Elton John - 17-11-70 Utgivningsår: 1971 Skivbolag: DJM Records Betyg: 4/5
Året är 1970 och en ännu relativt ung och ny stjärna vid namn Elton John ska spela in en radioshow i skivbolaget A & R Records skivstudio inför en engagerad publik. Plattans titel är förstås datumet på konserten. Det var aldrig tänkt först att den här skulle komma ut på platta och bli Elton Johns fjärde skivsläpp, men eftersom man såg att det fanns samlarvärde i mindre radioshower så gavs den ut.
Detta är då originalutgåvan som bara innehöll sex av låtarna från konserten. 2017 gavs den kompletta konserten ut på vinyl i samband med Record Store Day.
Jag är då rätt ny vad gäller Elton Johns tidigaste inspelningar så för mig är låtarna, förutom Rolling Stones "Honky tonk woman", tämligen okända. Men det spelar ingen roll för man rycks med från första tonen och ända till slutet. Publiken älskar det och verkar aldrig vilja sluta applådera mellan låtarna. Elton John lägger både rock, blues och dramatik i sina versioner av dessa låtar och man kan inte annat än imponeras stort av det fantastiska pianoöset i avslutande 18 minuter långa "Burn down the mission".
Detta är en fantastiskt bra liveplatta som engagerar och fascinerar och där musiken och Elton
John känns enormt levande! Kanske bland det bästa jag äger av denne man just nu! Den blir givetvis kvar i samlingen!
Två spår blir det, inledande "Take me to the pilot" och hela 18:20 minuter långa avslutningen "Burn down the mission", som då egentligen är ett potpurri av två låtar, "My baby left me" och Beatles "Get back".
Pelle Almgren & WOW Liksom - Omåomigen Utgivningsår: 1991 Skivbolag: Metronome Records B-sida: Du som älskar
Det fanns en tid under skarven 80-tal och 90-tal då det absolut skulle finnas minst en låt på sommarlistorna som var anspelad på det allra mest kittlande vi svenskar kan komma på, sex. Sommar, sol, party och lite sex, välkommen till 90-talets första somrar. 1989 erkände Dag Vag och Stig Vig att "Du får aldrig nog", 1990 försökte Henzel & Thors kladda på sin sovande tjej i "Sov gott" och 1992 stuvade Fredrik Swahn om den gamla syndfulla folkvisan "Herrarna i hagen". Jag kommer troligen återkomma till flera av dessa senare.
1991 års "glad porr"-låt stod en av före detta medlemmarna i bandet Easy Actions tidigaste sättningar för, Pelle Almgren och hans band WOW Liksom (som också bestod av diverse gamla avdankade hårdrocksmedlemmar) med låten "Omåomigen". Jag tror inte att jag sticker ut hakan för mycket om jag säger av att alla låtarna jag nämnt hittills är denna den som folk idag minns mest, men så är den nog också den som har den mest gnagande refrängen. Låten, som var en glad rocklåt med punkinfluenser, och texten om den blyge och försiktige killen som möter en nymfoman och plötsligt förvandlas i stil gick verkligen hem och i stort sätt alla gick och sjöng:
"Och vi tog om å om å om å om igen! In och ut, ut och in, in och ut igen!"
Jag kanske inte gick och nynnade på den direkt, min überfavorit 1991 var som bekant OMDs "Sailing on the seven seas", men jag hade inget emot den. Det var en kul rockdänga som passade bra i den ändå riktigt soliga sommaren det året och som jag gärna kunde lyssna på flera gånger.
Men om jag nu åter ska jämföra med dom andra sexlåtarna jag nämnde så är Pelle Almgrens låt kanske den som är mest sönderspelad och klarat sig sämst genom åren. Den är fortfarande en rätt kul låt och ett skönt sommarminne, men kanske inte den sommarplåga jag i första hand sätter på om å om å om igen idag.
Depeche Mode - The meaning of love Utgivningsår: 1982 Skivbolag: Mute B-sida: Oberkorn (It's a small town)
Vince Clarke hade vid det här laget framgångar med Yazoo och efter att han lämnat Depeche Mode så började de andra medlemmarna gå mot mörkare tongångar. Andra plattan "A broken frame" har en allt svartare ljudbild samtidigt som man lite lätt i grunden håller tag i den pigga "go-happy"-synthpopen som var signifikativt för debuten "Speak & spell". Den här låten får ses som en av få överlevande från Vince Clarkes vision av bandet och är en glad popdänga som nästan skulle ha platsat bättre på föregångaren. När jag började lyssna allt mer på bandet under 80-talets mitt så minns jag att jag var lite tveksam till den här låten, just för att den på något sätt var för glad. Detta har förstås ändrats med åren och jag tycker numera att det är en kul låt som sticker ut från bandets repertoar. Något som också gått över med åren är bandets syn på videon. Alla videor till singlarna från "A broken frame" var producerade av Julian Temple, vilket bandet var så missnöjda med att namnet Julian Temple och alla hans videor mer eller mindre var bannlysta i många år. Jag tror inte att Depeche gillar videorna mer, men man har i alla fall accepterat att vi fans kan få se dom. B-sidan "Oberkorn" är alltså den instrumentala låt som skapades som intro på bandets turné till "A broken frame".
Blondie - Picture this Utgivningsår: 1978 Skivbolag: Chrysalis B-sida: Fade away and radiate
Det är ett Blondie på myshumör på denna singel. Hör man på versdelen av låten så är det nästan så att man väntar på att det ska komma en svensk dansbandsversion av den. Det är lite såna vibbar jag får av produktionen, men det betyder inte på något sätt att detta är en dålig låt. Refrängen lurar en något och Debbie Harry får en plötsligt annan energi i rösten och det blir ett helt annat driv där. Jag gillar den här låten och har nästan alltid gjort det sen jag fick tag på en Blondie-samling för många år sen och gjorde någon sorts kassettkopia på dom bästa låtarna (detta var alltså innan jag började samla på bandets plattor som idag). Det är en mysig låt och trots att den kan förefalla lite velig så är den trivsam, skön och avkopplande. En stor tumme upp!
Rod Stewart - Sing it again Rod Utgivningsår: 1972 Skivbolag: Mercury Betyg: 4/5
Jag har alltid haft blandade känslor vad gäller Rod Stewart. Han har ingen vacker röst, jag kan till och med säga att jag stundtals stör mig på hans raspighet, beroende på hur låtens övriga delar låter. Hans discoera på 70-talet, med några undantag, är rätt fånig och hans rena rocklåtar, där han som mest kraxar som en kråka, har jag grymt svårt för, för att inte tala om hans modernare slakt av gamla amerikanska evergreens som jag inte klarar av. Men det kom ju ett antal riktigt bra låtar under 80-talet och visst finns det ett fåtal Stewart-plattor i samlingen från den eran. Men min absoluta favorit från Rod Stewart är nog ändå "Maggie May", som jag av någon anledning haft med mig sen barnsben. Den har en sentimentalitet och ledsamhet i melodin och texten, samtidigt som produktionen är mysig och avkopplande och bara osar tidigt 70-tal någonstans! Så när jag hittade denna till omslag rätt slitna, men ändå väldigt intressanta platta så valde jag att slå till, om inte annat finns "Maggie May" och "Handbags and gladrags" med att glädjas åt. Men detta är faktiskt riktigt bra! "Sing it again Rod" är hans första samling som soloartist innehållandes hans allra tidigaste alster, från den tiden då han inte hade blivit fullt så raspig i rösten än. Jo, det finns en sak till som talar för denna platta, omslagets form. Erkänn att det är lite spännande med omslag som sticker ut och det kan man väl i allra högsta grad säga här, med omslaget som är format som ett gigantiskt whiskey-glas och Rods ansikte i spegelbilden på "glaset". Grymt snyggt och spännande omslag, som bara det är värt att behållas för. Men musiken är faktiskt väldigt bra! Rod Stewart här är mer av singer-songwriter med starka countryvibbar och det är avkopplande lyssning! Man kan inte heller annat än älska orgeln i "Resaon to believe (find a reason to believe)". Visst hade jag kunnat leva utan versionen av "Twisting the night away" i och för sig, men detta kan ändå vara den bästa Rod Stewart-platta jag någonsin hört så här långt!
Ser man på omslaget och titeln kan man nästan tro att det är lite lågbudget över plattan, men Bengt Hallberg omger sig med eliten här, Red Mitchell, bas, Rune Gustafsson, gitarr och Egil Johansen, trummor. Och det är allt annat än någon melodiradiojazz som spelas utan arrangemangen är väldigt välgjorda och annorlunda. Kanske lite för välgjorda och annorlunda för en som mig som inte är så hemma på modern jazz. Men samtidigt har jag börjat fascinerat mig för lite udda arr så länge som det låter jazz och det gör det onekligen här också. Jag gillar versionen av "Twenty-four hours from Tulsa" (mer känd som "Femton minuter från Eslöv") och det spännande arrangemanget i "This guy's in love with you" ("Du ser en man" på svenska). Så även om det kanske stundtals går lite väl långt utanför min trygghetszon vad gäller jazz så behåller jag den för det är ändå troligt snyggt gjort och spännande platta som jag gillar! Jag önskar att jag kunde bjuda på något klipp här, men tyvärr finns inget från den här plattan upplagt på Youtube, men jag hoppas kunna lägga upp det så snart jag hittar något.
Lasse Holmqvist - Jag har skaffat mig en vän Utgivningsår: 1969 Skivbolag: Utgivet av Kockum Landsverk B-sida: Lasse Holmqvist pratar grävmaskiner
Lasse Holmqvist har ju kartlagt mängder av kända svenskars liv i TV, men om man tycker att det var lite pinsamt för Lill-Babs och få alla sina män uppradade i rutan i "Här är ditt liv", så ska vi inte prata om Holmqvists eget kärleksliv, enligt denna singel i alla fall. Eller hans musikaliska karriär heller, för den delen.
Olika företags sätt att sälja sina varor via reklam på de mest bisarra sätt är alltid roligt. 1969 fick Kockum, numera dotterbolag till SAAB, idén att försöka lansera sina grävmaskiner genom att låta TV-personligheten Lasse Holmqvist sjunga en specialskriven låt signerad "K. Land", som jag vet exakt ingenting om. Skivan kom i samband med en tävling som man anordnade där man skulle namnge Kockum Landverks nya grävmaskin KL-130. Vad som var fel med det namnet och den istället skulle heta "Nisse" eller nåt annat spännande, när nu ändå bara fackfolk fick tävla, lär jag aldrig få veta.
Det vore kul att veta hur valet av artist gick till. Frågade man först riktiga sångare då som Gunnar Viklund, Thore Skogman, Carli Tornehave, Lasse Lönndahl eller Östen Warnerbring och fick direkt nobben och fick istället nöja sig med en känd person i mediabranchen, eller var Holmqvist ett direkt val? Nu säger jag inte att Lasse Holmqvist sjunger uselt. Han är absolut ingen sångare, men jag har presenterat LÅNGT mycket värre vokalister här på bloggen (hej Christina Lindberg). Däremot så känns texten extremt pinsam så ovan nämnda sångare gick nog inte miste om så mycket om dom nu var tilltänkta.
Man försöker, som i många fall när det gäller kändisar och reklam, att få dom att ha en sån nära relation till varan som möjligt och det kanske funkar med vardagliga saker som matvaror eller
skönhetsprodukter, men här är jag rätt tveksam. Lasse förklarar direkt situationen i första raden: "Jag har skaffat mig en vän som ger plats åt kärleken."
Vilket ska få oss att tro att det är en kvinna som han dejtar flitigt. Men senare förstår vi att något är lite skumt när han fortsätter:
"Hon är som en kameleont, ömsom grus och ömsom spont"
Att hans kärlek är en grävmaskin nämns aldrig i texten ordalagt, men kanske att man begriper att det inte är en normal varelse när han beskriver sin kärlek som: "Hon spinner gott när munnen full hon fått av sprängsten och rullstensås"
Meningen är alltså att folk som ska göra ett bygge av nåt slag genom att lyssna på programledarens ömma och ganska märkliga kärleksförklaring till sin grävmaskin ska springa till Kockum och köpa en likadan maskin och sen förmodligen få samma intima känslor. Fast snarare tar detta fram sidor hos Lasse Holmqvist vare sig jag eller kvällspressen visste något om, som textraden.
"Hon är så graciös, min stora vackra tös"
My god! Hur han lyckades kolla att maskinen var av feminint kön vill jag ens inte veta.
B-sidan kan man också ha synpunkter på. Jag förstår att idén är att sälja grävmaskiner, det har framgått med all önskvärd tydlighet, men känns det som att ens byggfolk och grävarbetare skulle vilja lyssna på Lasse Holmqvist som pratar grävskopshistoria och märkesnörderi på skiva, ens för en resa till Oktoberfesten i München (tävlingens förstapris)? Vi är ordentligt varnade i alla fall eftersom det står skrivet på hela etiketten "Lasse Holmqvist pratar grävmaskiner". Och, nej, jag har ingen aning om vad maskinen till sist döptes till. "Kameleonten" kanske...
Daryl Hall - Soul alone Utgivningsår: 1993 Skivbolag: Epic Betyg: 4/5
Man ska icke förakta dom där bortglömda skivorna med kända artister som ligger längst ner i loppislådorna och som folk med en ointresserad blick bläddrar förbi i sitt letande. För här kan det ligga guldkorn som endast straffats för att dom endast floppade på hitlistorna då. Självklart kan det ofta ligga en anledning till det sistnämnda. Men det kan också vara som i det här fallet, en rent ut sagt lysande platta som överraskar. Den här hade legat länge på Erikshjälpen och man hade nu satt ner den till fem kronor och jag tänkte "varför inte". Daryl Hall är ju lysande bra och det enda som fick mig att tveka var att falnande 80-talsartisters verk under 90-talet brukar inte vara jättebra alltid. Men det slutade med att jag snarare sen undrade "varför inte tidigare"?
1993 så var Daryl Hall inte på toppen av sin karriär direkt. Det var väl hur många som helst som hade räknat ut Hall & Oates som ett spännande band sen länge. Ändå så satsade han på ännu en soloplatta som är en ren soulhyllning där det både finns rum för vibbar från 70-talet (det är inte för intet en låt heter "I'm in a Philly mood"), 80-talets discofunk á la Jam & Lewis och även det då gällande 90-talets lite hiphopaktiga stil. Och Hall & Oates är stora soulkondensörer, vilket man har bevisat ett flertal gånger.
Mariah Careys hovproducent de första åren, Walter Afanasieff har varit med, liksom Mariah själv, och framför allt Peter Lord-Moreland. Lord-Moreland är mer känd som hjärnan bakom det lysande och idag sorgligt bortglömda soulbandet The Family Stand ("Ghetto heaven").
Detta är skönt, avkopplande och blir samtidigt också funkigt och dansant. Hall visar med den äran att hans röst åter klarar att sjunga den amerikanska soulmusiken på ett perfekt sätt och produktionen är grymt bra! Spår som inledande Soul II Soul-doftande "Power of seduction" eller "Borderline" rekommenderas varmt! Detta är kanske 1993 års bästa soulalster, i ett decennium då soulmusiken var lite sisådär intressant oftast. Den blir absolut kvar i samlingen!
Blondie - Autoamerican Utgivningsår: 1980 Skivbolag: Chrysalis Betyg: 3/5 Det är alltid spännande när man ska plöja igenom ett Blondie-album och oftast är det till min belåtenhet också. Blondie är ett spännande band, kanske ett av popvärldens mest spännande band och Debbie Harry har ett av popvärldens mest spännande röster. Mitt intresse för bandet har skjutit i höjden enormt sen jag började samla 70-tal.
Däremot kanske inte det här är deras allra bästa album. Den är på intet sätt dåligt, den är fullt lyssningsbar och OK, men den är väldigt ojämn och deras experimentlusta kanske blir för mycket ibland. Reggaepastigen och superhiten "The tide is high" har jag aldrig gillat nåt nämvärt och när Debbie Harry plötsligt sjunger jazz i "Here's looking at you" så känns det fel och plastigt på nåt sätt.
"Autoamerican" är ett försök att röra sig allt mer bort från sin mer vanliga new wave-rock-stil, men man verkar inte riktigt veta åt vilket håll. Men på några spår så känns bandet igen, som singeln "Rapture" som är riktigt bra. Debbie Harry är åter lite av innovatör med sin rap, som inte var allt för vanligt 1980. Låten "T-birds" är kanskeden låten som mest påminner om 70-talets Blondie och det är inte helt oväntat också en av mina favoriter på plattan. Det är en snyggt gjord platta som funkar helt OK och är intressant, samtidigt som jag saknar en del av det som en gång gjorde Blondie så lysande på 70-talet. Det finns ännu starkare plattor bakåt i historien även om denna fyller sin funktion. Eftersom jag samlar Blondie så blir den förstås kvar i samlingen!
Major Lance - Now arriving Utgivningsår: 1978 Skivbolag: Soul/Motown Betyg: 2/5 Jag hamnade i en Röda Kors-butik i en mindre by utanför stan förra sommaren där det fanns en skaplig mängd med 70-talssoul i skivbacken. En av dom hade jag aldrig hört talas om och jag hade kanske hoppat över skivan om det inte stått Motown på den. Eller nästan i alla fall, den är utgiven av en av deras dotterbolag Soul. Men jag blev nyfiken i alla fall, tillräckligt för att köpa den. Motown och 70-tal kan ju inte vara helt fel...
Major Lance, som faktiskt är döpt så, tillhör då den tidiga soulmusiken i första hand, slutet av 50- och 60-talet, vilket är souleror jag inte börjat forska i så mycket än så det här namnet har passerat mig obemärkt förbi. Den här är alltså en väldigt sen Major Lance, faktiskt hans näst sista studioalbum någonsin, och det enda han gjorde under Motowns vingar. Han slutade nämligen göra egen musik redan 1983, men turnerade likväl till sin död 1994.
Gamla falnade stjärnor som ändå försöker haka på den rådande trenden brukar sällan bli så bra, även om nu 80-talet är full av lysande undantag. Men inom soulmusiken så brukar det ibland höras att nåt inte stämmer och man kan säga att så är fallet här. Jag ska inte säga att det är dåligt eller att han sjunger dåligt. Det glimmar till då och då, inte minst i början av B-sidan med "Think about the love we had" och "Troubles" som är helt OK. Men Major Lance har dock ingen speciell röst som man lägger på minnet, eller så hade han det en gång och den har falnat. Och produktionen känns rätt tam och trist för en platta från den här tiden och som har Motowns signum på sig. Han försöker göra någon sorts disco på sina ställen, men det svänger aldrig och "Chicago disco" låter riktigt dåligt. Den är också ett bevis på att melodierna gärna kunde få vara lite häftigare, liksom den evigt malande sega och avslutande balladen "It's all over". Nja, jag hade nog lite högre förväntningar på denna, men det höll inte riktigt. Det kändes lite för svagt, trots allt. Skivan blir troligen inte kvar i samlingen.
