Plötsligt har Jan Johansson blivit en artist jag lyssnar väldigt mycket på. Jag skrev om hans trippel-CD-box för ett tag sen i april månads bästa fynd. Den här skivan hittade jag på "Återbruket" för en väldigt billig peng i somras. Den kan kandidera till listan över årets bästa fynd när 2018 går mot sitt slut.
"8 bitar Johansson" är inspelad i Göteborg 1961 under en enda dag, 20 februari 1961. Inspelningen lär ha gått rätt fort eftersom de flesta låtarna sattes direkt på första tagningen. Förutom Johanssons piano hör vi också Gunnar Johnson, bas, och Ingvar Callmer, trummor. När 1962 hade börjat så tilldelades skivan Orkesterjournalens klassiska pris "Gyllene skivan" för årets bästa platta. Normalt brukar jag vara lite sådär intresserad av de som vunnit det priset. Övervägande ligger lite bortom den mer klassiska jazzstil som jag är mer intresserad av, men här kan man nog säga att min och juryns åsikter som mest varit helt överens, för detta är nog kanske den mest värda vinnaren av det priset.
Den här skivan är både lättlyssnad och annorlunda. Jan Johanssons intresse för den svenska folkmusiken gör sig påmind på många ställen, inte minst om man lyssnar på flera av solona. Det är svensk musiktradition som möter pianojazz i amerikansk stil på ett mäktigt och spännande sätt! Givetvis är det också ett par genuint svenska låtar med också och fyra låtar är gjorda av Jan Johansson själv. Framför allt känns dock versionen av emigrantvisan "De sålde sina hämman" helt klockren och klassisk Jan Johansson. Jag gillar också deras häftiga tolkning av "A night in Tunisia" och "Willow weep for me", där Jan Johansson spelar solo utan komp.
"8 bitar Johansson" är en proffsig och välspelad trioplatta som är lätt att ta till sig och där gammalt och nytt möts på ett underbart och vackert sätt! Kanske den bästa svenska pianojazzplattan jag har hört!
Jag valde förutom "Night in Tunisia" också en av Jan Johanssons egna kompositioner, en riktigt bra låt som heter "Rebus".
Jag tittar på SMHIs karta för dagen och ser att det ska vara mycket regn under dagen, och kanske en och annan åskknall (uteblev dock). Ett perfekt väder till att ta itu med det som har legat under sommaren, ja egentligen nästan hela 2018: Skriva in i databasen skivor jag har köpt under 2018 och eventuellt tidigare och sen sortera in de jag har lyssnat på och visat på Youtube för mina Vinyl Community-kamrater i respektive genre i hyllorna. Som jag sa i mina tre introduktionsartiklar till nyblivna skivsamlare: Man blir efter med lyssnandet av skivor man har köpt och så även jag, väldigt mycket efter eftersom jag också mer än gärna lyssnar på gamla radioprogram. Jag har en tendens att hamna efter då och då med skrivandet i min databas också, främst eftersom den ligger på en annan äldre dator jag inte använder lika ofta. Men jag brukar också hämta i kapp väldigt fort, vilket gör att den aldrig hinner bli så ouppdaterad.
Det är ett väldigt stillsamt, avkopplande, men pussligt jobb att göra detta. Det är oerhört mycket att hålla reda på och tänka på. Man upptäcker saker som man tydligen har glömt att föra in i databasen.
Min databas ligger på Access och kan väl ses som lite amatörmässig i sin form, men den finns i alla fall och jag gör mitt bästa för att hålla ordning på den, vilket inte alltid är lätt alla gånger. Det vore ju nu helt logiskt att lyssna på skivor när man skriver in i databasen och sorterar i skivhyllorna, men jag är som alltid motvals. Jag gillar att höra på olika radiodokumentärer på datorn när jag gör detta. Alltså går ett avsnitt av Kalle Linds podd "Snedtänkt" och P3 Dokumentär om hotellbranden i Borås på 70-talet medan regnet strilar, mycket men fint, utanför. ´
Vad fasen, har jag inte fört in skivorna från Umeå skivmässa i höstas än? Det är ju jättemånga skivor! Det blir att fippla mellan basens olika genremappar och kolla om respektive skiva finns med och sen
skriva in dessa. Det känns ett tag som om det aldrig vill ta slut...
Ena högen klar! Lyfta ner den och upp med nästa, skivor från Uppsala i juli. Man vill vara nogrann och föra in årtal när skivan gavs ut, men på 50 % av alla jazzplattor så står inte det, bara när inspelningen gjordes i original (förhoppningsvis). Äsch, nu råkade jag skriva in en Oscar Peterson-platta och en Lester Young-platta på 70-tal istället för jazz!
Skivor som jag inte har lyssnat på än läggs i en hög och skivor som är klara att föras in i genrer läggs i en annan. Den förstnämnda hamnar tillbaka i de olyssnade skivornas låda, som jag först måste
möblera om lite för att få plats med dom och göra så det inte ligger skivor precis överallt. Jag må inte ha hunnit lyssna på skivorna, men dom ska finnas i basen ändå.
Också in med skivor i hyllorna. 70-talsskivor, alltid lika knepigt. Steely Dans "Gaucho" från 1980, lägger jag den under 80-talshyllan, eller bland 70-talsskivorna, eftersom Steely Dans mesta produktion ligger i det decenniet?
Jazzhyllan, en stor avdelning i flera hyllor och undergenrer. Jag ska försöka få in skivor med Zoot Sims, Oscar Peterson, Lester Young, Jimmy Smith,dragspelaren Sören Rydgren och Boyd Raeburn. Det blir att flytta ner skivor från efterföljande rad en till våning för att få in dom på den här raden Problem med att få in Zoot Sims och Lester Young, men in SKA dom! Flytta efter några skivor till, för plats finns det totalt sett.
In i lilla rummet bredvid och ställ in skivorna med 80-talssoul, hammond och humor och där finns det plats, inga problem!
Jag är till slut klar med hela operationen och sätter mig i kontorsstolen och pustar ut och tittar på några Facebook-meddelanden från några kamrater på ett forum. Jag tittar till vänster på högen med vinylsinglar som jag också borde ta itu med. Äsch, inte nu! Det får jag ta itu senare! För den här texten må kanske inte vara så jättelång, men i verkligheten så tog alltihop dryga fem timmar att få klart, inkluderat då också en kort paus för lunch i form av några påsar soppa i "varma koppen"-format. Men fint blev det, mindre skivor, mindre stökigt och mer ordning. Ett gott dagsverk och, trots allt, riktigt kul att få gå igenom skivorna, jobba med dom och få lite ordning på dom. Jo, det är fortfarande kul att vara skivsamlare, tänker jag, tittar ut över skivhyllorna och stänger ner databasen och den datorn för den här gången!
Julimånad brukar vara en av de bästa köpmånaderna av skivor och besök på diverse sommarloppisar, men detta år så var det mycket segare än vanligt. Jag antar att det mycket har att göra med vårt enormt varma väder som gör att man kanske inte drar fram bord, säljlådor och kassaväska och ställer sig sex timmar i solen och väntar på kunder som troligen ändå ligger på stranden så mycket som det går. Jag har alltså hittat väldigt lite som varit utanför mina normala second hand-ställen och därmed så är andelen vinyl väldigt låg denna sommar. En av dom har ni redan läst om hoppas jag, Lee Ritenours "Color rit", som jag skrev om helt nyligen. Däremot har CD gått riktigt bra, förvisso bara fördelad på två av mina normala ställen, men ändå. En gigantisk hög med jazz-CDs som hade kommit in på Erikshjälpen och ett antal klassiska plattor med Bowie samt en dubbel-CD-box med Deep Purple på Återbruket! Så jag hade ändå tänkt att skriva om fyra skivor denna gång. Jo, jag gjorde också en resa till Uppsala, som var sommarens guldkorn förstås vad gäller skivor, men den resan hade jag tänkt skriva om separat inom kort och dessa skivor kommer då. Nå, man får väl säga som filmen: Vi hade i alla fall tur med vädret...
Benny Carter meets Oscar Peterson (1986/1995)
Jag brukar inte lyssna så väldigt mycket på jazz utgiven på 80-talet, men om den är gjord av två ikoner som pianisten Oscar Peterson och altsaxofonisten Benny Carter så kan man inte motstå. Skivan är i original inspelad på Norman Grantz bolag Pablo 1986, men utgiven på CD 1995 av italienska ZYX, som också gav ut en hel del italodisco under 80-talet.
Peterson och Carter omger sig här av en trio bestående av gitarristen Joe Pass, basisten Dave Young och trumslagaren Martin Drew och musiken är klassisk swing. Jag kan inte låta bli att tycka att Benny Carter låter lite gammal och trött emellanåt här, trots att han skulle leva minst 20 år till efter inspelningen. Men det är för den delen inte dåligt alls. Benny Carter och Oscar Peterson känner varandra utan och innan och spelar riktigt bra ihop och Oscar Peterson spelar som vanligt fenomenalt, vilken märks i en alldeles lysande version av "Sweet Lorraine" eller deras version av Louis Armstrongs "It's a wonderful worlds". Totalt sett en riktigt bra jazzplatta med två legender som gjort det mesta, men som ändå lyckas göra något eget och kul av klassiska jazzstandards!
Scott Hamilton Quartet - The grand appearance(1978/1990)
Tenorsaxofonisten Scott Hamilton har fått min uppmärksamhet en hel del under sommaren genom två plattor med honom som jag hittat. Jag har skrivit om honom en gång tidigare när jag för två år sen hyllade hans liveplatta från Göteborgsklubben Nefertiti. Den här plattan är inte liveinspelad, men innehåller flera av jazzens legender, som Hank Jones på piano, som ersätts av Tommy Flanagan på ett par låtar samt Modern Jazz Quartet-trummisen Connie Kay. Samt George Mraz på bas, och jag har kollat upp men han verkar inte vara släkt med artisten Jason Mraz på något sätt.
"The Grand appearance" är också en platta som tar upp klassiska jazzstandards och gör dom på ett eget sätt inom ramen för swingmusiken. Jag känner att jag har på tok för lite Hank Jones på platta så denna är ett klart välkommet tillskott och Scott Hamilton är riktigt bra! Här kan man njuta av klassiska titlar som "Crazy rhythm", "Body and soul", "All of me" och "I thought about you" och det är aldrig tråkigt en enda stund! Klassisk jazz i bästa format som känns väldigt fräscht!
Wenche Myhre & Povel Ramel - De sista entusiasterna (1968)
Jag är inget stort fan av Povel Ramel, en hel del av hans humor passerar över huvudet på mig tyvärr. Jag har alltid varit mer av en Hasse Å Tage-person. Men jag har däremot en stor respekt för det Povel har gjort och en del riktigt sköna saker finns det och det kanske allra bästa är nog låten "De sista entusiasterna", som jag hört flera gånger utan att hitta den på skiva, förrän denna sommar!
Låten är från föreställningen med samma titel som Povel Ramel satte upp 1968 och som skulle bli den sista på Knäppupps hemmaplats Idéonteatern i Stockholm. Teatern revs då kulturhuset vid Sergels Torg skulle byggas.
Låten är skriven av Povel och Beppe Wolgers och har en sak som jag egentligen aldrig förstått, den inledande småtramsiga tungvrickningen, ni vet:
"Ala-hoppa! Alabala-dinka! osv."
Resten av låten är en sval, skön enormt välsjungen låt med lite lätt sambakänsla, där Wenche Myhre och Povel Ramel sjunger otroligt snyggt tillsammans. Den här låten har alltid fastnat hos mig av någon anledning, förmodligen för den är så proffig när den dessutom inte direkt är lättsjungen. Som sagt, jag har en respekt för det Povel har gjort, även om jag inte riktigt hänger med på allt!
Mikael Rickfors - Rickfors (1986)
Som minnesgoda läsare vet så finns det flera radioprogram som byggt upp mitt intresse för 80-talets musik och en av dessa är "Kulan I Luften" med Gunnar "Kulan" Kugelberg. Mängder av dom låtar som spelades där väckte mig och tillhör det jag ännu lyssnar mycket på och gillar väldigt mycket. Många låtar därifrån letar jag också ännu efter på vinyl. Och ofta under åren 1986-87 så spelades ett antal covers av gamla soul och blueslåtar gjorda av Mikael Rickfors, som är en stor kondensör av rhythm 'n blues. Mest känd av dessa är då hans version av "When a man loves av woman" som lite överraskande blev en top 10-hit på Tracks. Det tog många år innan jag till slut hittade hela plattan på en köpkassett, som dock saknade omslag och fodral. Därför var det självklart att köpa vinylversionen när jag nu hittade den.
Och visst minns jag dom än från radion för 21-22 år sen, John Lee Hokers "Boom boom boom" eller den otroligt blåsiga och ösiga verisonen av Isaac Hayes "Hold on i'm coming"! Dessa låtar är i Rickfors version enormt sköna och häftiga! "Hold on i'm coming" har kanske en av de skönaste blås jag har hört i svensk rock.
Låt mig också nämna Smokey Robinsons "The tracks of my tears" eller Bill Withers "Ain't no sunshine". Riktiga soulklassiker ryms här på denna platta och dom är inte alls några usla plagiat av originalen utan lyckas bra att också stå på egna ben med ett egen stil. Det här är kanske det bästa fullängdsalbum som Rickfors gjort i karriären i mina ögon.
Lee Ritenour, ett namn som för många svenskar kanske är lite okänd och för andra som är kunniga på jazz och gitarrmusik ett välbekant namn. Även om Wikipedia vill beteckna honom som en jazzgitarrist så skulle inte jag säga att han är en jazzmusiker av normala mått. Däremot är hans musik närmare det som kallas smooth jazz, som är en blandning mellan jazz och soul och är väl kanske en av de mest avkopplande musikgenrerna i mina ögon och öron. Ser man på en livekonsert med Lee Ritenour så kan man vara säker att hitta en stor del av rock- och popvärlden som gäster, som Chaka Khan, Steve Lukather och andra från Toto, Philip Bailey med flera och det samma gäller även på denna platta, "Color rit" från 1989 som gästas av flera musiker från den brasilianska musikvärlden.
Det var inte alls länge sen jag köpte plattan, bara för någon vecka sen på vår skivaffär i stan, "Vinylstallet". En lite sluddrig halvpackad man satt på en stol vid kassan, pekade på skivan och sa:
"Ja, han ja! Han är en fantastisk gitarrist!"
Och det har han ju rätt i! När man talar om fantastiska gitarrister så nämns ofta dom där tuffa gitarrhjältarna i rockgenren eller Mark Knopfler, vilka jag håller med om bör hyllas. Men Lee Ritenour är en gitarrhjälte i sin stil, för få kan både glida så smekande och lysande över strängarna, dra ett lysande sorgset gitarrsolo med klös i och i nästa sekund också få det att svänga enormt i en gungig jazzfunklåt! Däremot tror jag aldrig jag har hört honom sjunga, inte ens bak i kören.
Lee Ritenour har flirtat väldigt mycket med den brasilianska musiken och på "Color rit" kan man hitta namn som Paulinho Da Costa, Oscar Castro-Neves, Gonzaguinha och Sergio Mendez hustru Gracinha Leporace. Därmed inte sagt att det doftar bossa nova och samba om hela plattan utan den har mer en brasiliansk aura över flera av låtarna. Mest känd är kanske låten "Bahia funk" som blivit en av hans mest populära. Nu ska jag nörda till mig ordentligt, om ni minns en instrumental lite bossa-liknande låt som spelades ibland i "Helt apropås" sketcher på 80-talets slut så var det den låten. Jag vet, jag har för mycket fritid ibland☺.
Jag har då ett flertal plattor med Lee Ritenour och jag måste ärligen säga att denna är nog kanske den bästa av dom. Ritenour släppte ett par plattor i en serie kallad "Rit". "Rit" och "Rit/2" (båda finns i samlingen) och denna blev då "Color rit". Ett flertal låtar på plattan är instrumentala, men ett antal har också sång av Phil Perry, som aldrig fått någon egen jättekarriär mer än som sångare på flera av dessa smooth jazz-musikers plattor. Men Perry är en riktigt bra sångare med ljus röst vars egna plattor jag känner att jag borde kolla upp närmare i framtiden.
"Color rit" är en smekning för örat. Den både gungar sig fram härligt och ger en riktig avslappning när den spelas, samtidigt som man lyssnar väldigt noga på Lee Ritenours gitarrspel. Framför allt rekommenderar jag balladen "Malibu" där Ritenours gitarrspel är helt enkelt fenomenalt och Phil Perry sjunger perfekt, speciellt där Perry sjunger samstämmigt med Ritenours gitarr! När jag hörde den här låten första gången höll jag på att trilla av stolen av häpnad över hur vacker den var!
"Color rit" är en perfekt somrig platta att svalka till i denna värmebölja och att koppla av till i hängmattan! Den innehåller många sinnesstämningar och är framför allt otroligt fantastiskt producerad, kanske en av de mest välspelade plattor jag har hört! Som smakprov blir det låten "É" med alla ovannämnda brasilianska musiker (och Gonzoguinha på portugisisk sång), den instrumentala låten "The kiss", med Ernie Watts på saxofon och självklart "Malibu".
Finns det en svenskare sommarlåt än Tomas Ledins "Sommaren är kort"? På gott och på ont, antar jag. Det finns nog få sommarlåtar som i alla fall har spelats lika mycket som denna. Ungefär som "Oh helga natt" varje jul, den ska bara förekomma! Punkt! Om man går fram till en person på gatan och ber vederbörande direkt att nämna en svensk sommarlåt så kommer denne med största sannolikhet säga Tomas Ledin med "Sommaren är kort"! Detta kan te sig lite konstigt med tanke på att låten när den kom inte alls blev en jättehit utan nådde bara plats sju på Svensktoppen och försäljningslistan. Men med tiden har den alltså blivit något som skulle kunna beskrivas som sommarens nationalsång, möjligen efter Ulf Lundells "Öppna landskap". Jag är då inget jättefan av Tomas Ledin. Jag är inte heller en av hans motståndare heller. Han har gjort ett antal helt OK låtar utan att vara den där artisten jag vill satsa på i min samling. Men hur mycket den här låten än har spelats sen 1982 när den kom så ser jag den som en av hans klart bästa låtar, möjligen efter "Genom ett regnigt Europa" och "Snart tystnar musiken", som jag faktiskt tycker är höjdare. Jag tycker inte "Sommaren är kort" är fullt så sönderspelad, men det kanske är för att jag inte lyssnar knappt något på radion längre. Den har ett luftigt gitarrsound som på något sätt låter tidlöst och som är rogivande. Den har något i ljudbilden som ändå målar sommarbilder tillsammans med klassiska textrader som: "Med en glass i min mun
Och med sandaler av plast
Går jag i solen Och tänker på dig"
Det är egentligen konstigt. Gyllene Tiders "Sommartider" eller Snowstorms "Sommarnatt" eller andra svenska sommarpekoraler är man så gruvligt trött på att man byter kanal när man hör, men "Sommaren är kort" känns fortfarande fräsch på något sätt.
B-sidan "Du tänder mig" för Ledin raskt tillbaka till det jag sa i början om hans musik. Inte dåligt, OK, men inget jag känner att jag behöver. Tomas Ledin är som Henrik Schyffert beskrev Melodifestivalen i en stand-up, blandsaft. Det är helt OK, varken mer eller mindre. Men "Sommaren är kort" är den där lite godare och mer svalkande tetran med iskallt iste!
Här tänkte jag bjuda på en specialare. Förutom originallåten, som ni alla hört tämligen många gånger, så tänkte jag bjuda på den långt mindre kända engelska versionen, "Taken by surprise", som inte har ett dyft med sommaren att göra.
Hur jag än letar så hittar jag inget speciellt fakta om Bill Lovelady. Jag tittar i mina musik- och listböcker och det står i en bok om svenska topplistan att Bill Lovelady är en brittisk sångare samt att han toppade försäljningslistan 1979 i juli med "One more reggae for the road". Jag tittar på Wikipedia och på svenska sidan står det att han är den brittiske sångaren, född 1945, som hade en hit med "One more reggae for the road". På den engelska Wikipedia står hiten nämnd, men Lovelady har ingen egen Wikipediasida. Ja, på Discogs står det att han var med i två band, Phil May & The Fallen Angels och Oasis (nej, INTE bröderna Gallaghers Oasis), den sistnämnda med Andrew Lloyd Webbers bror Julian. När den engelska Wikipediasidan skriver mer om alla svenska dansband som spelat in låten än om artisten och låten i sig så vet man att man har uppförsbacke i sitt letande.
Och andra sidan kanske det inte är så konstigt att engelska sidor inte skriver något om denne man för "One more reggae for the road" var knappt någon hit i England. Det var i stort sätt bara i Sverige och Norge som låten blev en monsterhit sommaren 1979, så stor att det alltså inte fanns ett dansband som under 80-talet inte hade spelat låten någon gång på antingen skiva eller på scenen.
Det jag har förstått om Bill Lovelady är att han är en artist som gillar reggae, i alla fall om man lyssnar på de andra titlarna han har gjort. Någon som minns uppföljaren? Den heter "She´s done me in" och blev en mycket mindre hit, till ingens förvåning, men den är nästan mer reggae än den här låten. "One more reggae for the road" är trots titeln mer i mexikansk stil än en sommaerreggae, men den har det där som gör en låt till en hit. Jag hörde nyligen på ett program om 90-talets svenska dansgiganter Denniz Pop och Max Martin och dom förklarade att det som gör en låt till en hit är att skapa det där introt som gör att man direkt fattar vilken låt det är och sen antingen skruvar upp eller av radion. Och väldigt få svenskar har nog inte haft den känslan när man hör pianointrot till den här låten. Sen har den en refräng som sätter sig som ett tuggummi och som alla kan sjunga med i, inklusive det fastgnagande melankoliska munspelet i den. "One more reggae for the road - gotta sing it to you before I go - everybody"
"One more reggae for the road" är en aning melankolisk och sorgsen i sin stil och som ung var jag inte alls så förtjust när en låt var allt för ledsam. Men ändå tyckte jag att den här låten var väldigt kittlande och skön och just den melankoliska stämningen gör låten ändå rätt udda i sin stil. Sen har då låten spelats totalt sänder på exakt alla radiostationer sen 1979 och det är klart att det finns sommarplågor jag hellre lyssnar på idag än Bill Loveladys hit för miljonte gången. Men att låten är en klassiker går inte att förneka, eller att Bill Loveladys karriär mer eller mindre totaldog efteråt för att försvinna i intet. Jag hittade till slut en ledtråd om honom idag, i kommentaren till en annons på Amazon om hans första hit året före, "Reggae for it now". Tydligen är han chaufför för IT-taxibolaget Uber i USA. Då så, då är det mysteriet löst...
Juni månad var en riktigt bra månad med många kanonköp och framför allt en månad full med jazzpianister av olika slag där både Erroll Garner, Oscar Peterson, Teddy Wilson, Earl Hines, svenske Kjell Öhman, Nat "King" Cole och till och med Duke Ellington rymdes (och räkna med att separata artiklar om flera av dessa skivor kommer så småningom)! Två av dessa pianoplattor kommer jag att skriva om denna gång, då jag tar in hela fem skivor i "Månadens bästa fynd". Förutom de normala second hand-fynden så var det två tillfällen som stod ut. Dels en ny skivmässa i Sundsvall kallad "Sundsvalls spel och skivmässa" där det blev en hel del fynd med både Elton John, Blondie och Dire Straits, men framför allt en hel del CD-singlar. Mässan återkommer till hösten och jag kommer att skriva med ingående om den då.
Dessutom lyckades jag hitta de två senaste skivorna med Thåström på vinyl till sanslöst billigt pris, men dessa kommer jag att återkomma till i separat artikel.
Les G.O Culture - Darla dirladada (1993)
Hade den här blivit en stor sommarplåga i Sverige, vilket den hade alla förutsättningar att bli, så hade jag givet skrivit om den i min nya serie om "Sommarplågor". Men nu var det i Mellaneuropa och främst Frankrike den blev en sommarhit och i Sverige fick vi nöja oss med 4 Non Blondes, UB40, Spin Doctors och Chili White & Kenny Peach. Och även för mig passerade den förbi, annars hade nog min sommar 1993 varit bra mycket roligare musikaliskt än vad den var.
"Darla dirladada" är från början en grekisk folkmelodi som blev en hit för sångerskan Dalida 1970 och sen dess har den tagits upp av flera andra artister. Modernast är då denna version med belgiska gruppen Les G.O Culture, som är väldigt svår att få fram information om. Huruvida det är medlemmarna i videon som är bandets riktiga medlemmar har jag ingen aning om alls och det skvallrar kanske lite om att bandet är något av "One-hit wonders".
Jag hörde låten för första gången 2013 när jag hörde ett "Rakt Över Disc" från 1994 där den spelades och föll direkt. Låten ska inte anklagas för att vara konstmusik direkt, men det är en låt som sitter som ett knytnävsslag och med en oerhört oemotståndlig och charmig refräng och dansproduktion. Perfekt för sommarpartyt och med skyhög hitpotential. Sen har tyvärr någon klåpare till discjockey satt en etikett på omslaget, men eftersom singeln inte är direkt lätt att få tag på i Sverige så är det överkomligt!
Seals & Croft - The longest road (1980)
Jim Seals och Dash Croft bildade sin duo redan 1969 och hade en näve hits på 70-talet och kanske främst "Summer breeze" 1972. Musikaliskt spelar bandet lite på samma planhalva som Eagles, America eller liknande band, alltså tillbakalutande soft singer-songwritermusik med bra stämsång och just son musik från 70-talet är jag väldigt svag för just nu! Därför så är detta min totalt fjärde Seals & Croft-platta, men just deras platinumbelönade platta "Summer breeze" lyser ännu med sin frånvaro.
Den här plattan, "The longest road", var tyvärr något av bandets svanesång för efter denna släpptes dom av Warner Brothers och la ner gruppen till 2004 när bandets sista platta kom. Under midsommardagen när i princip allt var stängt i stan så var det en enda loppis öppen, "Antikt & Annat" som jag inte besöker så jätteofta av olika anledningar. Men den här gången låg denna skiva och glänste plötsligt och vilken skiva det var.
Just här, när 70-tal övergått i 80-tal, så har Seals & Croft vandrat till att följa i Steely Dans och Doobie Brothers fotspår med mer jazzigt ljud här och var, men fortfarande följande Singer-song-traditionen i melodierna. Och det är riktigt lysande, så när på en låt, den lätt daterade USA-politiska tramset i "Egypt, Israel & America". Men inledande "Stars" är kanonbra, för att inte tala om den efterföljande "Try your love". Det är svalt och enormt skönt att lyssna på, samtidigt som det aldrig blir vare sig trist eller stelt och Seals och Crofts stämsång är väldigt bra! Om man vill ha en mer traditionell Seals & Croft så är plattor som "Diamond girl" eller "Get closer" att föredra, men detta är ett lysande sätt att göra något nytt med sin egen stil och samtidigt lyckas hålla den vid liv. Det hade varit väldigt kul och höra hur bandet hade utvecklats om man fått en skiva till på sig.
Michael Jackson - The best of Michael Jackson (1995)
Innan alla stönar och undrar om jag blivit galen som tänker skriva om en dussinsamling med "Thriller", "Bad", "Beat it", "Black or white" med flera så kan jag lugna er med att det finns en anledning till att jag valt att skriva några rader om denna samling. Detta är ingen vanlig samling med Michael Jackson eftersom endast ett fåtal låtar här är efter 1980 och dessa är från den bortglömda liveplattan "Farwell my summer love" från 1984. Sen är det Michael av sin tidigaste årgång, fem låtar med Jackson 5 och sen hans tidigaste sololåtar. Detta är en unik dubbel-CD-samling utgiven av Motowns "Anthology series" innehållandes den Michael som glömts bort alldeles för mycket bland alla rubriker och jättehits. En Jackson som nu skulle försöka stå på egna ben i väldigt ung ålder.
Alltså finns här låtar som "Ben", "Rockin' Robin", "Ain't no sunshine" och andra utgivna ungefär mellan 1972-1975. Perfekt för den som vill upptäcka Michael Jackson och hur det hela startade en gång och perfekt för den som liksom jag älskar Motownsoul från 70-talet!
The Oscar Peterson Trio - Bursting out with the All Star Big Band (1962)
Det har varit en bra utdelning på Oscar Peterson denna månad med två plattor (den andra trioplattan "Put on a happy face"). Men den här får anses som den mer annorlunda av de två. Oscar Peterson och hans två vapendragare Ray Brown och Ed Thigpen omger sig på denna Verve-utgåva från 1962 av ett storband här under ledning av Ernie Wilkins. Och jag ska erkänna, under de två första låtarna, "Blues for big scotia" och "West coast blues" så var jag beredd att såga av den här plattan som en av Petersons mer segare och mindre lyckade experiment. Men sen från den lysande balladen "Here's that rainy day", med ett fantastiskt orkester arrangemang av Wilkins, och "I love you" från "Porgy & Bess" så steg skivan enormt och var helt fenomenal under resterande speltiden! Orkestern och trion lyckas samarbeta lysande med trion i fronten och orkestern i bakgrunden, men ändå inte bortglömd!
En kul och udda förnyelse av Oscar Petersons och hans trios musik och spel med många höjdpunkter att njuta av!
The Three Sounds - Black orchid (1962)
Det är kul att lära känna nya namn inom jazzen man aldrig hört förut. Sen kanske det kan vara lite pinsamt om många andra hört talas om dom för länge sen och jag själv inser att jag ligger långt efter. Men pianotrion under namnet The Three Sounds var en helt ny bekantskap för mig. Framför allt är det udda med en trio som har ett helt annat namn än pianistens namn och tillägget "trio". Detta var lite av ett blindköp där jag gick på konstellationen pianotrio och Blue Note. Det kan väl inte vara helt fel?
The Three Sounds bestod av pianisten Gene Harris, bassisten Andrew Simpkins och trumslagaren Bill Dowdy, alla nya namn för mig. Trion fanns väldigt länge för att vara inom jazzgenren, mellan 1956 och 1970 och släppte en väldigt massa plattor på Blue Note. "Black orchid" kom 1962 och jag blev överraskad över att det faktiskt ändå var riktigt bra. Jag ska inte framhålla Gene Harris som en pianogud direkt. Han är inte dålig alls, men är ingen Oscar Peterson, Erroll Garner eller Lennie Tristano och saknar lite av egen och speciell pianostil. Men trion är väldigt sammansvetsad och spelar oerhört bra tillsammans vilket skapar ett riktigt skönt sväng i det lilla formatet som ibland även glider åt blueshållet. En hel del riktigt bra ballader finns här också som "A foggy day" och "At last", men jag väljer ändå en snabbare kanonlåt här betitlad "Secret love"
Den här skivan är både lättlyssnad och annorlunda. Jan Johanssons intresse för den svenska folkmusiken gör sig påmind på många ställen, inte minst om man lyssnar på flera av solona. Det är svensk musiktradition som möter pianojazz i amerikansk stil på ett mäktigt och spännande sätt! Givetvis är det också ett par genuint svenska låtar med också och fyra låtar är gjorda av Jan Johansson själv. Framför allt känns dock versionen av emigrantvisan "De sålde sina hämman" helt klockren och klassisk Jan Johansson. Jag gillar också deras häftiga tolkning av "A night in Tunisia" och "Willow weep for me", där Jan Johansson spelar solo utan komp.
