Stafrins Skivguide fyller 10 år!!!

Så har dagen till sist kommit, denna blogg fyller 10 år! Otroligt! När jag började blogga 2006 och startade min samhällsblogg Stafrins Spaning så var det med lätt tveksamhet som jag ändå tog emot det som alla höll på med då, bloggande. Nu har jag haft tre internetprojekt uppe sen 2001 och alla har hunnit fylla decennium så när jag satsar på något så kan man inte säga annat än att jag försöker hålla det så länge jag kan. Nu är ju situationen dock så att min hemsida Retrogalaxen ligger på ofrivillig is och Stafrins Spaning har lagts i koma på obestämd framtid så man kan ju undra vad framtiden är för denna blogg nu. Men frukta ej, det finns mer liv i denna Skivguide än det fanns i både Retrogalaxen och Spaningen ihop efter deras 10 års-jubileum.

Den allra första loggan!

2009 så hade jag riktigt kommit igång med bloggandet på Stafrins Spaning och funderade om jag inte skulle dra igång en till när jag ändå var i farten. Jag skrev skivrecensioner på Retrogalaxen, men tyckte att det vore kul med en sida med bara mina absoluta favoritplattor som jag älskat genom mitt liv. Ja, också skriva om dom skivor som var så pass bra att jag verkligen vill lyfta upp dom. Men det fanns en sak som hindrade mig. Hade jag verkligen tid? Jag hade en hemsida och en blogg som skulle fyllas ideligen, skulle jag orka med en till? På den tiden låg Stafrins Spaning och Retrogalaxen egentligen mig närmast och jag var lite rädd att detta skulle ändras och någon av dom skulle till slut dö ut. Men jag ville ha denna lite annorlunda blogg och satsade. En kompis till familjen som jag ofta diskuterade skivor och musik med, och som var den första som jag talade om planerna på Skivguiden med, sa till mig:
"Oj, har du inte gjort det än heller?"
Den 15 juni 2009 skrev jag mina första artiklar, en presentation och sen om en skiva med storbandsledaren Boyd Raeburn, en liveskiva som jag hittat på Sundsvalls skivmässa. Var än i kosmos du än är och tittar ner, Christer, så säger jag ett hej till dig med en tanke.

Dom tio första skivorna jag skrev om!

Idag har det jag då befarade hänt och Skivguiden är överlevaren och jag ångrar det inte en minut. Retrogalaxen hoppas jag ska återuppstå en dag i annan form och skriva diverse åsikter om samhället, som jag gjorde i Spaningen, hade lite överlevt sig själv och blivit tradigt. Men musik har alltid varit mitt liv och det viktigaste som funnits för mig. Därför känns det naturligt och lyckligt på ett helt annat sätt att just Skivguiden har hållit så pass länge och fortfarande är fullt levande. Musikbranschen har förändrats så pass mycket under alla år att det känts nödvändigt med denna plats för fysisk musik och där den kommer i absolut första hand.
     Jag vet att jag kanske inte skriver lika ofta som jag borde, trots allt har även jag ett liv att leva, inte minst sen jag också började filma på Youtube. Men den känns ändå som en naturlig del i min vardag, inte minst sen den numera utvecklats till en mer renodlad recensionssida. Det har blivit naturligt numera att när man sitter vid datorn och lyssnar på en nyinköpt skiva eller nåt annat man inte hunnit höra på än att skriva en text, fota en bild på omslaget och skicka iväg. Och jag får vara nöjd med att det blir 5-7 texter per månad och mitt mål är att försöka skriva minst en varje vecka, även om jag ibland misslyckas med det och det tar lite längre tid.

Många resor och texter från Stockholm
har det blivit. Här Solna Skivmässa!

Jag är väldigt nöjd med hur bloggen har utvecklats genom åren, från de första stapplande stegen med Boyd Raeburn, genom alla 80-talsklassiker, jazzplattor, stenkakor som jag även skrev lite om då, en och annan hyllningsartikel till en speciell artist till att jag började skriva från Sundsvalls skivmässa, skriva reseberättelser från diverse skivresor jag gjorde i Sverige, och kanske främst Stockholm och dess skivaffärer, till dyken i den skörd av skivor jag köpt under månaden, allt mer krönikor och idag regelrätta recensioner med betyg där jag inte bara tar upp skivor som är dom bästa och är inte rädd att såga ibland också.
     Också "Kultstämplat", där alla dom märkligaste och mest udda skivorna, omslagen och singlarna fått plats. Detta är en hörna jag vill skriva mer om, men där det är lite svårt att hitta skivor som är tillräckligt hemska och märkliga så att dom passar. Bloggen har idag utvecklats till en blogg om skivor och musik rent allmänt vilket jag tycker känns naturligt! Dessutom är det kul att ha kunnat skapa en sida om dom där skivorna som inte lyfts fram lika mycket. För det finns många bloggar och sidor av skivsamlare om skivor med hårdrock, punk, musiken från 60- och 70-talet och progg, men allt för få där jazz, soulmusik av olika slag, 80-talspop, disco, eurodance och annan 90-tal, schlagers och även visor får plats. Musik är trots allt en VÄLDIGT bred sak där endast en bråkdel egentligen lyfts fram i ljuset idag.

Jag skulle vilja tacka alla som läst bloggen, följt den, kommenterat den, kända som okända, kommit med tips och i överhuvudtaget haft glädje av den! Vad händer nu närmast? Jo, jag hade tänkt att ta upp en tråd i sommar igen som jag påbörjade förra året, att fortsätta skriva om sommarplågor vi minns. Dessutom är sommaren en alldeles utmärkt tid för skivköpande och olika sommarloppisar på gårdar och i stugor vilket kommer att resultera i mer skivrecensioner. Stafrins Skivguide vandrar vidare, för hur länge får framtiden utvisa, men prognoserna ser mycket goda ut! Keep spinning!

Jag brukar ju bjuda på filmklipp och jag hade som bonus tänkt att bjuda på två försök till reklamfilmer på Youtube som jag gjorde 2012 och 2014. Dom nådde väl inga större höjder och var egentligen konverterade bildspel som jag la upp på min första Youtube-kanal. Inte världens snyggaste direkt, men det kanske kan vara kul att se som kuriosa...

Michael Bolton - Time, love & tenderness

Michael Bolton - Time, love & tenderness
Utgivningsår: 1991
Skivbolag: Columbia
Betyg: 3/5
Michael Bolton är en artist som fått epitetet att antingen älskar man honom eller så hatar man honom och jag gör inget av dom. Jag tycker inte han har en underbar röst, snarare är han rätt gnällig, men den är OK. Den är lyssningsbar, även om jag kanske inte kallar det smörsång. Och han har gjort några helt OK låtar, men också ett gäng grymt tråkiga och ointressanta hits. Han är mellanmjölk, en artist i mängen för mig och att köpa en platta med Michael Bolton har aldrig känts aktuellt, men samtidigt skulle jag få en gratis så ger jag den chansen och det sistnämnda är fallet här. Jag fick en påse med skivor av en vän för något år sen, helt utan att veta vad det var och den här ingick i den. Klart jag ger den en chans!

"Time, love & tenderness" är en platta som var en aning bättre än jag tänkte mig, men kanske mest för att Diane Warren står som kompositör på övervägande av låtarna. Rockballader 
1988-91 var lika med Diane Warren och hon hade förmågan att göra dom både hitmässiga och snygga och de flesta av dom blev hits, flera jättehits för sin tid. 
     Övervägande av låtarna är riktigt behagliga att lyssna på och jag tycker ändå att titelspåret och huvudsingeln "Time, love & tenderness" kanske är bland det bästa låtarna Bolton har gjort. Jag kan också lyfta på hatten för duetten med Patti LaBelle, "We're not makin' love anymore" eller "New love". Jo, det finns flera riktigt bra låtar här. 

Men den stora nackdelen med den här plattan är att den innehåller nästan uteslutande låtar som placeras i antingen tryckare eller "nästan rockballad"-fack. Detta ständiga långsamma tempo gör plattan rätt trist i längden och Boltons lite gnälliga röst hjälper inte direkt. Och absolut segast är uppdateringen av Percy Sledge "When a man loves a woman" som jag har tämligen svårt för. Hade man låtit det sticka ut mer med en och annan rocklåt så hade detta höjts mer. Nu blir "Time, love & tenderness" nästan lika mycket mellanmjölk som Bolton själv, men det här funkar ändå i lagoma doser. Just nu blir skivan kvar i samlingen, den är trots allt OK. Vad som händer vid framtida rensningar kan jag förstås inte säga dock...

Nytt i samlingen - Maj 2019

Herbert Leonard - Puissance et gloire
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Carrere
B-sida: Chateauvallon (det officiella temat till serien)
Musik från TV-serier fascinerar mig. Att på den korta tid man har på sig för att introducera en deckare eller komedi skapa ett musikstycke som direkt ska fånga seriens stämning så den
eventuella tittaren ska fatta vad detta är för sorts program. Bara därför är det en anledning att skaffa denna singel med Herbert Leonard, som jag för övrigt aldrig hade hört talas om innan. Men "Chateauvallon" är den franska originaltiteln på den tantsnusk serie som gick i Sverige i 80-talets mitt och som hette "Makt och rikedom". Jag följde aldrig den serien själv, men såg ett par avsnitt när jag spenderade en sommar med min farmor 1986 som följde den. Blanda kultserien "Lace" med Jackie Collins så har ni en rätt klar bild om vad detta är. Musiken är synthbaserad, förförisk och mystisk, precis som man vill att serien ska uppfattas. A-sidan är alltså signaturen med sång och B-sidan instrumental. Det doftar 80-tal och glamour lång väg och det är väl inget fel när det gör det. Men framför allt är det nostalgi från sommaren 1986 när jag 11 år gammal satt i soffan och farmor i fåtöljen och såg serien i sommarkvällen, och jag fattade inte mycket om vad serien handlade om...


Tomita - Kosmos
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: RCA Red Seal
Betyg: 4/5

Många ville utforska det då relativt nya instrumentet synthen i slutet av 70-talet och vissa blev mer framgångsrik på det, som Kraftwerk eller Jean-Michel Jarre. Men i Japan fanns en större experimentlusta, vars musik inte alltid nådde mainstream-status i världen. Kitaro var ett namn och ett annat var Isao Tomita, eller bara Tomita som det stod på skivorna. Jag hade aldrig hört talas om Tomita innan maj-månad började och fick kolla lite på Youtube först innan jag inköpte ett par plattor med honom. Trots allt var omslagen otroligt snygga! Tomitas synthar har kanske inte åldrats med välbehag i jämförelse med Jean-Michel Jarre, men musiken han gör är ändå otroligt välgjort och spännande. Musikaliska äventyr som man inte vet vart de ska ta vägen, men som man bara vill höra klart och som är väldigt avkopplande! Den här innehåller både väldigt välgjorda covers på kända verk och originalverk och efter att ha lyssnat på detta så kommer det komma mer Tomita i min samling!


Tommy Flanagan & Red Mitchell - You're me
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: Phontastic
Betyg: 4/5

Två giganter på samma platta och båda två har jag väldigt lite med. I alla fall vad gäller med små sättningar. Dessutom är normalt piano och bas utan trummor inte det jag lyssnar på så ofta, förutom möjligen Oscar Peterson med lite lågmäld soft bakgrundsbas. Men "You're me" är ett fantasifullt och samtidigt skönt möte mellan Tommy Flanagan och Red Mitchell, med Red Mitchells bas otroligt starkt ljudande. Detta är inget ösigt sväng utan lite som stillsamt utforskande av varandra. "You're me" är otroligt avkopplande och spännande att lyssna på och rekommmenderas varmt.


2 Brothers On The 4th Floor - Dreams
Utgivningsår: 1994 Skivbolag: Lowland
Betyg: 3/5

90-talets eurodisco för på tok för lite utrymme här och den här plattan kändes som ett måste i samlingen. Holländska bröderna Bobby och Martin Boer med ansiktena och rösterna Des'ree och D-Rock i 2 Brothers On The 4th Floor. Sommaren 1996 hade jag faktiskt mailkontakt med Bobby Boer, efter att jag mailat bandet och frågat när bandets nya platta skulle komma. Brodern på fjärde våningen ville att jag skulle maila honom hur det gick för bandets då nya singel "Mirror of love" på listorna och då låten klättrade på Tracks så blev det några konversationer fram och tillbaka samt att jag skulle hälsa Dr Alban och Ace Of Base. Jag har naturligtvis inte levererat hälsningen, mailkontakten med Bobby Boer är sen eoner utdöd och jag har ännu inte hittat bandets andra platta. Men det var en kul tid som då nyfrälst eurodiscofreak och jag ville verkligen ha denna på CD, för singlarna "Dreams (will come alive)" och "Let me be free" är ljuvliga dansklassiker, liksom "Never alone". Sen kan jag som vanligt avvara som obligatoriska tre mixarna på slutet.

Flying home - The Swinging Organ Of Wild Bill Davis

Flying home - The Swinging Organ Of Wild Bill Davis
Utgivningsår: 1968
Skivbolag: Sunset Records
Betyg: 4/5
Wild Bill Davis är ingen Jimmy Smith, låt mig först säga det. Smith för mig som hammondorgenfreak är förstås hammondguden och svår, nästan omöjlig, att nå upp till. Joey DeFransesco kommer nära, men det gör inte Wild Bill. Men det gör inte detta till ett dåligt album. Tvärtom, detta är ändå ett enormt bra album som öser och svänger från början till slut. Däremot är det inte kanske finlir och elegantspel som dominerar, som vid Jimmy Smith ofta, utan Wild Bill gör skäl för sitt namn och vräker sig fram från första ton. Annars är Davis med känd för att också kunna gå långt ner i varv, och då tänker jag främst på hans mängder med inspelningar tillsammans med Johnny Hodges.

Det är amerikanska lågbudgetbolaget Sunset Records som givit ut denna platta och jag har en del kritik mot själva utgåvan. Jag är normalt sett inte alls ett fan av när man ger ut en jazzplatta helt utan

att informera om vilka som spelar och detta är inget undantag. I texten på skivomslaget står det:
"Wild Bill merely assembled himself and four friends - a honking tenor saxophone man, two guitar players and a drummer - and let fly."
Däremot är det inte alls informerat någonstans om vilka hans fyra vänner här är och att googla sig fram till information var näst intill omöjligt också. I ett av filmklippen nedanför står det "Wild Davis Orchestra" och "Jack Saunders", men det finns en uppsjö av olika musicerande Jack Saunders, ingen av dom jazzmusiker med kopplingar till Wild Bill Davis, så det är ingen ledtråd till vad vederbörande här spelar. Men jag kan gissa mig till då att det är Saunders som är saxofonisten, för Johnny Hodges är det inte.

Vilket fall som helst så är detta ändå ett riktigt bra jazzalbum. Inte direkt elegant och speciellt, men med ett fantastiskt fullt ös rakt igenom. Lyssna bara på dom lysande omarbetningarna av låtarna från "My fair lady" (som "Just you wait" nedanför)! Och för mig som älskar ljudet av en riktig hammondorgel är detta förstås som snask! Skivan blir klart kvar i samlingen, utgåvan till trots!

Louise Hoffsten - Yeah yeah

Louise Hoffsten - Yeah yeah
Utgivningsår: 1990
Skivbolag: Rival
B-sida: Vad är det som händer
Jag lovade förut att jag skulle ge den här singeln en egen artikel, till skillnad mot "Opium för dig", som jag skrev om i artikeln från skivmässan. 1990 så hamnade jag i en riktig Louise Hoffsten-period då jag verkligen gillade hennes musik. Missförstå mig inte, det gör jag fortfarande, men då var det på en helt annan nivå. Och min favoritlåt det året var "Yeah yeah", titelspåret från plattan. Det räckte egentligen med den stentuffa inledningen för att jag skulle gå i taket och det gick ju inte att motstå blåset! Det sorgliga är att det skulle ta nästan 30 år för mig att hitta låten på singel.

För "Yeah yeah" är en klassisk röjig bluesrocklåt med ett enormt maffigt storband i bakgrunden och med den inledningen som den låten har så formligen vräks man in i låten direkt och kan inte låta bli att stanna kvar tills sista tonen. Ett storslaget arrangemang som bara öser på hela tiden, allt kryddad med en lagom kul och ironisk text om killar som är lite väl självupptagna. Sen saknar låten egentligen en vettig refräng, vilket jag inte alltid brukar gilla. Men med det här öset och det arrangemanget så passerar den detaljen helt obemärkt förbi. Jag gjorde den till årets bästa låt 1990. Och fortfarande tycker jag att det är en helt fantastisk låt, men att den till det skulle bli året låt, när Depeche Modes "World in my eyes" eller KLFs "What time is love" konkurrerar, kanske var lite väl optimistiskt.

Tempot dras ner något på B-sidan med den mer mellantemporockaren "Vad är det som händer", ett albumspår som också varmt rekommenderas. Därför tänkte jag bjuda på både A- och B-sida för omväxlingsskull!

Edmundo Ros And His Orchestra - Dancing with Edmundo

Edmundo Ros And His Orchestra - Dancing with Edmundo
Utgivningsår: 1960
Skivbolag: Decca
Betyg: 4/5

Easy Listening-genren har inte alltid varit min bästa vän. Främst så har den genren gett mig mängder av bra hammondorgel-plattor med namn som Nils Tibor, Stef Meeder och så vidare, men tyvärr så domineras den av orkesterledare som Frank Waldor, James Last och Bert Kaempfert med horribelt blås, komp som låter som om de satt i en annat rum och väldigt kitchiga arrangemang. Men så är det ju så att det finns små guldkorn i de flesta genrer, undantagen som bekräftar regeln. Inom denna easy listening-genre heter det undantaget Edmundo Ros. Ros föddes på Trinidad och spenderade sitt liv i Venezuela och England och spelade in mängder med plattor där han med sin orkester spelade latinamerikansk eller brasiliansk musik. Han drev också en av Londons en gång ledande nattklubbar och avled 2011 100 år gammal.

Det jag gillar med Edmundo Ros orkester är att den låter mer äkta än hans mer kända tyska kollegors. Arrangemangen är otroligt snygga och smekande och orkestern låter närvarande och betydligt mer välorganiserad än till exempel James Lasts. Sen finns det som sagt en uppsjö av Edmundo Ros-plattor
och lågbudgetsamlingar an mass och hans plattor är sannerligen inte heller svåra att hitta på loppisar. Och även här kan man väl säga att ju äldre inspelningarna är ju bättre låter det. En av mina favoritplattor med Ros är denna från 1960. Titeln låter kanske tämligen lågbudget och det är väl inte tu tal om annat än att meningen är att man ska dansa till musiken. Under varje låt står det dessutom vilken dans som gäller. 

Men "Dancing with Edmundo" är avkopplande och följsam. Det krävs inte mycket innan man skönt gungar rytmiskt till "Brazil" eller "Copacabana" (nej, inte Barry Manilow-låten). Bäst tycker jag rumba och samba-låtarna är. Sen lär man sig något nytt varje dag. Innan jag skaffade den här plattan visste jag inte att det fanns en spansk dans som heter pasodoble, vars musik kanske inte når upp i samma klass som "Cuban love song" eller "Divina mujer", men som ändå är värd att upptäcka. Men totalt sett en skön och mjuk platta att slappna av till och med trivsamt blås som tar oss tillbaka till 60-talets Brasilien eller en spansk fiesta i månskenet. 

Nytt i samlingen - April 2019

"Månadens bästa fynd" har tjänat mig väl i drygt 3 1/2 år, men när jag numera skriver riktiga recensioner och inte bara rekommendationer på bra plattor så känns titeln "bästa fynd" lite fel och därför har jag valt att ändra lite på denna månadsuppdatering. Titeln numera kommer från och med nu att vara "Nytt i samlingen", kanske ha lite snabbare och kortare texter, inte vara slaviskt bunden till tre skivor per månad, recensera med både bra och dåliga betyg, men i övrigt se likadan ut. Mycket nöje!

Limp Bizkit - Rollin' 
Utgivningsår: 2000
Skivbolag: Flip/Interscope Records
B-sida (andra-spår): Rollin' (Urban assault vehicle)
Limp Bizkit får inte många chanser här på bloggen. Den nu-metal som kom på 2000-talet med rap, hårdrock, kontroversiella texter och väldigt mycket skrika i munnen på varandra lockade aldrig mig och därför lär detta vara undantaget som bekräftar regeln och den enda i sitt slag i samlingen. Men "Rollin'" har något, en refräng som sitter som ett knytnävslag och en gungande och skön melodi. Att det sen tog ungefär 17 år för mig att inse det är en annan sak. Men detta är faktiskt riktigt bra och häftigt! Däremot kan jag avvara mixen på andra-spåret som mer går i hiphop-stil. Det är inte värdelöst, men når inte alls upp i originalets tyngd!

Rockwell - Somebody's watching me
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Motown
Betyg: 2/5
Det är inte lätt när man är uppväxt med artistvärldens kändaste familj, har soulvärldens största mogul och skivbolagsdirektör som far, får en chans i branschen och ändå misslyckas. Rockwell är barndomsvän med familjen Jackson och dessutom son till Motowns grundare Berry Gordy, men fick ta namnet Rockwell för att undvika anklagelser om nepotism. Och det började bra, för låten "Somebody's watching me" får väl räknas som en av 1984 års mest kända hits och en helt OK soulklassiker, om än lite sönderspelad, även så här 35 år efteråt. Men sen blev det inte så mycket mer, trots att familjen Jackson deltar på plattan. Produktionen känns platt och känns vare sig maffigt eller mysigt, om man jämför med andra soulakter vid samma tidpunkt, som Quincy Jones eller dylikt. Melodierna sticker inte heller ut och faller rätt platt ihop och då är Motownlegenden Norman Dozier en av kompositörerna. Nej, det här var en rätt ointressant historia som inte kom någonstans. Det är fullt förståeligt att efter den stora hiten så blev det inte så mycket mer och karriären gick fort utför. Denna stannar inte i samlingen!

Alan O'Day - Oh Johnny
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: Pacific Records
Betyg: 4/5

För ett tag sen så fick jag ett gäng gratis skivor av en kompis där det ingick en skiva utan fodral betitlad "Appetizers" av en sångare vid namn Alan O'Day. Jag hade aldrig hört talas om karln och förstod snart att det kanske inte var 70-talets mest sålda singer-songwriter. Men jag blev väldigt positivt överraskad över hur bra den plattan var och när jag nu hittade denna uppföljare så var förväntingarna stora. Och jag måste säga att de faktiskt levde upp till dessa hyggligt bra! Kända namn som Jay Graydon och Victor "Crusaders" Feldman finns med här och detta är en riktigt bra platta, även om det finns ett par låtar som är minimala sänkare. Han sjunger bra, det är väldigt snyggt gjort och har en soft och mysig blandning mellan 70-talets soul, AOR och singer-songwriter-stil. Det kommer absolut att bli mer av Alan O'Day i min samling!

Sergio Mendes Trio - So nice
Utgivningsår: 1965
Skivbolag: Sears/Pickwick
Betyg: 4/5

Sergio Mendes-plattor kan man se en del av på second hand. Ser man någon brasiliansk artist så är det oftast han eftersom han är den mest kända internationella stjärnan från det landet. Och hur mycket jag än gillar bossa nova och det som på fackspråk kallas MPB så känns Sergio Mendes Brazil-66 plattor och liknande närmare easy listening och James Last ibland. Däremot så ser man extremt sällan Sergio Mendes i mindre konstellationer. Som här där han bara har en trio, vilket förvisso är en sanning med modifikation eftersom han har hjälp av gitarristen Rosinha De Valenca och saxofonisten Bud Shank också. Men det är ändå ett mindre band än man är van vid och sjunger här gör Wanda De Sah. Här finns både låtar på engelska och portugisiska och flera kända brasilianska standards, som "One note samba" och "Tristeza em mim". Den här plattan är svalkande, mysig och avkopplande med perfekt brasiliansk musik i det lilla formatet! Möjligen att det hade varit ännu trevligare om hela plattan hade varit på portugisiska. Men den klart bästa plattan med Sergio Mendes jag har hört så här långt och självklart blir den kvar!