Krönika - Det utvecklande 90-talet

(Den här finns också att läsa tillsammans med dom andra krönikorna under "Samlarhistorik" under bannern.)
Del 2 i min krönikeserie om historien om den musik jag helst betalar pengar för i fast och fysisk form, mer känd som skivor. 90-talet var ett väldigt märkligt decennium. Egentligen är det decenniet helt färglöst utan egen stil eller personlighet och hade nån 1999 sagt att jag tio år senare skulle sitta och hylla det decennium som gått så hade jag tittat lite konstigt på denne. Visst gillade jag mycket av det som var under 90-talet, men hylla det, tveksamt. Jag hade nickat instämmande när Henrik Schyffert sågade decenniet på scenen i sitt försvarstal. Men 90-talet var ändå det decennium då mitt musikintresse utvecklades som mest, just för att det kom så mycket nya stilar att utveckla och upptäcka. Sen ska jag verkligen inte förneka att det fanns mycket dynga också, framför allt mot slutet av 90-talet då vi dränktes av pojkband av alla dess hemska former, danskpopinvasion med Aqua och Toybox i spetsen samt idel helt ointressanta rockband som passerade i alla fall mig obemärkt förbi. Punkreviveln 1994 måste förstås nämnas i samma kategori, eller Cranberries vidriga "Zombie". Men jag har ju en förmåga att glömma bort det som är alltför tråkigt och plocka fram det bra.
Då 80-tal övergick till 90-tal, 1989-90 så låg mitt musikaliska intresse i hitlistemusik, jazz och 80-talets alla musikaliska irrvägar. Varken mer eller mindre. Till det kom 1990 soulmusiken som jag blev mer och mer intresseradav efter att ha hört Mats Nileskärs krönika över 80-talets soulvärld i "8 timmar 80-tal" i P3 på nyårsaftonen 1989. Amerikansk midnightmusic av storstadskaraktär som svängde nåt enormt, eller som smekte skönt om det var ballader. Jimmy Jam & Terry Lewis från Minneapolis var de absoluta favoriterna tillsammans med Teddy Reileys New Jack Swing. Janet Jacksons plattor gick därför varm hemma i Sundsvall. En favoritplatta från mina första soulår var amerikanska The Family Stands "Chain" som jag hörde spår från i P3s Soulcorner. Jag älskade låtar som "Ghetto heaven", "Sweet liberation" och inte minst balladen "In summer i fall". Enormt välgjord platta med en produktion lagom flirtande med hiphop, men ändå med hela kroppen i klassisk soul och med texter som lika ofta handlar om kärlek som politik och orättvisor i samhället. Family Stand skulle senare bli mer känd för skapandet av Paula Abduls andra platta "Spellbound".
Johnny Gills "Provocative" var en annan skiva jag lyssnade mycket på under mina folkhögskoleår 1995-96 och som rekommenderas varmt! En Jam & Lewisklassiker utgiven på Motown.
Soulintresset har sen dess lett mig in på spår som engelsk acid jazz och smooth jazz med Brand New Heavies, Incognito och Lee Ritenour.
Just året på folkhögskolan i Härnösand utvecklade nog mitt musikintresse mest. 1996 tycker jag är 90-talets allra bästa år för det året fanns det så enormt mycket att upptäcka. Hitlistorna har nog aldrig varit så varierad som då, då det fanns plats för både eurodisco, britpop, svensk indiepop, folkmusik, trance, vanlig pop, rock, pojkband, pop på svenska osv.

Jag avskydde först den mer technobaseradeversionen av eurodiscon som var aktuell i decenniets mitt, förutom Basic Element och U96 som var de enda jag lyssnade på riktigt. Att bara stå och rappa och sjunga om att man skulle hoppa och dansa på dansgolvet kändes helt meningslöst och enformigt. Men snart så började jag falla mer och mer för den sköna dansproduktionen och de enormt slagkraftiga melodierna. Låtarna satt som ett skruvstäd i huvudet och ljudbilderna var härligt svävande med en skön rytm! Därmed så började jag lyssna in mig mer på de låtar jag tidigare avskytt och blev ett eurofan av stora mått och är så än, även om jag ännu kan leva utan dessa texter om att "get on the floor". Ibland är livet förunderligt och konstigt. Men fortfarande är Basic Element och U96 de i den genren som jag håller som kungarna. Inte minst Basic Elements platta "The ultimate ride" från 1995 som nog är den europlatta jag lyssnat mest på. En explosion av dansrytmer med melodier som satt som ett knytnävsslag i magen. Ska man höra en eurodanslåt så ska man höra Basics "Revolution" från den plattan som jag ännu håller som en av de skönaste danslåtarna nånsin! En låt som borde ha släppts på singel och blivit en jättehit!
Sen började jag lyssna allt mer på eurotrancemusiken med artister som Antiloop och Sash! och senare vocal trance och trance, som tillsammans med den nya svenska new wavevågen som dök upp, nästan räddat 2000-talet för mig i en tid då den hitlistebasrade musiken betytt mindre och mindre. Sash! platta "Trillenium" var en platta som gick varmt, som jag köpte till billigt pris när en skivaffär i stan som hette CD Mix gick i graven 2000. "Adelante" är en danshistoriskt mästerverk liksom låten "Le soleil noir" sjungen av Encore, som senare släppte en egen soloversion av låten. Minnesgodna läsare kanske minns också att "Trillenium" blev utsedd av mig till 2000-talets näst bästa album.
1999 och 2000 prenumererade jag på Mr Musics dansmärke Maximum Dance och fick euro och trancemusik varje månad som jag aldrig nånsin hört nån annanstans i medier eller affärer direkt i brevlådan . Mr Music är en styggelse normalt för en skivsamlare, men Maximum Dance gillar jag och det gav mig väldigt mycket under millenieskiftet.

Under min folkhögskolevistelse så kom jag också i kontakt med britpopen, som jag tidigare avfärdat som journalistisk överreklamerad skrammelmusik. Men via en tjejkompis så blev jag fast med både Pulp, Suede och Oasis. Dock aldrig Blur faktiskt som jag tyckte hade urtrista melodier. Suedes "Comin´ up" har jag ju skrivit om förut och ett annat mästerverk för mig där är Oasis "Be here now" från 1997. Här skiljer sig min smak från de flesta andras, inklusive medias, för den plattan anses idag som britpopens död, men jag står vid min åsikt att låtar som "D' You know what i mean", "My big mouth" och "I hope, i think, i know" är lysande röjarlåtar som jag kan höra om och om igen! Denna skiva köpte jag från början 1997 på Åhléns, men fick skivan (tillsammans med flera andra skivor och min bärbara CD-spelare) stulen på en tågresa till Öland 1999 och fick ett par år senare köpa om den på en second hand.

I slutet av 90-talet hörde jag mycket på Kaj Kindvalls sidoprogram "Singel" i P3 och fick lära mig mycket om engelsk och amerikansk musik, så även på dansmusikområdet. Så runt denna tid så föll jag också för den dansmusik från England som var mest inne då, big beat med Fatboy Slim i spetsen. Det var "Rockafeller skank" 1998 som banade väg. Jag älskade experimenterandet och leklustan på låtarna som ledde till ett enormt röj. Lyssna bara på Fatboy Slims klassiker "You've come along away baby" eller varför inte Chemical Brothers "Surrender" eller en höjdarplatta som Apollo 440s "Getting high on your own supply". Här har jag dock fått mer problem med samlande i modern tid eftersom den musikstilen nästan helt dött ut och det är ursvårt att hitta nytt på platta i den stilen. Den engelske journalisten Simon Reynolds skrev en danshistorieboken "Generation ecstacy" väldigt träffsäkert om big beat:
"The reminded us that dancemusic is supposed to be about fun, about freaky dancing as opposed to headnodding and trainspotting!"
Big Beat var galet, udda och stack ut från det slätstrukna och intetsägande som dök upp på listorna mot slutet av 90-talet och fortfarande undrar jag vad som hände när Big Beat dog ut som företeelse. Vad hände med det oförutsägbara i musiken och de artister som vågade sticka ut och göra lite galet med musik? Mer än nånsin behövs det idag. Om det fanns variation på listorna 1996 så är allt idag inskränkt till hiphop, Idol-Melodifestivaldisco och diverse Håkan Hellström-Mando Diaokopior. Ingen vågar göra nåt som sticker ut och är udda utan allt ska följa en mall för pengarnas skull och det blir så otroligt tråkigt. Hur ska musiken kunna utvecklas inför framtiden om inget nytt och udda får förekomma och om ingen vågar gå sin egen väg för att man tror på musik före vad som säljer på listorna?

Till dessa krönikor har jag valt att inte ha några filmer.