KRÖNIKA: Tankar kring en musikgenre 6 - Hammondorgel

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Det finns få saker som är mer rogivande och mysigt än att lyssna på ljudet av en riktig hammondorgel. Därför är jag ett stort fan av hammondorgelmusik i diverse former. I min samling har jag hammondskivorna uppdelad i två stilar; Hammondjazz, som finns i jazzsamlingen, och Easy listening-stil, som har en egen plats. Här kommer jag dock att ta upp bägge. Finns det då några begränsningar för mig vad gäller hammondmusik? Ja, Merit Hemmingssons lätt flummiga 70-talsfolkmusik på orgel känns väl inte så jättelockande om jag ska vara ärlig. Dessutom så finns det väldigt mycket hammondplattor där man försöker göra covers på 60-70-talsdängor, gärna med någon sorts pophammond med hemskt ljud och detta går också bort. Nils Dacke är väl typ exemplet här. Klaus Wunderlich har jag aldrig heller varit något jättefan av, någonstans tycker jag att hans hammondljud inte riktigt känns lika njutbar som många andras. Men om man, till exempel, sätter in en hammondorgel i en bluesrocklåt, som är en genre som normalt inte alls engagerar mig, så sitter även jag och stampar takten förnöjt!

Jag börjar då med hammondjazz och då är det första namn många tänker på förmodligen Jimmy Smith och jag har även visat Smiths plattor flera gånger här på bloggen. För mig är Smith kungen av

hammond, med hans bländande teknik att nästan flyga fram över tangenterna, bjuda på ett sväng utan dess like och inte minst hans energi och engagemang när han spelar live! Under 10-talet så blev det nästan en tradition att jag varje år inhandlade minst en Jimmy Smith-platta, vilket har resulterat i en gigantisk samling av hans musik. I början är det förstås bara att köra på, men snart så kan det vara idé att börja sakta ner lite och välja och vraka eftersom det finns en helt uppsjö samlingar, inte ofta utgivna på Blue Note eller Verve, som alla innehåller nästan samma låtar. Dom mest jazzinfluerade plattorna är från Blue Note, medan hans Verve-period är mer experimentell, ibland med stor orkester med Oliver Nelson som arrangör och mot 70-talet även funkinspirerad musik. Jazzplattorna är dock klart lättast att hitta ute bland butikerna. Dock har Jimmy Smith-plattor fortfarande ett visst värde och det är inte alls ofta man hittar på dom i second hand-backarna eller på loppisar. Om jag ändå skulle nämnda mina tre favoritplattor med Jimmy Smith så hamnar en skiva jag skrev om för mer än ett decennium sen där, "Jimmy Smith in Hamburg- live", som verkligen visar på Smiths rätta element, live och inför publik!
En annan favorit jag har skrivit om förut, som också visar på Smiths kapacitet live, är den något senare "Fourmost", inspelad 1990! Också givetvis en odödlig Blue Note-klassiker, "Back in the chicken shack"!
     Givetvis finns det andra musiker också, som Jimmy McGriff, Larry Young, Wild Bill Davis eller Joey DeFrancesco, som är lite av Jimmy Smiths arvtagare spelmässigt. Eller varför inte Kjell Öhman här i Sverige!

Om vi fortsätter då med easy listening-varianten så snackar vi här mellaneuropeiska lågbudgetplattor på

99, 9 % av plattorna. Om man samlar för att skivorna kanske är värda något så är detta ingen genre att satsa på för marknaden är full med obskyra tyska eller holländska loppisplattor med färgglada omslag, det ena mer bisarrt än den andra och gärna med lättklädda 70-talsdamer på. Detta är skivor man hittar på loppisar och de billigaste skivbackarna i second hand-butikerna och dom är verkligen inte svåra att hitta. Följaktligen har dom inte någon jättestatus bland skivsamlare, men jag tycker ändå att musiken är mysmusik deluxe. Normalt har många av dessa plattor samma upplägg, ett potpurri av max tre låtar, gärna tyska schlagers man aldrig har hört talas om, ihopflätade till en låt med bas och trummor i bakgrunden. Cocktail-musik skulle en del förmodligen kalla det. Jo, jag vet att coverversionerna är tämligen bleka och banala och det är lite billigt att sitta och göra potpurriversioner för att skohorna in så många låtar som möjligt, men ljudet, lyssna på hammondljudet! Tyvärr så har jag dock fått dra i handbromsen rejält här eftersom jag ett tag drog på mig skivor med den ena okända hammondorganisten efter den andra att det till slut blev lite svårt att hålla isär dom alla. Jag har nu istället valt att att fokusera på några favoriter, som Nils Tibor, Stef Meeder, Lenny Dee, Chris Nilson och Claude Martinelli. Och om jag ska lyssna på James Last någon gång frivilligt så är det i så fall med någon av hans fyra "Hammond á gogo"-plattor, som jag anser vara typ det enda han har gjort som är lyssningsbart!

Men för mig är tyske Nils Tibor den som är lite av ärketypen av hammondmusik av detta slag. Hans "Hammond hit parade" på Deccas tyska underbolag Musik Für Alle kan man se nästan överallt när man letar på second hand och dom är riktigt bra! Jag gillar Tibor för hans mjuka hammondljud och för att hans sound och komp ger den rätta stämningen. En annan favorit att kolla upp är Arvid Sundins hammond-skivor. Arvid Sundin är annars mest känd som en av Lennart Hylands glasögonprydda dubbelpianister, med Stig Holm, i den tidiga varianten av "Godmorgon Sverige". Men han har också givit ut ett par hammondplattor också, som innehåller en hel del svenska klassiker i hammondversioner som är riktigt njutbara.

Hammondorgelmusik fascinerar mig mycket alltså, både dess ljud samt förmåga att skapa riktigt sväng, men också mjuka och smeksamma saker, såväl som lite mystiska men spännande låtar av modellen Bo Hanssons intressanta plattor. Men faktum kvarstår vilket fall, få saker ger mig mer lugn och ro än ljudet av en riktig hammondorgel!