Lovie Austin's Blues Serenaders with Tommy Ladnier & Johnny Dodds - Lovie Austin's Blues Serenaders

Lovie Austin's Blues Serenaders with Tommy Ladnier & Johnny Dodds  - Lovie Austin's Blues Serenaders
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: Classic Jazz Masters
Betyg: 4/5
Kvinnor inom jazzen under dess gyllene decennier var ju främst satta som attraktiva vokalister till storband. Givetvis fanns det undantag som Mary Lou Williams och Lil Harding, som var pianister, men kvinnliga orkesterledare fanns det inte så många av. Men en av pionjärerna på området var Cora Calhoun, eller Lovie Austin som hon kallade sig (ingift Austin för övrigt). Boendes i Chicago så spelade hon på vaudeville-föreställningar och bildade snart sitt eget "Blues Serenaders". Ofta när folk med specialitet tidig jazz rangordnar musiker och bandledare under 20-talet så hamnar hon högt, men ändå så är hon väldigt bortglömd och okänd för den stora massan, inklusive mig, ska erkännas. Innan jag hittade den här skivan visste jag inte alls vem hon var, och tittar man på andelen musiker hon har jobbat med eller haft i sitt band så är jag förvånad över hur jag har kunnat missa hennes namn i alla år! Eller vad sägs om Johnny Dodds, Tommy Ladnier, Kid Ory, Jimmy Noone, Alberta Hunter och Louis Armstrong. Ovan nämnda Mary Lou Williams har nämnt Lovie Austin som sin främsta influens som musiker. 

Austin var inte bara bandledare utan även både kompositör och pianist, men spelade väldigt sällan solon på inspelningarna, vilket även framgår av inspelningarna på denna platta. Vilket är väldigt synd, för Lovie Austin är en riktigt bra pianist som har en väldig energi när hon spelar i bakgrunden. Hon skulle nog ha kunnat göra riktigt häftiga solon. På den här plattan är det istället Ladnier och Dodds som lyser mest och det är inget fel i det. Det är en platta som har väldigt mycket dixieland över sig förstås, men jag brukar ju vara förlåtande till det om inspelningarna är gamla (här är dom från 1924-26) och det är rätt stämning och här är det riktigt bra driv i spelet och låtarna. Lyssna till exempel på "Travelling blues", ett originalopus av Austin, eller "Frog tongue stomp". I den senare kan man faktiskt höra Lovie Austin spela några takter själv. Att kalla det för ett solo kanske är lite för mycket, det är mer en sorts överbryggande liten melodislinga, men man hör henne i alla fall. 

En sak som är kul med min nya vurm för 20-talets jazz är alla möjliga former av för mig mindre kända namn som poppar upp och som jag får lära känna och Lovie Austin's Blues Serenaders är en angenäm och kul bekantskap där Lovie själv är en riktigt bra musiker som i en manlig jazzvärld lyckas göra sitt eget och få det att låta och svänga lika bra med sin egen orkester. Plattan blir klart kvar!

Joe Venuti - Doin' things (Decca)

Joe Venuti - Doin' things
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Decca
Betyg: 4/5
Jag har hur många jazzplattor som helst att gå igenom från det senaste halvårets köp och alla kommer förstås inte att recenseras. Men här är en platta som förtjänas att lyftas upp lite extra. Detta är alltså en utgåva av Decca. Det finns en annan platta med Venuti med samma namn utgiven på skivbolaget Pausa 1973 och dessa har inget med varandra att göra, mer än titeln och att titelspåret är med på båda. 

Och jag ska erkänna direkt, jazz och violin är en combo som jag inte alltid är så jätteförtjust i. Nej, jag menar förstås inte en hel stråkorkester, det är en helt annan sak. Men violinen som eget instrument har aldrig känts som det riktiga jazzinstrumentet för mig och jag har svårt att ta det till mig i äldre jazzinspelningar. Stéphane Grappelli i Franska Hot Kvintetten funkar i lagom doser, men inte för mycket. Det finns dock, som alltid, undantag även här. Joe Venuti är en musiker som jag håller som den överlägset bästa violinisten inom jazzen. Han lyckas i riktigt tidiga inspelningar få violinen att kännas som en naturlig del av orkestern som få andra genom ett bländande spel. Sen beror det på situationen också. Jag hittade för ett tag sen en CD med Venuti och hans vapendragare, gitarristen Eddie Lang, i inspelningar bara dom två och det var inte alls spännande lyssning på ett helt album. Det ska vara med ett band, amen!

Här är rätt situation, även om Venuti och Lang gör ett par nummer tillsammans också, men i väldigt små doser kan det funka, som här. Att Lang alltid tycks finnas där Venuti finns är inte konstigt. Dom var vänner sen barndomen och hade ett musikaliskt partnerskap som höll ända fram till Langs död 1933. Publiken tyckte tydligen att något fattades sen när Venuti nu fick spela utan sin andra hälft och hans karriär dalade steg för steg efter det. 
     Andelen kända musiker som Venuti spelade med under sina glansdagar var oändlliga och bara på den här plattan kan nämnas Jack Teagarden, Jimmy Dorsey, en ung Benny Goodman, Frank Trambauer och Adrian Rollini. Sättningarna är främst fokuserade kring Vemutis Blue Four och Five orkestrar, band som ändrade sättning hela tiden, även om de finns ett antal riktigt bra nummer med Veuti/Lang All Star Orkestra, som då innehåller Benny Goodman och båda bröderna Teagarden. Men det finns en stor spelglädje på dessa inspelningar, som sträcker sig mellan 1928 till 1933, och Venutis spel är riktigt ösigt och snyggt! Lyssna till exempel på den häftiga versionen av "I've found a new baby", där Jimmy Dorsey byter mellan både klarinett, altsax och barytonsax. 

Detta är en glad och mycket trevlig platta där jazz med violin kommer till sin rätt på ett perfekt sätt och passar bra in i den övriga orkestern. Som sagt, Venuti var först, störst och bäst av jazzviolinister. Det är riktigt bra tidig swing med bra sväng och plattan blir klart kvar i samlingen!

Clarence Williams - The Music Man (1927 - 1934)

Clarence Williams - The Music Man (1927- 1934)
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: MCA Records
Betyg: 4/5
Jag har nämnt tidigare att jag hörde under mina första år som jazzfan på ett radioprogram som hette "Jesses jazzbar" med trombonisten Jens Lindgren. I det programmet hade han ett inslag som hette "Veckans barpianist", vilket var helt enkelt en presentation per månad av en jazzpianist. En månad var pianisten en då för mig okänd musiker vid namn Clarence Williams och ett gäng låtar där han spelade piano och sjöng till. På den tiden var det väl normalt inte något som lockade mig jättestort, men av någon anledning så fastnade dessa låtar. Framför allt en låt med den lysande titeln "When i march with April in May". 

Så vem var då Clarence Williams? Han får väl kallas för någon form av underbarn eftersom han redan i 12-årsåldern var ansedd som en bra lokalunderhållare i New Orleans och inte långt efteråt började skriva egen musik. Förutom att spela så var han också teaterproducent, promotor och utgivare. Alltså en man med många järn i elden. 

Däremot så hör man i regel aldrig något av hans musik nuförtiden, vilket gör han till ännu en av dessa jazzmusiker som är sorgligt bortglömd i tidens tecken. Därför är det riktigt kul att hitta denna platta med ett gäng av hans olika orkestrar. Banden har fantasifulla namn som Clarence Williams And His Washboard Band, Clarence Williams Blue Five Orchestra, Clarence Williams And His Bottomland Orchestra och Alabama Jug Band. Japp, på en del spår spelas det på så udda instrument som kanna, kazoo och tvättbräde, något som helt dog ut ju mer jazzen utvecklades med åren. Det är möjligt att en del av spåren är lite för mycket dixieland ibland, men jag gillar ju dessa extremt tidiga jazzinspelningar och ur den synvinkeln så detta är helt klart rätt in i vedboden. Men om jag ändå ska välja en favoritorkester av dessa inspelningar så gillar jag de inledande 1927-inspelningarna med Clarence Williams And His Washboard Band väldigt mycket. 

Ska jag nörda till mig ännu mer så måste jag säga att jag gillar det här lite nyare utseendet på MCAs Jazz Heritage Series, om man till exempel jämför med varianten som var på Andy Kirk-plattan som jag skrev om för drygt 15 år sen. Layouten gör verkligen att inspelningarna, som på denna Clarence Williams-platta, framstår som riktigt gamla! 
 
Det här är, trots den massiva glad jazz-auran över musiken, en riktigt kul och speciell platta som visar på spelglädje, bra ös blandat med trivsamma blueslåtar, riktigt gamla jazzinspelningar och instrument som ibland är bland det mer udda jag har i min samling. Frustandet i kannan med Alabama Jug Band, ett instrument som för övrigt också trakterades av Williams själv, kanske är lite påfrestande ibland, men är ändå en skönt udda sak och ger en kul tidsbild av jazzen då. Den här skivan blir klart kvar i samlingen!

Hur gick det då för Clarence? Jo, 1945 så sålde han sin låtkatalog till Decca för 50 000$, köpte sig en second hand-butik och drog sig tillbaka från musiken. Drygt 20 år senare avled han. För dom som undrar över smakproven nedanför så har jag valt ett spår med Washboard-bandet och ett med Alabama Jug Band. Mot slutet på den sista hörs dessutom Clarence pusta och frusta fram ett solo på sin kanna.

Sam Lanin - en tidigt bortglömd 20-talspionjär!

Lanin's Southern Serenaders - Shake it and break it
Utgivningsår: 2006
Skivbolag: Frog
Betyg: 4/5
Här är ett namn som verkligen är väldigt bortglömt idag, men så snackar vi också väldigt tidig 20-talsjazz. Sam Lanin, född 1891, och hans olika band ringer säkert inga klockor hos majoriteten, men han spelade faktiskt in ett hundratal olika skivsidor. Lanin var en av tre bröder som alla hade var sina orkestrar. Förutom Sam var det Howard och Lester och alla, och sju syskon till, var ryska judar som hade utvandrat till Philadelphia. Sam spelade violin och piano, men spelade nästan aldrig på sina inspelningar utan krediterades främst som arrangör och bandledare. 1918 så etablerade han Roseland Orchestra på Roseland Ballroom och spelade i radio med orkestern varje måndag i ett par år i mitten av 20-talet. Någon större rivalitet fanns inte mellan bröderna och dom spelade ihop flertal gånger, trots att dom hade varsitt band, och flera av dom senare mer kända jazznamnen, som Red Nichols, Artie Shaw och bröderna Jimmy och Tommy Dorsey, skulle komma att börja sina karriärer i Lanin-brödernas olika band. 

Däremot var Sam Lanin den av dom tre spelande bröderna som skulle ha den kortaste karriären. Börskraschen 1929 slog hårt mot Sam som förlorade både skivkontrakt, band och radioprogram och han lämnade musikbranschen redan i slutet av 30-talet. Howard och Lester däremot klarade sig bättre och fortsatte, även om ingen av dom nådde upp i den berömdhet som dom ovannämnda musikerna skulle få. 

Ett hundratal inspelningar hann Sam alltså dock ge ut under 20-talet, men hur många av dom som är bevarade är en annan sak. Dock lyckades jag i början av sommaren hitta denna CD som gavs ut 2006 med Lanins Southern Serenaders. En av dom mest intressanta sakerna med denna platta är att inspelningarna är gjorda 1921 och är därmed bland dom dom äldsta inspelningarna jag har på platta! Nu är ju detta med dixielandjazz normalt inte riktigt min påse, men eftersom jag sen ett tag tillbaka har varit i en stor fas då jag har velat upptäcka 20-talets jazzinspelningar så mycket som möjligt så är detta förstås ett klart undantag. Det är dessutom alltid trevligare när det är så här pass gammalt. Och trots att inspelningarna är så pass gamla så är ljudet förstklassigt tvättat och remastrat av Ted Kendall så att det mer låter som att inspelningarna är gjorda drygt ett decennium senare. Det ska dock sägas att ingen av Artie Shaw, Dorseys eller Red Nichols finns här utan de mest kända namnet som finns med här är pianisten Jimmy Durante och trombonisten Miff Mole. 
     Men för den som vill upptäcka riktigt gammal jazz från den tidigaste eran så är detta väl värt att lyssna på! Det är pigg och trevlig urgammal jazz av ädlaste märke gjord av en musiker som hade en kort karriär, men som gjorde sitt allra bästa av den. 

Och för den som undrar, Sam Lanin lyckades komma på fötter igen och hade mycket pengar sparat från sin gamla karriär. Men han återvände aldrig till musiken och dog tämligen bortglömd som bandledare 1977.

The Complete Joseph "King" Oliver 1923/31 Heritage vol. 6

The Complete Joseph "King" Oliver 1923/31 Heritage vol. 6
Utgivningsår: 1993
Skivbolag: King Jazz
Betyg: 3/5
Jag sprang helt nyligen på en riktigt bra hög med jazzplattor på second hand så räkna med en hel del sånt, inte minst på den kommande "Nytt i samlingen" för juli. Men varför inte ett smakprov redan nu? Och det är inte så ofta som jag går tillbaka till jazzens barndom och lyssnar på riktigt tidig jazz och när det blir så är det oftast i form av tidiga storband och dansorkestrar från decennieskiftet mellan 20- och 30-tal. Dessförinnan är det lite mycket dixieland för min smak i normala fall. Men det är ju också en väldigt stor del av jazzens historia och eftersom det är så tidiga inspelningar så kan det vara riktigt bra i normala doser! I det här fallet så kändes det fel att passa på denna fina samling med en av jazzens förgrundsgestalter King Oliver.

King Oliver var Louis Armstrongs lärare och mentor och Armstrong själv har en gång sagt att utan King Oliver hade inte jazzen varit vad den skulle bli. I det här fallet är det det bortglömda skivbolaget King Jazz, som under ett par år på 40-talet drevs av klarinettisten Mezz Mezzrow och som på 90-talet under ledning av mannen som Mezzrow en gång sålde bolaget till, producenten Alessandro Protti, gav ut en serie CD-skivor med äldre tradjazzinspelningar. Detta är då den sjätte volymen i en serie om denne kornettist och inspelningarna på denna utgåva sträcker sig mellan 1929-31.

Som sagt så är detta inte min vardagsmat och ju längre in i 30-talet vi kommer i skivan ju bättre och lite mindre ren dixieland blir det. Men det är ändå mysigt, trevligt och avkopplande att ibland plocka fram och lyssna på och även känna att detta ändå är inspelningar som är grunden till det jag lyssnar på i normala fall i genren. Och det finns ett antal riktigt bra spår här, som King Oliver och Henry "Red" Allens inspelning av "Shake it and break it" eller "Nelson stomp", båda från 1930. Det är här vi får ett gäng väldigt tidiga och bra varianter på storbandsjazz. Dessutom är detta ändå lite av nostalgi från mina första jazzår på 80-talet, när jag sista söndagen varje månad satt och lyssnade på radioprogrammet "Jesses Jazzbar" i P3. Så trots att detta inte är en helt perfekt platta och jag gärna hade kunnat avvara tre versioner av den väldigt sega "Frankie & Johnny" så blir skivan självklart kvar i samlingen! Det är ju ändå jazzhistoria deluxe!

Spike Hughes - High yellow

När jag började lyssna på jazz 1986 så kom jag tidigt i kontakt med den riktigt tidiga jazzen, den gjord på 20- och 30-talet. 20-talets jazz gränsar alltför ofta till dixielandmusiken, inte konstigt dock eftersom det var det som var jazz då. Men likväl så är mitt intresse för glad jazz ganska begränsad. Men 1987 var det intresset hyffsat virilt fortfarande och jag upptäckte ett program i P3 som hette "Jesses Jazzbar" där trumbonisten Jens Lindgren låtsades att han satt i en bar och läste jazzönskningar från lyssnare. Jag älskade det programmet, dels för att Jesse var en glad och rolig programledare med  glimten i ögat och dels för att det programmet spelade den äldsta jazzen. Här blev jag frälst i den riktigt tidiga swingen från slutet av 20-talet och 30-talets början. I programmet spelades ofta Duke Ellingtons tidigaste band (enligt mig Ellingtons bästa period), Don Redmans första storband och Fletcher Hendersons tidigaste dito. Mysig amerikansk underhållningsmusik som svängde så oerhört skönt!
Denna fascinastion av den tidigaste formen av swing har suttit i sig sen dess. I England var man framför allt riktigt bra på detta, även om man inte riktigt lyckades låta så där riktigt jazzigt amerikanskt. Förut, när jag sammanfattade 2012 års Stockholmsresa, så berättade jag om mitt köp av ett flertal fina LP-skivor med brittiska jazzorkestrar. Den kanske mest kända av dessa engelska orkesterledare fanns inte med i den samlingen, men sen flera år tillbaka har jag kunnat ståta med en fin CD med denne musiker. Han hette Patrik "Spike" Hughes, född 1908, och skulle under sin väldigt korta period som storbandsledare nå längre än någon annan jazzmusiker från det brittiska öriket gjort då. Förutom jazz så var han också skribent, kompositör och arrangör av klassisk musik, men studerade flitigt Duke Ellington i 30-talets början. Så 1933 så seglade den 25-årige Hughes till USA och mötte där både jazzvärldens stora, Benny Goodman och Fletcher Henderson, och dåtidens kommande stjärnor, Benny Carter. Det var där som han också bildade sin egen orkester med bara färgade musiker, Spike Hughes And His Negro Orchestra, där flera av de stora namnen ingick, eller vad sägs om Chu Berry, Coleman Hawkins, Red Allen och Wilbur De Paris?

Denna skiva, utgiven av skivbolaget Largo, minns jag faktiskt inte alls vart jag köpte, skams och sägandes, men jag tror det var i början av 00-talet. Den innehåller blandade 1930-33-inspelningar från både hans band i New York och i London. Självklart är inspelningarna från USA-tiden i en helt annan klass både musikmässigt och inspelningskvalitetmässigt, men ändå är London-inspelningarna tidlösa exempel på väldigt trevlig jazz från en del av världen som på den tiden inte uppmärksammades alls för sin musik. Lyssna till exempel på "Long night scamper" from 1932, en mysig och skönt lunkande storbandslåt med fina solon.

Bäst är dock låtar som den pigga och glada "Firebird" eller "Nocturne" med solon av både Red Allen och Coleman Hawkins. Eller varför inte den trevliga "Music at sunrise", en riktig tidig storbandspärla.
Sju av låtarna på plattan är dessutom riktigt skön musik hämtad från Spike Hughes musik till jazzballetten "High yellow" ("High yellow", för den som undrar, är ungefär samma som en mulat). Bäst lyser dock här "Fanfare", inspelad i USA och "Six bells stampede", gjord i London.
Detta är en väldigt spännande jazzplatta, som ger prov på storbandsjazz som både är proffsig och snygg och framför allt väldigt amerikansk för att vara gjord i av en europé på det tidiga 30-talet.
Tyvärr tog det slut sen när han åkte hem från USA. Besviken på den nya utvecklingen av jazzen i staterna, och samtidigt så tagen av det han varit med om att han inte lyckades hitta motivation av starta om igen, så la han tyvärr jazzmusiken helt på hyllan och konsentrerade sig ända fram till sin död 1987 nästan helt på att vara skribent, främst inom klassisk musik, detta efter endast fyra år i musikbranchen. Men på dessa fyra år han han komma längre än många andra landsmän i samma tid och utforska och utveckla jazzen i England på ett sätt som få gjort förr och som visade på en kärlek för den musik han spelade.

Två spår från skivan bjuder jag på. Dels öppningsspåret, den riktigt häftiga "Firebird", samt "Fanfare" från "High yellow"-balletten. Tyvärr har jag inte lyckats hitta någon inspelning på "tuben" av hans engelska band, men detta är ett fullgott alternativ!