expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

onsdag 16 oktober 2019

George McCrae - Rock your baby

George McCrae - Rock your baby
Utgivningsår
1974
SkivbolagT.K. Records/RCA
Betyg2/5
Det finns många plattor i second hand-backarna som vi alla skivsamlare ser exakt överallt. Inom popgenren handlar det oftast om diverse one-hit-wonders där artisten i fråga totalt misslyckats med att skapa fler låtar som attraherar. Till den skaran kan vi räkna George McCrae, som blev ett världsnamn med låten "Rock your baby" 1974. Egentligen så kunde även den låten ha gått McCrae förbi eftersom låten egentligen skrevs för hans hustru Gwen McCrae. Men när hon var sen till inspelningssessionen så spelade han själv in låten som sen skulle bli USA-etta och årets låt enligt tidningen "Rolling stone". Två år senare skiljde sig paret. Tillfällighet?

Plattan "Rock your baby" borde räknas till en av de vanligast förekommande plattorna i loppisbackarna, men eftersom den inte är religiös, är dansband och "Rock your baby" faktiskt är en kanonbra låt så har jag förstås funderat hur bra denna platta egentligen är? McCrae är trots allt satt under etiketten "soulsångare" så varför inte. Alltså gjorde jag en rövare, när "Vinylstallet" nu hade utförsäljning på sin 10-kronorsback och reade ut skivorna för 1 krona/styck.

Jag räds inte att ibland ge dessa loppisskivor en chans om känslan är rätt. Fast här kanske jag borde
ha lyssnat på varningsklockorna, för tyvärr så förstår jag varför den här plattan grovt floppade och har blivit en loppisklassiker. Om vi börjar med hiten "Rock your baby" så är den förstås ommixad och dubbelt så lång som på singel. Men man har inte gjort någonting med låten än att förlänga den välbekanta instrumentala melodislingan och en jättebra låt låter plötsligt enormt enformig och tråkig. Låten "Rock your baby" har en småputtrig och mysig ljudbild som man kan gunga i takt till, men även sötsaker kan man till slut bli mätt på. För refrängens och melodins uppbyggnad återkommer igen och igen och igen i nästan alla låtar. Dom låter inte som karbonkopior på hiten, det ska han ha en eloge för, men meningen är ändå att man ska få associationer till "Rock your baby" när man hör dom och det räcker. Produktionen låter allt segare och segare innan man inte orkar engagera sig längre. Plattan är alltså rätt tråkig, enformig och ointressant och man har till och med lyckats förstöra det säkraste kortet, hiten. Nu köpte jag också den självbetitlade uppföljaren för 1 krona, så McCrae kan faktiskt revanschera sig, men den här plattan åker nog tyvärr tillbaka till reabacken!

Istället för den sega albumversionen så väljer jag då en rockvideoversion av singeln och ni kan ju försöka fundera på hur många av dansarna som egentligen överlevde inspelningen med den totalt överkoreograferade uppvisningen. Ni får också uppföljaren, om ni nu har glömt hur den låter.



måndag 14 oktober 2019

Engelbert Humperdinck - The last waltz

Engelbert Humperdinck - The last waltz
Utgivningsår: 1967

Skivbolag: Decca
B-sida: 
That promise
Som framgår av bilden så har det varit alldeles utmärkta två månader vad gäller köp av vinylsinglar och därför så kommer det att bli en del singlar framöver. Och dom kommer i alla möjliga genrer och stilar, vilket är bara glädjande!

Vad jag däremot normalt inte är så engagerad i är 60-talets olika smörsångare. Jag har valt att inte lägga någon energi på att samla 60-tal alls, annat än om jag hittar något riktigt intressant, eftersom jag inte känner att jag riktigt har utrymme, intresse eller tid att samla på 60-talsmusik på samma sätt som de senare decennierna. Det finns en massa bra sångare från 60-talet, utan tvekan, men bara en har riktigt fastnat genom åren, Engelbert Humperdinck. Nu har jag ingen stor Humperdinck-samling och jag tror inte heller att jag kommer att införskaffa hans samlade kollektion direkt, men däremot köper jag gärna diverse singlar med honom.

Humperdinck har en bra och mäktig röst, en av dom bästa. Få sångare kan få annars löjligt uttjatade 60-talshits som "Please release me" och "Quando, quando, quando" att ändå kännas riktigt intressanta. Men dessutom omger han sig alltid av det allra bästa orkesterarrangemanget av 60-talets balladskatt. Med det arrangemanget och den rösten så lyfter låtarna till höga höjder! Speciellt om han sjunger lite sentimentala och mollaktiga låtar med lite dystra texter. Jag vet, det låter kanske lite pekoral och smetigt, men jag erkänner att jag har en liten plats i hjärtat för den typen av 60-talslåtar, främst för arrangemangen, även om det inte nåt jag lägger på varje dag. "Lonely table just for one" och "A man without love" heter två andra sköna låtar i samma stil.

Störst hit blev dock denna, "The last waltz", en sentimental schlagervals om att äntligen få en dans på en fest med kvinnan han älskar, den allra sista för kvällen. Melodin är faktiskt otroligt bra och som sagt, orkester- och körarren är lysande och väldigt avkopplande! Och Humperdinck sjunger det med en inlevelse som få har. Detta är så snyggt! Så vad var mer passande då att den svenska versionen, naturligt översatt till "Den sista dansen", skulle gå till Svante Thuresson, en också riktigt bra gjord version, gjord samma år som originalet. Detta var nämligen den tiden då originalen knappt hade kommit ut tryckpressarna innan de svenska skivbolagen var där och rekordsnabbt skrev svenska översättningar till det som skulle bli världshits.


torsdag 10 oktober 2019

The B-52's - Whammy!

The B-52's - Whammy!
Utgivningsår1983
SkivbolagIsland Records
Betyg: 2/5
Jag har all respekt för B-52's och den har inte alltid funnits där. Egentligen så upptäckte jag bandet först när deras Flintstones-tema kom sommaren 1994 och sen dess har intresset för dom vuxit sakta med åren. Men så har vi ju också min favorit, det charmiga energiknippet Kate Pierson och hennes glada skrikande. En skiva sen tidigare har jag med bandet, "Cosmic things" från 1989, en platta som bevisar varför jag respekterar och gillar B-52's, man blir på ett glatt humör av deras pigga musik!

Fast det albumet tycker jag är bra mycket bättre än vad "Whammy!" är. Visst finns det energi och ett glatt humör här med, men vad som saknas är vettiga melodier och en bra produktion. Bandet har fastnat i en sorts synthstil, normalt som snask för mig, men det passar inte B-52's alls och synthproduktionen är dessutom väldigt tam och trist i jämförelse med mycket annat i samma genre som kom då. Följaktligen blir resultatet att B-52's mest står och ropar lätt okoncentrerat till varandra till ett stelt synthkomp. Skolboksexemplet är låten "Don't worry" där Kate Pierson och Fred Schneider, som normalt kompletterar varandra väldigt bra och försöker överträffa varandra i energi, mest står och skriker låttiteln i munnen på varandra, inte helt sällan heller helt utan att byta ackord.

"Song for a future generation" får gälla som ett av undantagen, en relativt OK låt som har en röd tråd och funkar, men så är det en singel också. Det är dessutom bra att dom försöker ha sin energi och glädje, men det låter väldigt segt och jag tycker inte dom kommer riktigt till sin rätta här, vilket tycker är väldigt synd för det är ett band som jag normalt tycker är glädjespridare i musikbranschen. Jag vet inte om skivan blir kvar i samlingen. Det är lite beroende på huruvida jag satsar på en komplett B-52's samling, men förmodligen inte.




tisdag 8 oktober 2019

Lucky Thompson - Lucky Thompson

Lucky Thompson - Lucky Thompson
Utgivningsår1980
SkivbolagInner City Records
Betyg4/5
När man är 14 år och gillar jazz så kanske man har lite av uppförsbacke vad gäller att få det att smälta in i högstadieklassen. Därför var det ju tur att jag hade andra musiksmaker också att flasha med. Lite lättare är det onekligen att få lärarnas sympati och i min högstadieskola så hände det att jag brukade låna jazzplattor av diverse lärare. Dessa första fem åren som jazzfreak, 1986-91, är verkligen minnesrika år, då man var nyförälskad i en genre och gjorde allt för att få någon inspelning som åtminstone lät jazz. En hjälplärare hette Ingrid och var en stubbhårig lite bitsk och tuff kvinna i 50-årsåldern med hes röst. Hon hade insett att jag gillade jazz och lät mig låna några jazzplattor hon hade, varav den ena var en EP med saxofonisten Lucky Thompson. Sen blev det hem till lägenheten, låna familjens grammofon (eftersom jag inte hade någon egen då) och spela av EPn på kassett innan skivan lämnades igen. Inspelningen lät väldigt tvättad minns jag, skivan var knappast repfri utan det knastrade en del när man spelade den, men det lät inte som om inspelningarna var från det år det var, 1956. Kassettinspelningen finns kvar ännu, liksom alla andra inspelningar från mina första jazzår.

Lucky Thompson var en tenorsaxofonist som idag hamnat något i skymundan av dom stora 
världsnamnen. Men ändå var han en otroligt skicklig musiker som lyckades fånga det lugna i jazzen och göra avkopplande inspelningar. Och för många år sen lyckades jag hitta hela plattan som denna EP är hämtad ifrån. Det var väldigt spännande att få jämföra om inspelningarna hade stått sig genom alla år, eller om det var nybörjarentusiasm som låg bakom att jag gillade låtarna då.

Inspelningarna är gjorda i Frankrike 1956 och alla musikerna är franska och en del av trummisen Gerard Pochonets band. Den enda som jag känner igen och som har förekommit i bloggen förut är bassisten Pierre Michelot, som annars är känd för att spela med Jacques Loussiers trio. Annars har vibrafonisten Michel Hausser och pianisten Martial Solal mest framträdande roller här. Och ja, låtarna håller måttet än, 30 år senare. Jag ska inte säga att det är den mest ösiga jazzskivan i samlingen och, all respekt för Haussers spel, men det är nästan så att den hade låtit ännu vassare utan vibrafon. Men plattan är verkligen avkopplande och vacker! Lucky Thompsons saxofonspel är lugn och smeksam plattan igenom. Framför allt ska man låna ett öra till Thompsons finlir i "East of the sun", en verkligt underbar jazzpärla, liksom avslutande "Indian summer"! Det är alltid kul att hitta jazz från andra delar av världen, inspelad under dess guldera, och detta bevis på fransk jazz under 50-talet som är kanonbra, allt kryddat med Lucky Thompson, en underskattad saxofonist som är allt för bortglömd idag!



måndag 7 oktober 2019

Paris France Transit - Paris France


Paris France Transit - Paris France
Utgivningsår: 1982

Skivbolag: Sonet
B-sida: 
Ego

Vad kul när man kan kombinera två av sina favoritintressen i en ljuv förening, skivsamlande och gamla radioprogram! Det kommer en redovisning från denna hösts upplaga av Sundsvalls Skivmässa inom kort, men ett av fynden där hade jag tänkt att lyfta fram med en egen artikel. För denna singel blev jag jublande lycklig av, kanske främst för att jag inte ens hade en aning om att den ens fanns som singel.

På 80-talet och 90-talets början så hette nattradion i Sveriges Radio "Stjärnornas musik". Det var inget speciellt mer än melodiradio i fin förpackning. Jag ska inte gå in närmare på själva programmet, men det var mysig nattmusik med hallåor som ibland var riktigt bra och ibland försökte på ett lite pinsamt sätt skohorna in radioövergångar mellan låtarna fast det inte passade.

Det unika med "Stjärnornas musik" var att man hade ett intro. Introt till nattradion då gjordes av franska Paris France Transit och hette påpassligt nog också "Paris France". Paris France Transit var egentligen en fortsättning på ett mer känt band från Frankrike, Space, som hade en jättehit med den tidiga synthlåten "Magic fly" 1977. Space var bildat av monegasken Didier Marouani och splittrades 1981. Marouani drogs in i en rättslig process om namnet Space med producenten Jean-Phillip Illiesco och fick ändra namnet till Paris France Transit (och vann tillbaka namnet Space 1990).

Och som ett fan av gamla klassiska radioprogram från Sveriges Radios historia så är det förstås en ynnest att hitta denna signatur på vinylsingel! För den till 80 % instrumentala "Paris France" är ett mäktigt synthepos med rymdaktigt och dramatisk melodi och ljudbild som gör lyssnaren engagerad. Sen kanske det blir lite antiklimax när en manskör börjar svagt sjunga låttiteln om och om igen, vilket känns kanske något malplacerat. Men har man som jag hört låten multum antal gånger så blir man snart van och tycker låten är lika skön ändå! Detta fynd kan nog sälla in sig på listan över årets bästa fynd när 2019 snart ska summeras, för detta är klassiskt och unikt!

Det lite roliga är att lika dramatisk och spännande som "Paris France" är, like piggt och glatt är B-sidans 100 % instrumentala "Ego", som också finns med på Paris Frans Transits självbetitlade debutalbum. Och jag bjuder gärna på båda låtarna här! Tyvärr finns "Paris France" på Youtube endast i sin lite längre albumversion, men den skiljer sig i övrigt inte från singelversionen nåt nämnvärt.



fredag 4 oktober 2019

Melanie C - Northern star

Melanie C - Northern star
Utgivningsår: 1999
Skivbolag: Virgin Records
Betyg: 2/5
Jag tillhör inte dom som tycker Melanie C har en bra sångröst. Den funkar i lagoma doser, men efter att ha hört 80 % av "Northern star" så börjar hennes rätt nasala röst kännas irriterande för öronen.

Likväl har Melanie C blivit den Spice-flicka som lyckats bäst i karriären. Och om man ska jämföra mellan Spice Girls-medlemmarna så kan jag förstå det, även om jag personligen är mer av ett Emma-fan. Rösten är trots allt karaktäristisk och hennes låtar var mest strömlinjeformade och radioanpassade på sin tid.

Singlarna på "Northern star" är bäst, titelspåret, "Never gonna be the same" och "I turn to you". Fast jag älskar ju långt mer den euroinspirerade singelmixen av Hex Hector av den sistnämnda. Albumversionen är OK, men inte mer. Jag har verkligen svårt för det där, när man släpper en singel som blir stor och låter kanonbra  och sen drar man skivköparen vid näsan genom att låta albumversionen låta nåt helt annat. Så egentligen skulle Mel C ha betygsavdrag bara för det.

Men om jag nu ska fokusera på de övriga låtarna på plattan så är detta lite av modellen "gör-allt-bara-det-låter-långt-bort-från-Spice-Girls". Det finns rocklåtar, det finns britpopsliknande musik och det finns singersong-writer-musik. Det spretar förvisso inte så farligt och det är skickligt melodimässigt. Men det blir ändå tämligen långtråkigt och inget mer än singlarna låter särskilt spännande. Produktionen låter mellanmjölk från 90-talets slut och i slutändan har jag, som sagt, hört mig mätt på hennes röst också. Nej, detta blir nog inte kvar i samlingen. Första låten "Go!" är faktiskt helt OK, den är producerad av William Orbit och det brukar innebära kvalitetshöjning. Därför bjuder jag på titelspåret och "Go!".



torsdag 3 oktober 2019

Nytt i samlingen - September 2019

Lis Sörensen - Himmelen ned på jorden
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: Mercury
Betyg: 
3
/5

Det sker inte så ofta att jag köper danska plattor utanför Sanne Salemonsen, men någon gång ska man stiga ur sin trygghetszon. Lis Sörensen är för mig mest ihåg kommen för den musikaliskt mindre roliga sommaren 1989 och hiten "Mine ojne de ska se", som jag på den tiden inte gillade. Mycket har hänt sen dess och jag har idag sen länge lärt mig gilla den danskinvasion som kom det året och Lis platta då, "Hjärtenes sang", är faktiskt riktigt bra. Så när jag på Röda Korset här i stan såg ett exemplar av hennes solodebut "Himmelen ned på jorden" så tänkte jag "varför inte".

Att då jämföra med succén från 1989 är inte rättvist, för om den plattan ändå var rätt kommersiell i sitt tänk så är detta mer barn av sin tid. Detta är en popplatta med en mer stämning i sig och en rockig kant runt om och jag gillar den stämningen. Michael Friis, dansk kompositör och skådespelare, har producerat och gjort det riktigt bra! Dessutom finns Sanne Salemonsen med i bandet, vilket aldrig är fel. Det doftar stundtals en hel del det Anne-Li Rydé gjorde här i Sverige runt samma tid och det är aldrig heller fel. Eftersom min danska inte är den allra bästa och jag inte vill stöta mig med eventuella danska läsare så analyserar jag inte texterna. Men det är inte de allra lättaste melodierna med de starkaste refrängerna, men ljudbilden och Lis röst, som är riktigt bra, gör att detta är en avkopplande och skön platta och låtar som "Jeg vil forelske dig" och "Perlefiskeren" är riktigt bra! Däremot så känns det som att det mot slutet går lite på tomgång och inte riktigt håller hela vägen och näst sista låten "Längre ud" känns mer tröttsam än spännande!

Men detta är ändå en helt OK platta som är snygg och skön att lyssna på, som kanske dör lite på slutet, men ändå rekommenderas. Den blir klart kvar i samlingen!




Faith, Hope & Charity - Faith, Hope & Charity
Utgivningsår: 
1975
Skivbolag: RCA
Betyg: 
3
/5

Faith, Hope & Charity var ett idag bortglömt soulgäng som låg under producentens Van McCoys beskydd. Van McCoy producerade flera av dom stora namnen, men är under eget namn främst känd för låten "The hustle". Jag ska ge McCoy det beröm han förtjänar, han är en OK producent med dom rätta arrangemangen. Han är ingen Curtis Mayfield eller Huffman/Gamble, men helt OK. Tyvärr så får jag lite känslan att den sen 40 år avlidne McCoy ändå numera räknas mer till 70-talssoulens lågbudgetnamn.

Själva bandet visste jag inte mycket om innan jag beslöt mig att chansa och införskaffa denna mest kända av deras släppta fem plattor, vänligt klappad i ryggen av några Vinyl Community-medlemmar. Bandets enda riktiga hit, "To each his own", finns på den här självbetitlade platta och den är den bästa låten på albumet. Jag ska verkligen inte säga att detta är ett dåligt album, som sagt så har Van McCoy gjort et bra jobb med produktion och arrangemang. Däremot så har jag kanske hört roligare melodier i genren än just dessa. Det känns som att man har lagt mer energi på att skapa ett sånt glatt och dansvänligt sound som möjligt att det blivit lite lättviktigaste formen av melodier över. Plattan tenderar att bli lite förutsägbar till slut, där singeln trots allt känns mest fräsch. Men som sagt, det är inte dåligt och snyggt proddat ändå så skivan får ändå klart godkänt och blir kvar i samlingen, just nu i alla fall.




Duke Ellington - On the air 1940
Utgivningsår: 
1975
Skivbolag: Max
Betyg: 4
/5

Det var något som kallades Megaloppis här i Sundsvall, vilket är precis vad det låter som. Sporthallen Nordichallen hyrdes och en gigantisk loppis där vem som helst fick hyra bord arrangerades. Det kan nästan liknas vid en sorts loppismässa för så mycket stånd och
besökare var där. Riktigt häftigt! Och det var många som sålde skivor också, både folk som grävt i sin eventuellt lilla samling och mer vana skivmässesäljare. Jag hittade mycket jazz till bra pris och en av dom som överraskade mig mest positivt var denna liveplatta med Duke Ellington, utgiven i Sverige på det tämligen okända etiketten Max. Men som jag har sagt många gånger förr, det är på dom små okända bolagen man kan hitta mest guld vad gäller äldre jazz.

Denna konsert från 1940 är gjord främst på Southland Café i Boston. Majoriteten av plattan upptas av en helt oklippt konsert daterad 9 januari, medan det också finns ett par andra inspelningar med gjorda vid andra tillfällen samma år.
     Och här har Ellington helt lämnat sina mest uttjatade verk, ingen "Take the A-train" eller "Satin doll" eller "Black and tan fantasy". Det är högklassig storbandskonsert, lite småraspigt inspelat, som det ska låta för att få den genuina känslan av 1940, och kanoninsatser av Lawrence Brown och Johnny Hodges. En platta som åter visar på varför jag gillar liveinspelningar så väldigt mycket vad gäller jazz!




David Bowie - When the wind blows
Utgivningsår: 1986

Skivbolag: Virgin
B-sida: 
When the wind blows - Instrumental

Jag blev väldigt förvånad av att hitta den här singeln på Megaloppisen. Jag trodde jag hade rätt hygglig koll på David Bowies 80-tal, men den här låten hade passerat mig helt förbi. Det är en filmlåt från Roger "Pink Floyd" Waters tecknade och dystopiska antikärnvapenfilm "When the wind blows", en film Bowie först var tänkt att skriva betydligt mer låtar till, men han drog sig ur för att fokusera jobbet med sitt kommande album "Never let me down".

Dock blev det detta titelspår, som nog måste räknas som en av Bowies mest bortglömda verk. Jag kan förvisso förstå det, för det är inte det starkaste, eller för den delen bästa, låt som han har gjort. Den är förvisso väldigt maffigt gjord med starka trummor och snyggt arrangemang, men melodin får man lyssna på ett par gånger innan den sätter sig. Om man till exempel jämför med en annan filmlåt som han hade detta år, "Absolut beginners", som jag ännu räknar som en av hans bästa låtar någonsin, så är den oändligt mycket mer lättlyssnad och starkare i melodin. Men det är David Bowie och det är pampigt och maffigt, så bara därför blir singeln givetvis kvar i singelsamlingen!




Savage Progress - Burning bush
Utgivningsår: 1984

Skivbolag: Ten Records/Virgin
B-sida: Tears of love
Och nu frågar sig flertalet, vilka är Savage Progress, och jag erkänner, detta är ett blindköp. Jag hade inte alls någon koll på detta band, men hittade ett gäng riktigt fräscha singlar från 1984 på Myrorna som jag slog till på och några av dom kommer att ha egna artiklar här inom kort.

Savage Progress var ett kortlivat engelskt band som har som sin främsta merit att dom 1984 var förband till Thompson Twins på deras Englandsturné. En LP och tre singlar släppte dom innan dom gick skilda vägar. Savage Progress kan lugnt sållas in i facket engelsk new wave-synthpop med passande image, även om bandet har en bit kvar till, till exempel, bandet man turnerade med, Thompson Twins. Sångerskan Glynnis, som jag vet exakt ingenting, har en rätt irriterande ljusröst och är ingen jättesångerska direkt. Produktionen är OK, men knappast genrens bästa. Men låten har något ändå som gör att den fastnar och gör att låten ändå funkar. Refrängen sätter sig och det finns ändå en spänning i låten som jag någonstans gillar. Så därför blir den kvar i samlingen, för nu, även om det kanske inte är 80-talssynthens allra bästa bidrag. Sen vad som händer i framtida gallringar återstår att se...


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...