Soul II Soul - Volume V: Believe

Den här skivan (erkänner, inte helt perfekt fodral) med engelska danskollektivet Soul II Soul är ett av fynden under sommarens regn av CD-skivor från Erikshjälpen och, jag erkänner, jag var tveksam först. Jag gillade ju Soul II Soul och deras legendariska två första plattor med drömska househitar som "Back to life", "Get a life" och "A dreams a dream". Det är väl inte omöjligt att jag även kommer att skriva om någon av dessa två i framtiden. Jazzie B under växlingen mellan 80- och 90-tal var en expert på att blanda den då moderna housemusiken med element från jazz och soul och det lät enormt vackert och avkopplande! 

Men 90-talet totalt sätt var inte direkt Jazzie B's gyllene decennium. 1992 kom bandets tredje volym och det lilla jag hörde från den, vilket var typ två singlar, var inte dåligt, men rätt ointressant. Jag insåg att Soul II Souls storhet var de två första plattorna och stod fast vid det hela tiden, trots att jag sen dess sett den tredje plattan på idel loppisar.
När jag så såg denna "Volume V: Believe", alltså deras femte utgåva, så var jag lite tveksam. Den är gjord 1995, en tid då den engelska housemusiken ändrat riktning flera gånger sen storhets perioden. Kanske det till och med hade blivit ett rapband av dom.

Men varför inte, det kunde ju vara bra också, tänkte jag när jag såg att Caron Wheeler fortfarande var inblandad i projektet. Så jag gav den här plattan en chans och det var ett väldigt klokt beslut.
Jag ska inte säga att detta är lika starkt som låtarna på de två första plattorna. Trots allt saknas det riktiga hits på plattan. Det finns ingen låt med samma gnagande refräng som "Back to lie" eller barnkören i "Get a life". Huvudsingeln här är låten "Love enuff" och är riktigt bra, men saknar något som gör att man kommer ihåg den en längre tid.
Men däremot är Jazzie B's förmåga att producera avslappnande och mjuk acid jazz med dansljud och stråkar intakt, även om den samtidigt inte är lika houseinfluerad som den var förut. Det här är enormt vacker och skön danssoul med riktigt bra sångerskor, förutom Caron Wheeler även Melissa Bell och Charlotte.

Ett antal låtar är instrumentala och låtar som "How long" och "Game dunn" är riktigt lysande, medan vokala låtar som "Feeling", "Sunday" och "I care (Soul II Soul)" smeker riktigt skönt och har ett coolt danssound! Detta är kanske inte det hippaste för sin tid eller den platta som låter med 1995, men det är likväl en fantastiskt bra platta med ett Soul II Soul som ändå försöker ta några steg framåt även om man inte vill släppa sitt signum. Och vill ni veta vad Jazzie B tycker om det hela, lyssna på avslutande "B groove" där han lugnt rappar om Soul II Soul av denna årgång. Och jag kommer nog att köpa deras tredje platta nästa gång jag ser den...

Sommarplågor #5: Haiducii - Dragostea din tei (mai ai hii)

Internet har öppnat dörrarna för musik från länder som aldrig skulle ha kommit fram om det varit före 90-talet, vilket är otroligt kul! Vem kunde ana då att en dag skulle en låt från Moldavien, sjungen på rumänska, skulle bli en gigantisk sommarhit? Sen dess har mängder med band och artister från balkanländerna klivit fram på internetsajter som Youtube och fått diverse hits, även om få av dom nått den svenska hitlistan efter den här låten. Och jag erkänner, de senaste åren har jag lockats att gilla diverse låtar med artister som partybandet från Slovenien Atomic Harmonic, Dan Balan, Natalia Verboten, slovakiska Maduars europop, Rebeka Dremelj och så vidare. Det är inte direkt Polarpris-musik vi snackar nu, men det är grymt skönt att lyssna på.

Men allt startade alltså när moldaviska pojkbandet O-Zone (där Dan Balan var medlem i) plötsligt fick en monsterhit i Europa med en löjligt lättlallad låt som hette "Dragostea din tei". Plötsligt hade man gjort ett relativt svårt och för den normala lyssnaren okänt språk lättillgänglig och lättnynnad. Men O-Zones låt tog sin lilla tid. Den släpptes sommaren 2003 och först ett år senare började det röra på sig.
     Samtidigt så hade Gabry Ponte i italienska eurobandet Eiffel 65 (ni minns "Blue (da-ba-de)") snappat upp låten och producerade 2004 en coverversion av låten åt den rumänsk-italienska sångerskan, skådespelerskan och fotomodellen Paula Mitrache, som antog sig artistnamnet "Haiducii". Dock så var denna coverversion inte godkänd av O-Zone, som stämde Haiducii och vann och Mitrache fick betala dyra copyright-böter, förmodligen för att O-Zone hade upptäckt att coverversionen plötsligt hotade att bli större än deras original. För Haiducii som spelade det nog ingen roll för skadan var redan skedd och hennes version blev också en jättehit. Inte lika stor som O-Zones version i slutändan som hade större spridning, men i Italien, Österrike och Sverige så toppade covern försäljningslistorna.

"Dragostea din tei" är en lättsam bagatell som sätter sig som ett envist tuggummi, vilket var en av anledningarna till att jag gillade låten denna sommar. Efter 2000 tycker jag dom rena sommarhitsen började bli allt färre och färre (för att till idag helt försvinna) och Sommartoppen började mer koncentrera sig på dessa sega rock- eller raplåtar som aldrig fastnade, men som passade på alla sommarens festivaler och dylikt. Därför kändes den här låten som en friskfläkt av sommar på nåt vis, en låt som man kunde ha som ett sommarminne och som på gott och på ont etsade sig kvar i sinnet. Där man efter att man slagit av Sommartoppen fortfarande kom på sig att nynna:
"Vrei să pleci dar nu ma, nu ma iei
Nu ma, nu ma iei, nu ma, nu ma, nu ma iei"

Till skillnad mot många andra (jag är ju rätt motströms för det mesta som ni har upptäckt vid det här laget) så föredrar jag Haiduciis version före O-Zones (som jag inte ens äger i samlingen). Den har mer tryck i sig och känns mer dansvänlig, även om det är lite svårt att fatta att Haiducii är en ensam tjej och inte en grupp när man hör låten. Vem mannen som sjunger har jag ännu inte lyckats listan ut, kanske Gabry Ponte. O-Zone skulle splittras inte långt efter sin enda jättehit och medlemmarna skulle göra bra mycket roligare låtar var för sig än som grupp i mitt tycke.
     Sen är det förstås lite av sommarnostalgi, nostalgi från den kanske sista riktiga sommarplågan vi haft i Sverige, men vilken plåga det var sen...

Månadens bästa fynd - Juli 2018 (Bengt-Arne Wallin/Christine McVie/CD-box med jazzgitarrister)

Augusti var precis som juli en månad som var lysande för CD-skivor och framför allt jazz på det formatet, medan vinylen hade en ny blek månad med en handfull nya skivor, varav en del dock riktigt intressanta. Comebacken för vinyl har dock gjort att folk numera försöker själva tjäna pengar på skivorna, alternativt behålla sina dyrgripar, snarare än att skänka bort dom till second hand-affärerna. Men det är lite mässor framöver samt en kommande Stockholmsresa på gång som kan lyfta inflödet under hösten. Här är dock den nyss passerande månadens bästa fynd!

Bengt-Arne Wallin - Old folklore in swedish modern (1962)

För ett par år sen hade jag en mindre Youtube-konversation med en kille i USA från Vinyl Community. Han är intresserad av jazz och hade hört talas om en del svensk jazz och en skiva han framför allt rekommenderade var Bengt-Arne Wallins platta "Old folklore in swedish modern", en skiva jag lyckades hitta några smakprov på och genast satte den på min önskelista. Till min glädje lyckades jag hitta den till sist på "Vinylstallet" och kunde bocka av ännu en skiva från listan.
   
I en intervju på skivomslaget säger Bengt-Arne Wallin:
"Jazz??? Jag skulle inte vilja kalla det här för jazz!"
Medan kompositören Ulf Peder Olrog svarar:
"Nåja, säj gammal musik i modern tappning då!"
Förmodligen var det tidens anda mer som gjorde att Bengt-Arne Wallin så bestämt ville särskilja sina normala jazzinspelningar från denna mix mellan svensk folkmusik och modern jazz i storband. För
visst är detta jazz och otroligt vacker sådan. Margit Teimars sopran hörs i bakgrunden på flera låtar som ett lockande skogsrå och arrangemangen är otroligt fantasifulla och snygga. Här samsas "Ack Värmeland du sköna" och "Uti vår hage" med vallåtar och "Kristallen, den fina...", nu klädda i smekande jazzklädsel från det svenska 60-talet. Det är väldigt avkopplande och välgjort och fick i alla fall mig att fundera på mer korsningar mellan jazz och den svenska folkmusiktraditionen.
Få se här om ni känner igen "Uti vår hage?



Christine McVie - In the meantime (2004)

Fleetwood Macs Christine McVie har i intervjuer erkänt att hon lanserade plattan fel och det är väldigt synd att den här plattan inte blev någon minnesvärd succé utan glömdes bort när hon knappt promotade plattan i amerikanska medier. För detta kanske inte är en ny Fleetwood Mac, men den är en väldigt vacker, skön och snygg modern singersong-writer-platta, ibland med en viss countrytouch, som hon har gjort med sin brorson Dan Perfect. Framför allt de första låtarna är riktigt bra, som inledande "Friend" och "You are". Christines röst är klassisk och det är riktigt bra producerat! "In the meantime" har förvisso inga direkta hits. Det är inte en lättsam platta utan en vuxen och stilig platta att koppla av till. Sen dess har det inte kommit några fler soloplattor med McVie utan hon är tillbaka i Fleetwood Mac igen.


The Jazz Guitar Story (3CD, 1993)

Omslaget ser kanske inte ut som världens mest speciella och intressanta CD-box och Starlite Records, som funnits som namn i många former, är i detta fall ett schweiziskt lågbudgetbolag som normalt ger ut dussinsamlingar med de vanligaste låtarna med de vanligaste artisterna. Men här har man verkligen skapat guld i samband med denna box med tre CD-skivor innehållandes gräddan av världens jazzgitarrister! Här ryms dom allra bästa namnen, Django Reinhardt, Les Paul, Barney Kessel, Charlie Christian, Freddie Green, Al Casey, Eddie Lang, Irving Ashby, John Collins, Toots Thielemans, Charlie Byrd och George Benson med flera med flera. Och denna box är sorterad i någon sorts kronologisk ordning, vilket innebär att CD 1 innehåller inspelningar från främst 30-talet, CD 2 har från swing- och boperan på 40-talet och CD 3 är från 50-talet och framåt. Dessutom så är det låtar som har gitarristerna som fokus, vilket betyder att artister som Freddie Green inte ingår som en i Count Basies stora band utan stor mer på egna ben (undantaget är Charlie Christian som främst som vanligt är med Benny Goodman i fyra av sina fem sina inspelningar).
Detta är en mäktig och väldigt bra box, som kanske kunde ha bjudit på mer av de mindre vanligare gitarristerna istället för fem låtar med Charlie Christian, hur lysande och epokgörande han än var.
Men musikaliskt är detta en höjdarbox som varmt rekommenderas för alla fans av gitarrjazz!
Eftersom detta är en box så kostar jag på mig två smakprov här. Dels Barney Kessel och hans hyllning till en annan gitarrgigant, "Salute to Charlie Christian" och dels den enda kvinnan på denna skiva, Mary Osborne, som medlem i Coleman Hawkins band, i Keynote-inspelningen som heter samma som skivbolaget skivan är utgiven på, "Spotlite".

The Historic Recordings/Jazz At The Philharmonic

Här är en solklar anledning till varför jag älskar plattor med livejazz! Detta är alltså ren jazzhistoria! Norman Grantz turnéprojekt Jazz At The Philharmonic som drog ut på turné under detta namn flera år med några av jazzens allra största namn på samma scen och blev så stor att det nästan blev en institution inom jazzen. Denna platta innehåller alltså den allra första Jazz At The Philharmonic-konserten inspelad i Philharmonic Hall i Los Angeles (därav namnet) 1944. Tyvärr är det inte hela konserten, men tillräckligt för att förstå att detta är en sensationell föreställning. Grantz har inte bara producerat föreställningen, han har också på ett sätt ett finger med i utgivningen eftersom den här skivan är utgiven på Verve, bolaget han startade. Förvisso är detta nu en senare utgåva när Grantz lämnat kontrollen över företaget, men ändå.

Skivan i sig köpte jag på Bengans skivaffär vid Stigbergstorget i Göteborg förra sommaren. Jag erkänner att jag mer lockades av det historiska med den allra första JATP-konserten än namnen för Les Paul, Illonois Jacquet och Nat "King" Cole kändes inte som det jag trott mest på här. Det fanns ett flertal lådor där med fina jazzplattor som kostade runt 40-50 kronor styck och jag kan idag ångra lite att jag inte satsade och köpte lite fler när jag nu ändå var där. Men glad blev jag dock över att ha hittat denna intressanta utgåva på vinyl då!

Om man tänker på att alla från Teddy Wilson, Stan Getz, Dizzy Gillespie, Lester Young, Oscar Peterson, Count Basie, Charlie Parker och så vidare har framträtt under årens lopp i detta projekt så kanske namnen på denna första inspelning som sagt kan ses som lite annorlunda och svag. Förvisso finns då folk som Nat "King" Cole, Les Paul, J. J. Johnson och Illinois Jacquet med, men också mindre kända namn som saxofonisten Jack McVie, trumpetaren Shorty Sherock, basisten Johnny Miller och trummisen Lee Young.
     Men man ska absolut inte låta sig luras av detta, kvaliteten på detta dubbelalbum ändras inte för det. Från ton ett till sista tonen så är det ett ös utan dess like, utom möjligen på "Body and soul". Nat "King" Cole gör en av sina kanske bästa insatser som pianist här och är experimentell och fantasifull i sitt spelande, vilket får publiken att bli hörbart förtjusta! Blåset och känslan är fenomenal och det hörs att alla har enormt kul och ger sitt allt och publiken bara vill ha mer och mer! "Bugle call rag" kanske är en av de mest sönderspelade jazzklassikerna, men det hinner man inte tänka på här för Johnson, Jacquet, McVea och Sherock blåser på så det nästan fladdrar i brallorna. Mest tror jag att Sherock tar i för hans trumpet når enormt ljusa och nästan skrikande toner med jämna mellanrum. Jag säger bara: Vilket ÖS! Vilken debut för konsertidén!

Förutom detta får vi också på andra skivans andra sida en bejublad och klassisk konsert med Billie Holiday från Jazz At The Philharmonic ett par år senare, på Embassy Theatre i Los Angeles 1946.

Även här är det mer okända namn, som Tommy Turk, Willie Smith, Joe Guy och Milt Raskin, som backar upp henne, kanske medvetet valt för att musikerna inte skulle glänsa mer än Billie. Jag ska inte säga att jag är ett gigantiskt Billie Holiday-fan. Till skillnad från de flesta andra tycker jag hennes röst är något överskattad, men hon har gjort en del riktigt bra inspelningar, inte minst med dom normala parhästarna Teddy Wilson och Lester Young.
     Den här konserten med Billie är dock riktigt riktigt bra där musikerna lyckas både att stå i bakgrunden och samtidigt kännas viktiga i sammanhanget. Billie sjunger kanske som bäst här och stämningen är otroligt bra!

Totalt sett en helt otroligt häftig liveplatta där det enda negativa möjligen är att jag hade önskat att det var oklippt så man slapp de rätt amatörmässiga toningarna mellan låtarna. Men musiken är gudomligt bra och om man älskar JATPs inspelningar så är detta ett måste att ha i samlingen! Det hinner aldrig bli tråkigt, utan det är fantastiskt röj från början till slut.

Som smakprov tar vi "Bugle call rag", "I've found a new baby" (lyssna på Nat "King" Cole och Les Pauls solon) och Billie Holiday i "All of me"!

Sommarplågor #4: Mungo Jerry - In the summertime

Hoppas ingen misstycker att jag fortsätter min serie om sommarplågor ett tag över hösten också. Man kan ju drömma sig till nästa sommar om inte annat. Men det finns sommarplågor och det finns sommarplågor. Det finns dom som blir en hit en sommar, spelas till leda och sen i bästa fall nämns fnissandes i nostalgisyfte. Men att spela låten någon annan tid på året, tveksamt. Sen finns det sommarplågor som har blivit så stora att de besegrar tid och rum och som har blivit en naturlig del av musikhistorien. Dessa är väldigt få nuförtiden! Till den kategorin hör Mungo Jerrys "In the summertime" från 1970. 

Mungo Jerry är ömsom en grupp, ömsom ett soloproject. Ray Dorset är ansiktet bakom namnet Mungo Jerry, mannen med afrokrull, Thore Skogman-glugg och pophistoriens största polisonger! Men det finns andra medlemmar i bandet också. Eller fanns, för även om bandet finns ännu så är Mungo Jerry numera helt och hållet ett solonamn för den idag 72-årige Ray Dorset.
     Låten, som enligt Dorset skrevs på 10 minuter, släpptes från början i maxisingelformat, vilket på den tiden var enormt sällsynt. Singeln var dock inte i storlek som senare tiders maxis, utan det var i praktiken en EP som gick på 33-varv (jag har dock en vanligt vinylsingel på 45-varv).

Kan man en klassisk sommarhit som inte är svensk så är det antingen Lovin Spoonfuls "Summer in the city" eller Mungo Jerrys "In the summertime". Det är kanske förvånande att denna finns i min ägo för den är ju så klart GRYMT sönderspelad och tröttkörd och var det redan första gången jag hörde den. Men samtidigt så är det ingen dålig låt, även om den är något fånig. En äppelkäck allsångspoplåt i 60-talsstil om sommar och vackra tjejer. Låten är dock väldigt smart gjord och producerad. Den är verkligen skapad så att den doftar sommar och samtidigt inte stör någon alls. Lallig skiffelpop som sätter sig på ett trevligt sätt. Också har den den där hooken precis i början som alla kan nynna på och som sätter sig som ett tuggummi:

"Uh tji tji tji! Uh tji tji tji! Uh tji tji tji!"
Det är klart att man måste ha den singeln, även det kanske inte är den låten jag i första hand sätter på under en varm julidag.

Mungo Jerry hade ett antal mindre hits efteråt, men ingen blev så stor som "In the summertime". Därför är det ingen större överraskning om jag påstår att B-sidan inte är någon låt som många kan utantill. Den heter "Mighty man" och är egentligen en låt som i sin stil inte ligger så långt från den mer kända huvudlåten utan att för det vara en kopia och passar som hand i handsken som B-sida!

Aretha Franklin - Souldrottningen med klös

Hur börjar man en hyllning till en soullegend? Hur skriver man något som inte alla andra kommer att skriva denna dag, så man inte slår in exakt alla öppna dörrar? För när det gäller Aretha Franklin, som avled idag i en ålder av 76 år, så finns det så mycket att skriva att man inte vet i vilken ända man ska börja. Jag erkänner att jag inte alltid haft det absolut perfekta förhållandet till "the first lady of soul" genom livet. Jag har aldrig ogillat henne, men varit rätt selektiv av hennes låtkatalog.
     Det är först på senare år, när jag börjat samla äldre soul, som jag har öppnat öronen för Arethas totala katalog efter att, som den 80-talsnörd jag växte upp som, bara fokuserat på hennes karriär med discoaktiga produktioner av Narada Michael Walden och Luther Vandross. Ju mer åren har gått så har jag insett att hennes röst är så ikonisk och få kan ta i och få sånt klös och tyngd i rösten som Aretha Franklin. Och hon har alltid jobbat med de allra bästa i branschen och fått allt att bli så rätt! Hon sjöng om respekt och hos mig har min respekt för henne ökat de senaste åren och då var den inte dålig innan heller!

Men framför allt är det få som symboliserat soul på det sättet som hon gjort och som gjort det med ett sånt ös och riv som hon. Hon har med lätthet kunnat vandra mellan smäktande ballader med skön känsla i rösten och en touch av gospel och ett sällsynt sväng med allsköns blås i bakgrunden! Och hon är en artist som alltid varit där, även om hon inte hörts med nya låtar i svensk radio på många, många år.
     Vi minns 60-talet med både gospel, rhythm & blues, enormt starka låtar och en stark Motownkänsla (även om hon aldrig tillhörde det bolaget), 70-talet med stråkar, en viss discotouch och smäktande ballader med orkester, 80-talets discoera med synthar och alltid med en fot i den nya soulljudet, men ändå hållandes sin stil och 90-talets experimenterande med housemusiken. 00-talet har jag alltså rätt dålig koll på, som med 90 % av de flesta artisterna. Allt har inte sålt och varit en succé, men det mesta har ändå varit gjort med ett 100 % engagemang och stil och varit riktigt bra!
     Så självklart lämnar Aretha Franklin ett tomrum i musikvärlden, en musikvärld som hon gjort enormt mycket för och brutit nya banor som få andra gjort!

Nu är min Aretha-samling i skivform inte så gigantisk stor, men det finns ändå ett hyggligt gäng skivor och singlar! Därför har jag satt ihop mitt topp 10 av Aretha Franklins bästa låtar från hennes långa karriär och jag tycker att jag ändå har lyckats få ihop en riktigt varierad lista vad gäller spännvidd av från hennes år, även om 80-talet trots allt dominerar något.

1 Freeway of love (1985) - Jag vet, det är inte ett särskilt originellt val, men detta är i mina ögon den låten med Aretha Franklin som har det skönaste trycket och den häftigaste känslan! Refrängen är otroligt stark och lysande tillsammans med en skönt gungande produktion! Och vem kan motstå Clarance Clemmons saxofon?!
2 Can't turn you loose (1980) - Otis Reddings B-sida från 1965 som fick ett helt fantastiskt blås och ös i Arethas version. Den här låten hörde jag i P3s "Kulan i luften" ofta på 80-talet och det växte snart till en av mina absoluta favoriter med henne.
3 Who's zooming who (1985) - Titelspåret från kanske ändå mitt favoritalbum med Aretha Franklin. Låten har kanske en av, i mitt tycke, hennes starkaste verser och åter Narada Michael Waldens ljudbild som ger hennes röst ännu mer styrka!
4 Everyday people (1991) - Aretha goes housesoul i denna cover på Sly & Family Stones hit. En låt med ett grymt sväng och en lysande produktion signerad Narada Michael Walden.
5 Meadows of springtime (1977) - Ännu ett starkt albumspår från "Sweet passion", en relaxande känslosam ballad av den mest mjuka sorten med en pratande Aretha och de bästa stråkarna i bakgrunden!
6 Say a little prayer (1968) - En riktigt skön låt med många stämningar, där den både smeker med bossa nova i versen och en stark gospelstämning i refrängen!
7 I knew you were waiting for me (1987) - George Michaels drömduett som inte höll på att bli av på grund av Arethas flygrädsla. Kanske den starkaste av Arethas många duetter genom åren! Det är svårt att tro att båda dessa är borta nu.
8 A tender touch (1977) - Ett lysande och skönt albumspår på den bortglömda pärlan "Sweet passion".
9 Get it right (1983) - En bortglömd singelpärla från 80-talets första hälft signerad Aretha och Luther Vandross, man kan säga att the king of soul möter the queen of soul!
10 Respect (1967) - Utan tvekan en klassiker och ett proffsverk vad gäller melodi och ljud!

Tack för all musik, Aretha Franklin, och det du gjort för soulmusiken, många unga artister och världen och må du vila i frid!

Jan Johansson Trio - 8 bitar Johansson

Plötsligt har Jan Johansson blivit en artist jag lyssnar väldigt mycket på. Jag skrev om hans trippel-CD-box för ett tag sen i april månads bästa fynd. Den här skivan hittade jag på "Återbruket" för en väldigt billig peng i somras. Den kan kandidera till listan över årets bästa fynd när 2018 går mot sitt slut.

"8 bitar Johansson" är inspelad i Göteborg 1961 under en enda dag, 20 februari 1961. Inspelningen lär ha gått rätt fort eftersom de flesta låtarna sattes direkt på första tagningen. Förutom Johanssons piano hör vi också Gunnar Johnson, bas, och Ingvar Callmer, trummor.
     När 1962 hade börjat så tilldelades skivan Orkesterjournalens klassiska pris "Gyllene skivan" för årets bästa platta. Normalt brukar jag vara lite sådär intresserad av de som vunnit det priset. Övervägande ligger lite bortom den mer klassiska jazzstil som jag är mer intresserad av, men här kan man nog säga att min och juryns åsikter som mest varit helt överens, för detta är nog kanske den mest värda vinnaren av det priset.

Den här skivan är både lättlyssnad och annorlunda. Jan Johanssons intresse för den svenska folkmusiken gör sig påmind på många ställen, inte minst om man lyssnar på flera av solona. Det är svensk musiktradition som möter pianojazz i amerikansk stil på ett mäktigt och spännande sätt! Givetvis är det också ett par genuint svenska låtar med också och fyra låtar är gjorda av Jan Johansson själv. Framför allt känns dock versionen av emigrantvisan "De sålde sina hämman" helt klockren och klassisk Jan Johansson. Jag gillar också deras häftiga tolkning av "A night in Tunisia" och "Willow weep for me", där Jan Johansson spelar solo utan komp.

"8 bitar Johansson" är en proffsig och välspelad trioplatta som är lätt att ta till sig och där gammalt och nytt möts på ett underbart och vackert sätt! Kanske den bästa svenska pianojazzplattan jag har hört!

Jag valde förutom "Night in Tunisia" också en av Jan Johanssons egna kompositioner, en riktigt bra låt som heter "Rebus".