Skivresa till Stockholm 2018

                            
Jag har två stora skivhändelser under hösten att skriva om. Dels Sundsvalls skivmässa, som det kommer en text om inom kort, och dels några veckor före dess min resa till Stockholm. Jag börjar med den senare eftersom den ligger före i tid. Jag beslutade att göra en spontanresa till Stockholm i slutet av september och slappa lite. Boendet från maj förra året, Mosebacke Hostel, fick förnyat förtroende och det visade sig vara ett gott val med enkel rum med tillhörande egen dusch, frukostbuffé och lugn och ro för ett väldigt bra pris. Jag har bott på många ställen under nu dryga 20 år av resande till Stockholm och Mosebacke Hostel känns som en av de bästa ställena jag har bott på!

Jag hade inga direkta planer, inga konsertevenemang som jag skulle gå på och inga måsten, mer än att besöka ett par skivaffärer som jag aldrig förut varit på, MJ Retro och MAD Records. Tillståndet för antal skivaffärer i Stockholm är alltså fortsatt god! MJ Retro på Hornsgatan är en second hand-affär med mest fokus på skivor, som också upptog mest plats i butiken. Bra utbud av skivor i olika genrer, normala skivaffärspriser och bra service. Inte minst när jag fick en Crusaders-skiva ur tio-kronorsbacken utanför gratis på köpet när jag köpte fyra skivor för 100 kronor, där både Duke Ellington, Al Cohn och The Stranglers fanns! Tummen upp för en rekommenderbar affär!

MAD Records ligger på Odengatan och är specialiserad på soul och funk, även om man på vid entréplan har mycket annat också. Men en trappa ner så finns ett rum med soul, funk och dansmusik samt en del jazz. Nu var jag dock lite i rusning eftersom min telefon var i desperat behov av laddning och klockan närmade sig stängning, men den skiva jag köpte där finns att läsa om nedanför. Men också en affär jag fick mersmak av och som jag absolut kommer att återvända till vid nästa resa!

Annars så blev det väldigt mycket Södermalm för mig. Boendet låg där och flera av Stockholms bästa skivaffärer ligger där, samt att jag också var på en konsert i Gamla Stan i form av ett underbart soulgäng ledd av amerikanske sångaren Derek Conyer som spelade bara gamla Motown, Stax och

Philadelphia-soulklassiker! Derek Conyer är en kraftig sångare med rakat huvud som också har en enorm karisma och fantastisk röst och detta var nog en av de bästa konserterna jag har varit på på länge. Konserten hölls för övrigt i anrika jazzklubben Stampen som jag hört om hur många gånger som helst, men där det faktiskt äntligen var debut för mig där. Och vill ni höra hur detta eminenta band lät så gå in på min Youtube-kanal och klicka på min andra film från Stockholm, där jag har inkluderat lite smakprov från konserten!
     Och jag hävdar fortfarande, Gamla Stan kvälls- och nattetid är exakt hur vacker som helst!!! Däremot så blev jag besviken och ledsen över hur man bryskt tagit bort Södermalmstorg och ska nu göra ett bussnav av det. Jag har alltid älskat Södermalmstorg med fiskrestaurangen, alla grönsaksstånd och folk som lugnt strosade och tittade och gick sen upp för backen mot Götgatan. Kanske en av Stockholms fridfullaste platser är nu historia. Och när vi ändå är inne på besvikelser, som absolut inte heller har något med skivor att göra, är det helt förbjudet av Stockholms stad att tvätta bort allt klotter och graffiti från väggarna vid Mårten Trotzigs smala väg??? I flera år har en av de anrikaste och äldsta delarna av Stockholm stått förstörd av målningar och klotter. Jag vet att jag låter 200 år gammal nu men i det här fallet är det trots allt kulturhistoria och ett enormt populärt turistmål vi talar om!

Nå, tillbaka till skivorna, det var en riktigt bra köpomgång med fynd både från mina favoritställen Record Mania och Mickes Serier, CD och Vinyl, en stor hög singlar på Record Hunter samt även An Ideal For A Living, som jag var fast beslutsam att hitta trots att jag också hade lite brått för att inte missa tåget. För er som undrar så, ja, SJ skötte sig exemplariskt denna gång, både dit och hem!
     Så, låt mig presentera fyra av fynden från denna välbehövliga och sköna resa. En av dom har jag redan presenterat, Diana Ross & Marvin Gaye-skivan jag skrev om tidigare.

Jay McShann And His Orchestra featuring Charlie Parker - The jumping blues (Årtal okänt)

Den här skivan, utgiven av Coral, fanns faktiskt på min önskelista och ingick i dom fyra skivor för 100 kronor jag köpte på Record Mania, samma som Diana Ross & Marvin Gaye. Pianisten Jay McShann, som tillhörde Kansas-traditionen, precis som Count Basie, hade kanske inte ett av dom mest berömda storbanden i swingeran och är väl egentligen känd främst för en enda sak, att ha haft Charlie Parker i sitt band innan han upptäckte bebop-jazzen och blev vad han blev. Jag hörde McShann och Parker första gången i ett radioprogram som hette "Jesses Jazzbar", drygt ett år efter att jag upptäckte jazzen som form, så det är kopplat med minnen från min jazzbarndom. Där spelades en låt som tyvärr inte är med på just denna platta, en version av "I found a new baby", men jag var klart nyfiken på hur Parker och detta band lät i övrigt!
     Plattan överlag är riktigt bra med storbandsjazz från det tidiga 40-talet och där Parker lägger en viss modernare touch över bandet. Titlar som "Swingmatism" och "Hootie blues" är kanon, men tyvärr så finns några låtar med McShann och en trio samt Walter Brown vid sången framförandes en del småsega blueslåtar och då dalar kvaliteten något för mig. Men totalt sätt en milstolpe där man får höra Charlie Parker utvecklas och hur han lät innan berömmelsen.

Boomtown Rats - I don't like mondays (1979)

I januari 1979 så plockade 16-åriga Brenda Ann Spencer i Cleveland upp geväret hon hade fått av sin alkoholiserade pappa i julklapp och började skjuta mot skolan bredvid familjens hus. Rektorn och en vaktmästare dog och flera barn blev skadade och hennes enda förklaring var att hon hatade måndagar och att detta livade upp. En tragisk händelse ledde till att Bob Geldof skrev en låt inspirerad av händelsen och släppte den samma år. Det är inte utan att man funderar vad som skulle hända i Sverige idag om något band skrev en låt om ett uppmärksammat mord samma år som det hände. Ramaskri och krav på bannlysning är några förslag.
     Boomtown Rats fick dock en jättehit med låten och det är verkligen en riktigt speciell låt som går nästan i rockmusikalstil och med en lysande text som berör även om man inte var med då 1979 och minns händelsen. En riktig 70-talsklassiker som jag äntligen kunde köpa!


One Way - Wrap your body (1985)

Detroit-bandet One Way hade jag nog aldrig hört talas om om det inte varit för en enda sak, dom spelades i radio vid rätt tillfälle. I det första "Rakt Över Disc" som jag lyssnade på i juli 1985 när jag var sommarbarn i Bergeforsen och skulle åka hem dagen efter. Där spelades One Ways låt "Let's talk", en funkig sak med äkta 80-talssoulkänsla och just det programmet gjorde mig, som jag berättat förut, till den popnörd jag är idag. Medan jag har hittat en stor mängd av låtarna som hördes i det programmet på antingen fullängdsvinyl eller singel eller dylikt så har One Ways låt varit jättesvår att hitta. Anledningen var att bandet aldrig var något jätteframgångsrikt band. Deras enda notering på amerikanska hitlistan kom 1982 med låten "Cutie pie" på en blygsam 61:a plats.
   
Jag har då inte hunnit höra ännu på mer än några smakprov av plattan, som var alltså den skiva jag köpte på MAD Records, och dessa ger vid handen att bandet borde ha fått en bättre karriär. "Let's talk" hade egentligen förutsättningarna att bli en sommarfunkklassiker och resten av plattan visar på både förmågan att skriva dansanta hits som sitter och svala soulballader som träffar. Även om 80-talets soulmusik med mycket synthar delar soulfans i två delar så är detta riktigt snygg geniun 80-talssoul och funk, väl värd att upptäckas mer än bara för ett barndomsminne!


The Sound Of Harlem - Volume 1 (Årtal okänt)

Jag har de senaste åren genom olika skivfynd haft möjligheten att upptäcka och lyssna på en lång rad mindre kända jazzband som hamnade långt i skymundan av giganterna. Självklart är det en ynnest att få möjligheten att höra på mindre känd jazz än de vanliga låtarna man hör titt som tätt, men det är också en chans att få upptäcka musiker som bär på sin jazzhistoria, men som det aldrig talas om.
     Samtidigt finns det en jazzhistoria där nämns en väldigt massa band som man aldrig hör något av senare, nämligen den jazz som spelades i Harlem under 20- och 30-talet. Harlem då var en stadsdel att akta sig för, men som samtidigt lockade väldigt mycket. För samtidigt som det spelades otroligt mycket jazz så var det hög kriminalitet och droganvändande i New Yorks ghettoområde. Det var här många jazzorkestrar samlades på olika klubbar och barer och försökte spela skjortan av varandra till sent på natten. Många musiker, som Duke Ellington och Louis Armstrong lyckades att röra sig vidare i karriären, medan många namn alltså förblev bortglömda.

Skivbolaget JazzDocument, som jag vet exakt ingenting om, har släppt en serie plattor med intressant äldre jazz och flera i serien "The Sound Of Harlem". Detta är den första volymen, med överfört material från stenkakor från bolag som Varsity Records, Vocalion, Brunswick och Columbia. På den här första skivan, som jag hittade för tia på Record Hunter, mitt ibland allsköns loppisrat, samsas fyra band. I själva orkestrarna finns förstås välbekanta namn, som Henry "Red" Allen, Billy Taylor, Albert Nicholas, Frank Newton och Dicky Wells, men bandnamnen och orkesterledarna är en annan sak, och en del bandnamn skäms inte för sig heller. Eller vad sägs om "Alex Hill And His Hollywood Sepians" eller "Six Men & A Girl", vilket är ett annat namn på en septett ledd av Mary Lou Williams, en av den tidiga jazzens få kvinnliga musiker. Här finns också de mer normalt betitlade Benny Morton And His Orchestra och Teddy Hill And His Orchestra. Detta är en alldeles förträfflig utgåva med mindre känd jazz gjord mellan 1934 och 1940. Dessutom finns endast en låt som är att klassas som en normal jazzstandard, när Williams septett spelar "Tea for two". I övrigt är det bara mindre kända låttitlar.
     Att välja en favorit av dessa fyra orkestrar är förstås jättesvårt, men jag gillar väldigt mycket Teddy Hills orkester och väljer därför dennes egen komposition "Uptown rhapsody" från 1936 som smakprov! Med tanke på att dom riktiga swingbanden, som Count Basie och Benny Goodman var enormt stora kanske detta låter lite daterat för sin tid, men ack så charmigt och svängigt!

Geigys Medomin-skivor - ett udda sömnmedel

Som många vet vid det här laget så är jag fascinerad över mer udda skivor. Sånt som lämnar en förvirrad, inspelningar som får en att fundera på varför det en gång släppts på vinyl eller sånt som gör att man blir nyfiken och börjar forska i bakgrunden till den. Många av såna skivor är rena skrattfesten, vissa bara gör en förvirrad. Igår införskaffade jag mig detta: Ett gäng flexidisc-skivor, fast lite styvare än dom sladdriga som förr följde med i "Hemmets veckotidning" och andra publikationer. Innehållet på dessa är vaggvisor från olika länder (Sverige bidrar med nåt som heter "Tulleri lull"). Andra länder är Kina, Argentina, USA, Pakistan, Ungern, Belgien och så vidare. Så långt så gott.

Men skivorna är utgivna av ett medicinföretag som hette Geigy, som här försöker promota en sömnmedicin som heter "Medomin". Skivorna lanseras med mottot "Schlummern wie ein kind mit Medomin" (Typ: "Sov sött med Medomin"). Medomin användes för dryga 70 år sen och bakåt innan flera länder efter 40-talet insåg att preparatet var beroendeframkallande och det stämplades som en drog. Jag kan känna att om man säljer ett sömnmedel och folk ändå behöver en vaggsång för att somna så kanske inte medlet är så jättebra! 

Jag antar att även om medlet stämplades på många ställen så är syftet här inte att i första hand att sälja droger utan att lansera en medicin som man ännu tror på. Jag kan ha fel dock, men jag får ändå den känslan. Fast lite intressant är det eftersom skivorna näppeligen är från 40-talet så måste man någonstans veta om att utgivningen kommer att bli lite kontroversiell.

Jag kommer nog näppeligen att höra på speciellt många av dom (kanske dom med de mest udda länderna, trots allt hör man inte skivor med pakistansk musik så ofta). Men det var väldigt intressant att få forska i bakgrunden till dessa skivor, även om det inte var jättelätt att hitta. Ett kul och udda fynd ändå. 

Månadens bästa fynd - Oktober 2018 (Peter LeMarc/Woody Herman och V-Disc/ABBA/Miles Davis)

En liten vändning efter ett par månaders stiltje blev det till sist i oktober. Jag har inte ännu skrivit om skivmässan i början av månaden, men det kommer, jag lovar. Men utöver det så var oktober en riktigt bra månad med många intressanta fynd, inklusive en hel del storbandsplattor. Därför tar jag mig friheten att skriva om fyra fynd.

Peter LeMarc - 17 sånger - LeMarc sjunger LeMarc (2005)

En dag för cirka 13 år sen så låg Peter LeMarc i en tandläkarstol med en massa instrument i munnen. Radion stod på i bakgrunden, som det brukar göra hos tandläkaren, och plötsligt spelades en av Peters egna låtar. Artisten förstod att han inte kom någon vart, med tandläkarutrustning i käften och en hand rotandes därinne så han var tvungen att genom lida sitt gamla verk. Det enda han kunde göra var att börja fundera på hur han skulle ha arrangerat låten om han hade gjort den idag. På så sätt föddes idén till ett album där han sjunger nya versioner av sina egna hits.

För mig är detta fynd historiskt, för i och med denna så har jag till sist komplett vad gäller Peter LeMarcs fullängdsalbum, alltså alla skivor! Därmed inte sagt att detta är hans bästa album eller att låtarna är bättre än originalen. Det är en riktigt bra platta, inget snack, men inte hans bästa. Här har LeMarc skalat av låtarna väldigt mycket och kvar är bara en röst, en gitarr och en svag synth som ger ljud av sig då och då. Texterna och Peters LeMarcs röst har lyfts fram på ett helt annat sätt än originalen, vilket är tacknämligt! Samtidigt så är många av originalen låtar som gjorde att jag började lyssna på Peter LeMarc och jag gillar ju LeMarcs 80- och 90-tal väldigt mycket, så självklart så kan jag inte sätta detta före dom riktiga versionerna. Men detta är ändå avkopplande, tankvärt och riktigt bra! LeMarcs texter lyser nog inte starkare än dom gör här, vilket "Vägen (låter oss längta)" från den"vita" plattan från 1987 får visa på här.


Woody Herman - Woody Herman on V-Disc volume 2 (Årtal okänt)

Under andra världskriget så stod storbandsledarna nästan på kö för att på något sätt stödja dom amerikanska soldaterna. Glenn Miller spelade direkt för trupperna och många framträdde i showen "Jubilee" som sändes via radion till trupperna. Ett annat sätt var att ge ut låtar på bolaget V-Disc. V-Disc (där V förstås stod för "Victory"), startat 1941 och nedlagt 1949, var ett skivbolag endast skapat för att förse amerikanska trupper med musik under kriget. Därefter blev V-Disc skivor en enorm samlargrej, eftersom den amerikanska staten och FBI försökte konfiskera och förstöra alla taper och skivor direkt efter krigets slut.

Gudskelov så lyckades man inte förstöra alla skivor och det finns en hel del samlingsskivor med musik från V-Disc-åren, skivor med musik som ändå sticker ut på sitt sätt, även om det kanske vilar ett viss mått av traditionellt överdriven amerikansk patriotism över dom. Denna skiva innehåller då V-Disc-inspelningar med Woody Hermans band, långt ifrån alla dock, med sång av Woody själv och på ett spår Frances Wayne. När man vet förutsättningarna med dessa inspelningar så är det så klart så mycket 40-tal över låtarna som det går att bli och det är riktigt bra och snygga arrangemang, befriat från övervägande av Hermans mest kända låtar. "Caldonia" finns här i en riktigt bra version och jag har alltid varit svag för låten med den lite udda titeln "Ah, your father's moustache".

Man kan också säga några ord om bolaget som gett ut skivan, Joyce, ett Florida-företag som stämdes av de stora skivbolagen för att ha gett ut skyddat material på skivor och slutligen dömdes att ge tillbaka all piratmaterial. Men totalt sett ett kanonalbum med bland det bästa Woody Hermans band hade att erbjuda i en intressant tid. I följande klipp får ni två låtar från plattan på samma film, "Laura" och "I wonder".


ABBA - Summer night city (1978)

Jag ska inte på något sett se mig som ett stort ABBA-fan. Jag har sagt förut att jag är mer förtjust i medlemmarnas musik innan ABBA-tiden. Men det går inte heller att förneka gruppens influens på musikvärlden och att det finns en näve ABBA-låtar som ändå är ruskigt bra! Och min kanske största ABBA-favorit har alltid "Summer night city". Medlemmarna själva skulle nog inte hålla med mig eftersom den var nära att inte släppas på singel. Medlemmarna var missnöjda med låtens mixning och slutgiltiga resultat. Trots det blev låten ändå en jättehit och etta på svenska hitlistan, deras sista.
     "Summer night city" är dock en discorökare på ett helt annat sätt än deras mer lalliga och trivsamma andra alster. Den har en fenomenal discoproduktion, en strålande melodi och en grymt skön och spännande stämning i låten! Därför blev jag förstås jättelycklig av att hitta singeln med "Summer night city" på Erikshjälpen för en femma. Detta kan vara ABBA som allra bäst, "Dancing queen" och annat till trots!


Miles Davis - Sketches of Spain (1960/1987)

Jag har tänjt på mina gränser enormt de senaste åren vad gäller Miles Davis musik. Från att i stort sätt bara lyssnat på hans tidigaste allster så har jag svalt i mig "Porgy & Bess" och "Kind of blue" och faktiskt uppskattat dom på ett helt annat sätt än jag gjorde under mina första jazzår. Och att kolla upp den klassiska "Sketches of Spain" var också en självklarhet, eftersom jag numera gillar Miles samarbete med orkesterledaren Gil Evans otroligt mycket. Jag har ännu inte hunnit höra hela av denna CBS Jazz Masterpiece-utgåva, men tillräckligt för att inse att jag nog haft fel i alla år om den också. Plattan var från början tänkt att bara vara Davis och Evans som tog sig an det klassiska spanska stycket "Concierto de Arajunez", men ju mer dom fortsatte att lyssna på spansk folkmusik och klassisk musik, ju mer kom tanken att göra en hel platta med spansk musik på sitt eget sätt.

Och det är verkligen på ett eget sätt. "Sketches of Spain" må vara flera spanska stycken, men låter ändå som en sorts spännande symfonisk jazzplatta som förför, hypnotiserar och lugnar. En oförutsägbar platta där man aldrig vet hur nästa ton ska börja eller sluta, men som ändå har tydliga jazzharmonier som sitter klockrent.
Sen är det väl ytterst tveksamt om jag tänjer så mycket mer på Miles musik, för det som återstår är hans psykedeliska freejazz och avant garde-jazzperiod som jag har enormt svårt för. Men detta var riktigt spännande musikaliskt möte!

Diana Ross & Marvin Gaye - Diana & Marvin

Diana Ross och Marvin Gaye, två av soulvärldens största, som jag dock har rätt olika erfarenheter och åsikter om. Diana Ross är en artist jag inte är något jättefan av, även om jag som ung, och även idag, älskade den Michael Jackson-skapade hiten "Eaten alive". Men i övrigt har jag lite svårt för hennes röst, som tenderar att ibland låta som den försiktiga och rädda Sgt Hooks i "Polisskolan"-filmerna, samt hennes nästan överdrivna primadonna-stil. Diana Ross för mig var som bäst precis i början av sin solokarriär, de första åren efter skilsmässan från The Supremes och visst finns det ett par plattor från den tiden i min 70-talssamling. Marvin Gaye gillar jag desto mer. Här snackar vi en innovatör och mästare inom soulmusiken som vågar går sina egna vägar och göra det lysande. Men däremot så har det länge nu inte funnits annat än en samling och "Trouble man"-soundtracket i min samling av honom, främst av ekonomiska skäl eftersom Gaye-skivor från 70-talet är tämligen dyra numera.

Därför så känns det lite fånigt att erkänna att denna "Diana & Marvin" från 1973 faktiskt är mitt första Marvin Gaye-album på vinyl, som jag hittade nu i september på "Record Mania" i Stockholm. Ett sockersött album som dryper av kärleksförklaringar och ömhet på plattan. Men bakom mikrofonerna var det lite annorlundare. Detta var ett album som hade sina problem med skapandet. När Marvin Gaye hade sjungit duetter med kvinnor tidigare så hade två av lämnat Motown efteråt och den tredje, Tammi Terrell, avled efter deras samarbete och Gaye hade därefter sett det som ett dåligt omen att sjunga duett. När han till sist, 1972, gått med på duetten så kom han till skivstudion och började med att röka cannabis i Diana Ross närvaro och hon hade förbannat lämnat studion eftersom hon var gravid samtidigt. När hon dessutom var tveksam till delar av låtmaterialet och båda artisterna hade andra projekt samtidigt, inklusive Dianas dotters födelse, så beslöts det att Ross och Gaye skulle spela in skivan på var sitt håll och deras röster skulle sen mixas ihop. När man nu vet dessa förutsättningar och försöker koppla bort det så kan man till slut njuta av en platta som borde stämplas som lönnsirapssöt och för sliskig, men som egentligen är en uppvisning av romantisk soul och som trots den stora mängden ballader aldrig blir tråkig en minut. Detta kan var en av de bästa plattor som Diana Ross har gjort och även om Marvin Gaye kanske har gjort originellare album så är produktionen lysande och smekande. Singeln "You are everything" behöver väl knappast någon närmare presentation medan en favorit för

mig är tredje spårets "Don't knock my love", signerad Wilson Pickett. Detta var dock en av låtarna som Diana Ross inte alls gillade och frågade varför dom skulle spela in den där sången. Men låten doftar också mer Marvin Gaye med en mer funkig, dramatisk och spännande stil och musikalisk inramning. Och med dessa melodier och med denna lysande produktion och Ross och Gaye som trots alla samarbetsproblem ändå lyckas låta så sammansvetsade på platta så blir plattan aldrig tråkig utan den är en avkopplande och lysande stycke soulhistoria!

Plattan blev dock ingen jättesuccé och Gaye sa flera år efteråt att han nog borde ha tillmötesgått Diana mer och att det var lite av två bortskämda barn som skulle slåss om samma kaka, som i det här fallet var framgångens lön. Som smakprov väljer jag ovannämnda "You are everything" och "Don't knock my love".

Krönika: Loppisarnas skivprishöjningar är korkat

För bra precis tre år sen, oktober 2015, så skrev jag en krönika här där jag uppmanade second hand-försäljare att sluta ta överpriser för loppisskivor som finns exakt överallt, alltså Vikingarna eller Pelle Karlsson. Att sluta tro att bara för att vinylen är inne igen och man har en skiva i sortimentet som går att spela på så sitter man på samma guldgruva som de stora skivaffärerna nere i Stockholm. 

Har nåt hänt sen den tiden? Jo, det har ju det, och tyvärr åt fel håll. Det har smällt till och plötsligt snackas det inte om nåt annat än hur LP-skivan är tillbaka och hur mycket pengar man kan göra på vinyl! Och jag tycker själva grejen ännu är lysande! Plötsligt, efter att på 90-talet fått förklara varför jag ännu köpte LP-skivor, så har man mängder av likasinnade som har tinat upp och som man kan prata med! Det är jättekul! Man kan få tips på det man saknar på ett annat sätt än man kunde förr. 

Dessutom finns det fler ställen att köpa skivor på för nu poppar det upp nya skivaffärer här och var, även i landets mindre städer.

Men det har tyvärr också sina nackdelar, den ökade andelen säljare som ser guldet, men inte har kompetensen. Än mer nu än vid tillfället för förra artikeln så tror nu även de stora second hand-butikerna att man kan tjäna stora pengar på vinyl. Och det kan tyckas vara ett litet problem för en del, men det kan utvecklats till ett större problem. Framför allt om den nya trenden sprider sig, att second hand-butiker plötsligt höjer priset på sitt skivsortiment, som jag varit med om några gånger i år. Jag tänker inte nämna några namn för mitt mål är inte att hänga ut någon, bara varna för konsekvenserna av detta. Det mest korkade i det hela är då att samma skivor som man fick för en tia och som legat i skivbackarna i ett par år nu plötsligt får höjt pris. OK, om man får in Rolling Stones eller Beatles eller David Bowie, då är det läge att höja priset. Men om en skiva legat i flera år och ingen bevisligen varit intresserad av den för en tia sen den kom in, vad är oddsen att fler blir intresserade av den för att den plötsligt sätter ett högre pris?! Låga skulle jag säga...
   
Chanserna att ovan nämnda artister ska komma in på second hand-affärerna idag har minskat drastiskt. Jag har pratat med flera av mina skivsamlarvänner i USA och England och alla har upptäckt samma sak, att det lämnas in mycket färre skivor till loppisar och second hand numera. Jag har påtalat detta ett par gånger i mina månadsuppdateringar av skivköp. Majoriteten antingen säljer sina skivor på Tradera, till den lokale skivhandlaren eller behåller dom, allt för att få ett sånt bra pris som möjligt för dom.
     Att i det läget tro att samlingen som loppisarna har av Schlagerfavoriter, Ingemar Nordströms eller Classics Up To Date som stått i en evighet skulle gå för ett högre pris än tidigare bara för att vinylen blivit pengar igen är ju bara korkat. Och allt detta kan leda till att folk tröttnar, att det inte kommer in något nytt och det som finns har stått länge och har dessutom ett för dyrt pris mot vad det är värt, och denna vinylboom till slut dör ut. Oavsett vad många handlare tycks tro så är skivköpare och samlare inga idioter. Man vet generellt sett vad det är värt och vad man är beredd att betala för var skiva och är en second hand-affär oseriös så ledsnar folk till slut och går inte dit, alternativt slutar gå till skivavdelningen i affären. Åter igen: ALLT är inte guld som glimmar! Alla skivor är inte svart guld, det finns många med repor också.
     
Vad som är seriöst och som håller vinylboomen igång är kunniga ställen där man vet värdet. Där man höjer priset på dom skivor som är värd det och säljer det mindre värda billigt för dom som är intresserade av den musiken. Det är intressant att det är många som jobbar på dessa second hand-affärer som sitter och kollar på Tradera för att se om en porslinskatt eller tallrik av märket Rosa Ljung är värd några extra kronor, men däremot inte ids kolla vinylskivor utan rakt av chockhöjer priset på alla skivor istället. För med allt större och förändrat värde på saker och ting så kommer också ett allt större ansvar att lära sig vad saker är värda i verkligheten vilket är ärligt mot kunderna. 
     Jag förstår att det är en intressefråga eller en kunskapsfråga, men det drar ändå in oändligt mycket mer pengar om affären visar att man har lite koll än om man tror att allt som är svart och snurrar är värd mycket för att man har hört talas om det. 

Månadens bästa fynd - September 2018 (Joe Lynn Turner, Fats Navarro/Charlie Parker, Midnight Star)

Det råder en stor lågperiod här i Sundsvall just nu vad gäller köp av skivor på second hand-affärerna. Jag berättade om det redan förra månaden och det har fortsatt även i september. Och det är klart, vinylen är het och folk vill rida på vågen. Därför kommer det knappt ens in en Pelle Karlsson på många loppisar just nu. Folk vill få pengar för skivorna eller behåller skivorna själva. Men en del fynd har det ändå blivit och inte minst när jag nu för första gången fick ordentligt napp på Sundsvalls senaste second hand-sensation "Shoppis". Fortsätter den affären som det gjort nu så kanske det finns ett ljus i tunneln. Det ska sägas att jag också har varit i Stockholm under månaden, men fynden där tar jag sedvanligt upp i en separat artikel.

Joe Lynn Turner - Rescue you (1985)
Jag erkänner, detta är normalt inte alls mina domäner. Hårdrock har ju numera nästan blivit en sorts ny folkhemsmusik av någon anledning och Joe Lynn Turner är en gitarrist som är känd för sina inhopp i band som Rainbow, Yngwie Malmsteens band och Deep Purple. Man kan säga att han är den där fruktade medlemmen som hoppar in när originalmedlemmarna börjar lämna bandet och man behöver nån som inte är lika känd, men kan hålla bandets namn vid liv.
     Men samtidigt finns det en viss hårdrock från 80-talet som även jag kan ta till mig även om det inte alls är ofta och mycket. Alltså blev jag nyfiken på denna platta, där jag misstänkte något som lät lite som Heart eller Gary Moore vid denna tid. Och det var ju rätt misstanke, för detta är en riktigt bra platta med en stor känsla av 80-talets hårdrocksvärld med pudelfrisyrer och en blandning av känslosamma ballader, lysande gitarrsolon och faktiskt skön rock! Framför allt balladen "Endlessly" rekommenderas varmt liksom “Feel the fire". En på Vinyl Communityn kommenterade och skrev att detta var Turners klart bästa album och jag vet inte hur intresserad jag är av mer från hans diskografi, men detta var en bättre platta än jag hade kunnat ana.


Anthropology - Fats Navarro, Charlie Parker... (1972)

Den ser ut som en ordinär bopsamling på omslaget och lågbudget kan man som synes också tolka det som. Prislappen på 39 kronor och det faktum att skivan var osprättad skvallrar ju en del om det. Men detta är ändå en helt fantastisk platta med huvudattraktionen "Barry Ulanov And His All Star Metronome Jazzmen". Trumpetaren Fats Navarro och saxofonisten Charlie Parker ingår i denna sättning, men namnet Barry Ulanov fick mig att reagera. Ulanov är ingen jazzmusiker utan en journalist som skrev mycket om jazz på 40-50-talet innan han sadlade om till operarecensent. Alltså är han inte alls med och spelar här utan har lånat ut sitt namn till en samlingsorkester ihop plockad efter en omröstning i tidningen Metronome 1947. Jo, han introducerar bandet och låtarna också vilket är en kul och udda sak.
     Men Ulanov var dessutom väldigt god vän med min favoritpianist Lennie Tristano och mycket riktigt så finns både Tristano och hans ständige vapenslagare gitarristen Billy Bauer med här. Navarro, Parker, Tristano och Bauer i samma band på 80 % av plattan, det är otroligt. Och detta är en fröjd för örat och ett bevis på varför jag gillar jazz! Jag törs till och med säga att skivan nog lär hamna på listan över 2018 års bästa plattor. Hur högt återstår att se för den har en negativ sak. Tre låtar på slutet är gjorda med ett band ledd av Tadd Dameron och det är inget fel på dom låtarna. Tadd Dameron är en av bopmusikens främsta kompositörer, musiker och arrangörer, men bandet känns skohornat och bara till som utfyllnad på plattan och passar egentligen inte in här. Jag hade föredragit om Ulanovs band hade fått hela plattan, men rent musikaliskt är detta helt fantastisk jazzhistoria som skrivs här med musik som både svänger och relaxar!



 Midnight Star – Operator (1984)

Låt mig till sist ta er tillbaka till blandbandens glada dagar. Jag har ett blandband hemma (av förstås många) med diverse saker från 80-talets radiovärld, kanske främst då förstås Tracks. Men även från ett Metropol i Åre 1986, som med några få undantag har blivit överspelad. Men ni vet hur det är, plötsligt så avbryts inspelningen och en bit av det som var inspelat innan hörs plötsligt och där har en funklåt figurerat där en robotröst sjunger “Operator”. Jag har levat i ovisshet om vilken låt detta är sen den tiden.
     Hopp till september 2018 och jag går på Erikshjälpen och bläddrar bland en liten nyinkommen hög med vinylsinglar och ser en singel med ett soulgäng jag köpte på platta i Umeå för ett år sen, Midnight Star. Bandet var inget stort namn i genren och nådde aldrig Europa riktigt, men denna singel nådde ändå den amerikanska soullistans första plats. Jag blir nyfiken på singeln och då den ändå kostar bara 5 kronor så slår jag till. Jag kommer hem, spelar singeln och hör att det är låten jag hört på blandbandet i alla år. Tillfälligheternas spel! Och detta är en riktigt bra låt, en soulfunkig pärla från 80-talet med tydliga rötter i breakdancemusiken.

Rick Dees And His Cast Of Idiots - Disco Duck

Mina texter om kultlåtar där man undrar vem som beslöt att detta skulle släppas på vinyl har ju i 99 % av fallen handlat om låtar där folket har förstått att detta är pinsamt skrattretande uselt och singeln har inte sålt ett nickel. Men hur gör man med en låt som är pinsamt skrattretande usel och som lik väl blev en stor hit världen över? I det här fallet så tycker jag att singeln förtjänar att skrivas om i alla fall för oavsett hur stor låten blev så är detta en riktigt udda och märklig skapelse. Jag hörde den först för nåt år sen och i Stockholm för några veckor sen så hittade jag singeln på Record Hunter.

Låten "Disco Duck" gjordes 1976 av komikern och radioprataren Rick Dees med låtsasbandet And His Cast Of Idiots och var inspirerad av en soullåt från 60-talet, "The Duck" av Jackie Lee (inga jämförelser i övrigt). Rick Dees sa att det tog en dag att skriva "Disco Duck" och tre månader att hitta någon som ville sjunga låten, vilket torde vara ingen utom Dees själv (undra varför). Själva låten är i för tiden trendriktig discostil med den lilla detaljen att texten är grymt pinsam och någon grav amatör försöker låta som Kalle Anka. Nu är det bara rösten som påminner om seriefiguren för ingenstans på skivomslaget så försöker man göra anspelande på Disney och dess skapelse, troligen av copyright-anledning. Men samtidigt så fattar man rätt omgående när man hör det kvackande ljuden vart inspirationen och tanken varit egentligen. Det var också många som var övertygade om att det var Kalles röst själv, Clarence Nash, som lånade ut sin röst i låten. Disney förnekade detta och hur någon kan tro att detta skulle vara proffset Nash är för mig en gåta. I det här fallet så hör man knappt vad ankan säger och mannen bakom kvackandet är gjord av Dees kompis Ken Pruitt.

Texten då? Jo, den är gjord för att läsas med skämskudden halvt framför, eller vad sägs om:
"All of a sudden I began to change
I was on the dance floor actin' strange (Quack quack, quack quack)
Flappin' my arms, I began to cluck (Quack quack)
Look at me, I'm the Disco Duck"
Låter mer som om någon därefter på discot troligen ringde mentalvårdsavdelningen efter en bil. Fast nu är ju meningen att alla ska bli lika tokiga:
"Try your luck
Don't be a cluck"
Jag vet, vi snackar inte Fröding här.

Jag kan kanske önska att Clarence Nash hade gjort ankljuden, för kanske hade man då hört vad ankan säger. Någonstans kan man urskilja:
"Ah, get down mama
Oh mama, shake your tail feather"
Jajemän, morsan, gå ner och skaka på stjärtfjädrarna! Fast tro det eller ej, en majoritet av den amerikanska befolkningen gjorde just det och låten tog 1976 klivet upp på USA-listans första plats och i Sverige blev den trea. Ibland är livet bra underligt...

Detta är ett underbart uselt pekoral där man skrattande undrar idag om det inte borde vara några sorts drogtester innan man går in i en skivstudio. Eller när man går upp på en scen också, dessutom. Titta bara på detta framträdande ifrån "Midnight special". Nej, det varken Mupparna eller Sesame Street vi ser på.


Det skulle nu inte vara sista gången som en anka beträdde ett discogolv. Disney själva skulle till slut 1995 föra stackars Kalle till skivstudion med tidstypisk eurosound. Detta är kanske inte eurogenrens stoltaste ögonblick...