expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

fredag 11 december 2020

KRÖNIKA: Tankar kring en musikgenre 5 - 90-talet

Nej, den här serien har inte lagts ner, jag bara tog en liten paus för att hinna med lite plattor också. Det finns några genrer kvar att beta av. Fast egentligen är det lite orättvist att inkludera hela 90-talet som en enda stor genre eftersom hela decenniet i sig ynglade av sig genre på genre som kom och gick. Men det är så pass många genrer som kom och blev tillfälliga trender då så jag tror ändå att det är bäst att beta av dom lite kort och samla allt under 90-talets fana så inte texten blir alldeles för lång. Den här biten kommer då förstås främst handla om de 90-talsgrenar som ligger mig närmast, eurodisco/eurotrance, britpop och mer så kallad vanlig pop. Sen var ju 90-talet också pojkband, grunge, hiphop och dansk dagispop och dessa tänker jag lämna därhän. Bigbeat skulle jag kunna nämna, som är en genre jag gillar skarpt, men musik i den genren bortom Chemical Brothers eller Fatboy Slim är nästan löjligt svårt att hitta. 

Eurodisco/EurotranceMan skulle kunna tro att eurodiscon har lämnat mig efter många år i träda, men jag gillar fortfarande genren. Fast jag ska erkänna, det är tyvärr inte så att jag först av allt numera idag drar fram en CD med 2 Unlimited, Masterboy eller Magic Affair. Men jag älskar ändå soundet, jag gillar melodierna och jag gillar energin och det står jag för, även om jag fått lägga det lite i skymundan för tillfället för att upptäcka mycket annat också. Men ser jag dock en platta i den genren som jag inte har så köper jag den självklart! Det finns dessutom en liten revival för 90-talets dansmusik just nu och det görs en hel del musik i den andan ännu även om den inte når särskilt högt på eventuella listor. Problemet är att en hel del av dagens euromakare har missat det som 90-talets diton fattade och som gjorde dom stora, en stark eurohit måste ha en überstark refräng. Det räcker inte att lägga på någon produktion som låter 90-tal, lite käck rap och någon sångerska och tro att man har återskapat 90-talet. Detta gäller också då 80-talets version av genren som kanske har fått ännu fler skapare i modern tid. Man måste ha något som sticker ut, som en kanonbra refräng och gärna också en stark och explosiv produktion som sätter sig direkt.
     Vill man då köpa europlattor så är det inte så lätt som man kan tro när nu CD-skivor säljs tämligen billigt i second hand-affärerna. Dom vanliga namnen som 2 Unlimited och E-Types vanligaste går förstås att hitta, men jag ser inte ens ett sånt vanligt namn som Basic Element i CD-låtorna särskilt ofta numera. Det händer ibland, men det är rätt långt mellan gångerna. Sak samma med eurotrance-musiken som Sash! och U96, som inte alls förekommer flitigt när jag bläddrar bland CD-skivorna. Alltså vore det kul om 90-talets dansantaste ögonblick som kanske inte alltid nådde svenska danslistans topp hittades även i våra second hand-affärer också.

Britpop: Precis som bigbeat är detta en lite begränsad genre, om än inte riktigt lika begränsad. Men britpopen från 90-talet har aldrig haft en riktig stor revival och dom band som genren är mest förknippad med här är egentligen inte så många. Det var Blur, Oasis, Pulp, Verve och Suede och det var ju nästan allt. Alternativa namn som Northern Uproar och Cast nådde ju aldrig dom svenska listorna. Men till skillnad mot eurodiscomusiken så är det rätt lätt att hitta dom vanligaste plattorna med ovan nämnda giganter. Det är till och med så att det har varit relativt lätt för mig att hitta bootleg-CDs och uddare utgåvor på loppisar. Dom här banden hade ju då en rätt kort livslängd och det går rätt fort att samla på sig skivorna, om man då inte försöker hitta dom allra första obskyra plattorna, som Blurs första från 1991 eller Pulps första försök på 80-talet. Alltså känns britpopen som en nästan för lätt genre att samla på och betydligt svårare att hitta nytt med. Om man då ska försöka upptäcka nåt nytt som låter britpop så rekommenderar jag ett band som inte alls är från England utan från Kanada, The Zolas, vars gravt Beatles-influerade låt "Ultramarine" låter så nära Blur eller Oasis av modell 20-tal man kan komma.

90-talspop: Ett väldigt brett begrepp, jag vet. Men i den här genren kan man säga att jag inkluderar artister och band från detta decennium som man brukar hitta på second hand, alltså REM, Garbage, Savage Garden, Madonnas 90-talsplattor, Alanis Morissette, Kent, Seal, Spice Girls och alla andra tjejband och så vidare och så vidare. Här är det mycket som jag inte alls var så förtjust i då, men som har vuxit med tiden. Och CD-skivan har ju inte världens största framgång just nu så denna musik är väldigt lätt att hitta i reabackarna på en loppis. Vill man vara lite mer originell så kan man istället försöka hitta vinylupplagor med dessa artister, som dock i de flesta fall är återutgivna i efterhand och förstås kostar en bra slant. Men REMs plattor tycker jag är jättekul att hitta här och var eftersom de är riktigt bra och Madonnas 90-tal tycker jag var gravt underskattad, även om hon lite bäddade för det
själv med sin då ömsom rätt översexuella ömsom tillgjort gatutuffa image. Men musiken är oändligt mycket bättre än det Madonna har gjort dom senaste 15-20 åren. Och Kent är ju alltid kungar! 90-talets alla one-hit-wonders finns det förstås också en uppsjö med. Så är man intresserad av 90-talet popvärld så är det bara att typ gå till närmaste loppis och kolla bland CD-skivorna. Man hittar garanterat en hel del för en billig peng och det finns en hel del som är riktigt bra också!





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar