Nytt i samlingen - November 2020

Neil Diamond - Jonathan Livingston Seagull Original motion picture soundtrack
Utgivningsår: 1973
Skivbolag: CBS
Betyg: 3/5

Vi ser på film först av allt denna månad, eller kanske snarare lyssnar på film. Den här filmen "Jonathan Livingston Seagull" vet jag exakt ingenting om. Wikipedia säger att den handlar om en fiskmås som försöker pressa sitt rekord i flyghastighet, vilket kanske inte direkt får mig att kasta mig efter att hitta rullen. Neil Diamond har jag aldrig riktigt lyssnat på, men jag kände bara här att för en tia och då omslaget ändå såg rätt snyggt ut så kan det vara värt att testa. Om jag ska upptäcka och prova Neil Diamond så är nog inte den här rätt platta att bedöma efter, för soundtracket är ju till största del instrumental, även om Diamond har några vokala låtar här och var också. 

Och om vi tar det positiva först så är just dom instrumentala delarna dom bästa för det är oerhört snyggt arrangerat och spelat, här av en orkester under ledning av Lee Holdridge. Det är riktigt avkopplande stycken som lätt hade kunnat klara sig själva, och här kommer nu det negativa delarna. Neil Diamonds låtar där han sjunger är tämligen tama och ointressanta och tillför inte någonting egentligen. Det kanske är för att jag nu inte har sett filmen utan försöker bedöma musiken i sig enbart, dom kanske tillför något till själva filmen. Men rent musikaliskt passerar dom helt obemärkt förbi. Detta borde ha varit ett helt instrumentalt album. Men för det instrumentala det är och för det strålande arret så får plattan klart godkänt. Skivan blir kvar i samlingen, för nu i alla fall...



Eric Gadd - I will always depend on you
Utgivningsår: 1995
Skivbolag: WEA
Andra-spår: Soft & Mellow version

Man vet att man är lite musikskadad när stunderna när låtar som man har glömt och inte hört på ett tag blir färre och färre ju äldre man blir. Det kan ju också ha att göra med hur ofta en låt spelas också. Men ibland händer det! För Eric Gadds platta "Floating" ser jag som hans kanske allra bästa och skönaste album, där Gadd är kanske mest soul i sin karriär. Och som låtar jag kanske mest förknippar med den plattan är dom minst sagt lysande singlarna "Why don't you, why don't i" och "There's no one like you". 

Den här sköna låten med Eric Gadd, "I will always depend on you", som i rättvisans namn aldrig blev en hit, hade jag helt glömt bort existerade, men så fort gitarrslingan drog igång så slog det mig: "Jo, men det är ju den här!". Eric Gadd försöker här ta fram sina mest förföriska sidor i texten och det påminner en del om Barry Whites smeksamma kärlekstexter på 70-talet med "C'mon and take of all your clothes and let me have this night with you" och så vidare. Och jag gillar det, mer än jag gillar nyss nämnda White och gitarrslingan gör mycket också för att öka den svala känslan och stämningen låten ger! En bortglömd singel med Gadd som är väl värd att återupptäckas!



Lee Wiley - Manhattan nights/The Complete Golden Years Sessions
Utgivningsår: 1999
Skivbolag: Definitive Records
Betyg: 4/5

Denna månad har verkligen varit Lee Wileys månad! Och nu undrar ni, vem är Lee Wiley då? Denna amerikanska sångerska hörde jag ett antal gånger i radioprogrammet "Smokerings" under min uppväxt och namnet fastnade och när jag denna månad sprang på ett antal plattor med henne, och framför allt denna CD-box, så fick jag chansen att upptäcka henne lite mer. 

Lee Wiley var en bit under dom mer kända sångerskorna, som Billie Holiday, Ella Fitzgerald eller Sarah Vaughan, men gjorde ett stort antal inspelningar med dom stora namnen. Hennes främsta framgång var ett gäng skivor med Gershwin-låtar inspelade för Liberty Record Shop Records 1939, vars inspelningar jag också köpte på en CD. När jag såg denna gigantiska box så var jag lite tveksam dock, eftersom jag egentligen visste lite för lite om henne. Men när musikerna bakom henne är namn som Bunny Berigan, bröderna Dorsey, Benny Goodman, Bud Freeman, Eddie Condon och Jack Teagarden och boxen kostar en tia så känns det fel att inte satsa! 

Den här boxen med hela fyra CD-skivor tar oss då genom Lee Wileys karriär från 1931 och drygt 20 år framåt, vilket var under den tid som hon hade sin storhetsperiod. Jag ska inte säga att Lee Wiley är den allra bästa sångerskan. Hon är OK som vokalist, men når inte upp i vare sig Ellas eller Sarah Vaughans kvalitet. Med risk att svära i kyrkan så tycker jag dock att hon är behagligare att lyssna på än Billie Holiday och

musikerna och banden är ju då riktiga höjdare, vilket drar upp plattan enormt. Den som vill ha svängigt jazzös blir nog gravt besviken för låtarna här är inte till i första hand för det. Här snackar vi främst ballader eller midtempolåtar, som Leif "Smokerings" Andersson skulle ha sagt; "Songs for summer evenings". Men arrangemangen och musikerna är så pass bra och stämningen så pass mysig att den passar perfekt som avkopplande kvällsmusik och det blir inte alls långtråkigt. Jag ska inte säga att exakt allt känns 100 %, vilket kanske inte är att vänta av en sån här stor box, det finns ett antal inspelningar på tredje skivan med en icke namngiven pianist som känns i lite segaste laget och de två versionerna av "Stormy weather" på samma skiva kan jag också klara mig utan. Men i övrigt så kan jag rekommendera denna Lee Wiley-box, eller någon annan skiva i överhuvudtaget med henne där jazzens stora finns med, om man gillar lite skönt tillbakalutande jazzballader en mörk och lugn kväll. Framför allt så är en tia för en 4CD-box med några av jazzens giganter i ett flertal inte allt för ofta spelade låtar ett riktigt kap! Så från fyra CD-skivor, vad väljer man som smakprov? Jag valde en av låtarna i mer midtempo, musikallåten "Down with love" tillsammans med Eddie Condons band.



Richard Marx - Too late to say goodbye
Utgivningsår: 1989
Skivbolag: EMI
B-sida: Satisfied (live)

Som av en händelse blev det en av varje format denna gång. Richard Marx är ett namn som förknippas främst med romantiska och stora ballader, "Right here waiting", "Now and forever" och "Endless summer nights". Men faktum är att många verkar ha glömt att denne amerikan också är kanonbra i rockigare sammanhang. B-sidans "Satisfied" är ett bevis på det och en favorit bland Marx snabbare låtar har alltid varit denna "Too late to say goodbye".

Blir någon förvånad om jag också säger att detta är en av hans mindre hits, eftersom jag alltid haft en dragning till dom där låtarna som idag är sorgligt bortglömda. I detta fall är det sista singeln från Richard Marx storsäljare "Repeat offender", som redan hade krängt ur sig hits som "Satisfied", "Right here waiting" och "Angelia" så den här var den olyckliga eftersläntrarsingeln som ingen egentligen brydde sig i. En vecka på 19:e plats på trackslistan blev det, när det egentligen borde ha blivit fler. För jag gillar drivet och tempot i den här låten, refrängen och gitarriffet som går genom låten och stämningen. Det är drivande skön melodiradiorock från 80-talet när den är som bäst och efter mycket om och men har jag äntligen hittat singeln!