expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

fredag 13 september 2019

Eldkvarn - Lyckliga tider

Eldkvarn - Lyckliga tider
Utgivningsår: 
1997
Skivbolag: EMI
Betyg: 3/5

Jag hade tur och hittade hela tre Eldkvarn-CDs för ett tag sen. Jag vet inte om alla tre kommer att skrivas om här, men jag tycker ändå att jag borde lyfta fram den här som känns lite bortglömd. Ska jag vara ärlig så visste jag inte ens att denna existerade, och då har jag ändå rätt bra koll på Eldkvarns utgivningar, som det fan av bandet jag är.

Nu ska jag dock inte säga direkt att detta är bandets allra bästa platta direkt. Den är på intet sätt dålig, men den känns ändå som en mellanplatta från Plura och kompani. Detta trots att det är en mer personlig och allvarlig platta än tidigare alster. Jag kan tycka att en del av låtarna inte är riktigt når upp till Pluras allra bästa nivåer och produktionen kan ibland vara lite väl vass. 
Dom låtar på plattan som jag tycker är allra bäst är dom som är lite luftiga och snygga, som "Ut i det blå", "Jag är bättre än dig" eller "Lördagkväll - söndagmorgon". Dom två sistnämnda tycker jag absolut är värda att bli mina smakprov från plattan! Men "Mats ur skolan", till exempel, har lite för mycket 90-talistisk bluesrockstämning över sig  och inledande "Dörrarna till himlen" känns lite trist någonstans i både melodi och ljud. 

Som sagt, ett bra Eldkvarn album, inget snack, den blir klart kvar i samlingen förstås, men den når inte riktigt upp till "Legender ur den svarta hatten", "Kungarna från Broadway" eller "Hunger hotell". Om ordet "mellanplatta" ska användas någonstans så blir det alltså här.



tisdag 10 september 2019

Orleans - Orleans

Orleans - Orleans
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: MCA Records
Betyg: 4/5

Kärt barn har många namn. När jag växte upp hette det "mjuk rock", sen "Västkustrock", för att sen kallas "AOR" (Adult-Oriented Rock) och sen 2005 är benämningen "yacht rock". Visst är det kul att man gör sig så mycket besvär för att benämna en låt vid namn? Fram till bara ett par år sen så visste jag inte ens att ordet "yacht rock" fanns, men jag har fått lära mig att Eagles, Doobie Brothers, Christopher Cross, Boz Scaggs och alla andra som gör mer avkopplande, mjuk, amerikansk rock, gärna med ljus stämsång och en och annan saxofon, kallas just det; "yacht rock". Från början var ordet en negativ uppfinning där man menade att musiken var främst för slickade yuppies som ägde lyxyachter och ville ha soft musik till sjöresorna med dessa. Exakt hur man från den rätt långsökta kopplingen tog det till att acceptera "förolämpningen" och plötsligt valde att kalla genren det kan man fundera på. Namnet säger ju egentligen ingenting om musiken om man inte hört historien bakom det. Därför lämnar jag nu genrediskussionen till ett annat tillfälle.

Jag har de senaste åren fått ett stort och nytt intresse för Yacht rock/AOR/Västkustrock/Soft rock
(vilket namn ni nu vill använda). Bli därför inte förvånad om det dyker upp andra företrädare för genren med tiden. Bandet Orleans, som trots namnet inte kommer från vare sig Frankrike, södern eller New Orleans utan New York, hade jag inte en susning om vilka de var innan jag hittade tre skivor med dom och gjorde ett av mina få totala impulsköp och köpte alla tre på en gång. Någonstans fick jag känslan att detta var besläktat med America eller dylika singersong writer rockband som jag gillar väldigt mycket och magkänslan sa mig åter rätt. Dom andra två plattorna var från 70-talet, medan då den här är från 1980 och har alltså mer av Eagles sound än de andra. För mig var detta blindköp ett riktigt lyckokast och jag har plötsligt och oväntat fått ett nytt band att hålla ögonen på.

För Orleans kanske inte är originella i sin musik på något vis utan följer ofta mallen för sin genre, men dom är ändå riktigt bra! Dom tre medlemmarna sjunger väldigt bra ihop och just på den här självbetitlade plattan så är musiken väldigt sval, tillbakalutande och snygg! Nu har förvisso sommaren precis passerat, men plattan "Orleans" är annars en avkopplande pärla en solig sommardag på landet eller, om man nu vill ta genrenamnet till fullo, på en båt i ett glittrande vatten. Inledande "No ordinary lady" är väl värd att lyssnas på liksom "Come on over" eller "Bustin' loose". Utan tvekan en höjdarplatta! Skivan blir så klart kvar i samlingen!



söndag 8 september 2019

Judie Tzuke - The cat is out

Judie Tzuke - The cat is out
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Legacy Records
Betyg: 4/5

Ah, radion, min bästa vän att upptäcka artister genom. För om jag inte för eoner sen hittat kassetter med radioprogrammet "Eldorado Max" från 1983 på där man flitigt spelade en tjej vid namn Judie Tzuke och låten "Jeannie no" på så hade denna skiva inte funnits i min ägo. Men dessa program har jag sen dess plöjt igenom om och om igen och till slut satte sig förstås flera av låtarna. Judie Tzuke är inte från Asien eller av asiatisk börd, som jag var övertygad om. Det är här man får lite av
sin bild av en artist krossad, när man upptäcker en sångare med låtar LÅNGT efter dennes höjdpunkt. Min bild av en spännande brittisk new wave-artist från 80-talet av asiatisk börd med synthpopambitioner är därmed grusad, när det visade sig hon är blond och hennes föräldrar kom från Polen till England. Och att hennes ENDA riktiga hit, "Stay with me till dawn", kom 1979 och gavs ut på Elton Johns skivbolag. Den tid av hennes karriär som jag har upptäckt och som jag trott var hennes genombrott var således början till hennes karriärs sammanbrott istället.

Nå, Pontus Enhörning presenterade i dessa "Eldorado Max"-program alltid Judie Tzuke som att hon
hade en röst som rann som honung efter ryggraden. Och hon har en väldigt säregen röst, för att vara 80-talet. Hon låter väldigt cool och sval på nåt vis, lite påminnande om tyska Nenas röst. Nu är då inte det här plattan med "Jeannie no" på utan plattan efter och det brukar inte alltid vara ett bra tecken. Här blev jag lockad av att i alla fall ha en platta med denna spännande röst och då 1985 dessutom är mitt favoritår så kändes det rätt att köpa den. Men detta är faktiskt riktigt bra! Jag kan förvisso tycka att det är lite märklig uppbyggnad av plattan, då dom två första låtarna, "How sweet it is" och "Who do you really love?", visar upp spännande, lite experimentell och innovativ synthpopstil, för att sen backa ner till relativt vanligt pop i övrigt. Att denna skiva inte sålde i jätteexemplar hemma i England kan jag till en del förstå, eftersom det är lite avsaknad av en stark hitlåt här. Därav har förstås hennes möjligheter att upptäckas i Sverige varit lika med noll tyvärr.
   
Men "The cat is out" är dock otroligt bra gjord! För även om det hade varit spännande om man fortsatt på den lite Trevor Horn - Propaganda-liknande experimentella synthpopväg som man var på väg mot först, så är låtarna riktigt bra gjorda. Och jag gillar Judie Tzukes svala röst, även om hon inte ska ta några höga toner för sin egen skull. B-sidan har snarare relaxande och tillbakalutande 80-talsnew wave-stil i sig och låtar som "You" och "Harbour lights" är väldigt snygga! Så totalt en riktigt bra, vacker och spännande new wave-platta med snygga synthljud och en spännande röst! Jag vill självklart ha tag i plattan innan denna, men om jag börjar utforska hennes tid dessförinnan, alltså
åren i Elton Johns stal, åter står att se. Men känner jag mig själv rätt så lär jag inte kunna låta bli. Den här rekommenderas i alla fall varmt och blir solklart kvar i samlingen!



tisdag 3 september 2019

Chicago -25 or 6 to 4 (1986)

Chicago - 25 or 6 to 4
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: Warner Bros
B-sida: One more day
Detta är alltid en intressant debatt, för eller emot Chicagos egen nytolkning av sin klassiska "25 or 6 to 4". De flesta Chicago-fans tycker att den här versionen är hemsk, men många av dom är också samma personer som skallat "80-talet var hemskt, 80-talet var hemskt" ända sen 1989, oavsett låt. Samtidigt är originalet en av rockhistoriens stora mästerverk. Kanske bland det snyggaste och bästa som kom ut under 70-talet! Det går helt enkelt inte att göra en rättvis modern cover utan att det blir en kvalitetssänkning av något slag.

Jag är då ett Chicago-fan och älskar alltså originalet, men anser att detta inte alls är dåligt. Det kanske var en desperat metod att hålla sitt namn aktuellt efter Peter Ceteras avhopp från bandet att ge ut en 80-talsvariant av en av sina mest klassiska och älskade hits. Det går inte alls att jämföra med det suveräna originalet och jag hade nog gjort låten på ett annat sätt om jag vore dom. Bill Champlin var ingen dålig sångare i Chicago, men just i den här låten saknar jag Peter Cetera. 


Däremot gillar jag dom tunga trummorna som driver låten, men så är jag också ett 80-talsfan, förutom ett Chicago-fan. Det kanske blir lite för mycket trummande efter ett tag och refrängen skulle ha mått bra av att slippa det, men det går ändå inte att komma ifrån att det är grymt snyggt producerat! Det är en maffig version med snyggt ljud! Så därför ger jag 80-talsvarianten av "25 or 6 to 4" en OK-stämpel. Jag hellre lägger på klassikern i första och till och med andra hand, men hyser inga agg alls mot denna trummande 80-talsvariant. I min Chicago-samling känns denna singel som ett måste att ha!


söndag 1 september 2019

Nytt i samlingen - Augusti 2019

Meco - The wizard of Oz
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: Millenium Records/Casablanca
Betyg: 4/5

Äntligen! Jag har hittat en till Meco, Domenico Monardo som gjorde den klassiska discofunk-versionen av Star Wars-temat, som jag skrev om för fem år sen! Mecos plattor är inte så lätta att hitta, i alla fall inte där jag bor. Den här gången har han tagit sig an "The wizard of Oz", alltså Judy Garlands legendariska 30-talsmusikalfilm och jag är lite splittrad här. Det svåra är att inte stirra sig blind på Star Wars-temat och jämföra för mycket med den, för den har ett helt annat värde för mig vad gäller nostalgi. Samtidigt så finns det saker som måste jämföras för att kunna ge en rättvis bild av detta.

Vad gäller musiken i sig så blir den som gillade Star Wars inte besviken. Det är samma bombastiska dramatiska och effektfulla 70-talsdisco med mycket blås och fanfarer och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt heller. Det är otroligt välgjort, snyggt och häftigt producerat! Skillnaden här är att "Oz" är trots allt en musikal och därmed inte 100 % instrumental. Alltså förekommer det en del vokala insatser här och var, vilket inte alltid funkar.
     Samtidigt så är detta på ett sätt mer komiskt och bisarrt än vad Star Wars var. För där Star Wars var ett tidsenligt och aktuellt popfenomen och lite lättare att svälja i discotouch så är ju Trollkarlen från Oz en fin 30-talsmusikal från en helt annat tidsera och stil och det låter ibland på gränsen till mer komisk än det borde vara. Här kraxar häxan för fullt, trollkarlen mullrar och den glada kören sjunger:
"Ding-dong! The witch is dead!"
Allt ackompanjerat av glada fanfarer och marschtempo. Fast jag är ju också grymt förtjust i när det är så knäppt att det blir roligare än det är menat och det är ju också enormt bra gjort och skönt discostuk. Därför blir betyget riktigt högt! Det här är underhållande och bra, även om den förstås inte kan konkurrera med mina känslor för Star Wars-temat.




B.T Express - 1980
Utgivningsår: 
1980
Skivbolag: Columbia
Betyg: 3/5

Det är kul att gå på mässa! Den här skivan vann jag på Sundsvalls Spel & Skivmarknad i ett lotteri. B.T Express är ett idag rätt bortglömt soulgäng som släppte ett gäng kanonbra plattor på 70-talet. Jag upptäckte dom genom att titta på ett avsnitt av legendariska soulprogrammet Soul Train från 70-talet och tyckte dom var helt kanon. Nu har jag drygt 5-6 plattor med dom och stormar mot komplett samling. Därför var det helt självklart att välja just denna platta som vinst! Nu ska jag dock inte säga att detta är deras bästa platta. Det är ett bra album, en OK platta, men inte deras starkaste. Om ni ska upptäcka B.T Express bästa sida så rekommenderar jag deras "Non-stop" från 1975 som är ett grymt soulalbum!

Bandets byte till Columbia som skivbolag var lite av början till nedgången för bandet försäljningsmässigt och detta album nådde bara plats 164 på amerikanska albumlistan.
"1980" är producerad av Morrie Brown, en mindre känd producent som här givit B.T Express ett sound som bitvis påminner om det Nile Rodgers givit till Chic, vilket för mig inte är en komplimang, eftersom jag tycker Chic och Nile Rodgers tama disco är gravt överskattat. Det låter lättare och saknar nåt riktigt tryck i discosoundet i jämförelse med bandets tidigare alster. Den som drar ner betyget kanske mest är den övervägande instrumentala "Give up the funk (let's dance)" som är segare än många andra grymt sköna instrumentala längre funklåtar. Det roligaste med den här låten är det vokala i inledningen:
"I wanna funk! I wanna funk! I wanna F-U-N-K!"
Det är alltså samma rad som Kylie Minogue har lånat till inledningen till sin hit "Step back in time" från 1990.

Samtidigt är detta ändå habil och helt OK soulfunk med flera höjdpunkter, kanske främst balladen "Better late than never", och det är inte alls dåligt, bara tamare och mer vanilj än det B.T Express gjort förut. Men skivan blir självklart kvar!




Contact med Skäggmanslaget - Jag är lite lessen ikväll
Utgivningsår:
 1970
Skivbolag: MNW
B-sida: Hon kom över mon

Jag erkänner direkt, jag är inte alls intresserad av progg. Mycket progg är på för segt och släpigt för min smak, även om det även här, liksom i de flesta andra genrer, finns klara undantag. Ett av dom är Contacts "Hon kom över mon", vilket är typ enda anledningen till att denna singel finns i min ägo. A-sidans "Jag är lite lessen ikväll" är inte usel direkt, men säger mig inte så mycket. Därför är detta en av få gånger där jag köpt en singel för B-sidan, men så är detta också en av få gånger då B-sidan är mer känd än huvudsidan.

Jag vet inte varför jag dock har fastnat för "Hon kom över mon". Det är något med stämningen i låten, det lite sentimentala och vemodiga. Men så är det också nåt äkt-svenskt över låten  och folkmusiksoundet. Melodin är väldigt vacker på nåt sätt! Sen är då texten en tumnagel från att kanske hamna under etiketten "Kultstämplat", men när låten i sig ändå är så pass bra så avstår jag. Men det är kanske inte skönlyrik med en rad som:
"Jag föll som en fura rakt på hennes kropp"
Ursäkta mig? Kunde han åtminstone inte ha ropat "TIMBEEER" först?!
För att inte tala om klassikern:
"Jag är man, du är kvinna. Nu tar jag din oskuld och vård"
Jag har trott i alla år att dom har sjungit "och går". Vilket som så är det tydligt att låten inte är skriven under den moderna Meetoo-eran i alla fall. Men om man nu bortser en lite stenåldersaktig text så är det väldigt kul att ha denna klassiker på singel äntligen och med ett par lyssningar så växer nog A-sidans låt till en OK-nivå!




Fra Lippo Lippo - Some people
Utgivningsår:
 1987
Skivbolag: Virgin
B-sida: Even tall trees bend (live)

Även i Norge förkommer det att artister blir större i utlandet än i hemlandet. Nu ska jag inte säga att Fra Lippo Lippi, Per Oystein Sorensen och Rune Kristoffersen, är helt okända i Norge, men bandet skulle bli oändligt mycket större i Asien än på hemmamarknaden, vilket gjorde att Virgin släppte bandet efter plattan "Light and shade", alltså plattan som den här låten hör hemma på. Bandets mest kända låtar är dom lysande tracks- och englandshitsen "Shouldn't have to be like that" och "Everytime i see you" året innan. Någon gång ska jag skriva om just den plattan innan, "Songs", men jag nöjer mig idag med denna singel.

Både "Songs" och "Light and shade" är otroligt fina och välgjorda plattor. Vill man upptäcka detta band så rekommenderas främst dessa plattor. Dom mindre kända plattorna innan dess tycker jag är tämligen tråkiga och ointressanta. Att då "Some people" inte blev någon stor försäljningsframgång här i västvärlden som "Shouldn't have to be like that" kan jag på sätt och vis förstå, om man ser på hur musikbranschen såg ut då. "Shouldn't have to be like that" hade en fot mer i new wave och synthpopens värld, vilket var mer passande listmässigt 1986 än vad den mer fina gitarrpop som dominerar "Some people" var 1987. Kanske var låten för välgjord för dom flesta, utom japanerna som älskade det. Men detta är en väldigt snyggt gjord och skön poplåt med bra gitarrer producerad av Walter Becker från Steely Dan, och en välgjord melodi som förtjänar att lyftas fram. Låna också ett öra till B-sidan, en liveversion av låten "Even a tall tree bend", i original från "Songs"-plattan.


tisdag 27 augusti 2019

The Affair - If only you could be mine

The Affair - If only you could be mine
Utgivningsår: 1995
Skivbolag: 4th & Broadway/Island Records
Andra spår: If only you could be mine (2B3 Mix)
If only you could be mine (
Extended Original) 
If only you could be mine (
Wag Ya Tail - Legend Of Zen Mix)

Det är kul att komma hem med nåt som man inte har en aning om vad det är och det visar sig vara hur bra som helst. Ännu bättre är det förstås om man inte behövt betala en enda krona för det. Den här singeln var en av alla gratis skivor jag fick under loppisen i mitt bostadsområde för drygt en månad sen.

Vilka The Affair var hade jag inte en aning om. Jag chansade lite här när det ändå var gratis och tog den här singeln också. Jag fick en viss känsla dock att det kunde vara nåt soulaktigt. Magkänslan sa rätt! Det har blivit lite klarare, men inte så mycket. Bandet är brittiskt och består av Steve Carmichael och Hazel Fernandez, varav den senare var körsångerska till Jamiroquai. Två plattor släppte dom och denna singel från 1995 var deras sista singelsläpp. Vad som är klart dock är att detta är helt otroligt bra! "If only you could be mine" är en skön och tillbakalutande brittisk soulpärla med en väldigt snygg melodi och med både acid jazz, Soul II Soul-mys och house i brygden. Och kören i bakgrunden är bland det bättre jag har hört i genren! Producenten heter Errol Henry, vilket faktiskt inte säger mig något alls, men det känns som ett namn att hålla utkik efter.

Varför denna dock passerade långt under radarn 1995 kan jag på sätt och vis förstå. Det låter mer 1990-91 än 90-talets mitt och var förmodligen inte tillräckligt trendig musikaliskt. Men det är samtidigt väldigt synd att The Affair inte blev större och den här låten mer spelad och ihågkommen, för detta är lysande musik! Så då får jag träda in och upplysa Sverige om brittisk soul när den är som allra bäst. Lyssna och njut!

lördag 24 augusti 2019

Kultstämplat: Jhonny Springer Bort Sig - Var é Jhonny?

Jhonny Springer Bort Sig - Var é Jhonny?
Utgivningsår:
 1988
Skivbolag: OL Pop
Låtar:
Tänd på OL/Tiomilanatt/OL-smycket/De kontroller jag aldrig fann

Är ni precis som jag som får minnen av hatkärlek när ni tänker på orientering och minns alla gymnastiklektioner på skolan under höstarna när ni skulle pinas ut i skogen och slita vid en karta för att få dom där stämplarna på kortet som gjorde att ni kunde gå hem igen? Låt då förre SM-mästaren i sporten, Arto Rautiainen (1968-2004), försöka ändra den åsikten då. För det var bland annat han som låg bakom bandet med det märkliga namnet Jhonny Springer Bort Sig, där medlemmarna hade märkliga smeknamn som Jalle, Birken, Chamo, Jason och The Lion. Jag vet inte om så är fallet, men bandnamnet skulle kunna vara en parodi på på den tiden aktuella Johnny Hates Jazz.

För denna EP är väl tänkt att vara någon sorts komisk parodiplatta, vilket gör att den lite pendlar på gränsen för "Kultstämplat", som bekant egentligen är hållpunkten för skivor som inte är menade att vara roliga, men ändå är så usla att dom blev det. Men detta är en så pass bisarr platta att jag ändå vill inkludera den.
     Det exemplar jag har hittat är tydligen unikt, eftersom det är signerat och är nummer 19 i ordningen. Det är tydligt redan här att bandet inte tar sig själva på så jättestort allvar. Av någon anledning stavar man namnet "Jhonny", för att få en sorts unik touch på det hela. Texterna på låtarna står på skivans baksida på engelska trots att bandet sjunger på svenska och låttitlarna också står skrivna på svenska. Ööööh... OK, låter logiskt, någonstans...
Medlemmarna kan verkligen inte alls sjunga och man verkar medvetna om det också, men kunde inte bry sig mindre. Däremot gillar jag den spännande uppmaningen längst ner:
Den är faktiskt rolig på riktigt! Tack för tipset! Jag hade aldrig tänkt på det annars...

Låtarna är covers på kända svenska låtar, fast med texter som alla handlar om orientering och det är här det blir komiskt. Produktionen och musiken säger jag inget om, man gör sitt bästa att låta så nära originalen som möjligt. Låtarna som man valt är:
- "Tänd på OL" (En Ebba Grön-låt. Min kunskap om Ebba Grön är ytterst begränsad så vilken låt har jag ingen aning om). Här övergår det som hittills verkat vara knasig humor med roliga uppmaningar på omslaget till ett pinsamt försök till PR för sporten orientering. Här blir översättningen grymt rolig. Bandet sjunger att man vill springa mellan posterna och "klippa av ärmarna" (gissningsvis på tröjan, varför nu det skulle vara bra), korta dom precis som eliten. Men på engelska har den fått den mer morbida översättningen:
"I only wanna run between posts
Cut off my arms
Shorten them just like the elite"

Plötsligt får jag en bild av orienteringssporten jag aldrig tänkt på, med armlösa idrottsmän som springer runt i skogen över stock och sten med karta och kompass i munnen. Nu blev orientering genast mycket intressantare!
- "Tiomilanatt" (Adolphson & Falk "Blinkar blå"). Man fortsätter att visa hur våldsam och rå orienteringen är där man nu sjunger om nattävlingarna.
"Se här kommer det en sönderslagen kille
Han är täckt med gyttja och lampan hans är svag
Han orkar inte hänga fast han gärna ville
Han har sabbat alla chanser för sitt lag"

MMA känns plötsligt som en sport för skolbarn.
- "OL-smycket" (Sven-Ingvars "Ett litet rött paket"), en sockersöt låt om ett möte i orienteringsskogen, men där sångaren blir grymt hjärtekrossad. Inte för en annan orienteringskille då, utan drömtjejen ville hellre hänga med sitt lag. OK, orientering är alltså inte bara en fysisk plåga utan även en emotionell sådan. Men så har jag också känt, fast då var jag 13 år och gick i högstadiet.
- "De kontroller jag aldrig fann" (Peter Lundblad "Jag tänker på dom ibland"). Här lär vi oss att man även blir förvirrad, långsint och bitter av orientering:
"Jag tänker på dom ibland, dom kontroller jag aldrig fann"
Anledningen är att han ser HENNE och blir kär, men när han kommer fram är kontroll fyra inte där och plötsligt är han vilse. Tydligen måste kartan visa en annan skog och kompassen vara trasig.

Så, nu ska jag alltså vara övertygad om att orientering är en kul sport. Bittra och förvirrade löpare med krossade hjärtan och avhuggna armar som sönderslagna och leriga inte klarar av att hänga. Med all respekt så tror jag att jag väljer schack istället. Det känns mycket tryggare...



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...