expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

fredag 24 januari 2020

Peter LeMarc - Närmare gränsen

Peter LeMarc - Närmare gränsen
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: MNW
Betyg: 5/5
Den skiva jag skriver om nu har jag haft länge och ända sen jag första gången köpte den på kassett 1989 så har den varit nominerad till en av dom bästa svenska plattorna någonsin. Dessutom var det entrébiljetten för mig till Peter LeMarc och min fascination för hans musik. Följaktligen är detta mitt favoritalbum med denne min husgud inom svensk musik. 

Det började under hösten 1988 när hörde jag "Sång för april" i radion och låten "Showen är över" i TVs "Listan" med Annika Jankell och föll direkt för dessa. Det fanns en sorts dramatik kombinerat med melankoli som jag gillade skarpt. Dessutom var det skönt och spännande producerat av Tony Thorén!  Men framför allt var det en låt som jag gillade mer än allt annat, "Hemma vid ett hav". En låt som verkligen lyckas med sin grymt sköna ljudbild bygga upp den mysiga och spännande stämning som texten vill förmedla! Jag skulle nog gå så långt som att detta är en av tidernas tio bästa svenska låtar.

Något som går mycket genom plattan, och som även lyfter upp "Hemma vid ett hav" mycket,

är Jonas Isacssons luftiga och mjuka gitarrspel som är fantastiskt bra! Lyssna även på "Det finns inga mirakel" och den lysande texten om ett förhållande som bryts ner steg för steg. Jag gillar textraden "Se oss i spegeln, två spektakel som måste betala ett pris"! "Närmare gränsen" är svenskt 80-tal, men det är ett annat svenskt 80-tal än det synthiga och lyxiga som vi tänker på idag. Det är genialt, enkelt och avslappnande, men lyckas ändå med keyboard, gitarr och bas skapa något som får det svenska 80-talet att låta tidlöst. Jag knatade alltså in på Thylins Skivbutik och köpte bandet och kände mig väldigt stolt mogen på nåt sätt då. Fråga mig inte varför, men det var nåt speciellt med att vara 14 år och gilla Peter LeMarc, det var inte så många som gjorde det. Nu har jag den också på vinyl, det kändes förstås som ett måste!





tisdag 21 januari 2020

A Flock Of Seagulls - I ran (so far away)

A Flock Of Seagulls - I ran (so far away)
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Jive
B-sida: Pick me up
Jag fortsätter att beta av höjdarsinglar köpta under mellandagarna på Vinylstallet. Nu snackar vi en grym och härlig new wave-klassiker
 som jag lyckligt nog kunde finna på singel, engelska A Flock Of Seagulls och deras "I ran (so far away)". A Flock Of Seagulls är ett band som blivit mer och mer upptäckta av folk de senaste åren och för mig är dom något av det bästa som den brittiska new wave-vågen hade under 80-talet.

Gruppen ledd av bröderna Mike och Ali Score med sina märkliga frisyrer skapade den typen av svävande och luftig synthpop som är engelsk 80-tal när den är som bäst. Bandets debutplatta, som numera inte är så svår att hitta, är en mer eller mindre konceptplatta som handlar om en eventuell invasion av utomjordingar och "I ran (so far away)" handlar egentligen om en man som flyr från sina känslor för en kvinna och båda blir kidnappade av ett rymdskepp. Låten har ett bra driv, en skön produktion och framför allt en stark melodi och refräng. Dessutom är det klassiska gitarrekot som gitarristen Paul Reynolds lyckas skapa riktigt mysigt!

Underligt nog slog låten långt större i USA, där den blev topp 10 på Billboard-listan, medan den inte alls blev stor i hemlandet England, där den inte ens nådde över 40-strecket på den brittiska hitlistan. Men det känns som att den är låten har blivit en 80-talsklassiker med tiden och blivit långt större som låt numera än den var då. En given låt för bandet att spela än, för A Flock Of Seagulls finns fortfarande, om än med Mike Score som enda originalmedlem.


lördag 18 januari 2020

Boys Brigade - Boys Brigade

Boys Brigade - Boys Brigade
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: EMI
Betyg: 3/5
Det har gått drygt två och ett halvt år sen jag gjorde en Singeltipset Deluxe, avdelningen jag gör då och då där jag lyfter fram ett gäng blind buys som jag har gjort på sistone, och där skrev om kanadensiska Boys Brigade och en singel jag hittade vid namn "Melody". I den texten skrev jag att det inte skulle bli lätt att hitta plattan och när jag nu till sist hittade den, för en krona på Vinylstallet för några månader sen, så vore det kanske kul med en liten uppdatering. Är den lika bra som singeln hintade om?

För att rekapitulera lite så var Boys Brigade ett new wave-band från Kanada som släppte en enda platta innan man blev osams och upplöste bandet. Sångaren Malcolm Burn sen gick vidare och blev en stor grammisvinnande producent till artister som Bob Dylan, Patti Smith, Emmylou Harris och Iggy Pop. Boys Brigade blev då inte något av 80-talets new wave-band man talade om direkt. Den här plattan kom från en del av världen som inte alls hade synthgenren som sin främsta prioritering och där många andra band i Europa redan hade sprungit långt förbi.

Men detta är inte alls dåligt! Det är riktigt bra, även om det saknas en riktig hitlåt på plattan. Men det är snyggt producerat och det finns riktigt spännande och bra låtar här, även om jag kanske stör mig lite på Malcolm Burns förmåga att ibland leka Lou Reed och plötsligt få för sig att försöka pratsjunga i någon vers. Jag gillar energin och melodin i "Into the flow" och avslutande "Anger (the hunter)" är riktigt skön! Detta är kanske inte den mest perfekta eller starkaste plattan i sin genre, om man jämför med dom engelska och australiensiska plattorna som kom vid samma tid, men det är ett habilt och riktigt bra hantverk som ändå inte är långt borta alls från en fyra i betyg. Det är riktigt synd att det inte blev mer plattor än den här, för det hade varit väldigt intressant att höra hur Boys Brigade av model 80-talets mitt hade kunnat låta. Plattan blir klart kvar i samlingen! Och eftersom det här bandet inte är så vanligt förekommande så bjuder jag på tre smakprov från plattan.





tisdag 14 januari 2020

Diahann Carroll - Diahann Carroll

Diahann Carroll - Diahann Carroll
Utgivningsår: 1974
Skivbolag: Motown
Betyg: 2/5
I USA är Diahann Carroll ett aktat namn inom den amerikanska underhållningsbranschen. Som färgad skådespelerska bröt hon många barriärer en gång i tiden.
Själv avled hon för bara fyra månader sen i sviterna av bröstcancer 84 år gammal. I Sverige är hon nog mest känd som Blake Carringtons sjungande halvsyster Dominique Devereaux i "Dynastin", för er som precis som jag följde TV4 på eftermiddagarna i mitten av 90-talet. Hennes namn har faktiskt nämnts på bloggen eftersom hon vann en Oscar 1974 för sin roll i filmen "Claudine", vars lysande soundtrack med Gladys Knight & The Pips jag skrev om för drygt tre år sen. 

Samma år som den filmen kom ut så plockade Motown in henne i skivstudion för att göra denna platta. Annars hade hon främst sjungit jazz och musikaler, men här skulle hon då in i populärmusiken och då tycker inte jag att det riktigt höll. Diahann Carrolls röst låter ungefär som Shirley Basseys lillasyster med något mindre kraft i rösten, men samma jättevibrato och sångstil. Men den passar inte till dessa försök till lättsammare soulmusik med gospeltouch här och var utan det låter väldigt malplacerat, stelt och tråkigt. Bästa låten på plattan är också den enda med en koppling till det som är mer geniun Motown, "I can't give back the love i feel for you", skriven av Ashford & Simpson samt Brian Holland (som i Holland-Dozier-Holland). Men så pratar hon också i en stor del av den låten och lyckas glömma vibratot för ett tag.

Nej, den här plattan var en besvikelse, med tanke på vilka förväntningar man har när man ser en Motown utgåva från 70-talet. Bra orkester, men Diahann Carroll själv tycker jag inte lyckades hålla samma klass med den samma, inte på en hel platta i alla fall. Om skivan blir kvar i samlingen vet jag inte. Det är trots allt lite kul att ha skivan eftersom jag följde "Dynastin" runt 1993-94, samtidigt som den dock inte är något jag kommer att återkomma till särskilt ofta. En enda låt hittade jag från plattan på Youtube, "I mean to shine", den är dock skriven av Walter Becker och Donald Fagin (Steely Dan), vilket förvisso inte är helt fel i sig.


The Human League - Being boiled

The Human League - Being boiled
Utgivningsår: 1978

Skivbolag: Fast Product
B-sida: Circus of death
Det är mycket tidig synth just nu och denna singel är också ett fynd från mellandagarnas singelrea på Vinylstallet, som jag berättade om i decembermånads "Nytt i samlingen"-artikel nyligen, så jag tyckte att den självklart skulle nämnas också. Det är ju trots allt debuten av ett av genrens mest populära band, i alla fall i hemlandet England där dom nästan är en institution. När Human League släppte denna första singel såg bandet något annorlunda ut. Martyn Ware och Ian Burdon var drivande och skapare av bandet och skulle ett par år senare lämna bandet för att forma ett annat band av större mått i samma genre, Heaven 17.

Det finns två utgåvor av denna, dels originalet från 1978 och dels en nyutgåva utgiven av Virgin från 1982. Detta är då originalet och ingen av tjejerna Joanne Catherall och Susan Anne Sulley har klivit på bandet än. Den här låtens ljudbild är mörkare än bandets mer kända jättehits och produktionen är naken och enkel, men ändå väldigt udda för sin tid. En stark basgång och trummaskin, en mörk och rätt obegriplig buddistiskt text, en ung Phil Oakey och snudd på obefintlig refräng. Normalt är detta kanske inget jag går igång på, men detta är speciellt, väcker spänning och sticker ut på ett positivt sätt, som mycket av den tidiga synthmusiken från England.

Och om man tycker "Being boiled" är lite mörk så får B-sidans "Circus of death" ses som något ännu mörkare med sin drivande synthgång. "Being boiled" är ett utforskande av en ny engelsk terräng på 70-talet som känns väldigt intressant med tanke på vad som komma skulle. Lalliga "Don't you want me, baby" känns rätt långt bort här. En riktigt bra 
och speciell debut av Human League och har man möjlighet ska man förstås kolla in bandets debutplatta "Reproduction" också! Men fram till dess så bjuder jag på både A- och B-sida från singeln.



torsdag 9 januari 2020

Nytt i samlingen - December 2019 (Vinylsingel Special)

Nu under mellandagarna har jag återigen hittat en enormt massa vinylsinglar, vilket är ett bra sätt att sätta punkt på ett fantastiskt år (2019) vad gäller vinylsingelfynd! Eftersom antalet nya singlar under december var vida fler i antal än nya fullängdplattor så hade jag tänkt att denna gång ha ett singelspecial i "Nytt i samlingen", där hela fem singlar presenteras. Och det var riktigt svårt att välja dessa fem till denna artikel så räkna med mycket singlar under vintern!

Fad Gadget - Ricky's hand
Utgivningsår: 1980

Skivbolag: Mute Records
B-sida: Handshake

Till för bara fem år sen ungefär så hade jag knappt någon aning om vem Fad Gadget var. I Sverige var artisten med det riktiga namnet Frank Tovey inte alls vare sig känd eller placerad på listor, vare sig här eller i sitt hemland England. Däremot gav han ut sina skivor på det hyggligt kända skivbolaget Mute och hade dess ägare Daniel Miller som parhäst i låtskapandet. Dessutom var han minst sagt en udda fågel i musiksammanhang som på scenen både visade upp sig i tjära och fjäder och naken med raklödder på kroppen. Han hade dock ett medfött hjärtfel och dog 2002, då han slutat med musik sen 11 år tillbaka.

Kan man en låt med Fad Gadget så brukar det 
antingen vara "Ricky's hand" eller "Lady shave". Den förstnämnda är en låt om faran med rattfylleri och är verkligen ett barn av sin tid. Väldigt tidiga och mysiga synthar med en skön stämning, lätt experimentellt och en riktigt bra melodi. Eftersom Daniel Miller har producerat så är det inte alls långt bort från det Depeche Mode gjorde på sin första platta "Speak & spell", fast utan Vince Clarkes melodier.



Kraftwerk - Musique Non-Stop
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: Warner Brothers
B-sida: Musique Non-Stop

Kraftwerk är med för lite på bloggen, men så är deras skivor också rätt dyra. "Musique non-stop" var dock låten som fick mig att upptäcka bandet, när låten testades till Tracks på hösten 1986 och jag som fortfarande tände på alla fyra cylindrarna av glädje så fort en synth hördes i låtarna blev jätteintresserad. Detta var dock mer annorlunda och experimentellt än jag någonsin hade hört! Men det var väldigt spännande, och sen dess har jag haft en plats i hjärtat för Kraftwerks musik.

Mycket till melodi finns inte här utan det är trum- och synthljud som blandas med dataröster som säger "Boing Boom-Chaa" och låttiteln främst på engelska. Men det är ändå oemotståndligt, naken ljudbild och väldigt svårt att lägga ifrån sig. För mig är nog detta, och hela plattan "Electric Café", kanske bland det bästa detta legendariska band någonsin har gjort.




Dalbello - Tango
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: EMI
B-sida: Why stand alone

Det här med att ge en låt en speciell gimmick av någon sort är alltid lite riskfyllt, vilket jag har sagt några gånger. Det är behövligt i en allt mer utslätad musikbransch, men har också alltid en risk. När man sen ska följa upp framgången för den låten och publiken ska upptäcka artistens "riktiga" jag och inser att det inte alls var lika roligt som hiten. För mig var Lisa Dal Bello en sån artist. Hennes idag mest ihågkomna låt är "Tango", en lysande låt som på ett genialt sätt blandar tango och dess dramatik med det sena 80-talets ljudbild och en kanonbra melodi. Det här är en låt som jag jag sen eoner tillbaka gillat väldigt mycket och självklart blev jag jublande lycklig när jag till sist hittade singeln.

Men om det nu är någon eventuellt som har väldigt gott minne så tänker kanske denne:
"Men vänta har inte Stafrin sågat Dalbello förut?"
Jo, jag har haft hela hennes platta "she" förut (jo, det stavas med litet "s") och sågade den längs fotknölarna på min gamla hemsida Retrogalaxen. För den plattan var enligt mig ett riktigt sömnpiller och hade den innehållit tio låtar i rocktangotempo så hade det fortfarande inte hållit. Så den här låten är en genialisk 80-talsklassiker, men samtidigt så känns det som att det också är det enda jag egentligen behöver med Dalbello, vad jag vet nu i alla fall. Trots allt har hon en näve plattor utgivna innan "she" också.




Dawn featuring Tony Orlando - Tie a yellow ribbon round the old oak tree
Utgivningsår: 1973

Skivbolag: Bell
B-sida: I can't believe how much i love you

En 70-talsklassiker i bloggen! Thelma Hopkins och Joyce Vinent i duon Dawn tillsammans med den på 60-talet mindre framgångsrike sångaren Tony Orlando. Tillsammans blev dom en del av det amerikanska 70-talet med denna lättsamma popdänga om killen som tar bussen hem och ber sin flickvän binda ett gult band runt det gamla trädet om hon fortfarande vill ha honom, annars sitter han kvar på bussen. Till hans och de andra passagerarnas lycka så sitter det ett hundratal gula band runt trädet. Men han återvänder inte tillbaka från ett fängelsestraff som jag och säkert många med mig har trott i alla år utan låtskrivaren L. Russell Brown har sagt att låten handlar om en amerikansk soldat som återvänder hem.

Detta är ännu en låt förknippad med åren i slutet av 80-talet då jag nosade och började utforska 70-talets musik lätt. Redan då tyckte jag detta var en charmig, lite melankolisk och riktigt kul låt som inte gjorde en fluga förnär. En söt produktion och en riktigt bra melodi. Sen är tyvärr Dawn och Tony Orlando en ojämn kombination som blandar riktigt bra poplåtar med tråkiga saker som mer snuddar vid underhållningsmusik och easy listening. Men "Tie a yellow ribbon" är en av undantagen. Det här är bra och söt pop, varken med eller mindre.




The Dizzy Gillespie - Stan Getz Sextet - Exactly like you/I let a song go out of my heart
Utgivningsår: 1955
Skivbolag: Norgran - Karusell

En riktig höjdare av jazzsinglar, men så är det också dom bästa musikerna inblandad här. Trumpetaren Dizzy Gillespie och saxofonisten Stan Getz möts här tillsammans med pianisten Oscar Peterson, gitarristen Herb Ellis, bassisten Ray Brown och trumslagaren Max Roach. En singel sen tidigare har jag från albumet "Diz and Getz", dom båda versionerna av låten "Siboney". Denna singel är i original utgiven på Norgran, och det blir plus i kanten till alla som listat ut att detta står för Norman Grantz och att Norgran är ett av hans skivbolag. Den här utgåvan är dock distribuerad av Karusell.

Detta är verkligen ett möte av giganter. Framför allt i låten "Exactly like you" där dom båda på ett lysande sätt backar upp varandra. Lyssna på melodin hur fint Dizzy spelar den och Getz stöttar honom i bakgrunden utan att för den sakens skull hamna i skuggan. Detta är en riktigt bra singel med bopjazz av absolut bästa märke!


söndag 5 januari 2020

The Jazz Combo from "I want to live!" (EP)

The Jazz Combo from "I want to live!" (EP)
Utgivningsår: 1958

Skivbolag: London Records
Låtar: Black nightgown/Frisco Club/Night watch/Theme from I want to live
För drygt en månad sen så skrev jag om Johnny Mandels soundtrack till filmen "I want to live" från 1958, filmen där Susan Hayward spelar en prostituerad som oskyldigt döms till döden för mord och där Johnny Mandel har skrivit och gjort musiken. Soundtracket gavs ut i två delar, dels orkesterdelen som jag redan har skrivit om och dels en skiva med ett mindre band ledd av Gerry Mulligan som spelar musik ur filmen. Den andra skivan har jag i sin helhet inte hittat än, men däremot så har jag en EP från den plattan, innehållandes fyra låtar som alla är komponerade av Mandel. Den här singeln ingick i en av dom märkligare fynd jag gjorde på Sundsvalls Skivmässa i höstas där jag fick en hög vinylsinglar gratis som jag ville ha eftersom handlaren inte hade växel. Man ska ha tur ibland...

Bandet kallas mindre originellt nog för "The Jazz Combo from "I want to live"" och framträder på en nattklubbsscen i filmen. I gruppen finns, förutom Mulligan på barytonsax även Art Farmer trumpet, Bud Shank altsax och flöjt, Frank Rosolino trumbon, Pete Jolly piano, Red Mitchell bas och Shelly Mann trummor.

Denna EP får mig verkligen att längta till att hitta hela albumet för detta är smeksamt och skönt, men ändå med ett bra blås och samarbete mellan Mulligan, Farmer och Shank, inte minst i "Black nightgown". En annan favorit är den försiktiga och annorlunda temat till filmen på EPn avslutande "Theme from I want to live", med Gerry Mulligan som vandrar stillsamt och tryggt genom låten med Shanks skönt backande med sin flöjt. Jag gillar den här EPn jättemycket! Den har många olika stämningar i sig och lyckas både låta mysig, nyskapande och geniunt jazzig. En stor tumme upp!



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...