John Miles - Rebel

Jag har fått många bra tips som en del av Youtubes Vinyl Community, inte minst inom 70-tals- och soulsidan. En av tipsen jag fick var John Miles debutplatta "Rebel" från 1976. Jag kollade upp låtar från plattan på Youtube och insåg att detta ju verkade vara en riktig höjdarplatta. Det bästa var att den inte var svår att få tag på heller, eftersom jag sett den på diverse loppisar genom åren.

John Miles är en idag tämligen bortglömd artist som främst är känd för låten "Music", vilket jag tycker är plattans svagare låt, utan att för den sakens skull är dålig.
     Jag ägde dock en John Miles-platta i flera år som låg i källaren och skräpade, uppföljaren till denna, "Stranger in the city" från 1977 och den tyckte jag som ung var väldigt tråkig. Det är fullt möjligt att jag hade tyckt annorlunda idag om jag inte fått för mig att hiva bort den.

Den här plattan är brinnande pinfärsk i samlingen! När detta skrivs är det inte mer än fem timmar sen jag köpte skivan och pickupen har just lämnat skivan. Men jag kände att den här plattan är så briljant att det vore kul att ta upp den här direkt medan den ännu är färsk i minnet.

     Sina första skivor spelade Miles in på det legendariska skivbolaget Decca, som för mig främst är förknippad med jazz och klassisk musik. Men i samband med att han kontrakterades på Decca 1975 så introducerades han till Alan Parsons (mer känd från sitt eget Alan Parsons Project, som John Miles gengäldade genom att sjunga på flera av deras låtar). Och det är Alan Parsons ljudbild som går igenom plattan och det är enormt vackert! Produktionen är mästerlig, stor, lätt experimentell med Beatles-harmonier här och var och lite symfonisk. Men mitt i detta stora och mäktiga så bryter Miles egen gitarr igenom och skapar en rockig matta i botten.
     Lyssna på den 7 minuter långa och lite mollaktiga "You have it all", som både rockar och smeker på samma gång och överraskar hela tiden! En annan låt som jag gillar starkt är den lugnare och melodiska "When you lose someone so young", en riktigt skön poppärla och det samma får jag säga om låten "Lady of my life", som någonstans doftar Stevie Wonder i både produktion och låtuppbyggnad. Dessutom elegant saxsolo av Phil Kenzie.
     Men avslutningen, med låten "Pull the damn thing down" som övergår i en reprisversion av "Music" är ändå storartat, med både stråkar och maffiga gitarrsolon i "Pull the damn thing down" som går allt fortare och fortare. Detta är enormt snyggt och skickligt spelat!

Alan Parsons Project ska jag skriva om någon gång lite närmare, men här så är Alan Parsons produktion helt fantastiskt häftig och kombinerat med John Miles musikalitet så blir detta ett kanonalbum som skänker många olika stämningar, det är både både rockigt och smäktande vackert!

John Miles framträder än och 2013 kunde man se honom i den anrika engelska Night Of The Proms. Sen har hans son, John Miles Jr, fört musiken vidare, fast åt en helt annan riktning  i och med att han spelat med eurotranceakter som Milk Inc och Sylver.
     Men jag väljer två spår från plattan, där ingen av dom är singelspår och därför inte har någon egen video, "You have it all" och "Lady of my life".