Johnny Mandel's Great Jazz Score for "I want to live!"

Johnny Mandel's Great Jazz Score from "I want to live!"
Utgivningsår: 1958
Skivbolag: United Artists
Betyg: 4/5
"I want to live" är en riktigt dramatisk film från 1958 om en prostituerad kvinna som hamnar i dödscell oskyldigt dömd för mord. Susan Hayward vann en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll och för filmmusiken svarade en av jazzens flitigaste arrangörer som dock får väldigt lite uppmärksamhet numera, Johnny Mandel, ännu i livet 94 år gammal. Han har mest ägnat sig åt att skriva musik åt andra och bland dom som han har jobbat med finns Count Basie, Stan Getz, Chet Baker och Woody Herman.

Fimmusiken till denna film finns utgiven i två utgåvor. Dels denna orkestrala del och dels en skiva med Gerry Mulligans Jazz Combo, eftersom det också förekommer jazznummer med ett mindre band i filmen. Den andra skivan har jag ännu bara en EP från och jag ska återkomma till den i en senare artikel och fokusera på orkesterskivan idag. Denna skiva är förövrigt köpt för endast en tia på Återbruket här i stan, en väl investerad slant!

Jag har inte sett filmen själv, men detta är helt klart ett lysande soundtrack som har musik som för tankarna till både Quincy Jones och Gil Evans orkestrar. Det är olika stämningar här som både svalkar med orkestrala softa verk, bjuder på både afrikansk och latininfluerad musik och riktigt bra jazzsväng, men allt med en jazzig ton i kanterna. Mandels orkester har en hel del intressanta namn, som Gerry Mulligan, Red Mitchell och Shelly Manne samt vana musiker från åtskilliga filmmusikverk. Detta är en spännande, oförutsägbar och vacker platta som går åt många olika håll, men som ändå vilar på en trygg grund. Är Mulligans andra soundtrack lika bra som det här (vilket jag inte har någon anledning att tvivla på) så blir jag jublande glad! Skivan blir solklart kvar i samlingen!

Bellini - Samba de Janeiro

Jag skrev i Verve-artikeln för en vecka sen om en turné jag var med på sommaren 1997 och jag tänkte hålla mig kvar där. Vi skulle åka in till centrum och köpa skivor till studion. Verve-singeln "Bittersweet symphony" köpte jag som sagt och även den då senaste "Absolute dance". På den här samlingen, som ovanligt nog också innehöll mycket jag aldrig hade hört förr, så fanns den som skulle komma att bli det årets låt för mig. Jag försökte spela låten från festivalradioscenen på kvällarna, men exakt ingen reagerade här heller.

Lyssnar man på låten för första gången så kanske den känns för banal och enkel för att få denna totala glädjeyttring, men tyska Bellinis sambakaskad i ljuv förening med modern dansmusik i "Samba de Janeiro" är ju bara hur skön som helst. Brasilianska och europeiska trumrytmer i kombination med ett kultaktigt och småtöntigt blås som lika gärna skulle kunna vara hämtad från Herb Alpert eller Edmundo Ros. Jag föll knockad för detta på ett sätt som jag inte så ofta gjorde då. Jag sprang direkt när jag kom hem till Skivbutiken och köpte både singel och strax därefter platta.
Det är väl sällan jag så fullkomligt har spelat sönder en aktuell låt som jag gjorde då.

Bellini var tre tjejer och ett par tyska discjockeys där ena av dom, Ramon Zenker, skulle bli känd i ett annat band i dansgenren, Fragma. Alltså var Bellini egentligen mer av ett projekt i mängden innan discjockeyna gick till ett annat. Men 2014 kom ett nytt Bellini-album inklusive en ny version av "Samba de Janeiro", som inte alls är dålig den heller. Ingen årets låt-kandidat som originalet, men ändå. Tittar man på videon till låten så kan man se att Bellini lite ville skapa en ny Macarena-hype genom att försöka skapa en liknande dansfluga. Just det var det gudskelov ingen som kom ihåg...

Nytt i samlingen - November 2019

The Three Degrees - 3D
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: Ariola
Betyg: 3/5

Jag har sagt det förut att jag är inte så förtjust i Giorgio Moroders discoera på 70-talet med alla stela discohits åt Donna Summer. Egentligen borde det gälla The Three Degrees också. Jag erkänner att jag gillar mer deras Philadelphia-katalog än Moroder-ditot, men den sistnämnda är dock inte alls så dåligt som det borde vara. Plattan innan, "New dimensions", är riktigt bra, också en Moroder-skapelse, och den här är i närheten. Men "New dimensions" låter mycket starkare på de flesta punkter. "3D" är lite ojämn där sida A är OK, men knappast deras starkaste material. "Jump the gun" och "Red light" låter lite mycket go-happy disco med malplacerade rockgitarriff, även om det funkar. Och båda dom två låtarna, plus låten efter "Set me free" känns mer som ett försök att lansera Moroder och hans partner här, Harold Faltermeyer, som dom ballaste och häftigaste discoproducenterna 1979 än att lansera tjejerna.
     Men B-sidan räddar allt för när "Starlight" drar igång och man plötsligt får höra blås och börjar undra om detta verkligen är Moroder och inte en skön Maurice White-produktion så känner man sig hemma igen. B-sidan är betydligt bättre proddad, funkigare och skapad och tack vare det så räddas "3D" till ett godkänt betyg. Det är på intet sätt The Three Degrees bästa platta, men den funkar och blir kvar.



Miles Davis - The Complete Birth of the cool
Utgivningsår: 1998
Skivbolag: Capitol
Betyg: 5/5

Det är drygt nio år sen jag skrev om ett av 2010 års bästa fynd, Miles Davis ikoniska "Birth of the cool". Plattan med en Davis-ledd nonett som blev något av ledstjärnan för cool jazz-genren. Detta är dock inte den enda plattan med detta namn. Precis innan Davis död, 1991, så gavs det ut en "Birth of the cool volume 2" och precis efter hans död, 1992, så gav Gerry Mulligan ut en nytolkning av klassikern kallad "Re-birth of the cool". Men så har vi då också denna "Complete Birth of the cool", utgiven 1998, som egentligen är en återutgivning av 50-talsplattan, men med tolv väldigt viktiga bonusspår till. "Birth of the cool"-nonetten var egentligen en tillfällig konstellation som spelade på Royal Roost och som inte var tänkt att bli en skiva. Man gick inte runt ekonomiskt med konserterna och gruppen upplöstes. Men när Miles var kontrakterad med Capitol att göra tolv 78-varvare så kontaktade han Gil Evans, drog han ihop gruppen igen och spelade in detta mästerverk som kom ut 1957.
     1998 kom nyss nämnda skivbolag på att även ge ut anledningen till denna nonett, alltså konserterna från Royal Roost, som fanns inspelade. Alltså får man här både liveinspelningarna samt studioinspelningarna som konserterna ledde till. Och för mig som både är ett gigantiskt fan av originalplattan samt också livejazz så är detta ett magiskt fynd. Liveinspelningarna är förstklassiga och givetvis även med Symphony Sid som presentatör. Och "Birth of the cool" kan man inte bli trött på! Mer komplett än så kan det inte bli! Det finns dock även ett par låtar på liveinspelningarna som inte kom med på studioalbumet och eftersom jag redan skrivit om just den plattan så väljer jag här en av dom tidigare outgivna låtarna "Why do i love you", med sång av Kenny Hagood.



The Cool Notes - Spend the night
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Abstract Dance
B-sida: Halu (Spring)

Engelska The Cool Notes hade exakt noll karriär här i Sverige så det är helt OK om ni aldrig hört talas om dom. För många år sen så gjorde jag en "blind-buy" och köpte en singel med ett band jag aldrig hade hörde talas om och en låt som hette "Into the motion" och denna Cool Notes-låt var riktigt bra och blev faktiskt kvar. Därefter har jag inte sett något med denna souldiscogrupp förrän jag nu sprang på gruppens i hemlandet England mest kända låt, "Spend the nights". The Cool Notes, alltid på omslagen frontade av sångerskorna Heather Austin och Lorraine Smart, hade ett antal hyffsade hits hemma mellan 1984-86. Och detta är också riktigt riktigt bra! Här snackar vi 80-talsdisco med soultendenser och det är aldrig fel. "Spend the night" är en kanonbra låt och även B-sidan "Halo (Spring)" är klart rekommenderbar! The Cool Notes gav ut ett enda album, "Have a good forever", nu börjar det bli dags att införskaffa den också!



Sheryl Lee Ralph - In the evening
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Beat Box
B-sida: Ready or not

Vi stannar kvar i souldiscofacket från 84-talets mitt, och även bland låtar som inte blev hits här i Sverige. Däremot minns vi fans av Clabbe och hans Rakt Över Disc förmodligen namnet Sheryl Lee Ralph, eftersom det programmet var ett av få här där denna låt spelades och även det programmet där jag upptäckte denna sköna discohit. 
     Sheryl Lee Ralph var skådespelerska med främst biroller och musikaler på sitt CV. Hon syns i två avsnitt av Falcon Crest i den seriens omdiskuterade sista säsong som Pilar Ortegas vännina Mooshy Tucker och ni kan se henne i andra 80-talsklassiker som "V" och "Hunter". Främst ihågkommen är hon nog dock från originaluppsättningen av soulmusikalen "Dreamgirls" 1981. 
     Musikkarriären var dock inte en jättelyckad satsning och hennes enda platta med samma titel som låten nådde inga högre höjder. Lite synd för den här låten hade faktiskt kapacitet till att bli mycket större än den blev. Riktigt bra USA-discoproduktion och melodi och refräng är grymt bra! Och eftersom jag är den radionörd jag är så är det riktigt kul att ha hittat just denna på fysisk singel!

The Verve - Bittersweet symphony

The Verve - Bittersweet symphony
Utgivningsår: 1997
Skivbolag: Hut Recordings
Andra spår: Lord i guess i'll never know/Country song
1997 var en ny brittisk period för mig, kanske min största under 90-talet. I en tid då pojkbanden började dominera, hiphopen var det coolaste och många hits var tämligen ointressanta så lyssnade jag mycket på Kaj Kindvalls program från USA- och Englandslistan i P3, "Singel", och insöp ny musik med engelsk dansmusik och indie- och britpop (ja, och även ny amerikansk icke-hiphopliknande soul). Mitt lite mer än årsgamla intresse för britpop blommade ut till fullo, när den var på väg neråt för alla andra. 

Så när jag hörde The Verves ikoniska "Bittersweet symphony" spelas så föll jag direkt. Jösses, vilket arrangemang! Grym produktion och så enormt vackert stråkarr, samplingen från The Andrew Oldman Orchestras stråkcover på The Rolling Stones "The last time"! Inte världens bästa refräng kanske, men låten var så otroligt snygg och mixningen mellan Richard Ashcrofts röst, Oldmans stråkar och produktionen var bara helt fantastisk.

Den sommaren jobbade jag som festival-DJ åt MHF på deras turné runt om Sverige mot rattfylleri. Vi var i Visby och hade blivit placerad precis vid entrén till ett nöjesfält. Det behövdes påfyllning bland

skivorna och jag och en till åkte in till en skivaffär i centrum för att köpa singlar och samlingsalbum som skulle passa till både de loja dagarna och de mer festlika kvällssejourerna. The Verves singel hade just släppts i Sverige och spelades mycket i radion, men att ännu kalla det en hit som alla kände igen vore en stor överdrift! Det vore riktigt korkat att köpa den och tro att den lockar folk till vår scen nu. Men det var likväl det jag gjorde. Jag följde hjärtat och inte hjärnan och det ekonomiskt smarta, bara samlingar med välkända hits, utan köpte självsäkert in The Verves singel till DJ-scenen och spelade den på dagarna flera gånger för passerande besökare och medarbetare som inte kunde brytt sig mindre om låten och inte kände igen den alls. Men jag älskade den och kände mig lite indie där jag satt i radiotrailern och njöt. Jag kan tillägga att den singel jag har nu är inte singeln från turnén utan köpt vid ett senare datum.

"Bittersweet symphony" är en sån där odödlig 90-talslåt som jag känner aldrig kan bli sönderspelad för mig. Jag är kanske inte lika såld på videon som alla andra, men låten är fortfarande ett mästerverk i den engelska popmyllan. Frågan är om 90-talet blir mycket vackrare än så här? Så låt oss fira att The Verve för sex månader sen till sist fick tillbaka rättigheterna till sin låt från Stones, eller snarare Stones forna manager Allen Klein, med att bjuda på brittiskt 90-tal när den var som bäst!

Glenn Miller And His Orchestra - The Chesterfield Shows December 24-1941 June 25-1942 July 14-1942

Glenn Miller And His Orchestra - The Chesterfield Shows December 24-1941 June 25-1942 July 14-1942
Utgivningsår: ---
Skivbolag: Soundcraft Records
Betyg: 4/5
En gång tidigare har Glenn Miller figurerat i bloggen, för drygt nio år sen, och jag skrev då att jag inte alls är förtjust i honom eftersom 50 % av hans katalog tillhör storbandsgenrens mest sönderspelade och tråkiga låtar. Ständigt dessa "In the mood", "Chattanooga choo choo", "Pennsylvania 6-5000", "String of pearls" eller andra storbandshits som nästan passerar easy listening-schlagergränsen? Det fanns en anledning till att jag tog ett break från storbandsjazz ett par år i skiftet mellan 80- och 90-tal och det var att dessa låtar mer eller mindre var det utslitna ansiktet för all storbandsjazz. Genren i sig började jag som bekant gilla igen, men min avoga inställning mot Glenn Miller har allt jämt stått sig.

Men det finns ingen regel utan undantag, det är lika bra man lär sig det, och i Glenn Millers fall heter dom radioshower. Jag älskar gamla inspelningar med livejazz och så funkar det även med Glenn Miller. Kanske främst då hans Chesterfield Shower eller hans sista I Sustain The Wings-shower, som gjordes för dom amerikanska trupperna i kriget. The Chesterfield Shows var ett populärt radioprogram som under många år hade Paul Whitemans band som husband och som sen ersattes av Glenn Miller. Fast på en tiden var sponsorerna mindre entusiastiska och trodde att Millers affisch-namn inte var tillräckligt starkt och man förstärkte i flera år med The Andrew Sisters. Vad fel man hade!
   
Dessa Chesterfield Shower på denna platta är från julen 1941 och sommaren 1942 och enda traditionella Miller-schlagern här är "(I got a gal in) Kalamazoo". I övrigt är det faktiskt en helt OK radioutsändning, blandat med ömsom cigarettreklam och ömsom motiverande krigsbudskap. Andra världskriget skulle göra sig påmint för orkestern på fler sätt också, eftersom flera av bandmedlemmarna skulle efter julsändningen 1941 rycka in i armén, inklusive sångaren Ray Eberle, som intervjuas av Glenn Miller i början av showen. Julsändningen är också unik eftersom inledningen av "Jingle bells" innehåller en av dom tidigaste exemplen på rap som jag har hört. Hur mycket innovatör Glenn Miller var inser man om inte annat här.

Det är ett hyggligt tryck i Glenn Millers band och bäst tryck tycker jag att låten "V for victory hop" får (sist i klipp nummer 2). Det är ett riktigt bra band här och helt OK sånginsatser, även om det inte är något jätteunikt. Men en riktigt bra liveplatta med tre historiska och tidstypiska amerikanska radioshower med storbandsjazz i trevligaste form! Fast det är klart, ni får ju stå ut med en del typisk USA-propaganda.

Cornelis Vreeswijk - Till Fatumeh – Rapport från de osaligas ängder....

Cornelis Vreeswijk - Till Fatumeh - Rapport från de osaligas ängder...
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: Skivbolaget
Betyg: 1/5
Det känns hårt att såga en favorit för jag är ett stort fan av Cornelis Vreeswijk, han har en underbart skön röst, han skriver kanontexter och melodier och är utan tvekan en av Sveriges överlägset bästa vissångare och kompositörer, men detta var alltså lågvatten! Folk har tidigare på sociala medier varnat mig för att det var hans svagaste platta, men jag tänkte att det kan inte vara fullt så illa, men tyvärr så fick dessa personer rätt. Det är framför allt svårt att säga det om hans sista album, då han var svårt sjuk vid tillkomsten av den och den utgavs postumt efter hans död en månad senare, men tyvärr så kan jag inte säga annat. Hade denna platta gjorts akustiskt så hade jag tyckt att det hade varit helt OK, men istället så är det en sorts popschlager-Cornelis a la 1987 vi möter med kraftig synthbas och poppiga percussions. Han försöker hänga med sin tid och normalt gillar jag 80-talsljud som bekant, i det här fallet är det ingen komplimang dock. Låten "Hjärterum-stjärterum" har kanske bland det mesigaste komp jag har hört och den följs av den nästan schlagerfunkdisco-aktiga "Tiggaren tar sig en rökare", som är tyvärr riktigt dålig. 

Jag kan bara hitta två låtar som kommer undan med godkänt och det är inledande "Ann-Katrin Farväl" och avslutande "En sång om gammelfjärden" eftersom den är närmast en normal Cornelis, som här pratsjunger till ett svagt dragspel i bakgrunden. Resten av plattan är uselt producerat och taffligt gjort. Mitt mål var att samla på mig så mycket Cornelis jag kan, men jag har svårt att se mig behålla denna tyvärr. Han skriver på omslaget om sista låten med orden, som jag nog få instämma i vad gäller hela detta album:
"Jag har faktiskt ingenting att tillägga."
Mer än möjligen att det för mig i alla fall var en grym besvikelse.

Andy Gibb - Flowing rivers

Andy Gibb - Flowing rivers
Utgivningsår: 1977
Skivbolag: RSO
Betyg: 3/5
Livet var inte lätt alls för sladdbrodern Andy Gibb, som beskrevs som lat i sin ungdom och som dog endast 30 år gammal 1988 som en följd av sitt långvariga drogmissbruk. Men däremellan så hade han en hyggligt stor karriär under några år i skuggan av sina numren större BeeGees-bröder. Det är lätt att säga att Andy Gibbs framgång mest var en frukt av succén för BeeGees, som proddade och körade på det mesta av hans material, samt då att Andy Gibbs röst låter som en karbonkopia på hans bröder, men det fanns ett gäng riktigt bra låtar i 70-talets slut.

Andy Gibb-plattor är väldigt lätta att hitta på loppisar och second hand-butiker och kanske främst då uppföljaren "Shadow dancing" som syns exakt överallt, men som dock är riktigt bra. Debuten med en här 19-årig Andy Gibb, "Flowing rivers", är producerad av Barry Gibb och det låter på många ställen lite BeeGees light om det, men den som tror att detta är någonstans i närheten av deras discodängor eller myspysiga kärleksballader blir nog besviken. Detta är softa poplåtar modell 70-tal med väldigt snygg produktion och arrangemang. "Dance to the light of the morning", skriven av Andy Gibb själv, är en riktigt avslappnande poppärla liksom "Too many looks in your eyes". Sen ju mer plattan går ju mer countryinfluerat blir det och först när det mest är en liten countrytouch så tänkte jag "jo, men detta är också helt OK, det kan funka". Men mot slutet blir det lite för mycket country och plattan dalar något i kvalitet.

Men i överlag så är detta ändå en riktigt bra debut. Det är förvisso en enkel och okomplicerad platta, men den är ändå snygg, trevlig och avkopplande med väldigt snygg ljudbild och galanta melodier och blir klart kvar i samlingen!