expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

söndag 23 februari 2020

America - Hearts

America - Hearts
Utgivningsår: 1975
Skivbolag: Warner Brothers
Betyg: 4/5
America från Amerika har förekommit med texter två gånger tidigare på bloggen, dels med den helt fantastiska "Hideaway" för sju år sen och dels med debuten från 1971 för två år sen. Däremot har jag nämnt bandet ett flertal gånger och den här plattan köptes på Sundsvalls skivmässa hösten 2016 och jag nämnde där att jag hade köpt den. Däremot har jag aldrig skrivit om plattan i sin helhet. Jag har tidigare sagt att America är en av mina favoritgrupper från 70-talet av band i folk-singersongwriter-facket och mycket, och även i detta fall, beror på kombinationen av fantastisk sång och George Martins fantasifulla och sköna produktion. "Hearts" är bandets femte studioplatta och den stora hiten här är låten "Sister golden hair", en kanonbra låt vars intro man medvetet har erkänt att man inspirerades av George Harrisons "My sweet lord".

"Hearts" är en tillbaka lutande platta med sköna ljudmattor, stämsång och vackra melodier! Om man jämför med debuten så känns denna mer genomarbetad och snyggare. Däremot så framhåller jag "Hideaway" som en av dom bästa plattorna under decenniet så det är svårt att jämföras där. Men stråkarna är riktigt bra och jag  gillar låtar som "Company" väldigt mycket och den avslutande enormt snygga "Seasons". Melodierna både överraskar och känns hemtama på nåt sätt. Och visst kan man höra Beatlesinfluenser både här och där. Det är inte heller svårt att till exempel höra Paul McCartney sjunga dessa låtar. "Hearts" är klart en av de bättre America-plattorna i samlingen, en platta att luta sig tillbaka och bara koppla av till och njuta av George Martins mästerliga ljudbild och trions stämsång! Ville ni ha mer nördfakta? OK, mannen som gjort omslaget är vi mer van att höra säga:
"Hi, i'm Troy McClure! I was star in such film as..."
Det är alltså Simpsons-skådisen Phil Hartman som gjort det.






fredag 21 februari 2020

Anita Ward - Ring my bell

Anita Ward - Ring my bell
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: Juana Records/TK
B-sida: If i could feel that old feeling again
Det är alltid tragiskt när ens största fasa blir sann. När Anita Ward presenterades för den här låten så ville hon först inte göra låten, av rädsla att bli en one-hit-wonder. "Ring my bell" var från början skriven för då 11-åriga sångfyndet Stacy Lattislaw och hade från början en mer tonårsaktig text. Lattislaw valde dock ett annat skivbolag och låten fick skrivas om till en vuxen  Som av en händelse har jag just köpt två senare plattor med Stacy Lattislaw så henne kommer jag att återkomma till inom en snar framtid.

Anita Ward övertalades av skivbolaget Juana Records ägare, tillika låtens upphovsman och producent, Frederick Knight att sjunga in "Ring my bell". Låten blev en jättehit och en platta gjordes, men Ward kom på kant med Frederick Knight och bröt samarbetet och därmed hade stackars Anita blivit det hon var rädd för, en one-hit-wonder. 

"Ring my bell" är en av dom där låtarna man först nämner när man pratar om 70-talets discovärld. Samtidigt så är den inte någon tung discorökare som BeeGees hits, Amii Stewarts "Knock on wood" eller andra discohits från samma era. Detta är en söt och lättsam danshit som inte gör en fluga förnär, men som är skön att lyssna på. Och om man jämför med andra jättehits från samma era så tycker inte jag heller att den alls känns sönderspelad utan fullt lyssningsbar så här 41 år senare.

Jag tvivlar ytterst att låten hade blivit en klassiker skriven för en 11-åring och sjungen av Stacy Lattislaw så one-hit-wonder eller inte så blev både låten och Anita Ward odödlig även om hon inte hamnade på fler topplisteplaceringar.

torsdag 20 februari 2020

Tony Scott & Rune Öfwerman Trio - Swinging in Sweden

Tony Scott & Rune Öfwerman Trio - Swinging in Sweden
Utgivningsår: 2002
Skivbolag: Gazell
Betyg: 4/5
Kan man något om Tony Scott här i Sverige så handlar det oftast om hans spelningar med svenska musiker på 50-talet och kanske främst pianisten Rune Öfwermans trio. I övrigt så tillhör Scott inte dom mest ihågkomna klarinettisterna i genren utan hans riktiga berömmelse kom när han mot 50-talets slut lämnade USA och sökte sig till Japan och studerade buddismen och gav ut några av dom tidigaste new age-plattorna med meditationsmusik. Trots det så vann han flera jazzpriser i tidningen Down Beat innan dess.

Rune Öfwerman, i sin tur, känns också lite bortglömd på något sätt numera, förutom en sak; hans son heter Clarence Öfwerman och var hovproducent till Roxette. Men på 50-talet var han likväl en klart godkänd pianist som ackompanjerade dom stora och gav ut mängder med singlar med egen trio. Trion här består av Gunnar Johnson (och på några nummer Niels Foss) bas och Egil Johansen trummor. Man kan säga att Jan Johansens och Clarence Öfvermans pappor möts. Om Gunnar Johnson har en känd musikerson förtäljer inte historien, men det vore kul om så var fallet.

Tony Scott och Rune Öfwermans trio spelade in fyra singlar tillsammans och alla låtarna från dessa samlades långt senare på en skiva kallad just "Swinging in Sweden". 2002 kom denna fina CD-utgåva ut på svenska skivbolaget Gazell! Detta är riktigt bra och ösigt och det låter inte heller traditionell småbandsswing á la Benny Goodman om det utan man vågar gå lite utanför ramarna här och där. Förvisso bjuds vi på en av de märkligare varianterna på "Night in Tunisia" (dock inte dålig för det) och avslutande vokala versionen av "Blues for Ava", där Tony Scott berättar en saga till tonerna av rätt seg bluesjazz, hade jag gärna kunnat vara utan. Den instrumentala versionen innan är OK, man lyckas göra något nytt av något som kunnat låta mycket tristare. Men pratversionen, där gick lite min gräns. Men i övrigt så är det en fin version av "All the things you are" och balladen "I can't get started" är en favorit. Detta är spännande och oförutsägbar swing i 50-talsmodell som lyckas överraska och svänga! Skivan blir klart kvar i samlingen! Ett enda spår hittade jag på "tuben" med denna kvartett så vi får ta den, titelspåret "Swinging in Sweden".

måndag 17 februari 2020

The Stylistics - You make me feel brand new

The Stylistics - You make me feel brand new
Utgivningsår: 1974
Skivbolag: Avco
B-sida: Rockin' roll baby
Falsettsång är normalt inte något som jag är ett stort fan av. Bee Gees kan funka och en röst till känns helt OK, i lagoma doser i alla fall, Russell Thompkins Jr i gruppen The Stylistics. The Stylistics var en av de första grupperna som fick mig in på 70-talssoulen, dels genom en annan av deras stora hits, "Betcha by golly wow", och dels genom den här låten, "You make me feel brand new". Det är ingen tvekan om att just smekfulla ballader var bandets styrka.

Trots att bandet var från Philadelphia så tog det ända till 1980, långt efter bandets storhetsperiod var över, innan bandet gjorde plattor för just anrika Philadelphia Records. Producenten och låtens kompositör Thom Bell var förvisso med vid Philadelphia Records start, men är sin egen just här. Det här lilla bolaget Avco, som The Stylistics var lojal med och där dom tillsammans med Van McCoy var bolagets i stort sätt enda succéer, hade en väldigt kort existens, i sju år fram till 1975.


Den här
singeln köptes på Nostalgimarknaden i Selånger nu i höstas och låten är en stark kärleksförklaring med den rätta 70-talssoulkänslan utan att den för det blir för smetig. Duettsången mellan Thompkins och den tenorsjungandes Airrion Love är riktigt bra och Thom Bells produktion är grymt snygg och smeksam. Love och Thompkins lyckas verkligen sjunga med en sån inlevelse att man verkligen tror på det dom sjunger! Detta kan nog vara en av 70-talssoulens snyggaste ballader!

torsdag 13 februari 2020

Lars Winnerbäck - Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen

Lars Winnerbäck - Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen
Utgivningsår: 2009
Skivbolag: Sonet
Betyg: 4/5
Jo, jag vet att jag är väldigt långsam stundtals. Ibland är jag så långsam att det är pinsamt, och det är väl på gränsen i det här fallet. När den här skivan kom och jag precis startat denna blogg så var jag väldigt långt ifrån ett fan av Lars Winnerbäck. När "Jag får liksom ingen ordning" blev en megahit på Tracks med en första plats så fattade jag ingenting och såg honom som en lågbudget-Lundell, som jag i sig 
aldrig har gillat nåt nämnvärt. I en gammal text från 2009 om Peter LeMarcs vita självbetitlade platta så skrev jag att LeMarc var "långt bättre än Lundell, Winnerbäck och Hellström". Jag var helt ointresserad av Winnerbäcks musik, ända till 2014. En arbetskamrat ville att jag skulle hålla utkik efter Winnerbäcks samlingsplatta åt honom och gjorde så och hittade den. När jag sen passade på att lyssna lite på samlingen så kände jag att detta ju faktiskt var kanonbra! Hade jag verkligen haft så fel i alla år? Sen dess har både "Söndermarken", "Kom" och "Daugava" letat sig in i samlingen och jag får erkänna att jag är konverterad. Numera får jag se mig själv som ett fan av Lars Winnerbäck. Sen om han är bättre än LeMarc kan vi återkomma till vid ett annat tillfälle. Det är ändå en nästan omöjligt ribba att komma över där.

Om man jämför med föregångare som "Daugava" och framför allt "Kom" så tycker jag att den här plattan är rakare och lite positivare sinnesmässigt. Jag gillar hans sätt att beskriva händelser och känslor i livet och produktionen av han själv och Ola Gustafsson är grymt skön! Det är ett riktigt bra driv i låtar som "Kedjebrev", "Järnvägsspår" och "Köpenhamn och överallt". Sen måste jag också erkänna att "Jag får liksom ingen ordning" faktiskt var väl värd sina 22 veckor på trackslistan (om nu någon ska vara det). Detta är skön och bra modern singer-songwriter-rock på svenska, varken mer eller mindre. Sen har Winnerbäck också en riktigt bra röst också. Den är inte skönsjungande, men den är cool och tillbakalutande på nåt eget sätt. "Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen" är en modern svensk klassiker som rak i tonen, både röjer och tänker efter och är mästerligt gjord. Jag hade nog aldrig skrivit så här positivt i bloggens begynnelse, men man är ju inte sämre än man kan erkänna sina misstag.




onsdag 12 februari 2020

Krönika: Diane Warren - en godkänd Polarprisvinnare

Polarpriset var tänkt en gång i tiden att vara en hyllning till legenderna i branschen och det började bra med Paul McCartney och Elton John och så vidare. Sen började media och branschfolk lägga sig i och klaga över vem som lärde upp vem och vem som var innovatören i en viss stil och därmed mest värd att vinna. Sen kom förstås det sedvanliga gnället, det är inte tillräckligt fokus på modern musik och aktuella artister. Grammisgalor, Rockbjörnsgalor, Nickelodeongalor och MTV-galor var inte nog utan det måste finnas en gala till för att kunna prångla ut musik till branschen. När sen Max Martin vann så kände i alla fall jag att priset hade förlorat i värde och att kommersialiseringen av Polarpriset hade börjat. Inte det att Max Martin inte har gjort en hel del för svensk musik, men lite högre hade jag tänkt att man skulle rikta blicken än att ge priset till tonårstjejernas pojkbandsbeskyddare på 90- och 00-talet.

Alltså är mina tankar om Polarpriset inte kanske det allra bästa just nu när Diane Warren blir årets vinnare. Operasopranen Anna Netrebko var den andra vinnaren, men eftersom jag kan exakt noll om opera av idag så fokuserar jag mig på populärmusikdelen. 
För dom som inte vet är så är
Diane Warren kvinnan som skapade otaligt massa rock- och soulballader på framför allt 80- och 90-talet. Aerosmith "I don't wanna miss a thing", Chicagos "Look away", Chers "If i can turn back time", Starships "Nothing's gonna stop us now", Michael Boltons "How can we be lovers" och Toni Braxtons "Unbreak my heart" är några exempel och dom blev världshits. Det går inte att räkna hur många jättehits denna dam skapat världen över under alla år och inte minst hemma i USA. Jag är fullt medveten om att Diane Warren som namn inte är någon Elton John eller Paul McCartney. När saxofonisten Sonny Rollins vann så tyckte jag att det var en av dom roligaste utnämningarna. Inte för att han är nyskapande, utan för att det var bra för jazzen och för att man lyfte upp en av dom få legender i genren som fortfarande var i livet!

Men problemet med det h
är priset är att man sen dess inte vet vilket ben man ska stå på. Ska man hylla legender eller ska man hylla namn som lockar en yngre publik? Det ena är prisets originalidé, det andra säljer till massan och media. Tyvärr så har man alltså sen länge börjat att allt mer ge vika för det andra, som ungefär det mesta i musikbranschen. Självklart är det roligare om man fortsätter att hylla dom ikoner som en gång skapat och givit störst influenser till den musikvärld vi lever i. Men om jag får välja mellan vinnare de senaste åren som Max Martin, Metallica eller Grand Master Flash och årets vinnare och vi nu har det Polarpris vi har så känns Diane Warren ändå bättre eftersom hon trots allt gjort så många låtar som blivit jättehits, räknas som rockklassiker och som många lyssnar på än. Hon är inte nyskapande, men stor i det hon gör och hon har skapat mycket för populärmusiken. Trots allt kan jag acceptera Warren som vinnare, även om det inte direkt rakethöjer prisets status. Polarpriset kommer ändå aldrig att bli det "Nobelpriset i musik" som man en gång försökte promota det som.

Diane Warren var en del av mitt 80- och tidiga 90-tal. När man lyssnade på Tracks och det spelades en rockballad så förstod man att det fanns en stor chans att Warren låg bakom. Och i många fall så var dessa dom bästa låtarna i powerrockgenren då. Om jag ska nämna fem av mina absoluta favoritlåtar av Diane Warren så blir det nog dessa:
* Cher "Love and understanding" från 1991, som jag ännu anser är Chers kanske bästa låt någonsin.
* Chicago "Look away" från 1989, en sorglig och lysande rockballad med ett helt annat Chicago än man är van vid.
* Bad English "When i see you smile" från 1989, i Sverige mest känd som låten som knuffade ner Roxettes "The look" från USA-tronen. En riktigt snygg och välgjord rockballad!
* Robin Beck "Save up all your tears" från 1989 (ett starkt Warren-år tydligen), uppföljaren till Coca Cola-reklam-låten "First time" och som är lysande 80-talsrock!
* Toni Braxton "Unbreak my heart" från 1996, ett bevis på att Diane Warren också skrev galanta soulballader med känsla, här en smärtsam känsla som Toni Braxtons röst lyfte fram med den äran!

Skulle jag nu göra en text om var och en av singlarna så skulle denna krönika bli alldeles för lång, men jag kommer att återkomma till dessa singlar med tiden eftersom dom alla finns i samlingen. Så alltså grattis Diane Warren till Polarpriset. Inte tidernas största och viktigaste vinnare, men klart värd att hyllas!



söndag 9 februari 2020

Phil Collins - ... But Seriously

Phil Collins - ... But Seriously
Utgivningsår: 1989
Skivbolag: WEA
Betyg: 4/5
Det kändes bara så rätt att riva av en gammal klassiker och då valde jag Phil Collins. Som jag har sagt förut så har jag fått ett stort förnyat intresse för Phil Collins musik efter att ha varit riktigt trött på en stor del av hans solomaterial. Det kändes som om Collins allt för ofta fick bära titeln mjukisfarbror och det var hans uttjatade ballader som fick mest uppmärksamhet. Men ibland växer man upp och inser att man inte sett skogen för alla träd och efter att jag lyssnat igenom hans första soloplattor "Face value" och "Hello, i must be going" och blivit enormt fascinerad över musikaliteten så har jag fått en helt annan respekt för honom.

För Phil Collins är ett proffs, ett riktigt proffs, en musiker som kan ungefär allt och lite till! Sen kan jag fortfarande tycka att en del av hans ballader fortfarande känns som lite sega upprepningar på varandra, men det vägs upp rejält av att det ändå är så bra gjort. När jag nu passar på att åter knyta bekantskapen med ett av hans mest säljande alster så kan jag inte låta bli att notera hur jag lyssnar på den här plattan på ett annat sätt än jag till exempel gjorde för drygt 30 år sen när jag fick den kopierad på kassett av min farbror uppe i Örnsköldsvik en sommar. 

"... But Seriously" är en välspelad platta med ett rejält socialt patos, inte bara i plattans mest kända låt, den kanske något sönderspelade "Another day in paradice". Och även om jag kan tycka att "That's the way it is" och "Father to son" inte melodimässigt är Collins roligaste stunder, så är det ändå så otroligt snyggt. Och när han river loss med blås och allt i "Hang in long enough" och "Something happened on the way to heaven" så känns allt så perfekt, för Phil Collins när han får experimentera och/eller röja loss i de mer snabba låtarna är Collins som bäst. Jag våndas vad jag ska sätta för betyg, en trea för att balladerna ändå drar ner betyget eller en fyra för att det är så välgjort. Trots allt tycker jag att föregångaren "No jacket required" är snäppet starkare. Men jag friar hellre än fäller, detta är bra och skönt och är värt ett bra betyg även om det inte är originellt alla gånger!



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...