Utgivningsår: 1971
Skivbolag: Gordy/Motown
Betyg: 4/5
Den 70-talssoul man lättast hittar på second hand är inspelad av The Temptations, det torde vara rätt klart (nej, jag räknar inte alla otaliga usla Hot Chocolate-plattor som finns övallt). Jag springer på Temptations-skivor här och var och allt som oftast köper jag dom, även om det kanske fanns ännu starkare soulgrupper under just 70-talet än The Temptations. Men The Temptations är också legender och faktiskt riktigt bra. Detta kan dock vara en av dom allra bästa Temptations-plattorna från 70-talet!
Skivan fick jag faktiskt på köpet förra sommaren på CD-fyndet i Uppsala under en stekhet eftermiddag. Ägaren av affären var liksom jag en stor lyssnare av 70-talssoul och vi hade ett givande samtal om denna spännande musikform med utbytande av olika artistrekommendationer. Jag berättade om denna affär i min genomgång av min Uppsalaresa då. Ett kul semesterminne var det under alla omständigheter.
Första singeln från denna platta var en låt med en titel på swahili, "Ungena za Ulimwengu" ("Unite the world"), en grymt bra låt som dock floppade försäljningsmässigt och som därmed signalerade slutet på deras psykedeliska 60-talsperiod. Det var byte av medlemmar under denna period och även lite byte av musikalisk stämning i och med bandets tredje USA-etta och karriärsräddare, balladen "Just my imagination (running away with me)".
"Sky's the limit" har vibbar av 60-talets Motown-värld i känslan, även om det är en funkig och dansant tidig 70-talsljudbild som möter en på plattan. Ett lycklig möte mellan gammalt och något för tiden nyare. Ändå experimenteras det en del på plattan med olika ekon, lite ljudeffekter på vissa ställen, rockiga gitarrer och blues munspel i början på "Ungena za Ulimwengu" och kanske inte de mest kommersiella knepen på en del låtar. Men jag gillar det väldigt mycket. Detta är en riktigt bra platta! Det är oförutsägbart och spännande, samtidigt som det också har en klassisk soulådra i sig. Singlarna är som sagt lysande och står i en klass för sig, men jag vill också lyfta fram avslutande "Love can be anything (can't nothing be love but love)" och den 12 minuter långa "Smiling face sometimes" som är grymt funkig. The Tempations lyckades på ett föredömligt sätt ta av sig 60-talsjackorna och hitta nya formler för 70-talet, även om det just är 60-talets Motown-hits som folk kanske minns mest idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar