torsdag 23 december 2010

Alphaville - Forever young

Så här vid juletid så ska jag skriva om en av mina absoluta favoritplattor och en platta som genom hela mitt liv följt mig som en nostalgisk klassiker och en av de vackraste 80-talsplattor jag vet. Den är inte originell för fem öre och går att hitta i vilken loppisback som helst, men den är en legend bland 80-talets skivor. Jag snackar förstås om Alphavilles 26 år gamla "Forever young", helt passande förstås när Alphaville, dels har varit i Sverige under året på "Forever Young"-turnén och när bandet precis i detta nu dessutom släpper en ny platta, "Catching rays on giant".

Den här plattan har jag hört fram och tillbaka om och om igen så länge jag kan minnas och jag tröttnar aldrig på den. Historien om denna platta för min del går ända tillbaka till dess den kom, 1984, då jag gick på Duvans Fritids här i Sundsvall. Jag var kompis med två synthare som älskade plattan och som hade den med sig på kassett. Vi bildade med några tjejer en sorts klubb som lyssnade på Alphavilles platta. Och jag blev frälst i plattan och de synthmattor som Marian Gold, Bernard Lloyd och Frank Mertens spelade upp! Så frälst att jag lite olovligen lånade hem bandet och gjorde en minst sagt usel kopia på den. Men jag hade den i alla fall, tänkte jag, och ingen av mina kompisar på fritidset då fick veta nåt. Så om dessa två killar mot all förmodan skulle läsa detta och känner sig träffade så kan jag ursäkta mig med att, jag var ung och musikfreak ;) . Men lågstadietiden på fritids i mitten av 80-talet är för mig för alltid ihågkommen som "Alphavilletiden". Så småningom fick jag möjlighet till en långt bättre bandkopia och senare också förstås ett exemplar på vinyl, jag minns dock inte varifrån.

Singlarna från plattan kan väl alla innan och utan vid det här laget, åtminstone de tre första, "Big in Japan", "Forever young" och "Sounds like a melody". Lite onödigt vetande är att "Big in Japan" skrev Marian Gold redan 1979 efter att ha hört Frankie Goes To Hollywoods sångare Holly Johnsons band då som hette just Big In Japan. Jag ska medge att "Big in Japan" och "Forever young" är lite sönderspelade. "Sound like a melody" däremot, som var den allra första tracksettan, är ett skönt örhänge som kan spelas hur mycket som helst.
De andra låtarna på plattan är dock mycket värda att nämnas, inklusive den fjärde singeln, den sorgligt bortglömda "Jet set" som ironiserar över dåtidens kommersiella samhälle.
En annan favorit är "To Germany with love" om en tysk medborgare som är fast ett annat land som sitter och skriver av hemlängtan till sitt hemland. Lyssna också på den svävande sommarsynthpopdängan "Summer in Berlin" eller den inledande "A victory of love" som börjar lågmält med Marian Gold sjungandes med sin djupaste röst och som sen växer till en stor, dansant och vacker synthpopsymfoni. Och det är det som mycket gör plattan, att Alphaville mellan snygga melodier och refränger målar med breda penslar med syntharna och låter produktionen sväva ut och få fritt spelrum. Till sist vill jag också pusha på "In the mood" som är lite mer funkig med lite melankolisk stämning.

Trots att plattan blev en mastodontsuccé (två miljoner sålda exemplar) så lämnade Frank Mertens bandet i januari 1985 och ersattes av Ricky Echolette. Bandet tog lång tid på sig och gjorde den mer vuxna och svårlyssnade uppföljarplattan "Afternoons in Utopia" 1986, en platta som förstås inte är i närheten av lika stark och bra, men innehåller ändå många sköna poppärlor. Dock skulle det ta ca 13 år innan de gjorde en platta som var lika starkt synthinfluerad som "Forever young", 1997 års platta "Salvation" som också är att rekommendera. Alphaville av idag består av fyra medlemmar, men Marian Gold är den enda av originalen kvar och bandets enda mediala person också och bandet säljer inte i närheten av samma storlek som då. Bandet har dock skrivit in sig i den musikaliska historien på bara en platta, som dock blivit ett av de stora mästerverken i popvärlden! "Forever young" är en av de bästa och snyggaste plattorna nånsin och en platta att spela om och om igen. 80-talet blir inte bättre än så här!

Jag bjuder på tre klipp här. Först den otroligt vackra "Summer in Berlin", i ett TV-framträdande från 1984.
Sen kan jag ju inte undanhålla er den magiska monsterhiten, "Sounds like a melody".
Och till sist den bortglömda sista hiten "Jet set", och som synes så är en medlem utbytt från dom andra filmerna.





2 kommentarer:

  1. Läste igenom detta och håller med dig helt, en kanonplatta. Härliga minnen till denna skiva och man kan lyssna om och om igen på den. Lyssnar just nu på nya albumet som också är bra men inte i närheten av forever young. Nya turnén är bra och nya albumet har sålt guld i polen. Förresten sångaren heter Marian ;) www.alphaville.org

    SvaraRadera
  2. Dear Anonym
    Kul att vi delar samma syn på plattan! OK, det ska rättas till, rätt ska vara rätt ;)

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...