The Beatles - Abbey road

The Beatles - Abbey road
Utgivningsår: 1969
Skivbolag: Apple Records/Parlophone
Betyg: 3/5
Ibland är det spännande att gå ut ur sin musikaliska comfort zone och prova något man aldrig gjort förr, men som man ändå är lite nyfiken på. Speciellt om skivan i sig inte kostade något. Idag är ett sånt tillfälle! Jag ska verkligen inte säga att jag är ett Beatles-fan och få inga idéer om att den här plattan har gjort mig till ett. Det finns en näve låtar med skalbaggarna som är riktigt bra, "Eleanor rigby", "A hard days night",  "Strawberry fields forever", "All my loving" och förstås 2023 års "Now and then", som jag skrev om då. Samtidigt så har dom även gjort både stentrista tidstypiska 60-talsrockare ("She loves you"), sönderspelade låtar jag helst vill slippa höra igen ("Yesterday", "Yellow Submarine") och låtar som är på tok för flummiga och flowerpower-aktiga för mig ("Hey Bulldog"). Jag har alltså aldrig sett nyttan med att jag ska ha en hel platta med Beatles, även om jag inte hatar deras musik. 
     Men för drygt ett år sen så besökte jag en vän som sa att jag fick komma och ta vad jag ville ha ur hans skivsamling, gratis. Givetvis fanns en samlingsplatta med Beatles och jag kände att en samling kanske vore något att ha ändå. Men där fanns också det legendariska "Abbey road"-albumet. Jag har alltså chansen att få "Abbey road" i hyggligt skick helt gratis. Ska jag ge den en chans ändå? Ja, det ska jag! Är man skivsamlare så kanske det hör till att man i alla fall har hört ett helt Beatles-album och då inte bara en samling. Så här är jag nu och ska försöka recensera vad Magnus Betnér kallade "ett himmelskt väsen som svävar över oss" i en show. Så håll i hatten, det här är en Beatles-recension gjord av en relativ newbie på klassiska 60-talsalbum. 

Det här är faktiskt inte alls dåligt, även om den är långt ifrån ett mästerverk i mina öron. Den har några låtar som inte alls är min påse, som blueslåten "Oh ! Darling" med Paul McCartney som skriker lungorna av sig eller den enormt sega, proggiga och malande "I want you (she's so heavy)". Det är inte bara hon som är tung kan jag meddela. Det är hela låten också, för tung. Och lång, för givetvis är just den låten nästan åtta minuter. 
     Till det positiva hör att jag gillar att det är ett visst experimenterande med låtarna och det finns influenser av det mesta inbakat och man gör det utan att det låter för flummigt utan man gör det så skickligt att det blir riktigt spännande på flera ställen. Singeln "Come together" är långt ifrån en Beatles-favorit, men den sticker ut och den är inte tråkig. Jag gillar avslutande "Carry that weight" och "The end" som har starka doser av 70-talets framtida popsnickeri. Kanske en tjuvtitt av vad som komma skulle med McCartney låtmässigt i framtiden. 

60-talets popvärld kommer nog aldrig att bli mitt främsta samlarområde, även om det finns en del guldkorn. Beatles kommer aldrig heller att bli något jag samlar på i framtiden, även om det finns guldkorn bland singlarna. Men den här plattan är helt OK för sin tid och sin stil. Den är välgjord och snyggt komponerad och även om betyget lite är på gränsen så blir skivan kvar i samlingen. Det är kul att ha, det finns klart bra saker här och det kunde ha varit klart värre. Så, då är premiären gjord, jag har hört på mitt första Beatles-album och jag är en erfarenhet rikare! Och jag har fått större respekt för Lennon/McCartneys låtskriveri.

Sundsvalls skivmässa - större än någonsin!

Början av maj innebär inte bara att man tar sina fanor och plakat med politiska budskap och går ut och demonstrerar. Det brukar även vara dags för vårskivmässa på Pipeline här i Sundsvall och om det var en fattig mässa i höstas så var det kanske den största mässan någonsin nu. Åtminstone vad andelen säljare gäller, för nu hade man öppnat upp en dörr till för att få plats med fler skivbord och plötsligt så mässan gigantisk ut (gigantisk med Sundsvalls mått mätt förstås). Men det var även helt OK andel med besökare också och totalt ett stort steg från höstens minimässa. 

Däremot brukar det vara olika från gång till gång vad gäller priserna och den här gången var det en dyrare mässa där fokuset låg på dom dyrare samlarobjekten, men där också en del skivor fått löjligt dyra priser. Jag vet att Arne Domnérus klassiska liveplatta "Jazz at the Pawnshop" har ett ganska högt prisvärde, men 1000 kronor för den, framför allt när jag betalade en tia för den, kändes mer komiskt än vettigt. 

     Nå, jag kände att jag hade lite problem att komma igång och hitta vettiga saker till vettiga priser som jag inte hade och andelen blev inte lika mycket som annars, men det kan ju inte lyckas jämt. Och det är ju inte som att jag kom hem tomhänt, den dagen kommer nog aldrig att komma. Jag är nöjd med det jag kom hem med så när det nu är inte blev en hel invasion i skivsamlingen så kan jag som artikeln efter höstens mässa lite snabbt gå igenom skivorna en och en. Det var i stort sätt bara jazz och 70-talssoul som jag köpte, men jag kände att det var riktigt spännande saker.

LP:
Howard McGhee et Milt Jackson: Howard McGhee är en trumpetare som man inte hittar så ofta i skivbackarna. En underskattad boptrumpetare som fanns lite här och var. Milt Jackson är ju då alltså vibrafonisten i The Modern Jazz Quartet. Inspelningarna är från 1948 och den här utgåvan är tydligt en 60-talsutgåva, släppt på Savoys franska bolag. Dom Howard McGhee-plattor jag har är båda nyare utgåvor så en riktig platta med 40-talsinspelningar är mumma!

George Benson - Summertime: Ett parallellfall vad gället utgåvan är det här. George Benson, en av dom bästa jazzgitarristerna någonsin i en utgåva från 1978 med inspelningar äldre än så. I det här fallet är dom från 1966-67 och med Bensons första egna band någonsin, där Ronnie Cuber är med på barytonsaxofon och Lonnie Smith på hammondorgel, så detta ska bli riktigt spännande att höra!

Duke Ellington - Such sweet thunder: En Duke Ellington som vågar sticka ut och göra udda saker är alltid intressant och när The Duke skapar låtar som är baserad på Shakespears pjäser så känns det riktigt spännande! Projektet kom till efter att Ellington och Billy Strayhorn hade spelat i Kanada samtidigt som en Shakespear-festival var i stan och hade haft ett samtal med festivalarrangörerna. Det här är då också en återutgåva, originalet och inspelningarna är från 1957, men det är ett sånt speciellt projekt att det här ska bli riktigt kul att höra. 

Zulema - Ms. Z: Soulsångerskan Zulema Cusseaux har förekommit en gång tidigare, men hon har inte blivit lättare att hitta skivor med på dom drygt 8 år sen jag hittade min första skiva med honom. Jag hörde henne första gången i ett avsnitt av klassiska TV-programmet Soul Train och blev fascinerad av henne och hennes musik direkt. För 30 kronor har jag dock till sist hittat ännu en platta med henne.

Mother's Finest - Mother factor: Funkrockarna Mother's Finest skrev jag om för två år sen när jag hyllade plattan "Another mother further" och sen hittade jag en riktigt bra liveplatta på skivmässan senare samma år. Det här är plattan efter den riktigt bra föregångaren och även den sålde guld så förhoppningarna på denna är skyhöga!

CD:
The Killers - Sam's town: The Killers är ett band som jag inte alls var intresserad av under deras peakperiod, men som jag långsamt (som alltid) blivit allt mer intresserad av och kulmen nåddes förra sommaren när jag köpte hela tre tidiga plattor med dom på en gårdsloppis utanför stan. "Sam's town" är bandets andra platta från 2006 och är producerad av Flood som framför allt har proddat en del fantastiska Depeche Mode-plattor. Detta ska bli intressant.

Freak Power - Drive-through booty: Innan Fatboy Slim var ett faktum och efter att The Housemartins splittrats så hade Norman Cook ett antal andra dansprojekt. Beats International hade ju en riktigt bra hit i "Dub be good to me", Pizzaman blev lite kult med sin enda platta, medan det här projektet, Freak Power, är väldigt bortglömt. Tydligen är det inget Cook själv sörjer utan han ska ha känts väldigt obekväm och opassande i bandet. Men musiken och plattan från 1994 verkar riktigt spännande och det ska bli riktigt kul lyssning. Som ett Fatboy Slim-fan är detta ett måste att utforska. 

Som sagt så blev det väl inte den mässa som jag köpte allra mest från, singlar var det inte jättemånga av, men själva mässan utvecklades till det bättre och blev större och det kändes viktigast. Sen förekommer det lite diskussioner om priserna som Pipeline tar per bord av säljarna, att dom är för höga, så det blir intressant och se vad som blir av det. Men min hatt är likväl av för Tomas Lundmark, Pipeline och deras jobb med mässan!

Nytt i samlingen - April 2025

Rick James - Wonderful
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: Reprise
Betyg: 2/5

Här har vi en artist som kämpar desperat för sin överlevnad som framgångsrik artist. 1988 har Rick James blivit släppt av Motown och signad till Reprise, vilket skulle bli ett en enda album långt samarbete. Det här albumet skulle nå en blygsam plats 148 på albumlistan i USA. 

Och att Rick James och Prince inte var några såta vänner är allom känt. Men som det heter, if you can't beat them join them. Så när Prince skördade framgångar med "Lovesexy" så passade Rick James på att göra en platta som till stor del försöker låta som Prince i funkstil, fast gravt sämre. Melodierna är mycket tamare och låtarna känns stundtals mer som loopar som vevas på repeat med någon sorts melodi till. Rick James sjunger verkligen inte bra här heller utan har en rejäl darr på rösten som gör att han låter drygt 20 år äldre. Mot slutet av plattan låter han dock i sound mer som sitt gamla jag, men det känns kanske inte direkt passande ljudmässigt på en funkplatta inspelad 1988. Rick James svanesång har verkligen börjat här. Men det är ändå några OK slutlåtar med låten "Hypnotize" som överlägset bästa låt som gör att plattan kravlar sig över det betyg det får. Men i övrigt en väldigt tam och intetsägande platta! Det räcker näppeligen till att jag ska behålla den. 



Fia Nyström - Glittrande ljus
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: Polar
Betyg: 4/5

För en hel eon år sen så köpte jag en skiva med en sångerska vid namn Fia Nyström. Vem Fia Nyström är finns det otroligt lite information om och efter fyra plattor försvann hon helt från musikscenen, så därför så lämnar vi det därhän. Plattan ifråga hette "Nyx" och hade bland annat en ung Robert Wells bland musikerna och vid första lyssningen så tyckte jag att skivan var bedövande tråkig. Jag var beredd att skippa iväg skivan till nya jaktmarker något år senare, men beslöt att ge den en ny chans och tyckte då att skivan inte var så katastrofal ändå. Den recenserades till Retrogalaxen och fick ett rätt snällt betyg. Skivan är åter aktuell för gallring nu så jag är inte säker att recensionen från då kommer att dyka upp i min pågående serie om gamla recensioner från Retrogalaxen. "Nyx" var ändå en rätt blek platta, som hade sina stunder, men var lättglömd.

Men någonting fick mig att satsa på Fia Nyström en tredje gång, fast med en annan platta, en tidigare. Den här gången går det mycket bättre. Jag ska förvisso inte säga att texterna direkt är några unikum eller att melodierna är några som har stor hitpotential precis, men allt funkar bra ändå och Tomas Blanks produktion är ett stycke riktigt bra och mysig svensk pop modell tidigt 80-tal. Dessutom har jag fått en gåta besvarad. För flera år sen köpte jag ett kassettband med låtklipp från Eldorado Max och Poporama och låten "Stanna kvar hos mej" var med, fast avan saknades och jag hade noll info om vem som sjöng och nu är det mysteriet löst. Och det är ju en bra låt, plattan är helt OK och har bra sound och stämning, så trots att betyget lite är på gränsen så blir skivan klart kvar. 



Mike Post featuring Larry Carlton - The theme from Hills Street Blues
Utgivningsår: 1981
Skivbolag: Elektra
B-sida: Aaron's tune

Jag vet inte om jag har sagt det förut, men jag är en sucker för gamla TV-signaturer. Det är väldigt speciellt att kunna skapa en musiksnutt som speglar en TV-series karaktär. I forntida dagar så stämde det oftast väldigt bra. Var det en deckare så var det ett tufft rockigt tema, var det en brittisk serie i Agatha Christie-stil så var det stillsamt och melodiskt och var det en såpa så skulle det vara pampigt och stort. Sen är det väl förstås också en nostalgisk sak också. Däremot var det inte så ofta som dom gavs ut på singel och nådde försäljningslistorna. Det största exemplet är förstås "Arkiv X"-temat med Mark Snow, som toppade trackslistan 1996. Men 1981 så nådde temat till den legendariska polisserien "Spanarna på Hill Street" (Hill Street Blues) topp tio på den amerikanska hitlistan, samt att den vann en grammis för bästa instrumentala skivsläpp. Temat är skapat av Mike Post, en veteran av TV-kompositörer som också skapat teman till 80-talsserier som A-Team, Hunter, Magnum P.I och The Commish (i Sverige "Scali"). Här är temat gjort tillsammans med forna Crusaders-medlemmen Larry Carlton. 

För dom som inte har sett eller hört talas om den här serien så kom den 1981 och handlade om vardagen på en polisstation där man förstås också fick följa brottsutredningar och gripanden, men också polisernas karaktärer och personliga problem på ett mer drama-aktigt sätt. Då blev signaturens stil också mer av den stillsamma stilen för att mejsla in att det är mer drama i seriens stil, en pianomelodi som går och ett stillsamt komp i bakgrunden. Tidstypisk och väldigt vacker komponerad! Däremot visste jag inte att den fanns utgiven och blev förstås riktigt glad när jag hittade den här singeln för en femma. En första kandidat till "Årets fynd" i december. 



Dan Tillberg - Kärlek är kärlek
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Alpha Records
B-sida: Eunice (Jag vet)

Dan Tillberg har haft en riktig berg- och dalbana i karriären. Han började med att sjunga progg i gruppen "Änglabarn" på 70-talet, fortsatte med att sjunga Rolling Stones och Bob Dylan på svenska, blev en kommersiell popsångare med väldigt djupa kärlekstexter på skånska, har sen haft diverse företag som har konkat samt jobbat i köksbranschen. Men om vi ska fokusera på hans musikaliska verk så är det väldigt upp och ner. Han har gjort många riktigt bra låtar, främst runt åren 1983-85, men han har också gjort många riktiga märkliga låtar. Cover-låtarna ovan är inte jättebra och vad han håller på med i "Telefon" från 1985 vete gudarna. 

"Kärlek är kärlek" har lite historia i sig eftersom den hamnade på den första Svensktoppslistan efter återkomsten 1985. Svante Persson från Visitors har som vanligt när det gäller Tillbergs låtar från 80-talet varit med och proddat och det är en glad och bra popschlager, om man bortser från den lite komiskt krystade textuttalet i refrängen:
"Kärlek är kärléck!!!"
Men en riktigt bra svensk 80-talsschlager i popdräkt från 1985! Också är det guldfärgad singel, bara det...

The Brothers Johnson - Welcome to the club
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: A & M Records
B-sida: Echoes of an era

1982 var det dags för Johnson-brorsorna att samla sina låtar i ett första samlingsalbum, "Blast!: The latest and the greatest" och det brukar vara normalt att man gör ett par nya låtar för att locka köpare, så även Brothers Johnson. Vid det här laget så är dock Quincy Jones ute ur bilden. Vid det här laget är han upptagen med någon sorts thriller-platta med en som heter Micke Jackson. 

Men även om det inte är Quincys-sound så svänger det grymt med skönt blås och en bra melodi! Jag tycker detta är grymt funkigt och häftigt och passar perfekt in i samlingsplattans övriga material. 

     Efter detta så var det tänkt att bröderna skulle upplösa bandet för att göra egna grejer, men det varade bara i två år innan man släppte nytt igen.

 

The Alarms Mike Peters - en energisk kämpe!

Det finns rocksångare med energi och det finns rocksångare med energi. Också finns det Mike Peters, sångare i Wales-bandet The Alarm, en av mina favoritrockband från 80-talet. In i det sista bevisade han det på bandets låtar. Tyvärr finns Mike Peters inte längre med oss. Han dog 29 april av leukemi 66 år gammal. En cancer han har kämpat med i många decennier och överlevt. Men till slut så orkade han inte längre. 

The Alarm har varit ett av mina favoritrockband i drygt 20 år. Det är ett band som redan från start drev på med energirik brittisk rock av bästa klass med kanonmelodier, snyggt sound och riktigt bra stämsång. Man körde på i full fart, men lyckades ändå vara perfekta i melodier och produktion och Mike Peters tog i för allt vad han var värd i i låtarna. Album som "Decleration", "Strength" och "Eye of the hurricane" är några av 80-talets bästa rockalbum och så småningom kommer dom nog att dyka upp här på bloggen.
     1991 så upplöstes bandet och han gjorde under 90-talet ett flertal soloalbum. Ett av dom har jag, "Rise" från 1998, som är ett riktigt bra och rekommenderbart album. 

Mike Peters var en kämpe, både för musiken och livet, och 2011 var han med och startade "Love Hope Strength Foundation" för att samla in pengar och sprida kunskap kring cancer och leukemi. Dessutom så kämpade han mot åldersdiskrimineringen i musikbranschen och släppte albumet "In the poppy fields" förklädd som det fiktiva bandet The Poppy Fields, en bluff som han till slut avslöjade i radio och där motivet var att visa att det är musiken som är det viktiga, inte hur gammal bandet är eller hur dom ser ut. 

The Alarm återförenades 2005 och sen dess har Peters drivit namnet vidare, trots sin leukemi. Till sommaren så var det tänkt att komma ett nytt Alarm-album, "Transformation", och jag hoppas att man

fullföljer dom planerna, för som den kämpe Mike Peters var så ville han nog att det skulle komma ut när den nu är gjord. Första singeln från den plattan, "Chimera", är en riktig rockröjare, som dessutom gjordes mitt när Mike Peters var mitt uppe i en livsavgörande transplantation och likväl tar han i som om inget hade hänt, i en låt som har en stor aura av Deep Purple över sig. Lyssna gärna också på The Alarms lysande version av Massive Attacks klassiker "Safe from harm" från 2021, gjord med sångaren Benji Webbe.

Mike Peters var alltså en sångare som det inte finns så många av, en artist som vill mycket och som försöker kämpa för en bättre värld och som samtidigt gör riktigt bra musik! En artist som kämpade på även när det var motvind in i det sista. Tack Mike Peters för din fantastiska insats för musiken och för din kamp och vila i frid! Och för att komplettera denna hyllning så bjuder jag på tre klassiker, "Where were you hiding when the storm broke", "Strength" och den senaste singeln "Chimera"! 

Joe Venuti - Doin' things (Decca)

Joe Venuti - Doin' things
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Decca
Betyg: 4/5
Jag har hur många jazzplattor som helst att gå igenom från det senaste halvårets köp och alla kommer förstås inte att recenseras. Men här är en platta som förtjänas att lyftas upp lite extra. Detta är alltså en utgåva av Decca. Det finns en annan platta med Venuti med samma namn utgiven på skivbolaget Pausa 1973 och dessa har inget med varandra att göra, mer än titeln och att titelspåret är med på båda. 

Och jag ska erkänna direkt, jazz och violin är en combo som jag inte alltid är så jätteförtjust i. Nej, jag menar förstås inte en hel stråkorkester, det är en helt annan sak. Men violinen som eget instrument har aldrig känts som det riktiga jazzinstrumentet för mig och jag har svårt att ta det till mig i äldre jazzinspelningar. Stéphane Grappelli i Franska Hot Kvintetten funkar i lagom doser, men inte för mycket. Det finns dock, som alltid, undantag även här. Joe Venuti är en musiker som jag håller som den överlägset bästa violinisten inom jazzen. Han lyckas i riktigt tidiga inspelningar få violinen att kännas som en naturlig del av orkestern som få andra genom ett bländande spel. Sen beror det på situationen också. Jag hittade för ett tag sen en CD med Venuti och hans vapendragare, gitarristen Eddie Lang, i inspelningar bara dom två och det var inte alls spännande lyssning på ett helt album. Det ska vara med ett band, amen!

Här är rätt situation, även om Venuti och Lang gör ett par nummer tillsammans också, men i väldigt små doser kan det funka, som här. Att Lang alltid tycks finnas där Venuti finns är inte konstigt. Dom var vänner sen barndomen och hade ett musikaliskt partnerskap som höll ända fram till Langs död 1933. Publiken tyckte tydligen att något fattades sen när Venuti nu fick spela utan sin andra hälft och hans karriär dalade steg för steg efter det. 
     Andelen kända musiker som Venuti spelade med under sina glansdagar var oändlliga och bara på den här plattan kan nämnas Jack Teagarden, Jimmy Dorsey, en ung Benny Goodman, Frank Trambauer och Adrian Rollini. Sättningarna är främst fokuserade kring Vemutis Blue Four och Five orkestrar, band som ändrade sättning hela tiden, även om de finns ett antal riktigt bra nummer med Veuti/Lang All Star Orkestra, som då innehåller Benny Goodman och båda bröderna Teagarden. Men det finns en stor spelglädje på dessa inspelningar, som sträcker sig mellan 1928 till 1933, och Venutis spel är riktigt ösigt och snyggt! Lyssna till exempel på den häftiga versionen av "I've found a new baby", där Jimmy Dorsey byter mellan både klarinett, altsax och barytonsax. 

Detta är en glad och mycket trevlig platta där jazz med violin kommer till sin rätt på ett perfekt sätt och passar bra in i den övriga orkestern. Som sagt, Venuti var först, störst och bäst av jazzviolinister. Det är riktigt bra tidig swing med bra sväng och plattan blir klart kvar i samlingen!

Recensioner från Retrogalaxen 2

Vi tar väl fem recensioner till som postades på min gamla hemsida Retrogalaxen för mer än 20 år sen. Precis som förra gången innehåller vissa av dessa förklarande noteringar efteråt. Och på vissa recensioner behövdes det verkligen! Men jag står dock för betygen på alla än idag.

The Cars - Door to door
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: Elektra
Betyg: 4/5

Ric Ocasek, sångaren i The Cars, håller på att färdigställa amerikanska Weezers ("Buddy Holly") nya platta, som han är producent åt. Men innan han producerade usla amerikanska punkrockband så var han alltså sångare i detta band, som är klasser bättre! The Cars har alltid bjudit på trevlig och charmig pop, kombinerat med Ocaseks röst, som oftast låter halvberusad och denna är inget undantag. När "Door to door" kom så var bandets storhetsperiod förbi, men det tycker inte jag att man hör här. Det är lite mindre synthar än de tidigare plattorna. Men bandet sjunger bra ihop och produktionen är lika lättsam och trevlig som alltid. Texterna är riktigt bra och ibland vemodiga, om förhållanden som är på gränsen till att spricka.  Men trots de deprimerande budskapen så håller man charmen upp med en pigg popmelodi. En riktigt kul platta! 
(2025: En antik och bristfällig text vad gäller fakta verkligen. Weezer-plattan med Ric Ocasek som jag avser är troligen deras gröna platta, som dock kom 2001, innan Retrogalaxen existerade. Nej, jag var inte alls förtjust i Weezer då. Det har dock ändrats en del idag, åtminstone vad gäller bandets låtar dom senaste 10 åren. Ric Ocasek som avled 2019 och som jag hyllade här då.)

Living In A Box - Gatecrashing
Utgivningsår: 1989
Skivbolag: Chrysalis
Betyg: 5/5

Living in a box var ett engelskt band ledd av sångaren Richard Darbyshere som 1987 slog igen om med en låt som hette som dem själva, alltså ”Living in a box”.  Deras funksoulpopiga pigga låt blev en storsäljare i Europa och debutplattan blev väl mottagen av både fans och media. Sen dröjde det ända till 1989 innan det kom fler succéer. Denna platta kom och blev en lika stor succé. ”Blow the house down”, ”Gatecrashing” och ”Room in your heart” blev tre stora hits.
     Detta är somrig 80-talspop som allra bäst. Det svänger souligt och funkigt och Darbishers röst är bra. Enormt bra producerat är det och plattan känns väldigt bra genomarbetad. Men framför allt är det somrigt och svängigt! Darbyshere har sen dess harvat runt som soloartist utan framgång. Bandet är värda en klart mycket högre plats på artisthimlen än den har nu!  
(2025: Darbyshere har numera lämnat rampljuset och jobbar som röstcoach och lärare i låtskriveri och har hållit i flera workshops för unga och blivande låtskrivare.)



Attack - Rätt stuk
Utgivningsår: 1989
Skivbolag: CBS
Betyg: 3/5

Är det fler än jag som är så less på "Oah hela natten" så att jag vill spy på den? Att höra trehundra coverband spela den, eller att alla nostalgifester ska ha den så att alla packade kan skråla i takt, får mig att må illa, för den är enormt uttjatad. Men det hindrar inte att plattans övriga spår är bättre. Detta ska väl föreställa att vara rå rockmusik med viss punkinslag, men den är så tonårsbaserad att det mer låter pop om den. Men det är ganska mysig och trevlig rockmusik, med en produktion som ger en flashbacks till dagisperioden. "Ve och fasa", "Röd skor", "Ute" och "Natt och dag" är för stunden roliga slagdängor.  
(2025: Jag ber direkt om ursäkt för min lite väl råa ton här. Visst, jag hoppas att jag aldrig behöver höra "Oah" mer i hela mitt liv, men jag kanske använder ett något överdrivet hårt ordval om låten. Däremot är resten av plattan ännu klart bättre och nämnda låtar är bra, inte bara för stunden, som nämns här.)



Red 5 - Forces
Utgivningsår: 1997
Skivbolag: Remixed Records
Betyg: 3,5/5

Då och då dyker det upp dancegrupper som får en bra danshit och sen hör man aldrig gruppen mer. Hittar man en platta med gruppen trots allt är den ganska dålig. Tyska Red 5 hade en stor danshit 1997 med ”I love you… stop”, men försvann sen. Plattan är dock inte dålig, utan är som ett sorts eurotrancemix av Sash och Fatboy Slim, med låtar som byggs upp från bara en bas till en skön dansproduktion. Inte mycket till melodier alltså, men ganska skön musik att lyssna på. Lite enformigt efter 10 låtar, men bra mycket bättre än väntat.
(2025: Jag vet inte om Fatboy Slim riktigt är rätt jämförelse här dock. Sash! räcker gott och väl.)



Drömhus - Längtan
Utgivningsår: 1999
Skivbolag: Arcade/CNR Music
Betyg: 4/5

Efter succén med första plattan och megahiten ”Vill ha dig” var det upp till bevis för Therese ”Drömhus” Granqvist. Drömhus blev tvåa i Melodifestivalen med ”Stjärna på himlen” 1999 och det var ju en bra start. Drömhus fortsätter med det som de startade på första plattan; som de själva kallar det dansant housemusik på svenska (fast jag har alltid tyckt det mer liknar eurodisco på svenska). De har bra texter och Therese lite tonårsaktiga sångröst passar bra till de längtansfulla kärlekstexterna. Två covers har smugit sig med även till denna platta, Freestyles ”Ögon som glittrar” och Big Deals ”Du, du, du kan ge kärlek” (här omdöpt till ”Du kan ge”). Skön dansproduktion, bra texter och bra sång. Vad mer kan man begära?

Jazzy Jeff & Fresh Prince - Boom! Shake the room

Jazzy Jeff & Fresh Prince - Boom! Shake the room
Utgivningsår: 1993
Skivbolag: Jive
Andra spår: From da south/Summertime
Två saker i en låt som inte alltid är något som jag går i gång på, hiphop och överdrivet masspsykos-aktig refräng. Men som jag tidigare har sagt, det finns undantag i nästan allt och här kommer en av dom bästa låtar i hiphop-genren någonsin. Det kanske säger mer om mitt intresse för genren än något, men detta är riktigt häftigt! 

Jazzy Jeff & Fresh Prince är rapduon duon som gjorde lite mer kommersiell hiphop som gemene man kunde haka på. Fresh Prince är alltså Will Smith, numera kanske mest känd för att han örfilade Chris Rock på Oscargalan 2023, men innan och medan han räddade världen från utomjordingar på bioduken så var han ju också känd som artist. Han kommer med nytt album i år, men vi går förstås tillbaka till början igen. 
     När jag först hörde "Boom! Shake the room" så tänkte jag förstås "Herre jösses, vad är detta??? Jag orkar inte med detta partyskrål!"
     Men med åren så ser man saker klarare och ju mer jag hörde låten ju mer kände jag det otroliga gunget och rycktes även jag med i den löjligt catchiga och allsångsvänliga refrängen!
"BOOM-SH-SH-SHAKE THE ROOM!!! BOOM-SH-SH-SHAKE THE ROOM!!!"
För att citera en klockren beskriving av en recensent i klassiska tidningen "Musik & Media":
"It looks like they're having a party on the border between hip hoponia and the land of swingbeat. Shake it, don't fake it!"
Kom igen, katten! Det svänger ju! Men märkligt nog så blev låten aldrig någon jättehit här i Sverige och hamnade utanför trackslistan, Sverige som ju annars är väldigt pigg på allsångslåtar. Men, visst, det finns en näve låtar i rap- och hiphop-genren som är helt OK och bland dom allra främsta finns detta übersväng och denna skrålvänliga låt! Bättre än så här blir nog aldrig Will Smith musikaliskt, törs jag säga utan att ha hört särskilt mycket från hans kommande platta.