Sundsvalls skivmässa 2019

Skivmässorna har duggat tätt denna månad. Först var det Spel- och Skivmarknaden och en vecka senare den större Sundsvalls skivmässa (och ännu en vecka därefter Record Store Day). Nu verkade det inte som att dom tog ut varandra på något sätt. Däremot krockade Skivmässan med en gigantisk megabordsloppis i Nordichallen samt Högskoleprovet så det kan ha varit en anledning till att det kändes lite lamt denna gång. Inte dåligt, bara som att folk inte engagerade sig lika starkt som tidigare. Samtidigt så höll trenden från höstens mässa i sig, billigt och dyrt i ljuv förening. Men eftersom det nu var mässor, marknader och events i rad så höll jag mig billig i alla fall och tycker att jag lyckades riktigt bra med det, men ändå komma hem med väldigt trevliga saker. Så här kommer några av dom intressantaste fynden denna gång:

Chicago - Make me smile 
Utgivningsår: 1970
Skivbolag: Columbia
B-sida: Colour my world

En av dom "lugnare" singlarna från Chicagos legendariska och fantastiska andra album, som jag skrev om här 2014. En klassisk Chicago låt, som dock hamnat i skymundan med åren av deras mer kända riviga äldre hits och tryckarballader under 70- och 80-talet. Ett fantastiskt blås i låten och Terry Kath sjunger den med den äran. Sen kanske inte omslaget på just den här singeln ser jättesnygg ut, men om det ligger en tidig Chicago framför mig för en tia så är det klart att man köper! För Chicago blev låten ett riktmärke. Det var nämligen deras första top 10-hit på amerikanska hitlistan.
     B-sidan är "Colour my world" och jag vet att jag puffade för låten i texten om Chicagos andra platta för fem år sen, men jag måste erkänna att jag nu med fem års mer erfarenhet inte tycker det är en av de bästa spåren på detta annars helt perfekta album. Robert Lamms inledande lunkande piano är rätt segt och tradigt och inte förrän Walter Parazaiders flöjt kommer igång så lyfter låten. Men en suverän A-sida och ändå ett otroligt kul fynd med en singel från en av mina bästa skivor från 70-talet!


Jacksons - Live!
Utgivningsår: 1981
Skivbolag: Epic
Betyg: 4/5
Inför en entusuastisk publik i Pittsburg finner vi familjen Jackson, som drygt ett år tidigare återförenats efter Michaels gigantiska solosuccé med "Off the wall". Om man tycker att de andra bröderna hamnade något i skymundan tidigare i bandet så är det inget emot vad dom då gör nu, när dom nästan är statister bakom den allt mer stigande stjärnan Michael. Men detta är ändå ett riktigt bra livealbum där bröderna ändå ger allt och blåset är perfekt. Låtarna är hämtade i första hand från Michaels "Off the wall", den då ett år gamla plattan "Triumph" och plattan innan dess, "Destiny". Lite komiskt kan det tyckas vara när bröderna ska klämma in ett medley från sina barnadagar i Jackson Five och Michael på skämt klagar över att man ju faktiskt har en platta ("Triumph") att promota i första hand. "Triumph" har fått med tre låtar och "Off the wall" fem så så var det med det promotandet.
     Men som sagt en kanonkonsert med det mesta och det bästa från Jacksons under den perioden och där det är en glädje att vi faktiskt får vara med och ta del av den! Självklart blir plattan kvar i samlingen!


The Crusaders - Street life 
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: MCA
Betyg: 3/5
The Crusaders är ett band jag har börjat lyssna allt mer på, ända sen jag köpte bandets "Rhapsody andblues" från 1980 i Uppsala förra året, ett fantastiskt  bra och funkigt album. Nu är detta album "Street life" kanske inte i samma paritet som just den plattan, trots att den räknas som toppen på The Crusaders karriär och även är upptagen som "1001 plattor du bör höra innan du dör". Men den är inte dålig alls och inte så långt från "Rhapsody and blues". Randy Crawford sjunger som bekant på titelspåret och jag kan tycka att Randy får lite för lite uppmärksamhet på fodral och innersleeve för sina insatser. Men den 11 minuter långa låten "Street life" är likväl en stor del av plattan och givetvis en höjdpunkt, liksom "The hustler". Det är tillbakalutande, skönt och gungande, även om produktionen ibland kan kännas som lite stel och tråkig. Men det funkar ändå och plattan är smeksam och mysig för örat och blir förstås kvar i samlingen!


Louise Hoffsten - Opium för dig
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: Rival
B-sida: Hårda ord
Jag köpte också två singlar med Louise Hoffsten, den ena var denna och den andra tänkte jag förära en egen artikel. "Opium för dig" får väl lite räknas som Louise kommersiella genombrott för den här låten var kanske den mest lättsjungna av hennes hits framtill dess. Melodimässigt är det kanske inte så konstigt eftersom den är skriven av ingen mindre än Bryan Adams. Texten är också riktigt bra, om hur kärleken också kan vara riktigt farlig om den tar för desperata vägar. Jag har alltid haft en förkärlek till den här låten och det var nog också låten som fick mig att öppna ögonen för henne på allvar när den kom.   
     B-sidan "Hårda ord" är en Louise Hoffsten med dom tyngsta gitarrerna på. Också den är ett spår från "Yeah yeah"-plattan och väl värd ett öra!
     Vad gäller videon så gjordes det en kul video till TV-programmet "Listan" då, en video som var mycket roligare än den här officiella rätt störande videon med väldigt suddiga och fladdriga stillbilder som växlar mellan varandra. Men man tager vad man haver, som Kajsa Varg sa...


                     

Månadens bästa fynd - Mars 2019 (Johnny Hodges/Oscar Peterson/Philadelphia International All Stars/Carrie Lucas)

Mars var en riktigt bra månad för skivköp, kanske lite för bra till och med eftersom april kommer med två skivmässor. Men mycket jazz och en hel del fina singlar med 70-talssoul, som förvisso inte har de mest perfekta omslagen, men där skivorna i sig är av bästa klass. Därför blir det hela fyra skivor från denna månads fynd.

Johnny Hodges - Love in swingtime
Utgivningsår: ---
Skivbolag: TAX
Betyg: 3/5

Flera av jazzplattorna har det gemensamt att de är utgivna av samma skivbolag, det lilla svenska bolaget TAX, startad av Carl A Hällström med målet att återutge jazzplattor på vinyl. Dessutom finns det en annan gemensam nämnare, det är Ellington-musiker i mindre och andra konstellationer. Och, ja, The Duke själv är med på ett antal låtar på varje. Den enda jag har hunnit höra i sin helhet så här långt är denna med Johnny Hodges, med inspelningar från åren 1938-39. Dom andra har jag hört stickprov från och om man ska döma av det så verkat denna vara den med med tydligast Ellington-känsla. Sentimentaliteten och lunket från Ellingtons mest kända hits hörs igenon redan från första låt och nästan hela plattan igenom, inte så konstigt då med Ellingtons elit i orkestern med namn som Cootie Williams, Harry Carney, Otto Hardwick, Billy Strayhorn och Lawrence Brown. Och jag ska verkligen inte säga att det är dåligt. Detta är en mysig och avkopplande jazzplatta. Fast i långa loppet önskar jag att man även hade blandat upp det hela med några snabbare låtar också, för det blir lite för segt och släpigt emellanåt. Men det är otroligt fina utgåvor dessa TAX-skivor så den blir förstås kvar!


Oscar Peterson - Starportrait (2LP-box)
Utgivningsår: ---
Skivbolag: Verve
Betyg: 4/5

En LP-box från Verve, det hittar man inte varje dag, framför allt inte om den innehåller Oscar Peterson. Denna box innehållandes två skivor är från Verves serie "Starportrait" och kan ses som det bästa ur Oscar Petersons reportoar med sina trogna följeslagare Ray Brown och Ed Thigpen. För det går inte att förneka att en hel del av Oscars allra bästa produktion kom under de år som han samarbetade med dessa två och visst förtjänar denna trio en best of-box! Och här finns både sånt som jag har sen tidigare och älskar, som utdrag från den ikoniska "Night train"-serien, men även sånt jag aldrig hört förr och som jag blir väldigt nyfiken på, som deras samarbete med orkesterledaren Russel Garcia eller inspelningar med Milt Jackson. En alldeles förträfflig samlingsbox och väl passande för dom som både vill upptäcka Oscar Petersons eleganta spel och för oss som vill ha och njuta av honom så mycket som möjligt! Jag tycker vi avnjuter "Spirit feel", gjord med Russel Garcia.


Philadelphia International All Stars - Let's clean up the ghetto
Utgivningsår: 1977
Skivbolag: Philadelphia International Records
B-sida: Let's clean up the ghetto (Instrumental)

Ta hela Philly Soul-genrens elit och samla dom i på en och samma låt och denna är resultatet. Givetvis blev lyckan fullständig när jag hittade denna protestlåt och singel mot osäkerheten och förfallet av New Yorks ghetton. Från början var låten skriven till Lou Rawls, men Philly-hjärnorna Kenny Gamble och Leon Huff ansåg att det inte riktigt passade honom och gjorde om den alltså till denna "Philadelphia International All Stars". Fast man behöll ändå Rawls inledande prata som pågår i en minut, men har alltså fyllt på med Billy Paul, Archie Bell, Teddy Pendergrass och O'Jays.
     Detta är ett stycke musikalisk tidshistoria och tidlös viktig samhällsinformation ihopblandad till en mästerlig brygd. Egentligen så är melodin inte alls någon hit, men den gungande rytmen som tuffar på genom hela låten gör att den sitter likväl som ett härligt funkigt tuggummi som inte vill försvinna ur huvudet. Så för att förstärka det ännu mer så finns en grymt skön instrumental version av låten signerad Philly-bolagets husorkester M.F.S.B. på B-sidan! Och att nu Lou Rawls inte fick ensamrätten på låten har förstås inte hindrat honom att ändå framföra låten på sina konserter och på så sätt låta den leva kvar i generationer!


Carrie (Lucas) - I gotta keep dancin'
Utgivningsår: 1977
Skivbolag: Soul Train Records
B-sida: What's the question

Under flera år som ung hade jag en skiva från 1984 som hette "Horsin' around" med en sångerska som hette Carrie Lucas. Den skivan tyckte jag var tämligen trist och ointressant och snart blev den utrensad ur samlingen. Oturen ville mig dock så lilla att jag när jag fick en påse skivor gratis av en arbetskamrat så dök "Horsin' around" upp igen, som ett eländigt häftplåster. När jag nu hittade denna singel så visste jag inte alls vad "Carrie", som det bara står på singelskivan, hette i efternamn och att Carrie Lucas och jag än en gång skulle mötas.
     För anledningen till att jag köpte denna singel var att den är utgiven på Soul Train Records, som är programledaren för den amerikanska showen "Soul Train", Don Cornelius, eget skivbolag. Älskar ni 70-talssoul som jag och inte har sett "Soul train" så gå in på Youtube och titta, där det finns mängder av avsnitt. Carrie Lucas var alltså kontrakterad på Soul Train Records och på den senare utvecklingen av det bolaget, Solar, större delen av sin karriär, utom då på den enda platta jag hade med henne.
     Jag ska verkligen inte säga att Carrie Lucas är en bra sångerska, tvärtom så sjunger hon riktigt uselt, men melodin är ändå riktigt lysande och den stråkförsedda discoproduktionen är grymt skön och smekande och likväl är denna singel väl värd ett öra, A-sidan, som den mjukare och avslappnande B-sidan "What's the question"! Den är långt bättre än "Horsin' around" i alla fall...

Casino Lights - Recorded live at Montreaux, Switzerland

Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Warner Brothers
Betyg: 2/5
Vi ska gå på konsert och en av de mest legendariska jazzfestivalerna, i Montreaux. Och så långt är det förväntansfullt. På papperet låter det som en rätt spännande sammansättning, Al Jarreau, Randy Crawford och David Sandborn. Också Yellojackets, som jag mest hört talas om, men knappt hört nåt med. Robben Ford är visst här också, en annan musiker jag inte engegerat mig knappt alls i, kanske för att han numera främst är placerad i bluesrockfacket, som inte alls intresserar mig.

Tyvärr tycker inte jag att detta levererar riktigt som jag hoppats på. Hela a-sidan domineras av duon Jarreau/Crawford och Randy Crawford är som vanligt helt fantastisk med sin röst och bär hela
lyssnarupplevelsen för mig. Ja, Al Jarreau är också en höjdare normalt, men problemet är att låtar som inledande "Your precious love" känns rätt trist och småseg, trots Jarreau och Crawfords vokala insatser. "Who's right, who's wrong" är riktigt bra och Randy Crawfords legendariska version av John Lennons "Imagine" kan man inte höra sig less på. Originalet är grymt uttjatad, men Randys version lyser upp i mina ögon och öron! Ja, a-sidans duettdel med detta par Crawford och Jarreau får godkänt, även om den kunnat vara mycket starkare totalt sätt.

Yellowjackets imponerar inte nåt nämvärt mig på mig. Jag har hört andra band i samma genre som svänger mycket bättre i så fall. David Sandborns två stycken på b-sidan är OK, men inte mer eller nåt mer speciellt. Jag hade velat ha en stark melodi och kanske lite sång där. Avslutande jazzfusionballaden med Neil Larsen och Buzz Feiten kan vi lämna obemärkt. Den gör inget för plattan alls.

Nja, jag hade förväntat mig mer av denna platta. Publiken och musiken känns lite avslagen på nåt sätt. Här räddas den främst av Randy Crawford. Om det räcker för att behålla skivan får vi se i framtiden. För nu så tror jag ändå att min Randy-samling ändå blir glad av ett tillskott. Men det är nog också en helt annan upplevelse att se dessa musiker spela än att bara höra konserten på vinyl. Så därför tycker jag att vi gör det istället...

Jazz At The Academic presents Glenn Müller goes to collage

Utgivningsår: 1960
Skivbolag: ARR (Arkens Rundradio)
Titlar: Bugle Call Rag/Putte och Simon/Jumping at the woodside

Den här singeln som jag köpte på Sundsvalls skivmässa igår (rapport kommer inom kort) lämnar mig med ett gigantiskt frågetecken, men samtidigt med ett skratt. Orkestern heter "Glenn Müller And His Famous Band Of Renown Kansas City Seventeen Orchestra". Singeln är inspelad 1962 i Uppsala Universitets Aula och är troligen med någon skojfrisk studentorkester. Jag säger troligen för samtidigt kan det också vara något helt annat och jag hittar absolut ingen information om den. Men "Arkens rundradio" var/är uppsalastudenternas närradio.

Än mer mystisk och komisk blir skivan när man läser musikerna, där alla är parodier på riktiga jazzmusiker, eller vad sägs om Esse Gillespie (Dizzy Gillespie), Rat Anderson (Cat Anderson, fattar ni? Råtta/Katt), Ess Ess Svensson (J J Johnson), Glenn Müller (Glenn Miller), Beronius Splonk (Thelonius Monk), Harry Corny (Harry Carney), Pommy Frités (Tommy Potter) och min personliga favorit, Nej Jones (Jo Jones)? Dessutom finns sångkvartetten "Njurstenarna" med, där Anita O'Månson (Anita O'Day, troligen också med någon blink-blink till jazzfreaket Lasse O'Månsson) och Elsa (Ella) Fitzgerald sjunger. Cornet Holeman skulle kunna vara Ornette Coleman, fast han var dels inte så känd 1960 och är dessutom inte trumpetspelare. Resten av namnen får jag sitta och försöka klura ut med tiden för där går jag bet och information om musikernas riktiga namn lyser med sin frånvaro. Den som har något förslag efter att ha läst i bilden nedanför eller har övrig information om singeln är förstås välkommen med en kommentar.

Musiken är det inget fel på. Det är inte världens bästa storband, men helt OK versioner av "Bugle call rag" och "Jumpin' at the woodside" och med lite Victor Borge-liknande skojiga improvisationer och stickspår emellanåt. Plötsligt börjar pianisten Beronius Splonk att glida över i klassiska melodier av olika slag till publikens fniss. Liveljudet lämnar dock en del att önskar tyvärr. Men det är kanske en av de mest mystiska skivor jag har köpt och bara för dess rent humoristiska sida så blir den förstås kvar. Tyvärr så är den förstås så mystisk att den inte finns på Youtube så något smakprov finns inte, men dyker den upp så kommer jag förstås att lägga in den!

Roxette - The look

Utgivningsår: 1988
Skivbolag: EMI
B-sida: Silver blue (demo version)

Det känns som eoner sen jag skrev om en singel. Ungefär lika länge känns det som jag skrev om nåt från 80-talet. Så jag kände att jag ville råda bot och bättring på det och varför inte då för en gångs skull ta en klassiker, kanske det mest klassiska inom svensk popmusik som finns. Jag insåg att jag faktiskt bara skrivit om Roxette en enda gång, för snart tio år sen då jag skrev om debuten "Pearls of passion".

"The look" finns det trots allt mycket att minnas för, förutom Per Gessles genialiska melodi och Clarence Öfvermans snygga produktion. Sen kanske texten inte är den klockrenaste. Ska vi nagelgranska den så är den rätt märklig och lite obegriplig, men det finns ju gånger då man kan

ignorera det om allt runt omkring stämmer.
     Sen kan man ju fundera på vad det månne hade blivit med Roxette om inte en amerikansk utbytesstudent i Sverige hade fått för sig att ta låten över till USA och sen presentera den för amerikanska radiostationer. För det var ju så det startade en gång internationellt för Roxette.
     Dessutom har ju amerikanska MTV haft en förmåga att överreagera på ganska mycket, som när Marie Fredriksson vandrar in i badrummet i videon och sätter sig och spela gitarr på en toalett, vilket blev för mycket för amerikanarna då. Man kanske skulle ha behållt den gamla videon, för det gjordes en annan video först, innan "The look" kom över till USA (som tyvärr inte finns på Youtube).

Jo, jag har nog hört "The look" lite för mycket genom åren. Runt 1988-89 så följde jag MTV och Sky Channel oerhört mycket och spelade in rockvideor på VHS från kabelkanalerna. Jag följde varje vecka när MTV och programledaren, burrhåret och Tommy Nilsson-kopian, Adam Curry räknade ner den amerikanska hitlistan och Roxette till slut var etta och man hade sett videon extremt många gånger och kanske spelat in den 2-3 av dom. Så även om en låt är sönderspelad så är ändå minnena man har till den fräscha genom livet. Det gäller bara att komma ihåg att plocka upp dom då också. Glöm aldrig det när ni hör 80-talets största hits igen och någonstans suckar tröttsamt.

Jag har faktiskt två singlar med "The look" och det känns rätt att ha det. Den ena är den vanliga versionen som såldes i affärerna och den röda, med röd vinyl, är en begränsad specialutgåva som gavs ut i 8000 exemplar. Det är inte så ofta jag kan ståta med udda utgåvor på bloggen...

Don McLean - Homeless brother

Utgivningsår: 1974
Skivbolag: United Artists
Betyg: 3/5
För första gången i min skivsamling, Don "American pie" McLean. Jag hade aldrig engagerat mig i hans musik förrän jag hörde låten "Empty chairs" från 1971 som jag tyckte var lysande. Den här karln hade något i sitt låtskapande! Nu hade det kanske varit enklare att börja med "American pie"-plattan, eftersom storsäljare brukar vara ett bra sätt att börja upptäcka nya artister, men man tager vad man haver.

"Homeless brother" var ingen storsäljare alls och blev McLeans sista för United Artists-etiketten. Personligen tycker jag plattan är rätt ojämn. Den har flera riktigt bra höjdpunkter, poppärlan "La la love you", "Homeless brother" och en del av dom många ballader med McLean och endast hans gitarr. Det är en platta som har ett vackert socialt budskap med flera låtar om hemlösa och deras situation i 70-talets USA. Stundtals får jag lite känsla av en manlig Carole King, fast med gitarr istället för piano, och det är aldrig fel att låta så!

Samtidigt har den några låtar som inte alls tilltalar mig. Den bluesrockiga "Great big man" är inte riktigt mina domäner musikaliskt och versionen av "Crying in the chapel" är rent gräslig faktiskt. Jag hade velat ha fler geniala mjuka popdängor som "La la love you" snarare och kanske några färre gitarrballader. Det blir lite många i överkant till slut. Så en OK platta, men inte någon jättehöjdare, snarare lite av en besvikelse. Men den blir kvar i samlingen, just nu i alla fall. Det finns tillräckligt med fullt godkända låtar på "Homeless brother" samt plats i 70-talshyllan för att ha lite Don McLean med, även om jag hoppas så småningom kunna fylla hyllan med "American pie"-plattan istället.

Månadens bästa fynd - Februari 2019 (Svensk jazz-special)

Världens mest försenade månadsuppdatering, den för februari, kommer här när halva mars är förbi. Samtidigt så måste det ha varit en helt OK månad kvalitetsmässigt eftersom jag redan skrivit om fyra av skivorna jag hittade, Gorgoni/Martin/Taylor, The Carpenters, The Whispers och samlingsplattan där jazzartister spelar 90-talshits. Kvantitetsmässigt så var det en något bättre månad än väntat, eftersom februarimånad brukar vara en riktigt seg månad då folk lämnar och köper minst second hand-saker överlag. Men då jag redan skrivit om fyra skivor så tänkte jag göra ett special denna månad inriktad på svensk jazz, för jag har hittat en hel del riktigt bra sådant den här gången!

Lulle Ellboy - Lulle's lullaby
Utgivningsår: 1973
Skivbolag: Odeon
Betyg: 4/5
När det gäller svenska orkesterledare så nämns de vanligaste namnen, Thore Ehrling, Seymor Österwall och Harry Arnold, medan ett namn som Rune "Lulle" Ellboy känns lite bortglömt numera. Och tidigare nämnda namn är kanonbra, inget snack, men samtidigt så finns det något i deras arr som ändå känns väldigt svenskt på nåt vis, om det inte är Quincy Jones som arrangerar Harry Arnold förstås. Men Lulle Ellboy känns ändå som att han står i en liga för sig där det låter väldigt eget och mer amerikanskt över hans inspelningar. Det är rak och geniun storbandsswing från det sena 40-talet som flyter fram! På denna Odeon-utgåva, som är den första platta med studioinspelningar jag har med annars rätt svårhittade Lulle Ellboy, finns de stora svenska namnen med här, Gösta Theselius, Rolf Ericon, Arne Domnérus och Simon Brehm samt Alice Babs och Carl Holmberg vid mikrofonen. Detta är en riktigt skön och tillbakalutande swingplatta som har bland det bästa av vad svensk jazz har att erbjuda! Antalet youtubeklipp med Lulle är inte så många, men jag har faktiskt hitta en av låtarna på denna platta, "The echo of a serenade" med sång av Carl Holmberg.


Jan Johansson & Svend Asmussen - Jazz på ungerska
Utgivningsår: 1968
Skivbolag: Megafon
Betyg: 3/5

Tredje och sista delen av Jan Johanssons serie av folkmusik från olika länder, efter "Jazz på svenska" och "Jazz på ryska" och den är gjord tillsammans med danske violinisten Svend Asmussen samma år som Jan Johanssons tragiska bilolycka som tog hans liv. Detta är ingen dålig platta alls, men om man nu ska jämföra med de båda andra mer välkända förgångarna så tycker jag dom är ikoniska och snyggare. "Jazz på ungerska" når inte riktigt upp till samma nivå melodimässigt och kanske är det tillkomsten av Asmussen som gör att det inte riktigt känns speciellt på samma sätt som plattorna på svenska och ryska. Kanske är det också för att ungersk folkmusik inte är lika känd som den svenska eller ens den ryska och man kan inte jämföra arrangemangen på samma sätt. Men deras version av "Mustalainen" är till exempel lysande så visst är det en experimentell och udda jazzplatta som är värd att lyssna på, även den i mina ögon inte är Jan Johanssons allra starkaste platta. "Mustalainen" fanns förstås inte på Youtube, men däremot ett verk som heter "Snabbcsardas i d-moll".

Swing - Svenska swingepoken 1935-1939 Vol. 1-3
Utgivningsår: 1968
Skivbolag: Sonora
Betyg: Ej lyssnat på än

Det finns många bolag som har gett ut plattor för att visa upp den svenska jazzepoken under 30-50-talet. Mest känd är förstås Caprice serie "Svensk jazzhistoria", som jag skrev om tio år sen. Men ett alternativ till dom kan vara denna trio plattor som Sonora gav ut i slutet av 60-talet. Nu har jag inte hört plattorna än, men självklart var dom riktigt lockande när jag köpte dom på Sundsvalls skivaffär Vinylstallet. Nu är dessa tre inte lika proffsig som "Svensk jazzhistoria", som trots allt var både grammisnominerad och storsäljande. Caprice serie innehåller ändå väldigt mycket som knappt hörts förr, okända lackskivor och tidigare ej utgivet matrial så det går inte riktigt att jämföra.

Dessutom har man valt att fokusera på den tid då svensk jazz var syndstämplad och väldigt lite förekommande så urvalet har inte varit så stort. Man kan tycka det är lite märkligt att ge ut en samling om den svenska swingepoken på 30-talet och helt lämna ute både Svenska Hotkvintetten och Nisse Linds Hot Trio. Men samtidigt så är det ändå riktigt intressanta namn som finns här, varav flera som jag inte hade på platta tidigare, som Swing Swingers, Arne Hülphers Orkester eller många inspelningar med Håkan von Eichwalds orkester. Eller vad sägs om inspelningar med Benny Carter tillsammans med svenska Sonora Swing Band, vilket måste vara en av de första inspelnignarna med amerikanska och svenska jazzmusiker. Så även om det saknas mycket för att göra detta till en komplett samling från 30-talets svenska jazzvärld så verkar det ändå vara en spännande och intressant samling med mängder av mindre kända låtar och udda musikermöten! Så hur hittar man ett spår som gör tre skivor rättvisa. Det får bli Benny Carter och svenska musiker i "Gloaming".