Utgivningsår: 1974 Skivbolag: United Artists Betyg: 3/5
För första gången i min skivsamling, Don "American pie" McLean. Jag hade aldrig engagerat mig i hans musik förrän jag hörde låten "Empty chairs" från 1971 som jag tyckte var lysande. Den här karln hade något i sitt låtskapande! Nu hade det kanske varit enklare att börja med "American pie"-plattan, eftersom storsäljare brukar vara ett bra sätt att börja upptäcka nya artister, men man tager vad man haver.
"Homeless brother" var ingen storsäljare alls och blev McLeans sista för United Artists-etiketten. Personligen tycker jag plattan är rätt ojämn. Den har flera riktigt bra höjdpunkter, poppärlan "La la love you", "Homeless brother" och en del av dom många ballader med McLean och endast hans gitarr. Det är en platta som har ett vackert socialt budskap med flera låtar om hemlösa och deras situation i 70-talets USA. Stundtals får jag lite känsla av en manlig Carole King, fast med gitarr istället för piano, och det är aldrig fel att låta så!
Samtidigt har den några låtar som inte alls tilltalar mig. Den bluesrockiga "Great big man" är inte riktigt mina domäner musikaliskt och versionen av "Crying in the chapel" är rent gräslig faktiskt. Jag hade velat ha fler geniala mjuka popdängor som "La la love you" snarare och kanske några färre gitarrballader. Det blir lite många i överkant till slut. Så en OK platta, men inte någon jättehöjdare, snarare lite av en besvikelse. Men den blir kvar i samlingen, just nu i alla fall. Det finns tillräckligt med fullt godkända låtar på "Homeless brother" samt plats i 70-talshyllan för att ha lite Don McLean med, även om jag hoppas så småningom kunna fylla hyllan med "American pie"-plattan istället.
Världens mest försenade månadsuppdatering, den för februari, kommer här när halva mars är förbi. Samtidigt så måste det ha varit en helt OK månad kvalitetsmässigt eftersom jag redan skrivit om fyra av skivorna jag hittade, Gorgoni/Martin/Taylor, The Carpenters, The Whispers och samlingsplattan där jazzartister spelar 90-talshits. Kvantitetsmässigt så var det en något bättre månad än väntat, eftersom februarimånad brukar vara en riktigt seg månad då folk lämnar och köper minst second hand-saker överlag. Men då jag redan skrivit om fyra skivor så tänkte jag göra ett special denna månad inriktad på svensk jazz, för jag har hittat en hel del riktigt bra sådant den här gången!
Lulle Ellboy - Lulle's lullaby Utgivningsår: 1973 Skivbolag: Odeon Betyg: 4/5 När det gäller svenska orkesterledare så nämns de vanligaste namnen, Thore Ehrling, Seymor Österwall och Harry Arnold, medan ett namn som Rune "Lulle" Ellboy känns lite bortglömt numera. Och tidigare nämnda namn är kanonbra, inget snack, men samtidigt så finns det något i deras arr som ändå känns väldigt svenskt på nåt vis, om det inte är Quincy Jones som arrangerar Harry Arnold förstås. Men Lulle Ellboy känns ändå som att han står i en liga för sig där det låter väldigt eget och mer amerikanskt över hans inspelningar. Det är rak och geniun storbandsswing från det sena 40-talet som flyter fram! På denna Odeon-utgåva, som är den första platta med studioinspelningar jag har med annars rätt svårhittade Lulle Ellboy, finns de stora svenska namnen med här, Gösta Theselius, Rolf Ericon, Arne Domnérus och Simon Brehm samt Alice Babs och Carl Holmberg vid mikrofonen. Detta är en riktigt skön och tillbakalutande swingplatta som har bland det bästa av vad svensk jazz har att erbjuda! Antalet youtubeklipp med Lulle är inte så många, men jag har faktiskt hitta en av låtarna på denna platta, "The echo of a serenade" med sång av Carl Holmberg.
Jan Johansson & Svend Asmussen - Jazz på ungerska Utgivningsår: 1968 Skivbolag: Megafon Betyg: 3/5
Tredje och sista delen av Jan Johanssons serie av folkmusik från olika länder, efter "Jazz på svenska" och "Jazz på ryska" och den är gjord tillsammans med danske violinisten Svend Asmussen samma år som Jan Johanssons tragiska bilolycka som tog hans liv. Detta är ingen dålig platta alls, men om man nu ska jämföra med de båda andra mer välkända förgångarna så tycker jag dom är ikoniska och snyggare. "Jazz på ungerska" når inte riktigt upp till samma nivå melodimässigt och kanske är det tillkomsten av Asmussen som gör att det inte riktigt känns speciellt på samma sätt som plattorna på svenska och ryska. Kanske är det också för att ungersk folkmusik inte är lika känd som den svenska eller ens den ryska och man kan inte jämföra arrangemangen på samma sätt. Men deras version av "Mustalainen" är till exempel lysande så visst är det en experimentell och udda jazzplatta som är värd att lyssna på, även den i mina ögon inte är Jan Johanssons allra starkaste platta. "Mustalainen" fanns förstås inte på Youtube, men däremot ett verk som heter "Snabbcsardas i d-moll".
Swing - Svenska swingepoken 1935-1939 Vol. 1-3 Utgivningsår: 1968 Skivbolag: Sonora Betyg: Ej lyssnat på än
Det finns många bolag som har gett ut plattor för att visa upp den svenska jazzepoken under 30-50-talet. Mest känd är förstås Caprice serie "Svensk jazzhistoria", som jag skrev om tio år sen. Men ett alternativ till dom kan vara denna trio plattor som Sonora gav ut i slutet av 60-talet. Nu har jag inte hört plattorna än, men självklart var dom riktigt lockande när jag köpte dom på Sundsvalls skivaffär Vinylstallet. Nu är dessa tre inte lika proffsig som "Svensk jazzhistoria", som trots allt var både grammisnominerad och storsäljande. Caprice serie innehåller ändå väldigt mycket som knappt hörts förr, okända lackskivor och tidigare ej utgivet matrial så det går inte riktigt att jämföra. Dessutom har man valt att fokusera på den tid då svensk jazz var syndstämplad och väldigt lite förekommande så urvalet har inte varit så stort. Man kan tycka det är lite märkligt att ge ut en samling om den svenska swingepoken på 30-talet och helt lämna ute både Svenska Hotkvintetten och Nisse Linds Hot Trio. Men samtidigt så är det ändå riktigt intressanta namn som finns här, varav flera som jag inte hade på platta tidigare, som Swing Swingers, Arne Hülphers Orkester eller många inspelningar med Håkan von Eichwalds orkester. Eller vad sägs om inspelningar med Benny Carter tillsammans med svenska Sonora Swing Band, vilket måste vara en av de första inspelnignarna med amerikanska och svenska jazzmusiker. Så även om det saknas mycket för att göra detta till en komplett samling från 30-talets svenska jazzvärld så verkar det ändå vara en spännande och intressant samling med mängder av mindre kända låtar och udda musikermöten! Så hur hittar man ett spår som gör tre skivor rättvisa. Det får bli Benny Carter och svenska musiker i "Gloaming".
Utgivningsår: 1976 Skivbolag: Philadelphia International Betyg: 3/5
En av soulens mäktiga när det gäller smeksam sängkammarsoul är Lou Rawls. Han hade en väldigt utmärkande smekande och mogen röst med en baston som alla kände igen. Och när den här plattan släpptes så hade han precis kommit till Philadelphia Records och detta är alltså hans första platta på det legendariska bolaget samt också den första artisten med framgångar i ett annat bolag som signade Philadelphia.
"All things in time" är en mjuk och själfull platta som låter Philly över hela linjen, vilket är plattans stora fördel även om detta kanske inte är ett av Philadelphias allra vassaste alster. För samtidigt hamnar Lou Rawls tyvärr lite i samma fack som en annan sängkammarsångare i samma genre, Barry White. Alltså att låtarna tenderar till att låta samma, har samma tempo och har samma romantiska skimmer över varenda låt. Alltså är det inte direkt discotakt på låtarna och inget, utom inledande "You're the one", sticker riktigt ut. Och då är dessutom den låten, som har storband i bakgrunden och en mer bluesig stil, plattans svagaste låt.
Men så är detta också, till skillnad mot Barry Whites plattor, en Philadelphia-platta med Gamble och Huff vid spakarna och MFSBs smekfulla orkesterinsatser vilket lyfter plattan enormt! Och det är ändå inte dåliga låtar, bara lite fantasilöst emellanåt. Det låter trots allt riktigt mysigt. Också innehåller plattan "You'll never find another love like mine", Lou Rawls genomgående bästa låt i karriären, det får man inte heller glömma bort. Lou Rawls "All things in time" blir så klart kvar i samlingen, här offras inga Phillysoul-plattor från 70-talet!
Genom livet har musikåret 1980 av mig setts som ett rätt tråkigt år, med diverse uttjatade klassiker och tämligen karaktärslöst. I alla fall ända fram till att jag började samla soul från 70-talet och därmed kom i kontakt med diverse soulplattor från 1980, och jag har fått omvärdera årtalet 1980 en del. Soulmusiken 1980 stod med ett ben i var läger, det ena ännu i nåt sorts discofierat 70-tal och det andra i ett experimenterande med synthar inför 80-talet, och det var faktiskt otroligt bra! Flera av mina favoritplattor i genren kommer från just 1980, så därför bygger det förstås upp förhoppningarna inför lyssningen på denna platta med amerikanska The Whispers. För den stora publiken är bandet främst känd för låten "And the beat goes on" ett år tidigare, men faktum är att dessa år när 70-talet övergick till 90-tal och man signade Los Angeles-bolaget SOLAR var bandets stora period försäljningsmässigt.
Därmed inte sagt att detta nu var helt perfekt. "Imagination" är absolut inget dåligt album, det är ett helt OK soulalbum. Däremot om man jämför med andra kanonplattor i samma genre från detta år, som Rufus & Chaka Khans "Master jam", The Brothers Johnsons "Light up the night" eller The Spinners/Detroit Spinners "Love trippin'", eller varför inte The Whispers egna klassiker "And the beat goes on" året innan, så saknar jag här kanske lite av den tyngd och groove som gör dessa. Inledande låtarna "Imagination" och singeln "It's a love thing" är riktigt bra, men det finns lite för lite gung i soundet i övrigt och det det låter stundtals lite stelt och trist, inte minst i balladerna. Men ändå så lyckas man att fånga en mysstämning och en känsla i melodierna och totalt sett är detta alltså ett helt OK och lyssningsvärt album, dock utan det där lilla extra stinget. Men skivan blir ändå klart kvar i samlingen!
Utgivningsår: 2006 Skivbolag: PMB Music Betyg: 5/5
Detta kan vara en av de mest spännande och annorlunda plattor jag har köpt på länge. För vem har egentligen inte undrat hur 90-talsklassiker som Soundgardens "Black hole sun" eller No Doubts "Don't speak" hade låtit med lite jazzig rytm i sig? Eller för alla som liksom jag inte alls gillar Nirvanas "Smells like teen spirit" så kanske det är roligare med en version med en soft pianotrio i bakgrunden till en viskande förförisk kvinnoröst. Att blanda jazz och popcovers är förvisso ingen ny företeelse, både Alex "U96" Christensen, Paul Anka och Pat Boone har gjort det i olika form och jag har gillat dessa. Men ärligt talat så kanske storbandsversionerna av rockklassiker på deras plattor tenderar till att bli mer roliga och udda än riktigt välgjorda ibland, till skillnad mot de softa pianotrio- eller max kvintettversionerna på den här skivan som är något utöver det vanliga.
Om skivbolaget PMB Music vet jag inget alls och hittar knappt någonting om det på nätet, mer än att Discogs flaggar med nationaliteten Argentina. Men detta bolag har dock tagit kända hits från, i detta
fall, 90-talet och stuvat om dom i grymt snygga och coola jazztappningar. Det finns fler album med både 80-tals- och 70-talshits också som jag hoppas kunna finna någon gång. Om musikerna som gör coverna vet jag inte mycket heller. Karen Souza känner jag till och det är ungefär allt, men namn som George White Group, The Cooltrane Quartet, Urselle och Annakelly är väl värda att lyssna på! Urselles version av INXS funkrockiga "Suicide blonde" är genial med snyggt och udda arr och blås, för att inte tala om George White Groups enormt snygga version av Crystal Waters "Gypsy woman" eller Jazzistics softa version av Depeche Modes "Personal Jesus". Och hur häftigt är det inte att höra Guns 'N' Roses omstuvad till latinjazz?
Det som skiljer detta från det tidigare storbandsversionerna med Paul Anka och Pat Boone är att man här satsar inte bara på att göra låtarna igenkännbara utan även att göra något eget med dom. Du känner igen melodierna på dessa 90-talshits, men samtidigt har man vågat göra solon och arrangemang som gör att det ändå låter som något eget! Jag tycker denna platta är helt enkelt lysande och antingen tar de redan riktigt bra originallåtarna till en helt ny dimension eller gör de fåtal dåliga originalen riktigt bra! Kan kanske vara en kandidat när årets bästa fynd ska summeras!
Utgivningsår: 1975 Skivbolag: A & M Records Betyg: 4/5
Karen Carpenter, vilken röst! Kanske en av dom bästa kvinnliga sångerskorna i historien med sin sofistikerade, lugna och mogna röst som förtrollade mig direkt när jag hörde The Carpenters för första gången. Också brodern Richards melodiska lite ledsna musik och ljudbild! Sen dess har jag samlat Carpenters-albums, även om dom inte alls är lätta att hitta, förutom samlingsalbumet som finns på alla loppisar. Därmed inte sagt att allt dom gör är perfekt. Jag kan undra varför dom ägnar så mycket tid åt att göra 50-60-talscovers när dom är så lysande kompositörer själva. Det är därför jag var lite besviken på föregångaren "Now & Then", med sitt 18 minuter på tok för långa covermedley.
Men "Horizon" är en riktig pärla, ett stycke avkopplande mysplatta och klassisk Carpenters. "Please Mr Postman" är den stora singeln, men även ett bevis på vad jag sa nyss, bandet gör lite för mycket covers och jag får tyvärr erkänna att originalet med The Marvelettes är bättre. Men förutom den så är detta ett riktigt bra album! Uppföljaren "Only yesterday", ett Carpenter-original, är en klassiker. "Solitaire" är en lysande låt, trots att den också är en cover. Neil Sedaka har gjort den, men den tillhör Sedakas 70-talsalster och Carpenters har inte kunnat göra så mycket "låtsas-50-tal" om den. Totalt ett av Carpenters starkaste och skönaste album, och ett extra plus för det speciella kuvertinspirerande skivomslaget!
Karen Carpenter dog 1983 i vad som idag heter anorexia och man kan fundera på om världen hade upptäckt den sjukdomen tidigare än vad man gjorde och kunnat bota Karen, hur det hade låtit idag!
Det finns mängder av band inom den engelska new wave-vågen från det tidiga 80-talet som jag lärde mig gilla först långt efter att genren dött ut och stämplats som mossig och stenålders. Namn bortom de vanliga jag lyssnade på som nyfrälst musiknörd i 80-talets mitt, OMD, Depeche Mode, Erasure osv. Ofta fanns det anledningar, när jag började lyssna på popmusik som allra mest så var synthpoperan på upphällningen och dessa var vad som återstod. Därför hamnade band som Talk Talk, som redan tidigare knappt hade några hits här och aldrig låg på trackslistan, i glömskan när de knappt spelades i radio.
Runt 2000 började jag på allvar att lyssna på engelska Talk Talk och blev frälst direkt. Nämner man synthpop eller 80-talspop för gemene man idag så får man i bästa fall ett frågetecken tillbaka från en stor del. Men för mig har bandet vuxit till ett av mina favoritband i genren, kanske främst genom deras tre första lysande plattor mellan 1983-86. Därför är det med en liten tår och tyngd i hjärtat som vi nu får ta farväl av bandets karaktäristiske sångare och låtskrivare Mark Hollis som avled igår i en ålder av 64 år. Hollis har sen 80-talet tog slut levt ett tillbakadraget liv så vad han dog av är ännu inte fastställt.
Hollis hade en speciell röst, en kan man säga naken och sårbar ljus röst som på ett genialiskt sätt passade med bandets avkopplande och svävade new wave-låtar. För det var ju det som var hans
kännemärke också som låtskrivare, lättsamma poppärlor ackompanjerad av ett luftigt och mjukt sound som man kunde drömma bort till! Sen är detta ju en smaksak. När jag nu tittar runt på Facebookgrupper och olika folk som skriver om Hollis död så framhålls nästan mer bandets två sista mer experimentella plattor, "Spirit of Eden" och "Laughing stock", medan jag tycker att bandets tre första är dom klart bästa. Den sistnämnda har jag inte ännu ska jag ärligt säga och "Spirit of Eden" är ingen dålig platta, men jag har svårt att ta till mig den på samma sätt som de andra lättsammare plattorna. Förmodligen är det synthpoparen och 80-talsnörden i mig som gör att jag tvekar något. Men det var lite så med Mark Hollis och Talk Talk, man gillade inte riktigt att följa strömmen av vad som krävdes som en stor säljande popstjärna. När "It's my life" kom så ville man protestera mot det man ansåg var urfånigt, att mima i videorna, genom att visa naturklipp på diverse djur och sen en bild på Mark Hollis med en svart ruta för munnen. Deras skivbolag EMI gillade inte alls detta och insisterade på att man skulle göra en normal video vilket bandet gjorde irriterat till slut där man mimade väldigt överdrivet mycket istället.
Nu kanske det låter som om jag kritiserar bandets antikommersiella stil, men jag tycker att detta faktiskt var befriande på något sätt. Ett band som vågade gå sina egna vägar i musikbranchen, oavsett hindren och det faktum att det var 80-talet och fick folkets uppskattning för det! Det behövs verkligen fler artister som vågar det idag. Men samtidigt går det inte att förneka lysande poppärlor som "Such a shame", "Dum-dum girl", "Talk talk", "Call in the night boy" och det tunga och häftiga pianot i "Life's what you make it", alla med Mark Hollis som ensam- eller medkompositör samt sångare. När det gäller de mest legendariska kompositörerna i syntheran på 80-talet, så finns dom där Martin Gore, Vince Clarke, OMD, Midge Ure och Billy Currie och i den skaran vill jag nämna Mark Hollis, även om han som namn i jämförelse med större delen av dom andra inte är ett lika välkänt namn för den stora massan.
Först 2003 fick Talk Talk något av en renässans tack vare No Doubts version av "It's my life", en helt OK cover som ändå var ett bevis på hur många av dagens artister som ändå såg upp till Mark Hollis jobb som kompositör och musiker. Talk Talk är ett allt för förbisett band idag och Mark Hollis förtjänar mer credit för sitt artisteri. Det är Talk Talks alla låtar och plattor ett stort bevis för! Musikhimlen har fått ytterligare en stjärna som försvann från oss alldeles för tidigt!
