Mats Olin - Jag tror på sommaren Utgivningsår: 1967 Skivbolag: Polar Andra-spår: Gossen med det gyllene äpplet Inspirerad efter att ha sett den amerikansk-svenske komikerns Jonathan Rollins Youtube-reaktion på den här låten så passade det så utmärkt att skriva om denna just på midsommarafton. Familjen Olin var en gång en familj som förekom väldigt ofta i underhållnings-Sverige. Pappa Stig var både radiopersonlighet, skådespelare och stor kompositör. Han komponerade många kända låtar som än idag sjungs av många. "En gång jag seglar i hamn" är ju en allsångsplåga och "På söndag" var ju i flera år signatur till SVTs "Söndagsöppet". Hans första fru, Britta Holmberg, var också skådespelerska med många roller på sitt samvete (liksom hans andra, Helena Kallenbäck). Hans dotter är väl den enda som ännu är aktiv, men vilken karriär hon ändå har haft, en viss skådespelerska vid namn Lena Olin.
Sjungandes i just "På söndag" var hans 6-årige son Mats, som också skulle växa upp och bli en del av den svenska underhållningsbranschen. 14 år senare skulle det stora genombrottet komma när han sjöng ännu en klassisk sommarschlager signerad sin pappa Stig, "Jag tror på sommaren", en låt som med åren har blivit en sån där sommarikon som alla kan sjunga med i. Det är fiol, dragspel, allsångspassande och en sån där låt som alla kan sitta på midsommarafton lite smålulliga och rulla med i arm i arm med blommor i håret vid matbordet. Det är en låt som, även om man inte gillar genren, 60-talsschlager med i gammeldans och folkmusikton, inte gör någon en fluga förnär. Och även om jag inte är så jätteförtjust alla gånger i låtar som är äppelkäcka och löjligt smittande så är detta en både mysig och trevlig schlager där Sven-Olof Walldoff gjort ett riktigt snyggt och übersomrigt arrangemang och texten är skön. Dessutom lyckas Mats Olin verkligen låta riktigt övertygande och entusiastisk i rösten, vilket inte är helt fel när man försöker övertyga folk om hur fantastisk den svenska sommaren är. Och, ja, Lena Olin ska tydligen finnas i kören. Och för att spä på midsommarkänslan ännu mer så har jag valt ett Youtube-klipp med bilder i som bara dryper sommarkänsla. Så med denna låt så tillönskar jag alla läsare EN RIKTIGT GLAD MIDSOMMAR!
UB40 - (I can't help) Falling in love with you Utgivningsår: 1993 Skivbolag: Virgin Andra-spår: Jungle love Då är det den tiden igen, inte bara för sommar och sol att göra entré utan även min eviga sommarserie om sommarplågorna som terroriserat eller förgyllt våra semestrar och det finns MÅNGA låtar kvar! Och hur var det Markoolio sjöng i en av dom (som förövrigt knappast lär dyka upp här dock), "Ingen sommar utan reggae"? Nja, jag är ju inte en jättefantast av genren i sig, men sommartid brukar det kunna dyka på ett antal som ändå är helt OK och gungar på riktigt skönt. Engelska UB40 gör ju dock reggae på heltid så att dom någon sommar skulle få till en praktsommarhit var väl ingen svår gissning. Synd bara att det skedde sommaren 1993, den sommaren då det regnade ungefär 90 % av tiden.
1993 var också det året då Ira Levins roman "Sliver" klev upp på vita duken med Sharon Stone och William Baldwin i huvudrollerna. Filmen i sig har sågats längs fotknölarna och blev en präktig flopp och försökte väl rida en del på framgången för "Basic Instinct", med konceptet erotisk thriller med Sharon Stone i huvudrollen. Nu tycker inte jag att filmen var så katastrofalt usel utan en habil och rätt OK spännande thriller. Men det gjordes givetvis ett soundtrack till rullen och en av låtarna där är då UB40s egna tolkning av Elvis Presleys låt "(I can't hel) Falling in love with you", som själv var en filmlåt till Elvis egna rulle "Blue Hawaii".
Låten har gjorts i hur många versioner som helst, men få har väl ändå lyckats så bra att ta den väldigt stillsamma balladen och ge den en så passande ny kostym som UB40. När man säger UB40 idag så säger dom flesta främst den gravt uttjatade "Red red wine", men den här låten blev ju faktiskt också en av bandets mest sålda låtar i karriären och jag hör långt hellre på den här än vinlåten. Men jag erkänner att jag var först lite tveksam när låten kom 1993, men det var jag ju i praktiken minst sagtmot de flesta låtarna den sommaren. UB40 snarare var en av dom som växte med sommaren och till slut blev en av den sommarens få höjdare bakom Hooters "Boys will be boys". Den är avkopplande, skön, välgjord och en av UB40s bästa låtar någonsin, även om själva sommaren 1993 inte var så mycket att skryta med.
Bunny Berigan's All-Stars - 1936 A demonstration of swing Utgivningsår: -- Skivbolag: Alamac Record Company Betyg: 5/5
Vad har jag sagt om små bolag och okända och udda utgivningar inom jazz? Man kan hitta guld där! Fast detta får väl räknas som en av de mer udda saker jag har stött på, men också en av de mer spännande! Vi går tillbaka till 1936 och New York och radiokanalen WNEW. Det är en kanal som hakat på det då senaste inom jazzen, swing, och ska nu med ett radioprogram försöka förklara vad det är för något. Till sin hjälp är det tänkt att man ska ha Louis Armstrong, men han blir sjuk och Bunny Berigan får hoppa in som ersättare och ledare av ett kvintett som också innehåller Joe Marsala klarinett, Bud Freeman tenorsaxofon, Teddy Wilson piano och Stan King trummor. Programledare och lärare av swingmusiken är Marshall Stearns och K. K Hanson, som berättar om swingens och jazzens historia och vad jam session är och bandet spelar exempel på kända låtar för att visa,som "Tiger rag", där bandet försöker exemplifiera genom att spela som Original Dixieland Jazz Bands första inspelningar, "Bugle Call Rag", "Stardust", "Honeysuckle Rose" och så vidare.
Detta har då amerikanska Alamac Record Company snappat upp och givit ut ett historiskt ljuddokument och ett spännande radioprogram och räddat det åt eftervärlden. Och frågan är bara hur man betygsätter en platta som den här. Borde man ens göra det, eftersom det är en ren skola och ett radioprogram och inte ett riktigt musikalbum? Rent musikaliskt så är det förstås kanonbra, fattas bara annat med dessa musiker, men samtidigt blir det ju lite uppstyckat när en viss del av den halvtimme som skivan är på går åt till berättande, som dock förstås också är riktigt intressant. Men jag ger detta högsta betyg för det totala som dokument, musikupplevelse, radioprogram och skiva. Det är ett stycke jazzhistoria och en riktigt kul och udda samlarsak att ha om man, som jag, älskar gammal jazz.
Ljudklipp var riktigt svårt, men till slut hittade jag skivan på Youtube och jag kan här presentera första halvan av sändningen, även om låtarna i sig inte finns separata på tuben. Håll till godo!
Hacke Björksten Kvintett - Three generations Utgivningsår: 2004 Skivbolag: Dragon Records Betyg: 4/5
Den för 1 1/2 år sen bortgångne saxofonisten Hacke Björksten tillhörde under nästan sju decennier svensk jazz elit och har spelat med alla legenderna! Men detta är faktiskt min första skiva med Hackes egna band. "Three generations" heter plattan och tre generationer, minst finns med i sättningen här. Hacke då, född 1934, bassisten Hans Backenroth, född 1966, pianisten Mathias Algotsson, född 1971 och trumpetaren Karl Olandersson, född 1978. Hacke Björksten är dock inte äldst här, för trumslagaren Ronnie Gardiner är född 1932 och ännu i livet.
Detta är ännu en fenomenal platta från Dragon Records som förvaltar cool jazz och bebop-traditionerna på ett fenomenalt sätt. Det är ingen tvekan om vilka som lyser mest på plattan, Hacke Björksten och Karl Olandersson, vars samspel är riktigt bra! Låtarna innehåller många låtar från Hacke Björkstens egna penna och dessa är kanonbra och har kanonspel av båda blåsarna! Men också riktigt fina, spännande och annorlunda arrangemang av kända låtar, som Duke Ellingtons "In a sentimental mood", som har fått sig en rejäl latininfluerad omarbetning. Men även Hacke Björkstens egna "Soaring Albatross", med riktigt fin jazzvalsliknande melodi, och inledande titelspåret, är riktiga höjdare. Detta är helt klart en av dom klart bättre jazzköpen detta år och skivan blir solklart kvar i samlingen!
Prince - Batdance Utgivningsår: 1989 Skivbolag: Warner Brothers B-sida: 200 Balloons
Sätt Prince att komponera filmmusiken till en välkänd figur som Batman och man kan vara säker på att man får något riktigt speciellt! För här får man vara beredd på en berg- och dalbana av sällan skådat slag där man inte vet vad som kommer att hända eller ske, allt ackompanjerat av ett sedvanligt kanonskönt funkigt groove och sound av Prince. Idag kommer det ju superhjältefilmer oftare än jag köper skivor, men 1989 var det inte fullt lika vanligt, framför allt inte att dom även blev stora succéer. Så för att hjälpa till att locka denna första Batman-film, här med Michael Keaton och Jack Nicholson, så fick Prince skapa musiken, vilket blev ett helt album signerad mannen själv.
Något som inte heller var lika vanligt då var låtar som i stort sätt är helt skapade av ljudeffekter, vilket nog hjälpte nyfikenheten och spänningen kring den här låten. För den här låten innehåller ju främst Prince dansanta funksound och samplingar från filmen, samt lite körer här och var. Det är ju inte Prince mest melodiösa låt, men samtidigt är det däremot en av hans mest spännande verk, just för att den är så oförutsägbar, och jag är glad att äntligen kunna välkomna detta mästerverk till min singelsamling!
Peter Gabriel - Steam Utgivningsår: 1992 Skivbolag: Virgin Records Andra spår: Games Without Fronties (Massive/DB mix)
Det är alltid kul dom gånger man hittar vettiga och bra CD-singlar och en av dom bästa som jag kunde införskaffa denna gång var Peter Gabriels idag saligt bortglömda klassiker "Steam", en av singlarna från hans platta "Us" som kom 1992. Låten har ett kanonbra driv, sound och en Peter Gabriel i toppform. Gabriel har beskrivit låten att den handlar om ett förhållande där kvinnan är smart, intelligent, kultiverad och vet allting medan mannen vet i praktiken ingenting, utom om kvinnan och hon vet inte mycket om sig själv istället.
Videon till låten är också väl värd att kolla på, eftersom den är skapad av samma person som gjorde hans monsterdyra och idag klassiska videor till "Sledgehammer" och "Big time". Det kan också sägas att äger man singeln innan den här, "Diggin' in the dirt", så får man en alternativ version av låten som heter "Quiet steam"
Jag tror att många här vet att mitt favoritband genom mitt liv alltid har varit Depeche Mode. Förutom då att dom gjort några av världens bästa plattor och låtar så har dom stått pall för droger, kaos, interna bråk, synthmusikens fall, skivbranchens fall, musikaliska förändringar och annat och ändå haft enormt lojala fans, sålt enorma mängder och aldrig gjort en riktigt dålig låt eller platta! Bandets kärna har nästan alltid bestått av tre personer, Dave Gahan rösten, Martin Gore kompositören och keyboardmannen Andy Fletcher mannen lite i bakgrunden som höll ihop allt. Det har alltid varit lite debatterat om vad Andy Fletchers roll har varit, men Ben Hillier, producenten till Depeche Modes "Playing the angel"-platta, beskrev bra i Steve Marlins bok "Depeche Mode - en biografi":
"Jag tror inte Depeche Mode hade funnits längre om det inte varit för Fletch. Jag tror inte att de andra skulle ha någon anledning att fortsätta med Depeche Mode, dom skulle förmodligen ha gjort soloalbum båda två. Fletch är den som håller ihop allt. Han är också bra för han är den som får Martin (Gore) att avsluta saker."
Förutom att han då spelade synthar så fungerade han även lite som bandets inofficiella manager och talesperson. Jag skriver nu i förfluten tid för "Fletch" finns inte mer, han avled för några dagar sen 60 år gammal! Men han fanns alltid där och var en stor del i skapandet av en av det mest ikoniska bandet i historien. Musikvärlden är en stor musikpersonlighet fattigare och det är riktigt rörande och se allas hyllning till Fletch i sina konserter samma kväll som han dog, som OMD, Pet Shop Boys, Chvrches, The Mission och Tori Amos! Så ett stort tack för allt du gjort för musiken och världens bästa band Depeche Mode och vila i frid, Fletch!
Adolphson & Falk kanske summerar den generella åsikten om det här ämnet bäst i den här texten: "Vem vill satsa pengar på en B-sida, som ändå bara följer med? Vem vill betala för en B-sida, som ändå ingen lyssnar på?" Texten kommer från låten med det passande namnet "B-sida", en just baksida på singeln "Vänd dig om" från 1990. Det är kanske en av dom intelligentaste sätten att hitta något att fylla ut en singel på, att till sin singel göra en B-sida som helt ironiserar över detta idag i Spotify-erans tid bortglömda fenomen, baksidorna (som med CD-singelns intåg blev "Andra spåret"). B-sidan av en singel är verkligen inte var mans kunskap. Det är inte så ofta man kan gå fram till en person och fråga vad B-sidan till en viss singel heter eller om vederbörande ens har hört den när och om man köpte singeln. Jag förstår varför B-sidor har det rykte dom har, men jag tycker ändå att dom är gravt underskattade. Det kanske inte är det jag främst köper en singel för, det erkänner jag, och självklart är det inte att förvänta sig att en baksida ska vara lika bra som huvudlåten. Men när jag köper en singel så har jag ändå i huvudet att den här miniskivan har trots allt TVÅ sidor och på andra sidan finns en till låt. Det är ju då trots allt min förbannade plikt att i alla fall höra något även på den. Den kan ju vara riktigt bra också, vilket har förekommit flera gånger. Ändå har B-sidan fått stämpeln som Adolphson & Falk beskrev ovan, låten som ingen bryr sig om, annat än i väldigt speciella tillfällen. Det är till och med så att det finns en del fall där artisten har struntat att lägga in något på den andra sidan eftersom ingen ändå är intresserad av den utan köper singeln för låten som är spelad i radion. Den generelle musiklyssnaren hör en låt på radion och vill höra sin hit, ingenting annat. Sorgligt, men sant. Och då digitaliseringen av musik och streamingtjänsternas intåg nästan har raderat B-sidans existens så känner jag att det vore på sin plats att lyfta upp den igen lite. Det finns olika typer av B-sidor som artisterna la ut och jag hade tänkt att lite kort nämna dom vanligaste av dessa. Här talar jag då i stort sätt bara om kommersiella skivor i popfacket. Jazzmusikerna förr brukade ha lite annan approach till detta, där både A- och B-sida allt som oftast var lika mycket värda, men så var dessa gjord i en helt annan tid också. Albumspåret
Detta var ett bra sätt förr att lansera både singeln och plattan, att bjuda på två låtar från sin skiva, med den starkaste som huvudspår. Däremot var kanske dom som redan hade införskaffat plattan inte så intresserade att få samma låtar igen, om man inte var väldigt fanatiskt fan av artisten. Men man fick en rejäl inblick i hur plattan skulle kunna låta! Instrumentalversionen
Detta var ett fenomen som kanske främst användes av dansgenren, att slänga in en instrumental version av huvudlåten. För nördar och andra musiker var det säkert kul att få höra hur melodin och soundet egentligen var gjord innan sång lades på. Och var det en riktigt snygg produktion eller dancebeat så var en instrumentalversion inte helt fel egentligen, också var det bra att ha till vissa radio- eller TV-program, som Tracks. Men egentligen, hur många kände en enorm lust att säga: "Ska vi sätta på grammofonen och lyssna lite på instrumentalversionen av den där sköna låten jag köpte på singel?"? Allt som oftast är intrumentalversionen lite av skolboksexemplet till varför B-sidor har blivit så undanskuffade. Den finns bara där.
Remixen
Även detta är förstås främst kopplat musik för dansgolvet och för mig den allra tristaste formen av B-sida, men helt perfekt förstås för discjockeys. Men för mig som gillar bra melodier i låtar så är det helt ointressant att lyssna på en förvrängd, eventuellt sönderstympad och sämre gjord och omstylad variant av låten man gillade och köpte singeln för.
Den gamla låten
Det här kanske verkar lite slött, att ta en låt från den förra eller förrförra plattan och slänga in. Det finns vissa fåtal fall där man även har lagt in en av sina gamla stora hits som B-sida för att klämma ut det som ännu går ur den. Men samtidigt är det också ett sätt att påminna skivköparna om en artists gamla verk så att man inte glömmer dom och är det då ett albumspår från en äldre platta så fyller den nästan samma funktion som den första kategorin, "Albumspåret". Men den kan också kryddas till något klart mer intressant, om man som Level 42 brukade göra, lade in liveversioner av gamla låtar som baksidor.
Den dubbla A-sidan
Jag har aldrig riktigt sett vitsen med detta, mer än att då sälja. Men det finns förstås dessa singlar där båda singelsidorna är tänkt som riktiga singellåtar. Och givetvis är det jättebra att man får två låtar där båda är starka singellåtar. Men i dom allra flesta fall väljer radion ändå att främst spela bara en av låtarna och den andra glöms i värsta fall bort och man tror att till slut att det var en ordinär A- och B-singel, förrän samlingsplattan kommer och man upptäcker att det finns en låt där man inte känner lika mycket till om. Men två kanonstarka låtar på en och samma singel, som dessutom pushas som huvudlåtar, det är klart att det skapar intresse, i alla fall på papperet.
Den nya låten
Detta är förstås det man hoppas på av ett singelköp, att man gör en helt ny och unik låt som inte finns på plattan. Många gånger är förstås den nya låten inte alls lika bra som huvudlåten och det hörs kanske lite på många att man inte har lagt ner samma energi på den här låten som huvudspåret, eller ens dom andra låtarna på plattan. Men är det en artist man gillar så brukar det oftast gå att svälja också, och vissa artister gör även låten på B-sidan lika bra och stark som ett bättre albumspår på plattan. Det händer också i sällsynta fall att baksideslåten till och med kan vara bättre än A-sidan! Men givetvis är detta ett bra sätt att visa på en artists förmåga totalt sätt, samtidigt som singeln pushar plattan. Också är det bra service mot fans och skivköpare! Dom bästa exemplen på den sistnämnda kategorin är förstås namn som Depeche Mode, Oasis, Kent och Pet Shop Boys. Pet Shops B-sidor är oftast nygjorda och så snyggt gjorda att dom skulle kunna platsa på vilken som helst av deras plattor och i Oasis, Kent och Pet Shops fall så har deras baksidor varit så bra och populära att dom fått göra speciella samlingsalbum med bara deras B-sidor. Vilka som är mina favoritbaksidor hade jag tänkt att göra en speciell artikel om så småningom. Men jag tycker likväl att man inte ska glömma bort när man köper en vinylsingel (eller CD-singel med för den delen) att en skiva har två sidor och det finns ännu en låt att upptäcka på andra sidan. Den kanske inte är lika bra och stark som låten man köpte singeln för, men det vet man ju faktiskt inte förrän man har vänt och lagt ner pickupen på skivan...
Utgivningsår: 1975 Skivbolag: Reprise Betyg: 3/5 Debuten hos en legend är alltid kul att höra och i det här fallet gäller det mannen med den gyllene rösten och gitarrspelet Al Jarreau, som är kanonbra på att blanda jazz och soul på ett bländande sätt! Nu är kanske inte detta album 100 % representativ för Jarreaus normala musik, den är något funkigare än vanligt, och när jag direkt efter köpet hörde några snabba småsnuttar av plattan så var jag, om sanningen ska fram, lite tveksam.
Men småsnuttar och hela plattan är förstås två helt skilda saker och den här plattan är faktiskt bättre än jag först trodde, även om det på intet sätt är ett av Als bästa plattor. Dels tycker jag att rösten inte riktigt är så bra som jag är van att höra och dels är soundet lite stelt för mig. Men låtarna är ändå välgjorda och sköna och plattan har många bra höjdpunkter, inledande "Spirit" är riktigt bra´och svänget i "You don't see me" går inte att motstå. Det sköna blås som finns i den sistnämnda hade jag önskat mycket mer av på plattan. Vill man dock höra Jarreau nynna till gitarren som han gör så karaktäristiskt så är också andra plattor att föredra för det hade han inte utvecklat här än. Jarreau har många senare plattor som är bättre, men "We got by" är på intet sätt dock ett dåligt album även om den har vissa tveksamma låtar. Men framför allt så visar det på en hel del riktigt bra också och att det finns något här som skulle bli ännu starkare och större med åren. Jag kan nog tänka mig att höra denna platta igen, så den blir klart kvar i samlingen!
Kylie Minogue - Je ne sais pas pourquoi Utgivningsår: 1988 Skivbolag: PWL B-sida: Made in heaven 1988 så var intresset för Stock-Aitken-Waterman på något av sin största nivå i världen. Det var också året då Kylie Minogue framgångsrikt tog steget från såpavärlden och TV-serien "Grannar" till popvärlden och en superstjärnekarriär. Fast som vanligt så hakade jag inte på. SAW-fabrikens tuggummidisco tyckte jag var töntig och gillade inte alls även om undantag förstås fanns och Kylie engagerade jag mig knappt alls i. Men Kylie hade ju något som de andra SAW-artisterna inte riktigt hade på samma sätt, charm, karisma och något eget. Också var hon ju söt också.
Så när fjärde singeln från hennes debutplatta kom så kunde jag inte stå emot längre vad gäller mitt avståndstagande till den brittiska hitfabriken. Låten med den franska titeln "Je ne sais pas pourquoi" var en sockersöt och oemotståndligt charmig poppärla som jag föll nästan direkt för. Egentligen har ju dom tidigare hitsen "I should be so lucky", "Got to be certain" och "The locomotion" mycket mer hitpotential och kraftigare hookar. Som hitsingel att betrakta är detta egentligen en rätt svag låt, men samtidigt så har den ändå något som är svår att motstå och som är enormt lockande och eget musikaliskt och med den så växte mitt intresse för Kylies låtar enormt till dags datum och hennes just nu aktuella 70-talsdisco-pastiger. Låten växte så stark hos mig då att jag placerade den som trea på årslistan för 1988. Med åren ska jag erkänna att en hel del av Kylies senare låtar har sprungit förbi och på den årslista för 1988 jag gjorde nyligen fick den nöja sig med plats 41. Men den är förstås ännu en kanonmysig låt och ett skön minne från det året då synthfanet och jazznörden i Sundsvall till sist viftade med vit flagg och erkände: Stock-Aitken-Waterman var ju inte så dumma ändå...
