Blondie - Hunter

Blondie - Hunter
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Chrysalis
Betyg: 2/5
Det fanns dom som försökte varna mig på Vinyl Communityn!
"Det är deras sämsta album någonsin!"
Jag tänkte att det var den allmänna avoga inställningen mot 80-talet som skivsamlare av kända band från 60-70-talet ofta har. Jag borde kanske ha lyssnat på dom för jösses vad detta var märkligt för att vara Blondie. "Hunter" är alltså bandets sista album på 17 år och sägs vara ett löst konceptalbum som handlar om att "söka och jaga sitt eget Mount Everest". Mike Chapman, som producerade, ska ha sagt att han visste när den här plattan gjordes att det skulle bli bandets sista platta och att allt kändes mindre artistiskt fritt och helt annorlunda än förr. 

Att det är 80-talspolerat brukar inte störa mig det minsta. Det decenniet är i mitt blod för evigt. Men när man försöker någonstans att lite lätt stå i sin normala stil från förr, fast återhållsamt, och sen stå med andra foten i det nya decenniet med en glansig produktion, fast även där lite återhållsamt, så blir allt väldigt tamt och tunt. Man försöker blanda och ge lite bland olika genrer med både calypso, poppig reggae, lite new wave, lättare jazzkänsla och artrock och allt låter mest "meh". Var är energin? Var är karisman? Var är glöden? Debbie Harry försöker allt för många gånger att rappa och pratsjunga och det låter ärligt talat inte särskilt bra. Första-singeln "Island of lost souls" är väl den som främst får mig att gapa. Jag är inte särskilt förtjust i vare sig "Denis" eller "The tide is high", men dom framstår som riktiga höjdare i jämförelse med den riktigt usla och glada bland-calypsoförsöket i den låten. Det här kan vara sen sämsta Blondie-låten någonsin!

Sen finns det förstås helt OK låtar, annars skulle betyget vara än lägre. Trummorna i "Orchid club" är riktigt mäktiga, "Dragonfly" har en riktigt bra melodi, singeln "War child" är bra och "For your eyes only" är en helt OK alternativ James Bond-låt. Japp, Blondie skrev den för Bond-filmen med samma namn, men när Broccoli-familjen och producenterna istället föredrog Bill Contis ballad och bandet nobbade den så gick erbjudandet till Sheena Easton istället och Blondies låt hamnade på plattan. 

Så det finns en del riktigt bra ögonblick på plattan, men för mycket är tama och rätt vattniga Blondie-låtar utan deras normala karaktär, energi och charm och man kan undra om det här verkligen var vad Debbie Harry och kompani hade tänkt sig när dom var klar och skivan kom ut med Debbie i världens största pudelhår? Mike Chapmans kommentar kanske ger svaret rätt klart. Däremot är det lite tveeggat om skivan blir kvar. Normalt hade den inte blivit det. Och andra sidan så vill jag gärna ha så mycket Blondie som det går och då kanske jag får offra mig. Tiden får utvisa, helt enkelt...

The Beatles - Abbey road

The Beatles - Abbey road
Utgivningsår: 1969
Skivbolag: Apple Records/Parlophone
Betyg: 3/5
Ibland är det spännande att gå ut ur sin musikaliska comfort zone och prova något man aldrig gjort förr, men som man ändå är lite nyfiken på. Speciellt om skivan i sig inte kostade något. Idag är ett sånt tillfälle! Jag ska verkligen inte säga att jag är ett Beatles-fan och få inga idéer om att den här plattan har gjort mig till ett. Det finns en näve låtar med skalbaggarna som är riktigt bra, "Eleanor rigby", "A hard days night",  "Strawberry fields forever", "All my loving" och förstås 2023 års "Now and then", som jag skrev om då. Samtidigt så har dom även gjort både stentrista tidstypiska 60-talsrockare ("She loves you"), sönderspelade låtar jag helst vill slippa höra igen ("Yesterday", "Yellow Submarine") och låtar som är på tok för flummiga och flowerpower-aktiga för mig ("Hey Bulldog"). Jag har alltså aldrig sett nyttan med att jag ska ha en hel platta med Beatles, även om jag inte hatar deras musik. 
     Men för drygt ett år sen så besökte jag en vän som sa att jag fick komma och ta vad jag ville ha ur hans skivsamling, gratis. Givetvis fanns en samlingsplatta med Beatles och jag kände att en samling kanske vore något att ha ändå. Men där fanns också det legendariska "Abbey road"-albumet. Jag har alltså chansen att få "Abbey road" i hyggligt skick helt gratis. Ska jag ge den en chans ändå? Ja, det ska jag! Är man skivsamlare så kanske det hör till att man i alla fall har hört ett helt Beatles-album och då inte bara en samling. Så här är jag nu och ska försöka recensera vad Magnus Betnér kallade "ett himmelskt väsen som svävar över oss" i en show. Så håll i hatten, det här är en Beatles-recension gjord av en relativ newbie på klassiska 60-talsalbum. 

Det här är faktiskt inte alls dåligt, även om den är långt ifrån ett mästerverk i mina öron. Den har några låtar som inte alls är min påse, som blueslåten "Oh ! Darling" med Paul McCartney som skriker lungorna av sig eller den enormt sega, proggiga och malande "I want you (she's so heavy)". Det är inte bara hon som är tung kan jag meddela. Det är hela låten också, för tung. Och lång, för givetvis är just den låten nästan åtta minuter. 
     Till det positiva hör att jag gillar att det är ett visst experimenterande med låtarna och det finns influenser av det mesta inbakat och man gör det utan att det låter för flummigt utan man gör det så skickligt att det blir riktigt spännande på flera ställen. Singeln "Come together" är långt ifrån en Beatles-favorit, men den sticker ut och den är inte tråkig. Jag gillar avslutande "Carry that weight" och "The end" som har starka doser av 70-talets framtida popsnickeri. Kanske en tjuvtitt av vad som komma skulle med McCartney låtmässigt i framtiden. 

60-talets popvärld kommer nog aldrig att bli mitt främsta samlarområde, även om det finns en del guldkorn. Beatles kommer aldrig heller att bli något jag samlar på i framtiden, även om det finns guldkorn bland singlarna. Men den här plattan är helt OK för sin tid och sin stil. Den är välgjord och snyggt komponerad och även om betyget lite är på gränsen så blir skivan kvar i samlingen. Det är kul att ha, det finns klart bra saker här och det kunde ha varit klart värre. Så, då är premiären gjord, jag har hört på mitt första Beatles-album och jag är en erfarenhet rikare! Och jag har fått större respekt för Lennon/McCartneys låtskriveri.

The Alarms Mike Peters - en energisk kämpe!

Det finns rocksångare med energi och det finns rocksångare med energi. Också finns det Mike Peters, sångare i Wales-bandet The Alarm, en av mina favoritrockband från 80-talet. In i det sista bevisade han det på bandets låtar. Tyvärr finns Mike Peters inte längre med oss. Han dog 29 april av leukemi 66 år gammal. En cancer han har kämpat med i många decennier och överlevt. Men till slut så orkade han inte längre. 

The Alarm har varit ett av mina favoritrockband i drygt 20 år. Det är ett band som redan från start drev på med energirik brittisk rock av bästa klass med kanonmelodier, snyggt sound och riktigt bra stämsång. Man körde på i full fart, men lyckades ändå vara perfekta i melodier och produktion och Mike Peters tog i för allt vad han var värd i i låtarna. Album som "Decleration", "Strength" och "Eye of the hurricane" är några av 80-talets bästa rockalbum och så småningom kommer dom nog att dyka upp här på bloggen.
     1991 så upplöstes bandet och han gjorde under 90-talet ett flertal soloalbum. Ett av dom har jag, "Rise" från 1998, som är ett riktigt bra och rekommenderbart album. 

Mike Peters var en kämpe, både för musiken och livet, och 2011 var han med och startade "Love Hope Strength Foundation" för att samla in pengar och sprida kunskap kring cancer och leukemi. Dessutom så kämpade han mot åldersdiskrimineringen i musikbranschen och släppte albumet "In the poppy fields" förklädd som det fiktiva bandet The Poppy Fields, en bluff som han till slut avslöjade i radio och där motivet var att visa att det är musiken som är det viktiga, inte hur gammal bandet är eller hur dom ser ut. 

The Alarm återförenades 2005 och sen dess har Peters drivit namnet vidare, trots sin leukemi. Till sommaren så var det tänkt att komma ett nytt Alarm-album, "Transformation", och jag hoppas att man

fullföljer dom planerna, för som den kämpe Mike Peters var så ville han nog att det skulle komma ut när den nu är gjord. Första singeln från den plattan, "Chimera", är en riktig rockröjare, som dessutom gjordes mitt när Mike Peters var mitt uppe i en livsavgörande transplantation och likväl tar han i som om inget hade hänt, i en låt som har en stor aura av Deep Purple över sig. Lyssna gärna också på The Alarms lysande version av Massive Attacks klassiker "Safe from harm" från 2021, gjord med sångaren Benji Webbe.

Mike Peters var alltså en sångare som det inte finns så många av, en artist som vill mycket och som försöker kämpa för en bättre värld och som samtidigt gör riktigt bra musik! En artist som kämpade på även när det var motvind in i det sista. Tack Mike Peters för din fantastiska insats för musiken och för din kamp och vila i frid! Och för att komplettera denna hyllning så bjuder jag på tre klassiker, "Where were you hiding when the storm broke", "Strength" och den senaste singeln "Chimera"! 

Katrina & The Waves - Break of hearts

Katrina & The Waves - Break of hearts
Utgivningsår: 1989
Skivbolag: SBK
Betyg: 4/5
Är ni som jag väldigt trött på att det enda man hör när det gäller Katrina & The Waves "Walking on sunshine"? Min favorit med dom är "Sun street", men den hör man ju aldrig och plattan som kom då är väl ärlighetens namn OK, men inte mer. Men då rekommenderar jag den här plattan, som är deras klart bästa! Premissen för den drog jag när jag skrev om singeln från plattan, "Rock 'n' roll girl" för drygt tre år sen, men jag kan dra en liten rekapitulation. Plattan jag nämnde ovan sålde inte så jättebra och bandet gick till det lilla bolaget SBK och gjorde en platta där dom släppte alla kommersiella krav och bara gjorde en ren rockplatta. Normalt brukar detta inte vara något jag är så förtjust i, när man hittar ett bra recept för sitt band och sen ska man försöka utforska nya vägar. Inte allt för sällan brukar det bli pannkaka av det i olika former och bandet känns inte alls igen.

Men här känns det så rätt och en behövlig nyorientering av bandet. Det är fullt ös hela tiden och det är en riktigt maffig, stor och häftig produktion som man har skapat, till skillnad mot dom små radiorockhitsen man gjorde på dom tidigare plattorna. Melodierna känns också bättre än någonsin! Ovan nämnda singel är fortfarande en kanonröjare och i den recensionen så berömde jag också b-sidan "To have an to hold", som är en av plattans höjdpunkter. Singeln "That's the way" är också en klar höjdare att nämnas. Den sköna allsångsrockaren på slutet, "Rock myself to sleep", avslutar plattan på ett riktigt bra sätt. 
     Efter den här plattan så hamnade bandet i en grav kris, både karriärs och låtmässigt, ända fram till eurovision-segern med "Love shine a light" 1997. Men detta är helt klart det klockrenaste albumet som Katrina Leskanich och Kimberley Rew skapade med sitt band! En riktig rockröjare i 80-talets slut!

Martin Briley - One night with a stranger

Martin Briley - One night with a stranger 
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: Mercury
Betyg: 4/5
För flera år sen hörde jag delar av ett avsnitt av Poporama på kassett där en för mig då helt okänd rockmusiker vid namn Martin Briley spelades. Låten hette "Just a mile away" och jag föll direkt för den. Den var förvisso inte något speciellt egentligen. Den hade ingen refräng som satt som ett knytnävsslag, soundet lät väldigt amerikanskt och kunde ha varit med vilken amerikansk radiorockartist som helst och sångaren hade ingen röst som stack ut nåt nämnvärt. Men ändå så tyckte jag att låten var kanonbra! Jag letade efter låt eller album länge och sök och du skola finna, på Sundsvalls skivmässa fanns den.

Martin Briley är för den stora massan känd för en annan låt på denna platta, "Salt in my tears", som är en helt OK låt, men varför just den blev en hit och "Just a mile away" passerade obemärkt förbi har jag lite svårt att förstå. Uppföljarplattan "Dangerous moments" floppade och därefter tog det nästan 20 år innan något nytt med Briley kom ut, där han istället ägnade sig åt att jobba med andra artister. 

Den här andra plattan med honom är producerad av Peter Coleman, som har jobbat med många andra radiorocksartister och new wave-rockband och bakom trummorna sitter Mr Misters Pat Mastelotto. Så långt sträcker sig kändisnärvaron på plattan. Men detta är faktiskt ett riktigt bra album! Sån här amerikanskdoftande radiorock brukar ofta vara OK, men inget som jag noterar något nämnvärt. Men det här är riktigt bra gjort, jag gillar Brileys gitarriff som dyker upp ofta och det finns en sorts lätt melankolisk stämning i låtarna som jag gillar, kanske framför allt i "Just a mile away" eller låten "Maybe i've waited too long". Singeln "Put your hands on the screen" floppade grovt, vilket är lite synd. Den kanske inte har en jättehitpotential men är väldigt snyggt gjord och har vissa drag av Phil Collins i sig. Totalt är detta en starkt rekommenderbar höjdarplatta med rockkänsla som är snygg och väldigt välgjord och känns väldigt speciell i jämförelse med annat i samma genre. 

Sommarplågor #39: Free - All right now

Free - All right now 
Utgivningsår: 1970
Skivbolag: Island
B-sida: Mouthful of grass
Nu blir det riktigt långt tillbaka i tiden. Om den är en sommarplåga i den rätta bemärkelsen vet jag inte, men den toppade englandslistan i alla fall under sommaren 1970 och den har ju trots allt alla förutsättningar rent melodimässigt för att vara det. Det är en refräng som alla kan skråla med i och ett riff folk minns samt att det är en rocklåt. Men det är också här jag borde se den som fullständigt ointressant. Jag har ju normalt svårt för den här typen av rocklåtar. Stompig pubrock med fylleskrålig allsångsrefräng, där alla på krogen sitter hel- eller halvpackade med ett ölglas högt i skyn och vrålar till. Den sorts musik som får mig att lida och stänga av om det spelas. 
     Men som jag har sagt så är det ingen regel utan undantag och engelska Free's "All right now" är ett sånt. Som många andra stora hits så tog det inte lång tid att skriva låten. Efter ett uselt gig så insåg bandet att man behövde en riktig rockröjare till konserterna och kom på låten på dryga tio minuter i omklädningsrummet. Resten är historia och låten har spelats in sen dess av många olika artister. Till och med discotjejerna i Pepsie & Shirlie plockade upp den till sitt debutalbum 1987.
     
1991 så kom en nymixning av låten signerad Bob Clearmountain. Den versionen skiljer inte nämnvärt mycket från originalet, men dom gånger jag hörde den så tyckte jag inte det var helt dåligt ändå. Och som bekant så sitter vissa saker i från forntiden och den här har ändå blivit kvar som en skön rocklåt med bra gung och en melodi som sitter. Det kanske inte är något jag plockar fram när jag vill ha sommarfeeling, men den är tillräckligt bra för att jag vill ha singeln och kan spela den ibland. 

Kultstämplat: Kramp - YF (Skrattlåten)

Kramp - YF (Skrattlåten)
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Kramp 1
B-sida: Disiplin (Vi ber om ursäkt men vi vill faktiskt ha med den här låten)
Jag har flera gånger sagt att en av anledningarna till att jag gillar dessa låtar som är så udda att man undrar hur folk tänkte en gång när man gick in i en skivstudio är att musik måste få vara roligt också. Nu finns det ett antal låtar som har tagit detta till sin spets. Jag har redan skrivit om Jack Ross "Happy José" en gång, 60-talshiten med James Last-blås, manskör och en skrattande fåne. Elvis Presley gjorde också en märklig liveinspelning där han sjöng "Are you lonesome tonight" och garvade käkarna ur led mellan varje textrad.

Också finns det den här låten, Kramp med "YF". Men där "Happy José" ändå har en sorts uppbygge i sin låt och "Are you lonesome tonight" ändå är en normal låt i grunden så är detta helt utflippat. Men om vi tar det från början. Informationen om den här singeln är väldigt dålig. B-sidan på singeln är en ren punklåt och det fanns ett punkband från Göteborg som hette Kramp, men om dom fanns så långt fram som till 1982 vet jag inte. Artiklar ger vid handen att dom inte skulle ha gjort det. Men i brist på annat får jag utgå ifrån att detta är dom. 

Nu är inte punk alls mina domäner. Endast en gång har en punklåt förekommit på bloggen, också det kultstämplat, The Stranglers märkliga svenska i "Sverige (Jag är insnöad på östfronten)". Därför lämnar jag b-sidans låt därhän, annat med en notering att tilläggstiteln "Vi ber om ursäkt men vi vill faktiskt ha med den här låten" är en av dom intressantare jag har sett. Om den ingår i låten lyckas jag dock inte uttyda av skrikandet.

Men huvudmålet i det här fallet är en låt som heter "YF" (av okänd betydelse), men som rent allmänt verkar vara känd som "Skrattlåten", inte helt utan anledning. Jag sa innan att låten är helt utflippat och här har man gjort en synthig discobakgrund och satt en random person som sitter och skrattar hela tiden och det är allt. Nej, det finns inte en tillstymmelse till melodi av något slag utan låtens innehåll är discoloop och skratt, punkt. Och detta är satt som säljande a-sidan och huvudspår på singeln, vilket känns som en anledning att instämma i skrattanfallen på låten. Nu vet jag att punkgenren generellt sett är väldigt mycket om att provocera, men detta kan vara en av de mer speciella metoderna till det. Man skulle vela ha varit med när den skrattande personen kommer hem till sin flickvän, som undrar vilka bra låtar man har gjort med sitt band idag och han säger:
"Nja, jag satt mest och garvade till en discolåt, med mikrofonen på..."
Men man får ge låten en sak i alla fall, den är så bisarr att det lockade i alla fall mig till att skratta med. Skrattkramp, alltid nåt...

The Guess Who - Flavours

The Guess Who - Flavours
Utgivningsår: 1974
Skivbolag: RCA
Betyg: 4/5
Jag älskar när en jag har köpt en skiva mer eller mindre på chansning och det visar sig vara en höjdare! Den här fann jag på Vinylstallet för ett drygt år sen och hade i stort sätt bara hört låten "Dancing fool" förr, som finns på den här plattan, men beslutade mig ändå för att införskaffa den då den ändå var billig. Det visade sig vara en jackpot! 

The Guess Who är ett kanadensiskt band som har varit med sen 60-talet och vars främsta framgångar kom i skarven mellan 60- och 70-tal och låtar som "American woman". Just den låten kan jag leva utan. Den här plattan är dock utgiven lite längre in i 70-talet, när karriären började dala en del. Det var då som sångaren Burton Cummings och dom andra drog ner på tempot något och gjorde musik med mer blandning av singersong-writer, 70-talsrock och AOR-stil. För "Flavours" är en platta som både river och smeker och har inte alltid dom enklaste vägarna till en stark melodi. Lyssna bara på "Diggin' yourself" eller "How down time". Det här är ett album som ena stunden är lugn bluesrock och nästa en snygg poplåt med rockkrydda. Men allt både passar och fastnar ändå. Den enda nackdelen är den avslutande 8 minuter långa och sega "Long gone", men plattan i övrigt är en överraskande bra och snygg platta med häftig prodd och välgjorda melodier! Uppföljaren "Power in the music" kan jag också rekommendera och det är inte omöjligt att den någon gång poppar upp här också så småningom.

Asia - Alpha

Asia - Alpha
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: Geffen
Betyg: 4/5
Jag ska inte ens låtsas som att jag har särskilt mycket koll på bandet Asia, supergruppen med medlemmar från olika progressiva 70-talsband som Yes, Emerson Lake & Palmer och King Crimson. Jag har aldrig riktigt brytt mig i originalbanden så varför bry sig om den här gruppen? Detta ända till jag för ett par år sen hörde låten "Don't cry" som fick mig på helt andra tankar. Det var ju en kanonbra och mäktig låt! Så med viss chansning införskaffade jag plattan med den låten på, "Alpha", på Sundsvalls skivmässa för ett år sen. 

"Alpha" ska tydligen vara mer polerad och radiovänlig än debuten innan och jag gillar detta starkt, även om betyget kanske är lite på gränsen. Men det är en mäktig och stor arenaproduktion med stark stämsång, starka gitarrer och samtidigt emellan åt en viss musikalkänsla. Melodierna är riktigt bra och melankoliska och allt är ett riktigt vackert hantverk. Sen kanske jag kan tycka att det blev lite för mycket av det goda till slut. Det skulle ha behövt någon sorts variation och melodierna tenderar att låta lite samma ibland. Men det är väldigt svårt att ändå inte bli imponerad och hänförd av den oerhört snygga och maffiga ljudbilden i låtar som "My own time (i'll do what i want)" och "Open your eyes". Och den känslan vinner, så även om det blir lite enformigt mot slutet så är detta så stiligt och häftigt att betyget blir högt och skivan blir klart kvar! 

Tina Turner - en stark artist har tystnat!

Att hylla nyligen bortgångna Tina Turner (1939 - 2023) är ingen lätt uppgift. Vi snackar om en legendarisk artist med en så lång karriär och mycket musik. Jag har en enorm respekt för hennes artisteri. Få artister har kunnat leva det tuffa och hårda liv som hon har levt och ändå kunnat bli en av dom mest energiska, karismatiska och största artisterna. Tina Turner var stark och en överlevare. Och den som har sett henne på scenen har sett vilken otrolig energi den kvinnan hade och det väldigt långt upp i åren!

Men mitt intresse för hennes musik är begränsad till ett decennium. 60-talets Ike & Tina Turner har jag knappt någon relation till, även om "River deep, mountain high" är en klart häftig och rivig låt. Hennes 70-tal var ju inte jätteaktivt precis och 90-tal och framåt var väl inte så intressant, med ett undantag. Kvar återstår då hennes 80-tal. Men så bra hon var under 80-talet! Visst, mycket synthar och trummaskiner. Men det är ju inget problem för mig, som ni vet. Och Tina passade bra i det, mycket bra, men varvade upp det med rocklåtar och spektakulära scenshower som få kunde klå. Dom stora producenterna och artisterna stod på rad för att samarbeta med henne i höjdarlåt efter höjdarlåt!

Jag har till detta valt att skriva kort om mina 10 favoritlåtar med Tina Turner, inte långa rader, men välmenande och förhoppningsvis informationsrikt. Jag har inte heller tagit dessa i någon rangordning, utan de är listade kronologiskt. Och med dessa 10 favoriter så säger jag bara: Vila i frid, Tina Turner, och tack för din musik och ditt artisteri! 

1 Help (1984)
Den här har jag skrivit om förut, Tina Turners helt egna och vackra tolkning av The Beatles "Help", i balladform och med gospelkör. Ännu är det en av hennes bästa ballader och snyggast gjorda låtar.

2 Private dancer (1984)

"Privat dancer" är en sval, förförisk och spännande låt som från början var skriven av Mark Knopfler till Dire Straits platta "Love over gold", men som ströks i sista stund när Knopfler insåg att den passade bättre till en kvinnlig röst. En väldigt vackert gjord och relaxande klassiker som idag hamnat lite i skuggan av "What's love got to do with it".

3 We don't need another hero (Thunderdome) (1985)

"We don't need another hero" har en speciell plats i mitt hjärta, eftersom jag hörde den för första gången i det allra första Tracks som jag hörde, hösten 1985. Den  dåtida parhästen Terry Britten skrev och proddade för filmen "Mad Max Beyond Thunderdome" och det blev en skön, vacker och väldigt välgjord låt som Tina levererar som bara hon kunde. 

4 Tearing us apart (1986)
Tina Turner har gjort många riktigt bra duetter. Väl värd att nämnas är förstås den sköna klassikern med Bryan Adams, "It's only love". Men snäppet bättre är den mer bortglömda låten med Eric Clapton, "Tearing us apart", med Phil Collins bakom spakarna. Clapton och Turner funkar oerhört bra tillsammans och det är en grym låt med klös och riv i.

5 Two people (1986)
Ska jag välja en era i karriären som är min favorit så är det nog ändå runt 1986-1987. Där finns flera av Tinas bästa hits och låtar och soundet var riktigt bra! "Two people" är balladen nr 1 från plattan. En avkopplande och skön pärla, helt enkelt.

6 Typical male (1986)
Det här är nog ändå en av mina absoluta favoriter av Tina Turner. Dels nostalgi, då den verkligen är hösten 1986 då den spelades otroligt mycket i radio. Dels för låten och Terry Brittens riktigt snygga sound. 80-tals-Tina i sitt esse!

7 In the midnight hour (1988)
Jag har tagit med två spår från dubbellivealbumet "Tina live in Europe", låtar med blås och ett otroligt drag och som jag hörde flitigt i Kulan I Luften 1988. Här tar hon sig an Wilson Picketts "In the midnight hour" i en av som häftigaste versioner jag har hört! Låten är även B-sida till singeln "Paradise is here".

8 Addicted to love (1988)
Mer från liveplattan när Tina nu tar sig an Robert Palmers låt och i mitt tycke gör hon den bättre, tyngre och ösigare!

9 I don't wanna loose you (1989)
Jag visste inte huruvida jag skulle inkludera något från 1989 års "Foreign affair", som är en bra bit från de två föregående studioalbumen. "The best" känns sönderspelad till max och "Steamy windows" är knappast hennes bästa låt. Men den här balladen är den bästa från den här perioden. En klassisk, lättsam och avkopplande ballad av relaxa till.

10 Goldeneye (1996)
Här är då 90-talets klart bästa låt med Tina. När hon med hjälp av Bono och Nellee Hooper gjorde den första Bond-låten på sex år. "Goldeneye" tar den klassiska Bondkänslan och stoppar in den något nytt, spännande och svalt.

Krönika: Är hårdrock nutidens folkmusik?

Det finns en sak som fascinerar mig och det är människans förhållande till hårdrock idag. Alla som känner mig vet att jag och hårdrock normalt är ingen jättebra kombo. Men var inte orolig, detta är inte någon sorts hatrant till genren. Jag respekterar folks musiksmak och planerar inte att förolämpa någon. Detta är bara nyfikna tankar från en som står utanför och tittar in. Det är något med den ilskna och aggressiva tonen som för alltid gjort att jag har haft svårt för den musikstilen. Jag minns när jag gick på mellanstadiet och hårdrocksprogrammet Rockbox gick på P3. Japp, vi snackar tiden i Sveriges Radios historia då varje genre fick ett eller flera egna specialprogram. Två skolkamrater blev intresserade när jag berättade för dom om programmet. Dom ville att jag skulle spela in ett kassettband med musik från Rockbox och jag skulle sen få ett band av dom. Så jag antog mig uppdraget och LED mig igenom Judas Priest, Iron Maiden, DIO och andra band. Man kan se det som ett slutgiltigt prov om detta verkligen var något för mig. Svaret var förstås nej! Inte minst när skolkamraterna sen fick bandet och klagade på att musiken var för melodiös och att det skulle ha varit ännu hårdare. Det fanns tydligen subgenrer av modellen trash metal, speed metal och death metal. Sen dess så har mitt förhållande till genren varit minst sagt ansträngt och ständigt förknippad med dom långhåriga tuffingarna på mopederna med Iron Maidens husmonster Eddie på tröjan som såg lite hotfull ut mot oss yngre. 

Men hur var det nu med människans förhållande till hårdrock? På 80-talet så var det ju främst tonåringar och yngre som gillade genren. Bland många vuxna ansågs ju genren faaaarlig och Siwert

Öholm predikade i TV om hur hemska "VASP" var. Några höga trackslisteplaceringar för några andra än Bon Jovi var inte att tänka på, om man inte gjorde en riktigt tårdrypande powerballad.
     Hopp till 2023 och hårdrock har idag blivit en sorts ny kollektiv folkmusik. Alla verkar gilla genren, från 10-åringar upp till pensionärer. Jag tror det började i samband med att Lordi vann Eurovision och till och med folk över 70 kunde plötsligt säga:
"Jag gillar ju en del hårdrock. Lordi var ju jättehäftig i Eurovisions-tävlingen där..."
Visst, sen är det ju 80-talets hårdrockare som klippt håret, parkerat moppen och blivit vuxna, men ändå behållit sin favoritmusik och sen fört den vidare till sina barn. Den lojaliteten är rätt imponerande. Många av dom som gillade 80-talets synthpop säger sig ha "utvecklats" eller "gått vidare", medan en majoritet av hårdrockarna älskar sin genre livet ut. Alla tycks vara stora fans av Iron Maiden, AC/DC och/eller Metallica, medan jag flyr fältet när just dessa band spelas. Metallicas rådystra stämning och James Hatfields röst som låter som om han kom från andra sidan graven och AC/DCs hemska puballsångsrock med den kraxande kråkan Brian Johnson vid micken är mer än jag klarar av (och Maiden ska vi inte tala om), men som jag numera möter väldigt få som inte är stora fans av. Jag respekterar det förstås, men förstår det inte. Vad är det i hårdrocken som lockar så väldigt många? 

Och då frågar den nyfikne:
"Men gillar du verkligen inte någon hårdrock???"
Jag har lärt mig om och om och om igen att det nästan alltid finns undantag i all form av musik. Dom

där guldkornen som ändå finns i floran av musik som jag aldrig skulle köpa en skiva av normalt. Men då uppstår frågan förstås vad som menas med hårdrock, för en del av det som jag som yngre fick lära mig betecknades som hårdrock är helt plötsligt idag bara stämplad som "tyngre rockmusik". Jag gillar Deep Purple, men flera som jag har sagt det till tittat skeptiskt på mig och säger:
"Nja, det räknar jag inte till riktig hårdrock. Det är mer vanlig rock..."
OK, det var inte vad jag fick lära mig när jag hörde dom i radio som ung. Jag gillar Deep Purple, slutdiskuterat!
     Ett annat band som följt mig sen jag hörde dom i radio när jag började lyssna på popmusik på allvar och tog mina första steg som musiknörd 1985 var amerikanska Ratt. Den där typen av hårdrock som går precis på gränsen vid vad som jag egentligen tål, men som jag inte kan låta bli för det är ändå bra drag på det där för mig vettiga sättet. 
     Lite nyare är Fozzy, led av wrestlingstjärnan Chris Jericho. Från det att jag hörde låten "Judas" för första gången 2017 så var jag fast. Fozzy har ett kanonbra drag och den typen av slagkraftiga melodier som i alla fall jag har svårt att slita mig ifrån. Jo, men visst finns det en del som är helt OK och till och med riktigt bra i genren, så länge som det har det där lilla extra, inte innehåller en massa okontrollerat skrikande eller sångröster som låter som Kakmonstret, inte har en väldigt massa ilsket gitarrmanglande i extremtempo eller har obscena budskap. Tyvärr är det inte på långa vägar tillräckligt mycket för att jag ska börja se mig själv som en del av hårdrockstrenden. Hårdrock är en stor del av folks musikintresse numera, oavsett vad man gillar genren i sig. Det har jag fått inse och acceptera, även om jag själv mycket hellre sätter på en svängig jazzplatta med Coleman Hawkins, en mysig synthplatta med Depeche Mode eller en störtskön soulklassiker med Curtis Mayfield eller Luther Vandross! Det är inte aggressivt, men gudomligt vackert. Men nu är det då hårdrock som är trenden så för att visa mig lite "hipp" så länkar jag till tre av mina favoritlåtar av ovan nämnda favoritorkestrar i genren .

Jeff Beck - Flash

Jeff Beck - Flash
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Epic
Betyg: 3/5
Jag ska direkt säga att det här ska inte ses som en ordinär hyllningstext för en nyligen avliden musiklegend. Min relation till i dagarna avlidne Jeff Beck är egentligen bara den här plattan. I övrigt har jag aldrig riktigt engagerat mig i denne gitarrgurus musik, eftersom den typen av gitarrock aldrig riktigt varit mina domäner. Min kunskap om Jeff Beck, mer än att han var med i Yardbirds, är rätt begränsad. Det är inte heller ett försök att bara rida på vågen när musikälskare världen över hyllar Jeff Beck. När jag såg alla skriva om Jeff Becks död så tänkte jag helt enkelt på att jag hade den här plattan och insåg att det var nog väldigt länge sen jag hörde den och tänkte att det kanske vore en bra idé att återbesöka den och skriva om den ändå. 

Visst lyser det ett nostalgins skimmer över den här plattan och jag ska försöka att skriva om den som det bara går med vuxna och musikkritiska öron. Men om jag ändå ska ta det från början och här kommer det ännu en gång, historien om 1985-avsnittet av radioprogrammet Rakt Över Disc som gjorde mig till den musiknörd jag är idag. Clabbe spelade där två låtar från den här plattan, instrumentallåten "Escape" och singeln "Gets ut all in the end" med Wet Willie-sångaren Jimmy Hall på sång (inte att förväxlas med jazzmusikern Jim Hall, vilket jag gjorde i drygt tio år). Enormt spännande och grymt snygga låtar som fastnade i mig för evigt! Hopp sen till september samma år och det allra första Tracks som jag spelade in, där en ballad med samme Jeff Beck låg på listan ett par veckor, Curtis Mayfield-covern "People get ready" med Rod Stewart på sång. Jag insåg direkt att karln kunde spela gitarr, inget snack! Det tog mig drygt tio år innan jag hittade plattan "Flash" på second hand och kunde få låtarna på vinyl också. 

Så, nu är det dags att syna plattan med mogna öron. Jag kan lätt koppla denna till en platta jag skrev helt nyligen, Santanas "Beyond appearances" från samma år. Båda är plattor med gamla legender som sökt sig till 80-talets sound för att dom eller skivbolaget velat ha en snabb och stor succé och som sen fansen och/eller artisten själv ogillar långt efteråt. Givetvis eftersom det används synthar, discotrummor och låter stereotypiskt 80-tal om det, vilket artisternas normala målgrupp inte alls gillar i någon form. Och jag tillhör den lilla exklusiva skaran som anser att detta är artisternas bästa platta, men som inte alls istället är nämnvärt intresserad av artistens normala katalog. Nu är inte detta en helt perfekt platta, det erkänner jag. Om jag börjar med minussidan så är inte melodierna i överlag alls välgjorda. Plattan är producerad av Nile Rodgers och Arthur Baker, som båda är fantomer inom discofacket. Alltså verkar det som att det viktigaste har varit att lyfta fram Jeff Becks gitarr i en 80-talsfierad musikalisk ljudvärld, och där melodierna varit något man bara nödvändigt har slängt in. Dom låtar jag nämnde ovan har överlägset bäst melodier, men så är den ena en cover, den andra instrumental och den tredje en riktig rockröjare. 
     Men till plussidan hör, och det är ändå en gigantisk anledning till att gilla och behålla den här plattan, jag gillar ju när det är ett riktigt häftigt amerikanskt 80-talssound och detta låter ändå riktigt snyggt, även om man kanske inte har tittat i helhet på låtarna i studion. Och Jeff Beck spelar förstås grymt bra gitarr, vilket märks inte minst på "Escape"! Dessutom är detta en av väldigt få plattor där Jeff Beck har övertalats att sjunga själv på. Så även om det inte är ett jättemästerverk, den har vissa nackdelar och det för Jeff Beck kanske var lite av en kommersiell sell-out så är det här en riktigt bra platta med några av 80-talets mest underskattade höjdarlåtar! Det kommer man långt med, i alla fall hos mig. Ja, också förstås: RIP Jeff Beck!

Chicago - Chicago at Carnegie Hall (4LP-box)

Chicago - Chicago at Carnegie Hall (4LP-box)
Utgivningsår: 1971
Skivbolag: Columbia
Betyg: 4/5 
Boxar har jag varit alldeles för snål med på bloggen. Men ett stycke rockhistoria ska avhandlas nu, utgiven på en box med fyra LP-skivor. Eller så finns den utgiven på två separata dubbelalbum också, där jag hade den andra sen tidigare, men på Skivmässan i våras lyckades jag hitta den här roligare och kompletta boxversionen! 

Det handlar om Chicagos konserter i Carnegie Hall i New York, en vecka i april 1971. Bandet hade då precis släppt sin "Chicago III"-platta och fick chansen att spela på denna legendariska musikscen och alla konserterna var utsålda. Detta tyckte bandet var värt att föreviga så man spelade in alla fem konserterna den veckan. På skivbolaget Columbia var man väldigt tveksam till projektet, men gav ut boxen med till blandade reaktioner. Den sålde i USA väldigt bra, medan kritikerna tyckte den var för lång.

Och även inom bandet blev det olika åsikter genom åren om denna box. Robert Lamm och Walter Parazaider försvarar den, medan Peter Cetera och James Pankow gillar den inte alls. Faktum kvarstår dock att detta är en väldigt maffig box, som även innehåller posters. Mumma verkligen för Chicago-fans såsom mig själv!

Ljudkvaliteten på konserterna har diskuterats och det är ett lite dovare ljud och det är väl kanske därför som det inte blir riktigt full pott i betyg. Sen, visst, det är en väldigt lång musikupplevelse om man ska plöja igenom alla fyra plattorna på en gång. Men även om det inte är riktigt hifi och 100 % kvalitet, samt att den är lite för lång, så är det ändå fullt godkänt och tillräckligt för att skapa ett enormt bra groove och ös!

Musikaliskt är detta en riktig höjdare och Chicago och Terry Kath är i sitt esse! Sista plattans "Happy 'cause i'm going home" är kanonbra och givetvis även klassikerna "25 or 6 to 4" och "I'm a man"! Jösses, vilket gung och drag i den sistnämnda och vad sägs om Danny Seraphines långa trumsolo där? Och givetvis är konserterna kompletta med introduktioner och applåder också. Om boxen blir kvar... är vatten vått? 

John Miles - Zaragon

John Miles - Zaragon
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: Decca
Betyg: 3/5
John Miles har förekommit två gånger här förut, men däremot så har jag missat att göra en speciell hyllning till honom vid hans bortgång precis innan jul förra året. John Miles var en gudabenådad musiker i Alan Parsons krets som tyvärr glömts bort numera och om plattan "Music" är hans mest kända så får den här plattan, "Zaragon", räknas som den man lättast hittar på olika loppisar och second hand-butiker. Men, som jag tidigare sagt, man ska inte låta sig skrämmas av skivor som man ser överallt i loppisbackarna. Det finns godbitar även där och även om "Zaragon" kanske inte här hans allra bästa alster så är den klart värd att införskaffa!

Den här plattan är ett steg åt ett rockigare sound i jämförelse med dom två föregångarna, "Music" och "Rebel". Alan Parsons hade ju handen över den lysande "Rebel"-plattan, och även ett flertal av John Miles senare album, och även om han inte är med här så finns det en viss Alan Parson Project-känsla i flera låtar, fast lite tuffare. Stundtals doftar det även lite rockopera och även om det normalt inte är något jag direkt går igång på så är detta ändå enormt skickligt gjort! Inte minst låten "Plain Jane" är otroligt snygg och mäktig!
     Sen kan man ha åsikter om sviten om Jack The Ripper, "Nice man Jack", som har väldigt mycket Deep Purple över sig, fast utan Jon Lord på orgel. Det är inte dåligt, men det kanske passar bättre på dom än John Miles, som låter lite för mycket wannabe över det någonstans. 

Som sagt, detta är kanske inte Miles starkaste platta, men den är ändå klart bra och riktigt snyggt hantverk. Den har flera riktigt bra låtar som är grymt sköna och vackert gjorda, även om den också har ett fåtal som gör plattan lite mer dramatisk än den behöver vara. Samt att John Miles goes hårdrock kanske inte är 100 %-igt lysande. Men ändå en stark trea och plattan blir klart kvar i samlingen. 

Eldkvarn - Pluralism

Eldkvarn - Pluralism
Utgivningsår: 1993
Skivbolag: EMI
Betyg: 4/5
1993 tyckte Plura Jonsson att det var dags att styra sitt Eldkvarn mot 90-talet och få bandet att låta mer med sin tid och albumet "Pluralism" har därför den stil den har. Det är ibland lätt distade gitarrer till diverse funky beats och funky keyboards, så rätt runt denna tid, och jag tappade nästan hakan när andra spårets "Allt står på spel" inleds med ett house-riff, så otroligt långt från Eldkvarns normala stil. Nu kan man tro då att bandet har tagit sig vatten över huvudet och helt tappat förståndet, för efter tre låtar blev jag i alla fall fundersam på vart detta var på väg. 

Men det är inte så farligt som det låter för därefter så växer plattan enormt och "Chevrolet" är en oerhört stämningsfull och vacker låt och "Män som mej" är klassisk Eldkvarn. Och här finns många låtar som är otroligt sköna och snygga med en skön stämning, även om det svenska 90-talets stil kanske lyser igenom lite väl mycket här och var. Det är möjligt att jag är snäll med betyget, men jag tycker att den här plattan innehåller så pass mycket otroligt sköna låtar emellan alla försök till att flirta med det samtida att jag tycker "Pluralism" är en mycket bra Eldkvarn-platta" och givetvis blir den kvar i samlingen! 

CCS - CCS (även kallad "Whole lotta love")

CCS - CCS
Utgivningsår: 1970
Skivbolag: RAK
Betyg: 4/5
Jag ska erkänna att jag tidigare har varit en del tveksam till CCS och trott att det var ännu ett band i den proggiga och flummiga Woodstock-rocken från sent 60-tal, men efter att jag hörde en hel låt med dom så insåg jag att detta ju var kanonbra! CCS är alltså den kortlivade gruppen med bluesgitarristen Alexis Corner och en hel del studiomusiker som gjorde två plattor mellan 1970 och 1973, varav denna då är den första. Båda bandets plattor är lite fantasilöst självbetitlade så för att sära dom åt så kallas denna oftast för "Whole lotta love" efter plattans mest kända låt. 

Det här är då alltså betydligt bättre än jag trodde först. Det är en platta som funkar alldeles perfekt om man gillar jazzrock som Chicagos första plattor, Blood, Sweat & Tears eller Tower Of Power. Det gungar riktigt ordentligt med kanonbra blås och hammondorgel. Man lyckas göra riktigt bra saker av två låtar som normalt inte alls är något jag sätter på frivilligt i mitt hem, Rolling Stones übersönderspelade "(I can't get no) Satisfaction" och Led Zeppelins "Whole lotta love". "Satisfaction" lyckas man göra i en av de klart bästa och mest intressanta versionerna jag har hört och och Zeppelins stentrista rockare är instrumental som blåser och gungar enormt skönt och orgeln i perfekt form! Jag föredrar klart denna bättre än Zeppelins version, även om jag är medveten om att jag inte får så många med mig! 

Men bandet kan svalka med svalare saker också som "Sunrise". Men CCS är också bra på att variera tempo så ena stunden kan det vara hur röjigt och gungigt som helst för att nästa sekund plötsligt slappna i ett par minuter med ett trivsamt flöjtsolo med blåsarna svagt i bakgrunden för att sen dra på igen. Det är aldrig tråkigt i dessa låtar och det är enormt bra spelat. Ska man peka på något minus så är det kanske att sången av Alexis Corner och Peter Thorup inte är den allra bästa, men det är tillräckligt ös och gung att det funkar ändå. Så ibland är det bra att tänja på ramarna och överkomma sina fördomar. Då får man en kanonbra platta som doftar lika mycket storbandsjazz som Chicago Transit Authority! Skivan blir solklart kvar i samlingen!

The Wannadies - Bugsy me

The Wannadies - Bugsy me
Utgivningsår: 1996
Skivbolag: Dolent Records
Betyg: 3/5
Den här plattan räknas numera som en svensk 90-talsklassiker. Fast trots att jag gillar The Wannadies så har inte plattan funnits i min samling av någon anledning. Jag tror att det kan bero på att jag när plattan kom i stort sätt bara gillade singeln "You and me song". Efter följande singlarna "Hit" och "Friends" var mer ett steg bort från bandets tidigare lätta indiepop och mot ett rakare rocksound, vilket medierna svalde med hull och hår, Aftonbladets Per Bjurman gjorde vågen åt och jag var skeptisk till. Producent är Nille Perned, som också låg bakom Kents första plattor och Broder Daniel och då var det inte det jag var mest förtjust i (även om det skulle ordna sig vad gäller Kent). Med åren har dock den avoga inställningen till dom två ovan nämnda hitsen lagt sig och även jag har omfamnat bandets rockigare musik. 

Men sen ska då denna nya tuffa Wannadies-stil breda ut sig på ett helt album också och jag är inte lika lyrisk som 90-talets journalistkår. Det är bättre än vad jag troligen skulle ha tyckt då, men stundtals känns det lite som att det är mer gjort för att låta tufft och nytt än att ha riktigt bra melodier. "Hit" och "Friends" har melodier som utan tvekan sticker ut och är udda och kul. Men jag tycker det inte riktigt känns som att det höll sen, utan det blev mer experimenterande med nytt sound än starka låtar ibland. Sen är det ett antal riktigt bra saker här, utanför singlarna, och bäst tycker jag att "Combat honey" lyser. Så totalt sett är detta inte så dåligt som jag trodde då, det blir godkänt och det finns bra spår och det är ändå helt OK sound, men The Wannadies har ännu bättre låtar i karriären. Men skivan blir kvar i samlingen dock.