Trance Dance - Dancing in the shadows

Trance Dance - Dancing in the shadows
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: CBS
Betyg: 4/5
När jag var yngre så gick jag i klass med en tjej som hävdade att hon kände Trance Dance. Jag kommer nog aldrig få reda på huruvida det var sant eller ej, men lite kul var det då att någon annan mer än jag upptäckt dom innan dom fått sin första riktiga hit. Ja, sen gick det som det gick. Trance Dance växte till ett av det sena 80-talets stora svenska band. Jag var ett Trance Dance-fan och älskade den sköna blandningen mellan svensk 80-talsdisco och rock, även om det tog ett tag för mig att vänja mig vid växlingen från de mer lalliga hitsen som "Don't say go" eller "River of love" till den klart rockigare "You're gonna get it". 

Så runt 1989 gick jag in på Thylins Skivaffär i Sundsvall och köpte kassetten av plattan "Dancing in the shadows" och den har gått rätt varm under åren. Sen hittade jag även en vinylversion under Vinylstallets rea i mellandagarna.

För visst håller detta ännu för en 80-talstörstande musiknörd. Visst känns "You're gonna get it" och "You're gonna get it" en aning sönderspelade och "Oh jungleland" är kanske inte plattans starkaste låt, men självklart hör dom dit. För detta är, förutom ett stor bit av mina tonår, också skön, välgjord och häftig svensk 80-talsmusik med bra driv. Det finns låtar här som jag inte kan förstå varför dom inte blev hits, som "Emergency" (egentligen gjord för filmen "P.S Sista sommaren") eller titelspåret "Dancing in the shadows", den sistnämnda kanske en av bandets mest bortglömda hits. Eller varför avslutande höjdarlåten "Faroutaway" inte släpptes som singel! Eller varför ingen minns den lysande hiten och trackstvåan "Joy toy" idag.

Jag står för att jag gillar Trance Dance än, det svenska 80-talet kanske när den var som bäst. Föregångaren "A-ho-ho" var också bra, men detta är förstås mästerverket i deras katalog, som förvisso inte är så lång. Det kom riktigt bra låtar efteråt också, "Push", "Is it love" eller coverversionen på Sailors "A glass of champagne", men det var ändå inte riktigt samma sak. 

Robert Lamm - Skinny Boy

Robert Lamm - Skinny Boy
Utgivningsår: 1974
Skivbolag: Columbia
Betyg: 3/5
Chicago kan ligga bra till vad gäller titeln om flitigast förekommande band här på bloggen och även om nu detta inte är Chicagos platta så faller inte äpplet långt från trädet om man säger så. 1974 så hade många låtskrivare blivit inblandade i Chicagos låtar. Robert Lamm, som tidigare skrivit flera av bandets största hits, fick kliva tillbaka en del. Därför var det läge för honom att göra en egen platta, dock utan att det var något hot om nedläggning av originalbandet. 

Plattan är lika funkig och har liknande improvisationer som Chicagos låtar, men i övrigt är detta rätt fritt från bandet. Jo, och Terry Kath medverkar också, inte att förglömma. Men blåset är helt bortskalat och det låter en hel del Beatles goes jazzfunk om det hela. Ganska ofta för musiken tankarna till det Jamiroquai skulle göra decennier senare. 

Den här skivan köpte jag i Uppsala och visste inte riktigt vad jag gav mig in på, mer än att jag hoppades att det skulle låta lite Chicago om det när det nu var Robert Lamm. Men detta är riktigt bra, även om jag blev lite orolig efter första låten "Temporary Jones", som jag inte riktigt tycker håller. Men det blir bättre och det svänger bra, även utan Chicago-blåset. Det känns kanske mer som en kul grej och något udda än något som skulle kunna hålla för fler soloinsatser av Lamm. Trots allt känns det här och var som om Chicago ändå fick dom bästa melodierna, men det är en snygg platta, riktigt bra gjort och med ett riktigt bra sväng som trots allt ändå påminner om Lamms huvudband. Notera också ett tidigt Pointer Sisters som hörs sjunga på titelspåret.

Nu blev då "Skinny boy" inte alls någon framgång, kanske främst för att skivbolaget Columbia egentligen inte var så intresserad av detta, framför allt eftersom "Chicago VII" just hade kommit ut samtidigt och man därför inte gav den här skivan någon sorts PR-mässig push. Men den är väl värd att plockas upp och upptäckas, kanske främst för Chicago-fans som jag själv, men även för dom som bara vill ha en platta som svänger bra. Skivan blir klart kvar i samlingen!

10-talet - ett utvecklande skivdecennium!

Jag tänkte gå tillbaka till firandet av ett nytt decennium lite och göra det med att blicka tillbaka lite till på de tio år som gått, men titta lite på hur skivsamlandet har gått under den tid som gått. 10-talet började med att skivbutik efter skivbutik lades ner och alla skrek att skivor var dött, länge leve Spotify och olaglig eller laglig nedladdning, det sistnämnda som jag med en dåres envishet ändå vill kalla för "hyrning av låtar". Vad gammal och otidsenlig man var om man inte hade kastat sin skivsamling och skaffat sig ett konto på nätet. Men decenniet avslutades tio år senare med att skivor plötsligt var hippt igen, det öppnades skivaffärer åter, skivmässorna blomstrade, skivaffärer och skivor fick en egen dag och vinylskivor såldes som aldrig förr. Plötsligt är man helt inne igen när man går till en skivaffär. Så det kan bli här i världen!

Genom dessa tio år har min ståndpunkt dock alltid varit den samma: Det krävs fysisk musik för att det vi lyssnar på ska kunna bevaras för framtiden och inte bara passera förbi för stunden och sen

glömmas bort. Detta var, främst under 10-talets första hälft, förstås en sak som inte alltid var så lätt att göra sig hörd och förstådd om. 

För mig personligen har 10-talet dock varit en väldigt utvecklande period vad gäller skivköpande där min smak har utvecklats och jag köpt och lyssnat på saker jag aldrig skulle ha lyssnat på före 2010. Och det jag redan lyssnar på har också utvecklats en hel del. Resor runt om, till Stockholm, Göteborg, Umeå och Uppsala och filmandet på Youtube, som fått mig att möta likasinnade skivsamlare från hela världen, har gett mig enormt mycket i inspiration, fynd och musikalisk glädje! Sammanlagt så är jag mycket nöjd med skivsamlardecenniet 10-talet! Jag har tittat igenom dom gamla årslistorna och annat för att se vad som varit bäst och som jag idag anser vara det bästa och mest glädjande skivorna jag har hittat under denna tioårsperiod. Det är nästan så dom också skulle kunna räknas som dom bästa skivköpen under denna bloggs existens för övervägande av dessa har jag skrivit om på ett eller annat sätt förut, så jag länkar till originalartiklarna till dom skivor där det är möjligt. 

Dom 20 bästa skivköpen under 2010-talet:
1 Boyd Raeburn - Rare 1944-46 Broadcast Performances (2011)

2 Jukeboxsinglarna (2011)
(Ett gäng singlar jag hittade 2011 som alla var specialutgåvor av 90-talshits på vinyl avsedda för jukeboxar. En av dom var en begränsad utgåva av Roxettes "Sleeping in my car" på gul vinyl.)
3 Depeche Mode - Tour of the universe (2012)
(Årets skivfynd 2012, innan jag börjat med de  utnämningarna på bloggen, blev ett gäng udda CD-skivor jag hittade för 50 kronor styck på Media Markt. Den som jag ser som den allra bästa var en live-DVD och CD med samma konsert med Depeche Mode!)
4 Lennie Tristano - Subsconcious Lee/Judy (2012) 
5 Erkki Tossavainen - Oh carol (2019)
6 Jimmy Smith - Kind of Smith (2017)
7 Svenska skrattboxen (2018)
(En stor box med 14 CD-skivor innehållandes svensk humor med alla namnen, Lars Ekborg, Hasse Å Tage, Kasinorevyn, Stig Grybe, Martin Ljung, Jubel I Busken osv) 
8 Coleman Hawkins - Portrait/Art Tatum - Portrait (2014)
9 Lennie Tristano - Lennie Tristano (2018)
10 Chicago - Chicago Transit Authourity (2017)
11 Depeche Mode - Spirit (2017)
12 Tundra - Dubbla budskap (2014)
13 Peter LeMarc - En svag doft av skymning (2013)
14 Metronome Legendary years (2011)
(Metronome gav ut en serie kallad Legendary Years innehållandes det bästa och mesta av svensk 50-talsjazz med de flesta låtar som är svenska och amerikanska musiker i ljuv förening!)
15 Miles Davis - Birth of the cool (2010)
16 Depeche Mode - Delta machine (2014)
17 Coleman Hawkins - Cattin' (2015)
18 Ojj 600 - Oi-i-bim-bam-bop (2013)
19 Carole King - The real... Carole King (2017)
20 The Carpenters - Transmissions (2016)

Hedersomnämnanden:
Paris France Transit - Paris France (2019)
Simple Minds - Stand by love (2019)
John Foxx - The garden (2019)
Thåström - Centralmassivet (2018)
Atlantic Starr - Radiant (2018)
(En av fynden från Uppsala, text om den kommer, var så säker)
The Jazz Guitar Story (2018) 
Peter LeMarc - Den tunna tråden (2017)
Lennie Tristano - The new tristano (2016)
Sex stycken David Bowie-skivor från 70-talet (2016)
Wilmer X - Arkiv X (2016)
Jimmy Smith - Back in the chicken sack (2015)
Isaac Hayes - Live at the Sahara Tahoe (2015)
Lolita Pop - 2000 år (2014)
Pet Shop Boys - It's all right (The alternatives) (2011)
(En begränsad 10-tumssingel av "It's allright" med poster)
Commando M Pigg - Mot stjärnorna (2010)

Brenda Russell - Two eyes

Brenda Russell - Two eyes
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: Warner Brothers
Betyg: 2/5
För dom flesta är sångerskan Brenda Russell mest känd för balladen "Piano in the dark" 1988 som var en ganska stor hit i Sverige. En del kanske minns hennes första trackshit också, "This time (i need you)". Brenda Russell har gjort en del bra plattor, främst under 70-talet, men hennes två hits 1985 och 1988 är också helt OK. 

Den här plattan var dock en besvikelse. Jag köpte den på Röda Korset i Timrå för några år sen, efter att där ha sett en av dom minsta skivbackar någonsin i en second hand-butik. Men ut därifrån kom jag med någonting, en Brenda Russell från 1983 och dessutom med Tommy LiPuma som producent. Det lät ju inte helt fel på papperet. 

Jag ska inte säga att plattan är usel, den är väl mestadels OK, men trots att det låter snyggt och är kompetent så grabbar det aldrig tag eller känns spännande. Det är en platta som aldrig riktigt sätter sig och melodierna är rätt trista. Och så långt så tänkte jag sätta en trea i betyg, det kunde funka ändå, ända fram till slutet och näst sista låten "I'll see you again", som låter som någon 80-talsvariant på fransk chanson i produktionen. Då hjälper det inte tyvärr att Stevie Wonder är med på munspel. När den avslutande fredslåten "Look down, young soldier", med barnkör och marschtakt så är måttet rågat. Till största delen så funkar Brenda Russells "Two eyes" men är tråkig och mot slutet blir det rent av dåligt. Och då jag just nu är mitt uppe i min årliga gallring i samlingen så blir den här tyvärr inte kvar i den. Två av dom bättre låtarna på plattan länkar jag till dock, "Hello people" och inledande "I want love to find me".

Kultstämplat: Pernilla Wiberg - Privilege

Pernilla Wiberg - Privilege
Utgivningsår: 1991
Skivbolag: Big Bag Records
B-sida: Privilage (instrumental)
Tänk förr, då vem som helst med rätt namn kunde kliva in i en skivstudio, spela in en skiva och omvärlden sen kunde häpet säga:
"Va, kan han (eller hon) sjunga? Det hade jag ingen aaaning om!"
Oftast var det just det som var problemet. Vederbörande kunde inte sjunga, vilket är en av anledningarna till att skivbolagen inte är lika entusiastiska till detta numera, om man inte är Youtube- eller dokustjärna möjligen. Jag förstår skivbolagens tveksamhet, men samtidigt så blir det ju så mycket tråkigare. Och här kommer ännu en i raden av idrottspersonligheter som tyvärr gjorts sig hörd på skiva.

1991 lockade Lasse Holm in vår skiddrottning Pernilla Wiberg i en skivstudio för att spela in singeln "Privilege". Jo, Pernilla Wiberg hade gått musikskola hemma i Norrköping så det kanske kunde funka, eller...? Singeln var mer en plojgrej, eller kanske snarare Big Bags chans att rida på ett aktuellt namn i en oväntad roll. Låten i sig är en ordinär schlagerpoplåt signerad Lasse Holm, varken mer eller mindre. Säga vad man vill om det, men det är inget utöver det vanliga i alla fall. Men hör man på singeln så inser man snart att det gick oändligt mycket bättre i skidskolan än musikskolan för "Pillan". För någon sångröst har hon verkligen inte utan det skär sig ganska bra när man hör henne. Och om det inte vore nog med rösten, texten, jösses texten.

Texten är skriven av till Sverige inflyttade Roy Colegate, en gång bassist i engelska folkpopgruppen Scaffel Pike. Det är tänkt då att låten ska vara en pepplåt där Pernilla beskriver sina känslor inför ett åk, men här verkar det som om Colegate tagit exakt alla idrottsklyschor på en och samma gång, lagt dom i en hatt och slängt upp dom en efter en. "Pushing myself beyond the limit", "Giving the best I've got", "How can I lose", "Taking the chance to seize each moment", hit me! Den här typen av klyschtexter var väldigt vanligt när det gäller idrottslåtar förr, men frågan är om inte pinsamhetrekordet är nådd här.

Nej, det blev inget guld här för Wiberg, men låten har ändå blivit en sorts kultklassiker som spelas då och då och förekommer på diverse "Best of svensk kult"-skivor och så vidare. Också var den med i Melodikrysset, det är väl ett privilegium bara det...

The Charlie Parker Quintet live - One night in Birdland

The Charlie Parker Quintet live - One night in Birdland
Utgivningsår: 1977
Skivbolag: CBS
Betyg: 3/5
Livekonserter med Charlie Parker har jag skrivit om förr. En del kanske minns att jag hyllade den klassiska konserten i Massey Hall Toronto 1953 för flera år sen så liveinspelningar med Parker hittar jag gärna, även om jag sagt förut att jag är rätt mätt på Charlie Parker och till viss del avspeglar det sig även på detta dubbelalbum. Denna platta har hyllats av många, men jag ska inte dra på med så stora versaler.

"One night in Birdland" har rätt luddiga uppgifter om en del information vad gäller inspelningen. Datumet sägs på plattan vara sista juni 1950 och på vissa ställen vara två inspelningsdatum i maj 1950. Men nu heter ju plattan "ONE night in Birdland"och då känns två inspelningsdatum rätt avlägset. Vem som är den vokala rösten på "Embraceable you" råder det också delade meningar om. Omslaget säger Chubby Newsome medan andra uppgifter säger att det är felskrivet och att Jimmy Scott sjunger egentligen. Vad som däremot stämmer är att det är en av de sista inspelningarna som trumpetaren Fats Navarro deltog i. Om vi nu utgår ifrån att juni-informationen om inspelningsdatumet stämmer så hade Navarro bara tre veckor kvar att leva då hans tuberkulos blivit för svår. Det är en sjuk Navarro som hörs och som låter Parker göra det mesta på denna inspelning. Dessutom hörs Bud Powell, Curly Russel och Art Blakey i kompet.

Jämförelsen med den ikoniska Toronto-konserten är rätt orättvis. Givetvis för att jag anser den vara en av dom bästa jazzkonserter jag har hört. Men kvalitetsmässigt så är det helt enkelt inte i närheten tyvärr. Parker gör det han ska och det han är bäst på. Tyvärr så är det också det han brukar göra på nästan alla sina inspelningar med nästan samma låtar varje gång. Det är bra, inget snack, men det har hörts förut lite för många gånger. Men det är inte främst Parker som drar ner betyget utan inspelningskvaliteten är tyvärr rätt dålig. Normalt sett brukar det vara lite halvkass kvalitet på många av dom mindre bolagens liveutgåvor. Jag vet, jag har hyllat och gör så än dessa små skivbolag och deras insatser för jazz, men det är inte alla som lyckats hitta bra inspelningar vad gäller liveutgåvor. Men här snackar vi om Columbia, ett av dom största skivbolagen, och då tycker jag då att man kan ha lite högre krav på restaureringen av gamla inspelningar. När Jimmy Scott/Chubby Newsome (vem av dom det nu är) ska sjunga "Embraceable you" så låter det som om sångaren står långt borta på andra sidan lokalen.

Men det är ändå en helt OK livekonsert, man har trots allt inte stressat iväg applåderna från inspelningen utan det låter ändå som en hyggligt komplett liveinspelning och det är ett bra jazzgroove! Oavsett hur mätt jag är på Charlie Parker och hur mycket han har förmågan att låta likadan när han spelar så kan ingen ta ifrån det sväng som blir på hans inspelningar. Bäst tycker jag att kollaget på "Little willie leaps" och "52nd street theme" är där Parker och Navarro öser på riktigt bra ihop på slutet. Ett bevis in i det sista på hur bra Navarro var på det han gjorde!
     Så totalt sett, om man står ut med tafflig inspelningskvalitet så är detta en helt OK jazzkonsert från en av jazzens mest ikoniska ställen och med flera av genrens stora legender. Den sticker inte ut på nåt nämnvärt sätt, men är fullt lyssningsbar! Så trots att jag hade hoppats på bättre ljud så blir plattan kvar i samlingen. Trots allt är det livejazz, från Birdland dessutom, och det är en av Navarros sista. Det spelar in mycket det!

Al Stewart - Year of the cat

Al Stewart - Year of the cat
Utgivningsår: 1976
Skivbolag: Janus Records
Betyg: 4/5
Detta är ännu i den långa raden av legendariska artister som jag kände att jag ville lära mig mer om. Det visade sig vara ett gott val för detta är riktigt bra. Al Stewarts klassiska "Year of the cat" hittade jag för en billig peng på Sundsvalls Spel- och Skivmarknad för ett år sen och det enda jag egentligen visste var att titelspåret ju var riktigt bra. Och då menar jag, RIKTIGT bra, för det är grymt snyggt arrangerat och en vacker text om en mystisk kvinna.

Den här plattan har ett väldigt intressant skapelseförlopp då Stewart, liksom med flera andra av sina plattor, skriver och spelar in låtarna innan han sätter titlar på dom. Därmed kan man ana att det inte är den allra lättaste plattan melodimässigt att sätta sig in i. Men i gengäld är det enormt snyggt gjort, bra texter och en snygg produktion signerad ingen mindre än Alan Parsons. Det låter mycket av den brittiska pophistorien om plattan då det finns lite dofter av Beatles på sina ställen (plus att den då är inspelad i Abbey Road Studion) och inledande "Lord Grenville" är inte så lite influerad av David Bowies Ziggy Stardust-period. Men den låten är också en av plattans mest spännande låtar, tillsammans med "One stage before" med ett riktigt bra gitarrsolo och förstås låten "Year of the cat". 

Det är avkopplande singersongwriter-musik med en doft av pophistoria och snygga texter samt med en nypa folkmusik. Också sjunger han bra också, med sin relaxande nasala röst. Sen som sagt kanske den tar några lyssningar för några eftersom den inte har alltid så lättillgängliga hitmelodier, men dessa snygga arrangemang och ljudbilder gör det klart värt det! Det kommer klart mer Al Stewart-plattor till samlingen och denna blir såklart kvar!