expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

lördag 16 februari 2019

Sheena Easton - Fabulous

Utgivningsår: 2000
Skivbolag: Universal International
Betyg: 1/5


Detta var en av skivorna jag plockade i gratisvagnen utanför "Återbruket" i höstas. Man kan lugnt säga att den inte levererade. All respekt till Sheena Easton, jag har ett flertal plattor med henne och dom är riktigt bra och gravt underskattade. Hon lyckades till och med att dra fram någonting riktigt bra ur Nile Rodgers ljudbild på "Do you" från 1985 (och andra sidan lyckades Madonna det också på "Like a virgin") och jag gillar verkligen låten "Strutt". Hon har en sorts gullig amerikansk hemmafruröst som man har svårt att inte tycka om. Men detta var en grymt besvikelse, 2018 års besvikelse bland fynden.

Sheena tolkar 70- och 80-talets populäraste danshits med vad som ska föreställa modern dansproduktion. Klassiker som "Don't leave me this way", "Never can say goodbye", "Best of my love", "That's are friends are for" och "Love is in control" slaktas här i en horribelt usel modern plastig 70-talsdisco-wannabe-produktion. Det låter inte för tiden modernt, inte eget eller unikt på något vis alls, men inte heller varken otrendigt, kitchigt eller gammaldags. Det är bara plastigt och tråkigt och lockar inte alls fram det som en gång var det positiva i originalen. I något svagt ögonblick så kanske man lyckas få det att likna Chers "Believe" i stil, men jag vet inte om det ska klassas som nåt positivt. Det känns som att Sheena Easton har skohornats in i ett projekt för att rädda en karriär som redan då var förbi. Detta är också Sheenas hittills senaste platta, det var 19 år sen, och jag förstår varför trots allt. Skivan kommer inte att stanna i samlingen.

onsdag 13 februari 2019

Retrogalaxens framtid!



Om det är någon som undrar om min 80-talshemsida, Retrogalaxen, vart den tagit vägen, om den ännu existerar, kommer den tillbaka och varför har jag tagit bort den från länklistan så kommer här en uppdatering om den:

För närvarande ligger Retrogalaxen på is. Den är fortfarande uppe och går att besöka och läsa det som står där, men den är ouppdaterad sen 2014 på grund av webbhotellet jag har haft, FreeWebHostingArea, vars server eller konto jag inte kommer in i och vars ansvariga jag inte får tag i. Jag tog bort den från länklistan just nu eftersom den just var så ouppdaterad och jag ville ge plats åt de sidor som faktiskt fungerar.

Under de år som  gått så har dock mina prioriteringar tagit andra vägar. Inte för 80-talet förstås, men för webdesign och ägna tid åt att uppdatera, ladda upp, krångla med server och webdesignsprogram och annat. Den här bloggen och min Youtube-kanal och Facebooksida har blivit min prioritering och just nu finns inte på  kartan att fortsätta på samma sätt som förut med uppdateringar av nyheter från 80-talsartister, 80-talskrönikor och recensioner, som jag ju trots allt gör här numera.
     En del kanske minns att jag spenderade drygt 2 år med att krångla med Passagen, när jag hade dom som webserver, och jag känner inte ork att gå igenom hela processen igen med att leta ännu ett webhotell, ladda upp allt och starta om allt igen. Jag behövde ta ett steg tillbaka, fundera och omprioritera i livet, vilket gjorde att min andra blogg, Stafrins Spaning lades ner och Retrogalaxens framtid just nu hänger i luften.

Jag hade/har en tanke om att ta bort dom delar på sidan som kräver uppdatering, som Rockprintern, Kuriosakammaren, Recensionerna, Youtube-delen och så vidare och bara ha sidan som ett fast lexikon eller guide för 80-talet som inte uppdateras, men finns där för alla att besöka. Men när jag nu har de problem jag har med servern som jag har så vet jag inte själv hur det blir. Fortsätter det länge till kanske jag lägger ner sidan, vilket jag i så fall skulle göra med en tår och lite sorg, eftersom den var något jag ägnade stor del av 00-talet åt och som var väldigt uppskattat av många. Men hur det egentligen blir är just nu skrivet i det blå och tiden får utvisa. Just nu vill jag dock ägna mig mer åt de projekt jag har pågående nu och som trots allt fungerar. OM jag trots allt skulle besluta mig för att lägga ner sidan så kommer jag att meddela det i god tid!

Men för den som vill och har överseende med diverse oönskade reklamloggor här och var från FreeWebHostingArea och lite inaktuell fakta på en del småställen kan alltså ännu gå in och läsa för förhoppningsvis så ger sidan ändå en sorts nostalgi till det gyllene decenniet! En liten information för alla som har saknat Retrogalaxen!

fredag 8 februari 2019

Chicago - VI


Utgivningsår: 
1973
Skivbolag: CBS
Betyg: 3/5

Jag har många album från skivmässan i Umeå för lite mer än ett år sen att beta av och detta är en av dom, Chicagos sjätte alster från 1973. Jag ska inte säga att detta är min absoluta favorit bland Chicagos evighetslånga serie av album. Jag tror de flesta av er har förstått att "Transit Authority" har en speciell plats i mitt hjärta. Det är ett album som är tillbakalutad och skön, utan att ha dom där riktiga minnesvärda speciella superlåtarna. Missförstå mig inte, jag tycker det är ett väldigt bra album, men den känns inte som det där unika utan mer som ett i mängden utan den där speciella udden. Jag tvekar mellan att ge betyget 3 eller 4, men lägger den ändå på det första, på gränsen dock till ett snäpp högre...

Den har flera höjdare, som "Hollywood" och singeln "Just you 'n' me", medan "Rediscovery" till exempel kanske känns lite slö. Peter Cetera ligger bakom två låtar, annars är det övervägande Robert Lamm-show. Plattan blev en stor succé i USA med fem veckor på amerikanska albumlistan 1973. Som sagt, jag gillar plattan, kanske den saknar det lilla extra dock, men den har en avkopplande stämning som är mycket lockande. Också blåset förstås, alltid Chicagos blås!


tisdag 5 februari 2019

Månadens bästa fynd - Januari 2019 (Billy Joel/Blood, Sweat & Tears/Kenny Burrell Trio)

Dom första månaderna på året brukar vara enormt slöa vad gäller inflöde på saker i allmänhet på second hand-affärerna och det gäller även skivor. Lägg där till den allmänna torka som varit hela hösten och det är som upplagt för en seg vinter. Även om januari inte var någon jublande månad så var det väl inte någon katastrof heller. Och eftersom jag är inne i min årliga gallring i skivsamlingen så kanske det också är till det bättre. Några intressanta fynd har det dock blivit.

Billy Joel - Storm front
Utgivningsår: 1989
Skivbolag: Columbia
Betyg: 4/5

Det andas en form av uppgörelse med en doft av hopp i Billy Joels platta. Släppt 1989, när det kalla kriget var på upplösningen, så verkar Billy Joel vilja summera stämningen i flera låtar. Den stora hiten och mest kända låten, "We didn't start the fire", har en massa kända namn från andra världskriget och fram till dags datum som rabblas i snabb hastighet och låten "Leningrad" beskriver vänskapen mellan en amerikan och en ryss under det kalla krigets slutfas.

Mick Jones från Foreigner har varit med och producerat med Billy och det är en tuffare stil som har kommit fram, en Billy Joel med tydlig rockprofil, om man jämför med tidigare hits som "Uptown girl" eller "Just the way you are". Men även om det inte är en omedelbar platta så är den ändå riktigt bra! Det är snyggt gjort produktionsmässigt, melodier med starka budskap och en Billy  Joel som verkligen lyckas låta engagerad i det han sjunger om. Den är ärlig och speciell och man lyssnar noga även om det i praktiken bara är "We didn't start  the fire" som andas jättehit. Kanske en av de bästa Billy Joel jag har hört och då har jag en hel del skivor med honom.


Blood, Sweat & Tears - Smiling phases 
Utgivningsår: 1968
Skivbolag: CBS
B-sida: Spinning Wheel

Det är verkligen inte ofta jag ser Blood, Sweat & Tears-singlar där jag går och rotar bland skivor, så bara därför är jag extremt nöjd med att ha funnit denna. Blood, Sweat & Tears startade i en rasande hastighet med två plattor under ett och samma år deras självbetitlade andra album hade en låt vid namn "Smiling phases". Jag med min vurm för hammondorgeln kan förstås inte låta bli att älska Dave Halligans orgel i låten och David Clayton-Thomas röst är förstås unik! Den här singeln i sig är unik eftersom den kombinerar två starka Blood, Sweat & Tears-låtar på en singel. B-sidan är då den kanske ännu mer kända "Spinning wheel" från samma album.

Totalt sätt en komplett Blood, Sweat & Tears-singel från ett riktigt bra och klassiskt album, med ett blås så det nästan fladdrar i brallorna!

Kenny Burrell Trio - All night long
Utgivningsår: 1993

Skivbolag: Jazztime

Betyg: 3/5
Föreställ er följande: Det är sent 50-tal och ni sitter på den ikoniska jazzklubben Village Vanguard i New York. Nu har jag aldrig varit där, men jag kan ana att det troligen är lite dovt ljus och en del värmeljus på borden. I baren sitter står en del och beställer sin drink och ni själva sitter vid ett bord, smuttar på något, vad det än är. Plötsligt kommer en trio upp på scenen, en jazztrio ledd av gitarristen Kenny Burrell och hans medmusikanter basisten Richard Davis och trumslagaren Roy Haynes. Dom spelar ett gäng softa laid back jazzstandards och ni lutar er tillbaka, diggar lite och känner att det är rätt skönt nu, utan att ni kanske noterar riktigt vilka låtar som spelas.

Någonstans där är förutsättningarna för denna platta, där inspelningen är just från Village Vanguard 1959 med ovan nämnda sättning. Skivbolaget Jazztime kan på skivomslaget se rätt lågbudget ut, men faktum är att bolaget normalt sett inte ger ut några samlingsalbum med dom mest vanliga låtarna utan låtarna är ofta återutgivningar från ett och samma speltillfälle. I detta fall heter originalplattan "A night at the Vanguard with the Kenny Burrell Trio".
     Denna Kenny Burrell-platta är väldigt avkopplande och skön att lyssna på och musikerna är proffs. Sen kanske jag tycker att ett piano hade varit på sin plats också som ett komplement för det kan bli lite torrt emellanåt. Men det är ändå en riktigt fin jazzinspelning att mysa till på vinterkvällarna, oavsett om man gör det till denna nyare CD-version eller originalet på vinyl!
Vi smakar av låten "Broadway" som ljudexempel!

onsdag 30 januari 2019

James Ingram - en soulröst som berörde!

Soulmusiken har ändrat utseende genom åren, men min kärlek för den softa och lite slickade varianten från 80-talet har alltid funnits där. Många artister har kommit och gått och en artist som utan tvekan räknas som soul á la 80-talet är James Ingram, och för mig är det ett positivt betyg. Han har inte varit aktuell på många år, men ändå känns det som om han inte har försvunnit ur folks medvetande än. Hans själfulla röst har inte glömts bort, men tyvärr tystnat för gott. 66 år gammal avled han på grund av den hjärncancer han hade haft i flera år.

Jag hörde talas om James Ingram första gången i Tracks 1987 när han gick in på listan tillsammans med Linda Ronstadt och filmlåten "Somewhere out there", en vacker ballad och hans enda trackshit, som jag då tyckte var dötråkig. Vad kan jag säga, mitt intresse för den typen av soulmusik hade ännu inte blommat ut, men den skulle. Man kan säga att jag fick fel uppfattning om Ingrams musik först
och att det tog ett tag innan jag upptäckte att den mannen ju hade det mesta vad gällde soulartister.
     Några år senare hörde jag dock en låt som han gjorde med Michael McDonald, "Yah mo be there", och jag föll som en fura. Det var helt fantastisk stämsång av de båda och låten dröp av vackra midnattsdoftande stämningar och mjuka dansanta soulmattor i 80-talsstil! Jag kan lätt säga att "Yah mo be there" är ännu en av mina favoritlåtar i genren!
     Och inte heller att förglömma, den känslosamma balladen "Baby, come to me" tillsammans med Patti Austin. En lysande, väldigt intim och nära soulsak som sitter där!

James Ingram hade förmågan att beröra med en röst som var som gjord för romantiska och mysiga kvällar men även funkiga och dansanta låtar som "Yah mo be there" eller "Party animal". Problemet var kanske att det fanns en uppsjö av såna sångare under 80-talet, med Luther Vandross och Alexander O' Neal spetsen. Men James Ingram körde sin stil och var inte rädd  att gå utanför ramarna ibland, dock alltid med samma smeksamma röst! Soulvärlden är utan tvekan en vacker röst mindre.





tisdag 29 januari 2019

Rymdimperiet - Felrättsnettheltfelrättsnett

Utgivningsår: 1983
Skivbolag: Mistlur
B-sida: Afrika

Det känns som att perioden mellan Ebba Grön och Imperiet är lite sorgligt bortglömd. Nu varade namnet Rymdimperiet bara tre singlar, men för mig som aldrig varit ett fan av Ebba Grön, eller punk i överhuvudtaget, men däremot älskar Imperiet så är detta riktigt bra!
     Jag stötte på namnet Rymdimperiet första gången på fritids runt 1985 då man tipsade om låten "Tonårsjesus". Nu är den låten ingen låt med Rymdimperiet utan den finns på Imperiets "Blå himmel blues" som kom just 1985, men på den tiden fanns inget Wikipedia för barn att kontrollera fakta på. Bra var låten i alla fall...

Rymdimperiet skiljer inte något nämnvärt från Imperiet rent musikaliskt, även om deras mest kända låtar, denna och "Vad pojkar vill ha", inte är lika råa och storslagna som Imperiets musik under 80-talet.
"Felrättsnettheltfelrättsnett" är lite mer lallig, nästan lite leksam och lättsam rock som ändå har ett bra driv och med Thåström i högsta form. Det är mer samhällskritik från bandet, men framförd på ett nästan lite roligt oseriöst sätt. Jag gillar den här låten jättemycket, även fast den är ett elände att stava till. Fast jag antar att det är låtarna med dom underligaste titlarna som är de roligaste och mest originella. Och nej, jag sätter inte betyg på singlar med bara två spår...

fredag 25 januari 2019

KRÖNIKA: Sakerna som digital musik aldrig kan slå...

Det finns en diskussion som jag inte har tagit upp på denna blogg, men som borde kännas aktuell 2019. Varför fysisk musik och en blogg om skivor i denna digitala era? Jag har velat tidigare låta musiken tala för sig själv och inte låta detta bli ett diskussionsforum för detta ämne, men när jag nu ändrat riktning lite på bloggen så tänkte jag, varför inte? Detta ämne förtjänar nog en krönika.
     Och det är klart, musik på internet är spännande. Allt finns där, musik man minns, musik man inte hört på en evighet. musik man inte hör eller får tag på annars eller kunna upptäcka ny musik helt plötsligt. Jag respekterar det synsättet och förstår det, men tror inte på det för egen del. Jag kommer ut här och nu, jag erkänner, jag har inget Spotify-konto. Jag känner att jag inte har behov av det, framför allt när det finns så mycket andra vägar. Youtube är min stora källa, som jag utnyttjar till upptäckande av eventuell ny musik.

Men det är också så att mitt synsätt har två aspekter, dels den personliga och dels inverkan på musikbranschen. Ur personlig synvinkel så är fysisk musik det bästa som finns. Jag kan bestämma själv när jag kan lägga på skivan eftersom jag äger den och har den i mitt hem. Jag kan titta på omslaget, läsa texter och kolla vilka som spelar på den. Och jag kan också känna en stänk av nostalgi om skivan är köpt vid ett väldigt speciellt tillfälle.
     Själva letandet efter skivan är också halva nöjet. Att stå och leta bland ett antal skivor som inte alls är intressanta eller eventuellt halvintressanta också dyker den plötsligt upp, skivan man letat efter länge och vill ha. Den glädjen är obeskrivlig. Man sitter på bussen och tittar på skivan och känner en ström av lycka gå genom kroppen. Någonstans är det också kopplat till känslan man hade som ung, när man gick in på en skivaffär, köpte vinylskivan man ville ha, gick ut och stod i eftermiddagsmörkret utanför dörren och kände på en glänsande ny skiva som gav lite lätt statisk elektricitet när man plockade ur den ur fodralet. Den känslan kan man inte få genom Spotify eller Itunes, där man då lyssnar på en låt som bara strömmar på den platsen, eller om man "hyr" en låt på Itunes. För mig är den lyckan och avkopplingen som skivletande kan ge viktig, nästan lika viktig som musiken självt! Aldrig att jag skulle byta bort det mot att bara gå ut på nätet och lyssna på en låt och that's it. I min värld så blir man så mycket gladare över det man har om man får jobba lite för det man är intresserad av än att bara ligga, sträcka ut handen och plocka!

Vad gäller musikbranschen så är ytlighetstänkandet som Spotify och Itunes leder till egentligen förödande. Branschen och media bestämmer i allt större utsträckning vad vi ska konsumera och lyssna på och nu även HUR vi ska göra det. Men är det någon som tror att Beatles, ABBA eller Elvis Presley hade varit det dom är idag om deras musik bara hade släppts i digital form? Musiken har bevarats genom decennierna bland annat för att man har kunnat konsumera deras  musik, lämna skivorna till eventuella barn eller barnbarn, sälja samlingar och nyutgåvor och till det göra PR. Självklart också genom att man spelat musiken i allehanda medier också.
Beatles, John Lennon, Paul Mccartney     När musiken idag i en sån stor utsträckning är en slit- och släng-vara så kommer vi inte komma ihåg det vi lyssnar eller lyssnade på i alla samma form som vi tidigare gjort. Det fokuseras inte alls på samma sätt på vilka som har gjort musiken eller ibland knappt vad låten heter. Vi ska konsumera, njuta ett tag, konsumera nytt och sen glömma. Men vi får inte vara rädda att bevara det vi trots allt tycker är bra. Musiken gör så otroligt mycket gott för oss människor och för mig är det därför viktigt att kunna bestämma själv när jag ska lyssna på det jag vill och kunna känna känslan att det jag gillar, det har jag själv skaffat.

När LP-skivan var så ute som det gick i 90-talets mitt så ignorerade jag allt sånt snack och fortsatte att köpa både CD och LP. Jag lät mig aldrig påverkas av vad andra sa var det bästa utan jag var fast besluten att göra det JAG tyckte var bäst för mig. Idag är LP-skivan hetare än på evigheter och CD-skivan allt mindre populär och jag tycker fortfarande att man ska göra det som man tycker är bäst för en själv.
     Men till sist så är också en stor skivsamling enormt vacker att se på! Ett helt livsverk av musik på ett och samma ställe som man kan bläddra igenom och lyssna på hur mycket man vill och som säger väldigt mycket om ens egen personlighet. DET kan en digital musik aldrig slå!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...