Bud Powell - The best years (2LP)

Bud Powell - The best years
Utgivningsår: ---
Skivbolag: Roulette
Betyg: 5/5
Precis som med Hank Mobley tidigare så var detta ett fynd från Record Mania i Stockholm förra året och även det en skiva som jag såg oerhört framemot att höra på. Omslaget kan vara ett av de bästa och snyggaste sätten att illustrera en samling på som jag har sett och bara det höjer betyget enormt. Den oerhört finurliga champagnegimmicken och flaskorna på omslaget för att illustrera att det är olika årgångar i en musikers liv känns väldigt välgjord. Det är inte så ofta jag plockar fram storsläggan och drämmer till med en femma i betyg, men jag tycker denna platta värd är det.

Detta är ett franskpressat dubbelalbum utgiven på Roulette, som ägdes av samme man som också

ägde den legendariska jazzklubben Birdland, Morris Levy. Levy hade ju genom sin klubb kontakten med de bästa musikerna. Alltså spelade dom på klubben först och sen in i Levys skivstudio eller skriva kontrakt för bolaget med dom. Ett finurligt sätt att bygga sin förmögenhet på.
     På denna platta, där alla inspelningar är i trioformat, får man då följa pianisten Bud Powells olika stadier i sitt tragiska och brokiga liv. Först 1947, strax före hans första mentalsjukhusinläggning blott 17 år gammal, sen 1953, strax efter han kommit ut från hans andra sjukhusvistelse, 1960, då han hade flyttat till Paris och 1964, då en sjuk och alkoholiserad Powell endast hade två år kvar att leva. Ett tragiskt leverne, men likväl är detta album ett bevis på en otrolig karriär. Jag har tidigare haft lite svårt för Powells trio utgåvor, inte så mycket för hans pianostil som för det faktum att han liksom Erroll Garner har förmågan att mumla under låtens gång, vilket jag upplevde som något störande. Men fantastiska fynd med Powell de senaste åren har gjort att jag med råge satt mig över det problemet och omvärderat honom.

Det är svårt att plocka ut favoriter ur denna fantastiska utgåva, men den period som jag tycker är bäst är då, eftersom jag gillar den klassiska jazzen bäst, den tidigaste eran på 40-talet. Men det finns inget dåligt här, för även om hans sista inspelningar kanske inte är hans allra bästa, så är det intressant att följa utvecklingen och höra hur hans sjukdom påverkade hans spelande 1964. Så jag sätter toppbetyg på denna och rekommenderar detta dubbelalbum varmt! Bud Powell levde ett problemtyngt liv, men lyckades samtidigt bli en av dom allra bästa pianisterna med en egen stil och ett sväng som få hade. Och även om dom valda åren är satta under hans kanske brokigaste del av karriären så ligger fokusen på det han gjorde bäst, gav allt för jazzen och pianospelet! Så jag väljer då tre smakprov, från både hans tidigaste period ("i'll remember April"), Parisperioden ("Buttercup") och sista period ("I remember Clifford").