Sommarplågor #47: Sylvia Vrethammar - Y viva España

Sylvia Vrethammar - Y viva España
Utgivningsår: 1973
Skivbolag: Sonet
B-sida: Y viva España (English version)
Årets midsommartext blir något så ovanligt som en titt på Svensktoppen runt midsommartid, i det här fallet midsommar 1973. Jag presenterar ettan på Svensktoppen denna vecka året 1973 och visst har den sommarkänslor. Den här låten är lite på gränsen till Kultstämplat, men låten var ju en sommarhit så det vore dumt att inte använda den som Sommarplåga istället då den troligast var det på den tiden. Jag hade också kunnat skriva om originalet, eftersom även belgiska Samanthas "Eviva España" också finns i samlingen. Men det är ju ändå Sylvias version som är sommarlåten här. Och för dom som undrar, den svenska versionen heter "Y viva España", medan den engelska heter "E viva España".

Egentligen är låten överdrivet klämkäck med sin lökiga reklamtext för Spanien och dess musik. Men den har ju samtidigt en charm och karisma som är utöver det vanliga och det är en rolig låt som det är svårt att inte le och bli glad åt i all sin töntighet. 
     
Låten blev en gigantisk hit och svensktoppsetta, och nådde även England där den spenderade ett halvår på hitistan med en fjärde-plats som bäst. Men det var inte helt utan problem, eftersom folk ansåg att låten hyllade Francos fascistiska politik i Spanien, medan Sylvia försökte förklara att låten bara är en glad hyllning till sommaren. Sylvia fick utstå hotfulla telefonsamtal och glåpord om att vara fascist på gatan. Det är inte lätt att vara artist ibland. Trots det så blev låten en klassiker som stått sig genom alla år som en av Sylvia Vrethammars största och mest ihågkomna låtar. Och jag kan bjuda på både den svenska och engelska versionen, den engelska som är hämtad från ett framträdande i klassiska Top Of The Pops.

Med det låt mig önska alla följare en RIKTIGT GLAD MIDSOMMAR! 

Sommarplågor #46: Peter LeMarc - Håll om mej! (NYPREMIÄR!)

Peter LeMarc - Håll om mej!
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: MNW 
B-sida: Under en måne som en silverpeng
Trodde ni att det var slut på sommarplågor? Självklart inte, det finns mycket att hämta ur ännu! Fatta då att den här serien går in på sitt sjunde år. Sju år och det finns ännu sommarplågor att skriva om. Jösses, vad det har förekommit många sommarhits! Och precis som förra året kommer det att dyka upp lite 70-talare då och då. Innan jag började med den här serien så skrev jag under ett par år om några sommarplågor under namnet "Sommarspecial", följt av aktuellt år. Dessa har jag numera flyttat över till "Sommarplågor", eftersom dom ju är låtar som passar i kategorin. Men då till 2025 års första låt och en stor favorit för mig. 

Att Peter LeMarc är en av mina favoriter har nämnts ett flertal gånger och självklart ska även han få sin naturliga plats här. Året är 1987 och det är lite av vinna eller försvinna för Peter, som efter flopparna med dom tidigare plattorna samt ett mindre lyckat framträdande i "Måndagsbörsen" sjungandes "Flashdance" hotades med uppsägning från skivkontrakt och hamnade i en depression. Ur den depressionen kom en mycket rakare platta än tidigare, den självbetitlade så kallade "Vita skivan", skriven om i början av bloggens existens. Första singeln blev också låten som på allvar satte Peter på kartan, när han helt plötsligt hamnade etta på Sommartoppen med sin "Håll om mej!". Jag ska erkänna, då fattade jag noll av detta och tyckte det var lite tråkig snobbmusik. Jag vet, ung och dom och allt det där...
     Men med tiden så växte låten stort och har under mitt liv haft en stor plats i mitt hjärta. När jag gjorde min lista över 1987 års 50 bästa låtar så hamnade den på en nionde plats. För att vara en sommarlåt så är den väldigt mörk i sin stämning, men det är det som gör låten. Med en djup kärlekstext som den här så gör Tony Thoréns spännande sound låten riktigt speciell! Jessica Wimerts sköna körsång i bakgrunden gör också väldigt mycket. Det enda jag är lite funderande till är varför SVTs "Listan" bytte ut henne mot sångerskan Lucrezia, som mimar i videon till låten. Men det är förstås en bisak. Låten är ett mästerverk och en riktigt mysig überklassiker av svenska 80-talslåtar, även om den inte direkt är jättesomrig i stilen! Det är inte mycket i det svenska 80-talet som klår detta. På årslistan var den enda svenska låt som klådde den här av... Peter LeMarc. 'Nough said!

Nytt i samlingen - Maj 2025 (Singel SPECIAL)

Maj var ännu en av dessa månader då jag hittade långt mer singlar än fullängdare så det blir en ren singel special den här gången med en kvintett nyinköpta 45-varvare av olika sorter och årgångar.

Space - Just blue
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: CBS
B-sida: My love is music

Space är det franska bandet skapad av Didier Marouani och som var en av pionjärerna inom synthmusiken på 70-talet när man drog på sig rymddräkterna och framförde det instrumentala mästerverket "Magic fly". Fem år senare så stämdes han av producenten Jean-Phillip Illiesco namnet Space och fick byta till Paris France Transit, som för sex år sen förekom på bloggen med det magiska temat till nattradioprogrammet "Stjärnornas musik".

Här var allt något mer rosenrött inför släppet av gruppens tredje platta "Just blue" och titelspåret är släppt på singel. Detta skulle dock bli Marouanis sista platta under namnet Space, efter att han fått en större längtan till att spela live, vilket producenten Illiesco inte alls gillade. Bandet ser inte längre ut som Daft Punks förfäder här utan har tagit av sig rymdutstyrseln och framträder som sig själva. Låten "Just blue" har också en lite mer dragning åt discohållet än "Magic fly", även om syntharna är intakt. Helt instrumentalt är inte detta heller utan det innehåller visst nynnande från medlemmarna. Men detta är likväl spännande, välgjort, drömskt och snyggt och får mig att hoppas på att hitta hela plattan "Just blue" en dag. En stor tumme upp för detta mysiga stycke musik!



Candi Staton - Honest i do love you
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: Warner Brothers
B-sida: I'm gonna make you love me

Candi Staton är ett soulnamn som förekommer då och då. Mest känd är hon för att hon lyckades göra en ny framgångsrik runda med Tammy Wynettes "Stand by your man" och för låten "Young hearts run free" 1976. Därefter var det väl lite si och så med listkarriären, men den här nådde ändå top 50 på den engelska singellistan.

"Honest i do love you" är en riktigt mysig soulpärla skapad av Dave Crawford, som också skapade den mer kända "Young hearts run free". Det är ett skönt gung och med riktigt snygga stråkar och Candi Statons magnifika röst! Detta är riktigt bra, och för den som undrar, ja, Staton lever fortfarande vid 85 års ålder. 



The Three Degrees - The heaven i need
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Injection Disco Dance Label
B-sida: Gimme gimme

Fler gamla soullegender från 70-talet då. The Three Degrees har förekommit ett flertal gånger här och en av dom gångerna var med en singel där dom hade gjort tillsammans med den engelska 80-talsmaskinen Stock-Aitken-Waterman. Låten hette "This is my house" och var en överraskande bra låt. Dom gjorde dock två singlar med SAW och här är den andra. Nu var inte det här samarbetet något av discotrions mest framgångsrika satsningar, men den här blev ändå nr 42 på Englandslistan och därmed den framgångsrikaste av dom två. Dock räckte inte det för att fortsätta kombinationen SAW/Three Degrees och sen gick det fort utför för gruppen försäljningsmässigt. Tjejerna var till och med ångerfylld över att det inte blev mer med SAW, vilket man kan förstå, med tanke på att året efter kom Rick Astley, Kylie Minogue, Bananarama och så vidare och skickade SAW till stjärnorna. 

Jag gillar Stock-Aitken-Waterman och inte minst deras tidigaste tid runt 1985-86, som hade en del soulkänsla i sitt 80-talsaktiga synthdiscosound. Det låter väldigt mycket Princess och hennes "After the love has gone" om prodden, vilket är positivt, och det är väldigt synd att tjejerna inte fick ett helt album av detta. Däremot är jag inte så säker på att det hade blivit lika bra med The Three Degrees med den mer bubbelgum-discoaktiga versionen av SAW som kom ett år senare, men det är förstås bara spekulationer. Det här är riktigt bra och Three Degrees experiment med SAW var långt över förväntan. 



Miles Davis And The Modern Jazz Giants – But not for me/Doxy
Utgivningsår: 1958
Skivbolag: Metronome
B-sida: Som jag vill

1954 kom det ut en 10-tums-LP med fyra spår med Miles Davis och Sonny Rollins kallad just "Miles Davis with Sonny Rollins", där dom också hade sällskap av Horace Silver, Percy Heath och Kenny Clarke. Tre av dom fyra spåren på den plattan innehöll originallåtar av Sonny Rollins som enligt Miles ska ha blivit skrivna av Rollins på ett papper i skivstudion precis innan inspelningen. Den sista låten är då Gershwins "But not for me". 

Det här är då en svensk singelutgåva som kom ut fyra år efter originalet. Det är ett riktigt bra flöde i låten och Miles och Rollins är riktigt bra och spelar skönt, innan då Silver får ett lite utrymme mot slutet. Förhoppningsvis får jag tag på hela plattan så småningom, men till dess är detta en riktigt bra singel med ett par höjdarspår!



Billy Idol - Eyes without a face
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Chrysalis
B-sida: The dead next door

Gamle punkrockaren Billy Idol fyller 70 i november och har dessutom släppt en ny platta just precis. Då är det väl en bra tidpunkt att gräva i hans förflutna och plocka fram en klassiker. Billy Idol är en sån där artist som jag känner att det räcker att ha en samlingsplatta med. Han har gjort en del riktigt bra singlar, men ett helt album vete gudarna om jag tycker att det är tillräckligt intressant för. 

Balladen "Eyes without a face" får väl räknas som en av hans allra största hits och ska ha fått sin inspiration när Billy såg en fransk film vars engelska titel är just "Eyes without a face" och sen funderade på att filmen hade vissa likheter med det då aktuella New York årgång 1984. Helt klart är detta en mysig och skön Billy Idol-låt, även om han ibland låter sin tuffhets-stil när han sjunger lysa igenom lite väl mycket, eftersom den inte riktigt passar till låtens mjuka karaktär. Men jag gillar soundet och melodin och det är en av Idols klart bästa låtar. 
     Det här är också en speciellt utgåva, med ett fodral som är lite större i storlek än normalt och dessutom gatefold. 

Kultstämplat: Ett gäng märkliga skivomslag!

Den här kategorin har ju aldrig egentligen varit till för att skriva om skivomslag. Det finns det andra som har gjort i historien och varit framgångsrika på det, som Herr Dryck. Numera så sysslar han inte så mycket med gamla skivomslag längre och hans blogg är sen länge borta, men likväl har Kultstämplat istället fortsatt vara en plats där märkliga skivkoncept och utgåvor ibland granskas.
     Men när ett antal skivor med minst sagt varierande resultat vad gäller omslagen gratis plötsligt ramlar ner i knät på en så är det svårt att inte göra ett undantag. Gamla dansband och religiösa skivor brukar ju stundtals ha lite annorlunda skivomslag. Så här kommer ett gäng skivor där jag inte skriver alls om innehållet på skivorna, utan där det är utsidan som synas. Och nej, det är inte någon knock på just religiös musik bara för att den musiken är i majoritet här. Håll till godo!

Templets Sångare Och Musikanter Från Frälsningsarmén - Templet i Stockholm - Tror du...?
Utgivningsår: 1975
Skivbolag: Festival

Religiösa skivor har inte stenhårda krav vad gäller säljande gruppnamn, och det kommer än värre exempel på det längre ner. 
     Nå, I Eskilstuna står "Guds hand", en välkänd staty av Carl Milles skapad mellan åren 1949-53. Så långt är allt gott och väl. Att däremot använda den i ett skivomslag fotograferad i grodperspektiv är väl kanske inte den allra bästa idén, även om det är en religiös skapelse. Jösses, karln ser ju ut som om han ska trilla ner vilken minut som helst. 1975 var dessutom konsten att klippa ut en sak från en bild och sätta in den i en annan rätt outvecklat och det brukar se väldigt hemskt ut och detta är inget undantag.  Speciellt när Guds sken från himlen är ritad med krita. Jag tror den nakna individen medan han står där och svajar på handen tittar upp och undrar:
"Vad i hela friden är detta?! Jag trodde paradiset skulle se mer lockande ut..."    

Evangelii-Teamet Värnamo - Jag är frijord
Utgivningsår: 1969
Skivbolag: Cymbal

En gång tidigare så tog jag upp om en skiva med Jan Sparring där fotografen hade försökt så hårt med att få ett så utspejsat foto som möjligt till omslaget att man inte såg ett nickel av bandet. Det är ännu en av mina favoriter i kategorin konstiga skivomslag. Den här kan väl ses som lite närbesläktad till den. Någon på skivbolaget Cymbal tyckte det var en bra idé att lansera Evangelii-teamet Värnamo (japp, med två I:n) med en svartvit bild som är så överskuggad och stark att man inte se ett dyft av medlemmarna. Det är som när man ska kopiera något i en kopieringsmaskin och den enda färg som inte tagit slut är en alldeles för stark patron med svart. 
"Jo men detta är ju en riktigt häftig effekt! Jösses, vad impade folk kommer att bli!", tänker konstnären bakom mästerverket. Undra om inte han också är frigjord, från sunt förnuft...?!

Mats Rådberg & Rankarna - Familjens svarta får
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Marianne Records

Japp, vi snackar Bert Karlssons skivbolag och då måste det ju vara ett väldigt speciellt skivomslag. Det gick alltså inte att ha en normal och bra grupp bild på Mats Rådberg och hans band. Bert Karlsson tyckte väl att det var en för vanlig bild och att det behövdes det där lilla tokroliga extra. Man låter någon hemslöjdare snickra ihop ett svart får i verkstan och ställer den missbildade skapelsen längst ner i hörnet på omslaget.
     Men nu har ju någon tillverkat denna och då måste den få visas upp i all sin glans någonstans också. Alltså får hela baksidan prydas av den här märkliga tingesten, som istället för ett får mer liknar en hackspett som av misstag druckit en hel flaska hårväxtsmedel. Fast nog kan man då på ett sätt se den som omslagets svarta får, eller svarta hackspett, hur man nu vill se det..

Ingvar Nilsson, Nicko Jonzon, Ing-Lis Carlsson, Märta Ekström -
Det sker igen...
Utgivningsår: 1970
Skivbolag: IBRA

Det finns många frågor kring detta omslag som poppar upp i huvudet.
1) Varför i hela friden kunde man inte hitta på ett riktigt gruppnamn? Jag förstår att skivan inte är menad att vinna grammisar och guldskivor direkt, men det är likväl ett väldigt otympligt och klumpigt bandnamn att skriva ut.
2) Varför ser Ing-Lis eller Märta ut som en elak skollärarinna som just är på väg att skälla ut sin elever vid en friluftsdag? 
3) Tog dom bara första bästa instrument och gick ut i skogen en höstdag? En stor bongotrumma och en cymbal, var det bästa killarna kunde hitta? 
4) På vilket sätt tillför mikrofonstativet till något vettigt för bilden? Eller spelades skivan in mitt ute i naturen, med dessa instrument? 
Svaren gissar jag att vi aldrig lär få, men detta är väl en av musikvärldens små mysterier som får dom små grå att jobba, antar jag...

Börge, Lasse & Peggy - Med andra ord
Utgivningsår: 1973
Skivbolag: Signatur

Jag antar att "Börge, Lasse & Peggy" är ett mildare namn än dom ovanför. Kan man komma undan med "Björn & Benny, Agnetha & Anni-Frid" (pre-ABBA) så funkar väl detta också.
     Det här omslaget ser lite fattig ut. Medlemmarna är satta i ett sandtag med sina gitarrer och istället för att ta dom till ett riktigt stor sandområde så har man blurrat utkanterna av bilderna och satt medlemmarna långt bort för att få rätta ökenkänslan. Alla sätt är bra utom dom dyra antar jag...
"Wow, sand och stenar. Vilka häftiga effekter och bandet i mitten!"
Jag vet inte om jag håller med. Med andra ord är detta ett riktigt öken-spelning!

Gospel Four - Aldrig glömmer jag den d'an
Utgivningsår: 1969
Skivbolag: Teamton

Ett omslag, så många tankar. Det ska väl se ut som om någon tittar bakom buskaget, där sju personer står och poserar av okänd anledning. Varför man då inte har gått en bit bort och fotat bakom några grenar, istället för att som nu fult blurrat bilderna runt om, är lika oklart.
     Jag ska även här uppehålla mig vid namnet. Gospel Four? Ska vi likt Fem Myror räkna antalet individer? 1-2-3-4-5-6-7! 
"Ja men", säger någon, "ser du inte att Sten Johnson och Hans Carléns orkester är med?"
Jaha, fyra medlemmar och en Sten Johnson betyder att Hans Carléns orkester är lika med två personer. OK, Suzzies Orkester var som mest tre medlemmar, men jag betvivlar ändå att detta är vad som menas i det här fallet. Polisongerna på den flinande mannen tvåa från höger är också riktigt spännande, apropå ingenting...

Dom 50 bästa låtarna från 1994!

Årslistan för 1994 var riktigt spännande att få göra. För då tyckte jag att året lämnade väldigt mycket att önska. Precis som 1993 så gillade jag inte eurodance, britpop, grunge, men nu även tramsiga danslåtar med genre-crossover tema eller whiskyhesa toastare eller nypunk. Jag lyssnade på 80-talspop, jazz och soul och dom bra låtar som ändå fanns. Året var hemskt och jag var rätt bitter på det. 
     Hopp till 2025 och jag gillar eurodance och britpop väldigt mycket och jag har hittat många fler favoriter bland låtar som jag inte brydde mig i då. Resultatet blev en lista som var väldigt svår att göra och med flera låtar som inte ens var i närheten av årslistan jag gjorde på nyårsaftonen 1994. Idag gillar jag året 1994 och fick äntligen ranka dess låtar på riktigt! Så det kan utvecklas i livet.

Årslistan har även 15 stycken svenska låtar, men annars så totaldominerar Europa och kanske främst mellaneuropeiska låtar, givetvis för att det är många eurodance-låtar. Många bra plattor kom då, flera artister har två låtar med och Basic Element är ensam med tre låtar från samma album. Alltså är det dags att åter hoppa in i tidsmaskinen och börja studera musikåret 1994!

1 Mariah Carey - Without you
2 All-4-One - I swear

3 The Grid - Swamp thing
4 Depeche Mode - In your room
5 Pink Floyd - High hopes
6 Basic Element - Touch
7 U96 - Love religion
8 Kylie Minogue - Confide in me
9 Cool James & Black Teacher - Dr Feelgood
10 Basic Element - Leave it behind
11 Pet Shop Boys - Liberation
12 U96 - Inside your dreams
13 Lena Philipssson - Månsken i augusti
14 The Pretenders - Night in my veins
15 Janet Jackson - Anytime, anyplace
16 One More Time - Anguish Kept in Secrecy
17 DJ Bobo - Take control
18 Brand New Heavies - Midnight at the oasis
19 Pharao - I show you secrets
20 Cool James & Black Teacher - The rhythm of the tribe
21 2 Brothers On The 4th Floor - Dream (will come alive)

22 D:Ream - Things can only get better
23 Cappella - Move on baby
24 Saint Etienne -  Pale movie
25 The Prodigy - No good (start the dance)
26 Roxette - Sleeping in my car
27 Basic Element - I want U
28 Erasure - Always
29 Saint Etienne - Hug my soul
30 One More Time - Get out
31 Nordman - Vandraren
32 Madonna - I’ll remember
33 MC Sar & The Real McCoy - Automatic Lover (Call for love)
34 Sophie B Hawkins - Right beside you
35 Wet Wet Wet - Love is all around
36 E:Motion - Get up
37 GES - När vi gräver guld i USA
38 Oasis - Live forever
39 Madonna - Secret
40 2 Unlimited - The real thing

41 Lisa Ekdahl - Benen i kors
42 Masterboy - Feel the heat of the night
43 Eternal - Save our love
44 Mariah Carey - All i want for christmas is you
45 Nordman - Laglöst land
46 Crash Test Dummies - Mmm mmm mmm mmm
47 BC52's - (Meet) The Flintstones
48 The Wannadies - You and me song
49 Brand New Heavies - Dream on dreamer
50 Soundgarden - Black hole sun

Recensioner från Retrogalaxen 3

Det är dags för en tredje del i den långa serien med gamla recensioner från Retrogalaxens arkiv. Den här gången blir det fyra 80-talsplattor och en 90-talare, som dessutom är en av de äldre recensionerna. Som vanligt får man se texterna som barn av sin tid där betygen stämmer ännu, men där jag garanterat skulle ha skrivit på ett annat sätt idag.

Kylie Minogue  - Kylie Minogue
Utgivningsår: 1994
Skivbolag: Deconstruction
Betyg: 4/5

Visst är det skönt när artister som verkligen är värd en megaframgång till sist får det. Kylie får väl räknas till det. Och som vanligt är det kul att botanisera i nåt äldre som en populär artist av 2001 har gjort. Hennes senaste singel ”Can't get you out of my head” är i skrivande stund hennes första tracksetta. Dock är det jobbigt när en artist döper tre av sina album till samma sak, för även den efterföljande plattan till denna hette ”Kylie Minogue”, liksom hennes debutplatta. Här är det en Kylie på väg i sina första steg i karriären på egen hand, borta från Stock-Aitken-Waterman. Det är Kylie i discosoultagen. Produktionen är svävande och stilig brittisk soul med en discotouch av bl a produktionsteamet Brothers in Rhythm. Det är skönt och tillbaka lutat och singlarna ”Confide in me” och ”Put yourself in my place” slår an tonen ganska bra till hur det låter. Jag gillade Kylies tuggummiperiod och gillar det hon gjort sen (även om ”Can't get you out of my head” räknas, enligt mig, till hennes sämsta låt), men detta är riktigt bra. Inte så dansant, men svalt och vackert gjort!
(2025: Här snackar vi antik recension, eftersom "Can't get you..." toppade Tracks 2001. Detta är alltså en recension ända tillbaka till när Retrogalaxen endast var en skivrecensionssida. Jag håller med om att den låten inte är den Kylie-låt jag främst lyssnar på, men fullt så dålig tycker jag den inte är idag. Och brittisk soul är kanske inte den allra bästa beskrivningen av plattan. Brittisk pop med discotouch snarare.)



Five Star - Rock the world
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: RCA/BMG, Tent
Betyg: 3/5

1985 dök fem syskon från Essex, England upp. Alla hette Pearson, och deras pappa Buster (en gång gitarrist åt bluesartisten Otis Redding) var deras producent och manager. De fick stor succé direkt i England med en smart soulpop med bra melodier. "Can´t wait another minute", "Find the time" och "Rain or Shine" var deras största hits. Med tiden gick de mer och mer åt dansant soul, som här. Deras bästa är klart "Silk & Steel" från 1986. Deras tuffa soulstil känns inte lika intressant och rolig, men de sjunger väldigt bra och produktionen är skön. Melodierna är inte lika bra som de lalliga pophitsen, men de duger.



Donna Summer - Another place and time
Utgivningsår: 1989
Skivbolag: Atlantic Records/Warner Brothers
Betyg: 3/5

Discodrottningen från 70-talet hade inget vidare 80-tal. En stor hit med ”She works hard for the money” 1983, men inget mer. Därför fick hon kontakt 1989 med Englands popkungar Stock/Aitken/Waterman, som grejade till hits med ”This time iknow it´s for real” och ”I don´t wanna get hurt”. Denna platta är helt producerad av Stock/Aitken/Waterman och det är väl inget fel med det. Deras snälla danspop är riktigt bra, men till rätt röst. Låtarna är bra, men farten på låtarna är lite halvljummen och Donna Summers vid det här laget ganska spruckna röst passar i
nte så bra in till den mer tonårsinriktade musik som Stock/Aitken/Waterman normalt gör. Men det är ändå en trevlig platta med bra melodier och singlarna är plattans överlägset bästa delar.
(2025: Även om jag ännu tycker att plattan lite halvljummen i låtarnas hastighet, så är jag kanske lite väl hård mot Donnas röst här.)



Millas Mirakel - Hög puls!
Utgivningsår: 1989
Skivbolag: EMI
Betyg: 4/5

Den andra Millas Mirakelplattan har inte Niklas Strömstedt varit med på. Den mest kända personen på plattan är Pugh Rogefeldt som lånar ut en text och ett munspel till låten "Lilla dockan". Annars är det låtar av band medlemmarna Camilla Andersson och Morgan Hjalmarsson. Fortfarande gör bandet svensk lättsam pop, produktionen klarar sig bra, även utan Niklas Strömstedt, musikerna på plattan är helt OK (bland annat Roxette-musikerna Jonas Isaksson och Anders Herrlin) och Camilla Andersson lyckas sjunga något bättre än på debuten. Däremot är bandet inga Niklas Strömstedt när det kommer till komponerande av låtar. En del texter är lite halvdana och det finns inga solklara hits på plattan. 
     Men jag gillar ändå denna andra skiva mycket. Den har en pigghet och en fräschhet i framförande och i melodier som sällan hörts. Skulle det finnas en tredje skiva så vore det kul att höra den också.
(2025: Det finns inget tredje album med Milla's Mirakel, även om Morgan Hjalmarsson är med på Millas efterföljande soloplatta "Pleasure & Pain". Och vill man kan man säga att Anders Herrlin är mer känd från Gyllene Tider än bara som "Roxette-musiker")



The Kane Gang - The bad and lowdown world of Kane Gang
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Kitchenware Records
Betyg: 4/5

Kane Gang är en engelsk trio som dök upp med en fräsch och skön låt som hette "Closest thing to heaven", som blev en mindre hit i Sverige och en stor hit i England. Fräscht och skönt är också vad som kännerteckna denna platta. Lätta, luftiga, poplåtar som vilar på sköna synthmattor med smarta melodier i släptåg. Men ibland så bryter man och gör en bluesigare låt (”Take this train”), och det funkar ändå. Plattan känns smart, skön och med en viss spelglädje. Synd att man aldrig fick höra av Kane Gang efter detta. 
(2025: Jo, det finns en andra platta också, "Miracle" som kom 1987. Sen kan jag tycka idag att skriva att melodierna är "i släptåg" inte är den allra bästa och smickrande beskrivningen när jag trots allt gillade dom.)

Michael B Tretow - ett komiskt studiogeni!

Ett svenskt musikaliskt geni med stor humor har tystnat. För det är så jag vill beskriva Michael B Tretow, som har somnat in 80 år gammal. Givetvis så är han känd för att ha rattat alla ABBA-skivorna samt mer därtill med medlemmarna. Men medan dom andra medlemmarna fortsatte sina äventyr ute i stora världen så blev Tretow en glad, jordnära och rolig man med skägg som hellre satt och trixade i studion. Han gjorde radiosignaturer till Tracks och Poporama, jinglar till Eldorado och sketcher till Metropol. Sketcherna var inte vilka som helst. Dom gjordes i studion med han själv alla görandes rollerna med förvrängda röster, egna ljudeffekter och allmänt galet stoj. Man visste aldrig vad som kunde hända och komma ut ur den studion. Ofta så var sketcherna väldigt skruvade och det finns flera favoriter där och en klassiker är "Elitgymnasten" från 1983, som kan ses som en parodi på 80-talets träningshets där man undrar hur mycket som blev kvar av gymnasten efter han var färdig. 

Musikaliskt finns det mycket att fokusera på vad gäller Mr Tretow. Han rattade alltså alla ABBAs plattor och lyckades också få alla fyra medlemmarna, samt båda syskonen Glenmark, deras farbror Bruno, Ted Gärdestad, Maritza Horn och Ann-Louise Hansson, på plattan "Let's boogie" 1975, en på sin tid verkligen udda och speciell platta. 

1981 satte sig Tretow och Ted Gärdestad i studion och i hemlighet skapade det som skulle bli det mystiska projektet Caramba. Sen tidigare har jag skrivit om den ännu lysande "Hubba hubba zoot zoot", sjunget på ett nonsensspråk och som är hur galen och rolig som helst! Jag erkänner med glädje, jag älskar den låten än! Och plattan med Caramba som följde är ännu en av dom galnaste plattorna jag äger, för att inte tala om jullåten "Hare christmas", den kanske galnaste jullåten i historien. 

1986 fortsatte succén när det dök upp en musikalisk intervjusingel mellan en reporter och en gammal snurrig uppfinnare, som hade skapat en evighetsmaskin. Det var självklart den märkliga låten med Professorn betitlad "Den makalösa manikern" som blev en oväntad hit där låten blev en stor svensktoppshit och nådde otroligt nog tredje plats på trackslistan, kanske en av dom mest oväntade trackshitsen i historien. Men alla kunde snart låten och den gick varm överallt.

På 90-talet var det åter dags för producenten Michael B Tretow att göra entré när Magnus Rongedal och Lars-Yngve "Vasa" Johansson från Pontus & Amerikanerna parades för att bilda gruppen Big Money, ett roligt popband med texter och image som inte tog sig själva på för stort allvar, men som också blev en stor succé med låtar som "Amazing", "Rich and famous" och "Rubyslippers". 

2001 drabbades Tretow av en stroke och det tragiska hände att alla hans minnen från ABBA-tiden försvann. Han arbetade med Agnetha Fältskogs "My colouring book" innan han avveklade sin studio "Garage de Garbage" och la ner sin karriär för gott. 

Michael B Tretow var ett riktigt studioproffs som kunde skapa nästan vad som helst i en studio. Han mixade, producerade, skapade musikhistoria, redigerade, lekte, experimenterade och underhöll och han vågade göra det på sitt eget sätt och gå sin egen väg och det blev stort. Han var en glädjespridare som det finns få av i dagens musikvärld, så tack för allt du gett den svenska musiken och underhållningsvärlden, Michael B Tretow, och vila i frid!