Krönika: Är hårdrock nutidens folkmusik?

Det finns en sak som fascinerar mig och det är människans förhållande till hårdrock idag. Alla som känner mig vet att jag och hårdrock normalt är ingen jättebra kombo. Men var inte orolig, detta är inte någon sorts hatrant till genren. Jag respekterar folks musiksmak och planerar inte att förolämpa någon. Detta är bara nyfikna tankar från en som står utanför och tittar in. Det är något med den ilskna och aggressiva tonen som för alltid gjort att jag har haft svårt för den musikstilen. Jag minns när jag gick på mellanstadiet och hårdrocksprogrammet Rockbox gick på P3. Japp, vi snackar tiden i Sveriges Radios historia då varje genre fick ett eller flera egna specialprogram. Två skolkamrater blev intresserade när jag berättade för dom om programmet. Dom ville att jag skulle spela in ett kassettband med musik från Rockbox och jag skulle sen få ett band av dom. Så jag antog mig uppdraget och LED mig igenom Judas Priest, Iron Maiden, DIO och andra band. Man kan se det som ett slutgiltigt prov om detta verkligen var något för mig. Svaret var förstås nej! Inte minst när skolkamraterna sen fick bandet och klagade på att musiken var för melodiös och att det skulle ha varit ännu hårdare. Det fanns tydligen subgenrer av modellen trash metal, speed metal och death metal. Sen dess så har mitt förhållande till genren varit minst sagt ansträngt och ständigt förknippad med dom långhåriga tuffingarna på mopederna med Iron Maidens husmonster Eddie på tröjan som såg lite hotfull ut mot oss yngre. 

Men hur var det nu med människans förhållande till hårdrock? På 80-talet så var det ju främst tonåringar och yngre som gillade genren. Bland många vuxna ansågs ju genren faaaarlig och Siwert

Öholm predikade i TV om hur hemska "VASP" var. Några höga trackslisteplaceringar för några andra än Bon Jovi var inte att tänka på, om man inte gjorde en riktigt tårdrypande powerballad.
     Hopp till 2023 och hårdrock har idag blivit en sorts ny kollektiv folkmusik. Alla verkar gilla genren, från 10-åringar upp till pensionärer. Jag tror det började i samband med att Lordi vann Eurovision och till och med folk över 70 kunde plötsligt säga:
"Jag gillar ju en del hårdrock. Lordi var ju jättehäftig i Eurovisions-tävlingen där..."
Visst, sen är det ju 80-talets hårdrockare som klippt håret, parkerat moppen och blivit vuxna, men ändå behållit sin favoritmusik och sen fört den vidare till sina barn. Den lojaliteten är rätt imponerande. Många av dom som gillade 80-talets synthpop säger sig ha "utvecklats" eller "gått vidare", medan en majoritet av hårdrockarna älskar sin genre livet ut. Alla tycks vara stora fans av Iron Maiden, AC/DC och/eller Metallica, medan jag flyr fältet när just dessa band spelas. Metallicas rådystra stämning och James Hatfields röst som låter som om han kom från andra sidan graven och AC/DCs hemska puballsångsrock med den kraxande kråkan Brian Johnson vid micken är mer än jag klarar av (och Maiden ska vi inte tala om), men som jag numera möter väldigt få som inte är stora fans av. Jag respekterar det förstås, men förstår det inte. Vad är det i hårdrocken som lockar så väldigt många? 

Och då frågar den nyfikne:
"Men gillar du verkligen inte någon hårdrock???"
Jag har lärt mig om och om och om igen att det nästan alltid finns undantag i all form av musik. Dom

där guldkornen som ändå finns i floran av musik som jag aldrig skulle köpa en skiva av normalt. Men då uppstår frågan förstås vad som menas med hårdrock, för en del av det som jag som yngre fick lära mig betecknades som hårdrock är helt plötsligt idag bara stämplad som "tyngre rockmusik". Jag gillar Deep Purple, men flera som jag har sagt det till tittat skeptiskt på mig och säger:
"Nja, det räknar jag inte till riktig hårdrock. Det är mer vanlig rock..."
OK, det var inte vad jag fick lära mig när jag hörde dom i radio som ung. Jag gillar Deep Purple, slutdiskuterat!
     Ett annat band som följt mig sen jag hörde dom i radio när jag började lyssna på popmusik på allvar och tog mina första steg som musiknörd 1985 var amerikanska Ratt. Den där typen av hårdrock som går precis på gränsen vid vad som jag egentligen tål, men som jag inte kan låta bli för det är ändå bra drag på det där för mig vettiga sättet. 
     Lite nyare är Fozzy, led av wrestlingstjärnan Chris Jericho. Från det att jag hörde låten "Judas" för första gången 2017 så var jag fast. Fozzy har ett kanonbra drag och den typen av slagkraftiga melodier som i alla fall jag har svårt att slita mig ifrån. Jo, men visst finns det en del som är helt OK och till och med riktigt bra i genren, så länge som det har det där lilla extra, inte innehåller en massa okontrollerat skrikande eller sångröster som låter som Kakmonstret, inte har en väldigt massa ilsket gitarrmanglande i extremtempo eller har obscena budskap. Tyvärr är det inte på långa vägar tillräckligt mycket för att jag ska börja se mig själv som en del av hårdrockstrenden. Hårdrock är en stor del av folks musikintresse numera, oavsett vad man gillar genren i sig. Det har jag fått inse och acceptera, även om jag själv mycket hellre sätter på en svängig jazzplatta med Coleman Hawkins, en mysig synthplatta med Depeche Mode eller en störtskön soulklassiker med Curtis Mayfield eller Luther Vandross! Det är inte aggressivt, men gudomligt vackert. Men nu är det då hårdrock som är trenden så för att visa mig lite "hipp" så länkar jag till tre av mina favoritlåtar av ovan nämnda favoritorkestrar i genren .