Kultstämplat: Bezerk - Stockholmsnatt

Bezerk - Stockholmsnatt
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: Sonet
B-sida: Next time (It's your brother)
När man säger filmen "Stockholmsnatt" så är det första namn som folk minns Paolo Roberto, "Kungen av Kungsan", som gavs av en chans att göra en film om sitt liv som värsting i Stockholm. Staffan Hildebrant stod för fiolerna och även om idén var att förhindra våld och "Stoppa sabbet" (i alla fall mot  telefonkiosker, vilket förklarar Televerkets närvaro) så fick filmen för en del ungdomar motsatt effekt och Paolo Roberto blev en sorts hjälte och tuffing för många. Vad som hände Paolo Roberto sen efter det vet väl dom flesta och eftersom han inte medverkar på singeln så ska jag inte uppta plats och tid med det. Jag har inte heller sett filmen, mer än diverse klipp, men Hildebrants högtravande moralkakor från 80-talet har aldrig tillhört min favoritgenre av filmer. 

Men på tal om högtravande då, musiken till filmen är gjord av en duo som kallar sig Bezerk, som består av Karl Dyall,idag känd dansare och skådespelare, samt Chris Lancelot, som två år senare skulle bli mer känd för en annan Staffan Hildebrandt-film, Grace überhögtravande låt "Inga kan älska som vi" från filmen med samma namn, och två år efter det för Dive och "Captain Nemo". Jag kan erkänna att Lancelots gälla skrikande röst har aldrig lockat mig nämnvärt mycket. 

När det gäller den här singeln så kan vi börja från början, gruppnamnet, Bezerk. Förmodligen ska det

väl låta tufft, 80-talets mitt var ju tiden då Z var bokstaven på modet, men borde inte gruppen mer korrekt heta BERZEK i så fall? Men OK, detaljer detaljer...
     Musiken är taktfast, stor och lagom pompös svensk filmrock modell 80-talets mitt. Det är inte dåligt, men det är väl inte jättekul heller. Men då högtravande är ordet på den här textens mode så kan vi analysera texten, signerad Lancelot själv. På samma sätt som med Pontus Platins kalkontext till Kristin Kaspersens "Storstadsliv" så satsas det här på löjligt överdriven poesi för att få Stockholms mörka tider att framstå som det farligaste som finns:
"När nattens vingar sakta sänker sig
När mörkrets makter täcker över dig
Då vet du vad som ska ske
Ändå kan ingen hindra det, för
Ingen-Ingen-Ingen-Ingen kan rädda dig"

Det är väldigt intressant hur man alltid då i svenska ungdomslåtar försökte få nattmörkret att framstå som en sorts dödlig smitta som drabbade alla som inte hade gått hem och lagt sig efter klockan 23-24, vilket förstärks av andra versen:
"När natten tagit makten en än gång
I dina ådror skylder våldets sång
Då kan ingen-ingen-ingen-ingen Kan rädda dig"
"I dina ådror skylder våldets sång", vad betyder det? "Skylder" är ett gammalt ord för att "vara skyldig", vilket bara det är intressant att ha med i en ungdomslåt. Men om en läkare kommer med ett stetoskop och lyssnar på någonstans i kroppen, kan han höra våldets sång då? Om han lyckas höra några toner i någon ådra då vet man att det är KÖRT, för ingen-ingen-ingen-ingen kan rädda mig då. Muuhahahaha!
     Det ska låta väldigt tufft och poetiskt och ett sätt att få ungdomar att fatta att våld är dåligt, men det blir så, japp det ordet igen, högtravande att det blir komiskt och mer konstigt än förnuftigt. 

Filmen i sig har ju redan en sorts kultstatus över sig, medan låten mer har i massans ögon förpassats till något som bara finns där i filmen. Men det kanske är bäst att vara hemma och lyssna på låten för man vet aldrig när nattens vingar sänker sig över mig och mina ådror börja sjunga våldets sång. Så, som Sgt Phil Esterhaus alltid sa i "Spanarna på Hill Street":
"Let's be careful out there!"
Se där, en enklare och kortare rad att få fram låttextens budskap än i den här låten. Men det är klart, han säger ju inte "Stoppa sabbet!".

Kultstämplat: Anita Lindblom - Beatles Bossa Nova

Anita Lindblom - Beatles Bossa Nova (från EPn "Ur filmen "Tre dar på luffen")
Utgivningsår: 1964
Skivbolag: Fontana
Andra spår: Lite sentimental/Ge mej en underbar man/Mamma, mamma
Anita Lindblom har faktiskt aldrig förekommit på bloggen! Skandal, det får vi ändra på. När jag var yngre så var jag väldigt tveksam till hennes mörka röst sjungandes söndernötta schlagerdängor som "Sånt är livet" och "Balladen om den blå baskern". Men så hade jag inte upptäckt 60-talets vackra schlagervärld då än heller. Nu är det då lite synd att det är just i Kultstämplat hon gör debut, men jag gillar "Kring de små husen i gränderna vid hamnen" och andra lysande låtar med Anita!

Det finns många varianter på Antonio Carlos Jobims bossa-klassiker "The girl from Ipanema", i original en riktigt mysig pärla, då med titeln "Garota de Ipanema". Det finns även en annan svensk version som kommer att komma upp så snart som den även landar på Youtube, en lokal variant med jazzmusikern Ulf Råberg betitlad "En man från Hammarstrand". Den är faktiskt snäppet värre än den här låten med Anita Lindblom. 

Den här versionen, liksom hela EPn, är dock med i en film med titeln "Tre dar på luffen". Ragnar "Åsa-Nisse" Frisk har gjort den och filmen ingår i den buskis-filmserie som Anita och Thore Skogman gjorde i mitten av 60-talet, där en ännu kändare film var "Tre dar i buren". Jag har inte sett någon av filmerna, men att döma av Ragnar Frisks närvaro är det upplagt för knas i kubik. 
     Självklart så skulle både Anita Lindbloms och Thore Skogmans låtar i filmen ges ut på skiva också och Anitas bidrag är då dessa. Om alla är med eller enbart ett par vet jag inte, eftersom jag då inte har sett filmen. Men jag får utgå i från att den här låten finns där, för det är bara en av dom fyra låtarna på EPn som det gäller. Dom andra låtarna håller normal Lindblom-standard. Den här låten finns ju också på en egen singel, men man tager vad man haver. Men "Beatles bossa nova" då är alltså den tveksamma försvenskningen av "The girl from Ipanema". Beatles har ju redan haft en hyllningssång på listan, också den i Kultstämplat i form av Forbes melodifestivaldänga. Den var dock lite väl sent ute. Annat var det 1963, då  Beatles ju hade slagit igenom på gigantisk front och alla ville vara med och dela på kakan. Och textförfattaren med namnet "Helding" hakade på. Jag vet exakt noll om denne Helding och jag hittar inte mycket information om honom heller. Här har han då gett Anita Lindblom i uppdrag att tråna efter Beatlarna och önska "en Beatle i julklapp"! Fast av texten att döma så verkar det vara en som har mest uppmärksamhet.
"Paul är så söt så man svimmar, 
John kan jag höra i timmar,
George jag mitt hjärta vill ge dig,
men den raraste är väl ändå, lilla Ringo, han kan jag väl få?"
Som hämtat ur Mitt Livs Novells insändarsida. Fast Anita Lindblom var ju 27 år vid tiden för låten. Det känns lite creepy någonstans med en vuxen person med mörk röst som likt en tonåring öppet sjunger att hon vill att ett stort paket från England ska komma på julafton och upp ur lådan hoppar Ringo Starr skriker "Surpriiiise, Anita!!". Ringo är ju fortfarande i livet och väldigt aktiv så han kanske kan berätta om han hade en svensk schlagersångerska stalkandes honom i Liverpool på 60-talet. 
     Nå, låten i sig är det ju absolut inget fel på. Hade hon med sin sensuella röst sjungit en vettig översättning till denna vackra brasilianska standard så hade detta varit hur bra som helst. Men nu är det då istället en riktigt skrattretande pinsam text, förvisso barn av sin tid, men likväl något som väcker en hel del tankar. Tänk Zara Larsson eller Molly Sandén 2024 sjunga en liknande låt och tråna efter medlemmarna i Imagine Dragons eller Coldplay. Det hade känts minst sagt bisarrt och märkligt. Men på 60-talet gick det bra och Anita Lindbloms karriär gick vidare efter detta. Vilken intressant tid det var på 60-talet ändå.

The Jazz Combo from "I want to live!" (LP)

The Jazz Combo from "I want to live!" (LP)
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: Affinity
Betyg: 4/5
Sök och du skola finna! Följetongen om musiken till filmen "I want to live!" från 1958 fortsätter. Minnesgoda läsare kanske minns att jag skrev om både soundtracket till filmen och en EP med filmmusik från ett band ledd av Gerry Mulligan för drygt 2 1/2 år sen och då tog jag även upp om själva filmens handling. I den senare skrev jag även att jag nu önskade att hitta hela plattan och här är den! Det här bandet förekommer i en scen i filmen och till det har man även släppt en hel platta med orkestern, förutom då musiken med Johnny Mandels stora orkester. I den här septetten från 1958 förekommer även Art Farmer, Frank Rosolino, Bud Shank Pete Jolly, Red Mitchell och Shelly Manne. Och det ska sägas att Johnny Mandel står bakom kompositioner och arrangemang även här.

Den här plattan är egentligen EPn plus två låtar till. Mer än sex låtar finns inte här, men det är och andra sidan ett kanonalbum där sköna och svängiga cool jazz-låtar med bra samspel mellan blåsarna varvas med avslappnande lite mer annorlunda filmmusikliknande verk med en stor jazzaura runt om, som "Barbara's theme", med sin lite arabiska touch. Jag gillar också verkligen när Bud Shank plockar fram flöjten på några av låtarna. Detta är en jazzplatta av koppla av till och som både plockar fram det traditionella och det lite mer annorlunda. Nu kanske man skulle komplettera allt med att se filmen också. Skivan blir givetvis kvar i samlingen! 

Olivia Newton-John (1948 - 2022) - Helylletjejen som blev tuff popstjärna

När detta skrivs är det ett dygn sen sångerskan och skådespelerskan Olivia Newton-John avled, 73 år gammal. Olivia Newton-John var en sån där artist som det är svårt att inte tycka om. Hon hade lite av en snäll helylleimage och var inte så ofta i skandalpressen, och detta förstärktes av hennes röst som också lät väldigt snäll, mysig och förtroendeingivande. Och den rösten var riktigt skön och vacker! 
     Många förknippar henne främst som en australiensisk artist, men hon är faktiskt född i England, men flyttade med familjen till Australien när hon var sex år. 
     Jag ska inte säga att jag direkt har sett Olivia Newton-John som en gigantisk favorit, men med åren så har jag allt mer upptäckt hennes musik och röst och insett att hon sjöng kanonbra och har gjort väldigt mycket bra musik! Och, sorry, till det räknar jag inte hennes och John Travoltas evigt uttjatade och väldigt trista  50-talspastisch "Grease", som jag inte tänker nämna något närmare här. Men visst, hon gjorde den, den blev gigantiskt stor och var en stor del i hennes karriär, utan tvekan. Så när jag nu ska försöka mig på en hyllning till denna riktigt bra och begåvade sångerska så har jag valt att i en sorts kronologisk ordning dyka ner bland fyra av hennes bästa singlar i karriären! Och med dessa fyra låtar vill jag bara säga; Tack för det du gjort musiken och underhållningen med din röst och musikaliska talang och vila i frid, Olivia Newton John! 

Olivia Newton-John - Long long live love
Utgivningsår: 1974
Skivbolag: EMI
B-sida: Angel eyes

Olivias karriär innan "Grease" är idag väldigt bortglömt och kan man något så är det väl i så fall att hon var med i samma Eurovision Song Contest som ABBA vann. Det kanske är därför som det deltagandet idag också väcker viss förvåning dom som inte har koll på detta. Samtidigt så är det inget framträdande som Olivia själv eller personerna runt om henne direkt har pushat på, eftersom hon aldrig gillade låten. Men hon representerade ändå England och blev fyra i tävlingen. 

Men faktum är att i en tävling där jag är tämligen less på ABBAs grymt sönderspelade klassiker och aldrig gillat den andra stora hiten från detta år, Mouth & McNeals "I see a star", så tycker jag att detta faktiskt är en av det årets tävlings bästa låtar. Det är en sorts söt, skön och snäll flower-power-schlager med en refräng alla kan nynna med i. Så, sorry Olivia, detta är faktiskt något från 70-talets Eurovision som jag gillar att lyssna på!



Olivia Newton-John - Xanadu
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: EMI
B-sida: Fools country

Vi flyttar fram i Olivia Newton-Johns karriär, passerar alltså "Grease" helt obemärkt, och landar på en av hennes allra bästa låtar! Olivia var med i fantasymusikalfilmen "Xanadu" 1980, med bland annat Gene Kelly i sin sista roll, en film som man kan se som lite delad vad gäller framgång. Filmen i sig sågades längs fotknölarna och floppade grovt, medan soundtracket blev en gigantisk framgång. I januari 2019 skrev jag om plattan med inte allt för positiva ord och jag står ännu för mina åsikter om den i sin helhet. 

Det överraskande här är dock Electric Light Orchestra, som aldrig varit några av mina favoriter, undantaget 1986-plattan "Balance of power", som dock har gjort några av sina bästa låtar i karriären här och framför allt singlarna till Olivia Newton-John, där jag också kan nämna låten "Magic", en annat riktigt bra Newton-John-klassiker. Titelspåret är en söt, charmig och riktigt mysig discodänga med lysande produktion och melodi! Också är det förstås också Olivias vackra, snälla och lite naiva röst som lyfter det. Detta är alltså den tiden då en sämre svensk cover av en stor hit kom ut knappt en månad efter originalet, men här lyckades faktiskt Karin Glenmark göra en riktigt bra version av låten!



Olivia Newton-John - Physical
Utgivningsår: 1981
Skivbolag: Polar
B-sida: The promise (The dolphin song)

Det var dags för Olivia att släppa sin helylleimage och kliva in i det tuffare 80-talet och det gjordes med ett funkigare och mer discoorienterat sound och med låt med en mycket mer sensuell text. Låten "Physical" var så sexuellt utmanande i sin text, med det betydligt mer prydda tidiga 80-talets standard, att den bannlystes på flera ställen. Detta kan väl ses som en liten lätt överreaktion idag. Som en motvikt till det gjordes en video där ordet "Physical" innebar att Olivia höll ett lätt komiskt träningspass med ett antal överviktiga individer, också det så rätt i dessa Jane Fonda-tider!

Och även om "Physical" kanske lite lätt trippar på de nästan sönderspelades kant så är det en skönt producerad popdiscodänga med en riktigt bra och stark melodi och bra groove som tog mångsysslaren Olivia Newton-John till nya nivåer och utmaningar i karriären.



Olivia Newton-John - Twist of fate
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: Polar
B-sida: Take a chance (med John Travolta)

Vi avslutar denna hyllning av Olivia Newton-John med hennes sista riktiga singelhit, som kom när hon återförenades med John Travolta i den romantiska komedin "Two of a kind". Historien upprepade sig här, för precis som "Xanadu" var detta en film där själva rullen floppade och sågades grovt, medan soundtracket sålde riktigt bra! Istället för ELO var det dock David Foster som satt bakom spakarna. Jag har aldrig hört detta soundtrack i sin helhet, men med låtar av namn som Chicago, Patti Austin och Boz Scaggs låter det inte helt fel. 

Jag hörde den här låten första gången när jag runt 1985 fick hem en reklamkassett från GIF Sundsvall där man hade blandat i lite kända hitlåtar. "Twist of fate" var med där, liksom låtar som John Lennons "Nobody told me" och Nenas 99 luftballonger. Och "Twist of fate" var en riktigt häftig låt, även om det tog lång tid innan jag fick reda på vem som sjöng, eftersom kassettfodral tyvärr inte följde med bandet. 
     I den här låten tar Olivia ännu ett steg mot en tuffare musikimage där "Twist of fate" är en sorts synthrock med en stentuff refräng. Vi är mil ifrån dom gulliga "Grease"-låtarna här. Och jag tycker låten ännu är kanonbra och även detta bland det snyggaste och bästa hon gjorde. 
     Även B-sidan fick en hel del uppmärksamhet, den mer sockersöta balladen "Take a chance" som hon sjöng med sin gamla parhäst John Travolta, en klart bra låt. 

Sommarplågor #28 (NYPREMIÄR!): UB40 - (I can't help) Falling in love with you

UB40 - (I can't help) Falling in love with you
Utgivningsår: 1993
Skivbolag: Virgin
Andra-spår: Jungle love
Då är det den tiden igen, inte bara för sommar och sol att göra entré utan även min eviga sommarserie om sommarplågorna som terroriserat eller förgyllt våra semestrar och det finns MÅNGA låtar kvar! Och hur var det Markoolio sjöng i en av dom (som förövrigt knappast lär dyka upp här dock), "Ingen sommar utan reggae"? Nja, jag är ju inte en jättefantast av genren i sig, men sommartid brukar det kunna dyka på ett antal som ändå är helt OK och gungar på riktigt skönt. Engelska UB40 gör ju dock reggae på heltid så att dom någon sommar skulle få till en praktsommarhit var väl ingen svår gissning. Synd bara att det skedde sommaren 1993, den sommaren då det regnade ungefär 90 % av tiden. 

1993 var också det året då Ira Levins roman "Sliver" klev upp på vita duken med Sharon Stone och William Baldwin i huvudrollerna. Filmen i sig har sågats längs fotknölarna och blev en präktig flopp och försökte väl rida en del på framgången för "Basic Instinct", med konceptet erotisk thriller med Sharon Stone i huvudrollen. Nu tycker inte jag att filmen var så katastrofalt usel utan en habil och rätt OK spännande thriller. Men det gjordes givetvis ett soundtrack till rullen och en av låtarna där är då UB40s egna tolkning av Elvis Presleys låt "(I can't hel) Falling in love with you", som själv var en filmlåt till Elvis egna rulle "Blue Hawaii". 

Låten har gjorts i hur många versioner som helst, men få har väl ändå lyckats så bra att ta den väldigt stillsamma balladen och ge den en så passande ny kostym som UB40. När man säger UB40 idag så säger dom flesta främst den gravt uttjatade "Red red wine", men den här låten blev ju faktiskt också en av bandets mest sålda låtar i karriären och jag hör långt hellre på den här än vinlåten. Men jag erkänner att jag var först lite tveksam när låten kom 1993, men det var jag ju i praktiken minst sagt mot de flesta låtarna den sommaren. UB40 snarare var en av dom som växte med sommaren och till slut blev en av den sommarens få höjdare bakom Hooters "Boys will be boys". Den är avkopplande, skön, välgjord och en av UB40s bästa låtar någonsin, även om själva sommaren 1993 inte var så mycket att skryta med.

Bröderna Marx musikaliska utflykter på skiva!

Jag lovade tidigare att göra en special om bröderna Marx och deras musikaliska äventyr och jag håller mer än gärna det ordet. Groucho, Chico och Harpo är ju amerikanska komikerlegender som vi främst förknippar med fantastisk roliga filmer. "A night at the opera" (på svenska "En galakväll på operan") räknar jag ännu till den kanske bästa filmen jag vet. Jag kan se den om och om igen och blir lika road av den varje gång! Och det var just den filmen som fick mig till att bli ett stort Marx-fan, när SVT visade den i slutet av 80-talet och jag och min kompis blev fast i Marxbrödernas galenskaper! Idag kan jag skryta med att ha sett alla filmerna och inneha en stor del av dom i varierade format i hemmet. Min enda opera som jag har hemma komplett är förstås Verdis "Trubaduren", enbart för att det är den operan som spelas i "A night at the opera". Dessutom är det med en äldre inspelning så det låter så autentiskt med filmen som möjligt. 

En del förknippar också Marx med revyer, eftersom en stor del av deras filmer är filmatiseringar av revyer dom spelade tidigt i karriären. Men separat musik är det nog inte lika vanligt med, men eftersom bröderna var gigantiskt stora namn i Hollywood och också hade mycket musik i sina filmer så finns det förstås en hel del utgivet med bröderna. Här är det förstås dom tre mest kända, ovan nämnda Groucho, Chico och Harpo. Broder fyra, Zeppo, var med i början av filmkarriären, men lämnade den snart. Broder fem, Gummo, lämnade underhållningsbranschen när han blev draftad till armén under första världskriget och skulle sen aldrig återvända utan bli affärsman istället. Dessa två har förstås då inte lämnat efter sig några kända musikaliska utgivningar.
     Det finns också en hel del samlingar med bröderna och musik från filmerna, inklusive soundtracks, radioversioner av filmerna, intervjuer och minnen samt diverse filmklipp, men i denna artikel har jag valt att fokusera på brödernas egna karriärer och utgåvor. Men självklart, hittar man dessa samlingar är dom det ultimata att ha om man vill komma i rätta Marx-stämningen!

Groucho Marx - An evening with Groucho
Utgivningsår: 1972
Skivbolag: A & M Records

Eftersom detta mer handlar om fakta om bröderna Marx skivutgivningar och inte är direkta recensioner av ett specifikt album så sätter jag inte betyg på dessa. Julius Marx, mer känd som Groucho med cigarren, fake-mustaschen och hans hårt slående förolämpningar, är då den som varit mest i farten i skivspåren, även om det varit långtid mellan utgivningarna. Den första kom 1949 och var en barnskiva kallad "Funniest song in the world", följt av en skiva från 1952 med låtar från Marx-filmer skrivna av av duon Harry Ruby och Bert Kalmar och en 1960-inspelning av komedioperetten Mikado där Groucho spelade Ko-ko. Efter Grouchos död är det främst utgivningar av avsnitt från hans TV-program "You bet your life", som jag ska åter komma till snart. För där emellan är det då denna, som är Grouchos sista föreställning från 1972 där han berättar anekdoter och minnen från sin karriär med sina bröder samt sjunger sånger från filmerna. Exakt hur lycklig jag blev av att hitta denna på Sundsvalls skivmässa helt nyligen kan nog ingen föreställa sig! Visst har hans röst blivit svagare, men det är ett legendariskt dubbelalbum med berättelser berättade som bara Groucho kan och klassiska låtar som "Lydia, the tattooed lady" och "Hello i must be going". Ett måste för varje bröderna Marx-fan! Jag har inte hittat nåt spår från denna platta på tuben, så jag bjuder helt enkelt på Lydia-sången i sitt original från filmen "At the circus" från 1939.



Groucho Marx - You bet your life
Utgivningsår: 1972
Skivbolag: Bakhåll

"You bet your life" var en frågesport som Groucho accepterade att leda efter att han börjat bli orolig över vad han skulle göra för att upprätthålla sin popularitet när bröderna Marx filmer börjat tappa i popularitet och man beslutat att inte göra fler. Programmet, som började i radio 1947 och tog steget samtidigt över  till radio 1950, var som gjord för Groucho där han skämtade, drev och improviserade med deltagarna och gästerna på klassiskt Groucho-vis och showen blev en gigantisk succé och på gick ända till 1961. Och det finns ett antal album utgivna på platta med avsnitt från detta program. Jag har dock bara ett och det är en mer udda utgåva utgivet av det lilla skånska förlaget Bakhåll, som givit ut en del gamla program och shower på skiva, bland annat i serien "Bakhåll Sound Archive". De utgåvor jag har har dessutom ett speciell plåtfodral till skivan. De övriga titlarna jag har, för den som undrar, är radioversioner av två klassiska filmer, "Casablanca" och John Waynes "Stagecoach" samt ett avsnitt av Frank Sinatras radioserie "Rocky fortune". Dessa är riktigt kul och udda utgåvor!

Desi Arnez and Chico Marx - Big Bands of Hollywood
Utgivningsår: 1992
Skivbolag: Laserlight

Man kan förledas att tro att det finns massor av skivor med Chico, eftersom han spelade piano som ingen annan kunde. Men faktum är att detta är det enda albumet var jag vet med honom. Chico, född Leonard Marx, föreställde alltid den lite smådumme och galne italienaren med hatten och låtsas-brytningen. Men när han fick tag på ett piano så flög han över tangenterna med fingrarna och var inte främmande att använda saker som boll eller apelsin att spela med. 

Denna skiva, som innehåller två radioshower, har tyska bolaget LaserLight givit ut, där Chico samsas på utrymmet med en annan komiker, kuban-amerikanen Desi Arnez, som är främstk änd från Lucille Balls serie "I love Lucy". Det är en aning synd att Arnez får vara med här för hans latinorchester är inte alls lika intressant och inte alls lika spännande som Edmundo Ros Orchester, som är i samma genre. 
     Det är Chico som är det intressanta här. Hans storbandskarriär var väldigt kortvarig och är väl i stort sätt bara känd för att den sparkade igång Mel Tormés karriär. Detta bands spelstil kan väl liknas vid att man inte riktigt vet vart låtarna ska ta vägen. Hans version av Louncavallos "Paglacci" är väl det bästa exemplet på det där det låter som en orkanvind när Chicos orkester drar på som bäst. Men Desi Arnez till trots så är detta en fullt rekommenderbar platta. Den är live, vilket gör att man ändå kan lyssna på Arnez orkester, även om den inte är nåt unikum direkt, samt att det är ett spännande bevis på Chicos musikaliska förmåga.



Harpo Marx - Harpo in Hi-Fi/Harpo at work!
Utgivningsår: 2000
Skivbolag: Universal

Arthur "Harpo" Marx var ju den stumme med krullfrisyren som tutade med sin käpp och kom upp med dom mest absurda och galna saker. Utom vid ett tillfälle, när han hamnade vid en harpa. Då stannade tiden för honom och han blev seriös och spelade som ingen annan. Följaktligen är harpa ämnet för Harpos skivutgivning. 

Tre skivor finns med denne broder, alla harp-plattor utgivna på 50-talet. Två av dom, "Harpo in Hi-Fi" och "Harpo at work!", har jag, båda utgivna på samma CD i en special utgåva. Den tredje, "Harp by Harpo", vore kul att lägga beslag på en dag. Här är det en fördel dock att man antingen är ett bröderna Marx-fan eller gillar harp-musik, för det kan bli lite stelt för den som inte är invigd på instrumentet då harpa har en rätt spröd ton. Jag är Marx-fan, men ingen jättelyssnare av musik på harpa. Men detta är ändå riktigt snyggt arrangerat med orkester samt några nummer med Harpo solo. Han är dock så skicklig och lysande på sitt instrument att det hinner aldrig bli vare sig tråkigt eller stelt utan man lyssnar andäktigt. Detta är riktigt avslappnande och snygga plattor där Harpo dessutom skrivit ett antal låtar själv. 

The Modern Jazz Quartet - Sait on Jamais

The Modern Jazz Quartet - Sait on Jamais
Utgivningsår: 1976
Skivbolag: Atlantic
Betyg: 3/5
Jag hade den turen att hitta lite guld häromdagen i form av tio kanonfina jazzplattor för det billiga priset av 5 kronor styck. En del av dom kommer förstås att poppa upp här vad det lider och ett par av dom även vid månadsskiftets "Nytt I Samlingen". Men här och nu kan jag öppna på locket och bjuda på en intressant skiva. Jag tror inte det kommer vara den allra bästa skivan, men klart den mest speciella. 

Det handlar om John Lewis, Milt Jackson, Pearcy Heath och Connie Kay i The Modern Jazz Quartet, mästare på den svala kammarjazzen av modell sent 40- och 50-tal. Här hade John Lewis skrivit musiken till den fransk-italienska filmen "No sun in Venice" från 1957, en film jag vet exakt inget om. 1976 gjorde dock Atlantic, som även gav ut originalsoundtracket, en återutgivning till sitt "That's Jazz"-märke under ett nytt namn, "Sait on Jamais". 

Detta är alltså lite mer utanför ramarna än vad kvartetten normalt brukar göra, men ändå väldigt igenkännande och svalt jazzigt. Det är dock lite mer experimentellt och utsvävande med jämna mellanrum, inte minst i den över nio minuter långa "One never knows". Hade det varit för ca 25 år sen hade jag nog ratat denna, men jag har ändå börjat intressera mig mer för dessa jazzsviter från 50-talet som lyckas ta ut svängarna mer och samtidigt ha en stadig jazzkänsla i sig. Fast dessa kanske ändå oftast gör sig bättre med ett större band av modellen Duke Ellingtons orkester. I MJQs lilla sättning kan det bli lite enformigt och tradigt emellanåt. Nu är inte detta dåligt dock, utan den här filmmusiken har många spännande och bra ögonblick som gjorde att man spetsade öronen lite extra. Det är mysigt och väldigt snyggt, även om jag inte hade haft något emot lite mer tryck emellanåt. Men eftersom detta ändå är sval och skön musik så blir plattan likväl klart kvar i samlingen!

Sommarplågor #18: Go West - King of wishful thinking

Go West - King of wishful thinking
Utgivningsår: 1990
Skivbolag: EMI
B-sida: King of wishful thinking (Power mix)
Ibland finns det låtar vars enda anledning till att man stämplar den som sommarörhänge är att det är ett band man nostalgiskt minns från förr och som släppt en ny låt som spelas i radion. Då behöver det alls inte vara en låt som är en klassisk sommarplågedänga och det behöver inte ens vara en låt som man har något speciellt minne till, som det brukar vara med sommarklassiker. Det är bara en bra låt med ett band man minns. Precis så var det när Go West kom med singeln "King of wishful thinking" 1990. Go West var alltså engelsmännen Peter Cox och Richard Drummie som från sitt första album 1985, ett album som var en av de första plattorna jag skrev om för 11 år sen, hade en kvartett lysande pophits. Bandet hade en sommarhit till på sitt samvete, som jag hoppas komma till i en framtida artikel i denna serie, om inte denna sommar så nästa, "Call me" sommaren 1985. 

Men sen den gyllene tiden så hade medierna gravt tonat ner Go West och det spelades knappt nåt från deras material. I klassisk mediastil så var det som om man låtsades om att bandet inte fanns längre. Så därför minns jag att jag blev enormt förvånad när plötsligt den här låten kom in på Sommartoppen under de sista listorna för sommaren 1990. Nu hade den förvisso lite draghjälp av att den var med i en hyperaktuell film, "Pretty woman", men om man betänker att Go West på soundtracket hade konkurrens om uppmärksamheten av både Red Hot Chili Peppers, David Bowie, Nathalie Cole, Robert Palmer och förstås Roxettes "It must have been love" så är det ändå förvånande att låten lyckades bli så stor som den ändå blev. Det finns till och med dom som hävdar att Go West är ett one-hit-wonder med den här som sin enda hit, vilket jag tycker är otroligt orättvist och missvisande!

Jag har sett "Pretty woman" och jag tyckte den var dötråkig så inte var det filmen som lockade för mig. Låten är knappast någon somrig allsångsfavorit för vare sig stranden eller beachpartyt eller något som sticker ut sensationellt mycket, utan helt enkelt en snygg och kanonbra poplåt i klassisk Go West-stil med blås och Peter Cox lite hesa ljusa sångröst. Något speciellt minne, mer än att jag var med min familj i en kapellsbostad Örnsköldsvik denna sommar, har jag inte heller. Alltså var och är den enda anledningen till att låten gav mig sommarkänslor att det var en bra låt med ett för mig klassiskt 80-talsband, varken mer eller mindre. Ibland behövs det inte mer! 

Bee Gees - How deep is your love

Bee Gees - How deep is your love
Utgivningsår: 1977
Skivbolag: RSO
B-sida: Can't keep a good man down
Jag tänkte bli lite soft här för 70-talet var ett alldeles utmärkt decennium för sköna ballader och en av mina absoluta favoriter är denna legendariska låt med bröderna Gibb i Bee Gees. Är den inte lite för sliskig och mesig? Nej, det tycker jag absolut inte. Jag har inget emot Bee Gees generellt sätt, dom har gjort mycket bra musik och kommer garanterat att återkomma på bloggen, precis som dom också gjort mycket som passerat helt obemärkt, inte minst under 80- och 90-talet. Men om man ska lyssna på en Bee Gees-låt som står långt över alla andra så är det "How deep is your love" från "Saturday night fever"-filmen. Jag kan tycka att det är väldigt märkligt att jag inte köpt den förrän nu under mellandagarna.

Detta var en gång en rekordlåt, eftersom den spenderade hela 17 veckor på amerikanska hitlistans topp 10, vilket då var längre än någon annan låt i historien. Detta var inte något ens Barry Gibb trodde på eftersom det var så mycket punk och new wave på listorna då att en sockersöt ballad inte borde vara hippt nog. Men om det är någon låt som Bee Gees stämsång passat bäst på så är det här. Melodin är lysande, inte minst, när halva refrängen efter ett tag vandrar iväg melodimässigt åt ett helt annat håll. Detta är en lysande komposition som med en kanonproduktion skapar en enorm mysstämning som jag gillar skarpt! Detta är ju bara vackert och kanske en av 70-talets absolut bästa låtar!

Fast det kunde ha slutat mindre bra. 1983 stämdes bröderna Gibb av en av gruppen Chicagos låtskrivare Ronald Selle, som hävdade att Bee Gess snott melodin från hans demolåt "Let it end". Saken drogs till domstol, men så småningom fick Selle krypa till korset och erkänna att han nog inte hade tillräckligt med vare sig bevis eller faktaunderlag för att få igenom det och Bee Gees vann tvisten. Nu kanske någon frågar om Take Thats version från 1995, hur står sig den med den här? Ja, inte går det att jämföra. Take Thats låt är inte dålig på nåt sätt, för att vara en pojkbandsballad så funkar den, men det går givetvis inte att jämföra med ett lysande original!

The Jazz Combo from "I want to live!" (EP)

The Jazz Combo from "I want to live!" (EP)
Utgivningsår: 1958
Skivbolag: London Records
Låtar: Black nightgown/Frisco Club/Night watch/Theme from I want to live
För drygt en månad sen så skrev jag om Johnny Mandels soundtrack till filmen "I want to live" från 1958, filmen där Susan Hayward spelar en prostituerad som oskyldigt döms till döden för mord och där Johnny Mandel har skrivit och gjort musiken. Soundtracket gavs ut i två delar, dels orkesterdelen som jag redan har skrivit om och dels en skiva med ett mindre band ledd av Gerry Mulligan som spelar musik ur filmen. Den andra skivan har jag i sin helhet inte hittat än, men däremot så har jag en EP från den plattan, innehållandes fyra låtar som alla är komponerade av Mandel. Den här singeln ingick i en av dom märkligare fynd jag gjorde på Sundsvalls Skivmässa i höstas där jag fick en hög vinylsinglar gratis som jag ville ha eftersom handlaren inte hade växel. Man ska ha tur ibland...

Bandet kallas mindre originellt nog för "The Jazz Combo from "I want to live"" och framträder på en nattklubbsscen i filmen. I gruppen finns, förutom Mulligan på barytonsax även Art Farmer trumpet, Bud Shank altsax och flöjt, Frank Rosolino trumbon, Pete Jolly piano, Red Mitchell bas och Shelly Mann trummor.

Denna EP får mig verkligen att längta till att hitta hela albumet för detta är smeksamt och skönt, men ändå med ett bra blås och samarbete mellan Mulligan, Farmer och Shank, inte minst i "Black nightgown". En annan favorit är den försiktiga och annorlunda temat till filmen på EPn avslutande "Theme from I want to live", med Gerry Mulligan som vandrar stillsamt och tryggt genom låten med Shanks skönt backande med sin flöjt. Jag gillar den här EPn jättemycket! Den har många olika stämningar i sig och lyckas både låta mysig, nyskapande och geniunt jazzig. En stor tumme upp!

Johnny Mandel's Great Jazz Score for "I want to live!"

Johnny Mandel's Great Jazz Score from "I want to live!"
Utgivningsår: 1958
Skivbolag: United Artists
Betyg: 4/5
"I want to live" är en riktigt dramatisk film från 1958 om en prostituerad kvinna som hamnar i dödscell oskyldigt dömd för mord. Susan Hayward vann en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll och för filmmusiken svarade en av jazzens flitigaste arrangörer som dock får väldigt lite uppmärksamhet numera, Johnny Mandel, ännu i livet 94 år gammal. Han har mest ägnat sig åt att skriva musik åt andra och bland dom som han har jobbat med finns Count Basie, Stan Getz, Chet Baker och Woody Herman.

Fimmusiken till denna film finns utgiven i två utgåvor. Dels denna orkestrala del och dels en skiva med Gerry Mulligans Jazz Combo, eftersom det också förekommer jazznummer med ett mindre band i filmen. Den andra skivan har jag ännu bara en EP från och jag ska återkomma till den i en senare artikel och fokusera på orkesterskivan idag. Denna skiva är förövrigt köpt för endast en tia på Återbruket här i stan, en väl investerad slant!

Jag har inte sett filmen själv, men detta är helt klart ett lysande soundtrack som har musik som för tankarna till både Quincy Jones och Gil Evans orkestrar. Det är olika stämningar här som både svalkar med orkestrala softa verk, bjuder på både afrikansk och latininfluerad musik och riktigt bra jazzsväng, men allt med en jazzig ton i kanterna. Mandels orkester har en hel del intressanta namn, som Gerry Mulligan, Red Mitchell och Shelly Manne samt vana musiker från åtskilliga filmmusikverk. Detta är en spännande, oförutsägbar och vacker platta som går åt många olika håll, men som ändå vilar på en trygg grund. Är Mulligans andra soundtrack lika bra som det här (vilket jag inte har någon anledning att tvivla på) så blir jag jublande glad! Skivan blir solklart kvar i samlingen!

Soundtrack - Xanadu (Olivia Newton John/ELO)

Utgivningsår: 1980
Skivbolag: Jet Records
Betyg: 2/5
Ibland gör man chansningar som inte alltid går hem. Man går på en bra låt och tänker att det finns kanske hopp om att detta är bra, men när skivan väl är hemma så visar det sig att den inte riktigt håller ända fram. Så är fallet med filmmusiken till fantasymusikalfilmen "Xanadu" som kom 1980 och där filmen floppade grovt, men fick lite uppmärksamhet på grund av soundtracket. I filmen spelar Olivia Newton-John en grekisk gudinna som försöker hjälpa en artist att lyckas i karriären. Det är Gene Kellys sista stora roll i livet, det är väl det enda man lär minnas av rullen för.

På plattan så delar Newton-John och Electric Light Orchestra på platsen med en sida var. Soundtracket har några riktigt bra ögonblick, vilket är lika med singlarna som faktiskt är helt OK, "Xanadu", "Magic" respektive ELOs "All over the world". Grymt snyggt gjorda låtar och inte minst välproducerade! Olivia Newton-Johns ballad "Suspended in time" är också fullt godkänt.
     Men däremellan så är det plastig storbandsjazz med The Tubes, en rätt ointressant duett med Cliff Richard och resterande av ELOs låtar som knappast kvalar in som något av bandets bästa alster och då är ljusorkestern ett band jag hör på med en viss måtta. En minst sagt spretig filmmusikalplatta som överlag känns platt, tråkig och oengagerande och som misslyckas att få mig intresserad av vare sig musik eller film. Skivan lär tyvärr inte stanna i samlingen någon längre period, så därför så blir det smakprov från plattans klart bästa spår.

Sommarspecial '95: U2 - Hold me, thrill me, kiss me, kill me

1995 var sista året för mig med familjen i sommarstugan och till detta kom en OK sommar med flera bra sommarhits. Men också en hel del dynga i form av dessa gräsliga postpunklåtar som Green Days "When i come around" och Weezers "Buddy Holly", samt en ännu vidrigare Drängarna och det årets plåga, Rednexkopian "Vill du bli min fru". Däremot så lyssnade jag och hejade flitigt på Gyllene Tider och deras "Det är över nu", som jag ännu tycker är en av dom skönaste sömmarhitsen som kommit ur Per Gessles penna. Men det blev inte den som jag valde, inte heller den dansrökare som jag älskade, Basic Elements "This must be a dream" (kanske främst för att jag inte har den på singel), utan det blev en rocklåt som jag aldrig kunde få nog av denna sommar. En av dom filmer som det hypades mest kring var nya Batman-filmen "Batman forever" vars huvudlåt gjordes av U2. Jag har alltid haft ett gott öga till Bono och hans mannar och även här har jag inte mycket mer riktiga sommarminnen till låten "Hold me, thrill me, kiss me, kill me" än att jag spelade den enormt massa gånger i stugan och snart gick till Åhléns och köpte singeln för att spela den ännu mer.

Låtens titel är hämtad i från en klassisk sång från 50-talet som heter "Hold me, thrill me, kiss me" och låten kom till redan vid inspelningen av bandets platta från 1993, "Zooropa". Produktionen är signerad Nellie Hooper, som tidigare var mest känd för att ha legat bakom ljudbilden för Soul II Soul och Björk. Genom åren har dock min respekt för Nellee Hooper växt oerhört mycket för hans ljud är (eller var vid den här tiden) ofta väldigt oförutsägbar, men samtidigt stort och häftigt. Det är också så som man kan beskriva den här låtens produktion, den är minst sagt genialisk och häftig och väldigt spännande! Melodin är också väldigt fräsch och speciell och ännu är detta en klassiker som jag kan höra ofta! På hösten så började jag folkhögskolan i Härnösand och från mitt internatrum så kunde man höra mig spela denna ofta! Kanske en av U2s mest bortglömda och skönaste låtar! Det skulle inte heller vara sista gången vare sig Nellee Hooper eller U2 satsade på filmmusik. Redan på hösten så gjorde han Bondlåten "Golden eye" åt Tina Turner.

Dom andra spåren på denna CD-singel är andra låtar från soundtracket, det instrumentala temat och en aptrist rockballad av Mazzy Star kallad "Tell me now".

Meco - Star Wars and other galactic funk

När jag var liten så var jag ett stort fan av science fiction och rymdserier. "Transformers" var mitt absoluta favoritprogram, på kabel-TV såg jag på TV-serien "Captain Power & The Soldiers Of The Future" och hologramdetektiven "Automan" var min favoritdeckare. Däremot hade jag ett ganska konstigt förhållande till science fictiongenrens flaggskepp, "Stjärnornas Krig", eller "Star Wars". Skratta inte nu, men även fast jag är ett barn av 80-talet så såg jag inte filmerna förrän 1995. Jag vet inte varför, troligen för att ingen av filmerna visades på någon TV-kanal som jag hade. Däremot så var min kompis Otto ett Star Wars-fan och genom honom så fick jag en musiksaga kopierad som jag vevade om och om igen och därigenom så blev jag ett Star Wars-fan, och hade till och med tre figurer, utan att ha sett så mycket som en trailer av filmen. Ibland är livet märkligt, jag vet! Förutom musiksagan så fick jag också kopierad en häftig version av filmtemat i discotakt som jag också lyssnade på ofta. Jag blev alltid fascinerad när jag hörde på den för den var så fantasifull och händelserik. Då visste vare sig jag eller min kompis vad låten hette eller vem som gjort denna dansmix, men numera är jag självklart medveten om att det var Mecos numera klassiska version, som även nådde högt på USA-listan, som jag hade hört. Några år senare fick jag denna skiva gratis faktiskt, av vem minns jag inte, men den har funnits i min under många år tämligen bortglömda 70-talssamling, till dess att den numera har fått en självklart plats i min samling, som alla mina andra skivor från detta decennium.

Amerikanaren Domenico "Meco" Monardo var från början jazzmusiker och spelade med bland andra trumbonisten Kai Winding innan han hörde Petula Clarks "Downtown" och bestämde sig där att satsa på popbranschen. Han producerade många klassiska 70-talsdiscohits, som Gloria Gaynors "Never can say goodbye". Efter att 1977 ha sett första Star Wars-filmen ett flertal gånger i rad så fick han idén att göra temat i discotappning och så föddes Meco-projektet. Men bandet Meco, som hörs på skivan, och det Meco, som framträdde live med låten, var inte alls samma. Det hindrade inte låten dock från att gå ända upp till USA-listans första plats 1977.
Denna låt är verkligen rätt unik som hitlåt betraktad. Den är helt instrumental och i dess fulla längd hela 15 minuter lång. John Williams originalsoundtrack har klippts ihop till ett långt stycke som nästan påminner om en hel discosymfoni om man så vill som tar en med på nya vägar hela tiden. Fortfarande tycker jag att detta är ett helt otroligt stycke som är kanske en av dom mest oförutsägbara och mest välproducerade discolåtarna som givits ut, även om man som jag sett filmerna (numera) och hört originalet flera gånger.
Meco har även givit ut en discoversion av "Emire strikes back" också, som inte är lika spännande, men kul som företeelse.
B-sidan ska också nämnas, "Other galactic funk", en titel som är ungefär lika spännande som kall havregrynsgröt, men som i sin skapelse är värd ett öra. Detta är en egen gjord discofunklåt i marchstil som lätt passar som fortsättning på "Star Wars"-temat.

Därefter blev detta med discofierade filmlåtar lite av Mecos kännemärke. Ingen av hans senare låtar har nått upp i samma försäljningssiffror, men "Empire strikes back" blev nummer 18 på USA-listan och även temat till "Närkontakt av tredje graden" ("Close encounters") blev en mindre hit. Den idag 74-årige Domenico Monardo lämnade musikbranchen 1985.
Jag funderade lite vart jag skulle lägga denna, eftersom den är lite maxisingelartad av sig, men samtidigt finns en mindre singel med den vanligaste delen av temat utgiven och denna är lanserad som ett album, så självklart  räknar jag den som en fullängdare.

När det gäller videon så tänker jag vara riktigt generös. Dels finns här en underbart bisarr video gjord för holländsk TV på 70-talet där man av någon anledning valt att göra ett westerntema på låten och där två hologrambilder av vita motorcykelknuttar spelar en central roll. Det känns lite som: Hur tänkte man här?! Den rekommenderas dock varmt för den kommer att ge många skratt.
Dessutom bjuder jag också på hela Star Wars-låten på drygt 15 minuter.

Soundtrack - Ruthless people

Filmmusik är en genre jag känner att jag behandlat lite styvmoderligt.Jag har köpt några, men aldrig riktigt brytt mig om dom eller samlat med någon större passion. Men helt klart så finns det en underbar charm att få ha musiken från en film man gillat skarpt och vill minnas på skiva!

Det finns egentligen två sorters filmmusikskivor, beroende på filmens art förstås, antingen de som innehåller rena hits från filmen. Dessa soundtracks kan ses som rena samlingsalbum. Förhoppningsvis finns det några till filmen nyskrivna låtar av vissa artister.
Eller så innehåller de finstämd bakgrundsmusik ur filmen, så man riktigt ska kunna känna stämningen av filmen, ungefär som James Bond-soundtracken. Just James Bond-musiken är den filmmusik som jag helst samlar på och någon dag hoppas jag kunna skriva om något James Bond-album, men idag blir det filmmusik från den första sorten. I det här fallet är det ingen nackdel eftersom det är ett riktigt bra album! Filmen däremot blev väl ingen monstruös kassasuccé när den kom 1986, "Ruthless people" (eller "Hjärtlösa typer", som den översatter till då. Ljuva tider, när man översatte filmtitlar till nåt svenskt och man stillsamt fick
acceptera det mest töntigaste namnförslaget som fanns). I USA fick denna svarta komedi ett bra mottagande av kritikerna och sågs av riktigt många, medan den i Sverige passerade rätt obemärkt förbi, i alla fall av publiken. Det gäller mig med, för jag har inte heller sett rullen, men det handlar kortfattat om det rika paret Danny DeVito och Bette Midler, där hon kidnappas och DeVito snarast är glad åt att bli av med henne. Den är skapad av Jim Abrahams, David Zucker och Jerry Zucker, som också ligger bakom udda komedier som "Nakna pistolen" och "Hot shots".

Till filmmusiken så anlitades en lång rad av den amerikanska artisteliten, eller vad sägs om Mick Jagger, Luther Vandross, Billy Joel, Paul Young, Dan Hartman, Kool & The Gang och Bruce Springsteen. Jag köpte dock soundtracket trots att jag, som sagt, aldrig sett rullen och köpte den på Fyndlagret för ca 10 år sen. Men däremot hade jag hört flera av låtarna i min barndom i radio och hade sen länge velat ha tag på dom, utan att lyckas. Billy Joels snabba poplåt "Modern woman" spelades i Tracks och Kool & The Gangs underbart skönfunkiga "Dance champion" hördes i Kulan I Luften. Kool & The Gang är inget band jag lyssnar jätteflitigt på, jag kan tycka att dom är mer fånig sönderspelad partymusik ibland än bra soulmusik, men balladen "Cherish" är en riktig barndomsklassiker och denna låt försökte jag hitta i flera års tid. Men hur mycket jag än tittade bland Kool & The Gang-samlingarna så lyste den med sin frånvaro till dess att jag köpte detta album, så det är nästan att jag köpte plattan från början för en enda låt. Men när jag hört hela plattan så tog jag upp pickupen med ett leende på läpparna, för det var ett riktigt bra album. Med musik som var amerikanskt 80-tal ut i fingerspetsarna, så när som på Paul Young, och som gungade och kändes både fräsch och häftig, med ett enda undantag: mitt intresse för Rolling Stones är lika med noll så Mick Jaggers titellåt till filmen är plattans klart svagaste låt. Annars finns här både nya mindre kända låtar och kända klassiker, som Paul Youngs här tre år gamla "Where ever i lay my hat (that's my home)". Sen är Nicole McClouds vårhit och discodänga "Don't you want my love" med, liksom en av Luther Vandross stora hits, "Give me the reason". Men mitt ibland denna soulkaskad så dundrar "bossen" Springsteen in med "Stand on it". Som sagt det är en snygg variation av amerikansk 80-talsmusik, som är väldigt häftigt gjord och innehåller det mesta av det bästa. Denna blandning och sköna variation av amerikanska 80-talsartister som gör några av sina bästa insatser gör att jag ändå ser detta soundtrack, "Ruthless people", till en av 80-talets bästa i sitt slag, trots att jag inte känner mig så jätteintresserad av filmen. Men ni som är intresserad kan läsa mer om den här.

Jag har valt två höjdarlåtar från plattan, dom två jag nämnde först, Kool & The Gangs "Dance champion" och Billy Joels "Modern woman"  (som båda endast har ljud och ingen video).