måndag 28 november 2016

Jan Sparring - Med Jan Sparring i parken

Normalt sett brukar jag inte analysera enbart skivomslag, Herr Dryck gör det mästerligt på sin blogg "Katastrofala skivomslag" istället. Jag föredrar att granska märkliga skivkoncept istället i "Kultstämplat". Men det finns gånger då man dyker på ett exemplar av ett omslag som är så katastrofalt att man bara måste stanna upp och fundera. Som den här skivan med Jan Sparring, som jag köpte nyligen enbart för detta komiska och horribla omslag, där jag bara undrar: Exakt HUR tänkte man här???

Det är det religiösa 70-talet och Jan Sparring ska släppa en liveplatta och jag antar att han, eller vem som nu ligger bakom hans skivomslag, fick någon idé om att göra ett sånt cool och i religiösa kretsar nyskapande omslag som möjligt som lockar en ny publik. Trots allt brukar religiösa skivomslag vara tämligen stereotypa med grå gruppfoton i finkläder där man ler så brett man kan, eventuellt med ett instrument i knät. Så någon går nu fram till en fotograf och säger:
"Ta din absolut sämsta bild någonsin! Gör den så otroligt överexponerad och katastrofal så man inte ser vilka som är på scenen!"
Någon annan får idén:
"Ja! Sen vänder vi på skivan och gör framsidan till baksida!"
Den här bilden till Sparrings skiva "Med Jan Sparring i parken" är nog bland det sämsta jag har sett. Det ser ut som någon haschpåverkad fotograf, alternativt någon från de synskadade fotografernas riksförbund, tagit bilden och sen ska vi nu försöka lista ut vem på scenen som är Jan Sparring, eller om det ens är han och hans anhang som är på scenen. Vem vet, dom kanske gick till en Deep Purple-konsert och tog bilden för säkerhets skull. Sen när skivbolaget Prim får ett provex av skivan på sitt skrivbord säger VDn:
"Det är bara ett problem, man ser inte riktigt vilka som spelar..."
Skivans skapare suckar och säger:
"Ja, men vi skohornar väl in en bild på Janne och hans medhjälpare någonstans då..."
"Bra idé! Det köper kidsen! Då ger vi ut den!"


Jag kan sträcka mig så långt som att detta nog är en av de sämsta omslagen i min samling. Ett bevis på att musik, märklig konst och stor humor är något man kommer långt med... eller kanske inte.


tisdag 22 november 2016

Benny Goodman - Benny Goodman sextet (CBS Jazz Masterpiece)

Låt mig slå två jazzfavoriter i en smäll, den ena en fysisk person, den andra en utgivningsserie från ett skivbolag. Columbias serie "CBS Jazz Masterpieces", som fanns i slutet av 80-talet och början av 90-talet, har alltid givit ut kanonjazz där både kända titlar som givits ut flertal gånger förut och mindre kända utgåvor har rymts. Ett fint jazzmärke med höjdarinspelningar, med andra ord.

Benny Goodman har jag nämnt ett flertal gånger förut. För mig är han en av mina favoriter bland storbandsledare och jazzmusiker, främst för att det alltid varit den högsta kvaliteten av swing, men också för att han bjuder så mycket på sig under inspelningar och konserter, trots att han egentligen ska ha varit väldigt svår att jobba med och närmast en diktator med järnhand. Däremot är det att sick-sacka mellan Goodmans skivor för det är lika lätt att hitta dessa kanonplattor som dussinsamlingar med de vanligaste låtarna, "Sing sing sing", "And the angels sing" och så vidare.

Det finns många Benny Goodman-skivor på CBS Jazz Masterpieces och en annan favorit är den med Charlie Christian ("Benny Goodman sextet featuring Charlie Christian (1939-1941)"), vilket alltid är lika spännande att lyssna på.
     Den här skivan innehåller dock inte Charlie Christian, eftersom alla låtarna är inspelade mellan 1950 till 1952 då gitarrikonen redan dött. Gitarrist på denna "Benny Goodman Sextet" är Mundell Lowe, en ännu vital och aktiv 94-åring som de senaste 30 åren främst varit känd som kompositör åt film- och TV-
seriemusik. Men även om Lowe förstås inte kan kunkurrera med Charlie Christian så är han helt klart ett fullgott och lysande alternativ. Det hörs bland annat i hans solo i sista låten, den långa och spännande "Bye bye blues".
     Annars är den här plattan ett bevis på en mycket softare och nyare swing än de rekordsnabba och hurtiga två och en halv minuters-låtarna från 30- och 40-talet, och hur mycket jag även uppskattar dessa låtar så känns dessa tidiga 50-talsinspelningar ändå riktigt fräscha och sköna! Det känns som om musikerna får mer tid och utveckla musiken på ett helt annat sätt och det blir mer avkopplande. Terry Gibbs är vibrafonisten här, en något bortglömd talang vars egna orkester jag upptäckt stort i år!
     Med ett par undantag så är dock fortfarande pianisten Teddy Wilson, vilket också känns tryggt och bra! Däremot är Goodman och Gene Krupa fortfarande ovänner och trumpinnarna hanteras här, oftast, av antingen Don Lamond eller Terry Snyder.

Den här skivan köpte jag när jag var i Stockholm nu för några månader sen. Jag försökte desperat att hitta Myrorna i Ropsten, på inrådan av en kamrat på Youtubes Vinyl Community, och efter MYCKET om och men, samt pust och flås, så hittade jag den på en rätt undangömd plats. Men dess skivavdelning var väldigt stor och jag kunde lyckligt lägga beslag på den här.
     Plattan rivstartar med en riktigt bra version av "Lullaby of the leaves" och under "Four or five times" får vi även höra Goodman själv sjunga. Den klassiska "Undecided" är också riktigt skön med ett kanonsolo av Teddy Wilson och ett underbart samspel i början av Goodman, Gibbs och Lowe! Kanske inte så ovanliga Columbia-inspelningar med Goodman och kompani, men dessa tidiga 50-talsinspelningar utgivna på CBS Jazz Masterpieces är bland de bästa utgivningar från Benny Goodmans 50-tal som finns och rekommenderas varmt i höstrusket!

Som smakprov väljer jag just "Undecided" och "Bye bye blues"!


   

onsdag 16 november 2016

Michael Jackson - Thriller

Det känns lite fånigt att skriva om denna platta. Fånigt på det sättet att det är inte så lite att slå in öppna dörrar, för det finns väl knappt en person i detta land som inte har hört någon låt från den här plattan. Trots allt så är det kanske en av världens mest kända plattor någonsin. Men jag erkänner, totalt söndertjatad eller inte, jag anser ändå Michael Jacksons "Thriller" vara en av världens bästa plattor någonsin! Jag vet, "Thriller", "Billie Jean" och "Beat it" är låtar som man kan känna sig en aningen mätt på när de spelas någonstans, men om man tittar på låtarna som ren musikalisk skapelse, och inte på hur stor hit dessa är, så är dom lysande gjorda.

Quincy Jones, skivans producent, har sagt att han hellre gillar föregångaren "Off the wall" före "Thriller" och det är ju en smak sak, men han kan ju ändå inte förneka dess storhet. När skivan skapades 1982 så var budgeten satt på dryga 750 000$ och tittar man på gästlistan så kan man förstå varför. Här finns större delen av Toto med (där Steve Lukather både hörs på gitarr i "Beat it" och har skrivit "Human nature"), James Ingram är med, David Foster är med, Eddie Van Halen är med (på "Beat it") och Paul McCartney likaså. Dessutom kan en väldigt ung lillasyster Janet höras i kören på "P.Y.T (Pretty young thing)".
     Men arbetet gick inte direkt smärtfritt. En viss spänning mellan Quincy Jones och Michael Jackson kunde noteras under inspelningen, eftersom Quincy inte var så förtjust i att Michael envisades med att träna danssteg ensam i tid och otid.

Jag tänkte säga att singlarna har dom flesta hört, men faktum är att hela sju av plattans nio låtar är singlar på något sätt, där "Baby be mine" och "The lady of my life" är de enda som är rena albumspår. Det var inte direkt enda gången det hände för även från nästföljande platta, "Bad", så valde man att prångla ut hela sju singlar.
     Men de mest kända singlarna från "Thriller" har dom flesta hört, men trots att dom vevats oändligt antal
gånger i radio så får jag ändå rysningar av nostalgi när jag hör en låt som "Billie Jean". Året var 1984 och jag gick på en skola där man skulle åka på klassresa till Rörvattnet i Jämtland och i bandspelaren genom den mörka kvällen, när vi skulle åka dit, så spelade läraren som jag och några till åkte med just denna platta och "Billie Jean".
     Quincy Jones fenomenala produktion, som bäst kan beskrivas som en poppärla indränkt i soulig sås och funkig krydda, är helt enormt snygg och man ska inte heller glömma Jacksons förmåga att kunna ge denna skapelse liv med sin speciella röst och känsla! Melodierna sitter som ett knytnävsslag och är så klassiska som det går. Ja, en låt kanske jag kan se som den svagaste, duetten med Paul McCartney, "The girl is mine". Av de två duetter med dessa ikoner som blev kända med så föredrar jag den skönare och smartare "Say say say" före den här lite tramsiga och småsega balladen.
     Men James Ingrams låt "P.Y.T (Pretty young thing)" (jo, det är faktiskt han som har skrivit den låten) är en enormt skön funklåt och hela plattan rivsstartar med "Wanna be startin' somethin'" som är bland det funkigaste låtar från de tidiga 80-talet jag har hört. "Human nature" har en riktigt bra och skickligt gjord melodi och som ballad att betrakta så är den enormt snygg!

Jag har för mig att jag fick den här plattan kopierad på kassett som barn och hörde den ett flertal gånger, men just den kopian har jag inte kvar. Däremot köpte jag det här exemplaret av plattan långt senare på, tror jag, Erikshjälpen.
     Skivan har just nu sålts i 65 miljoner exemplar världen över och den är därmed den mest sålda plattan någonsin och har sin plats i Guinness Rekordbok. Michael ville inför den här plattan bli en riktig världsstjärna och man kan ju inte säga annat än att dom planerna lyckades mer än väl. Den må vara världens kanske vanligaste platta därmed, men jag tycker ännu att den är en av popsoulvärldens och 80-talets snyggaste skapelser musikaliskt.
     "Bad" var en helt OK platta, "Dangerous" var en grym besvikelse och "Off the wall" är en höjdarskiva. Men likväl så säger jag att den här skivan är Michael Jacksons tveklöst bästa platta i karriären. Teamet Jackson & Jones var kanske en av soulvärldens bästa radarpar.
     Men jag tror ändå jag lämnar de mest vanliga låtarna just nu och bjuder här på "Wanna be startin' somethin'" och "Human nature" i två liveupptagningar från Wembley Arena 1988.



onsdag 9 november 2016

Månadens bästa fynd - Oktober 2016 (Eleanor Bodel/Phil Collins/Ramsey Lewis)

Jag har denna månadssummering kvar, sen är jag i kapp och kan börja med texter om olika enstaka skivor igen! Oktober var lugnare än föregående månader, men inte totalt lugn på något sätt. Jag hittade en hyggligt stor hög med vinylsinglar, där en del var blindbuys, alltså jag visste inte alls vad det var för något utan köpte på vinst och förlust. Det är kanske snart dags för ännu en "Singeltipset Deluxe"...
     I denna månads fyndhög ingår även en beställning från Ginza innehållandes A-has nya platta "Cast in steel", en samling med låtar från Curtis Mayfields skivbolag Curtom, en skiva med saxofonisten Art Pepper och engelska Chvrches senaste platta "Every open eye", som jag kommer att skriva separat om så småningom!
     Idag blir det den normala trion med de bästa fynden som jag tänkte skriva om.

Eleanor Bodel - One way ticket (1968)
Jag samlar inte 60-tal förvisso, men när jag ser något riktigt spännande så ska jag ha det! Det här är en låt som någonstans legat mig varmt om hjärtat sen unga år, kanske just på grund av dramatiken och stämningen i låten.
     "One way ticket" skrevs av Neil Sedaka och var egentligen B-sida till hans större snyftare, "Oh Carol" från 1958. 1968 gjordes den alltså på nytt av Bodil Eleonora Olsson och blev en långt större hit här än originalet. Låten är dramatisk och man kan verkligen känna Eleanors smärta när hon sitter på sitt tåg som tuffar snabbt allt längre bort och just den stämningen i musiken är riktigt skön och precis så jag tycker låten ska framföras.
     "One way ticket" har sen dess gjorts några gånger till, av discogruppen Eruption i en, enligt mig, riktigt kass version och 1987 av svenska The Visitors i en helt OK och bra 80-talsvariant!
     Lyssna också på en betydligt sötare och mjukare B-sidan "Together", signerad två poprävar, Bengt Palmers och Claes Dieden.
     Det finns faktiskt en riktig rockvideo till låten, gjord av ingen mindre än Lasse Hallström, och den måste jag säga är riktigt snygg och modern för sin tid!



Phil Collins - Hello, i must be going (1982)
Jag var väldigt tveksam till den här plattan i flera år. Kanske främst för att jag tyckte att singeln "You can't hurry love" var en rätt intetsägande låt och var rädd att resten av plattan var det också. Jag hade fel, fullständigt fel! En del av er kanske minns att jag sa när jag skrev om Phil Collins singel "Sussudio" att jag egentligen var ett än större fan av Genesis och hans snabbare material före hans blaskiga, men mer säljande ballader. Men när jag köpte en singel med Phil Collins som hette "Thru these walls", som också innehöll en lysande B-sida som hette "Do you know, do you care" (en singel som jag kanske tar upp i singeltipset någon gång), så fick jag en helt ny respekt för Phil Collins och har sen dess verkligen velat ha den här plattan. Och den levde verkligen upp till förväntningarna! Hans tidiga soloverk, som den här andra plattan, innehåller en hel del småexperimentella utflykter som kanske inte sitter som hitlåtar, men som är otroligt välgjorda, spännande och snygga. Som "Do you know, do you care" eller "Thru these walls", som är intressant och spännande i varje ton! Eller låten "Like China" som också är riktigt snyggt gjord. Då kan man till och med stå ut med "You can't hurry love", som ändå är en trevlig liten trallvänlig 60-talscover.
     "Hello, i must be going" är verkligen Phil Collins trumplatta, för här river han loss på trumsetet i den ena låten efter den andra! Men "Hello, i must be going" är verkligen en platta för den som vill ha en lite annan Phil Collins än bara balladkungen från 80-talets slut. Och även om jag ännu ser "No jacket required" som min favorit bland hans plattor, så räknar jag mig till den skaran!



Ramsey Lewis - The movie album (1966)
Det är inte många av jazzens legender kvar i livet numera, men pianisten Ramsey Lewis, född 1935, är ännu i livet. Jag hade främst hört talas om honom bara, men inte lyssnat nåt nämnvärt på hans musik. Men när jag såg denna platta på min nuvarande favoritloppis här i Sundsvall "Återbruket" så kände jag bara att jag ville prova den. Och ibland är det bra att pröva sina musikaliska vingar och se vart det leder!
     Ser man på själva idén, en platta med covers på gamla filmlåtar så kan man förledas att tro att detta skulle vara någon sorts James Last-kopia eller dylikt. Men denna skiva från 1966 är otroligt välgjord och sen släppt på amerikanska bolaget Cadet som fanns fram till 1974.
     Bland filmlåtarna finns mängder av musik från filmer som inte direkt är de mest kommersiella och idag mest kända, som "The Pawnbroker", "The Gentle rain", "China gate" (med Nat "King" Cole i en av rollerna) och Bing Crosby-rullen "Goin' Hollywood", men även "Return to paradise" med Gary Cooper och den enda filmen jag kände till, Bond-filmen "From Russia with love". Men detta är otroligt snyggt och vackert, med underbart arrangemang av Richard Evans. Ramsey Lewis spelar med en stor orkester dirigerad av Evans, ett maffigt storband samt Cleveland Eaton på bas och ingen mindre än framtida Earth Wind & Fire-frontmannen Maurice White på trummor. Det är tillbakalutat, avkopplande och väldigt skönt gjort! Just "To Russia with love" är riktigt bra, samt även inledande "Theme from The Pawnbroker". Det kanske är lite easy listening-varning på vissa ställen, men totalt sätt en riktigt snygg och vacker skapelse där man tar jazzen till helt nya ställen och ger den en riktigt stiligt klädsel! Lyssna bara till "Girl talk" här och Richard Evans orkester och kör!

tisdag 1 november 2016

Eldkvarn, mjukpop och vinylsinglar på härlig skivmässa!

Normalt brukar jag skriva om Sundsvalls skivmässa direkt efter att den har varit, men på grund av tidsbrist då jag också varit upptagen med att redigera filmerna från Stockholmsresan så kommer den först nu, men bättre sent än aldrig antar jag.

8 oktober var datumet för Sundsvalls skivmässa i år och som vanligt var platsen Pipeline. Denna gång konkurrerade ingen mässa i Gävle och andelen försäljare var rekordstort, där två stycken också fick sitta i cafeterian och sälja. Men trots det så verkade de nöjda med försäljningen, för andelen folk på mässan var också riktigt bra. Med andra ord så var det en höjdarmässa med massa lysande fynd och även om mitt mål var att hålla igen lite efter Solna skivmässa så gick det förstås i stöpet rätt fort. Vill ni se hur mässan ser ut kan ni titta på denna film eftersom jag för Youtubes Vinyl Communitys räkning filmade där.

Fynden i år var som vanligt en galant blandning mellan 70-tal, 80-tal och lite jazz, vilket bland annat var lika med en fin liveplatta med Art Tatum. Två band dominerade, Eldkvarn och America med två skivor var. Jag hann inte gå många minuter på mässan innan jag i Stockholmsaffären Record Hunters monter hittade Eldkvarns "Musik för miljonärer" från 1980, vilket snart följdes av en platta jag velat ha länge; klassikern "Legender ur den svarta hatten" från 1990. Här finns några av bandets allra bästa låtar, som "Vi föll genom natten" och den sköna och avkopplande "Madelaine, jag kommer hem".
     Den sistnämnda köptes från en av mina nya favoritsäljare på denna mässa, ett par som har ett paketpris med tre skivor för 100 kronor. Skivorna är oftast i bästa kvalitet och i varierande genrer. Förutom Eldkvarn lyckades jag till sist hitta två skivor med ett band jag letat länge efter mer skivor med, vilket inte är lätt alls, nämligen America. Denna lysande och musikaliskt genialiska trio, producerad av George Martin, är något av mina favoriter med 70-talets blandning av mjuk pop och sing-and song-writerstil. "Hideaway" från 1978 är ännu en av mina absoluta favoritplattor från 70-talet. Men jag kan också rekommendera skivan jag köpte här, "Harbor" från 1977. En mjuk och intelligent poppärla, riktigt snyggt producerad av George Martin.
Den andra skivan jag köpte, som jag inte hunnit höra än, är "Hearts" från 1975, innehållandes hiten "Sister golden hair".
     I samma genre är för övrigt Seals & Crofts där jag köpte plattan "Diamond girl" från 1973.

En platta jag blev jublande glad åt att hitta var Commando M Piggs platta "Time beats" från 1985 (den sista under 80-talet under namnet Commando M Pigg, innan de blev bara Commando) och därmed har jag komplett med Commando-plattor, från förr alltså. Comebackskivan "När dom dumma har fest" från förra året har jag dock ännu inte.
     En väldigt rekommenderbar skiva jag hittade ärStevie Wonders klassiska "Talking book" från 1972, som jag velat ha länge men inte hittat till ett vettigt pris förrän nu. Denna Motown-klassiker har ett par legendariska Stevie-låtar i form av "Superstition" och "You are the sunshine of my life", men lyssna även till den mjuka "You've got it bad girl" eller "Tuesday heartbreak". Det är en Stevie Wonder som både är funkigare än på länge, i låten "Maybe your baby", men samtidigt också väldigt mjuk och stämningsfull!
     I övrigt kan också nämnas en sen Gladys Knight & The Pips, "Touch" från 1981, Chris Reas "On the beach" och Depeche Modes samling "The best of", egentligen ingen nödvändig samling, eftersom deras tidigare "Singles"-samlingar är mer komplett, men ändå kul att ha för samlingen!
     Också den skiva som jag jublade mest åt, Oscar Petersons tredje del i hans serie "Night train", som han gör tillsammans med basisten Ray Brown och trumslagaren Ed Thigpen. Jag har länge haft volymerna 1,2 och 4 och längtat enormt efter den sista pusselbiten. Någon gång ska jag skriva om hela denna klassiska serie, men nu lyckades jag ÄNTLIGEN komplettera denna fyra delars-serie med ikonisk pianojazz. Favoriter på denna platta är bland annat den finurliga "Diga diga doo" och den ovanligt snabba versionen av Gershwins "Summertime" ur "Porgy & Bess".

Något som var riktigt roligt var att jag äntligen fick köpa mycket vinylsinglar, där en säljare från Timrå sålde en stor hög med såna för fem kronor styck! Det blev väldigt många och jag ska inte nämna alla, men bland favoriterna finns bland annat en legendarisk soulklassiker från 70-talet, MFSB featuring Three Degrees och
"T.S.O.P (The Sound Of Philadelphia) från 1974, som också ett tag var klassisk signatur till ett av USAs populäraste program för soulmusik, "Soul train". Ett flertal program av denna musikshow finns på Youtube, kolla gärna in dessa för skön soulmusik och en kanske något överdriven dansorgie. MFSB, som stod för "Mother Father Sister Brother", var lika med Philadelphia Records husband, som spelade på bolagets storsäljande artister som O'Jays, The Stylistics, Harold Melvin & The Blue Notes och Billy Paul.
     Jag vet inte vad det är med mig och Spandau Ballet-singlar just nu, men plötsligt regnar dom över mig. Fyra stycken hittade jag i Stockholm och två till här, "Highly strong" från 1984 och "Empty spaces" från 1989.
     Vidare Jean Beauvoirs sorgligt bortglömda "Gamblin' man" från 1988, Adam And The Ants "Goody two shoes" i en specialutgåva med poster, Janet Jacksons "Escapade", Ace Of Base "Happy nation", 2 Unlimiteds "Maximum overdrive" (alltid lika glatt överraskad av att hitta 90-talets dansmusik på vinyl), Rupert Hine, som jag faktiskt aldrig sett en singel med förut, och "The set up" samt en singel som jag hoppas kunna skriva om i "Kultstämplat" snart, den före detta svenska modellen och James Bond-bruden Mary Stavin och hennes försök på skiva, "Feeling good, being bad".

Detta var en strålande mässa med många fina köp och som vanligt, hatten av för Pipeline och Tomas Lundmark som i dessa tider då Sundsvall inte har någon egen skivaffär ser till att vi kan hitta annat än bara loppisskivor på second hand-affärerna och arrangerar detta väldigt viktiga andningshål!

Tre låtar från tre album har jag valt. Eldkvarn och ett TV-framträdande från 1980 och låten "Desperados" från "Musik för miljonärer". Dessutom Oscar Peterson trio från "Night train vol. 3" och den svala "Come dance with me", samt lite funky 70-talssoul med MFSB och Three Degrees och "T.S.O.P. (The Sound of Philadelphia)" med dansklipps från just "Soul train".





tisdag 25 oktober 2016

Dead Or Alive - My heart goes bang (get me to the doctor)

Dödsfall av artister har blivit en vana i år tyvärr och det är dags att ta fram hyllningsfanan för ännu en musikalisk favorit från barndomen. Om man ser på denne person under de senaste tio åren så är det väl knappast en rolig figur, men under mina allra första år som musiknörd, när jag upptäckte popmusiken 1985, så var jag ett fan av Pete Burns och Dead Or Alive. Som nyförälskad i allt var synthmusik hette så var det svårt att inte digga Dead Or Alives smattrande och rytmiska discoljud, signerad Stock-Aitken-Waterman.

Pete Burns var annars mannen och bandets ansikte utåt med det långa håret som alltid var klädd i viss transsexuell stil, men samtidigt hade en av discovärldens kraftigaste stämmor. Den stämman har nu tystnat när han dog av hjärtproblem 57 år gammal. De senaste åren har han mest fått uppmärksamhet genom, dels Celebrity Big Brother i England där han var en väldigt omdiskuterad deltagare, men framför allt genom att ha ett sånt missbruk av att plastikoperera ansiktet att han till slut såg mer grotesk än normal ut. Därför tänkte jag fokusera på Pete Burns när han var som bäst, på 80-talet och den platta som jag ser som Dead Or Alives överlägset bästa, "Youthquake".

Men själva plattan har jag redan skrivit om en gång, så därför var det uteslutet. Därför får det bli en av mina favoritsinglar med bandet som kom 1985. Nej, inte "You spin me around", även om den är en klassiker i sig, för ni som följt bloggen vet att jag har en viss förkärlek för dom där lite bortglömda hitsen som en gång var rätt populära, men som idag är sorgligt bortglömda. Så är det med singeln "My heart goes bang (get me to the doctor)", som var den sista singeln från "Youthquake". Jag hörde den för första gången förstås i Tracks under hösten och som de flesta hits på trackslistan runt denna tid så fastnade den direkt! Refrängen satt som ett knytnävsslag och låtens discoproduktion var otroligt skön. Kanske bland det bästa Stock-Aitken-Waterman gjorde under sina tidigaste år. Sen är Pete Burns tarzanvrål i låten rätt speciellt och ett bevis på hans enorma stämma. Men för mig är "My heart goes bang (get me to the doctor)" minnen från lördagseftermiddagarna vid Tracks när hösten lade sig över Sundsvall och ett väldigt ungt musikfreak, nykär i sitt intresse, älskade synth och disco på radion!
   
B-sidan på låten är en liveversion av en av "Youthquake"-plattans bästa spår, "Big daddy of the rhythm" och själva albumversionen av låten har jag redan givit er, i samband med att jag skrev om plattan så om ni klickar på länken i texten så kan ni hitta låten. Men för att hylla Pete Burns musikaliska gärning så tänkte jag ändå bjuda på två låtar, dels själva singeln förstås, men dessutom en låt som inte har något med singeln eller "Youthquake" att göra. Dead Or Alives genombrott i Sverige var en cover på en 70-talsdiscohit som är riktigt snyggt gjord, men som idag aldrig hörs så därför bjuder jag på deras version av KC & The Sunshine Bands "That's the way (i like it)".



onsdag 19 oktober 2016

Vikingarna, Annika Hagström & Jakob Dahlin - Tredje gången gillt

Dansband får inte många chanser på den här bloggen, så därför ska jag ta en kort paus från alla rapporter av nyinköpta skivor (det kommer en rapport från Sundsvalls skivmässa inom kort också) med ett litet dyk ner i en kultstämplad dansbandssingel. Den är förvisso köpt under Stockholmsresan nu senast, på Myrorna i Ropsten, men den har inget med tidigare rapporteringar att göra.
     Missförstå mig inte, detta är inte ett sätt att klanka ner på dansbandsgenren. Jag kanske inte direkt älskar genren i sig, men jag respekterar den och folk som gillar musiken. Men sen finns det trots allt en rätt stor källa av kultstämplade låtar att ösa ur därifrån och Vikingarna är ett band som står för en stor del. Det är inte alls omöjligt att de kommer tillbaka så småningom i kultstämplat-facket.

Det är inte Vikingarna i första hand jag är ute efter här, även om de har gjort en egen version av låten, som dock är som vilken dansbandslåt som helst. Här är det då denna singel som gäller och denna något udda konstellation inkluderande två av det årets mest sedda TV-personligheter. Ett rejält kliv in i den svenska folksjälen någonstans, där musikalisk kunnighet och lätt amatörskap gärna går hand i hand.

Annika Hagström var nyhetsreportern och programledaren för samhällsprogrammet "Magasinet" som hastigt och lustigt började med nöje. Jakob Dahlin behöver väl ingen närmare presentation, mannen som gjorde vad som föll honom in. Dessa båda hade 1988 engagerats att leda det nya underhållningsprogrammet "Caramba", som egentligen var en fortsättning på Dahlins succé "Jacobs stege". Egentligen var de båda ett osannolikt radarpar, som dock funkade bra.

Vid sidan om detta så var Jacob också en stor älskare av schlager och att han skulle skriva en schlagertext kändes kanske inte som en total sensation. Tillsammans med Lennart Sjöholm och Vikingarnas Lasse Westman så gjorde han "Tredje gången gillt" som Christer Sjögren och Vikingarna spelade in 1988. Allt gott så långt. Låten framfördes sen i "Caramba" där någon tyckte det var en bra ide att programledarna skulle sjunga duett med Sjögren. Sen spelades denna låt in på singel och hamnade på "Svensktoppen", där den blev en stor hit. Inslaget där Kent Finell i programmet intervjuar paret Dahlin och Hagström om att komma in på Svensktoppen är klassisk radiohistoria från 80-talet. Inte minst när Jakob, som befann sig i Moskva då, ylade av äkta glädje så telefonledningarna dallrade:
"Aaaaaaaaaaah, jag har inget mer att leva för längre!!!!!"
Det fanns bara en Jacob Dahlin!

Om man nu ändå ska dissekera låten, så här 28 år efteråt, så kan man driva gäck med texten. Vad är detta för poesi?
"Ja säg en två tre tredje gången gillt.
Jag ser dej och jag reagera vilt.
Sol och måne natt och dag
Är det bara du och jag."
Reagera vilt??? Det känns som att jag skulle vilja se var dom gör då, eller kanske inte.
     Normalt brukar jag inte engagera mig i schlagertexters trovärdighet, dom har sin charm, men "sol och måne, natt och dag" måste ju vara bland de intressantare och fånigare jag har hört. Och då ska vi ändå inte tala om det grammatiska problemet i orden "dej och jag".

Jag ska inte säga att Annika Hagström sjunger värdelöst, det finns värre sångerskor, till och med på denna blogg, men inte är det bra, så pass kan säga och Jacob Dahlin är snudd på ännu värre, vilket han dock snarare tog som en komplimang. Jag säger inte att detta är en ultrapinsam kalkon som The Pinks eller Ballongdansen, Jacob Dahlins förlåter ju det mesta, men visst har den en högt kultstatus. Där normala dansbandslåtar och Vikingarnahits är intetsägande eller trista så är denna, just på grund av att Annika Hagström och Jacob Dahlin känns så fel som dansbandssångare och texten så usel, en riktigt rolig kultfavorit.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...