expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

söndag 12 juli 2020

Sommarplågor #14: Tanita Tikaram - Good tradition

Tanita Tikaram - Good tradition 
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: WEA
B-sida: Valentine heart
Jag tänkte gå tillbaka till 1988 och ännu en av dom där låtarna som jag på den tiden inte alls gillade och som jag idag vänt åsikt om, som jag berättade om när jag för sex år sen skrev om Joan Jetts sommarhit det året. Engelska Tanita Tikaram kan jag egentligen tycka är en av 80-talets kanske tråkigaste artister. Om man bortser från hennes två enda hits så är hennes låtmaterial i övrigt totalt stentrist och den ändå rätt unika mörka sångrösten hon har tycker jag dock låter mest oengagerad, deppig och ibland, ursäkta uttrycket, lite lätt påtänd. "Good tradition" är dock undantaget!

Men när den här låten blev stor under slutet av sommaren, detta efter att engelsmännen till en början nästan helt ratat den innan den plötsligt fick eld i baken upp för englandslistan, så blev synthälskaren, jazzälskaren och popnörden Stafrin, 13 år gammal, väldigt förvånad. Vad var detta? Fioler, dragspel, folkmusik och en mörkröstad kvinna sjöng konstigt och detta på Sommartoppen?! Jag förstod inte alls låten utan la den till den då stora högen av låtar denna sommar som jag ogillade. Sen kom uppföljaren "Twist in my sobriety" som jag gillade något mer, men vars gråa och urtråkiga video MTV istället fullständigt spelade sönder och jag till slut hellre föredrog Liza Minellis Pet Shop Boys-producerade cover. 

Med åren så har jag alltså lärt mig gilla "Good tradition", och även hittat till viss del tillbaka till "Twist in my sobriety" igen. Jag tycker ännu att "Good tradition" kanske inte är direkt ärketypen av en sommarhit. Den sticker onekligen ut som sommarplåga. Och andra sidan snackar vi om det året då den delade listplats på Sommartoppen med en Ola & The Janglers-låt från 60-talet, en ballad av Björn Skifs, en eurovisionvinnare från Frankrike, en Lili & Sussie-cover i hårdrockstempo och John Travoltas & Olivia Newton-Johns "Grease"-låt så egentligen passade den väl rätt bra in i mixen. Men likväl är den i mina ögon den överlägset bästa låten som Tanita Tikaram har gjort, för idag tycker jag att låten känns som en fräsch fläkt med sin folkmusikcountry-mix och glada stämning, trots att hennes deppiga röst känns gravt malplacerad. 

onsdag 8 juli 2020

Dom 50 bästa låtarna från 1980!



För några månader sen publicerade jag en lista över dom 50 bästa låtarna från 1984, en lista jag hade gjort i en Facebookgrupp jag är med i. Räkna med att det kommer att poppa upp top 50-listor från 80-talet med jämna mellanrum, ungefär var tredje eller fjärde månad, eftersom vi kommer att göra många såna i denna grupp under den närmaste tiden. Nu har vi botaniserat i 80-talets första år, 1980.

1980 är ett år som jag förut sett som det svagaste 80-talsåret, kanske främst för att jag inte haft något förhållande till det året. Jag var på mitt sjunde år då och mitt musikintresse var främst kopplat till barnprogramssignaturer så några aktuella minnen finns knappt. Snarare så har jag alltid sett 1980 som en trist och blaskig rest från 70-talet som inte utvecklat nåt nytt eller avvecklat det gamla. Vad fel jag hade! De senaste åren så har jag insett att 1980, inte kanske är mitt favorit år direkt, men har väldigt mycket som stod i startblocken för något nytt och som samtidigt hade den andra foten kvar i det trygga på andra sidan 70-talet. Så mycket kanonbra soul som kom det året, och många av dom plattorna har ni kunnat läsa om här. Också synthpopen som började sina första stapplande steg mot framgång med många kanonbra band med spännande och kittlande mystisk musik! Så 1980 blev ändå en svårare lista att göra än jag hade trodde, även om ettan hade varit självklar sen första start. Så välkomna att frossa bland låttitlar från ett år som experimenterade inför vad som komma skulle, 80-talets första år 1980!

1 Visage - Fade to grey
2 Barbra Streisand - Woman in love
3 George Benson - Give me the night
4 David Bowie - Ashes to ashes
5 John Lennon - Woman
6 Leo Sayer - More than i can say
7 Randy Crawford - One day i'll fly away
8 The Korgis - Everybody's got to learn sometime
9 John Foxx - Underpass
10 Shalamar - Make that move
11 Jermaine Jackson - Let's get serious
12 Ultravox - Vienna
13 OMD - Enola gay
14 Stevie Wonder - Masterblaster (jammin')
15 John Lennon - (Just like) starting over
16 Sniff n the tears - Poison pen mail
17 The Brothers Johnson - Stomp
18 Dr Hook - Sexy eyes
19 Olivia Newton-John & Electric Light Orchestra - Xanadu
20 OMD - Electricity
21 Rufus & Chaka Khan - Any love
22 David Bowie - Fashion
23 The Pretenders - Brass in pocket
24 Loleatta Holloway - Love sensation
25 Roberta Flack & Donny Hathaway - Back together again
26 Abba - The winner takes it all
27 Blondie - Call me
28 Simple Minds - I travel
29 Johnny Logan - What's another year
30 Billy Joel - All for Leyna
31 Fad Gadget - Ricky's hand
32 Anders F. Rönnblom - Jag kysste henne våldsamt
33 Lio - You go to my head
34 The Detroit Spinners - Working my way back to you
35 New Musik - Living by numbers
36 Spandau Ballet - To cut a long story short
37 Mikael Rickfors - Tender turns tuff
38 Kenny Rogers - Coward of the county
39 SOS Band - Take your time (Do it right)
40 Orleans - Bustin loose
41 Alf Robertson - Olles Bar & Grill
42 Sniff n the tears - Rodeo drive
43 Bad Manners - Ne-Ne Na-Na Na-Na Nu-Nu
44 Paul Sahlin - Tusen sekunder
45 Aretha Franklin - Can't turn you loose
46 Seals & Croft - Try your love
47 Michael Jackson - Off the wall
48 Japan - Nightporter
49 Gyllene Tider – När vi två blir en
50 Linda Clifford - I'm yours

Nu kanske en del funderar vart årets riktiga megahits finns, Diana Ross superhits detta år, Tomas Ledins mellovinnare, Lipps Incs "Funky town", alla Police låtar, Queens "Another one bites the dust" eller Irene Caras "Fame". Tyvärr är detta också ett år med mängder av totalt sönderspelade låtar så många stora försäljningssuccéer fick stryka på foten helt enkelt. Någonstans är det väl roligare att upptäcka nytt istället för att än en gång höra "den där jättehiten" igen. Förhoppningsvis kanske ni upptäcker något nytt när ni börjar kolla upp sånt från denna lista ni inte känner igen.





måndag 6 juli 2020

Nytt i samlingen - Juni 2020

Anne Linnet - Jeg er ju lige her
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: Pladecompagniet
Betyg: 1/5
Nu ska det tyvärr sågas, vilket dock jag inte gör så jätteofta. Ofta har jag tur med mina inköp. Och det var ju inte så länge sen heller jag öste positiva ord om den danska invasionen på listorna sommaren 1989 med Sanne Salemonsen och Lis Sørensen. I den skaran av populära danskor fanns också Anne Linnet som året innan sålt stort av plattan "Jeg er ju lige her", skriven under en kaotisk tid i hennes liv då hon både var gravid, skiljde sig och flyttade ihop med en annan kvinna. Dock har jag lite svårt att förstå storheten i den här plattan, eller snarare varför den sålde så bra. Här i Sverige är den känd för en enda sak, den innehåller låten "Tusind stykker" som ett år senare skulle bli en svensk klassiker med Björn Afzelius under titeln "Tusen bitar". Dock är Afzelius version, hur sönderspelad den än är, ljusår bättre för Linnets version är, liksom hela plattan, väldigt tam och ointressant. Produktionen på plattan låter väldigt trist, tamt och amatörmässigt och ibland nästan mer likt något okänt dansband på landsbygden. Det här är långt ifrån Sannes klös eller Lis Sørensens spännande pop och Anne Linnets röst tillhör väl inte heller den bästa jag har hört heller. Detta var tyvärr en grav besvikelse och den enda låten som kommer undan med ett någorlunda godkänt är "Du drømmer".



Jan Garber And His Orchestra - Jan Garber And His Orchestra plays

Utgivningsår: 1954
Skivbolag: Royale
Betyg: 3/5
Som många har förstått så gillar jag att botanisera i dom där mindre kända storbanden som spelade i divisionen under de stora namnen, Ellington, Basie, Goodman och så vidare. Ett sånt namn är definitivt Jan Garber. Garber var något så ovanligt som en fiolspelande bandledare, men av fiolen hörs inte alls mycket utan här är han mer storbandsledare. Hans hade storband redan på 20-talet även om hans största framgångar kom i slutet av 50-talet. Däremellan hade han till och med hunnit lägga musiken på hyllan några år efter att bandet på 40-talet gått med ekonomisk back. Troligen var fiol inte det hippaste instrumentet hos swingtörstande ungdomar då. 

Att hitta Garber-skivor är inte lätt i Sverige. Jag har en CD och det är allt, så självklart blev jag väldigt glad och överraskad när jag hittade denna skiva, som dessutom är något så ovanligt i min samling som en 10-tumsskiva. Inspelningarna är troligast från 40-talet, det står tyvärr inte på omslaget men det låter så, och rabbla musiker vore slöseri med tid eftersom inga kända namn finns i sektionen. Men detta är en riktigt bra och fin utgåva med musik från ett band som i kvalitet inte riktigt når upp i den största eliten eller hade något eget sound, det ska erkännas, men som ändå är spännande att upptäcka och lyssna på. Åtta trevliga spår med en av storbandens mer bortglömda namn!



Monica Zetterlund - Chicken feathers
Utgivningsår: 1995
Skivbolag: EMI
Betyg: 4/5
70-talet var Monica Zetterlunds stora filmdecennium och 1972 hade hon just kommit från både inspelningar av "Äppelkriget" och "Utvandrarna" och spelade just in "Nybyggarna". Däremellan klämde hon in en skivinspelning tillsammans med Sveriges Radios Jazz Grupp. Det blev denna skiva "Chicken feathers" och bland namnen i denna jazzgrupp finns den svenska jazzeliten, som Arne Domnérus, Jan Allan, Bosse Broberg, Rune Gustafsson, Bengt Hallberg och George Riedel. Detta är alltså den nyutgåva på CD som kom ut 1995 och inte originalet från 1972, men för mig gör inte det nåt för musiken är fantastiskt bra! "Chicken feathers" ligger främst förstås i jazzfållan, men med tentakler ut mot andra genrer med både folkmusik och ibland till och med nästan pop. Men mitt i allt finns förstås Monicas fantastiska svala röst och professionella musiker som gör allt otroligt spännande och oförutsägbart där man inte vet åt vilket håll musiken ska gå, men där man alltid hittar hem till något vackert, jazzigt och snyggt! Jag ska inte säga att 70-talet alltid var Monicas bästa period vad gäller låtkvalitet, men det här är riktigt bra och snyggt gjort! Vintage Monca Z!



The Four Tops - Main street people
Utgivningsår: 1973
Skivbolag: Dunhill Records
Betyg: 4/5

Four Tops tolfte album och min första i skivsamlingen med en av soulvärldens allra största band. Men efter att ha hört den här så kommer det absolut bli mer, i alla fall vad gäller deras 70-talsmaterial. 70-talet var dock inte Topsarnas mest framgångsrika decennium och den här blev en besvikelse försäljningsmässigt. Man hade lämnat Motown för det något mindre Dunnhill Records. Dock är den gravt underskattad för detta är en kanonbra platta. Four Tops står här med en fot i det sound från 60-talet som gjorde dom stora, men har moderniserat det en hel del så det också står med andra foten i ett lite mer glansigt 70-tal. Det finns mycket bra här, titelspåret, "Am i my brothers keeper", "Sweet understanding love" och "One woman man". Four Tops har rent kvalitetsmässigt lyckats med beröm lyckats träda in i 70-talet och dess mer sofistikerade soulvärld!



Temper Temper - It's all out of loving you
Utgivningsår: 1991
Skivbolag: 10 Records
B-sida: Bitter love
Under mitt stockholmsbesök 2014 så hamnade jag mitt i en utförsäljning av en affär som lades ner, Slussens Film & Musik vid Blå Bodarna. Detta skrev jag lite om i Stockholmsskildringen då. Jag skrev också då om att butiken hade ställt ett gäng CD-skivor utanför affären som man fick plocka gratis och jag då plockade på mig en hel hög. Gratis är ju gott, oftast i alla fall. Tyvärr är det inte så många av dessa kvar i samlingen utan många har sen dess strukit med i den årliga gallringen. Men en skiva som finns kvar och som jag redan direkt när jag hade kommit hem hade lyssnat på och insett att det var hur bra som helst var med den engelska duon Temper Temper, Eric Gooden och Melanie Williams. Temper Temper hade en väldigt kort och inte så framgångsrik karriär i början av 90-talet, trots att man satsade på den då väldigt gångbara engelska housesoulmusiken. För deras enda platta var en väldigt positiv överraskning med kanonbra och skön produktion av engelska tidig 90-talshouse.

Temper Temper floppade alltså grovt och släppte tre singlar från plattan vara endast en lyckades masa sig upp på engelska hitlistans nedersta regioner. Och det var inte den här låten, men den är inte sämre för det. Jag kan erkänna att refrängen inte är den starkaste i genren, men det vägs upp av att produktion och stämningen i låten är ljuvlig och skönt gungande! Jag kan tycka att Temper Temper blev lite styvmoderligt behandlade av de engelska skivköparna, men troligen så fanns det en mättnadseffekt i genren och man drunknade bland alla andra redan aktuella och populärare akter. Men lyssna här på ett stycke underskattad engelsk dansmusik från dess kanske skönaste period.


måndag 29 juni 2020

Toshiko Akiyoshi - United Notions With Toshiko And Her International Jazz Sextet

Toshiko Akiyoshi - United Notions With Toshiko And Her International Jazz Sextet
Utgivningsår: 1958
Skivbolag: MetroJazz Records
Betyg: 5/5
Låt mig presentera en av jazzens mest spännande och idag bortglömda musiker, japanskan Toshiko Akiyoshi, en pianist som upptäckte jazz genom att som ung lyssna på Teddy Wilsons inspelning av "Sweet Lorraine" och därefter började 
studera jazz och spela den på sitt sätt. När hon sen så småningom började spela på klubbar så var Oscar Peterson på besök och turné i Japan. När han hörde henne så var han bestämd på att lansera henne i USA och övertalade Norman Grantz att spela in henne och sen rullade det på. Hennes sista platta kom 2003 och hon är ännu i livet, 90 år gammal. 

Den här plattan med Toshiko hittade jag på Vinylstallet som hade sänkt ner priset rejält på den och jag blev klart nyfiken. Och härom kvällen så tittade jag på ett par avsnitt av en amerikansk dokumentärserie om jazz från 50-talet som heter "The subject is jazz" varav ett avsnitt handlade om internationell jazz. Sverige var representerad av att man nämnde Harry Arnolds radioorkester och man fick också se Toshiko, som var på plats i studion, spela med trio. Och som hon spelade där hon satt i sin kimono och lät fingrarna formligen flyga över tangenterna! Det var länge sen jag blivit så imponerad av en för mig ny jazzupptäckt som då. Det klippet kan ni se längre ner för det, liksom dokumentärserien,
 finns på tuben!

Den här plattan är en speciell platta producerad av Leonard Feather som innehåller musiker från olika delar av världen, Toshiko då från Japan, trumpetarna Nat Adderly och Doc Severinsen från USA, saxofonisten och flöjtisten Bobby Jaspar och gitarristen René Thomas från Belgien, saxofonisten och klarinettisten Rolf Kühn från Tyskland, basisten John Drew från England och trumslagaren Nils-Bertil "Bert Dale" Dahlander representerandes Sverige. För mig som gillar att upptäcka hur jazzen lät i andra delar av världen under dess mest produktiva och populära tid så är detta förstås mumma. 

Och det är inte ofta jag plockar fram superlativen och delar ut ett toppbetyg, men detta är verkligen en helt fantastisk platta! Jag gillar blåsarnas samarbete, när Bobby Jaspar plockar fram flöjten, trumpetspelandet som är fantastiskt skickligt och förstås Toshikos pianospel. Musiken är smidig, vacker och cool jazz av bästa märke. En riktigt spännande version av "Broadway" och en kul låt signerad Bobby Jasper med titeln "Sukiyaki", som på intet sätt ska förväxlas med Kyo Sakamotos megahit fyra år senare. "Civilized folks" är också en låt jag vill lyfta fram som en av plattans höjdpunkter. Genom den här plattan "United notions" så får man en riktigt bra och häftig inblick i 50-talets jazz och hur den spreds till andra delar av världen och alla nu möts tillsammans i ett kanonbra samarbete. Den är skön, avkopplande och otroligt skickligt spelad och rekommenderas varmt till alla jazzfans och förhoppningsvis, även om det inte är lätt alls här i Sverige, så kommer jag att dyka på mer plattor med detta japanska underverk, Toshiko Akiyoshi.





torsdag 25 juni 2020

Sommarplågor #13: Innercircle - Sweat (A la la la la long)

Inner Circle - Sweat (A la la la la long)
Utgivningsår: 1992
Skivbolag: Warner/WEA
B-sida: Bad Boys (original mix)
Tillbaka till studentsommaren 1992. Reggae och sommar har alltid haft ett speciellt förhållande. Problemet är att jag aldrig varit särskilt intresserad av genren, och under 80- och 90-talet så var väl inte genren så där jättestor på listorna heller. Här var det väl tre främst artister som man kunde lita på fick reggaehits, om några skulle få det; antingen Eddy Grant, UB40 och på 90-talet Inner Circle. Inner Circle då var ett gäng storväxta och glada Jamaica-musiker som älskade Sverige och hade gjort TV-signaturen alla kunde och sjöng på när någon hade hamnat i kriminella problem, "Bad boys" (också B-sida på denna singel). Få visste då att det här bandet, lett av bröderna Ian och Roger Lewis, hade funnits i olika uppsättningar och med diverse avbrott sen 1968 och var riktiga veteraner.

Så efter megasuccén med "Bad boys" så var det väl rätt klart att om någon skulle få en sommarreggaeplåga så var det väl Inner Circle. Men riktigt hur stor den skulle bli tror jag ingen hade kunnat förvänta sig. Den toppade sista Tracks för sommaren 1992 och var sen etta på fyra av Sommartoppens sex listor. För "Sweat" var verkligen en sån där sommarhit som alla kunde sjunga med i, och gjorde det. Än idag så kan man bara nämna låttiteln så poppar det upp i huvudet på många, ofta ofrivilligt:
"A-la-la-la-la-long! A-la-la-la-la-long-long-li-long-long-long!

C'mon!
A-la-la-la-la-long! A-la-la-la-la-long-long-li-long-long-long!"

Också var det då den där livsfarliga raden:
"Girl i'm gonna make you sweat, sweat until you can't sweat no more.

And if you dry out, i'm gonna push it some more."
Undrar hur den tjejen mådde sen...

Jag tyckte väl själv låten var rätt småkul och avslappnande den första månaden, varken mer eller mindre. Det var ingen låt jag älskade, men inte någon jag hatade heller. Jag kunde visst lyssna på den emellanåt. Men efter någon månad så tröttnade jag rejält på den sen. Och det gällde nog en stor del av övriga Sverige också. Numera är den självklart nostalgi, nostalgi från min studentsommar då alla gick och sjöng en kul reggaelåt och den spelades exakt överallt i sommarvärmen, men det är verkligen ingen låt jag längtar efter att höra igen frivilligt, om jag inte bara vill minnas sommaren 1992 förstås.


måndag 22 juni 2020

Bruce Springsteen - Working on a dream

Bruce Springsteen - Working on a dream
Utgivningsår: 2008
Skivbolag: Sony Music
Betyg: 4/5

En sommarkväll på balkongen med ett stort glas iste och Bruce Springsteen, hur låter det? För mig lät det som en riktigt skön idé när jag beslöt mig för att plöja igenom "Working on a dream"-CDn från 2008. Jag köpte den här CDn för några år sen på den bordsloppis som normalt brukar vara på nationaldagsfirandet här i Sundsvall. Det är en deluxe utgåva som också innehåller en DVD om arbetet med den här plattan, den har jag dock inte hunnit se än. 

"Working on a dream" är "bossens" sextonde platta och sålde tre miljoner exemplar världen över, inte dåligt alls i nedladdningens tidevarv! Det här är en klassisk Springsteen-platta, med E Street Band som komp och med hans fantastiska förmåga att göra målande beskrivningar i texterna. Musiken är i den amerikansk singersong-writer traditionen, men samtidigt med en skön och soft rockkänsla i kanterna.
Plattan själv skakades dock av tragedi under skapandet när E Street-medlemmen Danny Federici avled under inspelningen och plattan är förstås tillägnad honom speciellt.


Jag gillar den här plattan jättemycket och tycker den känns skönt avkopplande i dessa varma och småstressiga sommardagar vi har just nu. Jag gillar den rörande och sorgliga inledande historien om  "Outlaw Pete", den vackra kärlekstexten i "Life itself" och den kanonbra "Kingdom of days". Plattan har egentligen bara en nackdel och det är den överraskande tuffa rockkaskaden "Good eye" som inte är dålig, men känns väldigt malplacerad i den den annars så softa känsla som plattan ger. I övrigt är det här en klockren och klassisk Springsteen-platta som jag mer än gärna återkommer till igen. Skivan blir således solklart kvar i samlingen och jag vill mer än gärna bjuda på tre smakprov från den! Håll till godo!





söndag 21 juni 2020

Sommarplågor #12: Daddy DJ - Daddy DJ

Daddy DJ - Daddy DJ
Utgivningsår: 2000
Skivbolag: Sony Music/RKG Records
B-sida: Original Extended Mix
Här är då ett bevis på hur benämningen "Sommarplåga" var på väg att suddas ut allt mer för mig efter 2000 och under Sommartoppens sista år. Daddy DJ var en fransk DJ-trio där medlemmarna träffades under en ljudteknikerskola i Paris. Låten släpptes egentligen i mitten av 2000, men entrade Tracks och Sommartoppen först nästföljande sommar, 2001. Den sommaren var minst sagt öken musikaliskt och hiphop var det som folk tyckte var mest somrigt, med Shaggy och WyClif Jean regerandes hela sommaren, som på sensommaren skulle följas av D12 och Eminem. Ja, också var det den där stentråkiga låten om Clintan med Gorillaz, men det det är ju också i viss mån rap. Av någon anledning hade man dessutom satt störiga Grynet (minns ni henne, typ...?) att vara programledare. Gäsp! Det var inte som att man kände någon entusiasm att sätta på radion på lördagseftermiddagarna.


Egentligen är Daddy DJ en ganska banal låt med en rätt vattning och småtrist dansproduktion och texten är tämligen fånig, om den lille pojken, personifierad av en tecknad 13-åring kallad Kross, som vill följa med sin discjockey-farsa på jobbet och dansa han med. Men den hade det där som ändå lockade mig som då försökte hänga kvar i eurodiscons sista halmstrån, det var ju trots allt en eurodiscohit som var en sommarplåga. Och den var ju helt OK, även om den var mil ifrån den sköna och då totalt otrendiga 90-talsvarianten som jag normalt föredrog i genren. Låten "Daddy DJ" höll faktiskt hela sommaren på Sommartoppen och därefter så tvärdog intresset kollektivt vad gäller Daddy DJ. Uppföljarsingeln "The girl in red" var ett riktigt sömnpiller och idag är projektet Daddy DJ nästan bortglömt och några få kanske kommer ihåg låten med samma namn. 

Jag brukar inte fästa någon uppmärksamhet till att en låt har åldrats eller inte låter tillräckligt fräsch idag, men i det här fallet känns det inte som att den här låten har åldrats bra precis. Det är en OK låt, det står jag ännu fast vid, men jag kan tycka att produktionen och melodin låter än mer vattnig och färglös idag än 2001. Men singeln finns kvar i samlingen, mest av nostalgiska skäl som ett minne från då man nästan tappade intresset för aktuell sommarmusik, men hittade ändå en cool sommarhit att kunna heja fram på Sommartoppen. Det skulle komma ett par till såna de följande åren...

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...