KRÖNIKA: Tankar kring en musikgenre 6 - Hammondorgel

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Det finns få saker som är mer rogivande och mysigt än att lyssna på ljudet av en riktig hammondorgel. Därför är jag ett stort fan av hammondorgelmusik i diverse former. I min samling har jag hammondskivorna uppdelad i två stilar; Hammondjazz, som finns i jazzsamlingen, och Easy listening-stil, som har en egen plats. Här kommer jag dock att ta upp bägge. Finns det då några begränsningar för mig vad gäller hammondmusik? Ja, Merit Hemmingssons lätt flummiga 70-talsfolkmusik på orgel känns väl inte så jättelockande om jag ska vara ärlig. Dessutom så finns det väldigt mycket hammondplattor där man försöker göra covers på 60-70-talsdängor, gärna med någon sorts pophammond med hemskt ljud och detta går också bort. Nils Dacke är väl typ exemplet här. Klaus Wunderlich har jag aldrig heller varit något jättefan av, någonstans tycker jag att hans hammondljud inte riktigt känns lika njutbar som många andras. Men om man, till exempel, sätter in en hammondorgel i en bluesrocklåt, som är en genre som normalt inte alls engagerar mig, så sitter även jag och stampar takten förnöjt!

Jag börjar då med hammondjazz och då är det första namn många tänker på förmodligen Jimmy Smith och jag har även visat Smiths plattor flera gånger här på bloggen. För mig är Smith kungen av

hammond, med hans bländande teknik att nästan flyga fram över tangenterna, bjuda på ett sväng utan dess like och inte minst hans energi och engagemang när han spelar live! Under 10-talet så blev det nästan en tradition att jag varje år inhandlade minst en Jimmy Smith-platta, vilket har resulterat i en gigantisk samling av hans musik. I början är det förstås bara att köra på, men snart så kan det vara idé att börja sakta ner lite och välja och vraka eftersom det finns en helt uppsjö samlingar, inte ofta utgivna på Blue Note eller Verve, som alla innehåller nästan samma låtar. Dom mest jazzinfluerade plattorna är från Blue Note, medan hans Verve-period är mer experimentell, ibland med stor orkester med Oliver Nelson som arrangör och mot 70-talet även funkinspirerad musik. Jazzplattorna är dock klart lättast att hitta ute bland butikerna. Dock har Jimmy Smith-plattor fortfarande ett visst värde och det är inte alls ofta man hittar på dom i second hand-backarna eller på loppisar. Om jag ändå skulle nämnda mina tre favoritplattor med Jimmy Smith så hamnar en skiva jag skrev om för mer än ett decennium sen där, "Jimmy Smith in Hamburg- live", som verkligen visar på Smiths rätta element, live och inför publik!
En annan favorit jag har skrivit om förut, som också visar på Smiths kapacitet live, är den något senare "Fourmost", inspelad 1990! Också givetvis en odödlig Blue Note-klassiker, "Back in the chicken shack"!
     Givetvis finns det andra musiker också, som Jimmy McGriff, Larry Young, Wild Bill Davis eller Joey DeFrancesco, som är lite av Jimmy Smiths arvtagare spelmässigt. Eller varför inte Kjell Öhman här i Sverige!

Om vi fortsätter då med easy listening-varianten så snackar vi här mellaneuropeiska lågbudgetplattor på

99, 9 % av plattorna. Om man samlar för att skivorna kanske är värda något så är detta ingen genre att satsa på för marknaden är full med obskyra tyska eller holländska loppisplattor med färgglada omslag, det ena mer bisarrt än den andra och gärna med lättklädda 70-talsdamer på. Detta är skivor man hittar på loppisar och de billigaste skivbackarna i second hand-butikerna och dom är verkligen inte svåra att hitta. Följaktligen har dom inte någon jättestatus bland skivsamlare, men jag tycker ändå att musiken är mysmusik deluxe. Normalt har många av dessa plattor samma upplägg, ett potpurri av max tre låtar, gärna tyska schlagers man aldrig har hört talas om, ihopflätade till en låt med bas och trummor i bakgrunden. Cocktail-musik skulle en del förmodligen kalla det. Jo, jag vet att coverversionerna är tämligen bleka och banala och det är lite billigt att sitta och göra potpurriversioner för att skohorna in så många låtar som möjligt, men ljudet, lyssna på hammondljudet! Tyvärr så har jag dock fått dra i handbromsen rejält här eftersom jag ett tag drog på mig skivor med den ena okända hammondorganisten efter den andra att det till slut blev lite svårt att hålla isär dom alla. Jag har nu istället valt att att fokusera på några favoriter, som Nils Tibor, Stef Meeder, Lenny Dee, Chris Nilson och Claude Martinelli. Och om jag ska lyssna på James Last någon gång frivilligt så är det i så fall med någon av hans fyra "Hammond á gogo"-plattor, som jag anser vara typ det enda han har gjort som är lyssningsbart!

Men för mig är tyske Nils Tibor den som är lite av ärketypen av hammondmusik av detta slag. Hans "Hammond hit parade" på Deccas tyska underbolag Musik Für Alle kan man se nästan överallt när man letar på second hand och dom är riktigt bra! Jag gillar Tibor för hans mjuka hammondljud och för att hans sound och komp ger den rätta stämningen. En annan favorit att kolla upp är Arvid Sundins hammond-skivor. Arvid Sundin är annars mest känd som en av Lennart Hylands glasögonprydda dubbelpianister, med Stig Holm, i den tidiga varianten av "Godmorgon Sverige". Men han har också givit ut ett par hammondplattor också, som innehåller en hel del svenska klassiker i hammondversioner som är riktigt njutbara.

Hammondorgelmusik fascinerar mig mycket alltså, både dess ljud samt förmåga att skapa riktigt sväng, men också mjuka och smeksamma saker, såväl som lite mystiska men spännande låtar av modellen Bo Hanssons intressanta plattor. Men faktum kvarstår vilket fall, få saker ger mig mer lugn och ro än ljudet av en riktig hammondorgel!

KRÖNIKA: Tankar kring en musikgenre 5 - 90-talet

Nej, den här serien har inte lagts ner, jag bara tog en liten paus för att hinna med lite plattor också. Det finns några genrer kvar att beta av. Fast egentligen är det lite orättvist att inkludera hela 90-talet som en enda stor genre eftersom hela decenniet i sig ynglade av sig genre på genre som kom och gick. Men det är så pass många genrer som kom och blev tillfälliga trender då så jag tror ändå att det är bäst att beta av dom lite kort och samla allt under 90-talets fana så inte texten blir alldeles för lång. Den här biten kommer då förstås främst handla om de 90-talsgrenar som ligger mig närmast, eurodisco/eurotrance, britpop och mer så kallad vanlig pop. Sen var ju 90-talet också pojkband, grunge, hiphop och dansk dagispop och dessa tänker jag lämna därhän. Bigbeat skulle jag kunna nämna, som är en genre jag gillar skarpt, men musik i den genren bortom Chemical Brothers eller Fatboy Slim är nästan löjligt svårt att hitta. 

Eurodisco/Eurotrance: Man skulle kunna tro att eurodiscon har lämnat mig efter många år i träda, men jag gillar fortfarande genren. Fast jag ska erkänna, det är tyvärr inte så att jag först av allt numera idag drar fram en CD med 2 Unlimited, Masterboy eller Magic Affair. Men jag älskar ändå soundet, jag gillar melodierna och jag gillar energin och det står jag för, även om jag fått lägga det lite i skymundan för tillfället för att upptäcka mycket annat också. Men ser jag dock en platta i den genren som jag inte har så köper jag den självklart! Det finns dessutom en liten revival för 90-talets dansmusik just nu och det görs en hel del musik i den andan ännu även om den inte når särskilt högt på eventuella listor. Problemet är att en hel del av dagens euromakare har missat det som 90-talets diton fattade och som gjorde dom stora, en stark eurohit måste ha en überstark refräng. Det räcker inte att lägga på någon produktion som låter 90-tal, lite käck rap och någon sångerska och tro att man har återskapat 90-talet. Detta gäller också då 80-talets version av genren som kanske har fått ännu fler skapare i modern tid. Man måste ha något som sticker ut, som en kanonbra refräng och gärna också en stark och explosiv produktion som sätter sig direkt.
     Vill man då köpa europlattor så är det inte så lätt som man kan tro när nu CD-skivor säljs tämligen billigt i second hand-affärerna. Dom vanliga namnen som 2 Unlimited och E-Types vanligaste går förstås att hitta, men jag ser inte ens ett sånt vanligt namn som Basic Element i CD-låtorna särskilt ofta numera. Det händer ibland, men det är rätt långt mellan gångerna. Sak samma med eurotrance-musiken som Sash! och U96, som inte alls förekommer flitigt när jag bläddrar bland CD-skivorna. Alltså vore det kul om 90-talets dansantaste ögonblick som kanske inte alltid nådde svenska danslistans topp hittades även i våra second hand-affärer också.

Britpop: Precis som bigbeat är detta en lite begränsad genre, om än inte riktigt lika begränsad. Men britpopen från 90-talet har aldrig haft en riktig stor revival och dom band som genren är mest förknippad med här är egentligen inte så många. Det var Blur, Oasis, Pulp, Verve och Suede och det var ju nästan allt. Alternativa namn som Northern Uproar och Cast nådde ju aldrig dom svenska listorna. Men till skillnad mot eurodiscomusiken så är det rätt lätt att hitta dom vanligaste plattorna med ovan nämnda giganter. Det är till och med så att det har varit relativt lätt för mig att hitta bootleg-CDs och uddare utgåvor på loppisar. Dom här banden hade ju då en rätt kort livslängd och det går rätt fort att samla på sig skivorna, om man då inte försöker hitta dom allra första obskyra plattorna, som Blurs första från 1991 eller Pulps första försök på 80-talet. Alltså känns britpopen som en nästan för lätt genre att samla på och betydligt svårare att hitta nytt med. Om man då ska försöka upptäcka nåt nytt som låter britpop så rekommenderar jag ett band som inte alls är från England utan från Kanada, The Zolas, vars gravt Beatles-influerade låt "Ultramarine" låter så nära Blur eller Oasis av modell 20-tal man kan komma.

90-talspop: Ett väldigt brett begrepp, jag vet. Men i den här genren kan man säga att jag inkluderar artister och band från detta decennium som man brukar hitta på second hand, alltså REM, Garbage, Savage Garden, Madonnas 90-talsplattor, Alanis Morissette, Kent, Seal, Spice Girls och alla andra tjejband och så vidare och så vidare. Här är det mycket som jag inte alls var så förtjust i då, men som har vuxit med tiden. Och CD-skivan har ju inte världens största framgång just nu så denna musik är väldigt lätt att hitta i reabackarna på en loppis. Vill man vara lite mer originell så kan man istället försöka hitta vinylupplagor med dessa artister, som dock i de flesta fall är återutgivna i efterhand och förstås kostar en bra slant. Men REMs plattor tycker jag är jättekul att hitta här och var eftersom de är riktigt bra och Madonnas 90-tal tycker jag var gravt underskattad, även om hon lite bäddade för det

själv med sin då ömsom rätt översexuella ömsom tillgjort gatutuffa image. Men musiken är oändligt mycket bättre än det Madonna har gjort dom senaste 15-20 åren. Och Kent är ju alltid kungar! 90-talets alla one-hit-wonders finns det förstås också en uppsjö med. Så är man intresserad av 90-talet popvärld så är det bara att typ gå till närmaste loppis och kolla bland CD-skivorna. Man hittar garanterat en hel del för en billig peng och det finns en hel del som är riktigt bra också!

KRÖNIKA: Tankar kring en musikgenre 4 - 70-talet (Pop/Rock)

Musiken från 70-talet är då en av nykomlingarna i samlingen och här tar jag då i första hand inte upp soulmusiken från det decenniet, eftersom jag redan berört det i artikeln om soul nyligen. Annars har 70-talets musik kommit och gått i omgångar. Jag upptäckte 70-talets hits i tonåren när jag hörde Bo Renbergs radioprogram "Tornado" 1988 där han spelade upp 70-talets artister från A till Ö. Blondie, Bellamy Brothers, Chicago, Tony Orlando & Dawn, Fleetwood Mac och Boomtown Rats var några artister som fastnade i drygt ett år. 70-talet dog sen och jag började åter fokusera på jazz och aktuell pop igen. 1993 kom nästa 70-talsfeber när Mia Gerdin hade ett önskeprogram för 70-talsmusik kallat "Mamma Mia" och denna gång varade det också i drygt ett år. Jag hade ett gäng 70-talsskivor som jag aldrig lyssnade på och till slut hamnade i flera år i källaren när jag väl flyttade hemifrån. Jag hade väl fastnat i tron att 70-talet var lika med uttjatade och åter uttjatade hits, symfonirock, ABBA, Boney M och Village People eller punken eller flummig rock med Led Zeppelin, Uriah Heep eller dylikt. Ibland ser man verkligen inte skogen för alla träd!

2014 kände jag att mycket av mitt skivsamlande hade lite gott i stå och jag behövde en ny utmaning. Jag hörde på lite gamla soulprogram och insåg att 70-talets soulvärld var något speciellt och härligt ändå! Jag skulle börja samla det och när jag ändå var i farten så tänkte jag på låtarna jag hade hört och

spelat in från "Tornado" mer än 25 år tidigare. Det fanns ju kanonbra 70-talsmusik och därmed var det klart; jag ska börja samla bra 70-talsplattor. Sen är det rätt intressant hur ett decennium skiljer sig så markant  från ett annat för en lyssnare. Givetvis finns det låtar som är uttjatade till max och som jag aldrig hoppas se i min 70-talssingelsamling, Terry Jacks "Seasons in the sun", John Lennons "Imagine", Sweets "Ballroom blitz" och så vidare. Likadant så finns det 80-talslåtar som är minst lika sönderspelade och som jag är grymt less på, Nenas 99 luftballonger, Whams gogo-låt, Laura Branigans låt om självkontroll och så vidare. Men dom finns i samlingen, även om dom singlarna aldrig spelas frivilligt, för uttjatade låtar som jag trots allt är uppväxt med är trots allt oftast mycket lättare att lyssna på än uttjatade låtar i en genre som jag är relativt ny i. För 70-talet är trots allt en av väldigt få genrer som jag har upptäckt som vuxen och inte har några riktiga kopplingar från ungdomen till. 

Så låt mig då göra klart vad inom 70-talet som jag anser är bra 70-talsmusik och vad som jag helst samlar. Förutom soul, som ändå upptar största delen av genresamlingen, även singersong-writers, vanlig pop och AOR. Det som många andra samlar på när det gäller 70-talet, nyss nämnda Led Zeppelin, Black Sabbath, Queen, Bob Dylan, Pink Floyd, Frank Zappa, Neil Young och så vidare har ännu inte letat sig in i samlingen och lär så inte göra heller. För mig är det ointressant och överskattad musik som passerar mig tämligen obemärkt förbi. Men därmed inte sagt att jag inte respekterar andra som gillar det. Vid gud, vi har en stor musikvärld och någon måste ju gilla det också, speciellt eftersom dessa skivor är så eftertraktade och dyra. Och det är samlarna av dessa artister, lika med dom som främst förknippas med ordet "skivsamlare", som tillhör dom som noggrannast granskar första och andra pressningar, originalutgåvor och så vidare, vilket gör att om man vill börja samlar dessa så har man en rätt hård konkurrens och bör ha en bra plånbok. Dom skivorna finns och är inte så svåra att få tag på, framför allt inte nu när man handlar flitigt på nätet, men även dom minsta loppisarna börjar inse i vinylens återkomsttid att man bör ta bra betalt för dessa skivor om man får in dom.

I min 70-talssamling så finns ändå väldigt många artister som jag aldrig skulle ha sett mig själv som fan till som ung. Hade någon sagt till mig 1990 att det i min samling en dag skulle finnas, Roxy Music, David Bowie före "Let's dance", Blood Sweat & Tears, Loggins & Messina, Eagles, Carole King eller Dan Fogelberg och jag skulle gilla det jättemycket så hade jag funderat på om jag verkligen ville bli vuxen. Chicago, America, Bellamy Brothers eller Fleetwood Mac möjligen, men inte mer! Men 2014 bar det ner i källaren, damma av dom gamla 70-talsplattorna och återförena dom i samlingen, dom som gick att spela ännu. Snart blev jag kär i Carole Kings musik och senare Blood Sweat & Tears och ännu senare David Bowies "Ziggy stardust"-platta och på den vägen rullade det glatt på.

Vad gäller att samla dessa artister och 70-talsgenrer idag så är det ofta från affär till affär, artist till artist och platta till platta. David Bowies plattors har stigit i pris med en vrakfart efter hans död, medan Blood Sweat & Tears ligger på en bit över loppispris och Eagles oftast finns för en tia på second hand. Men om man som jag samlar för musiken och därmed inte är så noga med vilken pressning det är och allt det där så blir det oftast en kul sport att försöka hitta ett sånt bra exemplar till ett sånt billigt pris som möjligt i skivbackarna. Så den här gången är jag övertygad om att 70-talet är i min samling för att stanna! Jag älskar en soft, laid back och skön 70-talslåt som är lättsamt producerad, men lika mycket en ösig låt med funkigt blås eller en eller en låt som är väldigt spännande, lite udda och intressant skapad, vilket man inte hör allt för ofta i massproduktionens internetera 2020!

Smakprov här blir Carole King och en favorit för mig, "It's too late", David Bowies "Golden years" och Blood Sweat & Tears "Down in the flood"!

KRÖNIKA: Tankar kring en musikgenre 3 - Jazz

Jazz har jag babblat om förr på bloggen så det lär bli lite upprepning på en del saker, förhoppningsvis inte så mycket dock. Jazzen har varit med mig ända sen elvaårsåldern och är starkare än någonsin idag hos mig. Jag minns när man såg någon med en stor jazzskivsamling med alla dom kända namnen och man drömde om att en dag ha en lika stor och vacker samling jazzplattor. Idag har den drömmen gått i uppfyllelse och jag har den samlingen nu, även om den då kanske inte består av dom mest dyra och värdefulla skivorna som jazzsamlare hyllar. Här finns inga Miles Davis "Bitches brew", Kieth Jarrett eller flotta John Coletrane-plattor utan här finns hederlig klassisk jazz från "the old days", den jazz jag är uppväxt med när jag lyssnade på jazzradion, som svänger och som rotat sig i mitt hjärta.

För det är lite så som skivsamlare av jazz ofta förväntas vara idag, fans av de nya stilarna som gjorde genren modern från 60-talet och framåt. Problemet för mig är att jag vill ha en rytm, en melodi och improvisation kring den, inte ett virrvarr av improviserande personer som bara går på känsla. Men det är tycke och smak förstås, men det är därför som denna text är i allra första hand fokuserad på den äldre formen av jazz, som går bakåt i tiden från Art Blakeys Jazz Messengers. Duke Ellington skrev en gång en låt betitlad "It don't mean a thing if it ain't got that swing", en titel som stämmer överens med verkligheten för mig.

Samtidigt så är den modernare jazzen mycket mer gångbar rent samlarmässigt. Dom är ju trots allt originalinspelningar medan dom med äldre jazz som jag samlar är i dom flesta fall samlingar överförda från 78-varvsskivor. Så vill man samla Coletrane, Jarrett och kompani så får man hosta upp en del, men samtidigt så kan man få originalutgåvor. Ett tips om man vill börja i den ändan. 

Klassisk jazz då, vilket normalt innefattar storband, småbandsswing, ren pianojazz, bebop och cool jazz, är inte alls lika dyr, men samtidigt kanske inte lika värdefull utan mer för oss som samlar för

musiken främst. Jag ska erkänna, jag har tänjt lite på smaken sen artikeln för tio år sen, "Jazzen anfaller". Då satte jag mer eller mindre en gräns på 1955, efter det var det inte mycket som kom in i samlingen. Fortfarande är jazz innan 60-talet det jag gillar mest, men jag har insett att det ändå fanns bra jazz med rytm, melodi och improvisation i samklang även på 60-talet och därefter. Annars skulle jag till exempel inte kunna ha köpt så mycket Jimmy Smith-plattor som i 90 % av fallen är inspelade på 60-talet och efter. Och jag har börjat lyssna mer på en del hardbop och Art Blakeys Jazz Messengers och tycker att Lee Morgans "The sidewinder" är en riktigt bra platta! Jan Johanssons blandning av jazz och svensk folkmusik hade också varit lite främmande förr i tiden, liksom Dave Brubeck, så visst kan även jag utvecklas även om Dukes ord fortfarande är mitt huvudmotto. Och på tal om The Duke, den mannen som jag var så evinnerligt less på i 20 års tid och vägrade befatta mig med och som jag idag har en överraskande stor samling plattor med! Så länge som "Take the A-train" eller "Satin doll" inte är med...

Den som går igenom min skivsamling av jazz kan tro att jag är ett gigantiskt fan av Benny Goodman, Count Basie eller Artie Shaw och jag tycker dom är kanonbra, det är lysande storbandsswing! Men grejen är dock att jag inte medvetet har velat ha en gigantisk Goodman-samling, hur lysande han nu än var, utan det är den typen av plattor som det finns överlägset mest av där ute. Vill man börja samla storbandsjazz så har man verkligen sin chans just nu för det finns hur mycket samlingar som helst med

dom mest kända namnen. Därför så har jag fått börja dra i handbromsen på vissa namn, helt enkelt för att jag inte vill riskera att få samma låtar om och om och om igen. Jag är väldigt försiktig med just Artie Shaw, Tommy Dorsey, Jimmy Lunceford eller Lionel Hampton som jag känner att jag har för mycket med och som jag numera hellre satsar på live- och radioupptagningar med eller udda inspelningar. 
     Däremot vad gäller mindre band från samma era så är det en guldgruva för den genren var, till skillnad från storbanden, på sin tid inte lika kommersiell som dansorkestrarna med sina jättehits. Som jag tidigare nämnt så finns dom allra bästa fynden, inte minst bland småbandsjazz, hos dom mindre skivbolagen som letat djupast i arkiven och hittat sånt som inte kommer att ge ett par hundra tusen sålda exemplar, men väl lyckliga äkta jazzfans. Jag har tidigare skrivit en artikel om dessa små skivbolag och dessa skivor är fortfarande rätt lätta att hitta och värda att leta efter! Men självklart ska jag också lyfta upp dom riktiga kanonerna av bolag, Verve och Blue Note! Blue Note är fortfarande högt värda, men Verve-plattor med Stan Getz, Charlie Parker eller Oscar Peterson börjar bli allt vanligare i skivbackarna!

Numera är det alltså väldigt lätt att samla klassisk jazz, vilket har märkts på bara dom senaste fem senaste åren då jag har hittat och köpt en enormt massa skivor i både vinyl- och CD-format! Så om man är intresserad att samla klassisk jazz från 30- 40- eller 50-talet, din bästa tid är nu om du nöjer dig med att börja med samlingar med dom stora namnen. Om du som jag gillar sporten att leta efter dom där lite speciella inspelningarna med publik, udda sättningar eller alternativa inspelningstillfällen så är det också ett riktigt bra tillfälle för det. Konkurrensen är inte jättestor, även om intresset ökat något med åren, och skivorna är i de allra flesta fall bara en guldtia i pris, oavsett om det är LP eller CD! Så, keep swinging, det är gyllene tid för det - i alla former!

KRÖNIKA: Tankar kring en musikgenre 2 - Soul

Del 2 i min krönikeserie "Tankar kring en musikgenre", där jag skriver om att samla olika genrer, handlar om en genre som genomgått en STOR förvandling hos mig sen dom gamla artiklarna för ett decennium sen. Sen 2013 är soul en av dom genrer jag köper och lyssnar mest på! 1989 började jag lyssna på soul efter att jag hört P3s soulmästare Mats Nileskärs lilla genomgång av 80-talets soulmusik i nyårsprogrammet "8 timmar 80-tal". Jag insåg att detta ju var grymt skön musik! Nattmusik i neonljusen som antingen svänger enormt eller smeker skönt! Därmed så startade mitt intresse för denna amerikanska musik med rötter i rhythm n' blues och jazzen. Fast då var det mer soul från 80-talet och så småningom 90-talet som gällde och Jimmy Jam & Terry Lewis var mina husgudar i genren! Därefter var soulmusiken något som jag lyssnade på och spelade in, men köpte inte så mycket skivor, kanske främst för att jag på den tiden inte var lika förtjust i att chansa och köpa sånt jag inte visste om det tillhörde genren. 

2013 så insåg jag att mitt samlande behövde något nytt och började lyssna lite på lite soul från 70-talet, som gamla avsnitt av radioprogrammet Soulcorner med intervjuer av Marvin Gaye och Curtis Mayfield. Det öppnade mina ögon för något helt nytt, som jag tidigare tyckt har varit småkul, men inget som jag känt lust att fördjupa mig i nåt nämnvärt. 70-talets soulvärld var här! 60-talets soul har ännu inte blivit något jag fastnat stort för. Men plötsligt var det som när man började gilla jazz eller när man blev popfreak på allvar vid 80-talets mitt. Man blev som barn på nytt och började köpa på sig allt som hade ett bekant soulnamn och som verkade innehålla stråkar och/eller svängiga soulrytmer! Äntligen fick man känna sig nyförälskad i en musikgenre igen!

Så vad är det med soulmusiken som lockar? Ja, det är nog mycket. Dels kopplingen till jazzen, som gör att det svänger enormt mycket, medan det samtidigt är pålagt med sköna rytmer och underbara harmonier! Det är en sorts mysig stämning i soulmusiken som jag gillar skarpt, framför allt om man har slängt på mycket med stråkar i bakgrunden också. Sen tycker jag ännu att det finns en sorts skön känsla av storstadsnatt över det som jag någonstans är svag för. 

Jag trodde under många år att det var oändligt mycket dyrare att samla soul från 70-talet än 80-talet, eftersom 80-talet alltid sågs med misstänksamma blickar och Billy Paul, Marvin Gaye och Curtis Mayfield var typ heliga. Och om man ska snöa in sig på dom, vilket inte heller är fel alls eftersom dom är bland det bästa genren kan erbjuda, så är dom helt klart i en prisklass för sig. Men det är oändligt mycket lättare än jag först trodde att hitta gamla plattor från Motown eller Philadelphia bland skivbackarna till ett riktigt bra och billigt pris. MÅNGA av mina favoritplattor i genren har jag inte betalat mer än en tia för, The Brothers Johnson "Light up the night", The Temptations "Sky's the limit", Major Harris "My way", Earth, Wind & Fires "All 'n all" eller The Commodores "Natural high"! Lättast av gamla soulartister att hitta i en skivback på second hand är dock Barry White, som jag inte har något emot i sig. Som producent är han helt fenomenal och mjuk och hans inspelningar med sin orkester, Love Unlimited Orchestra, är kanonbra. Däremot så tenderar många av hans egna låtar att låta tämligen likadana med den smekfulla hångelmusiken som ackompanjerar hans djupa sängkammarröst och som jag med tiden blivit rätt less på. Hans speciella röst har tagit över på tok för mycket i hans låtar och till slut så verkar inte melodierna vara det viktigaste.

Här tycker jag dock inte man behöver kosta på sig att vara kräsen heller. Det finns många namn jag innan aldrig hört talas om innan och som jag ändå har köpt och som visat sig vara hur bra som helst, som Eddie Horan eller då Major Harris. Man får till slut en magkänsla om vad som låter rätt och vad som förmodligen är fel och står det dessutom Motown, Philadelphia Records eller Staxx på skivetiketten så är det förstås en än större hjälp! Och vad gäller 80-talsvarianten så är många producerade av någon av det välbekanta gänget, Jam & Lewis, Teddy Riley, LA Ried & Babyface, Tommy LiPuma, André Cymone, Jay Graydon, Rod Temperton eller Rick James, för att nämna några. Det är alltså väldigt lätt att samla soul och man behöver inte heller vara särskilt kräsen eller tömma plånboken mycket för en stunds sammetsskön soulmusik av högsta kvalitet. Jo, en sak kanske man ska vara försiktig med när det gäller 70-talets soulvärld. Steget från soul till disco är naturligtvis inte jättelångt inom soul, och inget fel med det. Men om man vill ha den riktiga discon och inte den europeiska plastvarianten med Boney M, Donna Summer, Village People och alla dess avarter och kopior så kan man hålla utkik om vart skivan är gjord, om det är amerikanskt eller om det är gjort i Tyskland eller Holland eller dylikt. Självklart gjordes det mer go-happy disco även i USA, men man har en större chans att få den sköna mer soulindränkta discon då.

Och som smakprov tar jag en låt från 70-talet, en från 80-talet och även en från 90-talet, som INTE är hiphop alltså, för jag står fast vid att rapmusik inte är soulmusik, hur mycket än P3 och musikjournalister försöker påstå motsatsen. 70-talet får representeras av en Philadelphia-klassiker, Harold Melvin & The Blue Notes med "The love i lost". 80-talet är Karyn White och "Romantic" och 90-talet Brandy med "I wanna be down".

KRÖNIKA: Tankar kring en musikgenre 1 - 80-talspop/New wave

För drygt ett decennium, hösten 2010, så skrev jag en krönikeserie om olika genrer och decennier jag samlar skivor inom. En del av er kanske minns att den i många år låg för läsning i menyraden längst upp. Den gjordes ju drygt ett år efter att jag började blogga så den tjänade mer som presentation mer än upplysning och information. Nu har det gått 10 år och på ett decennium hinner en del förändras, eller gör det det? Jag hade tänkt att göra en liten krönikeserie som kanske kan ses som en uppföljare till den, men framför allt är tankar och krönikor kring dom genrer jag samlar och lyssnar på helst, inte så mycket den här gången fokuserat på hur den genren kom in i mitt liv utan mer vad som jag anser är bäst, bästa fynden i genren, hur lätt det är att samla på den musikstilen och/eller lite allmänna tips för dom som vill börja samla skivor inom den musiken. Förhoppningsvis kanske jag kan inspirera någon att gå ut och leta efter dom skivor denne gillar! 

Och jag börjar i den genre som varit med mig allra längst och som jag helst köpt genom alla år, musiken från det gyllene decenniet 80-talet. Och för att denna serie inte ska bli drygt 50 delar lång så har jag valt att även inkludera det tidiga decenniets synth/new wave-våg i detta. För det har jag nämligen gjort under dom flesta åren. Eftersom 80-talet var väldigt mycket synthens decennium, vare sig vi vill det eller ej så går det inte att förneka att instrumentet som sådant fanns nästan överallt på dom flesta populära inspelningar under det decenniet, så föll det sig naturligt antar jag att se det mesta från 1980 till cirka 1987 som synthmusik eller synthinspirerade tongångar. För mig var ju den musik som spelades med synthar det bästa jag visste då. Numera när man har blivit äldre så har fälten öppnats, man har lärt sig mer och börjat inse att det fanns trots allt än mer genreindelningar även då, även om många av dom spelades med samma instrument inblandat, synthesizern. 

I artikeln för tio år sen om just 80-talet så berättade jag en del om att 80-talet sen det mer eller mindre

slutade har setts som en spottkopp, men att det var på väg att ändras. Jag tycker att det har fått en liten annan attityd, åtminstone vad gäller den utländska musiken. Vi tittar förvisso fortfarande med konstiga ögon på alla pudelfrisyrer och hockeyditon och dömer rätt fort ut det svenska 80-talet, även om jag ännu anser att det är väldigt underskattat rent kvalitetsmässigt. Men 80-talshits kan man höra numera ofta i reklamkanalerna och även Sveriges Radio på bästa sändningstid helt utan att den förnedras och hånas därefter. Det finns enormt många artister idag som har hämtat sin inspiration från 80-talet och dess musikstil och förenat dessa med nytt tänk. Det finns till och med 80-talsstilar som kommit tillbaka i ny upplaga och som både låter nytt, fräsch och bekant på samma gång, som flera av dom svenska italo-banden som poppat upp de senaste åren, med namn som Italove, Eurotix, 1984 och Stockholm Nightlife.  Det både låter och andas 80-talets discotek om musiken, även om det är gjort i 2020. Dom kanske inte ligger överst på Digilistan direkt, men om det ska finnas någon fördel med hitlistornas tynande tillvaro så är det i så fall att det öppnade upp för en massa band som förut dömdes ut som otrendiga och där listplaceringar styrde allt och som nu har det lättare när det inte längre finns någon riktig måttstock för hur det tvunget måste låta utan det får faktiskt lov att finnas. Tyvärr så spelas det ändå knappt något i radion och för typ ingen massmedial uppmärksamhet, men florerar stort på internet och dess stora undergroundscen. 

Många av dessa artister är då antingen uppväxta på den tiden då låtarna var populära eller så har man köpt singlar och plattor eller annat  i nutid. Det är ju lätt nu att dra till med det som sagts ca 1000 gånger, vinylen är tillbaka, men tyvärr så är det mest rariteter från dom klassiska banden som pressas upp ännu i nyskick. Däremot så finns det alltså fortfarande mängder med 80-talsskivor på second hand-affärerna och loppisarna. Chansen till köp om man vill börja samla 80-tal är alltså jättestor och man behöver ofta inte direkt ruinera sig heller för att köpa dom. För min egen del så har det nu varit en viss uppgång till sist det senaste året vad gäller köp av 80-talsskivor efter flera år i utförsbacke. Det är förstås jättesvårt också att hitta nåt man själv inte har bland alla 80-talsplattor på second hand, både i fullängds- och singelformat, när man köpt 80-talsskivor i snart 30 år. Men jag har dock alltså börjat öppna upp och upptäcka diverse subgenrer och väldigt många nya namn inom 80-talsmusiken och därigenom kommit i kontakt med indiepopband och new wave-artister som jag aldrig tänkt på tidigare, mer okända och obskyra band som dom mest dom mest inbitna känner till. En del av dessa har ni kunnat läsa om den senaste tiden med The Little Heroes, Original Mirrors, Boys Brigade i början av året och nu senast till viss del även The Korgis.

Som nästan alla fall när man ska börja samla på en musikstil eller musik-era så bör man ju ändå ha någon anledning till varför man vill ha just musik av den sorten, om det är en speciell artist man fastnat för eller låtar i en viss stil man tycker är kanonhäftig. Börja förstås då i den ändan, leta efter skivor med den eller dom artisterna som lett dig in på denna musikstil och sök sen liknande artister. Och självklart är samlingsplattor allra bäst om man ska upptäcka något nytt, för där är ju det mest typiska och kända från artisten samlat och det är lättast att bilda sig en uppfattning om musiken. Så när det gäller att samla 80-tal så är det väldigt lätt egentligen eftersom det finns väldigt mycket därute till låga priser. Vill man sen ha bootlegs och mer udda utgåvor så är det bara att hålla ögonen öppna på nätet eller eventuella skivmässor. Dom lär man inte hitta på second hand särskilt ofta, även om även jag har lyckats med det ett fåtal gånger. 80-talet lever i allra högsta grad för musikfans. Inte större i värde eller sedd som mer speciell, men allt mer accepterat!

Som smakprov hade jag tänkt att bjuda på ett par till av dessa mindre kända namn som jag hittat de senaste åren och förhoppnigsvis kommer att skriva om i framtiden. Först engelska Afraid Of Mice, som bara släppte två plattor varav bara ett på ett riktigt skivbolag, och låten "Popstar". Också skottska Intimate Strangers, som släppte ett enda album 1986, och låten "What are you waiting for?".