Om några dagar åker jag till Stockholm för att besöka Solna Skivmässa, vilket kommer bli en spännande upplevelse och förmodligen något som får Sundsvalls skivmässa att kännas något liten. Självklart kommer jag med en rapport och beskrivning från både resan och mässan.
Men för att bygga upp inför denna resa så hade jag tänkt att minnas tillbaka till förra Stockholmsresan för två år sen, då jag åkte med en kompis. Därför blir det denna gång en kortis om en kanonskiva jag köpte där, på det som en gång hette "Mosebacke records" på Hökens gata. När jag nu, flera år efter jag var där första gången, så hade samma ägare smällt upp ett konstgalleri. Men innanför där, i en lite mörkare lagerlokal, fanns fortfarande ett gigantiskt hav med skivor som han sålde för 10 kronor styck, nu under företagsnamnet Snickars Records. Jag måste erkänna att jag blev mäkta imponerad! Därför var det en ära att köpa en stor mängd skivor där, varav en har jag redan skrivit om, kultskivan där idrottsstjärnor läser Aisopos fabler.
Ett new wave band som jag aldrig upptäckte på riktigt till förrän några år sen är engelska New Musik, som gjorde smarta och tillbakalutande låtar på mjuka synthmattor. Jag antar att det är våndan med att aldrig höra
80-talets new wave-musik i medierna idag. Men däremot så blev botaniserandet av äldre radioprogram min väg in till bandet, i detta fall Kjell Alinges lysande Eldorado, som vid flera tillfällen under programmen från 1981 spelade musik från bandets då aktuella platta "Anywhere". Därigenom blev jag väldigt intresserad av deras musik och bestämde mig för att skaffa flera av deras plattor. På Atlas CD-börs hittade jag deras mest kända, "From A to B", och då på Snickars "Anywhere". Två stycken under en och samma resa, inget dåligt resultat för ett band man vill upptäcka!
New Musik var ett relativt kortlivat band som bara existerade i fem år och under dessa år var Tony Mansfield bandets motor, kompositör och sångare. Några gigantiska jättehits hade man inte här i Sverige, utom möjligen låten "Living by numbers" från debuten "From A to B". Därför är New Musik-skivor bortanför just den plattan inte så jättelätta att hitta.
"Anywhere" är en luftig och lätt men samtidigt smart och vacker platta som har en mjuk och svävande atmosfär, även i upptempolåtarna. Lyssna gärna på den studsiga inledningen "They all run after the carving knife" som direkt efter växlar om till den mjuka och hypnotiska "Areas". Min personliga favorit är dock singeln "Luxury", som på något sätt doftar av nattens ljud och harmoni och har en mystisk och skön produktion! "Anywhere" är en platta att slappna av till och drömma sig bort till. Den är skön och otroligt snyggt gjord och kanske en av de vackraste new wave-plattorna från 80-talets första hälft.
Mansfield blev sen en framgånsrik producent till flera storheter, som A-ha, Aztec Camera, B-52's och Jean-Paul Gaultier. Mer än CD-utsläpp med bonusspår av deras endast tre plattor så har inte heller något nytt från bandet kommit och om det någonsin kommer en återförening av New Musik står skrivet i stjärnorna.
Jag väljer här, förstås, singeln "Luxury" samt "They all run after the carving knife".
Aaah, 80-talet och dess olika artister som man såg något år och sen försvann direkt från rampljuset. Det finns många exempel på artister som är förknippade med ett specifikt år i pophistorien och man sen aldrig hört från denne efteråt, mycket tyvärr, eftersom i de flesta fallen var det artister som var värda ett bättre öde. Robin Beck är ett sånt fall, utan att nu ha någon som helst koll på hennes övriga material i karriären.
Robin Beck är den mörkhåriga snygga amerikanskan som 1989 sjöng en låt till en Coca-Cola-reklam som blev så stor att man snart släppte låten på singel, utan reklamtext. Låten hette "First time" och var en vacker rockballad av stilen som i USA blivit enormt populär, alltså powerballad. Vad alla andra nu än säger så tänker jag inte stämpla Robin som en one-hit-wonder. "First time" må ha varit hennes enda mastodonthit, men de två följande singlarna, "Save up all your tears" och "Tears in the rain" var båda hits som letade sig upp på trackslistans topp 10.
Jag var ett stort fan av alla tre singlarna och ett Robin Beck-fan direkt (och ja, Robins version av "Save up all your tears" är mil bättre än Chers väldigt bleka kopia). Dels var hon enormt vacker och en väldigt talangfylld sångerska med både riv och smek i rösten och dels så var låtarna lysande rocklåtar, signerade de kompositörer som bäst av allt var förknippad med genren, Diane Warren och Desmond Child.
I högstadiet så lånade jag hennes då färska debutplatta "Trouble or nothin'" av en kvinnlig klasskompis och kopierade snabbt av den. Jag minns ännu hur häftigt det var att lägga på den relativt nya skivan på skivtallriken och lägga på skivarmen. Den magiska kraften hos vinyl!
Steget mellan Robin Beck och 80-talets bombastiska Jim Steinman-producerade Bonnie Tyler är egentligen inte så långt och på papperet borde det inte vara till Robins fördel. Mitt intresse i överhuvudtaget för Steinmanns pompösa och dramatiska operarock är lika med noll och intresset för Bonnie Tylers
kraxande och hesa röst är om möjligt ännu mindre. Ett par låtar här är till och med covers på Tyler-låtar, som "If you were a woman and i was a man" eller "Hide your heart". Den sistnämnda är bland annat skriven av Paul Stanley i Kiss och var tänkt till Kiss platta från 1987, "Crazy nights", men nobbades och gavs sen till Bonnie Tyler och när den versionen blev tillräckligt bra så fick Kiss till slut tillåtelse att göra sin version av låten på 1989 års platta "Hot in the shade". Men om man ska återkoppla låten till Bonnie Tyler så lyckas Robin ta låten bort från det överdramatiska och göra en skön normal rocklåt av den och samma med "If you were a woman...". Istället så smälter de mycket bra in i resten av plattans 80-talsrockiga stil, för det är det som är det karaktäristiska med plattan, en amerikansk rockstil av modellen 80-tal, som är mycket mjukare än hårdrock, men samtidigt ändå studsar lätt på dess linje. Också rösten, som lyckas både att passa lysande till de rockiga låtarna och de lysande balladerna. En liten kul kuriosa är att Bonnie Tyler många år senare vände på steken och gjorde en cover på Robin Beck istället, "Save up all your tears", även den väldigt blek.
Den här skivan köpte jag snart i sin fysiska form på Fyndlagret och har haft den bra länge i samlingen. Den är både en rockklassiker från det gyllene decenniet och samtidigt ett nostalgiskt minne från tiden då man lånade skivor av klasskamraterna och fick på så sätt ändå en bra koll på aktuella skivor utan att behöva ut lägga allt för mycket pengar. Fast ibland kan jag önska att man var lite generösare med sig själv som ung.
Robin försvann rätt omgående och jag har faktiskt lyckats se omslaget på hennes uppföljarskiva, men aldrig höra något från den. Däremot var hon faktiskt här i Sundsvall för några år sen som en del av ett packet av kända rockartister från förr, med bland annat Totos förre sångare Bobby Kimball och Joe Lynn Turner. "First time" lär hon aldrig bli av med, men jag tycker inte den är fullt så sönderspelad som den borde vara. Den är fortfarande en balladklassiker värd att höra på och koppla av till och resten av plattan är 80-talsrock ut i fingerspetsarna, skapad av några av genrens allra största.
Jag kände att "Save up all your tears" är ett måste, även om jag inte lyckades hitta en bra video mer än denna kollektion med bilder till låten. Dessutom ännu en kanoncover, Pat Benatars "In a crazy world like this".
Det finns flera gånger i mitt liv när jag har stött på låtar som jag inte borde gilla, som tidigare gått emot allt sunt förnuft av vad jag tyckt har varit bra musik och som jag ändå till slut accepterat som en låt som jag ändå inte kan låta bli att gilla. Några av dansmusikens mest irriterande och tjatiga trender under 90-talets andra halva och 00-talets första del, främst från England, var den där man samplade refrängen av en gammal känd låt, vevade den ett oändligt antal gånger och la på ett hippt housesound som komp. Ni minns väl Bucketheads "The bomb" från 1995 (med refräng lånad från Chicagos "Street player") eller när trenden kom tillbaka i samband med Eric Prydz slakt på Stevie Winwoods "Valeri" i "Call me". När man har hört refrängen ca 8-9 gånger och det bara gått 1 1/2 minut av låten så börjar man titta på räkneverket och undra hur mycket det är kvar.
Men 1998 kom en till sån låt som ändå stack ut och som gjorde mig, efter en del om och men förvisso, intresserad. Låten var gjord av engelske discjocken Andrew Livingstone under namnet Bamboo. Livingstone var producent och hade bland annat legat bakom 70-talsljuden i Take Thats cover av "Relight my fire" fem år tidigare. Bamboo var ett experimentellt houseprojekt som höll väldigt kort tid, i stort sätt bara två singlar. Låten i fråga, "Bamboogie", hade lånat sin refräng från KC& The Sunshine Bands "Get down tonight" från 1975, vilket inte heller borde ha borgat för att jag skulle köpa låten.
Men "Bamboogie" har en produktion som sitter som ett knytnävsslag och en otroligt häftig låtuppbyggnad. Jag gillar verkligen hur trumpeterna successivt hela låten igenom bygger upp för den kitchiga refrängen och låten sitter perfekt ihop, trots att den egentligen bara haft två delar. Den borde stämplas som enormt tjatig, men jag kan inte låta bli att älska den här låten och dess skapelse. Detta är på tok för skönt och snyggt gjort! Denna singel köptes ett par år efter dess utgivning på, tror jag, Fyndlagret.
Dessutom är videon riktigt skön, där man satt ihop X antal klipp från olika tecknade svartvita 30-talsfilmer.
Den maxisingel jag har av låten innehåller dessutom två mixar, som vi kan lämna därhän, och en ny låt som heter "Vegas", som egentligen bara är en fräck dansloop utan melodi.
Jag kommer att skriva om en del bortglömd och fräck dansmusik som kom under 90-talets slut och 00-talets början som mot alla odds fastnade på min hjärna och i min samling.
Ursäkta förseningen av ny text, det har varit lite jäktigt nu några dagar, men den som väntar på något gott... ja, ni vet. Men oj, oj, oj, vilken månad! Ur skivfyndssynpunkt så var augusti en helt otrolig månad! Här snackar vi högar med jazz-CD och LP-skivor med artister som normalt tillhör de dyrare. Och eftersom det mer eller mindre regnat in skivor så är det nog bäst att skriva om fler skivor än normalt denna gång också. Det blir fem tips denna månad. Flera av de andra kommer förhoppningsvis att dyka upp i separata artiklar längre fram.
David Bowie - Sex skivor från 70-talet Detta är förstås guldkornet denna månad. Jag har flaggat för att jag vill upptäcka och köpa mera av David Bowies 70-talsplattor och hade väl inga stora förväntningar, eftersom Bowie-skivor, som var dyra redan förut, nu stigit i höjden ännu mer efter hand död. Jag hade dock inte för mitt liv kunnat ana att jag skulle springa på nästan hela Bowies 70-talskatalog på en och samma gång. Det var bara att hosta upp plånboken och ta tillvara på denna givna möjlighet! Därför kan jag nu presentera:
- The rise and fall of Ziggy Stardust and the spiders from Mars (1972)
- Hunky dory (1971)
- Low (1977)
- Space oddity (1969)
- Young americans (1975)
- Diamond dogs (1974)
Tre av dessa har jag hunnit lyssna på, "Ziggy Stardust", som jag tänkte skriva om senare (vilket kanske skvallrar lite om hur bra jag tycker den är), "Low" och "Space oddity".
"Low" är en intressant platta, som kanske har sina tråkiga stunder, men där helheten är en fascinerande experimentell resa, inte minst mot slutet där fantasin släpps lös till fullo.
Åt andra hållet går "Space oddity" (som egentligen tillhör 60-talet med ett år, men vem bryr sig) som är en mer naken platta med mer akustiska instrument och en lugnare stämning. Men det är också en skön och avkopplande skiva av slappa till! Totalt sätt så är det väl ingen stor överraskning om jag säger att dessa sex ligger bra till att bli en av årets bästa fynd.
Här väljer jag hela två låtar, eftersom det ändå är ett helt gäng med skivor. Det blir "Starman" från "Ziggy stardust" och "Always crashing the same car" från "Low".
Benny Goodman & Helen Forrest - The complete Helen Forrest with Benny Goodman
En stor månad också för fina CD-skivor med jazz, en hel del av dessa med mindre kända eller tämligen bortglömda stjärnor, och flera av dessa kommer jag också att skriva mer om senare.
Här i Sundsvall så finns det då en videobutik, vid namn "Videodrome", som säljer både gamla och/eller dyrare VHS-filmer eller DVD-filmer. Men de har också en liten hörna med skivor, både på vinyl och CD. Och det som lockat mig mest är en stor samling med fina jazzskivor från dels storbandserans allra första tid (slutet av 20- början av 30-talet) och dels den mer normala storbandstiden på 30- och 40-talet. Dessutom inte ogärna med mindre kända storbandsledare...
Men den som kändes mest speciell denna månad var en trippel-CD-box med Benny Goodman och sångerskan Helen Forrest. Helen Forrest var en vanligt förekommande och populär sångerska i storbandskretsarna, men utan att nå samma legendstatus som namn som Ella Fitzgerald, Billie Holiday eller Sarah Vaughan. Men jag har alltid någonstans tyckt att Helen Forrest och hennes lugna och mogna stämma känts som en allt för bortglömd stjärna. Därför är det kul med denna box som ett bevis på hur bra hon var. Helen Forrest sjöng med både Artie Shaw och Harry James, men Benny Goodman är en annan av mina favoriter så det höjer denna box ännu mer, förstås.
Att gå ut och lansera detta som en komplett samling av Forrest och Goodmans låtar ihop är dock något magstarkt, för jag kan direkt säga att det är det inte, även om det inte spelar någon större roll för min del. Denna Collector's Choice-utgåva är en magnific samling som även innehåller en stor del, mer än hälften, som innan denna aldrig blivit släppt på CD förr. Denna box är förstås ett måste för alla älskare av storbandsjazz från den gyllene eran!
Det är förstås svårt att välja en låt från en trippel-CD, men det blir "Perfidia".
Midge Ure - 10/Fragile
Det känns fel att utelämna en platta när jag nu hittat två relativt nya plattor med samma artist vid exakt samma tillfälle. Däremot har jag ännu bara hört en av dessa, den äldre "10" från 2008. "10" är en skiva där Midge Ure från Ultravox gör covers på olika låtar, som Carpenters "Goodbye to love", David Bowies "Lady stardust", Thin Lizzys "Song for while i'm away" och filmlåten "Alfie". Plattan är mer akustisk än det man är van att höra Midge Ure i, men det är för det ingen dålig platta. Han lyckas riktigt bra att skapa en sorts singer-songwriterstämning på nästan alla låtar och här är hans ikoniska röst också fortfarande intakt. Men det känns mer som ett kul experiment som jag inte tror jag skulle vilja höra honom göra igen. Men som idé och utförande är det riktigt intressant och bra.
"Fragile" är Midge Ures senaste platta, från 2014 och att hitta den i perfekt skick för endast 10 kronor gjorde mig jublande lycklig! Den har jag då inte hört än, mer än singeln "Become", och här är syntharna tillbaka. Däremot har hans röst falnat något med åren, men det är ändå riktigt skönt att Ure är tillbaka och syntharna med honom! Det finns alltså anledning att återkomma till denna skiva längre fram förhoppningsvis. Dock väljer jag från "10" här, Lulus "To sir with love"
Björn Holm - Bortom gränsernas hav
I Sundsvall har vi ett årligt evenemang utanför stan kallad Selånger Marknad. Denna marknad fylld med allsköns lågbudget och hemgjorda saker har funnits sen 1983 och var helt klart roligare förr. Numera går man en timme mest av tradition, i alla fall jag. Men i år hade något hänt, då en loppisägare från det lilla samhället Hamsta långt utanför stan hade letat sig dit. Han hade en stor hög med skivbackar med sig och det blev det dyraste marknadsbesöket för mig på många år. Av den hög med, mest, svenska skivor jag köpte väljer jag här en skiva med en artist som kanske är rätt ny för många, för Björn Holm är ett riktigt bortglömt namn i dagens svenska musikvärld. Han tillhörde samma musikaliska fack som Dan Tillberg eller Dan Hylander, alltså svensk pop på skånska. En del kanske minns låten "Änglarna ger mig ingen ro" från 1985 och en skiva med samma titel som faktiskt är riktigt bra svensk pop!
Björn Holm, som tyvärr inte är med oss längre då han dog 2010, hade en väldigt behaglig, ljus och mjuk röst, nästan på gränsen till mesig, vilket dock passade riktigt bra till den lätta popmusik som han gjorde. Dessutom är hans texter väldigt bra och eftertänksamma. Bortom "Gränsernas hav" från 1983 är en skiva signerad Coste Apetrea och innehåller en av de mer saligt bortglömda svenska popklassikerna idag, "Invitation top the blues". Plattan är en fjäderlätt och mysig poppärla från 80-talets början med vackra texter där låtar som "Anna" och "Stockholm en vanlig kväll" lyser riktigt starkt.
Kraftwerk - Exceller 8
Att hitta vettiga Kraftwerkplattor nu för tiden är ett hästjobb, eftersom de är löjligt dyra i pris. Därför blev jag glad åt att hitta denna, trots att det i praktiken bara är en samlingsplatta. "Exceller 8" är en platta som egentligen sattes ihop av skivbolaget Vertigo för att rida på framgångsvågen för låten "Autobahn". Denna platta innehåller alltså låtar från bandets allra första plattor. "Kraftwerk", "Kraftwerk 2", "Ralf & Florian" och "Autobahn". Som sagt, hade det varit någon annan artist så hade man rynkat åt näsan åt det och kallat det ihopjäktad och desperat snabbmat, men nu är det då synthpionjärerna alla kategorier vi talar om.
Jag har bara två Kraftwerk-plattor sen tidigare, "Man-machine" och "Trans-Europe Express", och jag ska därför erkänna att jag är rätt obevandrad i bandets allra första alster och bara därför var detta väldigt spännande! Det finns många stämningar här. Det är ursinnigt på vissa låtar, som den mer gitarrbaserade "Ruckzuck", det är TV-spelsmusik på vissa låtar och avslappnande relaxmusik som för tankarna till Jean-Michel Jarre. Men det är ikonisk musik och otroligt snyggt och aldrig tråkigt! Bara därför kan jag med glädje rekommendera denna tidiga samling från 1975, musik som skapade en helt ny genre!
Jag väljer här en av de mer lättlyssnade spåren, "Comet melody 2" från "Autobahn".
Varför inte lite bortglömd sommarpop från 80-talets mitt? Jag plöjde igenom en lågbudgetsamling nyligen med China Crises som heter "Diary - a collection", en av få samlingar tror jag som innehåller mer albumspår än singelhits. Men en favorit saknades på samlingen och därför tar jag igen det genom att skriva om den här. China Crises har jag skrivit om en gång tidigare, en av new wave-erans mest sköna och avkopplande band.
Jag har skrivit förut om Rakt Över Disc-programmet från sommaren 1985 som mer eller mindre startade mitt popnörderi (läs om det om inte annat här). I samma program spelades en fjäderlätt popdänga som jag föll för direkt, med just China Crises. Låten hette "King in a catholic style" och är från plattan efter tidigare skrivna "Working with fire and steel", "Flaunt the imperfection" (minst lika bra som föregångaren) och är följaktligen en av de första utländska poplåtarna jag lärde mig älska.
Jag vet inte till hur många kassettband jag kopierade låten under den hösten innan jag flera år senare köpte singeln på Fyndlagret och det är ännu en minst sagt lysande produktion. Jag erkänner, refrängen är inte den starkaste och mest hitvänliga, men det är svårt att inte falla för den glada, söta och nästan lite naiva ljudbilden och synthslingan som går genom låten och det mysiga gitarrsolot mitt i låten. För mig är detta en riktigt skön sommarhit, en perfekt lekfull låt för hängmattan att må bra av. B-sidan på singeln är avslutningslåten på just "Flaunt the imperfection" och heter "Blue sea". Den är en rätt speciell låt av herrar Daly och Lundon som är innehåller många och långa instrumentala partier till enormt sköna och avslappnande synthmattor. Men som B-sida till en låt som "King in a catholic style" passar den perfekt och är en riktigt intressant skapelse.
Låten blev aldrig någon stor hit för bandet och kom, till exempel, aldrig in på Tracks, om man jämför med föregångarsingeln, "Black man ray", och har alltså blivit en riktigt sorgligt bortglömd sommarhit. Men jag glömmer aldrig den sommarkvällen 1985, när jag satt och lyssnade för första gången på "Rakt Över Disc" och en av de trallvänligaste intron jag hade hört, China Crises "King in a catholic style", gick ut i etern.
Jag tycker att båda låtarna är så pass bra att jag gladeligen bjuder på både A- och B-sida!
Jag lovade precis innan sommaren, när jag skrev om deras samlingsplatta, att skriva om Dire Straits "Brothers in arms" och jag tänker hålla det löftet. Mitt intresse för bandet har, som jag skrev då, ökat en hel del, men den här legendariska skivan har jag ändå hört ett flertal gånger som ung. Jag tror jag köpte den på Fyndlagret här i Sundsvall för nästan 25 år sen så det är en platta som hängt med i samlingen väldigt länge!
I nuvarande läget är plattan den sjätte mest sålda genom tiderna, med 30 miljoner sålda exemplar världen över, och på intet sätt sönderspelad i mina ögon! Man kan tycka att vissa plattor tillhör inventarierna inom musiken och är allt för vanliga och kanske är det så, men trots allt så finns det ju en anledning till det. Jag försöker ofta botanisera i det som är underskattat och inte alls lika stort som ett bands mest kommersiella period. Men så finns det musik som inte går att komma runt, hur man än försöker så känner man till slut att detta måste ut på pränt!
"Brothers in arms" är ett vackert album som rymmer flera stämningar, men ändå smälter samman i en helhet som gör att de passar bra ihop. Ja, en låt erkänner jag gladeligen att jag varken tycker passar eller är bra, "Walk of life". En tröttsam och rätt fånig 60-talspastisch med dansbandskänsla som passerar mig väldigt
obemärkt förbi. Medproducenten Neil Dorfsman var inte heller så förtjust i låten och den höll inte på att komma med, men bandet röstade ner producenten och resten är historia.
Men plattan i övrigt rymmer både en relaxande och skön stämning och ursinnig samhällskritik, rockgitarrer och spännande ballader och framför allt en mästerlig produktion!
Singlarna är idag legendariska och jag kan fortfarande lyssna ofta på det mäktiga introt och gitarriffet i "Money for nothing" eller den avkopplande och mysiga stämningen i "So far away", som blivit sorgligt bortglömd som hit idag!
Men framför allt så är det fredslängtande titelspåret bland det bästa bandet har gjort och jag anser att Mark Knopflers gitarrsolo i mitten är bland de bästa och skönaste i musikhistorien och jag kan lyssna på låten nästan hur många gånger som helst!
Men lämna ett öra också till Michael Breckers saxofon i "Your latest trick" eller den mystiska och underbara stämningen i "Why worry".
"Brothers in arms" är i mina ögon ett mästerverk av stora mått som både engagerar och slappnar av och som är skapat av några av världens bästa musiker! Plattan är kanske en av de vanligaste som finns, men också en av de vackraste!
Jag väljer här tre avkopplande låtar, "So far away", "Your latest trick" och förstås "Brothers in arms".
Jösses, vilken sommar! Jag tror jag har satt nytt rekord när det gäller antalet köpta skivor under julimånad (som enligt mig är en av de bästa månaderna för skivköp). Det började med en tripp till en bordsloppis i vår grannkommun Timrå och en kille som sålde många backar med skivor, alla skivor 1 krona styck! Och jag kom hem med 21 skivor med allt från 70-tal, 80-talssoul och 80-talspop till engelska house, synthpop, italodisco och filmmusik. Sen rullade det på med en bra hög CD-singlar på en loppis och mycket guld på mina normala loppisar i Sundsvall. Så eftersom det nu blivit så mycket så går det självklart inte att välja ut tre skivor att skriva om. Jag kommer att skriva kortare recensioner/texter om hela 10 SKIVOR i denna sommarspecial av min månadsuppdatering! Och genrerna är verkligen skilda! Två av dessa skivor har jag inte hunnit höra än, men jag har kanske mest förhoppningar kring dessa och vill ändå nämna dom. Så då börjar vi denna långa resa:
Sniff 'n' the Tears - Hungry eyes (1982/1991)
Detta är en nyrelease på CD-singel från 1991 av en låt som kom ut 1982 och finns på plattan "Ride blue divide" (en mycket rekommenderbar platta). Vid det laget (1991) hade bandet legat i dvala sen 1982 och var i stort sätt sångaren Paul Roberts. Men jag har alltid gillar Paul Roberts lite småhesa röst som ändå lycket bra att smälta in i bandets ändå mer tillbakalutande stil. "Hungry eyes" är en mysig låt som kanske inte är en jättehit, men en låt att slappna av och mysa till.
Nasa - Point of view (1985)
Numera så blir man alltid riktigt glatt överraskad när man hittar en gammal hit från 80-talet, just för att det känns så ovanligt att man inte har den redan. Synthbandet Nasa, som fick sitt genombrott i filmen "G", hade några bra år i mitten av 80-talet med en näve lysande låtar som parkerade i trackslistans ne
dre regioner. Men dessa är sorgligt bortglömda, som "Point of view" som har en skön och udda ljudbild och en smart och bra melodi! En tracksklassiker utan tvekan!
R.E.M - Up (1998)
Detta är kanske inte R.E.Ms mest lättlyssnade platta. Några låtar med klar hitpotential som "Loosing my religion" eller "Shiny happy people" finns inte här, utan melodierna är lugna och avslappnande med inte de direkt starkaste refrängerna. Men ändå är "Up" en otroligt snygg och vacker platta. Den är otroligt snyggt producerad och arrangerad och man kan inte låta bli att lyssna väldigt noga på ljudskapelserna och Michael Stipes röst! Framför allt "You're in the air" rekommenderas varmt!
Frankie Trambauer 1932-1936 (2002)
Jazzmärket The Chronological Classics är verkligen varmt rekommenderbar om man letar efter bra och billig jazz på CD som inte bara innehåller det allra mest vanliga. Här har man släppt en samling med saxofonisten Frankie Trambauer, som var en av dom ledande inom jazzen på 20- och det tidiga 30-talet. Han var med och gjorde Bix Biederbecke stor under första delen av sin karriär och efter att Bix avlidit så hade han ett eget band. Här snackar vi tidig storband för dansgolven av lättsam stil och en blandning mellan den nya swingen och lite flirt med 20-talets mer dixielandstil och jag har alltid gillat denna tidigaste form av storband så denna samling med Trambauer innehåller det mesta av det bästa som svänger!
The Natural Four - Nightchaser (1976)
The Natural Four blev aldrig några nya Temptations eller någon av 70-talsgenrens stora, trots att man hade stora bolag bakom sig ända sen starten 1967. Ändå är denna skiva, deras sista i karriären, väldigt förhoppningsfull. Inte minst eftersom den är utgiven på Curtom, alltså Curtis Mayfields bolag, som den senaste tiden blivit mitt nya favoritbolag. Plattan floppade grovt och ledde till att bandet splittrades, men det stoppar aldrig mig. Detta, som jag inte hunnit höra än, lovar mycket gott!
The Hues Corporation - Freedom for the stallion (1973)
The Hues Corporation blev inte mer långlivad som band än The Natural Four, trots att man då, till skillnad mot den naturliga kvartetten, hade en rejäl hit. Men vill man vara elak kan man säga att The Hues Corporation med sin "Rock the boat" är en one-hit-wonder. Men trots det är deras "Freedom for the stallion" en riktig mysklassiker. Den är lättlyssnad, okomplicerad och snyggt gjord och verkligen avkopplande! Vill man ha tyngre soulfunk kanske inte detta är rätt, men det är snygg och lätt popsoul som är riktigt lysande! Som omväxling väljer jag balladen "Off my cloud"
Blood, Sweat & Tears - New city (1975) Hade någon sagt till mig för ca 15 år sen att jag skulle samla Blood, Sweat & Tears-plattor så hade jag idiotförklarat personen. Men David Clayton-Thomas och hans mannar har gjort många riktigt bra plattor! Därför blev jag förstås själaglad av att hitta ännu en för en väldigt billig peng. Här är det också Clayton-Thomas som sjunger igen efter åren med Jerry Fisher, vilket man noga annonserar på fodralet. Jag har inte hunnit lyssna på denna ännu, men det ska bli av inom en snar framtid. Och detta smakprov, "Yesterdays music", bådar riktigt gott!
Oscar Peterson - Skol (1982) Det har släppts en hel del intressant med Oscar Peterson på skivbolaget Pablo inspelat på 70-talet. Här har man spelat in en konsert från Köpenhamn 1979 med Peterson tillsammans med Franska Hot Kvintettens violinist Stephane Grappelli. Konserten i sig är riktigt bra och skön! Fiol i jazz brukar kunna bli antingen bra eller rätt tradigt, men här funkar det riktigt bra och all heder åt Grappellis insats. Men det är Peterson som stjäl showen och spelar gudomligt och i en helt egen liga i sina solon! Lyssna till exempel här i "How about you"!
Double Trouble - As one (1989)
Double Trouble är egentligen bara kända för en sak, deras insats i househiten med rapparen Rebel MC, "Street tuff". Men den låten är kanon och med den låten i minnet så köpte jag denna skiva med de engelska houseproducenterna, lite på vinst och förlust. Men så ingick den i 1 kronorsfynden så ingen skada var ju skedd vid ett eventuellt felköp. Men "As one" är en lektion i hur grym engelsk housemusik av det sena 80-talet ska låta. Med mer rap från Rebel MC samt Silk och sång av Janette Sewell så har man skapat en soft musikmatta med både soul, club och hiphopkänsla, men framför allt ett funkigt groove som sitter!
Blue Mercedes - Rich and famous (1988)
David Tiltow och Duncan Miller säger er inget antar jag. Inte heller gruppnamnet Blue Mercedes...? Ni är förlåtna för några stora succéer blev denna duo aldrig, med undantag från att man lyckades toppa den engelska danslistan ett tag med låten "I want to be your property". Till sin hjälp hade man Phil Harding och Ian Curnow, som jobbade på Stock-Aitken-Watermans bolag. Dessa två hade hjälpt flera mindre kända engelska artister med att skapa ett sound som liknade sina mer kända chefer väldigt mycket, när dessa tre var mer upptagna med sina mer säljande adepter. Ibland lyckades det, ibland lät det ganska trist. Men här funkar det, för Tiltow och Miller är också bra som musiker och sångare och det låter väldigt 80-talsdansant och med den rätta SAW-stilen! Inga jättehits till melodier som dessa tre, men ändå. Detta är helt OK engelsk 80-talsdisco som blivit oförtjänt bortglömt! Kanske kan man få lite tankar till svenska So What nåt halvår senare...
"Anywhere" är en luftig och lätt men samtidigt smart och vacker platta som har en mjuk och svävande atmosfär, även i upptempolåtarna. Lyssna gärna på den studsiga inledningen "They all run after the carving knife" som direkt efter växlar om till den mjuka och hypnotiska "Areas". Min personliga favorit är dock singeln "Luxury", som på något sätt doftar av nattens ljud och harmoni och har en mystisk och skön produktion! "Anywhere" är en platta att slappna av till och drömma sig bort till. Den är skön och otroligt snyggt gjord och kanske en av de vackraste new wave-plattorna från 80-talets första hälft. 
