expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

onsdag 10 augusti 2022

Olivia Newton-John (1948 - 2022) - Helylletjejen som blev tuff popstjärna


När detta skrivs är det ett dygn sen sångerskan och skådespelerskan Olivia Newton-John avled, 73 år gammal. Olivia Newton-John var en sån där artist som det är svårt att inte tycka om. Hon hade lite av en snäll helylleimage och var inte så ofta i skandalpressen, och detta förstärktes av hennes röst som också lät väldigt snäll, mysig och förtroendeingivande. Och den rösten var riktigt skön och vacker! 
     Många förknippar henne främst som en australiensisk artist, men hon är faktiskt född i England, men flyttade med familjen till Australien när hon var sex år. 
     Jag ska inte säga att jag direkt har sett Olivia Newton-John som en gigantisk favorit, men med åren så har jag allt mer upptäckt hennes musik och röst och insett att hon sjöng kanonbra och har gjort väldigt mycket bra musik! Och, sorry, till det räknar jag inte hennes och John Travoltas evigt uttjatade och väldigt trista  50-talspastisch "Grease", som jag inte tänker nämna något närmare här. Men visst, hon gjorde den, den blev gigantiskt stor och var en stor del i hennes karriär, utan tvekan. Så när jag nu ska försöka mig på en hyllning till denna riktigt bra och begåvade sångerska så har jag valt att i en sorts kronologisk ordning dyka ner bland fyra av hennes bästa singlar i karriären! Och med dessa fyra låtar vill jag bara säga; Tack för det du gjort musiken och underhållningen med din röst och musikaliska talang och vila i frid, Olivia Newton John! 

Olivia Newton-John - Long long live love
Utgivningsår: 1974
Skivbolag: EMI
B-sida: Angel eyes
Olivias karriär innan "Grease" är idag väldigt bortglömt och kan man något så är det väl i så fall att hon var med i samma Eurovision Song Contest som ABBA vann. Det kanske är därför som det deltagandet idag också väcker viss förvåning dom som inte har koll på detta. Samtidigt så är det inget framträdande som Olivia själv eller personerna runt om henne direkt har pushat på, eftersom hon aldrig gillade låten. Men hon representerade ändå England och blev fyra i tävlingen. 

Men faktum är att i en tävling där jag är tämligen less på ABBAs grymt sönderspelade klassiker och aldrig gillat den andra stora hiten från detta år, Mouth & McNeals "I see a star", så tycker jag att detta faktiskt är en av det årets tävlings bästa låtar. Det är en sorts söt, skön och snäll flower-power-schlager med en refräng alla kan nynna med i. Så, sorry Olivia, detta är faktiskt något från 70-talets Eurovision som jag gillar att lyssna på!



Olivia Newton-John - Xanadu
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: EMI
B-sida: Fools country
Vi flyttar fram i Olivia Newton-Johns karriär, passerar alltså "Grease" helt obemärkt, och landar på en av hennes allra bästa låtar! Olivia var med i fantasymusikalfilmen "Xanadu" 1980, med bland annat Gene Kelly i sin sista roll, en film som man kan se som lite delad vad gäller framgång. Filmen i sig sågades längs fotknölarna och floppade grovt, medan soundtracket blev en gigantisk framgång. I januari 2019 skrev jag om plattan med inte allt för positiva ord och jag står ännu för mina åsikter om den i sin helhet. 

Det överraskande här är dock Electric Light Orchestra, som aldrig varit några av mina favoriter, undantaget 1986-plattan "Balance of power", som dock har gjort några av sina bästa låtar i karriären här och framför allt singlarna till Olivia Newton-John, där jag också kan nämna låten "Magic", en annat riktigt bra Newton-John-klassiker. Titelspåret är en söt, charmig och riktigt mysig discodänga med lysande produktion och melodi! Också är det förstås också Olivias vackra, snälla och lite naiva röst som lyfter det. Detta är alltså den tiden då en sämre svensk cover av en stor hit kom ut knappt en månad efter originalet, men här lyckades faktiskt Karin Glenmark göra en riktigt bra version av låten!



Olivia Newton-John - Physical
Utgivningsår: 1981
Skivbolag: Polar
B-sida: The promise (The dolphin song)
Det var dags för Olivia att släppa sin helylleimage och kliva in i det tuffare 80-talet och det gjordes med ett funkigare och mer discoorienterat sound och med låt med en mycket mer sensuell text. Låten "Physical" var så sexuellt utmanande i sin text, med det betydligt mer prydda tidiga 80-talets standard, att den bannlystes på flera ställen. Detta kan väl ses som en liten lätt överreaktion idag. Som en motvikt till det gjordes en video där ordet "Physical" innebar att Olivia höll ett lätt komiskt träningspass med ett antal överviktiga individer, också det så rätt i dessa Jane Fonda-tider!

Och även om "Physical" kanske lite lätt trippar på de nästan sönderspelades kant så är det en skönt producerad popdiscodänga med en riktigt bra och stark melodi och bra groove som tog mångsysslaren Olivia Newton-John till nya nivåer och utmaningar i karriären.



Olivia Newton-John - Twist of fate
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: Polar
B-sida: Take a chance (med John Travolta)
Vi avslutar denna hyllning av Olivia Newton-John med hennes sista riktiga singelhit, som kom när hon återförenades med John Travolta i den romantiska komedin "Two of a kind". Historien upprepade sig här, för precis som "Xanadu" var detta en film där själva rullen floppade och sågades grovt, medan soundtracket sålde riktigt bra! Istället för ELO var det dock David Foster som satt bakom spakarna. Jag har aldrig hört detta soundtrack i sin helhet, men med låtar av namn som Chicago, Patti Austin och Boz Scaggs låter det inte helt fel. 

Jag hörde den här låten första gången när jag runt 1985 fick hem en reklamkassett från GIF Sundsvall där man hade blandat i lite kända hitlåtar. "Twist of fate" var med där, liksom låtar som John Lennons "Nobody told me" och Nenas 99 luftballonger. Och "Twist of fate" var en riktigt häftig låt, även om det tog lång tid innan jag fick reda på vem som sjöng, eftersom kassettfodral tyvärr inte följde med bandet. 
     I den här låten tar Olivia ännu ett steg mot en tuffare musikimage där "Twist of fate" är en sorts synthrock med en stentuff refräng. Vi är mil ifrån dom 
gulliga "Grease"-låtarna här. Och jag tycker låten ännu är kanonbra och även detta bland det snyggaste och bästa hon gjorde. 
     Även B-sidan fick en hel del uppmärksamhet, den mer sockersöta balladen "Take a chance" som hon sjöng med sin gamla parhäst John Travolta, en klart bra låt. 

fredag 5 augusti 2022

John Miles - Zaragon

John Miles - Zaragon
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: Decca
Betyg: 3/5
John Miles har förekommit två gånger här förut, men däremot så har jag missat att göra en speciell hyllning till honom vid hans bortgång precis innan jul förra året. John Miles var en gudabenådad musiker i Alan Parsons krets som tyvärr glömts bort numera och om plattan "Music" är hans mest kända så får den här plattan, "Zaragon", räknas som den man lättast hittar på olika loppisar och second hand-butiker. Men, som jag tidigare sagt, man ska inte låta sig skrämmas av skivor som man ser överallt i loppisbackarna. Det finns godbitar även där och även om "Zaragon" kanske inte här hans allra bästa alster så är den klart värd att införskaffa!

Den här plattan är ett steg åt ett rockigare sound i jämförelse med dom två föregångarna, "Music" och "Rebel". Alan Parsons hade ju handen över den lysande "Rebel"-plattan, och även ett flertal av John Miles senare album, och även om han inte är med här så finns det en viss Alan Parson Project-känsla i flera låtar, fast lite tuffare. Stundtals doftar det även lite rockopera och även om det normalt inte är något jag direkt går igång på så är detta ändå enormt skickligt gjort! Inte minst låten "Plain Jane" är otroligt snygg och mäktig!
     Sen kan man ha åsikter om sviten om Jack The Ripper, "Nice man Jack", som har väldigt mycket Deep Purple över sig, fast utan Jon Lord på orgel. Det är inte dåligt, men det kanske passar bättre på dom än John Miles, som låter lite för mycket wannabe över det någonstans. 

Som sagt, detta är kanske inte Miles starkaste platta, men den är ändå klart bra och riktigt snyggt hantverk. Den har flera riktigt bra låtar som är grymt sköna och vackert gjorda, även om den också har ett fåtal som gör plattan lite mer dramatisk än den behöver vara. Samt att John Miles goes hårdrock kanske inte är 100 %-igt lysande. Men ändå en stark trea och plattan blir klart kvar i samlingen. 



torsdag 4 augusti 2022

KRÖNIKA: Vad är Guilty Pleasure egentligen?


Det finns ett ord som man hör relativt ofta som skivsamlare, eftersom det är ett modeord. Det kanske inte bara är i skivsamlarkretsar, när jag tänker efter, men eftersom det är det detta handlar om så blir det så nu. Det ordet är "Guilty pleasure". En guilty pleasure är en sak som man lite skäms för att man har och/eller gillar, eftersom tingesten inte är så jättehipp eller högt ansedd hos en stor mängd inom samma område. Första gången jag kom i kontakt med ordet var 2014 när jag svarade på ett antal frågor till en tävling på Youtubes Vinyl Community, där en av frågorna var just:
"What is your guilty pleasure?"
Intressant ord för övrigt. Som om man kommer på någon med att göra något skamligt eller olagligt.
"You are guilty of feeling pleasure over THIS!"
Gjort vadå? Varit väldigt pervers, stulit eller tittat på extremt våldsam film? Nej, men lagt på en skiva med Modern Talking eller Drängarna när du borde ha spisat Rolling Stones eller The Who. Egentligen kunde förvisso hela denna bloggs kategori "Kultstämplat" betecknas som en stor guilty pleasure, om den nu inte existerat mer i humorsyfte.

Men om man som jag har en så bred musiksmak så är det nästan omöjligt att kalla något för guilty
pleasure. Eller så får jag kalla det mesta jag har för det. Jag gillar Modern Talking, har hittat bra låtar med både Lady Gaga, Drängarna och Rednex och har en massa plattor med Edmundo Ros. Och det är för att vad gäller musik och smak så har jag inga guilty pleasures. Jag står för det jag gillar, även fast jag vet att en del av min samling har sågats längs fotknölarna av både samlare och recensenter och har enstaka singlar och/eller skivor med både Lotta Engberg, Cool Candys, Britney Spears och Take That. Plus mer "accepterade" namn som Stan Getz, Miles Davis, Depeche Mode, Blood, Sweat & Tears och Prince. Vid gud, det är ju ändå "bara" musik vi talar om. Varför ska man behöva skämmas och kalla något vi gillar för något som låter som om vi ska sitta i skampåle för det? Man gillar det man gillar och om vi nu har kommit något längre vad gäller att respektera och acceptera varandra som människor så borde det även gälla musiksmak också. Sen är jag medveten om att det är mycket lättare att sitta och säga det som vuxen än som tonåring. Det var en del musik jag blev hånad för i min ungdom, det ska gudarna veta. Och minns att under 90- och 00-talet så stämplades mer eller mindre hela 80-talets musikvärld som ett enda guilty pleasure.

Sen finns det ett område som hamnar i en gråzon förstås och det är guilty pleasures vad gäller lämpliga och olämpliga texter. Vad borde man lyssna på utan att någon blir kränkt och inte? Här är det väldigt intressant att det finns folk som har både mer och mindre vettiga åsikter om saker och tycker att man ska få lyssna eller sjunga vad man vill, men samtidigt ser ner på folk som gillar dansband. Inga nämnda, inga glömda. Det finns alltså musikaliska guilty pleasures och det finns musik-etiska guilty pleasures. Jag kan förstå den andra till viss del, även om gränserna är upp till var och en. 
     Men den första, den musikaliska varianten, är egentligen ren snobberi där man åter ska se viss musik som finare än andra. Så mitt råd är: Stå för det ni gillar och ignorera ordet guilty pleasure, så länge ni inte skadar eller sårar någon. Musik blir så mycket roligare för var och en då...
     Så för att föregå med gott exempel så bjuder jag på en av dom dansbandslåtarna jag faktiskt gillar mest, Lotta Engberg och "Tusen vackra bilder". 

torsdag 28 juli 2022

Sommarplågor #30: Eurythmics - Thorn in my side (1986)

Eurythmics - Thorn in my side
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: RCA
B-sida: In this town
Jag stannar i sommaren 1986 och en låt som jag inte alls gillade då, vilket inte var så vanligt eftersom jag ännu var relativt nyförälskad i popmusik. Men när Eurythmics nu hade gjort lysande låtar som "There must be an angel (playing with my heart)" eller "Sexcrime" så blev förstås den synthälskande 11-åringen i Sundsvall rätt besviken när det nu kom låtar med Dave och Annie som inte innehöll synthar. Eurythmics hade ju två sommarlåtar denna sommar och den andra, rockaren "When tomorrow comes", ska förstås få en egen installation på bloggen så småningom. Den låten har jag dock med åren lärt mig gilla fullt ut med sin lysande energi! Den här låten, "Thorn in my side", förstod jag mig inte på utan tyckte den var väldigt ointressant och fånig på nåt sätt med sitt väldigt glada gitarrpopssound och sin saxofon. 

Annars hade den här låten en väldigt märklig listkarriär här i Sverige. "When tomorrow comes" får väl räknas som den officiella sommarhiten, men den här låten tog sig plötsligt in på Sommartoppens första plats från ingenstans, trots att den inte ännu var släppt på singel, inte ens i hemlandet England. Officiellt var den alltså ännu att betraktas som ett albumspår, och varför man valde att testa det till Sommartoppen är ju en intressant fråga. Men och andra sidan var detta comebackår av det programmet ett väldigt märkligt år vad gäller urval av låtar och utmanare. Sen, i slutet av augusti, så släpptes den på singel även här i Sverige och blev förstås en hit, men hade nog blivit en än större hit om man inte hade spelat sönder låten i radio redan en månad innan singelsläppet.

Mitt agg mot den här låten har lagt sig idag. Jag tycker ännu inte att det
på långa vägar är Eurythmics bästa låt, men samtidigt finns det en del oändligt sämre låtar med dom också, bara det året. Jag kan acceptera den och se den som en sommarnostalgi från 1986 när jag för första sommaren lyssnade på Sommartoppen, i brist på andra listprogram under Tracks sommarvila.

torsdag 21 juli 2022

The Complete Joseph "King" Oliver 1923/31 Heritage vol. 6

The Complete Joseph "King" Oliver 1923/31 Heritage vol. 6
Utgivningsår: 1993
Skivbolag: King Jazz
Betyg: 3/5
Jag sprang helt nyligen på en riktigt bra hög med jazzplattor på second hand så räkna med en hel del sånt, inte minst på den kommande "Nytt i samlingen" för juli. Men varför inte ett smakprov redan nu? Och det är inte så ofta som jag går tillbaka till jazzens barndom och lyssnar på riktigt tidig jazz och när det blir så är det oftast i form av tidiga storband och dansorkestrar från decennieskiftet mellan 20- och 30-tal. Dessförinnan är det lite mycket dixieland för min smak i normala fall. Men det är ju också en väldigt stor del av jazzens historia och eftersom det är så tidiga inspelningar så kan det vara riktigt bra i normala doser! I det här fallet så kändes det fel att passa på denna fina samling med en av jazzens förgrundsgestalter King Oliver.

King Oliver var Louis Armstrongs lärare och mentor och Armstrong själv har en gång sagt att utan King Oliver hade inte jazzen varit vad den skulle bli. I det här fallet är det det bortglömda skivbolaget King Jazz, som under ett par år på 40-talet drevs av klarinettisten Mezz Mezzrow och som på 90-talet under ledning av mannen som Mezzrow en gång sålde bolaget till, producenten Alessandro Protti, gav ut en serie CD-skivor med äldre tradjazzinspelningar. Detta är då den sjätte volymen i en serie om denne kornettist och inspelningarna på denna utgåva sträcker sig mellan 1929-31.

Som sagt så är detta inte min vardagsmat och ju längre in i 30-talet vi kommer i skivan ju bättre och lite mindre ren dixieland blir det. Men det är ändå mysigt, trevligt och avkopplande att ibland plocka fram och lyssna på och även känna att detta ändå är inspelningar som är grunden till det jag lyssnar på i normala fall i genren. Och det finns ett antal riktigt bra spår här, som King Oliver och Henry "Red" Allens inspelning av "Shake it and break it" eller "Nelson stomp", båda från 1930. Det är här vi får ett gäng väldigt tidiga och bra varianter på storbandsjazz. Dessutom är detta ändå lite av nostalgi från mina första jazzår på 80-talet, när jag sista söndagen varje månad satt och lyssnade på radioprogrammet "Jesses Jazzbar" i P3. Så trots att detta inte är en helt perfekt platta och jag gärna hade kunnat avvara tre versioner av den väldigt sega "Frankie & Johnny" så blir skivan självklart kvar i samlingen! Det är ju ändå jazzhistoria deluxe!



tisdag 19 juli 2022

Kultstämplat: Michael Landon - Gimme a little kiss (will "ya" huh)

Michael Landon - Gimme a little kiss (will "ya" huh)
Utgivningsår: 1962
Skivbolag: Columbia
B-sida: Be patient with me
Låt oss återvända till kategorin "Skådespelares tveksamma insatser på platta". Nu var Michael Landon förvisso ingen duvunge på i studion, vilket kanske gör det hela ännu mer tveksamt. Ni minns väl Michael Landon, han som alltid spelade helyllekarlar som hjälpte folk, som minste brodern Joe Cartwright i "Bröderna Cartwright" eller den genomhygglige Charles Ingalls i "Lilla huset på prärien"? Landon var långt ifrån den ende i Cartwright-familjen som spelade in musik. Lorne "
Pappa Ben" Greene spelade till exempel en gång in en riktigt bra låt vid namn "Ringo". Och visst hade väl den här låten en viss succé. Originalet spelades in och kom 1957, men då hade "Bröderna Cartwright" inte kommit igång än och Landon var känd som tonårsidol på vita duken. Därför gavs en ny utgåva av låten ut fem år senare, 1962, nu med reklam för hans insats som "Little Joe Cartwright". Sverige var dessutom en av ställena där serien hade mest fans, vilket gjorde att Landon hamnade på "Tio i Topp" och åkte på folkparksturné här. 

Så till 
själva låten då. OK, han hamnade på Tio i Topp och hade en gigantisk fanskara på sin tid, men det betyder inte att detta för det är särskilt bra. Melodin och soundet är tänkt att vara en liten sockersöt amerikansk schlagerdänga där en kille vädjar till sin pryda och försiktiga flicka om en liten kyss, men hon är ståndaktig. Landon har dock absolut ingen sångröst utan nästan väser fram sin sång och mest komisk är dialogen med hans flickvän, spelad av okänd kvinna, där Landon med sin mest sliskiga och kusliga ful-gubbe-röst stönar: 
"Gimme a little kiss, c'mon..."
Följt av, när damen i fråga nobbar kyssen:
"Come a little closer, c'mon, just a little closer..."

På sitt sätt är det i och för sig lite udda och komiskt bara idén att helylle-Landon, åtminstone framför kameran, plötsligt låter som en creepy dräglande och stönande snuskhummer på platta, för jag är rätt säker på att det inte riktigt var det som var meningen när man skulle lansera den tvålfagre tonårshjälten på skiva. 
     På B-sidan, "Be patient with me", har han lämnat väsandet och försöker snarare låta som en modern Elvis Presley-kopia som det går, men inte heller här låter rösten varken bra eller trovärdig. Jag tror vi får vara tacksamma att Landon i alla fall inte satsade på musikalfilmer eller sökte sig till Broadway. 


lördag 9 juli 2022

Sommarplågor #29: Roxette - Neverending love (1986)

Roxette - Neverending love
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: EMI
B-sida: Neverending Love (Love-mix)
Per Gessle har ju dammat av Roxette-namnet igen under sommaren efter Maries bortgång, nu under namnet PG Roxette, och låten "The loneliest girl in the world" är faktiskt riktigt bra. Men vi går nu tillbaka till början igen. Tiden efter Gyllene Tider 1984 var väl inte den bästa i Per Gessles karriär. Jag är förvisso en av få som tycker hans sololåtar därefter är riktigt bra. "Galning" är en 1985-klassiker för mig, punkt slut. Men ur försäljningssynpunkt så gick det väl inte jättebra. Jag inser att jag tagit upp detta en gång förr, när jag skrev om Roxettes debut-platta "Pearls of passion", men det var ju för snart 13 år sen och historien är ju ändå en del av låten som är dagens "Sommarplåga".

Under våren 1986 skrev han "Kärleken är evig" till Lena Philipsson och en lite andra, mindre framgångsrika, låtar till andra. En av dom var en låt betitlad "Svarta glas", som skrevs till Pernilla Wahlgren. Hon sa nej till låten, och här kan man ju leka med tanken på vad som hade hänt med Pers fortsatta karriär, och med hela den svenska musikexporten för övrigt, om Fröken Wahlgrens Värld sagt "ja tack" till låten. Tillfälligheternas spel!

Nu nobbade hon "Svarta glas" alltså och Per testade att skriva om texten till engelska, som intressant nog hade samma tema som Lena Phs Mello-låt, "Neverending love". Han trodde på låten så pass att han var beredd att göra den själv, men gärna i grupp med någon. Valet föll på Marie Fredriksson, som han känt sen länge och som sjungit i bakgrunden på flertalet Gyllene-låtar. Men Marie hade vuxit sig större i karriären än Per, tack vare sin hit "Ännu doftar kärlek", och var sådär intresserad. Men efter lite övertalning och förhoppning om att projektet skulle föra dom utomlands, och med ett bandnamn snott från en Dr Feelgood-låt, så blev låten till slut av och, ja, som det brukar heta, resten är historia. 

När "Neverending love" så sommaren 1986 nådde Sommartoppen så erkänner jag att jag var lite tveksam. Jag tyckte den var lite velig, i jämförelse med till exempel "Galning", som jag tyckte var klart tuffare. Men den växte allt mer per lyssning och när låten till slut befann sig på höstens första trackslista så hade min åsikt svängt och det var en riktigt bra låt. Egentligen är ju inte detta alls en sommarlåt i sin form, men den blev det ändå av sig själv med sin svala, relaxande och sköna stämning och Marie och Pers passande gemensamma röster. Visst, produktionen kanske inte är jätteimponerande med dagens mått mätt, men ibland behövs det inte mer för att skapa den där riktiga sommarkänslan. Idag kanske jag känner att jag hört igenom låten en gång för mycket och är lite mätt på den, men den ger ändå den där sköna sommarkänslan från 80-talets mitt och är lik väl, precis som "Galning", en klassiker. Och undrar ni hur "Svarta glas" lät från början? Inga problem, jag har bifogat ett klipp på den också. Och frågan är om inte den idag är spelad mer än vad videon till "Neverending love" har varit visad under hela låtens existens...



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...