Utgivningsår: 1981
Skivbolag: Decca
Betyg: 4/5
Här är ett band jag har velat utforska mer av, men inte har haft så mycket koll på egentligen. The Moody Blues är ju ett band som går tillbaka till 60-talet och den enda låten jag riktigt kan med dom är "Nights in white satin", som jag egentligen inte gillar så där jättemycket. Men andra låtar jag har hört lite flyktigt har låtit väldigt intressanta. Så när det damp ner ett par plattor med detta veterangäng från min vän Kjell i Norge så insåg jag att det var bara att ta tjuren vid hornen och gå till verket. Det finns en platta till att gå igenom så det kan komma mer av detta band senare.
"Long distance voyager" är då en platta från 80-talet, då en av grundarna, Patrick Moraz, hade lämnat bandet. Det är delvis ett konceptalbum och dom tre sista låtarna är ett minisvit med clowner och allmänt kaos vid en rockshow. Musiken är stor och pampig till mesta delen och ibland hörs det att man lyssnat inte så lite på ELO och Jeff Lynne. Nu är det väl ingen jättehemlighet att jag inte är så förtjust i Lynnes storsvulstiga sound, men jag tycker The Moody Blues hanterar det klart bättre och med roligare melodier, även om soundet inte är så nyskapande i just den delen. Dock gillar jag ändå den här plattan mycket. Den är i övrigt både uppfinningsrik, oförutsägbar, vacker och riktigt snygg. Singeln "The Voice" är en riktig höjdare och "Long distance voyage" tar oväntade vägar melodimässigt och produktionen är mästerlig, Jag kan gott och väl tänka mig att lyssna in mig mer på The Moody Blues musik. Vem vet, den här gåvan kanske har skapat ett nytt favoritband...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar