Nytt i samlingen - Juni 2025

Adrian Rollini - The goofus five
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: Retrieval
Betyg: 4/5

Adrian Rollini är en sån där artist som man hörde nämnas i Smokerings titt som tätt, eller "Adrian Woulini", som det nästan lät som om Leif Andersson sa varje gång. Rollini spelade något så ovanligt som bassaxofon, ett instrument som inte har använts så jätte ofta inom jazzen. Men han spelade också ett instrument som är långt än mer ovanligt, inte bara inom jazz utan även inom musiken i övrigt, Couesnophone, eller "Goofus" som det också kallas. Det är alltså inte fem stycken Långben som sitter i sättningen här, även om man kanske kan tro det om namnet "The goofus five". Goofus, som jag för enkelhets skull kommer att kalla det, ser ut som en liten saxofon, men låter som en blandning mellan dragspel och munspel. Nästan likt dom där små röda leksaks-saxofonerna man fick som barn. Det instrumentet är alltså huvudföremålet i dessa inspelningar, vilket gör att dessa låtar kvalificerar sig i listan över dom mest udda instrumenten jag har på jazzplatta. Och på tal om instrument som låter som leksaker, kazoo används här också. Bassaxofon, goofus och kazoo på samma platta, det var lite andra instrumentvanor för 100 år sen, minst sagt. 

Förutom Rollini så är den enda andra mer kända musikern som är med här Red Nichols, som spelar på något så, i detta sammanhang, vanligt som kornett. Inspelningarna är alltså gjorda för ganska bra precis 100 år sen, 1924-25, och det är lite dixieland-stil på musiken, även om det är riktigt trevligt och mysigt när det nu är så pass gamla inspelningar. Men det är en riktigt bra energi på musikerna och även om både goofus och kazoo låter mer udda än bra i sammanhanget så är det kul och speciellt med dessa instrument i sättningen här. Det sticker ut på ett kul sätt, även om jag är glad att dom inte blev vanliga instrument inom jazzen längre fram. Dessutom så tonas användandet av goofus ut ju längre in i plattan man kommer och b-sidan låter mer som för sin tid vanliga jazzinspelningar. Visst, lagom är kanske bäst här, men har man nu kallat skivan "The goofus five", så får man nog löpa linan ut. Men det här är ändå en trevlig och riktigt bra tidigt jazz-platta som vågar vara egen och svänga häftigt. Skivan blir klart kvar i samlingen!



Caterina Valente & Edmundo Ros - Singen welterfolge aus Südamerica
Utgivningsår: ---
Skivbolag: Decca
Betyg: 4/5

Den italiensk-fransk-tyska sångerskan Caterina Valente gör debut på bloggen. Jag har hört talas om henne på diverse radioprogram jag hört på genom åren, främst kanske i program för äldre av modellen "Musik för fullvuxna" och så vidare, men jag har inte lyssnat så jättemycket på hennes musik i övrigt, men någon gång ska vara den första antar jag.
     Edmundo Ros däremot med sin lysande orkester och galanta arrangemang är ju nästan alltid välkommen i samlingen.
     
Dom här två har gjort ett flertal inspelningar ihop så jag har många riktigt intressanta plattor att hålla utkik efter. Den här skivan, i den här utgåvan utgiven av Deccas och Telefunkens gemensamma serie Music Für Alle, utgavs i original troligen av London Records 1960 under namnet "Caterina Valente and Edmundo Ros". Jag säger troligen, eftersom det inte finns så mycket information om just den här plattan. Vilket fall som helst så är detta i alla fall en återutgivning.

Caterina Valentes röst är riktigt bra och tillsammans med Edmundo Ros funkar hon riktigt bra när dom sjunger ihop. Sen kan man fundera på titeln, som översatt betyder "Sjunger världshits från Sydamerika", eftersom några låtar härrör sig från Kuba, som senast jag kollade inte var en del av Sydamerika. Men detaljer, detaljer, det här är likväl en riktigt bra platta som både har låtar som smeker vackert och har väldigt skönt och svängigt gung, inte minst i dom låtar som kommer från Brasilien. Arrangemangen är bländande, som till exempel i inledande "Saudades de Bahia", som är väldigt intressant. Den låten kan dyka upp här igen vad det lider, eftersom jag för inte allt för längesen fick tag i den svenska versionen med Lill Lindfors och Anders Linder, då betitlad kort och gott "Boink!". Tajming är A och O ibland! Till dess kan ni njuta av det fina samspelet mellan två giganter, Caterina Valente och Edmundo Ros, från en riktigt bra och häftigt svängande och mysig platta, som så klart blir kvar i samlingen!



Janet Jackson - When i think of you
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: A & M Records
B-sida: Pretty boy

1986 var Janet Jacksons stora genombrotts år när plattan "Control" och låtar som "Nasty" och "What have you done for me lately" kom. Med den här tredje singeln så fick hon dessutom sin första singel-etta i hemlandet USA. "When i think of you" är som övervägande av Janets alla låtar proddad av Jimmy Jam & Terry Lewis och är soundmässigt en riktig soulkaramell från 80-talet! Det här är en klart bra låt, även om jag kan tycka att föregångaren "Nasty" rent melodimässigt är en starkare melodi. Det är en dansfunk-fest modell riktigt fet och skön! 
     B-sidan kan jag nämna, "Pretty boy" är ett spår från föregångarplattan "Dream street" gjord 1984 när Janet fortfarande var en av medlemmarna i TV-serien "Fame". Och melodimässigt är den inte alls så långt borta från "When i think of you" och skulle nästan kunna vara släkt med den låten. Än mer intressant att är att låten är producerad av Jesse Johnson, som också kom från samma band, The Time, som Jam & Lewis. Janet Jackson bytte helt enkelt från soundet från en Time-medlem till ett par andra på två år.



Ralph Burns & The Quiet Herd - Very warm for jazz Vol. 2
Utgivningsår: 1958
Skivbolag: Decca
Låtar: Tonight/Blues for Terrissita/Pastel blue

Ralph Burns är ett namn som poppar upp inom jazzsammanhang. Han var en arrangör, kompositör och musiker som mest var känd för att göra saker åt andra. Bland annat så har han skrivit världens kanske bästa jazzlåt, "Early autumn", och annat för Woody Herman, som hade honom i sitt band under väldigt lång tid. 1958 så orkestrerade han dock låtar åt artister för Decca och fick idén att skapa sitt eget band, vilket inte alls är vanligt att se på platta. För att lite flirta med sin gamle chef Woody's då aktuella "Thundering Herd" så tog hans band sig namnet "The Quiet Herd". Men det finns riktigt namnkunnigt folk i denna orkester, som saxofonisterna Al Cohn och Zoot Sims, trumbonisten Urbie Green, basisten Milt Hinton och trummisen Don Lamond med flera. 

Dom här inspelningarna gör mig lite splittrad. För och ena sidan så är det riktigt snygga arrangemang, där man har tagit in ett antal stråkar i sättningen på en låt, och det är avkopplande och snyggt, vilket gör att skivan blir kvar i samlingen.
     Om man dock ser på hela EPn så kunde man dock ha blandat det hela upp med någon låt med lite högre hastighet för här är det tre relativt lugna och sakta lunkande låtar som stundtals kan te sig lite stelbenta. Jag har lyssnat lite på hela plattan "Very warm for jazz", som även i sina snabbare låtar inte till 100 % lyckas svänga till det helt perfekt. Men det får jag ta den dagen jag hittar den. Vad gäller den här EPn så är den en klart kul kuriosa att ha om man vet vem Ralph Burns är och det är ändå riktigt avkopplande jazz i det lugna formatet.

Sommarplågor #49: Scooter - Fire

Scooter - Fire
Utgivningsår: 1997
Skivbolag: Club Tool 
Andra spår: Fire (Extend emergency)/Choir Dance/Fire dub 1
Tyska Scooter är tillbaka igen och som jag tidigare sagt; det är ett band som verkligen blandar högt och lågt. Men innan 1997 så var det verkligen till 98 % lågt. Det är fortfarande inte mycket från bandets tidiga år som är jättekul. Men "Fire" var lite av genombrottet hos mig och passade som hand i handsken när jag åkte runt med MHFs turné mot rattfylleri och spelade musik över festivalområdena. H.P Baxter som vrålar ut för allt vad han kan:
"1-2-3 FIIIIIRRRRREEEE!!!!!!!"
Åtföljt av ett malande hårdrocksgitarrsolo som verkligen bryter igenom bandets technosound och skapar något riktigt speciellt med låten. Att blanda hårdrock och techno är ett recept som med rätt melodi och refräng kan skapa en höjdarlåt och en partyröjare deluxe och här har man verkligen det! Och inledningen är ju så lysande. En soft och tyst prata, åtföljt av Baxter som plötsligt bara illvrålar titeln. 

Det finns alltså idel sommarminnen med den här låten, men främst så lyser ett minne när turnén hade nått min hemstad Sundsvall. Jag satt på radioscenen med coverbandet vi hade med oss. Det var Sundsvalls Gatufest och The Hellacopters hade spelat i tältet bredvid vår scen och en av medlemmarna i coverbandet begärde:
"Du, spela lite hårdrock! Det kommer ju en massa hårdrockare förbi oss nu efter Hellacopters-konserten!"
Jag hade förstås ingen hårdrock med mig, det är ju som bekant inte min kopp av te, men han envisades:
"Men spela Scooter, dra på med lite "Fire!". 
Jag lydde och drog på med H.P Baxters ylande och coversångaren gick en bit bort och lyssnade och skrek sen:
"HÖGRE, STAFRIN, DET ÄR FÖR LÅGT!!!"
Jag vred upp volymen och tänkte "Kommer verkligen hårdrockarna vallfärdas hit för att vi spelar tyska Scooters insamplade gitarrmangel en gång, när vi efter kanske lägger på Robyn?!"
"HÖGRE, STAFRIN!!!!", vrålade han ännu en gång och motvilligt lydde jag och visste inte hur länge detta skulle hålla. Är detta bra för högtalare och förbipasserandes trumhinnor? Och mycket riktigt, det sprakade och sen dog ljudet helt. Slutsteget hade gått och sångaren hördes svära nerifrån åt det. Visst, jag kunde inte spela, men det var svårt att hålla sig för skratt åt det. Karma, karma...

Låten spelades mer än en gång till efter detta, på rimlig volym då förstås. Men ännu är det ett riktigt skönt ös när låten går igång. En av dom gånger då H.P Baxters ylande och en malande hårdrocksgitarr passat som allra bäst i en låt. 

Recensioner från Retrogalaxen 4

Sex nya plattor från Retrogalaxens gamla gömmor. Här hoppas det mellan 80-tal och 00-tal och mellan synthpop, en gigantisk livekonsert med svensk rock, eurodance och yachtrock. Som vanligt finns det diverse kommentarer gjorda idag om saker jag skrev eller inte skrev då. 

Kaja - Crazy peoples right to speak (1985) 
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: EMI/Parlaphone
Betyg: 3/5

Kaja är alltså Kajagoogoo, fast utan Limahl vid mikrofonen. Nick Beggs från Ellis, Beggs and Howard tog över sången här och han har väl inte samma karaktäristiska röst som Limahl hade. Musiken har blivit lite mer mogen, men är ännu mycket synthdominerad. Man skulle kunna tro dock att man vid namnbyte och sångarbyte tappade det mesta av sin stil, men jag tycker detta klart är underskattat. Så dåligt är plattan verkligen inte. Vissa låtar är inte 100 % starka, någon ny ”Too shy” finns inte här, men det är snyggt producerat och bra gjort och Nick Beggs är ingen dålig sångare. Det är snärtigt och piggt gjort och förtjänar ett något bättre rykte.
(2025: Vad som inte nämns är att det här var Kajagoogoo's sista platta till 2008 års "Gone to the moon".
Jag kan också säga att jag idag uppskattar Nick Beggs röst i Kaja klart mer än jag uppenbarligen gjorde då.)


Svensk Rock Mot Apartheid Scandinavium 
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Almathea
Betyg: 3/5

1985 var det stora året när artister samlade pengar till välgörande ändamål. USA for Africa, Band Aid (kom förvisso 1984, men ändå...), Swedish Metal Aid OCH Svensk Rock Mot Apartheid, som är en konstellation mot apartheidsystemet i Sydafrika. Bland artisterna finns Dan Hylander, Imperiet, Anne-Li Rydé, Tommy Körberg, Tomas Ledin, Eva Dahlgren, Björn Afzelius, Mikael Wiehe, Mats Ronander och Mikael Rickfors med flera  med flera... Det anordnades en stödgala i Scandinavium i Göteborg 1985 och denna gala släpptes på skiva där alla pengar gick till kampen mot apartheid. Ett behjärtansvärt ändamål, ändå undrar jag hela tiden varför många fnyser och skrattar åt detta när man säger att alla samlade in pengar på 80-talet.
     Plattan kunde ha varit dålig, men det är den inte. Den är riktigt bra och en riktig minnesföremål att ha! Nackdelen är att alla artister är ju inte intressanta. Ovan nämnda artister är klart bäst och de gör riktigt bra låtar. Imperiet gör mycket bra liveversioner av "Fred" (tillsammans med Afzelius och Wiehe) och "Märk hur vår skugga", Py Bäckman framför "Concordelia" riktigt bra, Anne-Li Rydé river loss i "All for the love of rock & roll" och Hansson de Wolfe United är mycket bra i "Oberoende var fursten säger". Men, jag är mindre entusiastisk av att höra Tottas Bluesband, Peps Persson, Jerry Williams och Rolf Björling, mest för att dessa inte representerar min musiksmak. Dessa sänker betyget, men resterande och kultvärdet i liveplattan gör detta helt OK! 
(2025: I många år så var 80-talets hjälpvurm av olika slag sedd som ett skämt som man skrattade åt. Ömsom handlade det om att tuffa rockstjärnor lämnade rockstjärne-imagen och blev medmänskliga, ömsom det vanliga fnyset åt 80-talet från dom som ändå inte gillade dess musik och ömsom huruvida pengarna verkligen kom fram. Men ser man krasst på det så fanns det i alla fall mer intresse för att hjälpa under 80-talet än under hela 00-talet.)



Tess - One love to justify
Utgivningsår: 2001
Skivbolag: Bonnier Amigo
Betyg: 5/5

Titta, en färsk platta i "Retrogalaxen". Jag ville recensera denna nu, innan Aftonbladet och Expressen hinner såga ner den. Tess sjöng i La Cream, till för ett år sen. Hon har släppt singlarna "Justify my love", "Viva l´amour" och "One love" och dessa har blivit flitiga danshits. Och Tess ska ha en eloge! Hon vågar göra ren eurodisco, för detta är som en Basic Elementplatta utan Petrus eller som La Cream med lite mindre kräm. Det är ren och äkta eurodisco, och det låter riktigt härligt! Här finns hits av mängder och en dansproduktion som är fantastisk. Den är inte trendig eller nyskapande, men den är årets platta så här långt!
(Med färsk menade jag alltså att jag faktiskt hade köpt den medan den var relativt ny i skivhandeln.)



Culture Beat - Metaporphisis 
Utgivningsår: 1998
Skivbolag: Columbia
Betyg: 4/5

Tyska Culture Beat, här av årgång 1998, är en bra bit från ”Mr Vain” och ”Got to get it”. Tania Evans, som sjöng på de låtarna, är borta och ena mannen bakom bandet, Torsten Fenslau, är omkommen. Kvar är brorsan Frank Fenslau och engelska sångerskan Kim Sanders. Sanders sjunger faktiskt bättre än Tania Evans och låtarna är inte rena eurodanslåtar utan nån sorts blandning mellan engelsk disco med stråkar samt eurodans. Melodierna är inte längre den traditionella rap-refräng-rap-refräng, vilket i eurodansens fall brukar betyda att gruppen i fråga sen helt tappar stinget. En eurodansgrupp som ändrar stil alltför fort och hastigt för att verka trendig brukar låta ganska desperat och oengagerad i sina låtar (Basic Element blev popband, Masterboy blev 70-talsband, 2 Brothers on the 4th floor blev rapband med mera). Men de finns ett få tal grupper som lyckas ändra sig stegvis och försiktigt, som Pandora på hennes sista platta i Sverige ”Changes”, och Culture Beat här, som ändå låter riktigt bra.
     Stråkarna hjälper en bra bit och låtarna är sköna och tillbakalutande. Dessvärre är de tvungna att ha med den jobbige rapparen N´XT UP på ett par låtar och låten ”Pray for redemption” rappar han sönder ganska bra och hitmedlyt, där Kim Sanders tagit Tania Evans plats i Culture Beats gamla hits, är väl lite onödigt. Men sammanfattningsvis är Culture Beat faktiskt nästan bättre här än som renodlad eurodansorkester. 



I-Ten - Taking A Cold Look
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: Epic
Betyg: 4/5

Nej, inte A-Teen, utan I-Ten, skämt å sido. I-Ten är ett mindre känt studioprojekt för tre medlemmar av Toto, tillsammans med Tom Kelly och Billy Steinberg. Totomedlemmarna är Steve Lukather, David Paich och Steve Procaro och plattan är gjord samma år som Totos supersuccé "IV". Och att halva Toto är inblandad hörs verkligen. Det låter verkligen som Totos svala tillbaka lutade softa poprock. Produktionen är riktigt bra och Steinberg och Kelly har skrivit kanonlåtar. "Taking a cold look" har väl ingen superhit som Totos då aktuella platta, men känns som en special platta från Toto. Denna är inte lätt att få tag i så hittar man den kan man skatta sig lycklig!
(2025:  1: Nej, skämtet i början kändes väldigt platt i skriven form!
2: I-Ten var egentligen bara format av Tom Kelly och Billy Steinberg. Toto-medlemmarna var bara gästmusiker där. 
3: Den är inte så jättesvår att får tag på egentligen. OK, Totos fyra är klart lättare, men den är inte jättesällsynt. 
4: Vilken hemsk beskrivning benämningen "poprock" egentligen är...)


Cretu And Thiers  - Belle epoque
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: Virgin
Betyg: 3/5

Cretu and Thiers är förstås ett hobbyprojekt av Michael Cretu, make och producent till Sandra och skapare av Enigma. Detta är gjort mitt i jobbet av Sandras tredje studioalbum och visst känns melodierna och ljudbilden igen, med svävande syntdisco. Men Sandra hade verkligen behövts här, för Cretus partner, som sjunger här, Tissy Thiers, låter snustorr och kan i överhuvudtaget inte sjunga. Det gör att låtarna faller ihop. Men eftersom melodierna nu är så bra så är plattan OK, men Cretu själv kunde väl åtminstone ha sjungit. 
(2025: Jag känner att jag kanske var onödigt hård mot Tissy Thiers här. Betyget kvarstår och hans falsettröst är riktigt irriterande i för många doser, men det var den redan under hans tid som sångare i Moti Special. "Snustorr" och att "han i överhuvudtaget inte kan sjunga" var en lite överdriven beskrivning.)

Sommarplågor #48: Henzel & Thors - Sov gott

Henzel & Thors - Sov gott
Utgivningsår: 1990
Skivbolag: Mistlur
B-sida: Under inspelning
Vissa saker tar en hel evighet att komma fram till. Trots allt så har det varit så mycket att ta upp om här, men till slut sker det. Jag ska koppla tillbaka till två sommarplågor jag skrev om redan 2019. Det gäller den serie av halvt sexuella låtar som kom mellan somrarna 1989 och 1992. 1992 var året för Fredrik Swahn & Lattjolajbands "Herrarna i hagen" och 1991 så bad Pelle Almgren & WOW Liksom om "Omåomigen". 1989 kom Dag Vag och "Du får aldrig nog", som jag dock ännu inte har på vinylsingel. Men däremellan kan man klämma in Henzel & Thors och deras bisarra fantasier över en sovande tjej i sin låt "Sov gott". 

Henzel & Thors är alltså Patrik Henzel och Martin Thors som tillsammans med Jonas Zachrisson var synthgruppen Nasa. När Isaksson lämnade bandet så blev dom kvarvarande medlemmarna ett nytt band med sina efternamn som bandnamn och sång på svenska. Man försökte göra mer radiovänlig pop för samtiden och det gick väl sådär. Men det började riktigt bra ändå, för första singeln tog sig in på Sommartoppen och spelades en hel del. Nasa var ju ett band som inte direkt var blyga av sig när det gällde texterna och kunde innehålla rader eller titlar som "Take off your clothes" och "As i now rip your clothes of". Detta fördes över även till detta projekt och främst den här låten med rader som "Jag måste in i dig", "När jag tar där ingen annan får ta" och "Jag injicerar feber", och allt detta sker medan hon sover. Kanske inte jätte-PK med dagens mått mätt. 
     Samtidigt har jag väldigt svårt att inte gilla låten, vilket kanske främst beror på det väldigt smarta soundet som låter som en synthfierad acapella sång med en fras som sätter sig. Det här är en väldigt finurlig, bra och snygg låt, om än då en lite milt sagt udda text. Trots en överraskande bra platta så blev det dock inte så mycket mer med Henzel & Thors utan Nasa återförenades ett år senare. Av dom är det dock bara Martin Thors som ännu är i livet. Både Henzel och Zachrisson avled i cancer 2020 respektive 2019.

Krönika: Dom 7 vanligaste klyschorna om musiklyssnandet!

Genom åren så har jag fått höra en del gamla klyschor och kommentarer om musik och det man lyssnar på. Det är åsikter och ord som man ibland kanske inte riktigt vet hur man ska bemöta eller OM man ska bemöta det, för de kan vara så konstiga och korkade ibland att man blir mållös. Vi människor har ju ibland en förmåga att se ner på andras val i livet och musik är inget undantag. Här hade jag tänkt bemöta en del av dessa klyschor/kommentarer som jag har fått höra under årens lopp och jag gissar att det är saker som många andra har fått höra också. Och, nej, det är inte ett sätt att håna eller kritisera dom som känner att dom har sagt detta till mig någon gång. Det är bara mitt sätt att förklara dom på ett, förhoppningsvis, underhållande och lärande sätt ur min synvinkel. Kanske låter jag lite tråkigt PK här och där, men det bjuder jag på...

"Skivor är något daterat som vi slutade med för länge sen!"
(Alternativt "Jag har kastat alla mina skivor och övergått till Spotify!". Annan medieform som kassetter  eller videoband går också bra.)

Den här har de senaste åren kanske blivit lite "daterad" i sig, men det var väldigt vanligt ett tag att  försöka styla med att man minsann hängde med i sin tid och hade gått över till digitalt. Sen dess har ju vinylen blivit inne och CDn är på gång så lite har det väl mildrats.
     Men likväl så slutade musikbranschen med stenkakor och övergick till vinyl på 50-talet också och likväl finns det en hel del som ännu lyssnar på det. Dessutom har både vinyl och CD funnits så länge och sålts i såna ofantliga mängder att det alltid kommer att finnas lyssnare, säljare och material så det räcker och blir över. Fysisk musik är enligt mig ett bättre sätt att bevara saker som jag gillar, medan Spotify är mer för stunden. För mig är det oändligt bättre och viktigare med det förstnämnda, men vi är ju förstås alla olika även där. Jag har fortfarande kassetter och det står jag för ännu.

"Artisten själv sa ju att det var hans sämsta"

Något som man ofta för höra när det gäller en artists största verk, och kanske främst 80-talsplattor, är att man fnysande säger att denne själv aldrig ju har gillat låten. En gång 1996 när jag sände närradio så ville teknikern spela något från ZZ Tops då aktuella platta, vilket ledde till  ett samtal om bandet i allmänhet och jag sa att jag egentligen hellre föredrog bandets 80-talslåtar, som "Sharped dressed man" eller "Sleeping bag".
"Men ZZ Top har ju själva sagt att dom inte alls gillade den perioden?!"
Jag nämnde för drygt fem år sen att R.E.Ms "Shiny happy people"  är en av mina favoritlåtar med bandet, en av många. Givetvis råkar det också vara bandets egna hatobjekt nummer ett av sina egna hits. Fråga många artister om och dom kommer att såga sina största hits till förmån för de, enligt dom, lite mer svårare eller senare låtarna. Det har ju alltid varit lite finare att sikta in sig på dom genomarbetade albumspåren eller dom låtarna som är lite djupare än dom bra och kommersiella hitsen, och samtidigt någonstans ha koll på vad artisten själv gillar för något. Men samtidigt är det ju en omöjlighet och väldigt onödigt att sitta och leta igenom alla intervjuer med en artist för att ta reda på vad denne gillar så jag kan "anpassa mig till denne". Och varför skulle jag "anpassa mig"? Han/hon liksom jag liksom alla andra delar ju inte samma smak i allt och tur är väl det...

"Hur kan du gilla det? Det är ju stenute!"
(Alt. "Det här är så daterat")

Det här tog jag upp i en krönika för inte allt för länge sen. Det här med att man är så styrd av vad som är aktuellt eller hur modernt det låter att man mästrar någon för dess smak. Men bara för att musiken inte ligger högt på hitlistorna betyder inte det att den inte bör spelas eller inte förtjänas att gillas av någon eller att denne är mindre värd att kallas musikfan för att vederbörande gillar det. I en musikbok läste jag för länge sen:
"Ingen musikstil kommer någonsin att dö. Det kommer alltid att finnas lyssnare av den, även om den försvinner från listorna."
Amen!

"Du måste ju gilla låten för den sanna texten"

1994 kom Dia Psalma med låten "Tro rätt tro fel", vars text handlar om demokrati och politiskt förtryck Ett välmenande och viktigt ämne, men likväl har jag aldrig gillat den låten, även fast en tjej då försökte övertala mig med orden:
"Men du måste ju gilla låten för texten! Den är ju så sann!"
Jag svarade enkelt:
"Det är möjligt, men jag gillar inte punk..."
Det finns många låtar i samma genre som har texter vars innehåll är väldigt viktiga, men jag ska klara av att höra på låten också och gör jag inte det så spelar det ingen roll vad den handlar om, för då har jag inte hört texten i alla fall. Ibland krävs det mer än en viktig text för att en låt ska bli bra.

"Det är bara gamla gubbar som lyssnar på jazz"
(Alternativt "Hur gammal är du egentligen?")

Jag får utgå från swing och äldre jazz här. John Coletrane och liknande mer modern jazz finns det ett oändligt större intresse och förståelse för där ute.
     Jag var 11 när jag började lyssna på jazz och har fortsatt med det sen dess, något som jag lärde från min kompis som då var 13. Jag minns också ett brev till ett av mina favoritprogram inom jazzradion "Jesses Jazzbar", som också var ett önskeprogram. Det var 1987 och i brevet ville en 24-åring höra McKinneys Cotton Pickers med "My black birds are blue birds now" från 1928. Visst är äldre jazz inte helt oväntat förknippad med människor födda ett par generationer upp, men att degradera en genre för att det är en grupp människor som en gång upptäckte den och har bevarat den och därmed tro att det inte finns yngre som är intresserad av den musikhistoria som finns är bara fånigt. Jag har älskat på jazz i 40 år och är stolt över det och det finns fler som är intresserade där ute.

"Du måste ju gilla den här låten! Den är ju en klassiker!"

Det finns någon kutym att om något har sålt i ofantliga mängder och blivit hyllat av dom flesta så måste ALLA gilla det, vilket inte bara gäller musik utan det mesta inom kultur. Om Pink Floyds "Dark side of the moon" har blivit utnämnd till ikonisk så kan man inte säga något negativt om den. Om man säger att Led Zeppelins "Stairway to heaven" är bedövande tråkig så får man onda/märkliga ögat. Om man sågar Bob Dylans klassiker så skakar folk på huvudet. Ungefär som om dom tänker:
"Är den här människan på riktigt eller?"
Någon har bestämt att visa saker är så klassiska att dom är något av heliga kor som alla måste gilla. Tyvärr funkar det inte så. Jag kan komma ut här och nu, jag tycker det finns få saker som är så tråkigt som Pink Floyd. Jag har svårt för Dylans raspröst. Jag har sen tidigare, när jag skrev om Far Corporations kalkonversion, sagt att jag tycker att "Stairway to heaven" är löjligt överskattad. Jag är mannen mot strömmen när det gäller många klassiker som någon/några har bestämt att nåt är!

"Han var ju xxx..." 
(Insätt valfri kontroversiell titel, som misshandlare, missbrukare, drogförespråkare, random kriminell, utnyttjare av minderåriga och så vidare)

Nu kan man ju säga att detta beror på händelse, bevismaterial eller trovärdighet i dessa saker, och hur hemska flera av dessa saker än är så försöker jag sära på äpplen och päron. En artist kan ju vara en riktigt hemsk person privat, men en gud på sin musik. När Oasis var som störst fick jag höra att Gallagher-bröderna var förespråkare av droger. Fatboy Slim har en gång sagt både det ena och det andra om att röka på och vara hög, Miles Davis var som bekant både knarkare och hustrumisshandlare, Morrisseys stjärna har dalat efter anklagelser om rasism och sakerna kring Michael Jackson är väl inte direkt okända. Och det finns förstås inget som försvarar deras handlande gällande dessa saker på något vis. Dock så kommer man inte ifrån att dom bevisligen har gjort bra musik och är proffs vad gäller det. Och ska man hårddra det hela, om vi ska sluta lyssna på alla artister som har haft något fuffens för sig, aldrig tagit droger, inte har något förflutet, sagt något korkat eller annat, kan vi i så fall lyssna på några andra än möjligen Pat Boone, Arne Quick och Thore Skogman? Jag skulle ALDRIG ställa upp på Norman "Fatboy Slim" Cooks drogpositiva ord, men likväl har han gjort några av det sena 90-talet och tidiga 00-talets bästa låtar! Jag kommer ALDRIG att försvara varken Miles Davis eller Michael Jacksons handlingar, men dom har ändå gjort några av jazzens respektive soulmusikens bästa plattor och låtar. Var och varannan jazzmusiker hade grava drogproblem med allt vad det förde med sig, borde jag sluta lyssna på jazz? Sen kan jag förstå att det är svårt i flera fall att se förbi vissa saker, men det fanns likväl saker som gjorde att artisten i fråga blev så bra på sin karriär som denne var och som vi gillade en gång.

Och för att visa hur snäll, PK och godhjärtad jag är så blir musikexemplet en av få Pat Boone-låtar jag gillar, "April love". Jo, men lite ironisk kan jag väl få kosta på mig att vara...😉

Sommarplågor #47: Sylvia Vrethammar - Y viva España

Sylvia Vrethammar - Y viva España
Utgivningsår: 1973
Skivbolag: Sonet
B-sida: Y viva España (English version)
Årets midsommartext blir något så ovanligt som en titt på Svensktoppen runt midsommartid, i det här fallet midsommar 1973. Jag presenterar ettan på Svensktoppen denna vecka året 1973 och visst har den sommarkänslor. Den här låten är lite på gränsen till Kultstämplat, men låten var ju en sommarhit så det vore dumt att inte använda den som Sommarplåga istället då den troligast var det på den tiden. Jag hade också kunnat skriva om originalet, eftersom även belgiska Samanthas "Eviva España" också finns i samlingen. Men det är ju ändå Sylvias version som är sommarlåten här. Och för dom som undrar, den svenska versionen heter "Y viva España", medan den engelska heter "E viva España".

Egentligen är låten överdrivet klämkäck med sin lökiga reklamtext för Spanien och dess musik. Men den har ju samtidigt en charm och karisma som är utöver det vanliga och det är en rolig låt som det är svårt att inte le och bli glad åt i all sin töntighet. 
     
Låten blev en gigantisk hit och svensktoppsetta, och nådde även England där den spenderade ett halvår på hitistan med en fjärde-plats som bäst. Men det var inte helt utan problem, eftersom folk ansåg att låten hyllade Francos fascistiska politik i Spanien, medan Sylvia försökte förklara att låten bara är en glad hyllning till sommaren. Sylvia fick utstå hotfulla telefonsamtal och glåpord om att vara fascist på gatan. Det är inte lätt att vara artist ibland. Trots det så blev låten en klassiker som stått sig genom alla år som en av Sylvia Vrethammars största och mest ihågkomna låtar. Och jag kan bjuda på både den svenska och engelska versionen, den engelska som är hämtad från ett framträdande i klassiska Top Of The Pops.

Med det låt mig önska alla följare en RIKTIGT GLAD MIDSOMMAR! 

Sommarplågor #46: Peter LeMarc - Håll om mej! (NYPREMIÄR!)

Peter LeMarc - Håll om mej!
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: MNW 
B-sida: Under en måne som en silverpeng
Trodde ni att det var slut på sommarplågor? Självklart inte, det finns mycket att hämta ur ännu! Fatta då att den här serien går in på sitt sjunde år. Sju år och det finns ännu sommarplågor att skriva om. Jösses, vad det har förekommit många sommarhits! Och precis som förra året kommer det att dyka upp lite 70-talare då och då. Innan jag började med den här serien så skrev jag under ett par år om några sommarplågor under namnet "Sommarspecial", följt av aktuellt år. Dessa har jag numera flyttat över till "Sommarplågor", eftersom dom ju är låtar som passar i kategorin. Men då till 2025 års första låt och en stor favorit för mig. 

Att Peter LeMarc är en av mina favoriter har nämnts ett flertal gånger och självklart ska även han få sin naturliga plats här. Året är 1987 och det är lite av vinna eller försvinna för Peter, som efter flopparna med dom tidigare plattorna samt ett mindre lyckat framträdande i "Måndagsbörsen" sjungandes "Flashdance" hotades med uppsägning från skivkontrakt och hamnade i en depression. Ur den depressionen kom en mycket rakare platta än tidigare, den självbetitlade så kallade "Vita skivan", skriven om i början av bloggens existens. Första singeln blev också låten som på allvar satte Peter på kartan, när han helt plötsligt hamnade etta på Sommartoppen med sin "Håll om mej!". Jag ska erkänna, då fattade jag noll av detta och tyckte det var lite tråkig snobbmusik. Jag vet, ung och dum och allt det där...
     Men med tiden så växte låten stort och har under mitt liv haft en stor plats i mitt hjärta. När jag gjorde min lista över 1987 års 50 bästa låtar så hamnade den på en nionde plats. För att vara en sommarlåt så är den väldigt mörk i sin stämning, men det är det som gör låten. Med en djup kärlekstext som den här så gör Tony Thoréns spännande sound låten riktigt speciell! Jessica Wimerts sköna körsång i bakgrunden gör också väldigt mycket. Det enda jag är lite funderande till är varför SVTs "Listan" bytte ut henne mot sångerskan Lucrezia, som mimar i videon till låten. Men det är förstås en bisak. Låten är ett mästerverk och en riktigt mysig überklassiker av svenska 80-talslåtar, även om den inte direkt är jättesomrig i stilen! Det är inte mycket i det svenska 80-talet som klår detta. På årslistan var den enda svenska låt som klådde den här av... Peter LeMarc. 'Nough said!