KRÖNIKA: Tankar kring en musikgenre 3 - Jazz

Jazz har jag babblat om förr på bloggen så det lär bli lite upprepning på en del saker, förhoppningsvis inte så mycket dock. Jazzen har varit med mig ända sen elvaårsåldern och är starkare än någonsin idag hos mig. Jag minns när man såg någon med en stor jazzskivsamling med alla dom kända namnen och man drömde om att en dag ha en lika stor och vacker samling jazzplattor. Idag har den drömmen gått i uppfyllelse och jag har den samlingen nu, även om den då kanske inte består av dom mest dyra och värdefulla skivorna som jazzsamlare hyllar. Här finns inga Miles Davis "Bitches brew", Kieth Jarrett eller flotta John Coletrane-plattor utan här finns hederlig klassisk jazz från "the old days", den jazz jag är uppväxt med när jag lyssnade på jazzradion, som svänger och som rotat sig i mitt hjärta.

För det är lite så som skivsamlare av jazz ofta förväntas vara idag, fans av de nya stilarna som gjorde genren modern från 60-talet och framåt. Problemet för mig är att jag vill ha en rytm, en melodi och improvisation kring den, inte ett virrvarr av improviserande personer som bara går på känsla. Men det är tycke och smak förstås, men det är därför som denna text är i allra första hand fokuserad på den äldre formen av jazz, som går bakåt i tiden från Art Blakeys Jazz Messengers. Duke Ellington skrev en gång en låt betitlad "It don't mean a thing if it ain't got that swing", en titel som stämmer överens med verkligheten för mig.

Samtidigt så är den modernare jazzen mycket mer gångbar rent samlarmässigt. Dom är ju trots allt originalinspelningar medan dom med äldre jazz som jag samlar är i dom flesta fall samlingar överförda från 78-varvsskivor. Så vill man samla Coletrane, Jarrett och kompani så får man hosta upp en del, men samtidigt så kan man få originalutgåvor. Ett tips om man vill börja i den ändan. 

Klassisk jazz då, vilket normalt innefattar storband, småbandsswing, ren pianojazz, bebop och cool jazz, är inte alls lika dyr, men samtidigt kanske inte lika värdefull utan mer för oss som samlar för

musiken främst. Jag ska erkänna, jag har tänjt lite på smaken sen artikeln för tio år sen, "Jazzen anfaller". Då satte jag mer eller mindre en gräns på 1955, efter det var det inte mycket som kom in i samlingen. Fortfarande är jazz innan 60-talet det jag gillar mest, men jag har insett att det ändå fanns bra jazz med rytm, melodi och improvisation i samklang även på 60-talet och därefter. Annars skulle jag till exempel inte kunna ha köpt så mycket Jimmy Smith-plattor som i 90 % av fallen är inspelade på 60-talet och efter. Och jag har börjat lyssna mer på en del hardbop och Art Blakeys Jazz Messengers och tycker att Lee Morgans "The sidewinder" är en riktigt bra platta! Jan Johanssons blandning av jazz och svensk folkmusik hade också varit lite främmande förr i tiden, liksom Dave Brubeck, så visst kan även jag utvecklas även om Dukes ord fortfarande är mitt huvudmotto. Och på tal om The Duke, den mannen som jag var så evinnerligt less på i 20 års tid och vägrade befatta mig med och som jag idag har en överraskande stor samling plattor med! Så länge som "Take the A-train" eller "Satin doll" inte är med...

Den som går igenom min skivsamling av jazz kan tro att jag är ett gigantiskt fan av Benny Goodman, Count Basie eller Artie Shaw och jag tycker dom är kanonbra, det är lysande storbandsswing! Men grejen är dock att jag inte medvetet har velat ha en gigantisk Goodman-samling, hur lysande han nu än var, utan det är den typen av plattor som det finns överlägset mest av där ute. Vill man börja samla storbandsjazz så har man verkligen sin chans just nu för det finns hur mycket samlingar som helst med

dom mest kända namnen. Därför så har jag fått börja dra i handbromsen på vissa namn, helt enkelt för att jag inte vill riskera att få samma låtar om och om och om igen. Jag är väldigt försiktig med just Artie Shaw, Tommy Dorsey, Jimmy Lunceford eller Lionel Hampton som jag känner att jag har för mycket med och som jag numera hellre satsar på live- och radioupptagningar med eller udda inspelningar. 
     Däremot vad gäller mindre band från samma era så är det en guldgruva för den genren var, till skillnad från storbanden, på sin tid inte lika kommersiell som dansorkestrarna med sina jättehits. Som jag tidigare nämnt så finns dom allra bästa fynden, inte minst bland småbandsjazz, hos dom mindre skivbolagen som letat djupast i arkiven och hittat sånt som inte kommer att ge ett par hundra tusen sålda exemplar, men väl lyckliga äkta jazzfans. Jag har tidigare skrivit en artikel om dessa små skivbolag och dessa skivor är fortfarande rätt lätta att hitta och värda att leta efter! Men självklart ska jag också lyfta upp dom riktiga kanonerna av bolag, Verve och Blue Note! Blue Note är fortfarande högt värda, men Verve-plattor med Stan Getz, Charlie Parker eller Oscar Peterson börjar bli allt vanligare i skivbackarna!

Numera är det alltså väldigt lätt att samla klassisk jazz, vilket har märkts på bara dom senaste fem senaste åren då jag har hittat och köpt en enormt massa skivor i både vinyl- och CD-format! Så om man är intresserad att samla klassisk jazz från 30- 40- eller 50-talet, din bästa tid är nu om du nöjer dig med att börja med samlingar med dom stora namnen. Om du som jag gillar sporten att leta efter dom där lite speciella inspelningarna med publik, udda sättningar eller alternativa inspelningstillfällen så är det också ett riktigt bra tillfälle för det. Konkurrensen är inte jättestor, även om intresset ökat något med åren, och skivorna är i de allra flesta fall bara en guldtia i pris, oavsett om det är LP eller CD! Så, keep swinging, det är gyllene tid för det - i alla former!