expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

måndag 15 oktober 2018

Månadens bästa fynd - September 2018 (Joe Lynn Turner, Fats Navarro/Charlie Parker, Midnight Star)

Det råder en stor lågperiod här i Sundsvall just nu vad gäller köp av skivor på second hand-affärerna. Jag berättade om det redan förra månaden och det har fortsatt även i september. Och det är klart, vinylen är het och folk vill rida på vågen. Därför kommer det knappt ens in en Pelle Karlsson på många loppisar just nu. Folk vill få pengar för skivorna eller behåller skivorna själva. Men en del fynd har det ändå blivit och inte minst när jag nu för första gången fick ordentligt napp på Sundsvalls senaste second hand-sensation "Shoppis". Fortsätter den affären som det gjort nu så kanske det finns ett ljus i tunneln. Det ska sägas att jag också har varit i Stockholm under månaden, men fynden där tar jag sedvanligt upp i en separat artikel.

Joe Lynn Turner - Rescue you (1985)
Jag erkänner, detta är normalt inte alls mina domäner. Hårdrock har ju numera nästan blivit en sorts ny folkhemsmusik av någon anledning och Joe Lynn Turner är en gitarrist som är känd för sina inhopp i band som Rainbow, Yngwie Malmsteens band och Deep Purple. Man kan säga att han är den där fruktade medlemmen som hoppar in när originalmedlemmarna börjar lämna bandet och man behöver nån som inte är lika känd, men kan hålla bandets namn vid liv.
     Men samtidigt finns det en viss hårdrock från 80-talet som även jag kan ta till mig även om det inte alls är ofta och mycket. Alltså blev jag nyfiken på denna platta, där jag misstänkte något som lät lite som Heart eller Gary Moore vid denna tid. Och det var ju rätt misstanke, för detta är en riktigt bra platta med en stor känsla av 80-talets hårdrocksvärld med pudelfrisyrer och en blandning av känslosamma ballader, lysande gitarrsolon och faktiskt skön rock! Framför allt balladen "Endlessly" rekommenderas varmt liksom “Feel the fire". En på Vinyl Communityn kommenterade och skrev att detta var Turners klart bästa album och jag vet inte hur intresserad jag är av mer från hans diskografi, men detta var en bättre platta än jag hade kunnat ana.


Anthropology - Fats Navarro, Charlie Parker... (1972)
Den ser ut som en ordinär bopsamling på omslaget och lågbudget kan man som synes också tolka det som. Prislappen på 39 kronor och det faktum att skivan var osprättad skvallrar ju en del om det. Men detta är ändå en helt fantastisk platta med huvudattraktionen "Barry Ulanov And His All Star Metronome Jazzmen". Trumpetaren Fats Navarro och saxofonisten Charlie Parker ingår i denna sättning, men namnet Barry Ulanov fick mig att reagera. Ulanov är ingen jazzmusiker utan en journalist som skrev mycket om jazz på 40-50-talet innan han sadlade om till operarecensent. Alltså är han inte alls med och spelar här utan har lånat ut sitt namn till en samlingsorkester ihop plockad efter en omröstning i tidningen Metronome 1947. Jo, han introducerar bandet och låtarna också vilket är en kul och udda sak.
     Men Ulanov var dessutom väldigt god vän med min favoritpianist Lennie Tristano och mycket riktigt så finns både Tristano och hans ständige vapenslagare gitarristen Billy Bauer med här. Navarro, Parker, Tristano och Bauer i samma band på 80 % av plattan, det är otroligt. Och detta är en fröjd för örat och ett bevis på varför jag gillar jazz! Jag törs till och med säga att skivan nog lär hamna på listan över 2018 års bästa plattor. Hur högt återstår att se för den har en negativ sak. Tre låtar på slutet är gjorda med ett band ledd av Tadd Dameron och det är inget fel på dom låtarna. Tadd Dameron är en av bopmusikens främsta kompositörer, musiker och arrangörer, men bandet känns skohornat och bara till som utfyllnad på plattan och passar egentligen inte in här. Jag hade föredragit om Ulanovs band hade fått hela plattan, men rent musikaliskt är detta helt fantastisk jazzhistoria som skrivs här med musik som både svänger och relaxar!



 Midnight Star – Operator (1984)

Låt mig till sist ta er tillbaka till blandbandens glada dagar. Jag har ett blandband hemma (av förstås många) med diverse saker från 80-talets radiovärld, kanske främst då förstås Tracks. Men även från ett Metropol i Åre 1986, som med några få undantag har blivit överspelad. Men ni vet hur det är, plötsligt så avbryts inspelningen och en bit av det som var inspelat innan hörs plötsligt och där har en funklåt figurerat där en robotröst sjunger “Operator”. Jag har levat i ovisshet om vilken låt detta är sen den tiden.
     Hopp till september 2018 och jag går på Erikshjälpen och bläddrar bland en liten nyinkommen hög med vinylsinglar och ser en singel med ett soulgäng jag köpte på platta i Umeå för ett år sen, Midnight Star. Bandet var inget stort namn i genren och nådde aldrig Europa riktigt, men denna singel nådde ändå den amerikanska soullistans första plats. Jag blir nyfiken på singeln och då den ändå kostar bara 5 kronor så slår jag till. Jag kommer hem, spelar singeln och hör att det är låten jag hört på blandbandet i alla år. Tillfälligheternas spel! Och detta är en riktigt bra låt, en soulfunkig pärla från 80-talet med tydliga rötter i breakdancemusiken.

måndag 8 oktober 2018

Rick Dees And His Cast Of Idiots - Disco Duck

Mina texter om kultlåtar där man undrar vem som beslöt att detta skulle släppas på vinyl har ju i 99 % av fallen handlat om låtar där folket har förstått att detta är pinsamt skrattretande uselt och singeln har inte sålt ett nickel. Men hur gör man med en låt som är pinsamt skrattretande usel och som lik väl blev en stor hit världen över? I det här fallet så tycker jag att singeln förtjänar att skrivas om i alla fall för oavsett hur stor låten blev så är detta en riktigt udda och märklig skapelse. Jag hörde den först för nåt år sen och i Stockholm för några veckor sen så hittade jag singeln på Record Hunter.

Låten "Disco Duck" gjordes 1976 av komikern och radioprataren Rick Dees med låtsasbandet And His Cast Of Idiots och var inspirerad av en soullåt från 60-talet, "The Duck" av Jackie Lee (inga jämförelser i övrigt). Rick Dees sa att det tog en dag att skriva "Disco Duck" och tre månader att hitta någon som ville sjunga låten, vilket torde vara ingen utom Dees själv (undra varför). Själva låten är i för tiden trendriktig discostil med den lilla detaljen att texten är grymt pinsam och någon grav amatör försöker låta som Kalle Anka. Nu är det bara rösten som påminner om seriefiguren för ingenstans på skivomslaget så försöker man göra anspelande på Disney och dess skapelse, troligen av copyright-anledning. Men samtidigt så fattar man rätt omgående när man hör det kvackande ljuden vart inspirationen och tanken varit egentligen. Det var också många som var övertygade om att det var Kalles röst själv, Clarence Nash, som lånade ut sin röst i låten. Disney förnekade detta och hur någon kan tro att detta skulle vara proffset Nash är för mig en gåta. I det här fallet så hör man knappt vad ankan säger och mannen bakom kvackandet är gjord av Dees kompis Ken Pruitt.

Texten då? Jo, den är gjord för att läsas med skämskudden halvt framför, eller vad sägs om:
"All of a sudden I began to change
I was on the dance floor actin' strange (Quack quack, quack quack)
Flappin' my arms, I began to cluck (Quack quack)
Look at me, I'm the Disco Duck"
Låter mer som om någon 
därefter på discot troligen ringde mentalvårdsavdelningen efter en bil. Fast nu är ju meningen att alla ska bli lika tokiga:
"Try your luck

Don't be a cluck"
Jag vet, vi snackar inte Fröding här.

Jag kan kanske önska att Clarence Nash hade gjort ankljuden, för kanske hade 
man då hört vad ankan säger. Någonstans kan man urskilja:
"Ah, get down mama
Oh mama, shake your tail feather"
Jajemän, morsan, gå ner och skaka på stjärtfjädrarna! Fast tro det eller ej, en majoritet av den amerikanska befolkningen gjorde just det och låten tog 1976 klivet upp på USA-listans första plats och i Sverige blev den trea. Ibland är livet bra underligt...

Detta är ett underbart uselt pekoral där man skrattande undrar idag om det inte borde vara några sorts drogtester innan man går in i en skivstudio. Eller när man går upp på en scen också, dessutom. Titta bara på detta framträdande ifrån "Midnight special". Nej, det varken Mupparna eller Sesame Street vi ser på.


Det skulle nu inte vara sista gången som en anka beträdde ett discogolv. Disney själva skulle till slut 1995 föra stackars Kalle till skivstudion med tidstypisk eurosound. Detta är kanske inte eurogenrens stoltaste ögonblick...

onsdag 3 oktober 2018

En guide till Uppsalas skivvärld!

Denna stekheta sommar så valde jag att styra kosan mot en stad jag bara hade varit i ett par timmar på genomresa tidigare, men som jag under denna korta tid hann bli helt betagen av, Uppsala. Alltså ville jag bekanta mig mer med staden och valde att denna sommar styra min kosa till detta Sveriges studentmecka. Jag har filmat en vlogg för min Youtube-kanals räkning och ni kan se mer utförligt om min Uppsalaresa där. Denna text handlar således om stadens skivhandlingsmöjligheter och tips på skivor jag köpte där och allt mindre om saker runt omkring.

Uppsala är en helt otrolig vacker stad som bäst kan beskrivas som om man tagit Gamla Stan i Stockholm och rullat ut den i en hel stad. Gamla hus och väldigt antik och klassisk arkitektur ackompanjerar Fyrisån som går genom stan. Och har ni möjlighet, besök staden en sen sommarkväll för bland det vackraste jag har sett är när solen går ner över staden, Fyrisån ligger alldeles stilla, några personer går längs vattnet och båtarna ligger lugnt vid kanten! Det är världens bästa ögongodis för en fotograf!

Uppsala har fyra riktiga skivaffärer, som alla ligger rätt bra utspritt i närheten till stadens centrum. Jag skulle vilja ge tumme upp till alla dessa för ett vänligt bemötande, bra utbud och riktigt bra priser! För första gången så kändes skivaffärerna i en stad som långt bättre än second hand-affärerna. Givetvis finns det ett stort utbud av loppisar, men de jag hann in i lämnade mig något besviken. Priserna är en bra bit över normalpris på skivor och vill man köpa Pelle Karlsson och Vikingarna till gravt överpris samt med prislapp klistrad på skivan så är detta chansen. Erikshjälpen i Uppsala har kanske en av de bäst sorterade second hand-affärer jag har sett, men att samtidigt i skivbacken hitta loppisrat med trasiga omslag och repiga skivor för  30-40 kronor och med prislapp på skivomslaget  fick i alla fall mig att skaka på huvudet. Därifrån kom jag bara med två singlar, en med The Commodores och en med Depeche Mode, utan prislappar på omslaget.

Den första affären jag vill framhålla är Hjalmar B;s Skivbörs, som ligger mitt i bostadsområdet på Hjalmar Brantingsgatan. En rätt märklig plats på en skivaffär eftersom den ligger rätt gömd nere i en källare i ett betonghus. Men affären i sig är riktigt bra med stort utbud av det mesta, riktigt bra priser (där det dessutom när jag var där var 20 % rea på allt i butiken) och en trevlig ägare. Härifrån kom jag med Fats Waller, A Flock Of Seagulls, Rufus & Chaka Khan och en hel hög singlar med Gerry Mulligan!

När man går vägen tillbaka från Vaksalatorg och Hjalmar Brantingsgatan och in mot centrum igen så stöter man på Skivcentrum på Kärvelgatan. Den här affären är förvisso den av dessa fyra som mest påminner om en Stockholmsaffär vad gäller priser och utbud, men det är ändå en snygg och bra sorterad affär med mängder av backar på golvet med skivor för 20 kronor. Skivor med Andrew Gold, Tjadden Hellström och Robert "Chicago" Lamm följde med mig hem här.

På S:t Olofsgatan ligger CD-fyndet, som trots namnet har övervägande vinyl och serietidningar. När man kommer in i affären möts man av en gigantisk hög med 10 kronors-skivor av bra kvalitet. I samma rum som kassan sen finns de mer exklusiva skivorna. Ägaren till affären är väldigt pratglad och trevlig och vi pratade 70-talssoul och 80-talspop i nästan en timme! Här ifrån kom jag med Tove Naess, The Temptations, The Korgis samt The Emotions, som jag länge velat ha tag på en skiva med. The Emotions, mest känd för låten "The best of my love", var lite av Earth, Wind & Fires projekt och Maurice White har också producerat plattan.

Den affär som jag fick mest rekommendationer om var Open Mind Records på S:t Larsgatan. Också
den ligger lite avsides i en källarlik lokal. Men affären är stor och innehållsrik med skivor av alla sorters kategorier, prisklasser och genrer. Mest imponerande är det stora rummet bakom kassan som nästan bara innehåller jazz, blues och soul. Även här är det en trevlig affärsägare och hans assistent som glatt bjöd kunderna på kaffe. Tre skivor följde med hem, en riktigt gammal Dr Hook för en tia, den sorgligt bortglömda soulstjärnan Zulema samt Boyd Raeburn (mer om den nedanför).

Vad gäller skivaffärer så känns Uppsala som en riktigt stark stad med en kvartett riktigt bra affärer som både blandar kvalitet och bra pris samt ett bra bemötande. Vad gäller stan överlag så är den numera en av mina favoritstäder i Sverige, direkt efter Stockholm. Jag kan inte säga att jag kommer att återkomma dit lika ofta som jag åker till Stockholm, men visst kommer jag att komma tillbaka till denna vackra och välljudande Sveriges fjärde största stad!

Om jag nu ska välja ut tre favoriter av de fynd jag gjorde så väljer jag följande:

Boyd Raeburn - Boyd meets Stravinsky
Boyd Raeburn har förekommit några gånger här på bloggen, den idag sorgligt bortglömde orkesterledaren som blandade element från Stravinsky och modern klassisk musik med klassiskt storbandsljud, men som få förstod förrän senare. Han är inte lätt att hitta på skiva, men nu börjar jag till sist få en hygglig samling med honom både på CD och vinyl. Den här plattan innehåller flera av hans mer kända låtar, men som jag inte har på vinyl förut och dom jag har har jag endast i liveupptagning och inte i studioversion. Därför är det kul att höra dessa versioner av "I only have eyes for you" (åter med David Allen på sång), "March of the boyds och "A night in Tunisia" och få klassiker som titelspåret "Boyd meets Stravinsky", "Dalvatore Sally" och "Boyd's nest" i fysisk form. En helt perfekt storbandsplatta med många musikaliska och arrangemangsmässiga överraskningar och speciella solon och melodier!


Lennie Tristano - Lennie Tristano
Den här skivan kandiderar till en plats över listan av årets bästa fynd 2018. Jag hade i överhuvud taget inte en tanke på att hitta denna platta, framför allt inte på en plats som Myrorna, som ligger inte långt borta från Erikshjälpen, borta vid Boländerna. Även Myrorna körde med överpriserat loppisrat med prislappar på och jag var beredd att ge upp butiken innan jag såg en av få skivor för 10 kronor utan prislapp, en klassisk Lennie Tristano-platta! Aldrig i mina vildaste fantasier trodde jag att jag skulle få hitta en original Tristano på en vanlig loppis för en tia. Inte helt perfekt vad gäller repor,det erkänner jag, men ändå fullt spelbar och i OK skick!
     Den här plattan har två inspelningstillfällen. Dels en liveupptagning från Song Song Room på restaurangen Confucuis i New York 1955, där Lee Konitz, Gene Ramey och Art Taylor ingår i bandet. En legendarisk livespelning där låtar som "Ghost of a chance", "These foolish things" och "If i had you" har blivit klassiska Tristano-inspelningar.
     Sen är några låtar inspelade i Tristanos egen studio i New York 1954-55 tillsammans med Peter Ind och Jeff Morton, där dom bland annat spelar den mer experimentella "Turkish mambo" och den röjiga "East thirty-second". En helt fantastisk platta som både förnyar och drar fram den genuina jazzen!


Rufus featuring Chaka Khan - Street player

1978, när den här plattan spelades in, så hade Chaka Khans stjärna stigit så pass att soloerbjudanden från olika skivbolag hade vuxit sig allt större vilket inte var så populärt bland de andra medlemmarna i Rufus. Likväl skulle den här liksom de andra plattorna nå guldskivestatus. Mest kända låt idag från plattan är titelspåret, även om den aldrig släpptes på singel. Men Chicago spelade in en känd version av låten "Street player" på deras "13".
     Plattan "Street player" är en klassisk och suverän Rufus och Chaka-platta, med något av det funkigaste i soulväg som gjordes på 70-talet, men där man också smeker med bland annat låtar i bossa nova-liknande stil som "Destiny". Efter "Street player" så skulle Chaka Khan ta en paus från bandet och Rufus släppte själva den inte fullt lika framgångsrika plattan "Numbers", innan Chaka var tillbaka till 1980 års klassiker "Master jam". Rufus var ett bra band som hade känslan och förmågan att skapa lysande soul, men tyvärr så blev bandets sångerska större än bandet själva och det har glömts bort hur bra Rufus i sig egentligen var.

måndag 24 september 2018

Soul II Soul - Volume V: Believe

Den här skivan (erkänner, inte helt perfekt fodral) med engelska danskollektivet Soul II Soul är ett av fynden under sommarens regn av CD-skivor från Erikshjälpen och, jag erkänner, jag var tveksam först. Jag gillade ju Soul II Soul och deras legendariska två första plattor med drömska househitar som "Back to life", "Get a life" och "A dreams a dream". Det är väl inte omöjligt att jag även kommer att skriva om någon av dessa två i framtiden. Jazzie B under växlingen mellan 80- och 90-tal var en expert på att blanda den då moderna housemusiken med element från jazz och soul och det lät enormt vackert och avkopplande! 

Men 90-talet totalt sätt var inte direkt Jazzie B's gyllene decennium. 1992 kom bandets tredje volym och det lilla jag hörde från den, vilket var typ två singlar, var inte dåligt, men rätt ointressant. Jag insåg att Soul II Souls storhet var de två första plattorna och stod fast vid det hela tiden, trots att jag sen dess sett den tredje plattan på idel loppisar.
När jag så såg denna "Volume V: Believe", alltså deras femte utgåva, så var jag lite tveksam. Den är gjord 1995, en tid då den engelska housemusiken ändrat riktning flera gånger sen storhets perioden. Kanske det till och med hade blivit ett rapband av dom.

Men varför inte, det kunde ju vara bra också, tänkte jag när jag såg att Caron Wheeler fortfarande var inblandad i projektet. Så jag gav den här plattan en chans och det var ett väldigt klokt beslut.
Jag ska inte säga att detta är lika starkt som låtarna på de två första plattorna. Trots allt saknas det riktiga hits på plattan. Det finns ingen låt med samma gnagande refräng som "Back to lie" eller barnkören i "Get a life". Huvudsingeln här är låten "Love enuff" och är riktigt bra, men saknar något som gör att man kommer ihåg den en längre tid.
Men däremot är Jazzie B's förmåga att producera avslappnande och mjuk acid jazz med dansljud och stråkar intakt, även om den samtidigt inte är lika houseinfluerad som den var förut. Det här är enormt vacker och skön danssoul med riktigt bra sångerskor, förutom Caron Wheeler även Melissa Bell och Charlotte.

Ett antal låtar är instrumentala och låtar som "How long" och "Game dunn" är riktigt lysande, medan vokala låtar som "Feeling", "Sunday" och "I care (Soul II Soul)" smeker riktigt skönt och har ett coolt danssound! Detta är kanske inte det hippaste för sin tid eller den platta som låter med 1995, men det är likväl en fantastiskt bra platta med ett Soul II Soul som ändå försöker ta några steg framåt även om man inte vill släppa sitt signum. Och vill ni veta vad Jazzie B tycker om det hela, lyssna på avslutande "B groove" där han lugnt rappar om Soul II Soul av denna årgång. Och jag kommer nog att köpa deras tredje platta nästa gång jag ser den...



fredag 14 september 2018

Sommarplågor #5: Haiducii - Dragostea din tei (mai ai hii)

Internet har öppnat dörrarna för musik från länder som aldrig skulle ha kommit fram om det varit före 90-talet, vilket är otroligt kul! Vem kunde ana då att en dag skulle en låt från Moldavien, sjungen på rumänska, skulle bli en gigantisk sommarhit? Sen dess har mängder med band och artister från balkanländerna klivit fram på internetsajter som Youtube och fått diverse hits, även om få av dom nått den svenska hitlistan efter den här låten. Och jag erkänner, de senaste åren har jag lockats att gilla diverse låtar med artister som partybandet från Slovenien Atomic Harmonic, Dan Balan, Natalia Verboten, slovakiska Maduars europop, Rebeka Dremelj och så vidare. Det är inte direkt Polarpris-musik vi snackar nu, men det är grymt skönt att lyssna på.

Men allt startade alltså när moldaviska pojkbandet O-Zone (där Dan Balan var medlem i) plötsligt fick en monsterhit i Europa med en löjligt lättlallad låt som hette "Dragostea din tei". Plötsligt hade man gjort ett relativt svårt och för den normala lyssnaren okänt språk lättillgänglig och lättnynnad. Men O-Zones låt tog sin lilla tid. Den släpptes sommaren 2003 och först ett år senare började det röra på sig.
     Samtidigt så hade Gabry Ponte i italienska eurobandet Eiffel 65 (ni minns "Blue (da-ba-de)") snappat upp låten och producerade 2004 en coverversion av låten åt den rumänsk-italienska sångerskan, skådespelerskan och fotomodellen Paula Mitrache, som antog sig artistnamnet "Haiducii". Dock så var denna coverversion inte godkänd av O-Zone, som stämde Haiducii och vann och Mitrache fick betala dyra copyright-böter, förmodligen för att O-Zone hade upptäckt att coverversionen plötsligt hotade att bli större än deras original. För Haiducii som spelade det nog ingen roll för skadan var redan skedd och hennes version blev också en jättehit. Inte lika stor som O-Zones version i slutändan som hade större spridning, men i Italien, Österrike och Sverige så toppade covern försäljningslistorna.

"Dragostea din tei" är en lättsam bagatell som sätter sig som ett envist tuggummi, vilket var en av anledningarna till att jag gillade låten denna sommar. Efter 2000 tycker jag dom rena sommarhitsen började bli allt färre och färre (för att till idag helt försvinna) och Sommartoppen började mer koncentrera sig på dessa sega rock- eller raplåtar som aldrig fastnade, men som passade på alla sommarens festivaler och dylikt. Därför kändes den här låten som en friskfläkt av sommar på nåt vis, en låt som man kunde ha som ett sommarminne och som på gott och på ont etsade sig kvar i sinnet. Där man efter att man slagit av Sommartoppen fortfarande kom på sig att nynna:
"Vrei să pleci dar nu ma, nu ma iei
Nu ma, nu ma iei, nu ma, nu ma, nu ma iei"


Till skillnad mot många andra (jag är ju rätt motströms för det mesta som ni har upptäckt vid det här laget) så föredrar jag Haiduciis version före O-Zones (som jag inte ens äger i samlingen). Den har mer tryck i sig och känns mer dansvänlig, även om det är lite svårt att fatta att Haiducii är en ensam tjej och inte en grupp när man hör låten. Vem mannen som sjunger har jag ännu inte lyckats listan ut, kanske Gabry Ponte. O-Zone skulle splittras inte långt efter sin enda jättehit och medlemmarna skulle göra bra mycket roligare låtar var för sig än som grupp i mitt tycke.
     Sen är det förstås lite av sommarnostalgi, nostalgi från den kanske sista riktiga sommarplågan vi haft i Sverige, men vilken plåga det var sen...

söndag 9 september 2018

Månadens bästa fynd - Augusti 2018 (Bengt-Arne Wallin/Christine McVie/CD-box med jazzgitarrister)

Augusti var precis som juli en månad som var lysande för CD-skivor och framför allt jazz på det formatet, medan vinylen hade en ny blek månad med en handfull nya skivor, varav en del dock riktigt intressanta. Comebacken för vinyl har dock gjort att folk numera försöker själva tjäna pengar på skivorna, alternativt behålla sina dyrgripar, snarare än att skänka bort dom till second hand-affärerna. Men det är lite mässor framöver samt en kommande Stockholmsresa på gång som kan lyfta inflödet under hösten. Här är dock den nyss passerande månadens bästa fynd!

Bengt-Arne Wallin - Old folklore in swedish modern (1962)
För ett par år sen hade jag en mindre Youtube-konversation med en kille i USA från Vinyl Community. Han är intresserad av jazz och hade hört talas om en del svensk jazz och en skiva han framför allt rekommenderade var Bengt-Arne Wallins platta "Old folklore in swedish modern", en skiva jag lyckades hitta några smakprov på och genast satte den på min önskelista. Till min glädje lyckades jag hitta den till sist på "Vinylstallet" och kunde bocka av ännu en skiva från listan.
   
I en intervju på skivomslaget säger Bengt-Arne Wallin:
"Jazz??? Jag skulle inte vilja kalla det här för jazz!"
Medan kompositören Ulf Peder Olrog svarar:
"Nåja, säj gammal musik i modern tappning då!"
Förmodligen var det tidens anda mer som gjorde att Bengt-Arne Wallin så bestämt ville särskilja sina normala jazzinspelningar från denna mix mellan svensk folkmusik och modern jazz i storband. För
visst är detta jazz och otroligt vacker sådan. Margit Teimars sopran hörs i bakgrunden på flera låtar som ett lockande skogsrå och arrangemangen är otroligt fantasifulla och snygga. Här samsas "Ack Värmeland du sköna" och "Uti vår hage" med vallåtar och "Kristallen, den fina...", nu klädda i smekande jazzklädsel från det svenska 60-talet. Det är väldigt avkopplande och välgjort och fick i alla fall mig att fundera på mer korsningar mellan jazz och den svenska folkmusiktraditionen.
Få se här om ni känner igen "Uti vår hage?



Christine McVie - In the meantime (2004)
Fleetwood Macs Christine McVie har i intervjuer erkänt att hon lanserade plattan fel och det är väldigt synd att den här plattan inte blev någon minnesvärd succé utan glömdes bort när hon knappt promotade plattan i amerikanska medier. För detta kanske inte är en ny Fleetwood Mac, men den är en väldigt vacker, skön och snygg modern singersong-writer-platta, ibland med en viss countrytouch, som hon har gjort med sin brorson Dan Perfect. Framför allt de första låtarna är riktigt bra, som inledande "Friend" och "You are". Christines röst är klassisk och det är riktigt bra producerat! "In the meantime" har förvisso inga direkta hits. Det är inte en lättsam platta utan en vuxen och stilig platta att koppla av till. Sen dess har det inte kommit några fler soloplattor med McVie utan hon är tillbaka i Fleetwood Mac igen.


The Jazz Guitar Story (3CD, 1993)
Omslaget ser kanske inte ut som världens mest speciella och intressanta CD-box och Starlite Records, som funnits som namn i många former, är i detta fall ett schweiziskt lågbudgetbolag som normalt ger ut dussinsamlingar med de vanligaste låtarna med de vanligaste artisterna. Men här har man verkligen skapat guld i samband med denna box med tre CD-skivor innehållandes gräddan av världens jazzgitarrister! Här ryms dom allra bästa namnen, Django Reinhardt, Les Paul, Barney Kessel, Charlie Christian, Freddie Green, Al Casey, Eddie Lang, Irving Ashby, John Collins, Toots Thielemans, Charlie Byrd och George Benson med flera med flera. Och denna box är sorterad i någon sorts kronologisk ordning, vilket innebär att CD 1 innehåller inspelningar från främst 30-talet, CD 2 har från swing- och boperan på 40-talet och CD 3 är från 50-talet och framåt. Dessutom så är det låtar som har gitarristerna som fokus, vilket betyder att artister som Freddie Green inte ingår som en i Count Basies stora band utan stor mer på egna ben (undantaget är Charlie Christian som främst som vanligt är med Benny Goodman i fyra av sina fem sina inspelningar).
Detta är en mäktig och väldigt bra box, som kanske kunde ha bjudit på mer av de mindre vanligare gitarristerna istället för fem låtar med Charlie Christian, hur lysande och epokgörande han än var.
Men musikaliskt är detta en höjdarbox som varmt rekommenderas för alla fans av gitarrjazz!
Eftersom detta är en box så kostar jag på mig två smakprov här. Dels Barney Kessel och hans hyllning till en annan gitarrgigant, "Salute to Charlie Christian" och dels den enda kvinnan på denna skiva, Mary Osborne, som medlem i Coleman Hawkins band, i Keynote-inspelningen som heter samma som skivbolaget skivan är utgiven på, "Spotlite".


tisdag 4 september 2018

The Historic Recordings/Jazz At The Philharmonic

Här är en solklar anledning till varför jag älskar plattor med livejazz! Detta är alltså ren jazzhistoria! Norman Grantz turnéprojekt Jazz At The Philharmonic som drog ut på turné under detta namn flera år med några av jazzens allra största namn på samma scen och blev så stor att det nästan blev en institution inom jazzen. Denna platta innehåller alltså den allra första Jazz At The Philharmonic-konserten inspelad i Philharmonic Hall i Los Angeles (därav namnet) 1944. Tyvärr är det inte hela konserten, men tillräckligt för att förstå att detta är en sensationell föreställning. Grantz har inte bara producerat föreställningen, han har också på ett sätt ett finger med i utgivningen eftersom den här skivan är utgiven på Verve, bolaget han startade. Förvisso är detta nu en senare utgåva när Grantz lämnat kontrollen över företaget, men ändå.

Skivan i sig köpte jag på Bengans skivaffär vid Stigbergstorget i Göteborg förra sommaren. Jag erkänner att jag mer lockades av det historiska med den allra första JATP-konserten än namnen för Les Paul, Illonois Jacquet och Nat "King" Cole kändes inte som det jag trott mest på här. Det fanns ett flertal lådor där med fina jazzplattor som kostade runt 40-50 kronor styck och jag kan idag ångra lite att jag inte satsade och köpte lite fler när jag nu ändå var där. Men glad blev jag dock över att ha hittat denna intressanta utgåva på vinyl då!

Om man tänker på att alla från Teddy Wilson, Stan Getz, Dizzy Gillespie, Lester Young, Oscar Peterson, Count Basie, Charlie Parker och så vidare har framträtt under årens lopp i detta projekt så kanske namnen på denna första inspelning som sagt kan ses som lite annorlunda och svag. Förvisso finns då folk som Nat "King" Cole, Les Paul, J. J. Johnson och Illinois Jacquet med, men också mindre kända namn som saxofonisten Jack McVie, trumpetaren Shorty Sherock, basisten Johnny Miller och trummisen Lee Young.
     Men man ska absolut inte låta sig luras av detta, kvaliteten på detta dubbelalbum ändras inte för det. Från ton ett till sista tonen så är det ett ös utan dess like, utom möjligen på "Body and soul". Nat "King" Cole gör en av sina kanske bästa insatser som pianist här och är experimentell och fantasifull i sitt spelande, vilket får publiken att bli hörbart förtjusta! Blåset och känslan är fenomenal och det hörs att alla har enormt kul och ger sitt allt och publiken bara vill ha mer och mer! "Bugle call rag" kanske är en av de mest sönderspelade jazzklassikerna, men det hinner man inte tänka på här för Johnson, Jacquet, McVea och Sherock blåser på så det nästan fladdrar i brallorna. Mest tror jag att Sherock tar i för hans trumpet når enormt ljusa och nästan skrikande toner med jämna mellanrum. Jag säger bara: Vilket ÖS! Vilken debut för konsertidén!

Förutom detta får vi också på andra skivans andra sida en bejublad och klassisk konsert med Billie Holiday från Jazz At The Philharmonic ett par år senare, på Embassy Theatre i Los Angeles 1946.
Även här är det mer okända namn, som Tommy Turk, Willie Smith, Joe Guy och Milt Raskin, som backar upp henne, kanske medvetet valt för att musikerna inte skulle glänsa mer än Billie. Jag ska inte säga att jag är ett gigantiskt Billie Holiday-fan. Till skillnad från de flesta andra tycker jag hennes röst är något överskattad, men hon har gjort en del riktigt bra inspelningar, inte minst med dom normala parhästarna Teddy Wilson och Lester Young.
     Den här konserten med Billie är dock riktigt riktigt bra där musikerna lyckas både att stå i bakgrunden och samtidigt kännas viktiga i sammanhanget. Billie sjunger kanske som bäst här och stämningen är otroligt bra!

Totalt sett en helt otroligt häftig liveplatta där det enda negativa möjligen är att jag hade önskat att det var oklippt så man slapp de rätt amatörmässiga toningarna mellan låtarna. Men musiken är gudomligt bra och om man älskar JATPs inspelningar så är detta ett måste att ha i samlingen! Det hinner aldrig bli tråkigt, utan det är fantastiskt röj från början till slut.

Som smakprov tar vi "Bugle call rag", "I've found a new baby" (lyssna på Nat "King" Cole och Les Pauls solon) och Billie Holiday i "All of me"!




Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...