måndag 11 januari 2016

David Bowie - tre singlar från en fallen legend

Ibland får man bara en ingivelse om att man måste skriva om något som hänt, även om man inte är så personligt engagerad. Det finns en artist som jag hade tänkt att börja samla skivor med, nu när jag börjat samla 70-tal (eller det finns rätt många jag hade tänkt börja samla, men bara en som passar här) och det är David Bowie. Den tanken har jag haft i något halvårstid sen jag började inse att en stor del av hans 70-talsmaterial var riktigt bra! Mer hinner jag inte tänka förrän jag får höra om Mr David Jones avlidit i cancer 69 år gammal. Så även om jag inte hunnit bli hans allra största fan direkt så känns det helt rätt att skriva om några av mina favoritlåtar med honom, för han har gjort enormt mycket bra musik ändå.

Alla skribenter och musikvetare tänker skriva om hans inflytande på popmusiken och vilken nyskapare han var, så jag tänker lite avstå från "Ziggy Stardust" och "Life on mars". Det behövs nog inte fler såna texter. David Bowie från 90-talet och till idag har jag ungefär noll koll på. För mig slutade han bli intressant musikaliskt runt när han bildade rockbandet Tin Machine.
     Den del av David Bowie som det ändå kommer att skrivas minst om, antar jag, är den del som jag genom alla år gillat bäst med honom, 80-talets David Bowie. Han har ända sen 80-talet slutade hånats för en hel del av det som var David Bowie för mig när jag växte upp, "Let's dance"-plattan (en av få fullängdare med honom i min samling), hans dansande på gatan med Mick Jagger (som jag också tycker är en råhäftig låt och det står jag för), hans yuppiestil med trenchcoat och slips eller hans filminsats i "Absolute beginners" (som jag ska återkomma till). Men jag har här ändå passat på att plocka tre David Bowie-singlar från 80-talet som till hör mina favoriter och som för mig är Bowie som bäst, i alla fall till dess att jag införskaffat "Ziggy stardust", "Diamonds dogs" och andra 70-talsklassiker. Dom är kanske inte de mest originella låtarna, men förtjänas att påminnas om en dag som denna.

Ashes to ashes (1980)
Bowie själv har sagt att låten är en hyllning till barndomen och en sorts barnramsa. Det är dessutom David Bowies stora steg in i 80-talets new wave-våg och en låt som är lysande producerad av Bowie och Tony
Visconti. Jag älskar verkligen synthslingan som går genom låten och melodin har en verkligt spännande och mystisk stämning i sig. Låten är rätt speciell eftersom den återknyter bekantskapen med Bowies fiktiva astronaut Major Tom från hans mer än 11 år gamla "Space oddity" och tar honom in i en ny era.
     B-sidan heter "Move on" och är också ett album spår på 1979 års platta "Lodger". En spännande produktion med sköna trummattor och bra gitarrspel!

Let's dance (1983)
Den här låten var förstås min första bekantskap med David Bowie, liksom för många andra, antar jag. En rätt discofierad Bowie, producerad av Chic's Nile Rodgers. Jag har aldrig varit något stort fan av Nile Rodgers som producent och måste därmed säga att jag tycker detta kanske är hans bästa låt i karriären också. När låten kom var jag 8 år gammal och jag tyckte låten var lite kittlande och mystisk och med åren har den växt till en klassiker som jag på intet sätt tycker är söndertjatad utan jag kan lyssna på den ofta fortfarande. Det är en funkig och enormt skön ljudbild och med ett spännande gitarrsolo av Stevie Ray Vaughan.
     B-sidan på låten är också väldigt klassisk Bowie för där finns en annan låt med dignitet och som blev en gigantisk hit själv, "Cat people (putting out fire)".

Absolute beginners (1986)
Många har sagt att 80-talet var David Bowies downperiod, men med tanke på den monumentala succén för "Let´s dance"-plattan och "Ashes to ashes" så har jag lite svårt att förstå det. Men om man bara räknar 80-talets slut så kan jag möjligen instämma. För efter 1985 så blev det en hel del inte fullt så lyckade projekt och till en av dessa räknades filmen "Absolut beginners", regisserad av Julian Temple, som var god vän med Bowie. Jag har inte sett filmen själv, men det lilla jag har sett genom trailar så längtar jag kanske inte heller. Men däremot så minns jag ännu när jag i Tracks hörde huvudtemat till filmen med Bowie och inspelningsknappen på bandspelaren åkte snabbt ner. Och ännu tycker jag att detta är en av David Bowies allra mest oförtjänt bortglömda klassiker. Melodin är väldigt snygg och har en enormt skön vers! När vi ändå talar produktioner så älskar jag den luftiga och avkopplande produktionen här med G.E Smiths sköna gitarr i bakgrunden och Rick Wakemans piano i refrängen. Med tanke på inspelningsförfarandet så är det väldigt snyggt spelat för musikerna som skulle spela in i Abbey Road studion i London fick bara ett meddelande att de skulle jobba med en "Mr X", som sen visade sig vara Bowie.
     B-sidan här kan vi lämna där hän eftersom den innehåller en dub-mix av låten.

Jag skulle ha kunnat skriva om fler låtar om plats och tid funnits, "China girl", "This is not america", "Golden years", "Young americans" eller "Blue Jean", alla kanonlåtar! Det finns ett uttryck som heter " It's sad when the mighty falls" och det får passa bra här. David Bowie är en artist som funnits där på många olika sätt hela tiden, som vågade vara annorlunda och göra saker på sitt sätt, såna som det finns alldeles för få av i dagens strömlinjeformade värld.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...