onsdag 20 januari 2016

Kjell Alinge & Eldorado - en radionörds hyllning...

Jag börjar få vana nu att skriva hyllningar till olika personer, eftersom dom trillar av pinn en efter en. Knappt har nyheten om David Bowie svalnat så dör en av mina favoriter av programledarna i svensk radio. Så detta är lika mycket radioentusiaten i mig som skivsamlaren som nu vill hylla Kjell Alinge som tyvärr avlidit, 72 år gammal, och för att göra det väljer jag att först gå tillbaka i tiden till mina första möten med Kjell Alinges radioröst.

Det är söndagsmorgon under slutet av 80-talet. Jag är ett total musikfreak som tar alla möjligheter att spela in musik från radion och jag har just avlyssnat Svensktoppen, med Kent Finell. Där brukar trots allt flera av mina favoriter från trackslistan hamna och ligga några veckor och jag är nyfiken på hur dessa ligger på denna lista också. När programmet så är slut så säger hallåan:
"Vi har hört Svensktoppen, resultatet av omröstningen som presenterades av Kent Finell. Efter nyheterna blir det Eldorado - Äventyret fortsätter" i regi av Kjell Alinge."
Sen blir det några minuters programpresentation och sen nyheter innan Rubert Hines välbekanta signatur drar igång.
"ELDORAAADOOOO!!!!", ljuder det ur radion. En man med en väldigt viskande och mörk röst säger något för mig då helt obegripligt med någon sorts new age-liknande bakgrundsmusik. Mannen är Kjell Alinge. Men snart kommer det musik! Jag har aldrig hört låten och det är inte någon musik som skulle hamna på Tracks. Jag stänger av radion och går och sysslar med annat.

Hopp till våren 1993 och lördagar klockan 10.05. P3 har nästan helt stuvats om och favoritönskeprogram som "Lördagsbiten" har bryskt kastats ut från etern. Istället har man anlitat Kjell Alinge att presentera ett program som heter "På samma våglängd", som under 80-talet var lika med Eldorados hörna för önskemusik och som nu hade kavlats ut till ett eget program. Som den musiknörd jag är som ännu spelar in musik på kassettband så känner jag ett visst tvång att lyssna på det programmet, eftersom det ändå är ett önskeprogram som spelar bra musik. Men jag irriterar mig grymt först på Alinges totala utsvävningar där han både skriker och tramsar med lyssnarbreven. Fast snart så inser jag långsamt; det här är ju riktigt bra! Det är ju ett roligt och nyskapande sätt att presentera önskemusik:
"Det här brevet skulle egentligen ha blivit behandlat så hä... *ritch*... å fan, nu rev jag sönder det ändå..."
Det var brutalt och samtidigt väldigt underhållande!

Tre år senare så sänder jag själv radio i Härnösands närradio, där jag går Estetmedia på Härnösands folkhögskola. Det är en lätt nervös Stafrin som hittills hela tiden sänt kontrollerat och gärna med pratmanus där jag läser innantill exakt vad jag ska säga i mitt 15 minuter långa program "Stafrins Blandning". Programmet var en del av ett större ungdomsprogram som hette "Radio Exit", som sändes på fredagskvällarna. Den här fredagen så hade jag volonterat att sända hela "Radio Exit" helt själv, eftersom de ordinarie programledarna inte kunde. Jag inser att jag inte kan sitta och vara städad och kontrollerad. Det är trots allt ett ungdomsprogram en fredagskväll, "Radio Exit" brukar normalt vara rätt kaotiskt i etern och jag borde göra mer udda saker jag med. Plötsligt slår det mig att Kjell Alinge brukar ibland ha för vana i "På samma våglängd" att lämna mikrofonen en bit och skrika från andra sidan studion. Det ska jag också göra och säger plötsligt i sändning:
"Jag ska bara flytta mig en bit från mikrofonen här medan jag letar bland CD-skivorna..."
Jag förflyttar mig på min skrivbordsstol bort mittemot mixerbordet där hyllan med CD-skivorna finns och låter som Kjell Alinge i hans program i en minut innan jag återvänder till micken och fortsätter mitt faktaspäckade program.
     På den vägen var det sen genom hela min drygt 10 år långa närradiokarriär. Mina största förebilder som radiopratare var Gunnar "Kulan i luften" Kugelberg och Kaj "Tracks" Kindvall, men den som fick mig att inse att program inte alls måste vara under ordnade former och att radion är ett medium där man trots allt är väldigt fri att göra lite vad man vill, det var Kjell Alinge. Därefter gjorde jag närradioprogram som mer än gärna fick sticka ut och vara lite smågalna och då fanns inte plats för några upplästa pratmanus!

Sen är jag alltid efter min tid och när jag nu har blivit äldre så har jag sen flera år tillbaka insett hur genialiskt Eldorado ändå var på sin tid! Framför allt var Eldorado kanske det mest avkopplande programmet som har funnits. Programmets motto var "Vi sänder i siden" och det är precis vad som jag gillar. Musiken var relaxande, smekande och ändå fräsch och ny och Kjell Alinges små flummiga tankeutflykter var förvisso inte alltid begripliga, men ändå väldigt underhållande och rofyllda! Jösses, vad jag har upptäckt många artister
som jag börjat samla skivor av tack vare Kjell Alinge och Eldorado, som Sniff n' The Tears, Johan Lindell, New Musik och Lio, tidiga 80-talsartister jag aldrig snuddat vid tanken att lyssna på förut, men som jag idag älskar, tack vare Kjell Alinges goda musiksmak och lysande förmåga att lugnt och stilla promota det som han anser är bra musik. Finns det något skönare att ligga på en klippa på sommaren, titta på vattnet och lyssna på ett "Eldorado"? Jag tror inte det.
     Dessutom ett hedersomnämnande till två av hans program innan dess, "Café Midnatt", som verkligen var ett nattprogram med mjukt prat och riktigt mysig nattmusik samt det  kortlivade "Fantasino" som var i liknande stil.
     Kjells lekande med Janne Forsell i "Hemma hos..." har jag inte lyssnat lika mycket på, men på Sundsvalls skivmässa för X antal år sen hade jag turen att hitta deras utgivna skiva med sketcher ur detta program. En del sketcher är väldigt gapiga och lite över huvudet på mig, men så finns det riktiga guldkorn, som deras satir med lekprogrammen i TV och radio, "Melodicharaden", där Janne Forsell ska leda ett frågeprogram och Kjell Alinge ringer in och gråter ut om alla sina och världens problem och det slutar med att båda sitter och skriker på varandra i "direktsändning". Det är lysande, detta är unik och på sin tid nyskapande svensk humor!

Jag brukar ju skriva om skivor också och jag har två som jag vill förmedla, som en hyllning till detta radiogeni. Nu medverkar Kjell inte på dom, mer än som skivans producent, men det är ändå hans tydliga ande över "Eldorados" båda skivor, som släpptes 1982 respektive 1987.
     Den första heter "Eldorado: Stjärnornas musik" och är fullständigt olik andra samlingsplattor som olika radioprogram släppt genom åren, som Tracks alla skivor och Metropols dubbelalbum. Här är det olika udda låtar som spelats i programmet och som skapats speciellt för radioprogrammet och därför inte finns på någon annan skiva än denna. Eller vad sägs om Totte Wallin & Björn J:son Lindhs väldigt udda och lågmälda version av Evert Taubes "Stockholms melodi", eller Eva Dahlgrens väldigt personliga och nakna version av Monica Zetterlunds "Sakta vi går genom stan" och klassikern, där Sam J Lundwall med Michael B Tretows lätta röstförvrängning berättar om "Elle dolores"? Självklart finns Adolphson & Falk här och ger oss hela fyra stycken av deras mest klassiska låtar, "Blinkar blå", "Mer jul", Bärande våg" och "Astronaut". Detta är en vacker och mästerlig platta som smeker vackert och som man kan drömma bort till.

Den andra skivan kom alltså fem år senare och heter "Eldorado: äventyret fortsätter...". Det är en inte lika mörk och nattlig platta utan den låter mycket ljusare, men fortfarande smekande och mjuk i musiken. Cornelis Vreeswijk ger oss ett par av sina sista låtar i livet, "I mina kvarter" och "Sommarkort" och Monica Törnell är riktigt bra i sin svenska version av Don Henleys "Boys of summer", "Jag kan se dig". Här finns dock ett par sänkare, Anne-Li Rydé skulle göra lysande dansanta versioner av gamla schlagers fem år senare, men den lätt discofierade versionen av "Min älskling du är som en ros" faller rätt platt och Adolphson & Falks försök till att rappa i "Vårrap" är mer komisk än bra. Men så finns här förstås huvudnumret, kultklassikern: när Ernst-Hugo Järegård med ett överdrivet dramatenagerande försöker tolka Styles "Dover-Calais"! Detta är stor och lysande komik mitt i 80-talet som både driver med decenniet och samtidigt hyllar det.
     Men båda skivorna är ett måste för radiofreaks så som jag själv, främst för att dom lyckas framkalla den speciella rogivande stämning som gav "Eldorado" dess framgång och som är så typisk för Kjell Alinges program, och för att flera av dessa låtar är udda och väldigt svåra att få tag på annars.

Så jag skulle vilja tacka Kjell Alinge för alla nya musikaliska bekantskaper som hans program givit mig, för underhållningen och för allt han gav svensk radio under alla år! Leta gärna upp sidan radiogodis.se där man kan lyssna på hur många "Eldorado"-program som helst!

Tre klipp bjuder jag på, dels den lysande sketchen "Melodicharaden" ur "Hemma hos"-skivan, Totte Wallins underbara version av "Stockholmsmelodi" och självklart Ernst Hugo Järegårds "Dover-Calais".





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...