torsdag 16 mars 2017

Chicago - If you leave me now

Nyligen så tog jag på mig uppdraget att rangordna de 10 bästa låtarna från 70-talet på min Youtube-kanal, vilket var en riktigt svår uppgift. 70-talet är ju ännu rätt ny företeelse i min samling så ännu nyförälskad i detta musikaliska decennium som jag är så var det MÅNGA jag ville ha med. Men ettan kändes rätt klar från början, för för mig har Chicagos "If you leave me now" från 1976 alltid haft en stor plats i mitt musikaliska hjärta.
Jag hade en period runt 1987-88 då jag lyssnade väldigt flitigt på 60- och 70-talsmusik (och droppade det sen) och denna klassiker var en av låtarna som jag spelade in och hörde en hel del på då.

Följare av min blogg minns kanske har förstått att Chicago i överhuvudtaget är en av mina favoritgrupper från den eran. Få kan skapa det ös och det gung och blås som Chicago kan och för mig så är alla stilar välkommen. Både deras mer funkrockiga period i början av karriären, samt deras mjukare stil under 70-talets mitt, och deras mer kommersiella rockballadsera under 80-talet, jag sväljer allt! Framför allt om Peter Cetera sjunger, men både Robert Lamm och Bill Champlin passar in minst lika bra.

"If you leave me now", från deras likaledes lysande platta "Chicago X", är en sockersöt ballad som är så sensationellt lysande producerad och arrangerad att jag får gåshud när jag hör den. Lyssna på stråkarna kombinerat med Ceteras ljusa och gälla stämma, för att inte tala om melodin! Det här är ju bara vacker musikalisk poesi! Låten blev också en av bandets allra mest kända och största hits och har sen dess använts om och om igen i TV-serier, filmer samt även "Grand theft auto V".
     Chicagos skivor har jag haft lycka med att hitta här och var, men däremot är det något svårare med deras vinylsinglar, de äldre alltså. Så på Sundsvalls skivmässa hösten 2015, i montern tillhörandes Stockholmsbutiken Record Hunter, så kunde jag till min glädje hitta två stycken, både denna och "Baby, what a big surprise".

B-sidan på "If you leave me now" är en annat spår från "Chicago X", "Together again", som också är en mästerlig komposition. Lyssna framför allt på växlingen mellan den mer gungande och blåsiga inledningen och den riktigt snygga och lugna delen 45 sekunder in i låten! Självklart så bjuder jag på smakprov från både A- och B-sida här och "If you leave me now" i en riktigt snygg liveupptagning.




söndag 12 mars 2017

2 Unlimited - No limits

Jag hade tänkt att invitera er till en stunds sann 90-talsnostalgi. En sån platta där man inte ska se så perfektionistiskt och noggrant på hur det är gjort utan lämna kraven och förståndet hemma och bara följa med på åkturen. Jag är ju då ett fan av 90-talets eurodancemusik och en av förgrundsgestalterna på 90-talet i genren var holländska 2 Unlimited. 2 Unlimited är egentligen discjockeyna Phil Wilde och Jean-Paul De Coster, men de syns aldrig utåt utan i sann anda som det var då så lämnade man det utåtriktade åt random sångare respektive rappare. I detta bands fall så var de mest kända gallionsfigurerna sångerskan Anita Doth och rapparen Ray Slijngaard.

Man hade mindre hit redan med första plattan och en del kanske minns hits som "Get ready for this", "Magic friend" och "The twilight zone". Men genombrottet kom med buller och bång 1993 då låten "No limit" knatade upp i englandslistans topp, vilket var rätt otroligt eftersom England var ett av få europeiska länder där den riktiga eurodancemusiken aldrig fick ett fotfäste på 90-talet. Men så var ju också sångerskan Anita Doth gudomligt snygg, det sticker jag inte under stolen med.
     Personligen så var det ömsom vin, ömsom vatten för mig vad gällde 2 Unlimited. "No limit"-hiten var väl rätt OK, uppföljaren "Tribal dance" gillade jag aldrig, men min knock kom med tredje singeln "Faces" som jag tyckte var kanonbra. Dansproduktionen satt riktigt skönt och Anita sjöng bättre än någonsin.

     Som alla följare vet så blev mitt förhållande till eurodiscomusiken allt bättre med åren och 1995 så sprang jag på ett billigt exemplar av deras storsäljande platta "No limits", på OBS i Sundsvall tror jag. Eftersom jag då precis börjat snegla allt mer åt den musiken så minns jag att det var lite vinna eller försvinna i köpet. Det kunde ju vara riktigt bra och priset var duktigt nersatt så jag chansade och köpte den.

Som sagt så ska man inte ha några höga krav på texter eller musik här, vi snackar ren och skär dansmusik som röjer från ton ett och till slutet. Men produktionen är ikonisk och jag älskar ju eurodiscons explosiva dansstil och ljudbild. Detta är som snask för mig och singelhits som "Maximum overdrive", "Let the beat control your body" och "Tribal dance", som jag lärde mig gilla med tiden, är riktiga guldkorn från 90-talets dansperiod! Lägg där till "The power age" och "Break the chain" och lyckan är fullkomlig.
     Normalt brukar man skohorna in två saker. Dels en långrad med olika dansmixar av singlarna, men glädjen är ännu större när jag upptäcker att det inte finns en enda mix på plattan! Dels ska många euroakter skohorna in en ballad som utfyllnad som ingen minns och som inte alls funkar. Jag vet det låter tråkigt, det är danslåtarna man vill ha och alla försök att bryta det förkastas, men många ballader från eurodiscoartister brukar vara riktiga sömnpiller. Men här funkar faktiskt balladen "Where are you now" riktigt bra där produktionen är stor, tillbakalutande och lite mystisk!
   
"No limits" är en dansklassiker för 90-talsfesten eller för det sanna eurofanet. Jag gillar faktiskt den här plattan väldigt mycket! Den är okomplicerad och enkel, men så otroligt häftigt och snyggt producerad! För visst kan man ibland inte få för mycket snask utan att få hål i tänderna... eller öronen i detta fall?
Ray och Anita lämnade 2 Unlimited 1996 och byttes ut av två stycken tjejer som ungefär ingen brydde sig i, Marion van Iwaarden och Romy van Oojjen. Jag ska inte säga att plattan "II" från 1998 är dålig, den har sin charm och sina poänger, men nog känns ett 2 Unlimited utan Ray och Anita rätt platt. Därför så återvände de båda till bandet 2012 igen och turnerar än. Smakprov här blir "Faces" och "The power age".



torsdag 2 mars 2017

Månadens bästa fynd - February 2017 (Björn Skifs/Chet Baker/MFSB)

Februari brukar normalt vara en av de lugnaste månaderna för skivköp. Det är den tid på året då det kommer in överlägset minst skivor på second hand-affärerna och för min del så har det varit löjligt lugnt under 75 % av månaden. Däremot så har jag gjort en hel del riktigt spännande fynd under de två senaste helgerna, vilket har varit februari månads räddning. Nu är det inget jag sörjer eftersom jag är mitt uppe i en rensning av mindre intressanta skivor ur samlingen. Men månaden har ändå dominerats av jazz och 70-tal, med lite småsaker vid sidan av, så här kommer en redovisning av det viktigaste ur februari månads inköp.

Björn Skifs - Zick zack (1988) 
Jag vill inte se mig som ett stort Björn Skifs-fan. Han har gjort en del riktigt bra låtar, samtidigt som han också gjort diverse låtar jag inte tål längre ("Michelangelo", "Hooked on a feeling", "Håll mitt hjärta", den där sega prinsessbröllopsduetten med Agnes). Därför så kan jag erkänna att jag innan denna skiva inte ägde en enda platta med honom. Men 1988 är enligt mig hans bästa period musikaliskt, eftersom jag tycker att "Akta dej!" ur "Strul"-filmen är bland det bästa han har gjort. Därför så blev jag faktiskt nyfiken på hans platta "Zick zack" från 1988, som då innehåller ett flertal kanonlåtar som jag hört förut. Produktionen, av Leif Larsson, är inget unikum direkt. Det är 80-talets svenska svensktoppspop med en nypa schlager runt om kring som dominerar, och normalt brukar det passera mig rätt obemärkt förbi. Men Björn Skifs lyckas göra något riktigt bra och röjigt av det, som gör att det känns helt OK faktiskt! Inledande "Ge efter" är bland det bättre jag har hört med honom och "In the name of love" är en höjdarlåt som skulle ha funkat som singel. Balladen "To touch you" hade jag svårt för när den kom, men med åren har den faktiskt växt till en av Björns bättre ballader. Plattan är inte originell på nåt sätt, men en skön svensk popplatta som är riktigt bra! Klart Skifs bästa platta!


Chet Baker - The italian sessions (1990) 
1962, i en skivstudio i Rom i Italien, samlades trumpetaren Chet Baker med ett gäng europeiska musiker, Bobby Jasper, Benoit Quersin, Rene Thomas, Daniel Humair och den ende italienaren, pianisten Amadeo Thomassi. En orättvist bortglömd session som bjuder på bebop-jazz av väldigt fint märke. Chet Baker är stjärnan här, men bjuder flott med sig av utrymmet på skivan och i Thommassis egen komposition "Ballata in forma di blues" så får denne skina stort. Men annars är detta en riktigt positiv överraskning som svänger riktigt bra. Bäst lyser den ösiga "Pent up house" där alla spelar fenomenalt ihop. Lyssna till exempel på belgaren Rene Thomas gitarrsolo. Detta är en varmt rekommenderad jazzplatta, som i detta fall också är utgiven på RCAs underbolag Blue Bird, som brukar ge ut toppinspelningar! Jag väljer här följaktligen "Pent up house"!


MFSB - Love is the message (1973)/Summertime (1976)
Om man som jag är en relativt nybliven samlare på en viss genre, i mitt fall 70-tal och 70-talssoul, så finns det vissa käpphästar som man bara känner att man måste ha. Eftersom jag älskar Philadelphia Records och "Philly"-soundet så är jag jublande lycklig att ha hittat min första O'Jays-platta från 70-talet (jag har en från 80-talet sen tidigare). Jag tänkte inte skriva om den här och nu dock.
     Men lika lycklig blev jag när jag hittade två skivor med Philadelphia Records "husband", om man kan kalla dom så. MFSB var en musikerpool bestående av cirka 30 studiomusiker som ackompanjerade bolagets allra största musiker och som mer eller mindre skapade det klassiska "Philly"-soundet, allt under noggrann övervakning av bolagets primus motorer Kenneth Gamble och Leon Huff. MFSB står för övrigt för "Mother Father Sister Brother", för er som inte vet om det.
     Eftersom båda dessa skivor är i mina ögon klassiska soulplattor så väljer jag att visa upp dom bägge här. Den äldsta, och kanske mest legendarisk, är "Love is the message", som innehåller bandets största och mest kända hit, "TSOP (The sound of Philadelphia)", även känd som signaturen till legendariska TV-showen "Soul train". Skivan i övrigt är till 97 % instrumental och både otroligt vacker och funky. Lyssna på det fantastiska arrangemanget i balladen "My one and ony love" eller "Touch me in the morning". Plattan domineras mycket av saxofonen från antingen Zach Zachary eller Tony Williams (här är jag lite osäker).
     På den andra plattan, "Summertime" är den inte lika dominerande utan den är en riktigt snygg och avkopplande mesta dels instrumental soulfunkplatta med stråkar, samt att kören där producenterna John Whitehead och Gene McFadden ingår (ja, det är McFadden & Whitehead från "Ain't no stoppin' us now"), får mer utrymme än vad The Three Degrees fick på plattan innan. Knepigt kan tyckas, men när den här skivan kom hade de tre souldrottningarna precis lämnat Philadelphia för CBS Sony.
     Men annars är detta också en underbar soulupplevelse som är mästerligt producerad och arrangerad! Lyssna på "Plenty good lovin'" eller inledande "Picnic in the park". Som smakprov här, eftersom "Summertime" är oändligt mindre känd än "Love is the message", så väljer jag "Plenty good lovin'"

onsdag 22 februari 2017

Arne Qvick - Rosen

Det finns kultklassiker och det finns kultklassiker! Det finns dom där som man skrattar åt och som man sen kanske inte minns förrän år efteråt, också finns det dom där låtarna som ändå har gnagt sig in i hjärnbarken, generation efter generation, och inte vill försvinna. Om man ber gemene man nämna en kultklassiker så kommer åtminstone var tredje säga Arne Qvick med "Rosen", låten som egentligen inte hade en skuggan av en chans att bli en hit. 1963, när låten egentligen gjordes, så var det svenska popundret i full fart, med Hep Stars, Tages och Shanes, och 1969, när låten blev en hit, så var det mitt i flower-power eran och Jimi Hendrix, Beatles och Rolling Stones. En låt av den kaliber som "Rosen" är borde inte ha blivit en hit, men den blev det, tack vare en massa studenter som köpte låten i massor.

Egentligen tycker inte jag att låten är så katastrofal som många andra låtar som jag har skrivit om genom åren och som har fått stämpeln "Kultstämplat". Men det vore helt fel att utelämna den här ifrån!
     När jag var liten så minns jag hur jag egentligen hade svårt för låten. Jag hade svårt i överhuvudtaget med låtar som det pratades mitt i och som gick i molltempo. Det är klart att man tyckte synd om denne stackars människa och hur hans tjej behandlade honom, hur grymt dumpad han blev.
     Idag är låten förstås en parodi på sig själv utan dess like. Arne Qvick har verkligen den där rösten som gör att han verkligen låter som en sorts avlägsen släkting till Stig-Helmer i "Sällskapsresan" eller någon annan lätt töntifierad morsgris. Och texten är ju ett härligt pekoral där man undrar om den här tiden verkligen har funnits.
     Men samtidigt är jag väldigt svag för 60-talets charmiga snyftarschlagers, som är ändå ett sorts mysigt tidsdokument. Som sagt, "Rosen" må vara en pekoral och en aning fånig i sig, men jag har svårt att inte gilla den någonstans. Dessutom är Arne Qvick en av de som på ett skönt sätt visat att man inte behöver vara med sin tid till 100 % för att vara en skivartist. Jag minns en intervju som han gjorde i TV inför släppet av en ny skiva,det kan ha varit runt 1998-99. Reportern frågade honom:
"Vad är det som skiljer den här plattan mot dina tidigare skivor?"
Man kan ana vad han skulle kunna tänkas säga. Ett tuffare och rockigare sound? En platta i dansmix? Sång på engelska? Nej, Arne nickade bara glatt och sa:
"Jo, på den här skivan så har jag haft steelguitar!"
För honom var detta den stora förnyelsen som skulle lyfta försäljningen! Visst är det kul med medvetna artister?

Förutom originalet med "Rosen", som faktiskt fick en musikvideo till, så bjuder jag också på en skön variant av låten, som jag har. Brittiska komikerna Kesselofski & Fiske, sen länge bosatt i Uppsala,
uppmärksammade att flera av Sveriges bidrag i melodifestivalen hade handlat om "loo", som i engelskan betyder toalett. "Diggeloo Diggeley" och "Waterloo", vilket följdes av "Bugaloo", och skapade en parodilåt om detta som hette "Going to the loo". Som B-sida på singeln så har dom spelat in en engelsk tolkning av just "Rosen" och den är riktigt kul och intressant!
     Det finns en till version gjord inte långt efter originalet, men den hade jag tänkt spara till dess jag hittar singeln, för den är värd en egen artikel, nämligen Leena Skoogs "Svaret på Rosen", där hon iklär sig rollen som Arne Qvicks elaka flicka och svarar på hans låt.



måndag 13 februari 2017

Sting - Nothing like the sun...

Det tillhör verkligen inte vanligheterna att jag skriver om kassetter, men här har jag inget val eftersom jag inte har den här plattan i något annat format än som köpkassett och jag tycker det är en bra idé att skriva om min favoritplatta med en av årets Polarprisvinnare. Inte Wayne Shorter dock, för även om mitt jazzjag gratulerar att en jazzmusiker får det, så tillhör Wayne Shorter mer den formen av mer modern jazz som jag inte är så intresserad av. Jag jublade mer när Sonny Rollins fick priset 2006!
     Viss kritik har hörts om valet av Sting som pristagare i år och jag tycker det är rent trams. Jag läste en krönika av den alltid lika löjligt perfektionistiska popnörden Andres Lokko i Expressen och håller med om en del av de namn han nämnde som pristagare, Madonna, Carole King, Kate Bush och så vidare. Men att medierna alltid ska försöka göra allt inom musiken till sin ägodel och arena och inte lämna något till över för sånt som nödvändigtvis inte får fyra eller fem stjärnor i betyg är enormt fånigt och tröttsamt. Så jag tillåter mig då att gå ut och säga att Sting förtjänar priset, till och mer än förra årets Max Martin! Sting är en artist som på ett genialt sätt genom karriären (solokarriären alltså, The Police har jag inte fastnat lika mycket för) blandat musik från olika kulturer och gjort det med en fenomenal förmåga att skriva starka och vackra melodier. Sen kan jag tycka att det lilla jag hört från hans senaste platta, "57th & 9th", inte direkt tillhör hans bästa och starkaste, men OK. Jag gillar Sting och tycker han har gjort mycket för musikbranschen, kanske inte nyskapare, men en lysande musiker och kompositör.

Jag kunde alltså skriva om både singlar med Sting eller vilken platta jag ville, men den som jag genom åren lyssnat mest på är "Nothing like the sun...", som jag då köpte på kassett runt 1988, då den ännu var hyggligt ny (ett år gammal). Jag tror den köptes på Thylins Skivaffär på Storgatan, som på den tiden var den stora skivaffären i Sundsvall.
     Varför jag inte har bytt upp mig är nog enkelt för att jag inte hittat den på vinyl, i alla fall inte i ett tillräckligt bra skick. Men jag minns väl när jag lyssnade på bandet och blev hänförd över hur otroligt snyggt gjord den var och det tycker jag ännu! "Nothing like the sun..." är en speciell platta som både överraskar och griper tag. Det kommer udda saker titt som tätt i låtarna och man lyssnar noga på både produktion och
melodier.
     Jag minns att jag blev helt förtrollad av låten "Fragile", som är ett magiskt och vackert mästerverk!
     Singeln "Englishman in New York" är också ett annat mästerverk där Sting coolt vandrar fram på New Yorks gator till de svala tonerna av Bradford Marsalis sopransaxofon, för att mitt i låten plötsligt vandra över i ett klockrent jazzsolo av Marsalis i ett par minuter, för att med ett kraftigt rocktrumsolo slutligen vandra tillbaka till den lunkande mysstämningen den började med. Det är lysande skapad musik som överraskar på ett positivt sätt!
     En annan singel jag också minns jag gillade skarpt, inte minst den lite små festliga videon, var "We'll be together", som är mer funkig och dansant än de två tidigare låtarna.
     Lyssna också på inledande "The Lazarus heart" eller "History will teach us nothing" eller varför inte den riktigt snygga "They dance alone".

Jag har dock tyvärr lite sämre koll på Stings musik efter hans monstertråkiga ballad med Rod Stewart och Sting, "All for love", som jag minns jag avskydde genom hela 1993 och 1994, och den har inte blivit mer spännande mer åren direkt.
     Men Sting är en lysande artist som i mina ögon är det intressantaste man haft som Polarvinnare på många år. "Nothing like the sun..." för mig är ett lysande bevis på det!

Det känns skönt att för en gångs skull få hylla en artist för hans gärning på ett positivt sätt, inte bara för att denne nyss har avlidit, som det blev mycket av förra året, så jag bjuder på tre spår från plattan, givetvis "Fragile" samt "The Lazarus heart" och "Englishman in New York".





onsdag 8 februari 2017

Månadens bästa fynd - Januari 2017 (New Order/Jimmy Smith/Sarah Vaughan/Fra Lippo Lippi)

Nytt år och nya skivfynd! Annars är januari och februari de svåraste månaderna då det generellt sett kommer in minst antal saker till second hand-affärerna. Men januari har varit en helt OK månad utan att ha köpt för mycket. Då jag just nu är mitt uppe i min sortering och rensning i samlingen så är det helt OK med en lugnare period. Dessutom har jag hittat mycket spännande av högsta kvalitet denna månad. Kvalitet före kvantitet kan man säga, för jag har hittat både Jackson 5, Fleetwood Mac, Paul Simon och galanta jazzplattor av bästa skick! Men flera av dessa har jag inte hunnit höra igenom än och därför tar jag mig friheten att återkomma till dessa senare om de skulle vara lika bra som jag hoppas att de är. Men för att hylla denna månads kanonfynd så känner jag för att skriva om fyra skivor denna månad.

New Order - Blue monday (1983)
Maxisinglar är verkligen inte något jag normalt sett samlar på. Oftast innehåller de normallåten, om man har tur i en normal version, samt låten i tre till fyra i olika dansmixar som jag inte alls klarar av att lyssna på. Hur jag kan gillar euro- och trancemusik är en gåta verkligen...
     Men en maxisingel som det känns fel att inte ha om man som jag samlar 80-talsmusik är tidernas mest sålda 12-tummare, New Orders klassiska "Blue monday". Detta är också den riktiga versionen med ett skivomslag föreställandes in klassisk floppy-diskett.
     "Blue monday" var bandets svar på fansens besvikelse att bandet inte gjorde några extra-nummer till sina konserter. Med den här låten kunde man i praktiken trycka på "play" på en synth och sen gå av scenen igen. Men snart blev detta ett helt projekt och låten en succé och numera är "Blue monday" ett stående extranummer.
     Egentligen är "Blue monday" en rätt märklig hit. Dels så tar låten en för hitlåtar väldigt lång tid på sig innan sången börjar. Introt varar i mer än en minut, vilket skulle ha varit otänkbart bara några år senare.
     Dessutom har låten egentligen noll refräng, utan det som bär den är de energiskt matande syntharna och Bernard Sumner som sjunger till detta. Men energin i låten och den lysande ljudbilden är det som gör att detta är en riktig synthklassiker! Däremot har New Order aldrig varit några fantomer på att göra musikvideor och den här är inget undantag. Men den visas inte så ofta och visst finns det sekvenser som väcker nostalgiska minnen så här är originalvideon från 1983.


Jimmy Smith - The boss (1968)
Jag brukar försöka hitta minst en Jimmy Smith-skiva per år och har lyckats varje år, utom förra året. 2016 var första året på mer än tio år då jag inte köpte ett enda Jimmy Smith-album. Ibland har man otur, det är inte mycket mer att orda om det. Men 2017 har börjat helt fantastiskt vad gäller denna hammondfantom och jag känner att jag med råge har tagit igen förlusten 2016 nu. Dels hittade jag han och Kenny Burrells klassiska platta "Blue bash" från 1963, en lysande platta där duon har ett helt enormt samspel.

     Men dessutom fick jag presenter i brevlådan från en av mina
prenumeranter och vänner på Youtubes Vinyl Community, en tjej från Arizona som heter Jenny (kallar sig
Bea Sides på tuben). Hon har följt min fascination av Jimmy Smith i filmerna och hade nu hittat två skivor jag inte hade och skickade dessa till mig i present från USA! Gratis är gott, speciellt om det är såna här godsaker!
     Dels en Blue Note-platta från 1963 som heter "Prayer meetin'", där han spelar med saxofonisten Stanley Turrentine, en helt OK platta totalt sett, dock med ett par låtar som är lite segare. Dels en helt fantastisk liveplatta där han spelar med ingen mindre än George Benson. Jag är ett stort fan av både Jimmy Smith och George Benson och att då få en liveskiva med båda dessa i brevlådan kändes helt fantastiskt!
     Smith och Benson spelar mycket bra ihop och med här finns även trummisen Donald Bailey. Titelspåret "The boss", en låt signerad Jimmy Smith själv, är kanonbra, liksom versionen av Burt Bacharachs "This guy's in love with you". Konserten är gjord i Atlanta och en fröjd för örat!


Sarah Vaughan - Live in Japan (1973)
Jag är inget jättefan av Sarah Vaughan. Om jag jämför henne med andra sångerskor som Ella Fitzgerald eller varför inte min favorit Monica Zetterlund så tycker jag att Sarah Vaughan har en del som inte riktigt är lika intressant. Men när jag hittade den här liveplattan på en loppis för några veckor sen så kunde jag inte motstå. Det var live och det var en riktigt fin dubbel-LP med en sångerska och en pianotrio. Hade det varit för 20-25 år sen så hade jag förmodligen inte ens tagit i plattan med tång ens så lite har väl min jazzsmak breddat sig med åren.
     Detta är en komplett konsert, med snack och applåder, men framför allt så är det skönt, avkopplande och avskalat. En jazzröst och en riktigt bra pianotrio inför en andäktig publik en sen kväll. Trion består av Vaughans huvudackompanjatör runt denna tid, pianisten Carl Shroeder, med basisten John Gianelli och trummisen Jimmy Cobb. Kanske ändras min åsikt om Sarah Vaughan efter att ha hört denna platta, för inledande "A foggy day" är riktigt skön och likaså hennes version av "Round midnight", och pratet är också riktigt underhållande! Så om man gillar jazz i det lilla och intima formatet i konsertform så är detta varmt rekommenderat!


Fra Lippo Lippi - Light and shade (1987)
Under 80-talet så var Norge på stark frammarsch vad gällde musikbranschen, mycket förstås tack vare framgångarna för A-ha. Men det fanns andra band som också var att lägga på minnet, bland annat Fra Lippo Lippi. Bandets namn kanske känns igen och det är inte alls omöjligt att det dyker upp i Singeltipset så småningom, för deras största internationella hit, den svala new wave-klassikern "Shouldn't have to be like that" är ett riktigt 80-talistiskt mästerverk!
     Men sen den hiten hade bandet inför lanseringen av denna ändrat bland medlemmarna och kvar var nu endast grundaren Rune Kristoffersen samt Per Oystein Sorensen. Men bandet hade nu en riktig utlandslansering på gång och Steely Dans legendariske medlem Walter Becker anlitades som producent.
Jimmy Haslip från fusiongruppen Yellowjackets och Totos Jeff Procaro finns också med här.
Om ovan nämnda hit ändå är rätt tidstypisk i sin 80-talistiska ljudbild så är detta inte så mycket 1987 i sin stil och de första låtarna kan te sig lite tråkiga emellan åt. Men från fjärde låten "Beauty and madness" så lyfter skivan enormt och blir en avkopplande och sval popplatta med en egen stil och med vackra melodier! "Some people" är också en lysande låt och Beckers produktion är riktigt bra.
     Trots den stjärnbeströdda musikersektionen så uteblev de amerikanska framgångarna och norrmännen bröt upprörda med Virgin Records efter detta, men fortsatte att nå utländsk framgång och blev riktigt stora i Asien i flera år.

onsdag 1 februari 2017

Dream Academy - Life in a nothern town

Det känns som en hel evighet sen jag skrev om en singel ur samlingen så det borde vara dags nu. Det finns vissa låtar som är så enormt intelligent gjord och man bara känner:
"VARFÖR blev inte detta en ännu större hit?!"
London-baserade trion i Dream Academy har gjort musik som tillhör den kategorin. Sångaren i bandet heter Nick Laird-Clowes och har Pink Floyds David Gilmour som en av sina vänner och när han på 70-talet träffade Gilbert Gabriel hade de som mål att skapa musik med instrument som inte används så ofta i popbranschen. Och visst låter deras största hit, "Life in a nothern town", som något tämligen annorlunda för sin tid, 1985. De för den tiden nästan obligatoriska syntharna var långt borta och istället var låten lugn, avslappnande, nästan akustisk och hypnotisk. Den har en stämning som bara andas England, givetvis genom låtens text där 60-talet i en engelsk småstad målas upp. Allt åtföljt av en kör samt den tredje medlemmen, Kate St John som likt en afrikansk gospelgrupp maniskt sjunger:
"Ah heya ma ma ma..."

Detta är så otroligt vackert och skönt att man nästan tuppar. Låten är så otroligt snyggt och intelligent gjord och producerad, och produktionen är gjord av ingen mindre än David Gilmour samt Alan Tarney, som förekom på många album under 80-talet, bland annat A-has hits! 80-talet kommer dock här farande med en stark touch av 60-talets psychadelia och folkmusik!

Jag ska inte förneka att låten blev en hit, inte minst i England, men här i Sverige fick den nöja sig med en 11:e plats på Trackslistan och hade nog förblivit rätt bortglömd om inte tranceartisten Dario G tagit upp den igen i sin hit "Sunchyme" 1998. Jag känner att låten borde ha blivit en av 1985 års största hits, men nu funkar ju inte allt i praktiken som det borde i teorin. Därför så är det mig en ära att väcka denna gamla snygga klassiker till liv igen. Kolla även in bandets självbetitlade debutplatta från samma år, en skön och snygg poppärla!

B-sidan heter "Test tape no 3" och är en riktigt sval och relaxande new wave-liknande låt, som kanske behöver lite mer melodi och refräng, men som ändå är mjuk att lyssna på!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...