Level 42 - Staring at the sun

Det har gått 6 1/2 år sen jag skrev en lång och noggrann hyllning till ett av mina absoluta favoritband, Level 42, och den som minns den artikeln är att gratulera. Jag tyckte därför att det var dags att åter påminna om Europas kanske skönaste och funkigaste band, med ett unikt sound tack vare Mark Kings fantastiska bas. Det finns en platta som är gravt underskattad och som förtjänar en uppsträckelse, "Staring at the sun" från 1988. Själva skivköpet är åter ett magiskt ögonblick i tonåren, när jag 1989 gick till den sen länge saligt nedlagda skivaffären Thylins, som låg mitt på torget här i Sundsvall på 80-talet, och köpte skivan ny. Framför allt så var det så få gånger man hade råd att köpa nya skivor när man var 14-15 år att det blev en gyllene stund när man bestämde sig för att öppna plånboken. Men alla dessa ögonblick, när man kunde vandra in och köpa en sprillans ny LP-skiva i skivaffären, komma hem, plocka ur skivan och känna den glänsande ytan på en helt fräsch vinylskiva är magiska ögonblick. Detta kan vara något att lära sig i dagens Spotify-tider då man i praktiken bara kan gå ut och plocka vilken låt som helst från det eviga internetträdet...

Däremot minns jag när jag la på skivan på skivtallriken för första gången och blev rätt konfunderad av den. Jag tyckte den inte var dålig då, men inte alls lika stark som "Running in the family". Jag var kanske lite för ung för den då, för visst är "Staring at the sun" en mycket mer vuxen platta på flera sätt och vis. Det är nog därför som det tog flera år innan jag insåg att den här plattan är så mycket bättre än jag först insåg. Plattan har också fått lite dåligt rykte med åren, i jämförelse med deras tidigare alster, men som sagt så förtjänar den nu att få lite beröm.

Som sagt så skiljer sig den här en del från de tidigare rätt synthbaserade plattorna, och då kanske främst "Running in the family", som jag, som ni kanske vet, rankar som en av dom bästa plattorna någonsin. Därför ska jag inte ens försöka att jämföra dom båda för då hamnar "Staring at the sun" i skuggan (men det gör och andra sidan alla Level 42-plattor). Den här skivan är mycket mer naken och avskalad från 80-talets första halvas synthar och föregångarens mer kommersiella låtuppbyggnad. Men likväl så är den funkig och bandet känns ändå igen. Mark Kings bas är där och gunget, Mike Lindaups falsettröst och keyboard med. Dessutom är detta den första plattan utan bröderna Boon och Phil Gould (även om den tidigare har varit med som textförfattare till sex av låtarna) och med dom nya medlemmarna Alan Murphy och Gary Husband.

Plattan har en svaghet dock och det är låten och singeln "Tracie", som trots den fina texten till Mark Kings gamla flamma är alldeles för lallig och lite fånig för att platsa i den lite mer experimentella och jazziga stil som omger dom andra låtarna.
     Däremot så är plattans huvudsingel "Heaven in my hands" en helt fantastisk funkskapelse som svänger från första till sista tonen och en av mina absoluta favoritlåtar med bandet! Likadant så är plattans andra singel, balladen "Take a look", gravt oförtjänt bortglömd. Det är en otroligt vacker låt som har plattans kanske snyggaste och skönaste refräng.
    Lyssna gärna också på den grymt funkiga "Over there" och Mike Lindaups svala sololåt "Silence". Den senare har också en av plattans vackraste texter om hur svårt ensamhet kan vara, men hur kärleken alltid ändå hittar till dessa människor. Sen gillar jag också det relaxande och tillbakalutande titelspåret och den mer än sju minuter långa "Man". Det finns alltså gott om godsaker på denna platta, som kanske kräver ett par lyssningar men som växer till en platta som både är gungande och ösig till max och väldigt vacker till ljudbild och melodi!
   
Nu var plattan då för svår för den generella skivköparen och den blev aldrig någon storsäljare utan efter detta så blev det utför för bandet. Men Level 42 finns alltså än och turnerar och släppte 2013 EPn "Sirens", som jag ännu inte har hittat tyvärr. Till dess så sätter jag gärna på denna underskattade pärla en gång till som både smeker och river på samma gång och som är en fantastiskt prov på jazzig funk i dess bästa märke. Som bevis på detta tänkte jag vräka på med hela tre låtar, dels dom fantastiska singlarna "Heaven in my hands" (i en liveversion från 1991) och "Take a look" samt den vackra "Silence".