The Spencer Davis Group - The second album
Utgivningsår: 1966
Skivbolag: Sonet
Betyg: 4/5
Det är inte så ofta 60-talets popvåg invaderar min skivspelare, men ibland händer det. Den här skivan köpte jag samtidigt som Aretha Franklin-plattan "Aretha in Paris" så precis som den betalade jag en femma för den och precis som "The Queen Of Soul" så är den här plattan värd bortåt 150-200 på Tradera och Discogs. Och när det gäller The Spencer Davis Group så är det ett av dom band från 60-talet som jag gillar, kanske främst för att dom har en dragning åt jazzhållet samtidigt som dom också öser på i höjdarlåtar som "Gimme some lovin'" eller "I'm a man". Lite som Chicago utan blås emellanåt och det gillas skarpt. Det är också passande att skriva om denna platta nu då Spencer Davis själv avled den 19 oktober i år i en ålder av 81 år!
Bandets andra platta från 1966 blandar både jazz, blues, 60-talspop och lite folkmusik på ett snillrikt sätt. Också har man en blott 17-årig Steve Winwood vid mikrofonen, gitarren och orgeln. Det känns klart att Winwood är lite av stjärnan här för hans vokala insatser, orgelinsatser och gitarrspel är riktigt bra! Hiten här är "Keep on running", vilket också var den enda singeln man släppte från plattan. Men den blev ju också en av bandets mest kända låtar. Men jag kan inte nog hylla den riktigt bra versionen av den annars så enormt sega "Georgia on my mind", som bandet här har tagit och gjort något helt nytt med och ändå inte glömt den jazzfåra som låten egentligen kommer ifrån. Jag tycker också att den softa och tillbakalutande "Let me down easy" med skön orgelbakgrund och briljant gitarrsolo är ett höjdarspår.
Sen ska jag inte bara rosa för det finns en del spår jag gärna hade kunnat avvara, som countryförsöket "I washed my hands in Muddy Water" som inte alls är min påse och även om jag tycker att deras ballader på plattan tillhör något av det bästa så är blueslåten "Since i met you baby" i segaste laget. Men jag är ändå generös med betyget, även om jag erkänner att det är lite på håret. Detta är en riktigt bra platta, en av de bättre från 60-talet jag äger även om den har vissa skavanker. Men den lyckas på ett kanonbra sätt att blanda så mycket musik på en gång till en riktigt passande och snygg stuvning! Plattan blir klart kvar och bara för priset så kan den, liksom Franklin-plattan, hamna på en bra placering på årsbästa-listan om några veckor! Och eftersom jag nu inte skriver om 60-talspop så ofta och som en hyllning till Spencer Davis så kan jag bjuda på tre smakprov från plattan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar