Krönika - Det underskattade 80-talet

(Den här finns också att läsa tillsammans med dom andra krönikorna under "Samlarhistorik" under bannern.)
Jag tänkte i några längre artiklar beskriva lite noggrannare om den musik jag lyssnar på och samlar. Vad inom de olika genrer som ligger mig varmast om hjärtat, historia om varför och lite om vilka skivor som gjort att detta är det jag lyssnar mest på. Egentligen borde jag kanske ha skrivit detta först av allt, men bättre sent än aldrig. En del av de skivor som nämns har jag skrivit om tidigare eller kommer att skriva om i senare bloggartiklar. Jag tänkte börja med det som under alla år varit mig närmast, 80-talet. 80-talets musik är förstås det jag växte upp med och folks attityd mot det som man växt upp med är inte alltid positivt. De som är i samma generation som jag tycks ha fått kommando från nåt håll att för evigt tycka illa om det man lyssnade på från 80-talet. Man fnissar lite genant och minns det som en period i ens liv, men inte mer. Men det är få som står upp och säger: Jag gillar 80-talet! Nu har detta blivit något bättre de senaste åren, men för ca 10-15 år sen så var 80-talet lika med att svära i kyrkan. Men jag har alltid varit motströms och alltid gått tvärtemot trenderna i samhälle och nöje. Därför har musiken från 80-talet alltid för mig varit nåt naturligt att ha kvar i mitt liv. Om min far älskar 60-talets musik för att det är hans uppväxts musik så anses det som nåt bra, sunt och naturligt. Om jag gör samma med 80-talet så är jag dock bakåtsträvare och lite underlig. Logik, nån? Men jag har inte slutat lyssna på det jag gillat en gång bara för att vi bytt almanacka och decennium utan valt att utveckla det istället. Men eftersom jag under 80-talet mer eller mindre gillade det mesta som spelades i Tracks så tänkte jag koncentrera mig på ett antal olika genrer från 80-talet som idag ligger mig varmast om hjärtat. Synth-New wave, svensk pop och den brittiska housemusiken. Självklart fanns det mycket inom de mer kommersiella genrerna som jag också tycker är/var kanonbra, men 80-talet är så oerhört mycket och så mycket av det är bra att jag nånstans måste begränsa mig.

Alltid så får man höra att man antingen var synthare eller hårdrockare på 80-talet och jag var, som alla förmodligen redan förstått, synthare, dock utan att gå i liknande kläder. Musik ska vara en njutning, inte en livsstil! Depeche Mode var redan på tidigt stadium nummer 1 och Erasure, Howard Jones och OMD kom strax efter. Sen är det ju en definitionsfråga, men jag räknade i alla fall då eurodiscons företrädare till mitt synthiga intresse, Modern Talking, Bad Boys Blue, Fancy, Den Harrow och framför allt Sandra, som var min stora favorit. Förutom att hon är en av jordens snyggaste kvinnor och dessutom är begåvad med en underbar röst så har hon också Michael Cretu som är en av 80-talets mest underskattade producenter. Den ljudbild som han gett hennes plattor är enorm och hennes båda plattor ”Mirrors” och ”Into a secret land” är klassiker som jag vevat ett par hundra gånger!
Problemet när man stirrar sig blind på hitlistornas musik är att man helt ignorerar mycket bra musik som förtjänar ett bättre rykte. Därför så var det mycket av synthens företrädare som jag fick upptäcka i modernare dar, som Ultravox, Talk Talk, Duran Durans första plattor, Blancmange och så vidare. Flera av dessa bands skivor har ni ju kunnat läsa om här förut i och med att jag har skrivit ganska mycket om 80-talets engelska new wave våg. England var verkligen 80-talets stora guldgruva när det gäller ny bra musik. Det var snyggt, polerad, fräscht och gjord av de bästa musikerna som både hade foten i det traditionella och vad som var hippt och nytt, som det ska vara!

Samma när jag mot slutet av decenniet upptäckte den då nya engelska dansmusiken, housemusikens intåg på de engelska klubbarna, Soul II Soul, Coldcut & Lisa Stansfield, S-Express, Innercity, D´Mob osv. På 80-talets senare hälft var verkligen MTV och Sky Channel guds gåva till mig. Där kunde jag insupa inspiration från utlandet och de amerikanska och engelska hitliste-programmen och just housemusikens företrädare spelades ofta och gärna. Produktionen var enormt häftig och melodierna satt som ett knytnävslag! En av mina favoritplattor där är D´Mobs ”A little bit of this, a little bit of that” från 1989, en platta som är uppdelad i två delar. Dels ena sidan som är mer melodier och dels andra sidan med mer rap och dansmixar. De bästa låtarna på plattan är sjungna av grymt underskattade discosångerskan Cathy Dennis som aldrig nådde jättehöjder i Sverige karriärsmässigt men som var en kanonbra sångerska hos D´Mob i låtar som ”C’ mon and get my love” och ”That´s the way of the world”. Och även om jag normalt inte gillar mixar så svänger den mer mixvänliga sidan skönt. Soul II Soul är ett annat band i denna genre som borde uppmärksammas mer. Jazzie B var på sin tid en gud att göra låtar som låg i gränslandet mellan dance-house och skön brittisk soul med en stänk jazz i kanterna samt med Caron Wheeler som en av genrens bästa sångerskor. Bandets andra platta, ”Vol II: 1990 – A New Decade” är en riktigt skön klassiker, även om Wheeler nu lämnat bandet till just denna platta!

När det gäller svensk musik så har jag alltid hävdat att svensk musik under 80-talet är enormt underskattat. Visst, om man tittar enbart på hitlistorna och Tracks alternativt ur exportsynpunkt så kan jag hålla med om att det inte fanns mycket att hänga i julgranen. Där hade svensk musik sin lågvattenperiod. Men kvalitetsmässigt utanför den absoluta toppen på listorna fanns det enormt många bra artister och band som gjorde kanonmusik som med rätt push hade kunnat bli större än de var. Redan i tidig ålder, runt 12-13 årsåldern, så fastnade jag för Eldkvarn och deras musik. 1989, när jag hörde låten ”Långsamt tåg”, så sprang jag ner till Thylins skivaffär på Storgatan och köpte singeln. Samma när Peter LeMarc kom med låten ”Mellan dig och mig” året efter.
”Det här är en av hans allra bästa”, sa jag lyckligt till skivexpediten när jag höll vinylsingeln i min hand och betalade mina 25 kronor. Då hade jag dessutom året innan inhandlat hans platta ”Närmare gränsen” på köpkassett på Åhléns, som fortfarande är en av mina absoluta favoritplattor av LeMarc.
Därefter har då svensk musik från den tiden varit nåt jag gillat väldigt mycket. Med riktigt snygga och lysande texter och härliga melodier och namn som Freda, Ratata, Adolphson & Falk, Lolita Pop, Imperiet, Anne-Lie Rydé, Marie Fredriksson och Commando M Pigg. Kom inte och säg att det inte fanns mycket bra svenskt under 80-talet. Lolita Pops platta ”Irrfärder” från 1983 är en riktig kanonplatta som jag köpte på Sundsvalls skivmässa för ett antal år sen. Ett annat band som jag upptäckte sent, men som jag tycker är kanske svensk pops allra mest bortglömda band är Nina letar UFO med sångerskan Malin Werne. Bandet är annars känt för bandet som fostrade den framtida Pontus & Amerikanen Lars Yngve ”Wasa” Johansson. Men jag gillar Malin Wernes röst, jag gillar bandets texter skarpt och deras stora och maffiga rockmusik med en nypa pop i kanterna, i låtar som ”Het”, ”Baba twist” eller ”Maneter & planeter”. Två plattor släppte bandet, kanonplattor båda. Sound Of Music ska jag också nämna, även om de musikaliskt ligger en bit från ovan nämnda band, men de är några jag gillade väldigt mycket, framför allt Peter Grönwalls melodier och produktioner.
Sen hade Sverige också en riktigt bra synthpopvärld också, med Lustans Lakejer, Nasa, Shanghai, Plus Ett, ovan nämnda Adolphson & Falk och Ratata och French Revolution. Sen ska man inte heller underskatta flera av de svenska band som sålde i massupplagor, som Trance Dance och Style. Trance Dance ”Dancing in the shadows” är en riktig skön dansrökare från 1987!
Som sagt, 80-talet borde ha ett mycket bättre rykte. OK, det har blivit bättre. Jag har till och med fått kommentarer till min hemsida, Retrogalaxen, från 13-åringar som önskar att de levde på 80-talet. Men det vore skönt med nåt medium som vågade titta djupare än att bara, skratta åt modet, spela några trötta schlagers, A-has, ”Take on me”, Nenas luftballonger eller Cyndi Laupers ”Girls just want to have fun”. För 80-talet hade så otroligt mycket bra att upptäcka!

Till dessa krönikor har jag valt att inte ha några filmer.