expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

lördag 9 november 2019

Thelma Houston & Jerry Butler - Thelma & Jerry

Thelma Houston & Jerry Butler - Thelma & Jerry
Utgivningsår: 1977
Skivbolag: Motown 
Betyg: 4/5
Det var allt för länge sen jag gav Thelma Houston utrymme här på bloggen. I det här fallet gör hon en duettplatta med The Impressions Jerry Butler. Egentligen tycker jag att detta när två soloartister platta med bara duetter är lite tveksamt. En duett känns som något ska kännas speciellt och något man gör en gång med någon. Ett helt album riskerar att förta spänningen. Diana Ross och Marvin Gaye lyckades dock riktigt bra på sin platta som jag skrev om för drygt ett år sen och jag måste säga att Thelma och Jerry lyckas ännu bättre.

Två plattor gjorde dom officiellt, vilket dock är en sanning med modifikation. Två låtar från detta album blev över till den plattan och sen fyllde man på med tidigare outgivet solomatrial från båda artisterna. Så vill man ha en riktig duettplatta så är denna att föredra (även om uppföljaren "Two to one" säkert är kanonbra rent musikaliskt).

Men även om jag är lite skeptisk till konceptet duettplattor så tycker jag detta är fantastiskt bra! Jag tycker Thelma Houston och Jerry Butler har en väldigt bra kemi ihop och stråkarrangemanget är lysande. Hör bara på "(Play the game of) Let's pretend" vars inledning är grymt snygg! Jag gillar också entusiasmen och glädjen i inledande "Only the beginning".

Plattan har, förutom att den är för kort, bara en halvtimme, bara ett fel, ett gravt krystat medley av Chicagos "If you leave now" och The BeeGees "Love so right". Det känns som om man har försökt så desperat att komma bort från originalen att man lagt ner mer energi på att experimentera med produktionen istället för att få fram låtens melodi. Och varför ett medley? Varför inte bara göra låtarna var för sig?
     Men totalt sett är detta en riktig soulhöjdare från 70-talets slut med galant produktion och arrangemang, kemi och känsla! Ännu en titel till Thelma Houstons långa rad av kanonplattor.



onsdag 6 november 2019

Nytt i samlingen - Oktober 2019

The Colourfield - Virgins and philistines
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Chrysalis
Betyg
3
/5

Terry Hall är rebellen som plötsligt försökte bli vuxen. Han protesterade mot den brittiska regeringen i skaform i Specials och med Fun Boy Three i mer udda musikform. Men 1985 så skapade han en trio med namnet The Colourfield och gjorde akustisk musik fjärran från protester och galna upptåg. Jag ska erkänna att jag har inte hört mer än dom mest kända låtarna av Terry Halls tidigare projekt ("Ghosttown", "The lunatics has taken over the asylumn") så jag är nog fel person att jämföra, men The Colourfields platta är vacker och tillbakalutande.

Självklart är det oförutsägbart vad gäller melodier och arrangemang, man vet inte riktigt vad som väntar i nästa låt. Den enormt vackra "Castles in the air" är dramatisk och melankolisk, det finns låtar med bara gitarr och Halls röst och "Yours sincerely" har lite experimenterande klanger. Och det tycker jag är en styrka hos plattan! Också gillar jag att det är avskalat, mysigt och väldigt snyggt gjort. Nu blev inte detta projekt något av Terry Halls mest säljande tyvärr, men den hade potential och i mina öron bland det vackraste jag har hört Terry Hall. Sen kanske det inte är de allra mest hitmässiga eller lättillgängliga melodierna, men väldigt snyggt hantverk! Plattan blir klart kvar i samlingen!
Terry Hall skulle drygt 25 år senare vara tillbaka på barrikaderna med Specials, men det är inget fel i det heller. Det bandets singel "Embarrassed by you" som kom i somras är riktigt bra!




The Lionel Hampton Quartet - The Lionel Hampton Quartet
Utgivningsår: 1954
Skivbolag: Clef Records
Betyg
4
/5

Detta är ett fynd på samma ställe som Chicagos nr 14 tidigare, den årliga Nostalgimarknaden här i Sundsvall för ett par veckor sen. För mig var det ett självklart köp eftersom det är inte alls ofta man hittar Lionel Hampton i kvartettform också innehåller plattan Oscar Peterson, bara en sån sak!

Lionel Hamptons 1953-kvartett bestod av Hampton, Peterson, Ray Brown och Buddy Rich. Detta är då en större EP-variant av ett helt album med kvartetten. Fyra låtar finns här, "'S wonderful", "Always", "Air mail special" och "Soft lights". Men detta smakprov på en efterlängtad fullängdare är riktigt bra. Hampton och Oscar P spelar lysande ihop, inte minst i de snabbare låtarna, som "Always". Detta är lysande jazz i det lilla formatet som ger klart eftersmak!




Carly Simon - You're so vain
Utgivningsår: 1972
Skivbolag: Elektra
B-sida
His friends are more than fond of Robin

Om man som jag letar singlar så får man vara beredd på en sak, letar man bland second hand-affärerna annat än 80-tal så får man vara beredd på att det tyvärr inte alltid finns originalomslag. Nu tycker jag dock att jag klarat mig riktigt bra vad gäller 70-talsmusik och riktiga omslag, men ett sådant saknas tyvärr till denna kanonsingel med Carly Simon. Detta är också en låt som varit med mig sen ungdomens utforskande av 70-talets musik och det är en speciell och kul låt. Och då känner jag att det absolut funkar i den här varianten också.

Det finns 100 och 1 olika teorier om vem denna låt handlar om. Carly Simon själv har sagt att det handlar om drygt tre män, varav endast en har hon nämnt vid namn, Warren Beatty. Dock så tyckte jag redan från tonåren att denna text är riktigt bra och udda. Carly Simon sågar ett ex längs fotknölarna och skäller ut honom offentligt med textraden:
"You're so vain. You really think this song is about you"
Melodin är enkel och refrängen sitter där och framför allt är det texten som lyfter hela låten enormt. Jag gillar också pianot i låten. Lyssnar man riktigt noga kan man även höra Mick Jagger köra i bakgrunden. Jag är riktigt glad att jag hittade denna låt på singel, även om den saknar riktigt omslag.


Dionne Warwick - I'll never fall in love again
Utgivningsår: 1969
Skivbolag: Scepter Records
B-sida
What the world needs now is love

Jag köper inte så många 60-talssinglar, främst eftersom det inte riktigt är mitt gebit, men hittar jag något riktigt intressant så införskaffar jag det förstås. Och Dionne Warwick är en sångerska som verkligen är både upp och ner. Hon har gjort mycket dåligt, som den där "Heartbreaker"-plattan av BeeGees, men också en hel del riktigt bra, "Reservations for two" från 1987 till exempel. Och hennes 60-talsalster är också riktigt bra och intressant. 

Den här låten, från början skriven till musikalen "Promises, promises", gjordes då av Burt Bacharach och spelades in av många personer redan på direkten. Prova med detta idag, Per Gessle skriver en låt och tio personer spelar in samma låt samtidigt och en får hit. Nå, Dionne Warwicks version är då den som blev störst. Och visst är denna bäst, för jag gillar bossa-kompet, stråkarna och Dionnes röst, som här ännu är ung och vital. Soft 60-talspop med en touch av soul och latin. Och till skillnad från Carly Simons låt har denna original omslag.



Donald Byrd - Byrd in hand
Utgivningsår: 1959
Skivbolag: Blue note
Betyg
4
/5


Hard bop får avsluta denna månads summering. Detta är en genre som jag börjat uppskatta mer och mer de senaste åren, i och med att jag införskaffat ett flertal plattor med Art Blakey's Jazz Messengers. Och en av dess medlemmar var trumpetaren Donald Byrd, som efterträdde Clifford Brown efter dennes tragiska bortgång. Jag har knappt några plattor med Donald Byrd, även om han hörs på Hank Mobleys "Hard bop" som jag skrev om tidigare i år.

Men Byrd är en riktigt bra trumpetare och i denna sextett finns också tenorsaxofonisten Charlie Rouse, barytonsaxofonisten Pepper Adams, pianisten Walter Davis Jr, basisten Sam Jones och trummisen Art Taylor. Nu ska jag erkänna att detta exemplar av skivan är inte den allra bästa, men jag kunde inte låta bli att köpa den likväl. För musiken är ändå lysande med ett bra och välspelat band som ibland tar ut svängarna lite, men som alltid hittar tillbaka till svänget. Framför allt spelar Byrd, Rouse och Adams lysande ihop i låtar som "Devil whip". Höjdarjazz av toppklass!


måndag 4 november 2019

Raiders - Indian reservation

Raiders - Indian reservation
Utgivningsår: 1971
Skivbolag: Columbia
B-sida: Terry's tune
Det här är också en 70-talslåt som jag hörde som ung en del och som fastnade. Däremot har jag oftast blandat ihop sjungande band till låten. Var det Raiders eller Redbone, ellet var Redbone "The witch queen of New Orleans"? Ja just ja, Redbone var indianer, men sjöng inte om indianer. Raiders var vare sig indianer eller indianättade. Det var inte ens Raiders som lanserade låten utan den gjordes två gånger före, dels av Marvin Rainwater 1959 och dels av Don Fardon 1968. 

Största hiten tillskrevs dock gruppen Raiders, ett band frontat av Paul Revere som hade en rad mindre hits på 60-talet och som med den här låten nådde USA-listans tron i en vecka. Däremot har den ändå rätt fördomsfulla originaltexten från 50-talet ändrats några varv för att det till slut skulle passa 70-talets syn på indianer. 

Raiders version är i produktion och melodi genial. Den är minimal, men samtidigt så udda, drömsk och speciell att det aldrig hinner bli tråkigt eller innehållslöst. Låten andas mystik och dramatik och Raiders har lyckats fånga indianstämningen perfekt och samtidigt fånga lyssnaren. Utan tvekan är detta en höjdarlåt från 70-talet!

fredag 1 november 2019

Chicago - Chicago XIV

Chicago - Chicago XIV
Utgivningsår1980
SkivbolagColumbia
Betyg3/5
Det är ett vilset Chicago vi möter på 14:e plattan, på jakt efter sig själv och hur man ska låta för att nå ny publik. Någonstans märks det på musiken för man är ute på marker som inte riktigt passar dom. Blåset är nertonat och man har kopplat på de tyngre gitarrerna med adderingen av Tom Dowd som producent. Chicago låter mer tung radiorock här på denna platta som många anser är bandets svagaste platta och jag håller med till en viss del. Det är inte uselt, för trots allt har Robert Lamm och Peter Cetera skrivit helt OK låtar, dock utan att hitta dom där totala fullträffarna.

Men trots allt känns det tomt och utan något som lyfter. Peter Cetera försöker förbrilt lyfta rätt ointressanta rocklåtar med sin röst, men kämpandes i enorm motvind. Rockreggaen "Overnight café" och boogierockvarianten "Hold on" tillhör inte bandets allra finaste stunder i karriären. Inte förrän mot slutet, i och med låten "Thunder and lightning" börjar dimman att lätta och man kan smått känna igen bandet igen. Men likväl så kan jag förstå efter den här plattan att bandet började snegla mot lättare material och mer kommersialistiskt tänkande för att till sist hitta publiken igen.

Så jag våndas över betyget, vad jag ska sätta. Egentligen kan betyget 3 kännas som lite väl snällt, trots allt så kan jag instämma i att det är en av bandets svagaste plattor
, om inte den svagaste. Men jag tycker ändå att den är OK, varken mer eller mindre. Det finns klara ljusglimtar på plattan, melodimässigt funkar den och Peter Cetera är kanon som vanligt, men produktionsmässigt och instrumenteringsmässigt är detta en klar besvikelse. Dock finns det en stor anledning till att denna givetvis blir kvar i samlingen. För i och med denna har jag nu alla Chicagos studioalbum från 1 till 21! Så betyget kanske är lite med hjärtat då, men jag får bjuda på det...



onsdag 30 oktober 2019

Pernilla Andersson - Ö

 
Pernilla Andersson - Ö
Utgivningsår: 2010
SkivbolagSheriff Records/Metronome
Betyg: 5/5
När nu 10-talet ska summeras snart så ska jag villigt erkänna att andelen nya artister som jag fått som mina nya favoriter är rätt få. Snarare så är 10-talet decenniet då jag gick allt mer bakåt i musikhistorien istället för framåt. Men, tro det eller ej, när nyårsaftonen närmar sig så kommer jag att göra en bästa-lista över låtar från 10-talet, precis som jag gjorde 2009 över 00-talet. Men det finns i alla fall EN svensk artist som gjort det omöjliga, slagit sig in som en av mina nya favoritartister. Jag hade hört namnet Pernilla Andersson förut, men inte förrän melodifestivallåten "Desperados" spelades i Melodikrysset 2014 så öppnades mina ögon och jag insåg att detta ju faktiskt var riktigt begåvat och bra. Sen dess har det kommit fler och fler låtar som fått mig att inse att Pernilla Andersson är en av 10-talets få svenska riktigt lysande singer-song-writers. Däremot tog det ytterligare fem år innan jag fick tag på en platta med henne, denna kallad "Ö", som kom prick 2010.

Pernilla Andersson får mig lite grann att
tänka på en av mina husgudar, som jag nämnt flera gånger, Peter LeMarc. Texterna är kanonbra och lätta att sätta sig in i, hon har en egen och bra röst, väldigt smeksam, och vågar gå sina egna vägar musikaliskt och göra det hon känner för. På "Ö" så är det väldigt mycket soft gitarrpop, men hon kan plötsligt ta in en blueslåt, rock med blås eller tolka Monica Zetterlund ("Att angöra en brygga"). Men det är skönt, relaxande och väldigt vackert! "Dansa med dig" har en väldigt gungande takt, samtidigt som texten är väldigt vacker. Dessutom namedroppas Plura Jonsson, det är aldrig fel!

Att utse 10-talets bästa fullängds platta kommer jag nog inte att göra. Jag har hört på tok för få för att det skulle bli rättvist. Men tveklöst skulle denna nog hamna där, möjligen tillsammans med LeMarcs två plattor, "En svag doft av skymning" och "Den tunna tråden". "Ö" vågar vara annorlunda i 10-talets musikvärld, men samtidigt enkel, sval och vacker! Det är inte så ofta jag vågar plocka fram fullpotten i betyg, men här är det klart befogat! Och om ni inte redan har gjort det redan, så låna ett öra också till årets hit med Pernilla, "Låt det gå (långfinger upp)", som har en väldigt viktig och bra text och en mästerlig produktion. Jag hoppas verkligen på att hitta mer Pernilla Andersson till samlingen under 2020!





måndag 28 oktober 2019

Pilot - Two's a crowd

Pilot - Two's a crowd
Utgivningsår
1977
SkivbolagArista
Betyg4/5
Vilka Pilot var hade jag inte en susning om, men skivan kostade 1 krona och då kan man ju chansa lite, speciellt om producenten är Alan Parsons, vilket var det enda jag hade att gå på. Det är inte alls ofta jag gör s k "blindbuys" på fullängdsvinyl numera. Jag ska ju hinna höra igenom dom också och risken är att en skiva jag inte alls vet vad det är blir liggandes mitt ibland den gigantiska hög av skivor som jag vet vad är och som ska plöjas igenom. Men ibland kan ett blindköp också gå hem rejält, som till exempel Gorgoni, Martin & Taylor som jag skrev om i vintras (eller vad man nu ska kalla det, eftersom jag fick just den gratis).


Rent musikaliskt kan man ana kopplingar mellan ovan nämnda trio och detta band. Pilot var från Skottland och när denna platta, "Two's a crowd", släpptes hade bandet sina bästa dar bakom sig. Man hade haft hitar med låtar som "January" och "Magic", men nu var endast två medlemmar, David Paton och Ian Bairnson, kvar av bandets tidigare fyra. Detta är kom att bli Pilots sista album på 25 år så det är ju ett rätt udda sätt att börja intresset för ett nytt band, genom att starta samlandet bakifrån och inte från bandets mest kända period.

Men "Two's a crowd" är likväl ett lysande album som andas både 10CC, Steely Dan, Gilbert O' Sullivan och förstås Alan Parsons Project. Det är skönt och avkopplande, men samtidigt utforskande och experimenterande. Det är både vackert och spännande med lysande musiker! "One good reason why" är en av plattans mest lysande låtar, liksom den smekfulla balladen och singeln "Monday tuesday"! Detta är utan tvekan en av detta års mest intressanta fynd som givetvis blir kvar i samlingen och det bevisar att man ibland kan hitta fantastiska skatter även för en ynka krona.

Medlemmarna i Pilot spelade snart med både Alan Parsons Project och 10CC innan man återförenades för ännu en platta 2002. Men för att presentera Pilot för er så blir det förstås tre smakprov här från detta synnerligen varmt rekommenderade album!






torsdag 24 oktober 2019

The Kane Gang - Closest thing to heaven

The Kane Gang - Closest thing to heaven
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Kitchenware Records
B-sida: 
Mighty day
Jag fortsätter att beta av den stora hög med singlar jag har köpt denna höst och har nu kommit till en grym 80-talsklassiker som jag var förvånad över att jag inte har hittat förr! I vår serie väldigt oförtjänt bortglömda band har vi här engelska The Kane Gang med sångaren och låtskrivaren Martin Brammer. Mest känd är dom för låten "The closest thing to heaven" som testades i det allra första Tracks 1984 och fick två ynka veckor på plats 18 på listan. Någonstans vill jag tro att låten hade blivit en ännu större hit om singeln kommit till Sverige i juni/juli istället för nu, i september.

För tänk er att det är sommar och ni ligger i en hängmatta, kanske tittar på havet och har radion på och den här låten spelas och ni känner att livet är rätt skönt just nu. D
et här är en sommarlåt! En sval och skön new wave-aktig ballad med en helt lysande produktion som smeker som sammet. Det är tveksamt om 80-talet blir mer svalt än så här, vilket nästan direkt slår an tonen med melodikan i inledningen. Det är en lagom begränsad användning av synthar, så att låten ska kunna passa in i 1984, men utan att förlora sin identitet, och melodin är kanonbra. Sen kanske inte Brammer är den absolut bästa sångaren, men det glömmer man snabbt bort. 

I hemlandet så hade The Kane Gang ett gäng mindre hits, men i Sverige blev det sen iskallt av någon anledning. För hela plattan som låten är ifrån, "The bad and lowdown world of The Kane Gang" är en lysande 80-talsplatta med new wave-vibbar, men mer tillbakalutad och skön! Varmt rekommenderad! 1991 splittrades bandet och Brammer blev sen en flitigt anlitad låtskrivare åt andra artister.


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...