Break Machine - Break Machine

Break Machine - Break Machine
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: RCA
Betyg: 3/5
Jag har faktiskt dansat breakdance, eller i alla fall försökte. Det gick inte så lysande och efter att ha slagit hakan i golvet när jag tränade att göra "The Worm" så la jag detta på hyllan på obestämd framtid. Nu var detta till Chaka Khans "I feel for you".

Annars var dom stora breakdancehitsen The Rock Steady Crew "(Hey you) The Rock Steady Crew" och Break Machines visslande i "Street dance", båda hits 1984. "Street dance" är en 80-talsklassiker utan tvekan. Uppföljaren "Break dance party" är helt OK också. Och detta trots att det är Jacques Morali och Henri Belelo, männen bakom Village People, som ligger bakom både låtar och produktion. Med dom förutsättningarna och det faktum att plattan bara innehåller sex nya låtar varav singlarna i förlängda mixversioner så är detta faktiskt helt OK. Låtarna osar discofunk från 80-talets mitt och det är en riktigt skön ljudbild. Melodierna är långt bättre och funkigare än vad som brukar vara med band som är kända för en hit.

Sen är texterna det stora dilemmat för en och en är låtarna riktigt bra. I albumform blir det till slut väldigt enformigt med en platta där 99 % handlar om att dansa breakdance natten lång, för alla låtar utom en har det temat. Och då heter den sista låten för säkerhets skull "Let's break the ice". Ha ha ha, humor! Den avslutande instrumentalversionen av "Break dance party" är också tämligen onödig och hade kunnat bytas ut mot riktiga nya låtar.

Så det är bra och skön soulfunkig dansmusik med dom rätta 80-talsljuden och plattan blir kvar i samlingen. Men i längden blir plattan dock tjatig och enformig när temat bara är en sak, att dansa det som jag aldrig mer i detta jordeliv kommer dansa.

Krönika: Utvecklingen som fört världens musik närmare

Igår köpte jag en CD-skiva med den brasilianska sångerskan Elis Regina, vilket gladde mig och fick mig att fundera, eftersom jag är road av att följa utvecklingen av något från 80-talet till idag. De senaste åren har bossa-skivor från Brasilien plötsligt blivit oerhört lätta att hitta. Så har det verkligen inte alltid varit. Jag har sen tonåren haft ett visst intresse för bossa nova och den genre som där borta benämns som"MPB" (Musica Popular Brasileira). Däremot har andelen skivor jag haft nästan alltid varit extremt få och bara begränsad till enstaka kassettkopior.

Jag är uppväxt på den tiden då det mest exotiska man hörde i radion var ett radioprogram som hette Radio Europa, ett program med musik och kulturreportage från delar av Europa som man inte hörde om annars. Plötsligt fick man höra en synthpoplåt på grekiska. Fanns det?! Ville man höra musik utanför Europa (som inte var USA alltså) så fick man vänta på Tomas Gyllings program. Idag kan detta framstå som rätt avlägset och stenålder. Går vi ännu längre tillbaka i tiden så fanns det på 70-talet ett önskeprogram för nyanlända som hette "Det vill jag höra", som slutade i de flesta fall på samma sätt. Programledaren fick ursäkta sig och säga:
"Tyvärr har vi inte kunnat hitta den låten eller artisten i vårt skivarkiv, men vi hittade den här låten från förra årets eurovisionsfinal..."

På listorna så var det mest spännande 1984-85 när franska Indochine sjöng "Kao bang" och "Canary bay" på franska eller om nån låt från Eurovision stack ut tillräckligt för att sälja. Där har förvisso inte allt blivit bättre, eftersom USA och England ännu mer har monopol på listorna, men det är i och med internet ändå lättare att höra musik från länder man aldrig tidigare tänkt på. När både Haiducci och O-Zone sjöng på rumänska i "Dragostea din tei" och låtarna sålde gigantiskt även här i Sverige så blev i alla fall jag förvånad. Och numera är dörren öppnad ännu mer...

Idag är musik som slovenska Atomik Harmonik, Rebeka Dremelj eller Natalija Verboten, moldaviska Maduar, polska Shazza, sydafrikanska Velile, Magic System från Elefenbenskusten eller mongoliska hårdrockarna The HU endast en Youtube/Spotify-tryckning bort och skivor är lätta att beställa numera. Och man kan plötsligt köpa MPB-plattor med Elis Regina eller Gal Costa på secondhand. För de flesta idag är mycket av detta en självklarhet, varför tar jag ens upp det, men det är också väldigt kul att följa hur världens musik plötsligt har kommit närmare oss. Det är vackert att se hur allt har gått från Radio Europa eller Tropicopop en gång i veckan till denna invasion av ny musik från världens alla hörn som plötsligt nästan alla kan höra. Det är inte alls min uppgift, intresse eller mening att hylla icke-fysisk musik, men om musik på internet har någon fördel så är det just det!

John Foxx - Underpass

John Foxx - Underpass
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: Virgin
B-sida: Film 1
Det var ju inte alls länge sen jag skrev om John Foxx fantastiska platta "The garden", ett av 2019 års bästa köp, och när jag inte ens en vecka efteråt också hittade Foxx allra första solosingel på Skivmässan så passar det bra att ta tillfället i akt och lyfta upp även den.

Detta är alltså det första som kom ur Mr Dennis Leigh (som då är John Foxx dopnamn) efter att han lämnat Ultravox i slutet av bandets turne 1979. Ganska omedelbart så hoppade både det bandet och Foxx på den nya synthvågen. Mycket så präglas stämningen i "Underpass" av vad mycket av den tidiga new wave-synthen handlade om, en naken och kall stämning, dystopi, en undergångskänsla och mycket maskiner och robotar. Visage ikoniska "Fade to grey" från samma år ger också samma stämning och den låten håller jag som en av 80-talets bästa låtar någonsin! John Foxx låt "Underpass" är då en nyare bekantskap för mig, men som också har en fantastisk produktion och en text som vrider på alla dystopiska kranar på en gång, men i lite förtäckt och hemlig stil. Inte den enklaste bollen i mål vad gäller melodin, men det skapar också låtens mystik en del. John Foxx sjunger förstås med en lätt förvrängd robotliknande röst och låten har en synthslinga som går genom låten som är kanonbra! Låten är egen, den sticker ut, men är samtidigt skön och avkopplande att lyssna på!

Det samma kanske inte kan sägas om B-sidan "Film 1", som är klart bra, instrumental och väldigt experimentell, men kanske inte så lättlyssnad. Men detta är alltså en kanonsingel totalt sett som skapar en skrämmande stämning, men som samtidigt gör att man vill ha mer. Klar tumme upp!

Kultstämplat: Drifters - I natt ska jag bli Hulk

Drifters - I natt ska jag bli Hulk
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Ess Records
B-sida: Åh Magdalena
Drifters sångare Johnny Wendelnäs verkar ha ett stort problem när det gäller kärlek. Enligt han själv verkar det vara en välsignelse, men om man tänker efter noga så känns det som att hans partners inte riktigt borde vara så glada. Fast det kanske beror på vilken läggning man har...

Drifters här är alltså inte den amerikanska soulgruppen The Drifters med det på bloggen tidigare omnämnda mästerverket "Kissin' in the back row of the movies", utan det svenska dansbandet som med sångerskan Marie Arturén hade en massa svensktoppshits långt senare på 90-talet. Men 1982 så hade den dåvarande sångaren hamnat i säng med en tjej och hans vanor vid extas känns ju lite spektakulära.
     Givetvis ska det förekomma nödrim, annars vore det kanske inte gammal svensk dansband. Det här med att blanda engelska och svenska för att skohorna in ett rim är ALDRIG en bra idé:
"I natt när vi blir heta och där få "Happy end"
då blir jag jättetänd."
Nästa varning låter inte vänta på sig:
"I natt då kommer färgen när jag blir varm och skön
då blir jag jättegrön."
Ett tips, om du har sex och din partner blir grön, ring 112, nåt är fel, inte skönt!

Nu blir ju då Hulken normalt grön när han är i pressade och farliga situationer, men den här Hulk han har helt andra preferenser. När Johnny Wendelnäs hamnar i sexuell extas med sin kvinna så förvandlas han till Hulk och börjar slita av sig skjortan och frusta och vråla. Visst kan man riktigt se hur han grymtar i sängen:
"Hulk upphetsad! Hulk göra partner lycklig! Hulk varm och skön! AAAARGH!!!"

Därför så känns det som om en varning är berättigad, om din älskade försöker ragga på dig med orden "I natt ska jag bli Hulk", spring så fort du kan! Med andra ord, är denna  underbara singel ett sätt att beskriva en lycklig kärlekskänsla eller någon som är gravt mentalsjuk? Det närmaste jag kommer ett svar är att den i alla fall är grymt rolig och kult!

Låt mig också kommentera B-sidan, som tyvärr inte finns på Youtube, men som är minst lika kul. "Åh Magdalena" ska visa upp en stark och tuff tjej, men som samtidigt är "hal som en ål". Bra kombo! Hon är "kvinnornas hopp, etta på tio-i-topp!". Det låter ju jättepositivt för alla 80-talets kvinnor, speciellt med tanke på att radions tio-i-topp 1982 hade varit nedlagd i åtta år. Ett tips alltså, avboka spelningen på FI's kongress, Johnny!

Thelma Houston & Jerry Butler - Thelma & Jerry

Thelma Houston & Jerry Butler - Thelma & Jerry
Utgivningsår: 1977
Skivbolag: Motown 
Betyg: 4/5
Det var allt för länge sen jag gav Thelma Houston utrymme här på bloggen. I det här fallet gör hon en duettplatta med The Impressions Jerry Butler. Egentligen tycker jag att detta när två soloartister platta med bara duetter är lite tveksamt. En duett känns som något ska kännas speciellt och något man gör en gång med någon. Ett helt album riskerar att förta spänningen. Diana Ross och Marvin Gaye lyckades dock riktigt bra på sin platta som jag skrev om för drygt ett år sen och jag måste säga att Thelma och Jerry lyckas ännu bättre.

Två plattor gjorde dom officiellt, vilket dock är en sanning med modifikation. Två låtar från detta album blev över till den plattan och sen fyllde man på med tidigare outgivet solomatrial från båda artisterna. Så vill man ha en riktig duettplatta så är denna att föredra (även om uppföljaren "Two to one" säkert är kanonbra rent musikaliskt).

Men även om jag är lite skeptisk till konceptet duettplattor så tycker jag detta är fantastiskt bra! Jag tycker Thelma Houston och Jerry Butler har en väldigt bra kemi ihop och stråkarrangemanget är lysande. Hör bara på "(Play the game of) Let's pretend" vars inledning är grymt snygg! Jag gillar också entusiasmen och glädjen i inledande "Only the beginning".

Plattan har, förutom att den är för kort, bara en halvtimme, bara ett fel, ett gravt krystat medley av Chicagos "If you leave now" och The BeeGees "Love so right". Det känns som om man har försökt så desperat att komma bort från originalen att man lagt ner mer energi på att experimentera med produktionen istället för att få fram låtens melodi. Och varför ett medley? Varför inte bara göra låtarna var för sig?
     Men totalt sett är detta en riktig soulhöjdare från 70-talets slut med galant produktion och arrangemang, kemi och känsla! Ännu en titel till Thelma Houstons långa rad av kanonplattor.

Nytt i samlingen - Oktober 2019

The Colourfield - Virgins and philistines
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Chrysalis
Betyg: 3/5

Terry Hall är rebellen som plötsligt försökte bli vuxen. Han protesterade mot den brittiska regeringen i skaform i Specials och med Fun Boy Three i mer udda musikform. Men 1985 så skapade han en trio med namnet The Colourfield och gjorde akustisk musik fjärran från protester och galna upptåg. Jag ska erkänna att jag har inte hört mer än dom mest kända låtarna av Terry Halls tidigare projekt ("Ghosttown", "The lunatics has taken over the asylumn") så jag är nog fel person att jämföra, men The Colourfields platta är vacker och tillbakalutande.

Självklart är det oförutsägbart vad gäller melodier och arrangemang, man vet inte riktigt vad som väntar i nästa låt. Den enormt vackra "Castles in the air" är dramatisk och melankolisk, det finns låtar med bara gitarr och Halls röst och "Yours sincerely" har lite experimenterande klanger. Och det tycker jag är en styrka hos plattan! Också gillar jag att det är avskalat, mysigt och väldigt snyggt gjort. Nu blev inte detta projekt något av Terry Halls mest säljande tyvärr, men den hade potential och i mina öron bland det vackraste jag har hört Terry Hall. Sen kanske det inte är de allra mest hitmässiga eller lättillgängliga melodierna, men väldigt snyggt hantverk! Plattan blir klart kvar i samlingen!
Terry Hall skulle drygt 25 år senare vara tillbaka på barrikaderna med Specials, men det är inget fel i det heller. Det bandets singel "Embarrassed by you" som kom i somras är riktigt bra!



The Lionel Hampton Quartet - The Lionel Hampton Quartet
Utgivningsår: 1954
Skivbolag: Clef Records
Betyg: 4/5

Detta är ett fynd på samma ställe som Chicagos nr 14 tidigare, den årliga Nostalgimarknaden här i Sundsvall för ett par veckor sen. För mig var det ett självklart köp eftersom det är inte alls ofta man hittar Lionel Hampton i kvartettform också innehåller plattan Oscar Peterson, bara en sån sak!

Lionel Hamptons 1953-kvartett bestod av Hampton, Peterson, Ray Brown och Buddy Rich. Detta är då en större EP-variant av ett helt album med kvartetten. Fyra låtar finns här, "'S wonderful", "Always", "Air mail special" och "Soft lights". Men detta smakprov på en efterlängtad fullängdare är riktigt bra. Hampton och Oscar P spelar lysande ihop, inte minst i de snabbare låtarna, som "Always". Detta är lysande jazz i det lilla formatet som ger klart eftersmak!



Carly Simon - You're so vain
Utgivningsår: 1972
Skivbolag: Elektra
B-sida: His friends are more than fond of Robin

Om man som jag letar singlar så får man vara beredd på en sak, letar man bland second hand-affärerna annat än 80-tal så får man vara beredd på att det tyvärr inte alltid finns originalomslag. Nu tycker jag dock att jag klarat mig riktigt bra vad gäller 70-talsmusik och riktiga omslag, men ett sådant saknas tyvärr till denna kanonsingel med Carly Simon. Detta är också en låt som varit med mig sen ungdomens utforskande av 70-talets musik och det är en speciell och kul låt. Och då känner jag att det absolut funkar i den här varianten också.

Det finns 100 och 1 olika teorier om vem denna låt handlar om. Carly Simon själv har sagt att det handlar om drygt tre män, varav endast en har hon nämnt vid namn, Warren Beatty. Dock så tyckte jag redan från tonåren att denna text är riktigt bra och udda. Carly Simon sågar ett ex längs fotknölarna och skäller ut honom offentligt med textraden:
"You're so vain. You really think this song is about you"
Melodin är enkel och refrängen sitter där och framför allt är det texten som lyfter hela låten enormt. Jag gillar också pianot i låten. Lyssnar man riktigt noga kan man även höra Mick Jagger köra i bakgrunden. Jag är riktigt glad att jag hittade denna låt på singel, även om den saknar riktigt omslag.

Dionne Warwick - I'll never fall in love again
Utgivningsår: 1969
Skivbolag: Scepter Records
B-sida: What the world needs now is love

Jag köper inte så många 60-talssinglar, främst eftersom det inte riktigt är mitt gebit, men hittar jag något riktigt intressant så införskaffar jag det förstås. Och Dionne Warwick är en sångerska som verkligen är både upp och ner. Hon har gjort mycket dåligt, som den där "Heartbreaker"-plattan av BeeGees, men också en hel del riktigt bra, "Reservations for two" från 1987 till exempel. Och hennes 60-talsalster är också riktigt bra och intressant. 

Den här låten, från början skriven till musikalen "Promises, promises", gjordes då av Burt Bacharach och spelades in av många personer redan på direkten. Prova med detta idag, Per Gessle skriver en låt och tio personer spelar in samma låt samtidigt och en får hit. Nå, Dionne Warwicks version är då den som blev störst. Och visst är denna bäst, för jag gillar bossa-kompet, stråkarna och Dionnes röst, som här ännu är ung och vital. Soft 60-talspop med en touch av soul och latin. Och till skillnad från Carly Simons låt har denna original omslag.



Donald Byrd - Byrd in hand
Utgivningsår: 1959
Skivbolag: Blue note
Betyg: 4/5

Hard bop får avsluta denna månads summering. Detta är en genre som jag börjat uppskatta mer och mer de senaste åren, i och med att jag införskaffat ett flertal plattor med Art Blakey's Jazz Messengers. Och en av dess medlemmar var trumpetaren Donald Byrd, som efterträdde Clifford Brown efter dennes tragiska bortgång. Jag har knappt några plattor med Donald Byrd, även om han hörs på Hank Mobleys "Hard bop" som jag skrev om tidigare i år.

Men Byrd är en riktigt bra trumpetare och i denna sextett finns också tenorsaxofonisten Charlie Rouse, barytonsaxofonisten Pepper Adams, pianisten Walter Davis Jr, basisten Sam Jones och trummisen Art Taylor. Nu ska jag erkänna att detta exemplar av skivan är inte den allra bästa, men jag kunde inte låta bli att köpa den likväl. För musiken är ändå lysande med ett bra och välspelat band som ibland tar ut svängarna lite, men som alltid hittar tillbaka till svänget. Framför allt spelar Byrd, Rouse och Adams lysande ihop i låtar som "Devil whip". Höjdarjazz av toppklass!

Raiders - Indian reservation

Raiders - Indian reservation
Utgivningsår: 1971
Skivbolag: Columbia
B-sida: Terry's tune
Det här är också en 70-talslåt som jag hörde som ung en del och som fastnade. Däremot har jag oftast blandat ihop sjungande band till låten. Var det Raiders eller Redbone, ellet var Redbone "The witch queen of New Orleans"? Ja just ja, Redbone var indianer, men sjöng inte om indianer. Raiders var vare sig indianer eller indianättade. Det var inte ens Raiders som lanserade låten utan den gjordes två gånger före, dels av Marvin Rainwater 1959 och dels av Don Fardon 1968. 

Största hiten tillskrevs dock gruppen Raiders, ett band frontat av Paul Revere som hade en rad mindre hits på 60-talet och som med den här låten nådde USA-listans tron i en vecka. Däremot har den ändå rätt fördomsfulla originaltexten från 50-talet ändrats några varv för att det till slut skulle passa 70-talets syn på indianer. 

Raiders version är i produktion och melodi genial. Den är minimal, men samtidigt så udda, drömsk och speciell att det aldrig hinner bli tråkigt eller innehållslöst. Låten andas mystik och dramatik och Raiders har lyckats fånga indianstämningen perfekt och samtidigt fånga lyssnaren. Utan tvekan är detta en höjdarlåt från 70-talet!