The Temptations - Sky's the limit

The Temptations - Sky's the limit
Utgivningsår: 1971
Skivbolag: Gordy/Motown
Betyg: 4/5
Den 70-talssoul man lättast hittar på second hand är inspelad av The Temptations, det torde vara rätt klart (nej, jag räknar inte alla otaliga usla Hot Chocolate-plattor som finns övallt). Jag springer på Temptations-skivor här och var och allt som oftast köper jag dom, även om det kanske fanns ännu starkare soulgrupper under just 70-talet än The Temptations. Men The Temptations är också legender och faktiskt riktigt bra. Detta kan dock vara en av dom allra bästa Temptations-plattorna från 70-talet!

Skivan fick jag faktiskt på köpet förra sommaren på CD-fyndet i Uppsala under en stekhet eftermiddag. Ägaren av affären var liksom jag en stor lyssnare av 70-talssoul och vi hade ett givande samtal om denna spännande musikform med utbytande av olika artistrekommendationer. Jag berättade om denna affär i min genomgång av min Uppsalaresa då. Ett kul semesterminne var det under alla omständigheter.

Första singeln från denna platta var en låt med en titel på swahili, "Ungena za Ulimwengu" ("Unite the world"), en grymt bra låt som dock floppade försäljningsmässigt och som därmed signalerade slutet på deras psykedeliska 60-talsperiod. Det var byte av medlemmar under denna period och även lite byte av musikalisk stämning i och med bandets tredje USA-etta och karriärsräddare, balladen "Just my imagination (running away with me)".

"Sky's the limit" har vibbar av 60-talets Motown-värld i känslan, även om det är en funkig och dansant tidig 70-talsljudbild som möter en på plattan. Ett lycklig möte mellan gammalt och något för tiden nyare. Ändå experimenteras det en del på plattan med olika ekon, lite ljudeffekter på vissa ställen, rockiga gitarrer och blues munspel i början på "Ungena za Ulimwengu" och kanske inte de mest kommersiella knepen på en del låtar. Men jag gillar det väldigt mycket. Detta är en riktigt bra platta! Det är oförutsägbart och spännande, samtidigt som det också har en klassisk soulådra i sig. Singlarna är som sagt lysande och står i en klass för sig, men jag vill också lyfta fram avslutande "Love can be anything (can't nothing be love but love)" och den 12 minuter långa "Smiling face sometimes" som är grymt funkig. The Tempations lyckades på ett föredömligt sätt ta av sig 60-talsjackorna och hitta nya formler för 70-talet, även om det just är 60-talets Motown-hits som folk kanske minns mest idag.

Bud Powell - The best years (2LP)

Bud Powell - The best years
Utgivningsår: ---
Skivbolag: Roulette
Betyg: 5/5
Precis som med Hank Mobley tidigare så var detta ett fynd från Record Mania i Stockholm förra året och även det en skiva som jag såg oerhört framemot att höra på. Omslaget kan vara ett av de bästa och snyggaste sätten att illustrera en samling på som jag har sett och bara det höjer betyget enormt. Den oerhört finurliga champagnegimmicken och flaskorna på omslaget för att illustrera att det är olika årgångar i en musikers liv känns väldigt välgjord. Det är inte så ofta jag plockar fram storsläggan och drämmer till med en femma i betyg, men jag tycker denna platta värd är det.

Detta är ett franskpressat dubbelalbum utgiven på Roulette, som ägdes av samme man som också

ägde den legendariska jazzklubben Birdland, Morris Levy. Levy hade ju genom sin klubb kontakten med de bästa musikerna. Alltså spelade dom på klubben först och sen in i Levys skivstudio eller skriva kontrakt för bolaget med dom. Ett finurligt sätt att bygga sin förmögenhet på.
     På denna platta, där alla inspelningar är i trioformat, får man då följa pianisten Bud Powells olika stadier i sitt tragiska och brokiga liv. Först 1947, strax före hans första mentalsjukhusinläggning blott 17 år gammal, sen 1953, strax efter han kommit ut från hans andra sjukhusvistelse, 1960, då han hade flyttat till Paris och 1964, då en sjuk och alkoholiserad Powell endast hade två år kvar att leva. Ett tragiskt leverne, men likväl är detta album ett bevis på en otrolig karriär. Jag har tidigare haft lite svårt för Powells trio utgåvor, inte så mycket för hans pianostil som för det faktum att han liksom Erroll Garner har förmågan att mumla under låtens gång, vilket jag upplevde som något störande. Men fantastiska fynd med Powell de senaste åren har gjort att jag med råge satt mig över det problemet och omvärderat honom.

Det är svårt att plocka ut favoriter ur denna fantastiska utgåva, men den period som jag tycker är bäst är då, eftersom jag gillar den klassiska jazzen bäst, den tidigaste eran på 40-talet. Men det finns inget dåligt här, för även om hans sista inspelningar kanske inte är hans allra bästa, så är det intressant att följa utvecklingen och höra hur hans sjukdom påverkade hans spelande 1964. Så jag sätter toppbetyg på denna och rekommenderar detta dubbelalbum varmt! Bud Powell levde ett problemtyngt liv, men lyckades samtidigt bli en av dom allra bästa pianisterna med en egen stil och ett sväng som få hade. Och även om dom valda åren är satta under hans kanske brokigaste del av karriären så ligger fokusen på det han gjorde bäst, gav allt för jazzen och pianospelet! Så jag väljer då tre smakprov, från både hans tidigaste period ("i'll remember April"), Parisperioden ("Buttercup") och sista period ("I remember Clifford").

Sommarplågor #10: Freestyle/Drömhus - Vill ha dej/dig

OK, nu ska vi försöka reda ut den här härvan i lugn och ro, för det kan låta lite rörigt i denna text. Den version som är främst förknippad med termen "Sommarplåga" numera är Drömhus version, men eftersom Freestyles version kom mitt i sommaren och blev etta på singellistan 14 augusti så vore det dumt att inte kalla den sommarhit och inkludera den. Dock har dom båda versionerna olika stavning på ordet "dej" i titeln.

Freestyle - Vill ha dej/Kom till mej
Utgivningsår: 1981
Skivbolag: SOS Recording
B-sida: I want you/Isn't that fine

Alltså till originalsingeln, som bara den väcker mer frågor än svar. Freestyle var alltså det som senare blev Style, Christer Sandelin, Tommy Ekman och Gigi Hamilton, plus Anders Uddberg och Joakim Hagleitner. Om ni tittar på bilden här bredvid så ser ni en tjej till där, i mitten översta raden, hon var av någon anledning med på omslaget, men aldrig med i bandet. Men det gick ju bra för henne ändå, Kayo. För att komplicera till det ännu mer så passerar ännu ett ansikte förbi på omslaget till plattan, en tjej som aldrig heller var med i bandet, men som också skulle lyckas rätt bra i karriären, Diane Söderholm i housesysterduon DaYeene. Det är skönt att se att man var så noga på den tiden med att visa vilka som var med bandet.

Den här låten är släppt som en EP egentligen, med "Vill ha dej" och låten "Kom till mej" på A-sidan och låtarna på engelska på B-sidan. Freestyle hade släppt låtar på engelska innan den här singeln som floppat grovt, och visst drömde man om utlandet vilket förklarar dom engelska versionerna. Och "Kom till mej" är ingen dålig låt alls, men i jämförelse med den mer kända låten är den mycket mer albumspår än hitlåt, så dess närvaro som A-sida kan man ifrågasätta. Men eftersom "Vill ha dej" är superhiten så koncentrerar jag mig från och med nu på den.

För jag gissar att dom flesta har hört den här låten någon gång, en av dom stora svenska listhitsen genom tiderna. "Vill ha dej" är tonårslåten om hemliga kärleksfantasier vid skolbänken. När jag hörde låten första gången (som väldigt liten) så kändes låten lite ångestladdad på nåt sätt, för visst är det speciellt med den kittlande dramatiska inramningen i versen som verkligen gjorde att låten och texten kändes träffande om man var i den åldern. Jag tycker produktionen och låtuppbyggnaden är lysande och jag kan ännu höra den här låten ofta utan att den känns sönderspelad. Den träffar en sorts nostalgisk nerv från den tiden som texten beskriver. Kanske bland det bästa duon Sandelin och Ekman skapat i karriären. Sen om det är just den här låten som jag först plockar fram för att få sommarkänslorna är jag väl mer tveksam till...



Drömhus - Vill ha dig
Utgivningsår: 1998
Skivbolag: Dr Records/CNR Music
Andra-Tredje spår: Vill ha dig - Extended & Ja må hon leva

Therese Granqvists a k a Drömhus version har en liten annan stavning på titeln. Medan Freestyle använder talsvenska på originalet och kallar den "Vill ha DEJ" så har det här blivit mer traditionell skrivsvenska och låten heter följaktligen "Vill ha DIG".

Att det kommer diverse covers på kända hits och lyser upp sommarlistorna är ingen ny företeelse precis utan snarare har det varit något av det mest kända och bästa recepten till en bra sommarhit. Drömhus var menat att vara ett försvenskande av genren "dreamhouse", men med åren så har Drömhus låtar snarare fått epiteten eurodisco på svenska i mångas ögon. Men jag har alltid gillat Drömhus musik. Therese Granqvist har en charmig och söt röst kryddat med sin utpräglade stockholmsdialekt och som fan av 90-talets dansmusik är det svårt att inte lockas av den pigga dansproduktionen. Alltså föll även jag för denna 90-talstolkning av Freestyles låt, som egentligen saknar det mesta som originalet var känd för. Det som på "Vill ha dej" är en mysig, kittlande och lite dramatisk låt om tonårskärlek är mer en somrig allsångspartylåt i Drömhus version, men där Therese lite naiva röst ändå hittar tonårskänslan. Freestyle själva hade nog inget emot det, eftersom Tommy Ekman finns i kören. Dessutom var låten lite av räddaren i nöden på den tiden, för som jag sa när jag skrev om Beastie Boys "Intergalactic" så var sommaren 1998 i det närmaste en ökensommar musikaliskt för mig, vilket gjorde att jag alltid fick hålla mina förhoppningar till den här låten varje lördag vid "Sommartoppen".

Tredjespåret på singeln vill jag gärna notera. Den användes en hel del när jag sände närradio, för när det skulle firas jubileum och födelsedag så var det grymt tacksamt att hitta denna inspelning av "Ja må hon leva" på skiva. Så många har det ju inte direkt gjorts i historien. Sen kanske det är en av de mer udda uppslagen till en "B-sida" jag varit med om.

Hank Mobley with Kenny Clarke - Hard bop

Hank Mobley with Kenny Clarke - Hard bop
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: Savoy
Betyg: 4/5
Detta var ett fynd från Stockholm för ett år sen, köpt på Record Mania hösten 2018. Jösses, vad jag såg fram emot att avlyssna denna skiva och man får absolut säga att den levde upp till förväntningarna. Detta trots att den egentligen är nyutgivna utdrag från en mer komplett utgåva.

På 50-talet gav trumpetaren Hank Mobley ut en platta som hette "The Jazz Messenger" och som egentligen tjänar som experimenterande av det som skulle komma att bli "hard bop", en utveckling av den lite lättare bebopen. För mig är denna Savoy-utgåva från 1979 min första med Hank Mobley på egen platta (han är ju dock med på dom båda Art Blakey-plattorna från Café Bohemia, som jag skrev om för ett par år sen). Inspelningarna härrör sig fortfarande från åren 1956-57 och bland musikerna finns Kenny Clarke, Lee Morgan, Donald Byrd och på en låt Hank Jones. Ännu låter det dock inte så mycket hard bop, om man jämför med det Morgans och Mobleys senare inspelningar med Art Blakey's Jazz Messengers. Det är avkopplande och smidig jazz som är otroligt skickligt spelad och Mobley spelar lysande ihop med sina saxofonkollegor. Lyssna bara på dom nedan länkade versionerna av "There will never be another you" och "B for BB". Jag tycker att det här är ett kanonbra jazzalbum som funkar alldeles utmärkt som uppvärmning inför att man hittar den mer kompletta utgåvan! Skivan blir självklart kvar i samlingen!

Elton John - The one

Elton John - The one
Utgivningsår: 1992
Skivbolag: Rocket Records/MCA Records
Betyg: 2/5
Det var inte ens en månad sen jag skrev om Elton John senast och denna gång är årtalet dryga 20 år senare. Och i jämförelse med "17-11-70" från 1971 så är denna platta tyvärr en blek historia. 90-talets Elton John kännetecknas främst av stora ballader som Lejonkungsklassikerna "Can you feel the love tonight" och "Circle of life", lysande låtar på sitt sätt. Båda dom låtarna skulle ha passat bra här för plattan domineras av samma stora bombasm i produktionen och det är inget fel i att det låter så. Det är bara det att det känns som att Elton John fläskat till det på tok för mycket och det är lite för många tunga pianoballader med lunkande mäktigt komp. Det blir lite för segt och tungt i längden!

Och när det inte är det så är det relativt vattniga poplåtar som inte känns så märkvärdiga. Vart är dom snärtiga uppfinningsrika hitlåtarna á la "I'm still standing" eller "I don't wanna go on with you like that" eller rockröjarna där Elton flyger fram genom på pianot. Singlarna "The one" och Eric Clapton-duetten "Runaway train" lyser bäst och inledande och malande "Simple life", med ett evigt irriterande och helt malplacerat munspel mitt i, hade jag kunnat klara mig utan. Jo, den lite lätt countrydoftande "Whitewash county" får ses som en av få låtar som sticker ut lite och känns fräsch! Detta är snyggt gjort, men samtidigt grymt tråkigt för ett helt album! Jag hade högre förhoppningar på den här plattan, men istället så blev den en av de sämre plattorna med honom jag har hört tyvärr. Jag vet inte om plattan blir kvar i samlingen, troligtvis inte, det beror på hur mån jag är om att få komplett Elton John en dag.

Tower Of Power - Ain't nothin' stoppin' us now

Tower Of Power - Ain't nothin' stoppin' us now
Utgivningsår: 1976
Skivbolag: Columbia
Betyg: 4/5
Först kom Chicago och långt senare Blood, Sweat & Tears, men jag har aldrig riktigt kopplat med Tower Of Power. Någonstans tyckte jag väl att Chicago var bra på allt och Blood, Sweat & Tears har ett jazzigt och soulaktigt flyt som är lysande, medan TOP var stelare och hade sämre blås än ovan nämnda. Men om det trots allt ligger jazzrock från 70-talet mitt framför ögonen när man står böjd över en låda med CD-skivor där man får plocka gratis hur många man vill så är det klart att man tar dom. Jag nämnde förut att jag var på en gårdsloppis i området där jag bor och fick där med mig 30-talet CD-skivor gratis och denna var av en dom, tillsammans med två andra skivor med TOP, men dessa var av nyare datum. Jag kände att om man ska försöka lära känna ett 70-talsband så är det kanske bäst att börja just där.

Mina förutsättningar när det gällde Stephen Kupka och hans mannar var alltså inte jättebra. Men kanske har mina åsikter nu svängt något för den här plattan var riktigt lysande. Jag behövde nog bara lyssna in mig ordentligt på TOP. Jag tycker att blåset här är riktigt bra och funkigt ös blandas på ett jätteskickligt och bra sätt med svala klockrena soullåtar som "By your side" eller "It's so nice". Och det är väl nästan också så att stilen i de två senare låtarna är den jag gillar allra bäst. Sen är det kanske möjligt att jag ändå kommer att se Chicago och BS&T som mina främsta band i genren likväl, troligen av ren vana och för att jag kan dom lite bättre, men det kanske ändrar sig i framtiden. Efter att ha hört den här Tower Of Power-plattan så kommer det nog absolut att komma fler plattor med dom i samlingen. Detta gav helt klart mer smak! Skivan blir klart kvar i samlingen! 

Nytt i samlingen - Juli 2019

Juli månad kröntes av en loppisförsljning i området där jag bor som gav bort mängder av CD-skivor gratis och det var inte lågbudgetrat heller direkt. Wilson Phillips-plattan nedanför är till exempel därifrån. Jag plockade på mig dryga 30 stycken med artister som Tower Of Power, Elton John, En Vogue, The Gogo's, Morrissey, Barry White, Maxi Priest, The Posies med mera med mera, så räkna med en hel del CD-recensioner av olika slag under resten av året!

Billy Strayhorn - Cue for saxophone
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: Affinity
Betyg: 3/5

Ännu en skiva med Ellington-musiker på spännande utflykt utan sin herde, denna gång inspelat 1959. Det brukar kunna sluta med både tumme upp eller tumme ner. Quentin Jackson och Russel Procope hörs här av Dukes mannar, förutom Billy Strayhorn själv. Plus en skum och okänd saxofonist vid namn Cue Porter, vilket egentligen bara är en pseudonym för Johnny Hodges, som var kontrakterad på annat skivmärke och därför fick gömma sig. Tänk att det fanns en tid då det räckte att fejka ett namn så funkade det att bryta kontraktet ett tag och delta på skiva någon annanstans utan att bolaget stämde häcken av musikern. Pröva det idag får ni se! Samtidigt så måste det vara frustrerande att ha ett välkänt namn i sättningen och inte kunna utnyttja det namnet i marknadsföringen av musiken.

I alla fall så fick jag lite kalla kårar vid lyssningen på första låten, den åtta minuter långa bluesballaden "Cue's blue now" som är grymt seg och tråkig. Samtidigt märks det att Russel Procopes styrka som klarinettist nog ligger som en del i Ellingtons orkester, och inte riktigt i mindre sättningar. Han är verkligen ingen Goodman, Hasselgård eller ens Woody Herman. 

     Men efter bluessömnpillret så växer plattan stadigt och B-sidan svänger riktigt bra och bandet är helt OK. Procope växer sakta in i inspelningarna och det är totalt en klart bättre platta än vad jag först trodde att det skulle bli! Skivan blir kvar i samlingen.

Jonah Jones - Swing along with Jonah Jones
Utgivningsår: 1965
Skivbolag: Pickwick
Betyg: 1/5

Det är 50-talets slut och swingmusikerna funderar bekymrat vad man ska göra för att spela och förtjäna sitt levebröd. Bopen och rockmusiken har tagit över och intresset för swing och äldre jazz är lågt. Louis Armstrong lyckas transformera sig till entertainer, lite mot hans vilja dock, och någon undrar om inte en annan trumpetare, Jonah Jones, kunde gå samma väg. 

Det skulle inte vederbörande ha gjort, för det här är inte alls spännande. Jag gillar inte Armstrongs röst och glada 50- och 60-tal, men han hade ändå en karisma som folk älskade. En karisma som Jonah Jones i sin blandning mellan storslagna ballader med trumpet och stråkar eller dixieland light med kör och sång helt saknar. Jones är ingen dålig trumpetare, men Armstrong står i en annan klass. Det låter helt enkelt som en lågbudget-Armstrong på gränsen till easy listening och det är inte bra eller intressant någonstans. Bara urvattnat och trist, så den här skivan blir inte kvar i samlingen. Ett av få undantagen på plattan som trots allt funkar är "Soft summer breeze" så jag väljer den som smakprov.



Ian Dury & The Blockheads - Hit me with your rhythm stick
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: Stiff Records
B-sida: There ain't half been some clever bastards

Tvärt emot vad många har trott så är det inget sadomasochistiskt bakom Ian Durys klassiker utan Dury har alltid hävdat att det är en antivåldslåt med texten inspirerad av hans poliohandikapp. När låten var klar så ska han ha ringt till sin mamma och gastat att han nu hade skrivit sin första Englandsetta, och det fick han ju rätt i.

Oavsett vad man tycker om att Ian Dury uppmanar att slå honom så går det inte att förneka att detta är en oerhört catchig och smart discodänga. Jag gillar verkligen den lite mystiska produktionen, bassgången och Durys lite mörka speciella pratröst i den här låten, även om det tog flera år innan jag insåg dess potential. Därför var det med glädje som jag hittade denna höjdarlåt och kunde lägga den till samlingen.



Wilson Phillips - Shadows and light

Utgivningsår: 1992
Skivbolag: SBK Records 
Betyg: 3/5

Så var det detta med den kritiska andra skivan. Wilson Philips blev 1990 jättestora med sin pianopophit "Hold on" från sin debut och hemma i USA blev plattan en gigantisk succé. Och detta inte bara på grund av sina mer kända föräldrar från Beach Boys och Mamas & The Papas.

Men sen skulle detta följas upp två år senare, i ett USA där hiphopen blivit större och råare och grungen börjat sin resa och då blev det genast tuffare för Wilson Phillips rätt snälla countrydoftande vuxenpop med stämsång och den nya plattan sålde sämre. Nästa platta med bandet efter denna kom först 14 år senare.
     Men även om plattan saknar låtar med hitpotential som "Hold me" eller "You're in love" från debuten hade så är detta ändå riktigt avslappnande och mysigt, mycket tack vare att tjejerna sjunger oerhört bra ihop och det är trivsamt gjort och gör inte en fluga förnär. Även om man tar upp allvarliga ämnen som barnmisshandel och saknaden av medlemmarnas frånvarande pappor och musiken inte överraskar så jättemycket så är detta riktigt skönt att lyssna på i lagoma doser. Skivan blir kvar i samlingen, just nu i alla fall.

Quincy Jones featuring Ray Charles and Chaka Khan - I'll be good to you

Utgivningsår: 1989

Skivbolag: Qwest

B-sida: I'll be good to you - Instrumental

När man hör den här låten så är det svårt att tro att Quincy Jones en gång eoner tillbaka var en av de stora storbandskungarna i USA som skrev vackra jazzballader som "The midnight sun never set". 1989 är det funky soul i trendigaste anda som gäller, detta i sällskap med Chaka Khan och Ray Charles. Som väntat så är produktionen ljuvlig och skön! Han har klart inspirerats av den då aktuella swingbeat-stilen med Jimmy Jam & Terry Lewis och Janet Jackson skulle klart kunnat ha sjungit den här också.

Melodin funkar, även om refrängen stundtals mer låter albumspår än hitsingel. Sen kanske inte jag tycker att Ray Charles riktigt passar in i det här soundet. Chaka Khan är lysande som vanligt, men Ray Charles känns inte som den artist som passar att sjunga i 80-talsdiscostuk, men så är jag och andra sidan inte något fan av honom i överhuvudtaget, så jag kanske inte är så objektiv som jag borde. Men totalt är detta en otroligt kul och bra singel att ha, med ett grymt skönt sound med Quincy, som som vanligt visar på sin otroliga kameleontförmåga att passa in överallt!