tisdag 25 juli 2017

En guide till Göteborgs skivvärld!

Precis i början av denna bloggs existens så skrev jag en längre krönika om hur den stora skivvärlden i Stockholm såg ut. Det är svårt att tro att det har gått åtta år sen dess. Nå, jag tyckte att nu när jag just kommit hem från en veckas tripp till denna Sveriges näst största stad så skulle jag göra en liten guide till skivaffärerna där, för er som planerar att åka dit eller kanske allmänt är intresserade av vilket utbud som finns runt landet. Så småningom kommer det också videor på min Youtube-kanal från resan med mer ingående bilder från affärerna och dess utbud. Sen ska jag på intet sätt se mig som en expert om denna stad efter en veckas besök. Jag kommer troligen inte att åka till Göteborg lika ofta som jag åker till Stockholm, men det är mest av ekonomiska skäl, inte av någon annan anledning. En gång har jag varit i Göteborg förut, för drygt 20 år sen 1996, men då var jag där som medlem i en förening som hade ett läger så jag kunde inte se ens i närheten av det jag ville se.
     Göteborg är en otroligt vacker stad som med ett leende blandar minnen från det förflutna i staden och en fräsch och stor stil. Visst, buss- och spårvagnskommunikationen tillhör bland de mer förvirrande jag kommit i kontakt med, men i gengäld så får man se något av Sveriges vackraste natur och skärgårdar, mysigaste byggnadsverk samt äta kanongod mat! Jag är väldigt nöjd med min semestertripp där, vädret var riktigt bra hela veckan och jag kom hem med en riktigt stor skörd med skivor av modellen fullängdsvinyl och vinylsinglar, men samtidigt inte för stor eftersom jag gärna ville kunna få hem allt också.

Vad gäller andelen skivaffärer går det förstås inte att tävla med Stockholm. Det finns inte på samma sätt något riktigt genuint stråk med skivaffärer som Sankt Eriksgatan och affärerna här är mer utspridda i stan. Det närmaste är Andra Långgatan som har hela tre affärer på samma gata, Andra Långgatans Skivhandel, som jag inte hann in till, Dirty Records och Linné Skivbörs.

   Dirty Records är intressant eftersom här finns konceptet med att blanda en skivaffär med ett café samtidigt. Du kan alltså handla skivor ut de många backarna som finns och sen gå ner och ta en fika och bläddra igenom dina fynd i lugn och ro. Skivbackarna var hyggligt många, även om priserna var sådär. Här blev det dock bara en skiva, men en spännande ur jazzsynpunkt. Normalt är jag sådär förtjust i den typen av skivor där två olika artister delar på var sin sida på en skiva. Det är tämligen lågbudget och blandar man dessutom helt olika jazzstilar så blir det väldigt schizofrent. Men här har man blandat två musiker som inte förekommer allt för ofta på platta. Mel Powell tjänade lite som Benny Goodmans pianist på 40-talet när Teddy Wilson inte var tillgänglig och Goodman medverkar även här när Powell har en av sina få egna band, både av den lilla och stora storleken.
     Men den andra sidan är nästan ännu intressantare, för en pianist som kanske ännu mer enbart syntes som komppianist åt andra var Joe Buschkin. När jag förr i tiden ofta lyssnade på "Smokerings" i radio så var Joe Buschkin ett vanligt nämnt namn när musiker som Bunny Berigan, Louis Armstrong eller just Goodman spelades. Däremot har jag aldrig sett musik med ett eventuellt eget band med honom. Men här så leder han en egen sextett med kända namn som Zoot Sims och Bill Harris i gruppen. Dessutom är flera av låtarna här aldrig tidigare utgivna.

Linné Skivbörs är en mindre skivaffär med ett fullgott och bra utbud där billigare och dyrare skivor samsas bra. För den som liksom jag samlar soul så finns här ett riktigt bra utbud, både av dyrare och billigare skivor. Man kan också köpa fyra skivor till paketpris av 100 kronor. Men jag hittade här ett par artister som jag förut haft svårt att hitta skivor med. Dels singer-songwriterduon England Dan & John Ford Coley, som gör relaxande och skön 70-talspop med en lätt nypa country i ljudet. På Solna Skivmässa förra året hade jag turen och hitta en skiva med dom och här fanns plattan "Nights are forever" från 1976, som bland annat innehåller deras mest kända låt "I'd really love to see you tonight".
     Men framför allt så blev jag strålande lycklig av att hitta en skiva med soullegenderna McFadden & Whitehead. Få har blivit så kända inom en genre trots att man bara har en känd hit på sitt samvete. McFadden & Whitehead är alltså duon bakom den helt underbara discodängan "Ain't no stoppin' us now" från 1979, men annars så är duon också männen bakom en stor mängd klassiska soulhits gjorda av andra artister på Philadelphia-etiketten. Men jag har dock alltid undrat om det finns fler låtar med duon inspelade och hittade nu deras självbetitlade platta med ovannämnda klassiker på. Personligen håller jag "Ain't no stoppin' us now" som en av 70-talets mest klassiska och skönaste inspelningar och snabblyssningar av denna platta ger vid handen att den verkar klara alla högt ställda förväntningar!

Annars så regerar Bengans, som blivit till en populär gigant i skivaffärsbranschen. Bengan själv, med efternamnet Brorsson, avled i vintras och en gång tidigare har jag varit inne i en av hans affärer, i Stockholm, men då var skivorna något för dyr för min smak. Här i Göteborg så har man hela två affärer som båda har ett fenomenalt utbud av både billigare skivor, nya vinyler och dyrare rariteter. Den första ligger mitt i smeten, en trappa upp på Lagerhaus affär på Östra Hamngatan 46-48. Detta får anses vara en av de största skivaffärer jag har sett i modern tid! Då mina huvudgenrer oftast härrör sig åt det billigare slaget i backarna, trots allt är det inte sånt jättevärde på 80-talspop, 70-talssoul och klassisk jazz, så gick jag då till den gigantiska avdelning med billigare skivor. Här blev det väldigt mycket, denna resas stora guldgruva kan man säga, främst inom jazz. Jag brukar hitta minst en Jimmy Smith-platta per år, även om förra året svek mig och jag inte hittade en enda. Men i år verkar dom ha regnat över mig plötsligt, för här hittade jag en väldigt intressant Smith-platta betitlad "Just friends", som, förutom Smith själv på orgel, innehåller kända namn som trumpetaren Lee Morgan, saxofonisten Lou Donaldson, trummisen Art Blakey och gitarristen Kenny Burrell.
     En fin liveplatta från Carnegie Hall 1945 med Lionel Hamptons orkester fanns här, liksom en riktigt intressant platta med Oscar Peterson i samarbete med Milt Jackson, mer Oscar Peterson där han spelar med sina adepter på tyska märket MPS, vokalkvartetten The Singers Unlimited samt en skiva med Metronome All Stars. Tidningen Metronome hade på 40- och 50-talet omröstningar där man fick rösta på sina
favoritmusiker på sitt instrument och dessa spelade sen in musik ihop och långt senare har man satt ihop alla dessa inspelningar till denna platta. Här finns alla giganterna i samma band, från 40-talet med Benny Goodman, Harry James, Jack Teagarden, Count Basie, Cootie Williams, Charlie Barnet och Coleman Hawkins till 50-talets mer bopinspirerade musiker som Dizzy Gillespie, Kai Winding, Lee Konitz, Stan Getz samt min favorit Lennie Tristano! En riktigt fullmatad och råhäftig jazzplatta med alla indigrienser! Låtarna med Tristano på piano, "No figs" och "Double date", rekommenderas varmt!
     Synthbandet Landscape har väl inte varit mina favoriter i genren, men jag kunde inte motstå deras klassiska "From the tea-rooms of mars" ("Einstein a go-go"). En gång tidigare har jag dessutom skrivit om Cardiffduon Waterfront, som under 80-talets sena del gjorde en del spännande låtar men glömdes helt bort. "The nature of love" är en kanonskön låt för alla som saknar Johnny Hates Jazz och nu lyckades jag till sist hitta fullängdaren med bandet! Riktigt lyckade och strålande köp på Bengans första affär!

Den andra Bengan-affären är en filial som ligger på Stigbergstorget och har, liksom Dirty Records, ett koncept med kombinerat café och affär. Liksom affären på Östra Hamngatan är även denna affär enormt stor och här blev jag väldigt imponerad över jazzutbudet. Flera lådor med kanonfina jazzplattor av högsta kvalitet för endast 30-50 kronor! Här känner jag idag att jag kanske blev lite snål, när nu så mycket godis fanns framför mig, och nöjde mig med två stycken liveplattor och en hög singlar. Dels den allra första konserten med Norman Grantz projekt Jazz At The Philharmonic från 1944, som dock innehåller så många mindre kända namn, men även bekantingar som J. J Johnson, Illinois Jacquet, Nat King Cole och Billie Holiday. Men det är en otroligt rolig känsla ändå att ha den allra första konserten av något så historiskt i genren som just Jazz At The Philharmonic.
    Den andra är en väldigt spännande konsert med Miles Davis & Tadd Damerons Kvintett från jazzfestivalen i Paris 1949. Den festivalen har jag berättat om en gång tidigare, eftersom det är från samma festival där den svenska Parisorkestern gjorde stor succé. Jag tror det är första gången jag har två olika konserter från en och samma festival på skiva!
     Rent musikaliskt är detta en helt otrolig konsert, där James Moody är med på saxofon! Dessa tre bjuder på jazz av allra bästa märke, där dock den franska radion får för sig att gå in i början på flera av låtarna och avbryta med att introducera på franska. Detta kan vara rätt irriterande, men samtidigt en kul tidsbild från förr.
     Dessutom köpte jag en hel del vinylsinglar för extremt billigt pris. Ska jag rabbla alla blir detta en löjligt lång text men jag kan nämna Mats Ronander, Swing Out Sister, Exposé, Gloria Estefan, John Farnhams två största hits samt Smithereens fantastiska låt "Behind the walls of sleep".

Stigbergsliden är annars det ställe som kan konkurrera bäst med Andra Långgatan om titeln Göteborgs skivmcka. Förutom Bengans, mitt vid själva torget, så finns en bit längre ner två affärer till, av något mindre format dock. Dels Mynt & Musik, som också har en andra affär på Friggagatan, men den hann jag inte in i. Mynt & Musik är inte en renodlad skivaffär dock, utan säljer även serier och filmer, men skivutbudet är riktigt bra och stort och priserna är väldigt låga i jämförelse med affärerna ovan. Mer singlar här med bland annat Teena Marie, The Hues Corperation, Jennifer Holidays "No frills love" som jag skrev om tidigare, Jermaine Stewart samt The Alarms "The chans has just begun", som jag letat länge efter på singel.
     Men nästan lika länge har jag också letat efter Fats Wallers tidigaste inspelningar där han spelar jazzstandards på orgel. Fats Waller generellt sett hade jag ett intresse för under tonåren, men sen dess har det intresset nästan dött. För mig är han lite för mycket komik och underhållning och för lite jazz. Men dessa inspelningar är både svåra att hitta och riktigt häftiga! Kanske bland det bästa Waller gjorde i sin korta karriär. Den här plattan är dessutom utgiven på RCAs franska serie Black & White, vilket borgar för kanoninspelningar!
     Dessutom en liveplatta från 1978 med America som jag haft ett väldigt gott öga till sen länge! Snabblyssningar ger vid handen att trots att detta är precis efter att man tappat Dan Peek som medlem och bara är två i bandet så är livekonserten riktigt välgjord och häftig!
   
Bara några steg ner ligger Armadillo Records som inte heller är särskilt stor, men välsorterad och med bra priser. Mycket 10 kronors skivor, men även dyrare plattor som dock inte är hutlösa. Här hittade jag en platta jag nämnde att jag ville ha för ett bra tag sen på en "Månadens bästa fynd", Annabel Lambs platta "Once bitten" från 1982. Titelspåret är en riktigt skön och idag saligt bortglömd poppärla!
     Dessutom ett dubbelalbum med Jimmy Dorseys orkester, med inspelningar från 1935-40. Brorsan Tommy Dorsey finns det överflöde med skivor av, ofta med samma låtar på också. Men Jimmy Dorsey blev inte lika stor, även om han hade sin trogna och hyggligt stora publik han också. Därför var det kul att hitta detta fina dubbelalbum för ett väldigt lågt pris.
     Samt mer The Alarm, en speciellt begränsad dubbelsingel av låten "Absolute reality", inspelad live 1984. Det är alltså  två singlar som ryms i denna utgåva där de andra låtarna är en tidigare outgiven liveutgåva av låten "Blaze of glory", "Room at the top" och "Reason 36".
     Lite läsning blev det faktiskt här också, för jag kunde inte motstå en biografi över Depeche Mode, skriven av Steve Malins, som skrivit många biografier över 80-talets bästa band. När jag ska hinna läsa den är en annan sak, eftersom jag redan försöker plöja igenom Magnus Härenstams biografi "Morsning och goodbye" samt därefter biografier med både Miles Davis och Marie Fredriksson.

En skivaffär till blev det, Skivhallen Majorna, dock inte originalbutiken på Älvsborgsgatan. Tyvärr räckte inte tiden till att gå dit utan jag fick nöja mig med filialen på Järntorgsgatan, som jag stötte på av en ren slump, där man delar lokal med Pusterviks Biljetter. Men affären är ändå riktigt bra och spännande med ett trevligt masspris med fem stycken för 100 kronor. Detta nappade jag direkt på. Mer jazz blev det i form av en liveplatta från Amseterdam med Erroll Garner trio. Detta är en rätt vanlig Gernerplatta, utgiven på Fontana, men ändå väldigt snygg och riktigt bra!
     Mer live i form av Earth, Wind & Fires liveplatta "Gratitude" från 1975, några år innan deras riktiga genombrott med den geniala "All n´all"-plattan.
     Dessutom Stevie Wonders dubbelalbumsvit "Journey through the secret live of plants". Detta är inte en vanlig Stevie-platta utan kan närmast beskrivas som en soulindränkt symfonisvit, men otroligt snyggt gjord och välljudande ändå!
     The Motors är ett band som här i Sverige är rätt bortglömda idag, fast dom hade 1978 års två allra största hits, "Airport" och "Forget about you" från plattan "Approved by the Motors". Men innan dess släppte dom en annan platta som blev väl omskriven och som jag kan tacka Vinyl Community och främst medlemmen James Griffith för tips om. Deras platta "1" är inte lika kommersiell och mjuk som den mer kända plattan utan bjuder på ett lite rockigare tempo, men snabblyssningar av plattan ger vid handen att den verkar vara riktigt bra och skön!
     Till sist då Genesis och deras första platta in i 80-talet, då man började experimentera med ett nytt ljud på plattan "Duke" från 1980! Någonstans hör jag ett släktskap till det som skulle bli Phil Collins första fenomenala soloplatta ett år senare, "Face value".

Bredvid denna filial till Skivhallen Majorna på Järntorgsgatan så finns Myrorna och självklart kan man inte motstå ett besök där. Dess skivavdelning är också riktigt stor, inte minst på CD-sidan, men också fylld med loppisskivor efter loppisskivor. Dock hittade jag en RCA Black & White-utgåva där i form av en samlingsplatta med storbandsledaren Erskine Hawkins med inspelningar från 1949-50.
     En skiva till, den enda i CD-format, blev det, A-has "Foot in the mountain" från 2009 på en loppis bredvid Bengans på Stigbergstorget.

Som sagt så hann jag inte med alla och för er som planerar och åka ner och undrar vad mer som finns så har då Skivhallen Majorna en huvudbutik på Älvsborgsgatan 35. Vinylkjellarn heter ett ställe på Nedre Fogelbergsgatan 1, det finns en butik till på Andra Långgatan, Andra Långgatans skivhandel, på 33, Music Lovers Records på Kyrkogatan 13 samt då Mynt & Musiks filial på Friggagatan 15.

Vad gäller övrigt i Göteborg i övrigt så kan jag verkligen rekommendera ett besök till Skärgården, exempelvis buss samt bilfärja ut till Öckerö. Havsutsikten är ENORM, bland det vackraste jag har sett någonsin! Men man kan också ligga och lapa sol om man vill på Saltholmen, som också har ständigt gående spårvagnar och där många färjor till skärgårdsöarna utgår från.
     Naturhistoriska museet rekommenderar jag också, en helt underbar skapelse som inte innehåller några flashiga effekter och så, men väl nästan hela världens djur uppstoppade, de flesta i naturlig storlek för att se verkliga ut. Detta var otroligt mäktigt, inte minst den gigantiska blåvalen som hängde i taket och såg hotfull ut.
     Palmhuset på Trädgårdsföreningen (bara den enormt vacker) är också något ut över det vanliga, med trädgårdar, växter och palmer i miljöer så de ska känna sig hemma. Här finns både ett medelhavsrum och tropikrum, med tillhörande värme och design så växterna ska klara sig. Otroligt mäktigt gjort!
     Och Haga behöver jag kanske inte nämna, det borde vara en självklarhet, detta Göteborgs eget Gamla Stan! Prova gärna den enorma Hagabullen på Café Husaren, som alltså är en kanelbulle stor som en hel lunch. Ja, Liseberg, som jag faktiskt inte besökte här, behöver väl inte heller nämnas nåt vidare...



Men framför allt så är det alltså en klart godkänd skivstad, där det finns plats för både billiga skivor och dyra rariteter. De kanske inte ligger kloss i kloss på samma sätt som i Stockholm utan det blir att åka buss eller spårvagn runt, men det är det värt. En otroligt vacker stad som vilar tryggt på det gamla och traditionella, men med stor smak för det nya och fräscha! Om jag kommer dit igen, inte mig emot, men det får framtiden och ekonomin utvisa. Jag får hoppas att det i alla fall inte blir 20 år till dess.

Jag tänker välja tre låtar från det jag har köpt som minner mig om denna resa, Jennifer Holiday undanräknat eftersom jag redan skrivit om den och därför visat den. Dels albumversionen av McFadden & Whiteheads klassiker "Ain't no stoppin' us now", dels Miles Davis och Tadd Dameron i "Don't blame me" från Paris 1949, där ni också kan höra den franske radiopresentatören i inledningen. Till sist Metronome All Stars från 1950 med båda låtarna som finns med på plattan med denna sättning, inklusive Lennie Tristano på piano!





tisdag 18 juli 2017

Francesco Salvi - Esatto!

Om Bröderna Djup hade gjort internationell discokarriär med sin "Vi bor på landet" så kanske detta hade varit resultatet. Men farbröderna med liarna hade i alla fall lite självdistans (nåja) och gjorde sina djurimitationer själva. När den italienske komikern Francesco Salvi ställde upp i San Remo Festivalen 1989 så lät det något mer annorlunda.

Jag låg på klipporna i Saltholmen i Göteborg för några dagar sen och lyssnade på ett Rakt Över Disc från just 1989 när jag får höra en låt där jag undrar "Vad är detta?". För tittar man på omslaget till Francesco Salvis låt "Esatto!" (som betyder ungefär "Precis" eller "Korrekt") så får man en tydlig hint om vad detta handlar om. Omslaget ser så tillgjort B-aktig ut att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Hela farmen har släpats in i en studio där komikern sitter på en liten ponny med en hundvalp i famnen och på bordet en tupp och en gris. Kanske hade man räddat omslaget om Salvi hade fått sitta på en riktigt fullstor häst istället för en ponny som han uppenbarligen vuxit ifrån. Så omslaget är bara det en märklig kultvarning på.

Men låten! Till pumpande italodisco, vilket får ses som det enda positiva, så ömsom pratar, sjunger, skriker Francesco Salvi på italienska, allt så falskt som möjligt, medan insamplade ljudeffekter av ovan nämnda djur hörs hela tiden. Det grymtas, gnäggas, skälles och tuppen gal för full hals till discotakt och för att göra detta ännu mer häftigt leker man med ljudeffekterna och det skratchas. Nu är min italienska väldigt ringrostig, för att inte säga obefintlig, så jag ska inte försöka låtsas som om jag vet vad låten handlar om. Men resultatet blir en väldig skrattretande discosoppa av töntiga djureffekter och falsksång helt i oordning som ändå på något märkligt sätt gnager sig in i hjärnbarken. Sen tog det mig inte lång tid att leta reda på maxisingeln av denna märkliga italohybrid och den blir ännu mer konstig av att ett av spåren på 12-tummaren innehåller en acapella-version av låten. Precis vad jag satt och längtade efter! I flera sekunder hör jag man bara en gris som grymtar helt utan anledning. Hemma i Italien var detta dock en rätt stor hit, men det var ju Bröderna Djup också på sin tid...

Till detta kan jag bjuda på detta TV-framträdande där dansarna dragit på sig gigantiska djurmasker på huvudet, vilket gör detta bara ännu mer obegripligt.

fredag 14 juli 2017

Jennifer Holliday - No frills love

Beklagar att jag varit borta, men jag har försökt byta dator och samtidigt är jag just nu är i Göteborg. Jag ligger därför hopplöst efter med "Månadens bästa skivfynd", men jag kommer att bunta ihop juni och juli som "Sommarens bästa skivfynd" i slutet av denna månad. Men låt mig nu sticka emellan med ett fynd jag gjorde idag, på "Mynt & Musik" på Stigbergsliden. Jag kommer förövrigt att senare göra en egen artikel om skivaffärerna i Göteborg och fynden därifrån.
     Jag har nämnt ett flertal gånger om hur "Kulan i luften" var mitt favoritprogram i radio som tonåring, möjligen efter "Tracks". Många artister, låtar, plattor och musikgenrer har jag det programmet att tacka för och en låt som spelades nästan konstant var den storväxta soulmadammen Jennifer Holiday och hennes "No frills love" från 1985.

Jennifer Holiday blev aldrig någon stor stjärna här i Sverige, men i USA hade hon en stor publik. Av vad jag har hört från intervjuer så verkar hon vara en rätt jordnära och trevlig artist också.
     "No frills love" är en danskaskad. Det är svårt att sitta still när de soulfunkiga discorytmerna drar igång och det sen gungar och svänger hela låten igenom så det är enormt! Detta är kanske en av de häftigaste soullåtar jag vet från 80-talet där groovet och produktionen (signerad Arthur Baker) är helt underbar! Och då denna låt i stort sätt varit med mig mer än halva mitt liv så blev jag jublande lycklig av att hitta den på singel, vilket jag inte ens var säker på fanns. Förövrigt rekommenderas hela hennes platta "Say you love me" som låten är med på, 80-talssoul med discotouch ut i fingerspetsarna!

B-sidan är en dub version av låten, så därför koncentrerar jag mig på den sköna A-sidan och denna liveversion från ett TV-framträdande!

lördag 1 juli 2017

Various Artists - The Nothing Record Album

Detta måste vara den märkligaste och galnaste skivan i min samling så här långt, men kanske också den roligaste! Att den är gjord med en stor nypa humor är det inget snack om, men jag undrar ändå om de som eventuellt inte förstår vad detta är för något säger när de köpt skivan i ren nyfikenhet, sätter på den och hittar... ingenting.

För det är det som är humorn med "The Nothing Record Album". Den marknadsförs på omslag och innerfodral som om det är den mest fantastiska och nyskapande plattan någonsin, sprängfylld med kanonhits, allt kryddat med stor ironi, och den är uppdelad i spår som en vanlig vinylskiva. Det medföljer textblad och poster till skivan, men dessa är förstås bara blanka blad. För när man sätter på den så hörs inte ett dyft utan spåren är tysta. Skivan är alltså tom och tyst. Därav titeln "The Nothing Record Album". Jag tycker detta är jättekul och bisarr humor och någonstans förstod jag direkt när jag hittade plattan att det var något lurt med den och att jag måste bara ha den.

Jag vet inte något om bakgrunden till denna skiva eller varför man ansåg att det var värt att lägga distributionspengar på denna komiska utgåva när inget finns på den. Det känns som om man var beredd att ta vissa ekonomiska smällar för detta eller att man kanske förstod att den är så fullkomligt bisarr att folk kommer att förstå det och köpa det.
     Skivbolaget heter tydligen Solid Gold Records och utgivningsåret är 1980. Men för att förstå skivan och det roliga med den så bör man se hela fodralet. Därför bifogar jag en hel del bilder från innerfodralet, fodralet och själva skivan som ni kan förstora och läsa.






















































Vill ni ha smakprov från själva skivan? Varsågoda... ;)










...

fredag 23 juni 2017

Midsommar med Carl Anton på 45-varv!

Jag brukar ju göra en midsommaraktig text runt denna tid och tänker inte från gå traditionen nu heller. Det har blivit visor de senaste åren och jag tänkte hålla fast vid det denna gång också, fast i ett litet annorlunda format för sin genre. OK, visst kan man hitta visor på singel/EP, men det är inte jätteofta, förutom möjligen Sven-Bertil Taube. Dessutom är Carl Anton en sångare som inte växer på träd bland loppisarnas singellådor. Men jag gillar Carl Anton, efternamn Axelsson, väldigt mycket. Jag gillar hans röst, som är enormt passande för genren och väldigt egen. Dessutom måste man ju ge respekt för en som lyckas få in den något udda frasen "kylskåpskall fil" i den svenska vis- och schlagerskatten! Tyvärr så var mitt intresse för den svenska visan rätt outvecklad när hans program "Carl Anton i Vita Bergen" gick i TV. När jag tänker tillbaka på programmet idag så var det nog en av de mest avkopplande och lättsammaste programmen i sin genre och det vore kul om något program letade sig upp på Youtube någon gång. Antingen får jag bättre smak med åren eller så blir jag bara gammal...

Men till dess hade jag tänkt att underhålla midsommarfesten med att presentera två singlar från denne visgigant, båda från hans tidiga del av karriären. Carl-Antons debut platta kom 1965 och hette just "Carl Anton-65". Från den släpptes en EP där tre av låtarna är från plattan. Den fjärde, inledande "Vovven", är
nyskriven. Idag kan man tycka det vara märkligt att huvudlåten på en EP som ska promota en skiva inte ens är med på den medan de andra efterföljande är det. "Vovven" är inte heller i min enkla mening den bästa låten utan en rätt märklig bagatell om förhållandet djur och människa. Men vad gäller de övriga låtarna så hade Carl-Anton redan här lyckats med sin förmåga att blanda den traditionella svenska visan med vardagsnära, aktuella och naturliga texter. De andra tre låtarna heter "Det var ganska annorlunda förr vill jag minnas", "Tänk att vi har fått en tomt" och "Blommorna blommar blott tillfälligtvis", varav den sista är min favorit. Kanske för att den doftar mest sommar av alla låtarna, men totalt sett är detta en väldigt kul och fin vis-EP som inte är så lätt att hitta i second hand-backarna! Tummen upp också för Hans Wahlgrens orkester som ackompanjerar.

Än mer känd är då den andra singeln som spenderade 24 veckor på Svensktoppen 1965. Jag minns förvisso än hur vi plågades på musiktimmarna på högstadiet med att behöva sjunga "Om maskros och tjärdoft" vecka
efter vecka till komp av en musiklärare som inte riktigt tycktes engagera sig i huruvida vi sjöng eller inte. Men, som sagt, jag hade inte börjat lyssna på genren riktigt än.
     Men redan från start så lyckades Carl Anton skapa känsla för den svenska sommaren med låtar som bara låter sommaren forsa rakt mot dig. "Om maskros och tjärdoft" är en vals som verkligen andas sommar låten igenom!
     Baksidan upptas av en annan sak som skulle bli Carl Antons kännemärke, hans kärlek till att sjunga om Stockholm. För mig som då är ett fan av vår huvudstad så har jag blivit allt mer fäst vid hans beskrivningar av Stockholms vackraste miljöer i sina texter. Nu är den här låten, "Kåk med kakelugn på Vita Berget", inte någon av hans allra största Stockholmsbeskrivningar, men ändå en kul och finurlig text och låt. Orkestern här leds av ingen mindre än jazzlegenden Jan Johansson.

Jag hittade dessa två singlar på Erikshjälpen i stan för något år sen och jag blev väldigt glad över dom, eftersom de är så pass speciella. De är de första stegen på platta med en av våra bästa och kanske mest bortglömda vissångare idag som lyckades beskriva det vackra på sitt eget naturliga och nära sätt! Carl Anton Axelsson lever faktiskt än, 84 år gammal, och är idag mer målare än vissångare.

Med detta vill jag önska alla en riktigt glad och trevlig midsommarhelg!

torsdag 15 juni 2017

Månadens bästa fynd - Maj 2017 (Afraid Of Mice/Bomb The Bass/Joey De Fransesco/Morrissey)

Efter en veckas internetproblem och sjukdom så kommer här en väldigt försenad "Månaden bästa fynd" och förhoppningsvis så ska allt flyta på som vanligt nu. Majmånad var en OK månad där CD-skivorna dominerade, eftersom biblioteket här i Sundsvall hade en utförsäljning av en del av sitt CD-utbud och där ur kom en hel del godbitar av jazz- och indiepopkaraktär! Eftersom det då var så pass mycket i CD-väg så bjuder jag på en extra skiva denna gång.

Afraid Of Mice - Afraid Of Mice (1981)

Engelska Afraid Of Mice var ett band som var väldigt kortlivat, endast 6-7 år och släppte bara några singlar samt en platta. Lite synd faktiskt, för bandet var väldigt begåvat, om man ska tro denna skiva i alla fall.
Jag hörde talas om bandet första gången när jag bläddrade i "Virgins Encyclopedia Of Indie And New Wave" och tog lite anteckningar om band och artister jag ville kolla upp. Plattan är indierock från 80-talet, ibland med lite mörkare toner i kanterna, ibland med punkrock med lite synth i och en snygg och pigg ljudbild! Det kanske inte är låtar som är gjorda för att hamna överst på en hitlista, men väldigt begåvat!
Här hör vi "Intercontinental"!


Bomb The Bass - Unknown territory (1991)
Bomb The Bass, aliaset för Tim Simenon, får räknas som en av den engelska housemusikens tidigaste företrädare. Ändå är detta andra album ett steg åt ett annat håll i jämförelse med hits som "Beat dis" och "Megablast" och plattan innan, "Into the dragon". Housespår finns och singelhiten "Winter in July" är en klassiker i genren, men i övrigt är plattan väldigt experimentell med samplingar och stundtals hårdare och tuffare i ljudbilden. Inte sällan får jag tankar till en förhistorisk variant av Fatboy Slim och det sena 90-talets Big Beat-musik! Men jag gillar detta, eftersom jag då gillar Chemical Brothers, Fatboy Slim, Apollo 440 med mera. Detta är oförutsägbart, snyggt, skönt och häftigt och jag ser fram emot att hitta mer med Bomb The Bass musik! Jag har valt en av de mer experimentella tidiga big beatliknande låtarna, "Switching channels".


Joey DeFrancesco - Incredible! (2000)
Detta är en liveplatta jag har hört förut och äntligen har ett eget originalexemplar av! Joey De Francesco har försökt gå i Jimmy Smiths fortspår och även om han givetvis inte når upp till dennes kapacitet så är han, i alla fall på denna liveplatta, jag har inte sett något annat med honom tyvärr, en fantastisk hammondspelare med en unik spelstil. På den här plattan, inspelad vid en jazzfestival i San Fransisco, så gör han orgeljazz helt i Jimmy Smiths anda, där även en av Smiths mer klassiska låtar, "The champ", förekommer. Det roliga dock är att Jimmy Smith själv dyker upp som gäst vid plattans två sista låtar, som är ett par medleys av hans mest kända och bästa låtar. Samarbetet mellan DeFrancesco och Smith är lysande och man kan höra att för DeFrancesco är detta en dröm som gått i uppfyllelse. En helt lysande och skön livekonsert med grym hammondjazzkänsla!
Jag har tyvärr inte hittat DeFrancesco och Jimmy Smith ihop på Youtube, men "When you're smilin'", med suveränt orgelspel av DeFrancesco går precis lika bra!


Morrissey - Live at Earls Court (2005)
Vi går på en konsert till när vi ändå är i farten, eftersom denna också är från biblioteksförsäljningen. Den här konserten finns både som DVD och CD och är en av de mer klassiska med Morrissey. Den innehåller musik från Morrisseys alla delar av hans karriär. Det finns låtar från hans The Smiths period ("How soon is now", "Big mouth strikes again"), hans lite mer undanskymda solotid på 90-talet ("November spawned a monster", "The more you ignore me, the closer i get") och hans renässans och hitlisteperiod runt tiden när skivan är utgiven, 00-talet ("I have forgiven Jesus", "Irish blood, english heart"). I samtliga fall låter detta lysande och är en samling klassisk live indiepop av bästa märke!
Vi tar en Morrisseyklassiker, "The more you ignore me, the closer i get"!

onsdag 7 juni 2017

Meddelande angående bloggen!

En ny text kommer att ta ett tag. Dels har jag haft en större förkylning, men just nu har jag stora problem med mitt internet när min internetleverantör håller på med reparationsarbeten i max någon vecka. Men när detta är avklarat kommer jag tillbaka med ett kraftigt försenat "Månadens bästa fynd" för majmånad!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...