Det är redan dags att titta tillbaka på föregående månad och snart även på föregående år, eftersom året snart är slut. November kändes först inte som en månad som var helt stark på bra fynd, men när jag tittade igenom var som jag hade köpt under denna tid så fick jag ändra mig och inse att det ändå gick riktigt bra! Ett flertal speciella tillfällen fanns, dels när jag köpte hela sex plattor med soulmusik en bit utanför stan och dels när man hade lagt ut en jättehög med CD-skivor i gratisvagnen på Second Hand-affären Återbruket här i Sundsvall. Fräscha skivor som säljaren inte hade hämtat, allt helt gratis! I skrivande stund så har jag inte lyssnat på så många av dessa än, mer än att ha gjort stickprov och försökte göra en bedömning av vilka som verkligen var något att ha, men det blev ändå en väldigt bra CD-månad, men trots allt även en helt OK vinylmånad!
The Music Of Cole Porter - Played By America's Greatest Jazzmen (1967)
På papperet lät denna skiva som en lågbudget deluxe! En samling av Cole Porter-låtar med fantasilös skivtitel utgiven på ett skivbolag jag aldrig hade hört talas om, Moodsville, dessutom med något slitet skivomslag. Vad positivt kunde komma ur det egentligen? Svaret var egentligen; mycket mer än jag trodde. För Moodsville var inte så mycket lågbudget som man kunde tro. Egentligen är det det långt mer kända bolaget Prestige's dotterbolag, som skapades för de som gillade mer lugnare jazz än moderbolagets rena jazzutgåvor.
"America's greatest jazzmen" då? Ja, det är inte den vanliga uppsättningen Ellington, Dorsey, Basie och så vidare utan här finns, med undantag från möjligen Coleman Hawkins, eliten av bebopgenren, eller vad sägs om Gene Ammons, Gil Evans, Stan Getz, Modern Jazz Quartet, Red Garland och Frank Wess som i olika låtar tolkar Porter på sina egna högst personliga sätt. Eller vad sägs om Gil Evans väldigt sköna version av "Just one of those things", MJQs egna version av "All of you" eller Stan Getz "I've got you under my skin"? En platta att bli överraskad av även musikaliskt och som är en riktigt kanonhyllning till en av jazzens största kompositörer!
Oscar Peterson and Joe Pass: Porgy & Bess (1976)
Detta kan vara ett koncept man antingen älskar eller hatar. Klavikorden, ett 1700-talsinstrument som låter som en mindre och lättare cembalo och som snarare passade till hemmabruk än till stora konserter, eftersom ljudet är mycket svagare än hos en cembalo. Också Oscar Peterson, som redan 1959 hade släppt en platta där han spelade musik från George Gershwins opera "Porgy & Bess". Därför ville han göra en helt annorlunda version istället för att upprepa det han redan hade gjort, när Norman Grantz övertalade honom att spela in denna skiva för dennes bolag Pablo. Resultatet blev en platta där den store jazzpianisten spelade verket på klavikord, vilket var en av ytterst få gånger där det instrumentet fick stå i centrum på en platta. Som enda komp har han gitarristen Joe Pass, vilket jag inte ser något fel med, han bjuder på bländande akustiskt gitarrspel, men det borde ändå ha varit ett riktigt komp med på inspelningen som sköter rytmen. Dock är inte detta på något sätt en dålig platta, om än inte mer än en happening.
Jag ska erkänna dock att här har jag inte hört mer än ett par smakprov, men det låter väldigt spännande och udda. "Porgy & Bess" finns ju i ett flertal olika jazzversioner, och personligen är min favorit förstås Miles Davis och Gil Evans klassiska version. Men Oscar Petersons 70-talsversion sticker ut, men har ändå en stadig rytm och vilar tungt på de båda musikernas suveräna förmåga att spela. Jag är inte säker på att jag skulle vilja höra Peterson spela klavikord på så många fler plattor. Det är ett kul experiment som kanske kan bli påfrestande i längden, men för denna platta det en kul tanke och bra och riktigt trevlig musik att lyssna på!
Oleta Adams: Evolution/Oleta Adams: Moving on (1993/1996) Dessa två kom i från gratisvagnen på Återbruket och kostade följaktligen inte en krona. Och för det priset är detta ett klart fynd. Jag ska inte säga att detta är det absolut mest unika i soulväg jag har hört, men det är riktigt bra gjort ändå. Oleta Adams innan dessa plattor var för mig hon som Tears For Fears sjöng med på låten "Woman in chains" 1989. Hennes övriga verk har alltså passerat Sverige tämligen obemärkt och hon har väl i ärlighetens namn inte blivit någon megastjärna direkt hemma i USA heller, om man jämför med andra soulmadamer runt samma tid, 90-talets första hälft.
Om vi börjar med "Evolution" så är den producerad av Stewart Levine, som jobbat med de flesta inom både amerikansk och engelsk musik. Det finns en skön stämning i plattan som jag gillar, vilket gör att jag ändå kan bortse en del från såna saker som att 98% av låtarna är ballader och vars melodier är rätt svaga, om man jämför med balladdrottningar som Whitney Houston och Mariah Carey, som båda hade låtmaterial deluxe runt denna tid samt röstresurser utöver det vanliga. Men som sagt, det är ändå avkopplande och även om Oleta Adams inte är någon Whitney på något vis så har hon en bra och stark röst så "Evolution" stannar just nu i alla fall i soulsamlingen.
"Moving on" tre år senare blev en klart sämre framgång än "Evolution". Personligen tycker jag att den är starkare än föregångaren, även om den inte är unik i genren på något vis. Vassal Benford, som runt denna tid var ett starkt namn efter succéer med artister som Jade och Toni Braxton, samt Michael J Powell, som låg bakom namn som mer softa sångerskor som Randy Crawford och Anita Baker, har jobbat med Adams här. Dessutom gästar David Sandborn med sin saxofon på ett flertal låtar. Låtmaterialet har blivit klart starkare, även om det inte är speciellt på något sätt och balladerna fortfarande dominerar. Inledande "Never knew love" är plattans starkaste låt och det finns inga låtar här som paraderar till titeln hitlåt. Men "Moving on" känns ändå starkare, proffsigare och fylligare, vilket kanske dock låter konstigt eftersom de amerikanska köparna uppenbarligen tyckte det motsatta. Så just nu känns det rätt att behålla båda plattorna med Oleta Adams. Det är skön mogen soul, varken mer eller mindre!
Efter den här plattan gick det utför för Adams karriär. Hon sades upp från skivbolaget Fontana och hamnade på mindre bolag hela tiden ända till idag.
Hootenanny Singers: Gabrielle - I lunden gröna (1965) Ah, Hootenanny Singers! Det känns som en evighet jag skrev om dom, eller sen jag hittade något med dom som jag inte redan hade. En gång tidigare, för fem år sen, har jag skrivit om dom och då skrev jag ordentligt om detta legendariska band från Västervik som idag främst är nämnd för två saker, de hade rekordet på Svensktoppen fram till 1990 med "Omkring tiggar'n från Luossa" samt att Björn Ulvaeus startade sin karriär där. Bandet blandade friskt svensk folkmusik och svensk schlager i sin musik och gjorde musiken både unik och enormt skön! Förutom ovan nämnda Dan Andersson-klassiker så får väl "Gabrielle" och "I lunden gröna" räknas som ett par av gruppens mest kända låtar. Visst ni förresten att "Gabrielle" egentligen är en rysk melodi, för jag blev förvånad när jag läste baksidan på omslaget till denna EP? Och visst är "Gabrielle" ett stycke lysande mästerverk inom visgenren! Den börjar som lite i marschtakt och går sen över i en avkopplande refräng som passar på vilken sommaräng som helst. Jag vet, det är två veckor till jul när detta skrivs, men man kan väl drömma?
"I lunden gröna" är då betydligt mer trallvänlig och pigg och somrig på ett helt annat sätt. De två mest kända låtarna ligger alltså på B-sidan här, vilket kanske känns lite märkligt. På de andra låtarna har man tolkat Charles Aznavours "La mamma" på svenska, under titeln "En mor". Dessutom finns en riktigt bra version av en amerikansk folkmelodi, som på svenska fått titeln "Körsbär utan kärnor". Totalt sett en kanon-EP med det svenska 60-talet när det var som skönast och somrigast.
Att sätta jazztoner till klassiska verk har alltid varit både populärt och omdiskuterat. Det är väl dokumenterat att många jazzmusiker under boperan hade ett stort intresse för modern klassisk musik och kanske inte minst Igor Stravinskij. Dock är det inte alltid så populärt bland många av kompositörernas största och/eller närmaste fans, men ändå något riktigt spännande. Det kanske är så att förbjuden frukt på något sätt smakar bäst. Mindre bra gick det för Duke Ellington som fick dra in alla skivor med hans svit baserad av Griegs "Pehr Gynt" eller för Charlie Norman som fick halva Norge på sig för sin "Anitras dance boogie". Bättre gick det för Miles Davis när han tolkade "Concierto de aranjuez" på sin nu legendariska platta "Sketches of Spain", eller för fransmannen Jacques Loussier som valde att ta Johann Sebastian Bachs verk och göra dom i jazztappning med egen trio.
Jacques Loussier är en pianist som bland annat blev berömd för sina jazztolkningar av Bachs "Goldbergvariationer". Jag hittade en CD med dessa variationer i hans tolkning för ett tag sen och blev intresserad. Jag vet att jag är rätt konventionell vad gäller jazz och går inte så ofta utanför ramarna, framför allt inte vad gäller modernare jazz. Men jag antar att jag med åldern blivit allt mer intresserad av att undersöka och upptäcka nya saker inom musiken. Därför chansade jag på den CDn och tyckte det lätt riktigt bra och spännande. För inte allt för länge sen så hittade jag en skiva till, utgiven 1964 på Decca, med denna märkliga musiker, nu på vinyl. Den här gången spelandes bland annat ett par av Bachs orgeltoccator omgjorda till piano och spelade i jazzstil. Detta är riktigt speciellt och lysande!
Loussier spelar här med legendariska franske bassisten Pierre Michelot, som bland annat var med i Django Reinhardts band på sin tid, och trumslagaren Christian Garros. Jag har nu blivit frälst i Loussiers sätt att ta något antikt och göra något helt oväntat och nytt av det. För detta är helt oförutsägbart och ibland för man vibbar av Jan Johansson i musiken. Ena stunden så experimenterar trion en hel del med musiken och nästa sekund är det en sorts jazzbarock som strömmar ut. Men trion spelar ändå mjukt och avkopplande och jag tror Bach ändå hade gillat detta. Toccata nr 4 i C-Dur går i många sinnesstämningar och stilar och den lugnare andra satsen (Adagio) är otroligt välgjord! Detta är musik som både plockar fram något helt nytt och på något sätt bevarar det genuina och samtidigt blir intressant och lockande.
Jacques Loussier, idag 84 år, bröt upp trion 1978 och koncenterade sig på att arbeta med artister som Pink Floyd, Sting och Elton John. När Bach 1985 fyllde 300 år så återbildade han trion med nya musiker och har sen dess även försökt tolka andra kompositörer. Jag hoppas absolut på fler Loussier-skivor under 2019!
I juni 2019 är det tio år sen denna blogg startade, otroligt men sant! Därför tänkte jag ta tillfället i akt att försöka göra lite förändringar på Skivguiden. Fortfarande kommer det förstås att vara texter och rekommendationer om skivor eller singlar eller texter om skivmässor och resor till olika städer och deras utbud av ställen att köpa skivor på. Men jag har upptäckt att det även finns lite intresse för fler krönikeliknande texter så jag ska försöka göra mer krönikor om skivor och musik under kommande år. Jag har varit lite tveksam till att gå utanför ramen och skriva om annat än vinyl/CD-skivor och rekommendera dessa. Det är kul att nischa sig och hålla på det.
Men efter ett decennium känner man att det vore kul också att testa lite nya saker och därför ska jag försöka att skriva lite mer också om saker inom den musik jag gillar mest och vad gäller skivhandel. Trots allt handlar musik väldigt mycket om åsikter av olika slag och det känns lite konstigt att inte uttrycka dessa när jag nu har ett forum för det.
Jag kommer under kommande år att försöka byta layout på bloggen också, efter att ha haft samma nu i flera år. Övriga förändringar är jag inte säker på än så jag ska väl inte lova för mycket. Men som sagt, lite förändringens vindar kommer att blåsa här på bloggen under början av 2019 och förhoppningsvis blir det spännande så håll i hatten!
Sundsvalls skivmässa rullar på och med samma entusiasm och besökarantal. Tumme upp för det! Normalt brukar det vara övervikt åt endera hållet, antingen fyllt med dyra säljare eller billiga säljare med många 10 kronorsskivor, men i år fanns det den perfekta blandningen av alla. Det fanns nästan nåt för alla och jag hoppas det fortsätter så.
Det fanns klassiska säljare som mannen från Gävle och Record Hunter från Stockholm och det fanns nya säljare som förhoppningsvis återvänder till våren.
Mässan för min del hade jag tänkt skulle bli en billigare variant, eftersom det inte var långt innan jag var i Stockholm. Men det gick väl så där med den idén. Jazz dominerade följt av 70-tal, men det fanns också plats för både visa, revy och 80-talsrock. Att hitta Hagge Geigerts revy från 1967, den som hade en ung debutant vid namn Leila Westersund som skulle återkomma år efter år, var riktigt kul liksom att hitta Cornelis Vreeswijks "Ballader och oförskämdheter" eller hela två skivor med Isaac Hayes! Här kommer då en näve av dom intressantaste och bästa fynden denna gång! Som vanligt, hatten av till Tomas Lundmark för hans lysande arbete med denna mässa.
Clifford Brown & Max Roach - Brown and Roach Incorporated (1954)
Den legendariska kombinationen mellan Clifford Brown och Max Roach släppte så oerhört mycket bra jazz under de dryga två år de spelade ihop innan Clifford Browns tragiska dödsolycka 1956. Clifford Brown var något av jazzens straight edge, som nobbade droger och inte var förtjust i alkohol. Också spelade han gudomligt bra, vilket visas i denna skiva från 1954. Här är det duon i sitt esse tillsammans med saxofonisten Harold Land, pianisten Richie Powell (bror till Bud Powell och som dog i samma olycka som Brown) och bassisten George Marrow. Clifford Brown flyger fram över trumpetens knappar och Roach gör kanske några av genrens bästa trumsolon. Missa framför allt inte den roliga, udda och bisarra versionen av "I get a kick out of you", som nästan börjar som en jazzvals, men som plötsligt helt bryter av och byter stil och stämning. Plattan är en lysande jazzklassiker som rekommenderas varmt! Den öser på från början till slut och blir aldrig tråkig!
America - America (1971)
70-talets kanske bästa singer-songwritergrupp bestod av Dewey Bunnell, Dan Peek och Gerry Buckley, mer kända som America. Jag har skrapat ihop en ansenlig mängd plattor med dom under de dryga fem år jag samlat 70-talsmusik och min favorit har jag redan skrivit om, Hideaway från 1979.
Detta är bandets första platta, som till en början inte alls sålde något nämnvärt. Den saknade något som stack ut och bandet tvingades av skivbolaget skriva en låt som till slut blev bandets genombrott, "A horse with no name". För mig är den låten, trots den lite tvetydiga texten, en av mina favoritlåtar från 70-talet, men den är faktiskt inte med här. När "Horse" blev en jättehit så återutgav man denna platta året efter och detta är den europeiska originalutgåvan utan megahiten. Och visst saknas det kanske något på plattan. Detta är inte bandets bästa platta, men ändå en riktigt bra platta med en skön stämning i sig även om de stunder som bara innehåller medlemmarna och en gitarr kan kännas lite intetsägande. Men de sjunger så otroligt bra i kör att man ryser och det finns riktigt bra och klassiska låtar här så ändå en tumme upp för detta klassiska 70-talsalster! Till exempel "Donkey jaw", med ett lysande gitarrsolo på slutet!
Lolita Pop - Falska bilder (1981)
Jisses, vad underskattade Lolita Pop har blivit numera. Det fanns en tid då bandet sas vara ett av Sveriges bästa och mest originella rockband och fick lysande recensioner. Sveriges Pretenders fick man stundtals epiteten som. Numera känns det som om bandet främst är känd som bandet vars gitarrist (Benkt Söderberg) är pappa till First Aid Kit. Men Karin Wistrand hade en fantastisk sångröst, som lät både mogen och intensiv och bandet skrev massor av lysande svenska rockklassiker! "Falska bilder" är då deras debut utgiven på Pipaluckbolaget, som drevs av kulturföreningen AllKonst i Eskilstuna. Vi snackar alltså så långt från den stora marknaden som det går. Fast ändå är "Falska bilder" det bolagets största framgång.
"Falska bilder" är kanske inte Lolita Pops allra bästa platta, men jag gillar den ändå jättemycket! Det är ändå ett riktigt skönt driv i plattan och Karin Wistrands röst gör otroligt mycket för helheten. Det är en platta som är barn av sin tid och känns mysig och skön i sin koppling tillbaka till den svenska new wave-vågen i det tidiga 80-talet!
Thåström - Karenina (1989)
När jag ändå är inne på artister från nya vågen-perioden, en av 2017 års mest överraskande och lysande comebacker var Thåström och låtarna från hans platta "Centralmassivet". Thåström är en artist som haft lite olika skepnader genom åren och tyvärr är det lite bortglömt hut bra egentligen hans solodebut från 1989 också var. Den som innehöll klassiker som "Alla vill till himmelen" eller "Pang boom krasch". Den här låten såg jag på TVs "Listan" med Annika Jankell på sin tid, men den grep aldrig tag i mig och passerade mig tämligen obemärkt på sin tid. Men jag är ju då alltid efter min tid och äntligen kunde jag hitta ett exemplar av denna låt på singel. För "Karenina" är en lysande låt, med en lugnare Thåström och en suggestiv och sugande produktion, kanske inte i närheten av det som han skulle göra vare sig före eller efter, men ändå vackert!
Jag har två stora skivhändelser under hösten att skriva om. Dels Sundsvalls skivmässa, som det kommer en text om inom kort, och dels några veckor före dess min resa till Stockholm. Jag börjar med den senare eftersom den ligger före i tid. Jag beslutade att göra en spontanresa till Stockholm i slutet av september och slappa lite. Boendet från maj förra året, Mosebacke Hostel, fick förnyat förtroende och det visade sig vara ett gott val med enkel rum med tillhörande egen dusch, frukostbuffé och lugn och ro för ett väldigt bra pris. Jag har bott på många ställen under nu dryga 20 år av resande till Stockholm och Mosebacke Hostel känns som en av de bästa ställena jag har bott på!
Jag hade inga direkta planer, inga konsertevenemang som jag skulle gå på och inga måsten, mer än att besöka ett par skivaffärer som jag aldrig förut varit på, MJ Retro och MAD Records. Tillståndet för antal skivaffärer i Stockholm är alltså fortsatt god! MJ Retro på Hornsgatan är en second hand-affär med mest fokus på skivor, som också upptog mest plats i butiken. Bra utbud av skivor i olika genrer, normala skivaffärspriser och bra service. Inte minst när jag fick en Crusaders-skiva ur tio-kronorsbacken utanför gratis på köpet när jag köpte fyra skivor för 100 kronor, där både Duke Ellington, Al Cohn och The Stranglers fanns! Tummen upp för en rekommenderbar affär!
MAD Records ligger på Odengatan och är specialiserad på soul och funk, även om man på vid entréplan har mycket annat också. Men en trappa ner så finns ett rum med soul, funk och dansmusik samt en del jazz. Nu var jag dock lite i rusning eftersom min telefon var i desperat behov av laddning och klockan närmade sig stängning, men den skiva jag köpte där finns att läsa om nedanför. Men också en affär jag fick mersmak av och som jag absolut kommer att återvända till vid nästa resa!
Annars så blev det väldigt mycket Södermalm för mig. Boendet låg där och flera av Stockholms bästa skivaffärer ligger där, samt att jag också var på en konsert i Gamla Stan i form av ett underbart soulgäng ledd av amerikanske sångaren Derek Conyer som spelade bara gamla Motown, Stax och
Philadelphia-soulklassiker! Derek Conyer är en kraftig sångare med rakat huvud som också har en enorm karisma och fantastisk röst och detta var nog en av de bästa konserterna jag har varit på på länge. Konserten hölls för övrigt i anrika jazzklubben Stampen som jag hört om hur många gånger som helst, men där det faktiskt äntligen var debut för mig där. Och vill ni höra hur detta eminenta band lät så gå in på min Youtube-kanal och klicka på min andra film från Stockholm, där jag har inkluderat lite smakprov från konserten!
Och jag hävdar fortfarande, Gamla Stan kvälls- och nattetid är exakt hur vacker som helst!!! Däremot så blev jag besviken och ledsen över hur man bryskt tagit bort Södermalmstorg och ska nu göra ett bussnav av det. Jag har alltid älskat Södermalmstorg med fiskrestaurangen, alla grönsaksstånd och folk som lugnt strosade och tittade och gick sen upp för backen mot Götgatan. Kanske en av Stockholms fridfullaste platser är nu historia. Och när vi ändå är inne på besvikelser, som absolut inte heller har något med skivor att göra, är det helt förbjudet av Stockholms stad att tvätta bort allt klotter och graffiti från väggarna vid Mårten Trotzigs smala väg??? I flera år har en av de anrikaste och äldsta delarna av Stockholm stått förstörd av målningar och klotter. Jag vet att jag låter 200 år gammal nu men i det här fallet är det trots allt kulturhistoria och ett enormt populärt turistmål vi talar om!
Nå, tillbaka till skivorna, det var en riktigt bra köpomgång med fynd både från mina favoritställen Record Mania och Mickes Serier, CD och Vinyl, en stor hög singlar på Record Hunter samt även An Ideal For A Living, som jag var fast beslutsam att hitta trots att jag också hade lite brått för att inte missa tåget. För er som undrar så, ja, SJ skötte sig exemplariskt denna gång, både dit och hem!
Så, låt mig presentera fyra av fynden från denna välbehövliga och sköna resa. En av dom har jag redan presenterat, Diana Ross & Marvin Gaye-skivan jag skrev om tidigare.
Jay McShann And His Orchestra featuring Charlie Parker - The jumping blues (Årtal okänt)
Den här skivan, utgiven av Coral, fanns faktiskt på min önskelista och ingick i dom fyra skivor för 100 kronor jag köpte på Record Mania, samma som Diana Ross & Marvin Gaye. Pianisten Jay McShann, som tillhörde Kansas-traditionen, precis som Count Basie, hade kanske inte ett av dom mest berömda storbanden i swingeran och är väl egentligen känd främst för en enda sak, att ha haft Charlie Parker i sitt band innan han upptäckte bebop-jazzen och blev vad han blev. Jag hörde McShann och Parker första gången i ett radioprogram som hette "Jesses Jazzbar", drygt ett år efter att jag upptäckte jazzen som form, så det är kopplat med minnen från min jazzbarndom. Där spelades en låt som tyvärr inte är med på just denna platta, en version av "I found a new baby", men jag var klart nyfiken på hur Parker och detta band lät i övrigt!
Plattan överlag är riktigt bra med storbandsjazz från det tidiga 40-talet och där Parker lägger en viss modernare touch över bandet. Titlar som "Swingmatism" och "Hootie blues" är kanon, men tyvärr så finns några låtar med McShann och en trio samt Walter Brown vid sången framförandes en del småsega blueslåtar och då dalar kvaliteten något för mig. Men totalt sätt en milstolpe där man får höra Charlie Parker utvecklas och hur han lät innan berömmelsen.
Boomtown Rats - I don't like mondays (1979)
I januari 1979 så plockade 16-åriga Brenda Ann Spencer i Cleveland upp geväret hon hade fått av sin alkoholiserade pappa i julklapp och började skjuta mot skolan bredvid familjens hus. Rektorn och en vaktmästare dog och flera barn blev skadade och hennes enda förklaring var att hon hatade måndagar och att detta livade upp. En tragisk händelse ledde till att Bob Geldof skrev en låt inspirerad av händelsen och släppte den samma år. Det är inte utan att man funderar vad som skulle hända i Sverige idag om något band skrev en låt om ett uppmärksammat mord samma år som det hände. Ramaskri och krav på bannlysning är några förslag.
Boomtown Rats fick dock en jättehit med låten och det är verkligen en riktigt speciell låt som går nästan i rockmusikalstil och med en lysande text som berör även om man inte var med då 1979 och minns händelsen. En riktig 70-talsklassiker som jag äntligen kunde köpa!
One Way - Wrap your body (1985)
Detroit-bandet One Way hade jag nog aldrig hört talas om om det inte varit för en enda sak, dom spelades i radio vid rätt tillfälle. I det första "Rakt Över Disc" som jag lyssnade på i juli 1985 när jag var sommarbarn i Bergeforsen och skulle åka hem dagen efter. Där spelades One Ways låt "Let's talk", en funkig sak med äkta 80-talssoulkänsla och just det programmet gjorde mig, som jag berättat förut, till den popnörd jag är idag. Medan jag har hittat en stor mängd av låtarna som hördes i det programmet på antingen fullängdsvinyl eller singel eller dylikt så har One Ways låt varit jättesvår att hitta. Anledningen var att bandet aldrig var något jätteframgångsrikt band. Deras enda notering på amerikanska hitlistan kom 1982 med låten "Cutie pie" på en blygsam 61:a plats.
Jag har då inte hunnit höra ännu på mer än några smakprov av plattan, som var alltså den skiva jag köpte på MAD Records, och dessa ger vid handen att bandet borde ha fått en bättre karriär. "Let's talk" hade egentligen förutsättningarna att bli en sommarfunkklassiker och resten av plattan visar på både förmågan att skriva dansanta hits som sitter och svala soulballader som träffar. Även om 80-talets soulmusik med mycket synthar delar soulfans i två delar så är detta riktigt snygg geniun 80-talssoul och funk, väl värd att upptäckas mer än bara för ett barndomsminne!
The Sound Of Harlem - Volume 1 (Årtal okänt)
Jag har de senaste åren genom olika skivfynd haft möjligheten att upptäcka och lyssna på en lång rad mindre kända jazzband som hamnade långt i skymundan av giganterna. Självklart är det en ynnest att få möjligheten att höra på mindre känd jazz än de vanliga låtarna man hör titt som tätt, men det är också en chans att få upptäcka musiker som bär på sin jazzhistoria, men som det aldrig talas om.
Samtidigt finns det en jazzhistoria där nämns en väldigt massa band som man aldrig hör något av senare, nämligen den jazz som spelades i Harlem under 20- och 30-talet. Harlem då var en stadsdel att akta sig för, men som samtidigt lockade väldigt mycket. För samtidigt som det spelades otroligt mycket jazz så var det hög kriminalitet och droganvändande i New Yorks ghettoområde. Det var här många jazzorkestrar samlades på olika klubbar och barer och försökte spela skjortan av varandra till sent på natten. Många musiker, som Duke Ellington och Louis Armstrong lyckades att röra sig vidare i karriären, medan många namn alltså förblev bortglömda.
Skivbolaget JazzDocument, som jag vet exakt ingenting om, har släppt en serie plattor med intressant äldre jazz och flera i serien "The Sound Of Harlem". Detta är den första volymen, med överfört material från stenkakor från bolag som Varsity Records, Vocalion, Brunswick och Columbia. På den här första skivan, som jag hittade för tia på Record Hunter, mitt ibland allsköns loppisrat, samsas fyra band. I själva orkestrarna finns förstås välbekanta namn, som Henry "Red" Allen, Billy Taylor, Albert Nicholas, Frank Newton och Dicky Wells, men bandnamnen och orkesterledarna är en annan sak, och en del bandnamn skäms inte för sig heller. Eller vad sägs om "Alex Hill And His Hollywood Sepians" eller "Six Men & A Girl", vilket är ett annat namn på en septett ledd av Mary Lou Williams, en av den tidiga jazzens få kvinnliga musiker. Här finns också de mer normalt betitlade Benny Morton And His Orchestra och Teddy Hill And His Orchestra. Detta är en alldeles förträfflig utgåva med mindre känd jazz gjord mellan 1934 och 1940. Dessutom finns endast en låt som är att klassas som en normal jazzstandard, när Williams septett spelar "Tea for two". I övrigt är det bara mindre kända låttitlar.
Att välja en favorit av dessa fyra orkestrar är förstås jättesvårt, men jag gillar väldigt mycket Teddy Hills orkester och väljer därför dennes egen komposition "Uptown rhapsody" från 1936 som smakprov! Med tanke på att dom riktiga swingbanden, som Count Basie och Benny Goodman var enormt stora kanske detta låter lite daterat för sin tid, men ack så charmigt och svängigt!
Som många vet vid det här laget så är jag fascinerad över mer udda skivor. Sånt som lämnar en förvirrad, inspelningar som får en att fundera på varför det en gång släppts på vinyl eller sånt som gör att man blir nyfiken och börjar forska i bakgrunden till den. Många av såna skivor är rena skrattfesten, vissa bara gör en förvirrad. Igår införskaffade jag mig detta: Ett gäng flexidisc-skivor, fast lite styvare än dom sladdriga som förr följde med i "Hemmets veckotidning" och andra publikationer. Innehållet på dessa är vaggvisor från olika länder (Sverige bidrar med nåt som heter "Tulleri lull"). Andra länder är Kina, Argentina, USA, Pakistan, Ungern, Belgien och så vidare. Så långt så gott.
Men skivorna är utgivna av ett medicinföretag som hette Geigy, som här försöker promota en sömnmedicin som heter "Medomin". Skivorna lanseras med mottot "Schlummern wie ein kind mit Medomin" (Typ: "Sov sött med Medomin"). Medomin användes för dryga 70 år sen och bakåt innan flera länder efter 40-talet insåg att preparatet var beroendeframkallande och det stämplades som en drog. Jag kan känna att om man säljer ett sömnmedel och folk ändå behöver en vaggsång för att somna så kanske inte medlet är så jättebra!
Jag antar att även om medlet stämplades på många ställen så är syftet här inte att i första hand att sälja droger utan att lansera en medicin som man ännu tror på. Jag kan ha fel dock, men jag får ändå den känslan. Fast lite intressant är det eftersom skivorna näppeligen är från 40-talet så måste man någonstans veta om att utgivningen kommer att bli lite kontroversiell.
Jag kommer nog näppeligen att höra på speciellt många av dom (kanske dom med de mest udda länderna, trots allt hör man inte skivor med pakistansk musik så ofta). Men det var väldigt intressant att få forska i bakgrunden till dessa skivor, även om det inte var jättelätt att hitta. Ett kul och udda fynd ändå.
En liten vändning efter ett par månaders stiltje blev det till sist i oktober. Jag har inte ännu skrivit om skivmässan i början av månaden, men det kommer, jag lovar. Men utöver det så var oktober en riktigt bra månad med många intressanta fynd, inklusive en hel del storbandsplattor. Därför tar jag mig friheten att skriva om fyra fynd.
Peter LeMarc - 17 sånger - LeMarc sjunger LeMarc (2005)
En dag för cirka 13 år sen så låg Peter LeMarc i en tandläkarstol med en massa instrument i munnen. Radion stod på i bakgrunden, som det brukar göra hos tandläkaren, och plötsligt spelades en av Peters egna låtar. Artisten förstod att han inte kom någon vart, med tandläkarutrustning i käften och en hand rotandes därinne så han var tvungen att genom lida sitt gamla verk. Det enda han kunde göra var att börja fundera på hur han skulle ha arrangerat låten om han hade gjort den idag. På så sätt föddes idén till ett album där han sjunger nya versioner av sina egna hits.
För mig är detta fynd historiskt, för i och med denna så har jag till sist komplett vad gäller Peter LeMarcs fullängdsalbum, alltså alla skivor! Därmed inte sagt att detta är hans bästa album eller att låtarna är bättre än originalen. Det är en riktigt bra platta, inget snack, men inte hans bästa. Här har LeMarc skalat av låtarna väldigt mycket och kvar är bara en röst, en gitarr och en svag synth som ger ljud av sig då och då. Texterna och Peters LeMarcs röst har lyfts fram på ett helt annat sätt än originalen, vilket är tacknämligt! Samtidigt så är många av originalen låtar som gjorde att jag började lyssna på Peter LeMarc och jag gillar ju LeMarcs 80- och 90-tal väldigt mycket, så självklart så kan jag inte sätta detta före dom riktiga versionerna. Men detta är ändå avkopplande, tankvärt och riktigt bra! LeMarcs texter lyser nog inte starkare än dom gör här, vilket "Vägen (låter oss längta)" från den"vita" plattan från 1987 får visa på här.
Woody Herman - Woody Herman on V-Disc volume 2 (Årtal okänt)
Under andra världskriget så stod storbandsledarna nästan på kö för att på något sätt stödja dom amerikanska soldaterna. Glenn Miller spelade direkt för trupperna och många framträdde i showen "Jubilee" som sändes via radion till trupperna. Ett annat sätt var att ge ut låtar på bolaget V-Disc. V-Disc (där V förstås stod för "Victory"), startat 1941 och nedlagt 1949, var ett skivbolag endast skapat för att förse amerikanska trupper med musik under kriget. Därefter blev V-Disc skivor en enorm samlargrej, eftersom den amerikanska staten och FBI försökte konfiskera och förstöra alla taper och skivor direkt efter krigets slut.
Gudskelov så lyckades man inte förstöra alla skivor och det finns en hel del samlingsskivor med musik från V-Disc-åren, skivor med musik som ändå sticker ut på sitt sätt, även om det kanske vilar ett viss mått av traditionellt överdriven amerikansk patriotism över dom. Denna skiva innehåller då V-Disc-inspelningar med Woody Hermans band, långt ifrån alla dock, med sång av Woody själv och på ett spår Frances Wayne. När man vet förutsättningarna med dessa inspelningar så är det så klart så mycket 40-tal över låtarna som det går att bli och det är riktigt bra och snygga arrangemang, befriat från övervägande av Hermans mest kända låtar. "Caldonia" finns här i en riktigt bra version och jag har alltid varit svag för låten med den lite udda titeln "Ah, your father's moustache".
Man kan också säga några ord om bolaget som gett ut skivan, Joyce, ett Florida-företag som stämdes av de stora skivbolagen för att ha gett ut skyddat material på skivor och slutligen dömdes att ge tillbaka all piratmaterial. Men totalt sett ett kanonalbum med bland det bästa Woody Hermans band hade att erbjuda i en intressant tid. I följande klipp får ni två låtar från plattan på samma film, "Laura" och "I wonder".
ABBA - Summer night city (1978)
Jag ska inte på något sett se mig som ett stort ABBA-fan. Jag har sagt förut att jag är mer förtjust i medlemmarnas musik innan ABBA-tiden. Men det går inte heller att förneka gruppens influens på musikvärlden och att det finns en näve ABBA-låtar som ändå är ruskigt bra! Och min kanske största ABBA-favorit har alltid "Summer night city". Medlemmarna själva skulle nog inte hålla med mig eftersom den var nära att inte släppas på singel. Medlemmarna var missnöjda med låtens mixning och slutgiltiga resultat. Trots det blev låten ändå en jättehit och etta på svenska hitlistan, deras sista.
"Summer night city" är dock en discorökare på ett helt annat sätt än deras mer lalliga och trivsamma andra alster. Den har en fenomenal discoproduktion, en strålande melodi och en grymt skön och spännande stämning i låten! Därför blev jag förstås jättelycklig av att hitta singeln med "Summer night city" på Erikshjälpen för en femma. Detta kan vara ABBA som allra bäst, "Dancing queen" och annat till trots!
Miles Davis - Sketches of Spain (1960/1987)
Jag har tänjt på mina gränser enormt de senaste åren vad gäller Miles Davis musik. Från att i stort sätt bara lyssnat på hans tidigaste allster så har jag svalt i mig "Porgy & Bess" och "Kind of blue" och faktiskt uppskattat dom på ett helt annat sätt än jag gjorde under mina första jazzår. Och att kolla upp den klassiska "Sketches of Spain" var också en självklarhet, eftersom jag numera gillar Miles samarbete med orkesterledaren Gil Evans otroligt mycket. Jag har ännu inte hunnit höra hela av denna CBS Jazz Masterpiece-utgåva, men tillräckligt för att inse att jag nog haft fel i alla år om den också. Plattan var från början tänkt att bara vara Davis och Evans som tog sig an det klassiska spanska stycket "Concierto de Arajunez", men ju mer dom fortsatte att lyssna på spansk folkmusik och klassisk musik, ju mer kom tanken att göra en hel platta med spansk musik på sitt eget sätt.
Och det är verkligen på ett eget sätt. "Sketches of Spain" må vara flera spanska stycken, men låter ändå som en sorts spännande symfonisk jazzplatta som förför, hypnotiserar och lugnar. En oförutsägbar platta där man aldrig vet hur nästa ton ska börja eller sluta, men som ändå har tydliga jazzharmonier som sitter klockrent.
Sen är det väl ytterst tveksamt om jag tänjer så mycket mer på Miles musik, för det som återstår är hans psykedeliska freejazz och avant garde-jazzperiod som jag har enormt svårt för. Men detta var riktigt spännande musikaliskt möte!
Dessa två kom i från gratisvagnen på Återbruket och kostade följaktligen inte en krona. Och för det priset är detta ett klart fynd. Jag ska inte säga att detta är det absolut mest unika i soulväg jag har hört, men det är riktigt bra gjort ändå. Oleta Adams innan dessa plattor var för mig hon som Tears For Fears sjöng med på låten "Woman in chains" 1989. Hennes övriga verk har alltså passerat Sverige tämligen obemärkt och hon har väl i ärlighetens namn inte blivit någon megastjärna direkt hemma i USA heller, om man jämför med andra soulmadamer runt samma tid, 90-talets första hälft.
Ah, Hootenanny Singers! Det känns som en evighet jag skrev om dom, eller sen jag hittade något med dom som jag inte redan hade. En gång tidigare, för fem år sen, har jag skrivit om dom och då skrev jag ordentligt om detta legendariska band från Västervik som idag främst är nämnd för två saker, de hade rekordet på Svensktoppen fram till 1990 med "Omkring tiggar'n från Luossa" samt att Björn Ulvaeus startade sin karriär där. Bandet blandade friskt svensk folkmusik och svensk schlager i sin musik och gjorde musiken både unik och enormt skön! Förutom ovan nämnda Dan Andersson-klassiker så får väl "Gabrielle" och "I lunden gröna" räknas som ett par av gruppens mest kända låtar. Visst ni förresten att "Gabrielle" egentligen är en rysk melodi, för jag blev förvånad när jag läste baksidan på omslaget till denna EP? Och visst är "Gabrielle" ett stycke lysande mästerverk inom visgenren! Den börjar som lite i marschtakt och går sen över i en avkopplande refräng som passar på vilken sommaräng som helst. Jag vet, det är två veckor till jul när detta skrivs, men man kan väl drömma?
