Gene Krupas namn hos den stora massan som lyssnar på jazz är idag synonymt med jazztrummisarnas mästare. Även hos den del av befolkningen som lyssnar lagom lite/mycket på jazz så är Krupa den jazztrumslagare man ser som störst. Jag har en sorts blandad åsikt om honom. Självklart gjorde han guld för Benny Goodman, inget snack. Han funkade kanon i Goodmans klassiska kvartett med Goodman, han själv, Teddy Wilson och Lionel Hampton. Och hans insatser i den numera legendariska Carnegie Hallkonserten 1938 ska aldrig glömmas bort. När Goodmans band hade kommit in i finrummet av den amerikanska musiken, Carnegie Hall, där det dittills bara spelats nästan uteslutande klassisk musik och operor, så hade man problem att hitta flytet. Bandet var nervös över att spela just där och tanken på vad som skulle hända om det blev ett fiasko. Då ryckte Gene Krupa tag i bandet och drog till med ett solo under "Sing sing sing" som fick de andra musikerna att vakna till och inse vad dom höll på med och därefter så blev konserten den milstolpe i jazzhistorien den är idag.Hans egen orkester några år senare var väldigt välorganiserad med Roy Elridge i trumpetsektionen, men Krupa själv däremot har ofta fått nån blandad form av hybris och epilepsi och trummar väldigt osorterat och otakt ibland för att göra sig hörd och hans solon må vara konstnärliga i nån form men också dock väldigt påfrestande överdrivna.
Däremot tillhör de låtarna på denna stenkaka några av hans allra bästa. Men så är den utgiven också på Parlophones "The 1945 Super Rhythm-Style Series" vilket brukar innebära jazz av hög klass! Samlar man jazz som jag och ser det märket så vet man att det är riktig klassis
k jazz man får! Nu är låtarna på skivan inspelade några år efter deras storhetsperiod, men det gör inte låtarna sämre för det. I "The big do" så hörs Krupas trummande insatser något mindre och orkestern får fritt företräde och flyter på riktigt bra i en väldigt snygg melodi!Däremot kan man då tycka att en låttitel som "Drum boogie" skulle innebära att Krupa trummar oavbrutet men faktum är att den låten är klart en av Krupabandets allra häftigaste inspelningar. I original är den gjord med Anita O´Day 1940, men här är det med en annan "dags-sångerska", Irene Day. Melodin tuffar fram som ett tåg med en melodi som sitter som ett slag i magen och sångerska och bandet sjunger snyggt ihop i "drum booooogie, drum boooooogie". Självklart har jag även en inspelning av Anita O´Days version, i en radioupptagning på platta som jag köpte på skivaffären "Runt runt" i Stockholm för några år sen. Men Irene Day och Krupabandet lyckas klart att dra fram trumboogien på ett proffsigt sätt med bra sång av Day.
Var jag köpt denna kaka kan vi lämna där hän, helt enkelt eftersom jag inte minns det. Det var dock en av mina första jazzkakor från mitten av 2000-talet.
Nå, allt slutade ju väl och efter några stormiga år återförenades Krupa och Goodman på 70-talet för ett gäng lika klassiska framträdanden som de som de hade på 30-talet. Krupa är en bra trummis, även om jag tycker att han stylar för mycket i hans egna inspelningar. Men "Drum boogie" och "The big do" är klara klassiker som sitter klart kvar i medvetandet efter at pickupen lämnat skivspelaren!
Här tycker jag att det är på plats att bjuda på båda låtarna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar