Utgivningsår: 1990
Skivbolag: EMI
B-sida: King of wishful thinking (Power mix)
Ibland finns det låtar vars enda anledning till att man stämplar den som sommarörhänge är att det är ett band man nostalgiskt minns från förr och som släppt en ny låt som spelas i radion. Då behöver det alls inte vara en låt som är en klassisk sommarplågedänga och det behöver inte ens vara en låt som man har något speciellt minne till, som det brukar vara med sommarklassiker. Det är bara en bra låt med ett band man minns. Precis så var det när Go West kom med singeln "King of wishful thinking" 1990. Go West var alltså engelsmännen Peter Cox och Richard Drummie som från sitt första album 1985, ett album som var en av de första plattorna jag skrev om för 11 år sen, hade en kvartett lysande pophits. Bandet hade en sommarhit till på sitt samvete, som jag hoppas komma till i en framtida artikel i denna serie, om inte denna sommar så nästa, "Call me" sommaren 1985.
Men sen den gyllene tiden så hade medierna gravt tonat ner Go West och det spelades knappt nåt från deras material. I klassisk mediastil så var det som om man låtsades om att bandet inte fanns längre. Så därför minns jag att jag blev enormt förvånad när plötsligt den här låten kom in på Sommartoppen under de sista listorna för sommaren 1990. Nu hade den förvisso lite draghjälp av att den var med i en hyperaktuell film, "Pretty woman", men om man betänker att Go West på soundtracket hade konkurrens om uppmärksamheten av både Red Hot Chili Peppers, David Bowie, Nathalie Cole, Robert Palmer och förstås Roxettes "It must have been love" så är det ändå förvånande att låten lyckades bli så stor som den ändå blev. Det finns till och med dom som hävdar att Go West är ett one-hit-wonder med den här som sin enda hit, vilket jag tycker är otroligt orättvist och missvisande!
Jag har sett "Pretty woman" och jag tyckte den var dötråkig så inte var det filmen som lockade för mig. Låten är knappast någon somrig allsångsfavorit för vare sig stranden eller beachpartyt eller något som sticker ut sensationellt mycket, utan helt enkelt en snygg och kanonbra poplåt i klassisk Go West-stil med blås och Peter Cox lite hesa ljusa sångröst. Något speciellt minne, mer än att jag var med min familj i en kapellsbostad Örnsköldsvik denna sommar, har jag inte heller. Alltså var och är den enda anledningen till att låten gav mig sommarkänslor att det var en bra låt med ett för mig klassiskt 80-talsband, varken mer eller mindre. Ibland behövs det inte mer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar