Kultstämplat: Jhonny Springer Bort Sig - Var é Jhonny?

Jhonny Springer Bort Sig - Var é Jhonny?
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: OL Pop
Låtar: Tänd på OL/Tiomilanatt/OL-smycket/De kontroller jag aldrig fann
Är ni precis som jag som får minnen av hatkärlek när ni tänker på orientering och minns alla gymnastiklektioner på skolan under höstarna när ni skulle pinas ut i skogen och slita vid en karta för att få dom där stämplarna på kortet som gjorde att ni kunde gå hem igen? Låt då förre SM-mästaren i sporten, Arto Rautiainen (1968-2004), försöka ändra den åsikten då. För det var bland annat han som låg bakom bandet med det märkliga namnet Jhonny Springer Bort Sig, där medlemmarna hade märkliga smeknamn som Jalle, Birken, Chamo, Jason och The Lion. Jag vet inte om så är fallet, men bandnamnet skulle kunna vara en parodi på på den tiden aktuella Johnny Hates Jazz.

För denna EP är väl tänkt att vara någon sorts komisk parodiplatta, vilket gör att den lite pendlar på gränsen för "Kultstämplat", som bekant egentligen är hållpunkten för skivor som inte är menade att vara roliga, men ändå är så usla att dom blev det. Men detta är en så pass bisarr platta att jag ändå vill inkludera den.
     Det exemplar jag har hittat är tydligen unikt, eftersom det är signerat och är nummer 19 i ordningen. Det är tydligt redan här att bandet inte tar sig själva på så jättestort allvar. Av någon anledning stavar man namnet "Jhonny", för att få en sorts unik touch på det hela. Texterna på låtarna står på skivans baksida på engelska trots att bandet sjunger på svenska och låttitlarna också står skrivna på svenska. Ööööh... OK, låter logiskt, någonstans...
Medlemmarna kan verkligen inte alls sjunga och man verkar medvetna om det också, men kunde inte bry sig mindre. Däremot gillar jag den spännande uppmaningen längst ner:
Den är faktiskt rolig på riktigt! Tack för tipset! Jag hade aldrig tänkt på det annars...

Låtarna är covers på kända svenska låtar, fast med texter som alla handlar om orientering och det är här det blir komiskt. Produktionen och musiken säger jag inget om, man gör sitt bästa att låta så nära originalen som möjligt. Låtarna som man valt är:
- "Tänd på OL" (En Ebba Grön-låt. Min kunskap om Ebba Grön är ytterst begränsad så vilken låt har jag ingen aning om). Här övergår det som hittills verkat vara knasig humor med roliga uppmaningar på omslaget till ett pinsamt försök till PR för sporten orientering. Här blir översättningen grymt rolig. Bandet sjunger att man vill springa mellan posterna och "klippa av ärmarna" (gissningsvis på tröjan, varför nu det skulle vara bra), korta dom precis som eliten. Men på engelska har den fått den mer morbida översättningen:
"I only wanna run between posts
Cut off my arms
Shorten them just like the elite"
Plötsligt får jag en bild av orienteringssporten jag aldrig tänkt på, med armlösa idrottsmän som springer runt i skogen över stock och sten med karta och kompass i munnen. Nu blev orientering genast mycket intressantare!
- "Tiomilanatt" (Adolphson & Falk "Blinkar blå"). Man fortsätter att visa hur våldsam och rå orienteringen är där man nu sjunger om nattävlingarna.
"Se här kommer det en sönderslagen kille
Han är täckt med gyttja och lampan hans är svag
Han orkar inte hänga fast han gärna ville
Han har sabbat alla chanser för sitt lag"
MMA känns plötsligt som en sport för skolbarn.
- "OL-smycket" (Sven-Ingvars "Ett litet rött paket"), en sockersöt låt om ett möte i orienteringsskogen, men där sångaren blir grymt hjärtekrossad. Inte för en annan orienteringskille då, utan drömtjejen ville hellre hänga med sitt lag. OK, orientering är alltså inte bara en fysisk plåga utan även en emotionell sådan. Men så har jag också känt, fast då var jag 13 år och gick i högstadiet.
- "De kontroller jag aldrig fann" (Peter Lundblad "Jag tänker på dom ibland"). Här lär vi oss att man även blir förvirrad, långsint och bitter av orientering:
"Jag tänker på dom ibland, dom kontroller jag aldrig fann"
Anledningen är att han ser HENNE och blir kär, men när han kommer fram är kontroll fyra inte där och plötsligt är han vilse. Tydligen måste kartan visa en annan skog och kompassen vara trasig.

Så, nu ska jag alltså vara övertygad om att orientering är en kul sport. Bittra och förvirrade löpare med krossade hjärtan och avhuggna armar som sönderslagna och leriga inte klarar av att hänga. Med all respekt så tror jag att jag väljer schack istället. Det känns mycket tryggare...