April Stevens - Teach me tiger

Första gången jag hörde namnet April Stevens så tänkte jag på Bobby Ewings vackra hustru i "Dallas", ni minns hon som blev skjuten i Paris. Men långt före karaktären April Stevens så innehades det namnet av Carol Vincinette LoTempio, för det är så hon egentligen heter, sångerskan April Stevens. Det är lätt att tro att denna artist är en one-hit-wonder, men hon hade faktiskt en ännu större hit i USA åtta år innan den här med Cole Porters "I'm in love again". Men självklart är det hennes vampiga örngottsviskning i "Teach me tiger" från 1959 hon är känd för.

Låt mig göra klart en sak, April Stevens "Teach me tiger" är inte med i kultstämplat för att den låten är usel och därför skrattretande, för låten har en lysande produktion och mystisk stämning i sig som jag gillar. Den är med för att den ändå är en riktig kulthit med en enda sak som sticker ut så det räcker och blir över, för resten av den här EPn är riktigt bra! Eller vad sägs om den eleganta och
sentimentala valsversionen av "Fly me to the moon", den sugande och mysiga "I want a lip" eller stråkarna i "Do it again"? Men kan man en låt med April Stevens så är det "Teach me tiger" och hennes mystiska viskningar:
"Woah woah woah woah woaaah!"
Och DOM lätena är komiska, det kommer man inte ifrån. Framför allt när April Stevens tar i från tårna för att låta så sensuell som möjligt och ur munnen kommer istället något som känns så fel att det blir kul!

Sen är texten av hennes brorsa Nino Tempo inte något mästerverk heller direkt med klyschor i rad och den intressanta avslutande textraden:
"But teach me tiger or i'll teach you!"
På sin tid så blev den här låten också väldigt syndstämplad och många har fått för sig att det är Marilyn Monroe som sjunger den. I en tid, 1959, då sexuella anspelningar i musik inte var så vanliga så blev "Teach me tiger" bannlyst från flera radiostationer i USA, vilket idag kan ses som rätt komiskt. Men om låten hade spelats mer än den gjorde så hade den nog kommit högre upp än den 86:e plats den nu fick på USA-listan, men likväl så har låten ändå lyckats överleva och blivit en klassiker med tiden och nu 89-åriga Miss Stevens har kunnat leva gott på den här låtens kultstämpel. Så woah woah woah woah woaaah på er!

Zoot Sims/Brew Moore/Chuck Wayne - S.S. Cool

Som jag sagt förut så hinner man inte riktigt höra allt nyinköpt i skivväg lika fort som man vill, men ibland så känns det skönt att gå tillbaka till den hög som legat alldeles för länge och väntat på att bli spelad. Ibland händer det också att man hittar en skiva som man bara funderar:
"Vänta, vad är detta? När köpte jag den här?"
Kan vara ett tecken på att man har lite för många skivor som man inte hunnit lyssna på än. Men ibland kan också väntan vara värd och man inser att detta är ju bland det bästa jag har hört på länge! Allt detta hände mig precis när jag drog ur en skiva jag helt hade glömt att jag hade. Jag tror den är köpt på Erikshjälpen i stan, men jag ska absolut inte säga helt säkert. Detta är en skiva med tenorsaxofonisten Zoot Sims tillsammans med dito saxofonist Brew Moore och gitarristen Chuck Wayne. Jag ska erkänna att jag är inte så familjär med dom två sistnämnda. Zoot Sims är dock en av dom berömda "Four Brothers" från Woody Hermans band (som med Stan Getz, Herbie Stewart och Serge Chaloff gjorde låten "Four Brothers" enormt stor) och är en lysande musiker! Pianisten här spelar också en viktig roll, även om inte han heller är ett namn som jag känner till så mycket om, Harvey Leonard. För intresserade spelar George Duvivier bas och Ed Shaughnessy trummor.

"S.S.Cool" är utgiven på franska etiketten BYG Records och innehåller tolv inspelningar från 1953 gjorda i New York. Nyckelordet på denna platta är samspel, för den är helt enorm när Zoot Sims och

Chock Wayne spelar ihop, och i dom låtar som, han spelar med Brew Moore. Zoot Sims och Chuck Wayne har mest huvudroll här och Chuck Wayne är en minst sagt lysande gitarrist som mer eller mindre flyger över strängarna när det svänger som mest. Lyssna på "Sidewalks of Cuba" där Sims och Wayne, och även Leonard, spelar helt FENOMENALT tillsammans!
     Man är inte rädd heller att experimentera lite och titelspåret, "S.S. Cool", är till stora delar gjord i valstakt för att sen övergå i en normal bopstil med lysande solon och sen in i valsen igen! Med Harvey Leonard (som i låtarna "Sirod" och "Uncas" är utbytt mot John Mehegan) och Chuck Wayne tillsammans samt Sims saxofon så är det inte utan att man titt som tätt får känslor av Lennie Tristano, Billy Bauer och Lee Konitz klassiska inspelningar drygt fem år tidigare. John Mehegans pianospel i "Sirod", där saxofonisterna utgår helt, har klara likheter med Tristanos blockackord spel.

Totalt sett är detta en helt otrolig jazzplatta som är sval, tillbakalutande och otroligt välspelande från första till sista låten! Jazzen har väl sällan låtit så cool som på "S.S. Cool" och Chuck Wayne hoppas jag hitta mer med i framtiden! Jag väljer här "Prospecting" och "Sidewalks of Cuba".

Månadens bästa fynd - Maj 2018 (The Supremes & The Temptations/Erasure/Charlie Christian)

Majmånad var väl inte någon jättemånad vad gäller skivköp, men när april nu var så lysande så behövdes det ett litet andningshål för att gå igenom så mycket av det tidigare köpt som möjligt. Men självklart blev det inte helt tomt denna månad och här kommer de bästa fynden denna kanonvarma majmånad.

The Supremes & The Tempations – The original soundtrack from TCB

Motown hade många spännande sätt att promota sina artister där en av dom var att ha TV-shower med skivbolagets märke på och sen ge ut dessa på skiva. TCB, som stod för "Taking Care of Business", var ett sånt program. Normalt samlar jag inte 60-talssoul, men när jag såg den här plattan på Myrorna för en tia så gick det förstås inte att motstå, när det dessutom är live och allt.
     The Supremes och The Temptations framträder här inför en bra publik och en lysande orkester vars arrangemang av bandens största hits plötsligt känns nya igen. Det spelar ingen roll hur många gånger man hört "Stop (In the name of love)" och hur trött man är på den, här blir man nyfiken på det nyskapande och snygga arret som gjorts till låten.

Det känns som om Supremes tar plats mest, vilket inte är helt ovanligt när Diana Ross är med, men detta är kanske en av de bästa insatser som Supremes, som jag normalt är sådär intresserad av, har gjort på platta och Temptations, som jag tycker är ett lysande band, lyfter showen ännu mer! Men främst så är det orkestern i bakgrunden som lyfter mest och gör detta till en av de bästa soulkonserter på skiva jag har.

Erasure - I say i say i say/Other peoples songs

Jag hittade två Erasure-plattor på Återbruket och det kändes fel att utelämna någon av dom, även om jag ännu inte hört den senare av plattorna. "I say i say i say" däremot är genomlyssnad och detta är alltså plattan från 1994 med hiten "Always", som blev Erasures första (och enda) tracksetta efter långt och troget kämpande.
Om man lyssnar på plattan i övrigt så kan man konstatera att Andy Bell och Vince Clarke har lyssnat en del på musikalmusik under skapandet av plattan för det är väldigt mycket dramatiska och ibland skrala körer och någon sorts musikalkänsla i melodierna. Jag tycker inte det stör för mycket, men det kan bli lite enformigt i längden. Dessutom så är det inte så många snabba låtar på denna platta. Men samtidigt är Vince Clarke en mästare på att skapa synthklanger och detta är inget undantag. Det är en lysande produktion med starka synthljud och det finns många riktigt bra låtar här ("Run to the sun", "Miracle"), vilket gör att detta ändå är en klassiskt och riktigt bra Erasure-album.

"Other peoples songs" är var det låter som, ett coveralbum med flera överraskande låt val, som The Three Degrees lysande "When will i see you again", Elvis "Can't help falling in love" eller Peter
Gabriels "Solsbury hill". Dessutom finns Buggles "Video killed the radio star" här, men den sjungs till mesta delen av en robotröst, eftersom Andy Bells enorma respekt för originalet gjorde att han inte alls gillade att sjunga låten. Jag har alltså inte hunnit höra så något mer på den här plattan än singlarna, där versionen av "Solsbury hill" faktiskt är helt OK! Så detta kan både bli en platta som är mer kul som idé än bra eller en platta som faktiskt överraskar och är riktigt snygg!

Charley Christian - Charley Christian

Jag vet, det står "Charley" i titeln ovan och på skivomslaget och om det är ett försök av omslagsskaparen till att vara kul eller om det är felskrivningar eller någon som anser sig ha rätt vet jag inte, men jag skriver ändå som majoriteten, CHARLIE Christian!

Charlie Christian var unik, en av de första inom jazzen som pluggade in strömmen i gitarren och spelade elgitarr på ett sätt som få tidigare hade hört. Benny Goodman måste ha varit mäkta stolt över sin musikant som varit med på flera av Goodmans mest klassiska inspelningar. "Seven come eleven", "AC/DC current" eller "Stealin' apples" finns på någon av Benny Goodmans alla samlingar och är legendariska. Tyvärr så fick inte världen uppleva mycket av denne ikoniske gitarrist eftersom han dog väldigt ung 1942 i TBC. Vad som hade blivit av honom om han hade fått leva kan vi förstås bara spekulera i, men min gissning är att han övergått från Benny Goodman till bebopjazzen, vilket den här plattan är en fingervisning om. För hur mycket jag än gillar Christians och Goodmans klassiska inspelningar så har jag länge velat ha tagat på inspelningar med andra musiker och här har jag till sist hittat dom, på Sundsvalls skivaffär Vinylstallet. Jag har haft en EP med låtar från denna inspelning, men nu har jag äntligen en mer komplett inspelning!

Denna session är inspelad med en enkel portabel inspelningsapparat på Mintons i New York 1940-1941 och med här finns en tidig Thelonius Monk, Kenny Clarke och Joe Guy, alltså bebopens kommande giganter och det är ös från början till slut. Den första låten har jag på EPn, som också är den första på plattan, och heter "Swing to bop" och slår verkligen an tonen till resten av plattan. “Up on Teddy's hill” och “Stompin' at the Savoy” är två andra spår som har ett riktigt sväng! Inspelningarnas kvalitet är, trots att det är inspelat med en rätt amatörmässig apparat, riktigt bra! Detta är klassiska inspelningar som är förevigad för eftervärlden!

Aurra - You and me tonight

Aurra var från början en sidogrupp till det större bandet Slave, som hade en del framgångar på 70- och det tidiga 80-talet. Från början var man rätt många medlemmar och ett antal hits i USA, men bråk ledde till att bandgrundaren Steve Washington tog rättigheterna till namnet och lämnade bandet. Alldeles precis innan, då bandet bara bestod av Curt Jones och Starleana Young, så hade man precis haft en hit med den här låten, "You and me tonight" 1986.

Jag hörde låten första gången i Tracks i maj 1986 då den testades men misslyckades med att ta sig in. Det tog några lyssningar på programmet, som jag hade inspelat på band, innan låten satte sig, men då satte den sig rejält, vilket inte brukade vara så vanligt då för låtar som inte kommer på trackslistan.     
     Däremot var det otroligt svårt att hitta singeln och låten i fysiskt format i Sverige och inte förrän i vintras, i en bordsloppis i Bosvedjan här i Sundsvall så lyckades jag till sist hitta denna bortglömda pärla. I Stockholm har jag också lyckats hitta ett helt album med Aurra ("Like i like it" från 1985), dock inte med den här låten på.

För "You and me tonight" är en intelligent och skön soulpärla från 80-talets mitt. Curt Jones och Starleana Young spelar emellanåt upp en dialog som ska föreställa ett bråk mellan en pojk- och flickvän. Väldigt snyggt och udda drag i en hitlåt och till det är texten också riktigt bra. Låten har en smekande och samtidigt skönt rytmiskt sound med 80-talsljud. Sen kanske det inte är världens bästa refräng, men i det här fallet så märks det faktiskt knappt. Aurras "You and me tonight" är ett härligt soulörhänge från 80-talet som förför och gungar! Och vill man bara njuta av det funkiga 80-talssoundet så har B-sidan en instrumentalversion av låten.

Aurra fick efter den här hiten byta namn till Déja innan man la av 1989, sorgligt bortglömd sen dess! Så därför så vill jag påminna om denna saknade soulklassiker, "You and me tonight", genom detta liveframträdande.

A-ha - Cast in steel

Ett namn från 80-talet som säkert får en del att förvånat utbrista:
"Finns dom fortfarande?"
Fast det har ju inte alltid sett ut så när det gäller norska A-ha. Bandet är inne på sin tredje återförening och är dessutom ute på en "MTV Unplugged tour", vilket kanske kan ses som ett 20-talet år för sent.
Det är inte ofta som jag skriver om plattor från 2010-talet, men detta är ändå några favoriter från det förflutna med ett relativt nytt album så varför inte!
     "Cast in steel" från 2015 är bandets senaste studioalbum och bandet har avslöjat att dom aldrig var alla tre i studion samtidigt under inspelningen av plattan. Morten Harket tittade in i Pål Waaktaar-Savoys studio då och då och sjöng in de låtar han tyckte var bra tills man hade tolv låtar. Verkar vara ett rätt vanligt sorgligt öde för gamla band som hängt med ett tag. Men så har A-ha genom åren haft sina slitningar och gräl och 2009 sa man att det helt var slut med bandet och vid lanseringen av detta album så gav man bandet ändå två år till och är ute på turné ännu så vem vet hur länge det håller nu.

"Cast in steel" följer ljudmässigt samma linje som man gjort sen 2002 års "Lifelines" och den överraskande stora succén med hiten "Forever not yours", alltså mjuk pop med vackra harmonier, lätta synthmattor här och var och lättlyssnat. Någon discorökare som "The sun always shines on T.V" eller en klockren landsplåga som "Take on me" har inte hörts på evigheter och är egentligen inte

heller behövligt. A-ha i detta svala format funkar och är helt OK, även om det kanske har fastnat lite på två senaste plattorna. Första singeln på 2005 års platta "Analogue", "Celice", var väl en helt OK låt, men knappast det starkaste A-ha gjort i låtväg. Singlarna från efterföljande "Foot in the mountain" minns jag knappt.
     Däremot så blev jag lycklig när jag hörde första singeln från den här plattan, den dramatiska "Under the makeup", som rent melodimässigt är nästan det bästa bandet gjort sen "Forever not yours", liksom med några av de andra singlarna, titelspåret "Cast in steel" och "Objects in the mirror"! Man kan göra vissa kopplingar vad gäller ljudbilden på "Under the makeup" till deras Bondlåt från 1987, "The living daylights", för nog skulle även den här kunna passa på ett James Bond-soundtrack.
     Man imponeras över Morten Harket som verkligen har lyckats bevara sin mjuka falsettliknande röst så att man verkligen känner igen A-ha, trots att han vid det här laget fyllt 58 år. Men han, Pål Waaktaar-Savoy och Magne Furuholmen har även kvar förmågan att skriva lätta poppärlor som är enormt snyggt spelade och gjorda! Trots att det inte finns någon "Take on me" här så känner man igen A-ha mycket väl och även om det inte hänt så mycket produktionsmässigt på drygt 15 år så är detta ändå en starkare A-ha-platta vad gäller melodierna. Låten "Giving up the ghost" och avslutande "Goodbye Thompson"  tillhör andra favoriter från plattan! Jag gillar "Cast in steel" jättemycket och gillade man "Lifelines"-plattan så kommer man garanterat att gilla denna också. Tillhör man de som helst vill ha sin A-ha från 80-talet så tror jag man ändå kommer att tycka att detta är riktigt bra!

Som smakprov väljer jag "Under the makeup" samt "Giving up the ghost", vars video inte är den officiella då det inte är en singel utan det är en trolig fanvideo (snygg sådan dock).

Britt Ekland - Do it to me (once more with feeling)

Britt Ekland, ett intressant fenomen. Nästan alla vet vem hon är, men försök nämna en annan film hon har varit med i förutom James Bond-rullen "Mannen med den gyllene pistolen", och då har hon ändå medverkat i nästan 40 filmer utomlands. Ja, sen har hon haft ett otal havererade förhållanden/äktenskap med allsköns rockstjärnor och skådespelare från Peter Sellers och Rod Stewart till Slim Jim Phantom. Bondfilmen är bra, jag erkänner det, men hon är knappast min favorit bland Bondbrudarna, så mitt förhållande till Britt Ekland i övrigt är egentligen lika med noll.

Denna singel lyckades jag hitta på Sundsvalls skivmässa för några veckor sen och någonstans förstod jag direkt att kultsamlaren Stafrin hittat något härligt uselt på vinyl.
     "Do it to me (once more with feeling)", som låten heter, kom 1979 och gavs ut på Jet Records, som bland annat gav ut ELOs plattor på 70-talet. Givetvis spär man på så gott det går med hennes sexsymbolstämpel och singelomslaget går att vika ut där en stor bild på en naken Britt liggandes på en fäll pryder.

Låten går i på den tiden trendig discostil och delar av melodin känns väldigt krystad och påklistrad för att försöka hitta något som skivköparna kommer att komma ihåg efter låten spelats. Texten är riktigt usel där bara titeln i sig är skrattretande. "Do it to me (once more with a feeling)", alltså typ "ha sex med mig, fast nu med känsla eftersom den första gången vi gjorde det var rätt misslyckat!". Wow, det kallar jag offentlig sågning! Men hon tycks inte lida för det:
"Wild as a tiger, that you keep me purring!" 

Britt Ekland gör sitt allra bästa här att låta så förförisk och sexuellt upphetsad som det går men hon
kan inte sjunga! Det låter snarare som om hon tagit något mindre lämpligt innan inspelningen för hon låter mer påtänd än tänd. Och då hjälper det inte att hon både stönar upphetsat och viskar och flämtar på franska mitt i låten. Detta är banne mig inte bra, det är skrattretande hemskt!

B-sidan heter "Private party" och är mindre anskrämlig. Fortfarande sjunger hon fruktansvärt, men man har satt in en damkör som gör jobbet i refrängen och låten är i sig seriösare och något bättre. Men en sak är säker: Vi får hoppas att idag 76-åriga Britt inte får några tankar att gå in i en skivstudio igen för trots allt så funkade hon bra mycket bättre som bikiniklädd Bondbrud vid sidan av Roger Moore och Christopher Lee.

Howard Jones - Human's lib

Det känns som en evighet sen jag skrev om en riktigt 80-talsklassiker. I början av bloggens existens så skrev jag ofta om 80-talets engelska synthpop och det har tyvärr blivit lite sämre med det nu ett tag. Jag lovar, jag älskar 80-talsmusik och engelsk new wave, men med den strida ström av skivor som har ramlat in de senaste åren så har det funnits så många kandidater att skriva om att det inte har blivit tid. Men jag hade tänkt och ta upp en skiva som har funnits med mig för evigt känns det som, Howard Jones ikoniska debutplatta "Human's lib". Märkligt nog har Howard bara förekommit en gång tidigare på bloggen, alldeles i början när jag 2009 skrev om hans lika ikoniska uppföljare, "Dream into action".

Jag tror att jag köpte den här plattan på Fyndlagret här i stan runt 1994 och redan från första gången jag hörde den så föll jag direkt. "Human's lib" och dess första singlar kom i rätt tid, 1983 när synthbanden såldes som mest i England. Men det som Howard Jones hade var både en musikalisk variation, timing och en förmåga att skriva enkla och glada melodier som kändes engagerande, där band som Ultravox och Depeche Mode gjorde mer mörk och stor synthmusik och Talk Talk och China Crises var mer laid back och avkopplande.

"Human's lib" vågar dock också vara experimenterande, vilket märks direkt i inledande "Conditioning". Men tillsammans med galanta hits som "What is love", "Pearl in the shell" och "New song" eller den sköna balladen "Hide and seek" så känns plattan otroligt pigg och fräsch med en klar utstakad väg som dock vågar ta olika spännande sidospår och utforska för den tiden och genren nya saker. Plattan sålde 100 000 exemplar redan första veckan och spenderade mer än ett år på engelska albumlistan och Howard Jones hade blivit upptäckt som synthpopgenrens nya guldgosse! En lite kul sidosak är att Pet Shop Boys sångare Neil Tennant på den tiden skrev recensioner för tidningen "Smash hits" och fick "Human's lib" på sitt bord och han skrev:
"A neat talent for writing melodic pop songs with clever hooks and real 1970s singer-songwriter lyrics. A must for all Supertramp fans!"
Nu är jag väldigt långt från ett Supertramp-fan, men för mig är detta ändå en platta som är en av de bästa 80-talsplattorna i samlingen. Både den och "Dream into action" står i en klass för sig som plattorna som på ett eget sätt definierade 80-talets new wave-våg! Jo, jag måste bli bättre på att skriva om det engelska 80-talet!