måndag 8 november 2010

Krönika - Jazzen anfaller

(Den här finns också att läsa tillsammans med dom andra krönikorna under "Samlarhistorik" under bannern.)
Jag var tolv år 1986 när jag började gilla jazz vilket får väl ses som rätt ovanligt. Det var en kompis som lärde mig det egentligen. Jag brukar även säga att det nog ligger lite i generna också eftersom min farfar var lokal jazztrummis i Sundsvall, men min kompis var det som ledde mig in på vägen. Jag var hos honom en kväll och kopierade musik på band och han frågade om jag ville fylla ut bandet med lite jazz. Jag tackade ja för jag tyckte det lät spännande och fick en inspelning av en ungersk gladjazzorkester som var inspelad från TV. Dagen efter, då jag var ledig från skolan, hörde jag på inspelningen och blev frälst av svänget och spelglädjen och letade runt exakt varje millimeter i familjens lägenhet efter nåt som var jazz, men hittade bara en skiva med Bill Haleys saxofonist Rudy Pompilli, som var jazz med rockinfluenser. Jag fick nöja mig med det till dess att radion ett program om Claes Janssons grupp då, Soul Train, som släppte en platta. Soul Train var en ihopsatt konstellation som 1986 vann jazztidningen Orkesterjournalens tävling om "Jazz i Sverige". Den plattan hittade jag tio år senare och heter följdaktigen "Jazz i Sverige ´86" och är en ganska udda jazzplatta i min samling. Den är en blandning mellan blues och funk, men ändå foten i traditionell jazz. Den instrumentala låten "Iron stick" är en riktig sval och skön klassiker liksom den ösiga och sväniga "You can't have the cake an eat it too".

Det som ledde in mig på äldre jazz var, som jag berättat tidigare, ett specialprogram om pianisten Lennie Tristano som sen dess blivit min husgud inom pianojazzen. Därefter var det inspelning av alla jazzprogram på söndagskvällarna som gick under det sena 80-talet där "Jesses Jazzbar" och "Be bop spoken here" var mina favoriter, förutom "Smokerings" med Leif Andersson som utvecklat mitt jazzintresse enormt.
Jag var en ganska stor traditionalist när det gällde jazz som ung och det står sig än, även om jag börjat gå utanför mallarna lite mer. Den jazz som jag lyssnat på har mesta dels rört sig i genrerna storband, småbandsswing och bebop. Jag brukar dra en åldersgräns kring 1959. Allt därefter är för modernt. Jag brukar leva efter Duke Ellingtons gamla låt:
"It don´t mean a thing if it ain´t got that swing!"
Dock har jag sen dess upptäckt lite mer modernare inspelningar som är bra, som bluesjazz med hammondorganister som Jimmy Smith, men det mesta är fortfarande i ovan nämnda genrer. Jazz av stilen hardbop, freejazz eller dylikt avstår jag ifrån!

Nå, det tog ett bra tag innan jag började samla jazzplattor för under mina unga år så var jag enormt snål med mina pengar och levde på min kompis inspelningar och spela in från radion. Den första jazzplattan jag köpte var en nyare trioplatta med Red Norvo på Fyndlagret, en sådär platta jag fortfarande har, men inte spelar så jätteofta. Men då var den guld värd.
När man ska samla jazzplattor så får man vara lite uppmärksam. Det gäller att dels verkligen veta vad man samlar och kolla vad som finns på skivorna. Eftersom man spelade in på 78-varvare innan 50-talet så är följdaktigen de flesta LP-skivor med jazz innan dess samlingsskivor av nåt slag från nån musiker eller radioupptagningar så här får man hålla koll på vilka skivor som bjuder på mer udda inspelningar som inte tillhör musikerns vardagsreportoar. Det finns till exempel exakt hur många Benny Goodman-plattor som helst där en stor del av dom är dussinsamlingar som innehåller "Sing sing sing", "Let´s dance" och "And the angels sing". Sen finns det ett antal speciella plattor som innehåller liveupptagningar, radiosändningar, hans trio- och kvartettinspelningar och annat mer udda och det är dessa som jag tycker är roligast att hitta.
Inom bopmusiken och den modernare jazzen däremot är det lättare att hitta egengjorda skivor med inspelningar direkt på LP, även om det även där självklart finns samlingar också. Miles Davis plattor till exempel finns det massor med både egna skivor som i tidigare artiklar nämnda "Birth of the cool", "Miles ahead" och annat, men även dussinsamlingar med de vanligaste låtarna. Däremot är dessa egna skivor något dyrare också just för att LP-skivorna är så pass gamla i sin utgivning. Så att samla jazzplattor är verkligen en rolig jakt på det lilla extra och specialla som är annorlundare än att hitta popplattor som det finns hur många ex som helst av i alla backar.

En musiker som däremot har följt med mig genom alla år är Art Tatum. Åter är min kompis ansvarig för att jag upptäckte denne blinde mästerpianist som flyger fram över tangenterna och som hittat sin egen stil i en swingstil som inte heller är helt opassande i bopmusiken. Versionerna av de klassiker han spelar är väldigt speciella och egna och han lyckas hitta nåt helt nytt i det traditionella. Få pianister kan mäta sig med Art Tatum och jag har samlat på mig en hel del Tatumplattor, men den första var en grön skiva som jag faktiskt inte minns vart jag köpte. Den är egentligen en billigutgåva av bolaget Storyville som ingår i serien Masters of jazz. Egentligen så långt ifrån speciell som det går, men det var min första Art Tatumskiva och innehåller en hel del klassiker, som hans geniala version av "Lulu's back in town". "Sweet Lorraine" är också en låt som är legendarisk i hans version och som här är i en mästerlig tolkning från radioprogrammet "Chesterfield Supper Club".
Ett märke som brukar innebära högkvalitet och bra och speciella inspelningar är Bluebird. Egentligen är detta också ett samlingsmärke med det bästa, men här kan man också hitta mycket som inte getts ut så mycket på skiva förut. Dessutom är de flesta Bluebirdskivorna dubbelalbum. På Förlorade Favoriter under gymnasietiden så hittade jag en Bluebirdsamling med Artie Shaw och hans orkester som jag spelat en hel del. "The Complete Artie Shaw volume 7" är dess kompletta titel. Om jag nånsin hittar de övriga sex delarna står skrivet i stjärnorna. Det speciella med den här samlingen är att den innehåller inspelningar med Shaws småbandsprojekt "The Gramercy Five" som inte är lika lätta att hitta som hans storbandsinspelningar. "Hop, skip and jump" är en klassiker som följt med mig genom alla år! Storbandslåtarna här är inte heller Shaws största klassiker utan mindre spelade låtar som "Natch", "Scuttlebutt" och "Keepin' myself for you".
Därefter har jag också i Stockholm hittat en Bluebirdsamling med Earl Hines mindre kända storband från 40-talet.

Svensk jazz har också alltid tillhört bland det jag värdesätter mest. Sverige har en väldigt fin jazztradition som dock alltid varit långt efter sin tid när det gäller trender och musikstilar, naturligt eftersom det tog längre tid för det nya från USA på 40- och 50-talet att leta sig över Atlanten. Men jag blir lika glad åt både plattor med Håkan Von Eichwalds orkester från 30-talet som Lars Gullin och Carl-Henrik Norin på 50-talet. Jösses, vilken stämning man kan få om man står i Stockholm och lyssnar på Lars Gullin när mörkret sänker sig över höghusen och statyerna och bilarna far fram över storstaden. För detta ända mål rekommenderas en samlings-CD med Gullin betitlad "Jazz i blåton" som innehåller de klassiska Gullinspåren som "Gull in a gulch", "Deep purple" och "Danny". Nu finns det förstås mer originella Gullinplattor som inte är samlingar men som också är bra, "Portraits of my pals", till exempel, men jag tycker att detta ändå är en fin samling som är värd att uppmärksammas.
På CD finns det en hel del fina nyutgåvor och samlingsplattor som innehåller mycket intressant och en av de tidigaste jazz-CD-skivorna köpte jag på Forums skivavdelning 1993. Charlie Barnett och hans orkester skrev jag om för ett år sen när jag presenterade CD-boxen från Quadromania och då hittade jag en häftig och udda samling från MCA med Barnett betitlad "Drop me off in Harlem" som innehåller hans Deccainspelningar från åren 1942-46. Av de mest kända Barnettlåtarna är det bara "Skyliner" kvar. I övrigt finns en kanonversion av låten "Smiles", Duke Ellingtons "Oh, miss Jackson" och en jätteskön version av "Gulf coast blues".
Decca är ju ett klassiskt jazzmärke, i samma nivå som det andra legendariska märkena Blue Note och Verve. Skivor från de två sistnämnda är normalt sätt dyrare än andra jazzmärken. Men som jag sa när jag skrev om Quadromania och även Past Perfect Silver Line, man ska inte underskatta de små märkena för det kan finns mycket spännande även på dessa, ibland även mer spännande saker. Ett sånt märke är Jazzviews etikett "Historical masters" som ger ut liveupptagningar med modernare jazz. En klassisk utgåva från Historical masters är ett par CD-skivor med liveupptagningar med Fats Navarro och Tadd Dameron från klassiska jazzklubben Royal Roost. Inspelningarna innehåller även presentatör, i detta fall Symphony Sid Torin, vilket jag alltid tycker är bäst. Klippta eller nertonade liveupptagningar känns väldigt splittrat och ointressant. I detta fall är inspelningarna från olika datum 1948, men ändå riktigt bra klippt för att få en helhet av konserterna. Detta är riktigt bra plattor med livemusik av högsta klass som jag hoppas kunna skriva mer om senare. Sen kan jag flagga lite för det lilla bolaget Anchas utgivningar med Leif "Smokerings" Andersson som presentatör. Gillade man "Smokerings" i Sveriges Radio så är detta ett måste, även om han på en del av skivorna envisas med att prata engelska.

Som sagt, att samla jazz är numera en sport där man ska zick-zacka mellan dussinsamlingar för att hitta den skiva som har mest speciella inspelningarna, men det är kul och värt sin tid. Självklart ska man också kosta på sig att se jazz live, för spelglädjen som musikerna visar där är en bra bit i från vad ett bra betalt liveband på en gatufest ger. Sen kan jag tycka att man måste nånstans börja fundera på vad jazz egentligen är för branschen vill satsa på modernare jazz, gärna med pop och hiphopinslag för att sälja och locka den yngre publiken, men publiken är noll intresserad. Däremot finns det mängder av jazzorkestrar ute på landsbygden och i småstäderna som spelar klassisk jazz, storband som swing som bop och som är kanonbra, men som inte får nån uppmärksamhet mer än en recension av den lokale jazzklubbsrecensenten. Den nya och moderna jazzen kommer aldrig att bli så stor som musiker och kritiker vill, helt enkelt för att den är för svår att ta till sig och mer anpassad för den inre musikaliska kretsen. Samtidigt kan man inte förnya jazzen genom att göra en allt för kommersiell barnmatsanpassad variant heller för det blir oseriöst. Men faktum kvarstår, frågar man en människa på gatan om en jazzmusiker så svarar denne hellre Louis Armstrong och Duke Ellington och inte Kieth Jarrett eller Ornette Coleman. Bra eller inte för andra bedöma, men så ser det ut och just nu får man acceptera det. En sak är säker, jazz är häftigt och ska så förbli!

Till dessa krönikor har jag valt att inte ha några filmer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...