". Den plattan innehöll inspelningar från 1953 och när vi möter Zoot här så är det lite mer än 20 år senare, för 70-talet var Zoots Pablo-period. Han spelade in närmare 20 plattor för Norman Granz bolag med olika konstellationer och här, 1975, är det Oscar Peterson, Joe Pass, George Mraz och Grady Tate som står för kompet så bättre kan det knappast bli.

Nu brukar det vara lite blandad kvalitet på Pablos 70-talsplattor, men detta är klart en av dom bättre. Det är ett väldigt bra samspel mellan Sims, Peterson och Pass och den inledande softa duetten mellan Zoot och Joe Pass i "How long has this been going on?" är kanonbra. Och svänget i klassiska "I got rhythm" går inte att förneka. Detta är en riktigt bra platta med jazz av högsta kvalitet och med lysande samarbete mellan musiker!

Paul Quinichette - The Vice President

Paul Quinichette - The Vice President

Utgivningsår: 1975
Skivbolag: Trip Jazz
Betyg: 5/5
Tenorsaxofonisten Paul Quinichette är den ende jazzmusiker jag vet och har något med som jag kan sortera in på bokstaven Q i samlingen. Dock är han, som många andra jazzmusiker i samma samling, en musiker som idag är tämligen bortglömd. Smeknamnet "Vice Pres" fick han för att han dels var skolad av Lester Young och hade en spelstil som var väldigt snarlik den store Lester och eftersom Young var "Prez" så blev hans närmaste efterföljare "Vice Pres". Det låter kanske inte så kul att bli nämnd som den andre bakom den förste, men faktum är att under 50-talets första hälft, när Lester Young hade lämnat Count Basies band, så var Quinichette Basies närmaste saxofonist och ingick i The Counts närmaste krets. Fortfarande i mångas ögon dock i skuggan av och en klon av Lester.

"The Vice Pres" var hans största egna utgåva, i original utgivet 1954 på skivbolaget EmArchy. Denna version med den fullödigare titeln "The Vice President" är följaktligen en senare nyutgåva. Inspelningarna här sträcker sig mellan 1951-1954 och plattan har tre set. Dels dom tidigaste, från 1951, med Kenny Drew, piano, Bill Doggett, orgel,  Jimmy Lewis, bas, Freddie Green, gitarr och Gus Johnson, trummor (som är dom enda två som finns med på alla tre seten). Dels en nonett från 1953 med namn som Joe Newman, Marshall Royal, Henry Coker och Charles Fowlkes. Och dels en septett med idel Basie-musiker som Basie själv, Buck Clayton, Dickie Wells och Walter Page. 

Men visst är Quinichette helt kanon på egen hand också och mer än bara en Lester Young-kopia, för detta är en helt faktastisk platta med en riktigt skön och jämn swingkvalitet. Bäst lyser förvisso dom första fyra spåren med organisten Bill Doggett och samspelet mellan musikerna är fantastiskt bra. Lyssna bland annat på "Prevue" och inledande "Cross fire". Men givetvis är även resten av plattan riktigt bra och detta är kanonhäftig 50-talsswing av finaste kvalitet! Till och med en av dom allra bästa i den långa rad av jazzplattor jag har köpt i år! Skivan blir klart kvar i samlingen!

Benny Goodman - The formative years (1927-1934)

Benny Goodman - The formative years (1927-1934)
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Decca
Betyg: 4/5
Benny Goodman-plattor finns det en hel uppsjö av i second hand-backarna. Han har vuxit till en av dom artister jag har mest av, förutom att han är en lysande och intressant musiker för att han är en av dom jazzmusiker jag har hittat mest med som trots allt har varit av varierad form. Här finns trioplattor, kvartettplattor, sextettplattor, storbandsplattor, nyare storbandsinspelningar, liveplattor, radioinspelningar och så vidare och så vidare. Det börjar bli lite svårt att hitta något man inte har, mer än möjligen liveplattor från olika tillfällen. 

Men den här varianten har jag inte förut. För Decca har gjort ett kanonbra jobb på denna platta med att leta upp riktigt bra tidiga inspelningar från Benny Goodman. Och med tidiga menar jag tidiga, innan hans genombrott och konserten på Carnegie Hall. Här finns en tidig trio från 1927 med mindre kända Mel Stitzel på piano och Bob Conselman trummor. Här finns inspelningar med hans bror Harry Goodman på tuba och senare bas, dom första där Gene Krupa medverkar, inspelningar där Goodman bara gästspelar och dom tidigaste storbandsinspelningarna, som dock inte innehåller Teddy Wilson, Lionel Hampton, Charlie Christian, Helen Ward eller dom andra mer kända Goodman-namnen. Vi får följa Goodman i sina första staplande steg, genom hans medverkan i namn som Irving Mills & His Hotsy Totsy Gang, Red Nichols & His Orchestra och The Charleston Chasers och på sida B dom tidigaste storbandslåtarna. Här låter det mer som om 20-talets jazzband bara har utökat i antalet bandmedlemmar, för någon traditionell storbandsstil hörs knappt.

Detta är en riktigt spännande platta för den som vill ha en annorlunda Benny Goodman-upplevelse och höra vart allt startade en gång och för mig som gillar den här typen av tidig 20-talsswing så är detta som snask! En klart kanonbra platta som blir solklart kvar i samlingen.

Benny Goodman - Swing Classics 1 & 2

Benny Goodman - Swing Classics 1 & 2
Utgivningsår: 1968
Skivbolag: Philips
Betyg: 4/5
Detta var ytterligare två jazzplattor från den stora högen med såna som jag hittade för ett tag sen, som jag berättade om i senaste "Nytt i samlingen" (mars 2021). Och livejazz är förstås speciellt välkommet i samlingen, även om jag från början var lite skeptisk till att köpa dessa. Titeln "Swing Classics" snarare låter som en av alla miljoner samlingsplattor som finns, men när jag såg att Goodman ledde en oktett så blev jag mer intresserad för det ser man inte var dag och mycket riktigt så är detta den största av dom småband som han någonsin hade. Att det är liveinspelat stod inte heller skrivet med neon direkt så det blev en glad överraskning, men för intresserade så är detta inspelat på Basin Street i New York 26 mars 1955. 

Det här är kanske ingen mastodontkonsert som Carnegie Hall-konserten 1938. Det är inte heller en galant uppvisning som Stockholms-konserten 1950, utan en vanlig konsert på en klubb där dom kända låtarna rivs av inför en glad publik utan några större utsvävningar eller specialare, undantaget i andra skivans sista spår "Sing sing sing" där Benny håller hov sist av allt. Teddy Wilson är den enda som är kvar av Bennys ordinarie mannar och i övrigt finns Urbie Green på trumbon, Paul Quinichette, tenorsax och Ruby Braff, trumpet. Jag ska inte påstå att Ruby Braff är någon jättefavorit och ett namn som får mig att jubla direkt. 

Men trots detta och att konserten på papperet kan framstå som rätt normal så är detta ändå en med beröm fullt godkänd jazzklubbskonsert med bra stämning och mycket fin livejazz! Och visst är det kul att också kunna höra Benny i denna lilla och mer familjära miljö någon gång och höra vad hans band kan göra här. Att Goodman väljer att spela "After you've gone" i samma arrangemang som i den lysande versionen i Walt Disneys "Make mine music" är ett stort plus! Det sticker kanske inte ut jättemycket, mer än den för Goodman udda sättningen, men det bandet gör gör dom kanonbra! Dessa två skivor med denna konsert blir solklart kvar i samlingen. Och förutom "Sing sing sing" så hittade jag även ett klipp med tre låtar från denna konsert ("Slipped disc", "On the alamo", "Just one of those things") så håll till godo!

Town Hall Jazz Concert - The Commodore Years

Town Hall Jazz Concert - The Commodore Years
Utgivningsår: 1973
Skivbolag: Atlantic 
Betyg:  4/5
Lite jazzhistoria kanske om rivalitet och skumma metoder i tiden mellan swing och bebop. Året var 1945 och Town Hall i New York var en eftertraktad konserthall för jazz. En organisation vid namn New Jazz Foundation (NJF) med discjockeyn Symhony Sid Torin tänkte arrangera ett par konserter med Charlie Parker och Dizzy Gillespie i just Town Hall, en i maj och en i slutet av juni. Ja men vad bra, då är det ledigt 9 juni, tänkte den danske journalisten Timmie Rosenkrantz, som sen länge levt i USA och för jazzen. Han ville ha en stor jazzkonsert då vid namn "Town hall konsert", men mer inriktad på swingjazz. Problemet var att Rosenkrantz hade ett lite rykte om sig att ha stora planer och väldigt lite ekonomi att genomföra dessa och Symphony Sid var inte så förtjust att ha äldre "daterad" swingmusik inkilad mellan hans planerade bebopkonserter och uppmuntrade medlemmarna i NJF att sprida rykten omkring i branschen och säga att Rosenkrantz inte skulle betala sina musiker för den konserten, eftersom han inte hade ekonomi. Detta gjorde att agenterna hos flera av dom stora jazzmusikerna, som Billie Holiday, Erroll Garner och Mary Lou Williams, vägrade att låta dessa uppträda på galan. Till råga på allt så gjorde det också att biljettförsäljningen tappade en hel del.

Så vad gjorde Timmie? Hans planerade jazzgala riskerade att gå om intet utan riktiga dragplåster och för

han själv skulle det vara en ekonomisk katastrof. Men konserten skulle bli av oavsett och han tog kontakt med sin kompis Red Norvo, som med ett niomannaband, där bland annat Teddy Wilson ingick, fick agera husband. Han kontaktade även Gene Krupa som lovade att ställa upp gratis med sin trio och han lyckades även arrangera namn som saxofonisten Don Byas, trumpetaren Bill Coleman och violinisten Stuff Smith. Och dom som gick på både den här konserten och dom båda Parker/Gillespie-konserterna (som också finns utgivna) blev nöjda ändå, eftersom Red Norvo och gänget i flera låtar hade influerats av den nya jazzmusiken med flera lätt bopinfluerade arrangemang och fraser. Det blev en ändå godkänt framgångsrik konsert som Rosenkrantz dessutom förevigade med en inspelning vilken är lika med den som finns på detta album. 

Det kan tyckas att detta album, som jag köpte i Härnösand för ett par år sen, skulle kännas som en rätt fattig B-konsert om nu många av musikerna var "reservartister" som ställt upp när dom "stora kanonerna" hade tackat nej, men har man Red Norvo, Teddy Wilson och Don Byas som affischnamn så blir det allt annat än en dyster tillställning. Man lyckades skapa en riktigt bra och svängig konsert som bjuder på många spännande och udda saker, som en kanonbra duett-session mellan Don Byas och Slam Stewart, Red Norvo som plötsligt mer eller mindre flyger fram på xylofonen i "The man i love" och ett riktigt bra samspel mellan Stuff Smith och Billy Taylor på violin och piano i "Perdido" och "Bugle call rag". Och Teddy Wilson är ju alltid en fröjd att höra på! Det är lite annorlunda sättningar här och var i brist på en stor samling olika musiker, men det är det som gör också den här konserten och detta dubbelalbum så otroligt unik och bra. Detta är en riktigt skön, häftig och speciell konsert som lyckas med små medel och speciella förhållanden ändå skapa uppfinningsrik och udda jazzmusik som både smeker och svänger bra! Förhoppningsvis gav Timmie Rosenkrantz en stor eloge till alla musikerna som gav exakt allt här och lite till! 

KRÖNIKA: Tankar kring en musikgenre 3 - Jazz

Jazz har jag babblat om förr på bloggen så det lär bli lite upprepning på en del saker, förhoppningsvis inte så mycket dock. Jazzen har varit med mig ända sen elvaårsåldern och är starkare än någonsin idag hos mig. Jag minns när man såg någon med en stor jazzskivsamling med alla dom kända namnen och man drömde om att en dag ha en lika stor och vacker samling jazzplattor. Idag har den drömmen gått i uppfyllelse och jag har den samlingen nu, även om den då kanske inte består av dom mest dyra och värdefulla skivorna som jazzsamlare hyllar. Här finns inga Miles Davis "Bitches brew", Kieth Jarrett eller flotta John Coletrane-plattor utan här finns hederlig klassisk jazz från "the old days", den jazz jag är uppväxt med när jag lyssnade på jazzradion, som svänger och som rotat sig i mitt hjärta.

För det är lite så som skivsamlare av jazz ofta förväntas vara idag, fans av de nya stilarna som gjorde genren modern från 60-talet och framåt. Problemet för mig är att jag vill ha en rytm, en melodi och improvisation kring den, inte ett virrvarr av improviserande personer som bara går på känsla. Men det är tycke och smak förstås, men det är därför som denna text är i allra första hand fokuserad på den äldre formen av jazz, som går bakåt i tiden från Art Blakeys Jazz Messengers. Duke Ellington skrev en gång en låt betitlad "It don't mean a thing if it ain't got that swing", en titel som stämmer överens med verkligheten för mig.

Samtidigt så är den modernare jazzen mycket mer gångbar rent samlarmässigt. Dom är ju trots allt originalinspelningar medan dom med äldre jazz som jag samlar är i dom flesta fall samlingar överförda från 78-varvsskivor. Så vill man samla Coletrane, Jarrett och kompani så får man hosta upp en del, men samtidigt så kan man få originalutgåvor. Ett tips om man vill börja i den ändan. 

Klassisk jazz då, vilket normalt innefattar storband, småbandsswing, ren pianojazz, bebop och cool jazz, är inte alls lika dyr, men samtidigt kanske inte lika värdefull utan mer för oss som samlar för

musiken främst. Jag ska erkänna, jag har tänjt lite på smaken sen artikeln för tio år sen, "Jazzen anfaller". Då satte jag mer eller mindre en gräns på 1955, efter det var det inte mycket som kom in i samlingen. Fortfarande är jazz innan 60-talet det jag gillar mest, men jag har insett att det ändå fanns bra jazz med rytm, melodi och improvisation i samklang även på 60-talet och därefter. Annars skulle jag till exempel inte kunna ha köpt så mycket Jimmy Smith-plattor som i 90 % av fallen är inspelade på 60-talet och efter. Och jag har börjat lyssna mer på en del hardbop och Art Blakeys Jazz Messengers och tycker att Lee Morgans "The sidewinder" är en riktigt bra platta! Jan Johanssons blandning av jazz och svensk folkmusik hade också varit lite främmande förr i tiden, liksom Dave Brubeck, så visst kan även jag utvecklas även om Dukes ord fortfarande är mitt huvudmotto. Och på tal om The Duke, den mannen som jag var så evinnerligt less på i 20 års tid och vägrade befatta mig med och som jag idag har en överraskande stor samling plattor med! Så länge som "Take the A-train" eller "Satin doll" inte är med...

Den som går igenom min skivsamling av jazz kan tro att jag är ett gigantiskt fan av Benny Goodman, Count Basie eller Artie Shaw och jag tycker dom är kanonbra, det är lysande storbandsswing! Men grejen är dock att jag inte medvetet har velat ha en gigantisk Goodman-samling, hur lysande han nu än var, utan det är den typen av plattor som det finns överlägset mest av där ute. Vill man börja samla storbandsjazz så har man verkligen sin chans just nu för det finns hur mycket samlingar som helst med

dom mest kända namnen. Därför så har jag fått börja dra i handbromsen på vissa namn, helt enkelt för att jag inte vill riskera att få samma låtar om och om och om igen. Jag är väldigt försiktig med just Artie Shaw, Tommy Dorsey, Jimmy Lunceford eller Lionel Hampton som jag känner att jag har för mycket med och som jag numera hellre satsar på live- och radioupptagningar med eller udda inspelningar. 
     Däremot vad gäller mindre band från samma era så är det en guldgruva för den genren var, till skillnad från storbanden, på sin tid inte lika kommersiell som dansorkestrarna med sina jättehits. Som jag tidigare nämnt så finns dom allra bästa fynden, inte minst bland småbandsjazz, hos dom mindre skivbolagen som letat djupast i arkiven och hittat sånt som inte kommer att ge ett par hundra tusen sålda exemplar, men väl lyckliga äkta jazzfans. Jag har tidigare skrivit en artikel om dessa små skivbolag och dessa skivor är fortfarande rätt lätta att hitta och värda att leta efter! Men självklart ska jag också lyfta upp dom riktiga kanonerna av bolag, Verve och Blue Note! Blue Note är fortfarande högt värda, men Verve-plattor med Stan Getz, Charlie Parker eller Oscar Peterson börjar bli allt vanligare i skivbackarna!

Numera är det alltså väldigt lätt att samla klassisk jazz, vilket har märkts på bara dom senaste fem senaste åren då jag har hittat och köpt en enormt massa skivor i både vinyl- och CD-format! Så om man är intresserad att samla klassisk jazz från 30- 40- eller 50-talet, din bästa tid är nu om du nöjer dig med att börja med samlingar med dom stora namnen. Om du som jag gillar sporten att leta efter dom där lite speciella inspelningarna med publik, udda sättningar eller alternativa inspelningstillfällen så är det också ett riktigt bra tillfälle för det. Konkurrensen är inte jättestor, även om intresset ökat något med åren, och skivorna är i de allra flesta fall bara en guldtia i pris, oavsett om det är LP eller CD! Så, keep swinging, det är gyllene tid för det - i alla former!

Tony Scott & Rune Öfwerman Trio - Swinging in Sweden

Tony Scott & Rune Öfwerman Trio - Swinging in Sweden
Utgivningsår: 2002
Skivbolag: Gazell
Betyg: 4/5
Kan man något om Tony Scott här i Sverige så handlar det oftast om hans spelningar med svenska musiker på 50-talet och kanske främst pianisten Rune Öfwermans trio. I övrigt så tillhör Scott inte dom mest ihågkomna klarinettisterna i genren utan hans riktiga berömmelse kom när han mot 50-talets slut lämnade USA och sökte sig till Japan och studerade buddismen och gav ut några av dom tidigaste new age-plattorna med meditationsmusik. Trots det så vann han flera jazzpriser i tidningen Down Beat innan dess.

Rune Öfwerman, i sin tur, känns också lite bortglömd på något sätt numera, förutom en sak; hans son heter Clarence Öfwerman och var hovproducent till Roxette. Men på 50-talet var han likväl en klart godkänd pianist som ackompanjerade dom stora och gav ut mängder med singlar med egen trio. Trion här består av Gunnar Johnson (och på några nummer Niels Foss) bas och Egil Johansen trummor. Man kan säga att Jan Johansens och Clarence Öfvermans pappor möts. Om Gunnar Johnson har en känd musikerson förtäljer inte historien, men det vore kul om så var fallet.

Tony Scott och Rune Öfwermans trio spelade in fyra singlar tillsammans och alla låtarna från dessa samlades långt senare på en skiva kallad just "Swinging in Sweden". 2002 kom denna fina CD-utgåva ut på svenska skivbolaget Gazell! Detta är riktigt bra och ösigt och det låter inte heller traditionell småbandsswing á la Benny Goodman om det utan man vågar gå lite utanför ramarna här och där. Förvisso bjuds vi på en av de märkligare varianterna på "Night in Tunisia" (dock inte dålig för det) och avslutande vokala versionen av "Blues for Ava", där Tony Scott berättar en saga till tonerna av rätt seg bluesjazz, hade jag gärna kunnat vara utan. Den instrumentala versionen innan är OK, man lyckas göra något nytt av något som kunnat låta mycket tristare. Men pratversionen, där gick lite min gräns. Men i övrigt så är det en fin version av "All the things you are" och balladen "I can't get started" är en favorit. Detta är spännande och oförutsägbar swing i 50-talsmodell som lyckas överraska och svänga! Skivan blir klart kvar i samlingen! Ett enda spår hittade jag på "tuben" med denna kvartett så vi får ta den, titelspåret "Swinging in Sweden".